Ur Fjärde Internationalen 3/1985

Sten Ljunggren

Den tredje vägen — en återvändsgränd för arbetarrörelsen

Det började som en hästkur. Sex socialdemokratiska nationalekonomer presenterade i februari 1981 lösningen på Sveriges ekonomiska politik. Deras lösning var att först måste Sverige få en socialdemokratisk regering. Sedan måste konsumtionen minska, särskilt den offentliga. Företagens vinster och arbetskraftens rörlighet måste öka.

Huvudpunkten i de sex förslag var att det gäller att driva upp produktionen och tvinga ned konsumtionen. Det kan bara ske genom att företagens kostnader stiger långsammare i Sverige än i omvärlden, vilket betyder att lönerna måste hållas tillbaka mer än i andra länder och detta ”kommer att medföra ökade vinster — vilket arbetarrörelsen i dag måste acceptera”, skrev de sex nationalekonomerna.

”Om socialdemokraterna skall kunna föra landet ut ur krisen måste även arbetarrörelsen å ena sidan acceptera nödvändigheten av åtstramning av konsumtionen och offentliga utgifter och å andra sidan godta vinsthöjningar och okonventionella åtgärder för ökad rörlighet i olika former inom industrin.”

Detta skrevs i ett läge när den socialdemokratiska oppositionen anklagade den borgerliga regeringen för att driva en hänsynslös åtstramningspolitik. Officiellt motsatte sig socialdemokratin den omläggning från en expansiv ekonomisk politik till en svångremspolitik som borgarna genomfört hösten 1980.

Aftonbladet skrev om artikeln

”det enda socialdemokratiska den innehåller, det är att författarna förutsätter att bara en socialdemokratisk regering kan genomföra detta program. I övrigt skulle förslagen nästan kunna vara kalkerade på ett moderatförslag. ”

Finanstidningen Dagens Industri sammanfattade förslaget på följande sätt:

”Vad Sverige behöver är kort sagt en stark socialdemokratisk regering som för en sant borgerlig politik.”

I dag är de sex nationalekonomernas förslag socialdemokratisk regeringspolitik. Det kallas inte längre ”hästkur” utan i stället ” den tredje vägens politik”. När Kjell-Olof Feldt nu skriver i boken Den tredje vägen — en politik för Sverige att den innebär att ”både vinsterna i industrin måste få öka och att konsumtionen inledningsvis måste hållas tillbaka”, kunde det vara en mer eller mindre direkt kalkering av vad de sex nationalekonomerna 1981 kallade för en ”nödvändig hästkur”.

Det som då var en hästkur och en vanlig åtstramningspolitik har nu omdefinierats till ett tredje alternativ. Det är inte en stimulanspolitik, ty en sådan ökar inflationen och budgetunderskottet, vilket bland annat den borgerliga politiken 1976 till 1980 visar. Men det är inte heller, heter det, en åtstramningspolitik, ty en sådan ökar arbetslösheten och hotar den sociala välfärden.

”Vi var”, skriver Kjell-Olof Feldt, ”beredda att ge oss i kast med en uppgift, som andra betraktade som hopplös. Vi satsade på en tredje väg”.

Den tredje vägen, lovar socialdemokraterna, skall föra landet ur den ekonomiska krisen utan att göra avkall på målen om full sysselsättning, rättvis fördelning och social välfärd. Kjell-Olof Feldt hävdar nu i sin bok att man är på rätt väg och att om Sverige fortsätter på den tredje vägen kommer de högt ställda målen att kunna infrias.

På rätt väg?

Kjell-Olof Feldt gör i sin bok en rad jämförelser mellan vad som hänt under det socialdemokratiska regeringsinnehavet och vad som hände under borgarnas regeringsperiod. Det är siffror som mycket starkt stöder tesen att Sverige är på rätt väg:

• Den samlade produktionen — BNP — beräknas med 8 procent mellan 1982 och 1985, vilket betyder en årlig tillväxt som är mer än dubbelt så stor som under perioden 1976-82.

• Mellan 1976 och 1982 sjönk industriproduktionen med 5 procent. Mellan 1982 och 1985 stiger den med 19.

• Under den borgerliga regeringsperioden sjönk industrins investeringar med 40 procent. Under den socialdemokratiska stiger den med lika mycket.

• Exporten har under de senaste åren ökat med sammanlagt 17 procent (här gör Feldt ingen jämförelse med borgartiden, men i sammanhanget får man intrycket att 17 procents ökning är mycket mer än vad borgarna nådde upp till).

Nu innefattade den borgerliga regeringstiden två konjunkturnedgångar och en uppgång. Den socialdemokratiska politiken har hittills bara prövats under en konjunkturuppgång. En mer rättvisande jämförelse är att ställa den socialdemokratiska politiken mot vad som hände under den tid borgarna styrde och det var konjunturuppgång.[1]

 

Procentuell ökning      

(s)

Borgarna

 BNP

  8,0

7,6

 Industriproduktion

19,0

13,0

 Export

17,0

14,4

 Investeringskvot

 3,5

 3,0

Investeringskvoten är lika med investeringarna i förhållande till förädlingsvärdet.

Det är som synes ingen avgörande skillnad på resultaten under de två konjunkturuppgångarna. Det har gått något bättre 1982-85 för socialdemokraterna än för borgarna 1978-80. Skillnaderna är dock knappast så stora att man utan vidare kan tala om att Sverige var på fel väg 1978-80, men på rätt väg 1982-85.

På andra områden har socialdemokraterna däremot visat en klart mer positiv utveckling.

• Budgetunderskottet har minskat med 20 miljarder kronor, mot en ökning på 17 miljarder under borgarnas tid.

• Bytesbalansen — skillnaden mellan vad vi betalar till utlandet och vad vi får in — förbättrades med 20 miljarder under 1983, vilket är betydligt mer än förbättringen på 9 miljarder 1978. Men både då och nu har det sedan skett en försämring på runt tio miljarder kronor.

• Inflationen har minskat något lite från 8,6 procent 1982 till 8,0 procent 1984 och (troligen) runt sju procent i år, medan den steg från 10 till 14 procent mellan 1978 och 1980.

Dessa framgångar (där inflationen på sin höjd är en halv framgång eftersom målen varit betydligt högre och andra länder lyckats bättre) säger emellertid inget om den tredje vägen verkligen skiljer sig från en vanlig åtstramningspolitik. Andra länder, som för vad som brukar kallas just en åtstramningspolitik, har haft samma och även större framgångar på dessa områden.

För att bedöma om den tredje vägen verkligen leder Sverige på rätt väg är det nödvändigt att ta reda på om de uttalade målsättningarna om bevarad välfärd, rättvis fördelning och tryggad sysselsättning verkligen infriats.

Välfärden

En tryggad välfärd bygger dels på att det finns en stark och livskraftig industri som kan betala, dels på att det finns ett väl utvecklat välfärdssystem som kan fördela. Den tredje vägen är, enligt socialdemokraterna, en politik som kan tillgodose båda kraven. Kjell-Olof Feldt skriver:

”Den kraft och den vitalitet med vilken näringslivet svarat på de möjligheter devalveringen öppnade, tyder på att industrin nu är i betydligt bättre skick än under 1970-talets andra hälft. Då gick svensk industri igenom flera svåra strukturkriser. Hela branscher skakades i grunden och 155 000 industrijobb försvann mellan 1976 och 1982.

På några år har allt detta vänt. Den industri som överlevde kriserna står nu väl rustad med konkurrenskraftiga kostnader och ny teknik. Verkstadsindustrin går en ny vår till mötes med ökad produktivitet och lönsamhet.”

Att den mycket höga lönsamheten och de mycket höga vinsterna som skapats inom industrin skulle vara en garanti för framtiden är något nytt i socialdemokratiskt ekonomiskt tänkande. Tidigare har socialdemokratin alltid hävdat att för höga vinster kan vara ”för-slappande” för industrin. Man har alltid ansett det vara bättre att hålla en viss press på industrin för att tvinga den till ansträngningar och anpassning.

Det är, har det hetat, ett högt löneläge som förmått hålla industrin konkurrenskraftig, genom att den inte har fått någonting gratis. Den filosofin har man nu kastat överbord, till förmån för ett tankesätt, som tidigare bara industrins ägare fört fram, nämligen att mycket höga vinster ger industrin ett svängrum som är till nytta för hela landet.

De senaste årens utveckling tyder snarare på att motsatsen är fallet. Under den förra högkonjunkturen ökade vinstens andel av produktionsvärdet från 15 till 21 procent. Det är en ökning med 40 procent. Samtidigt ökade investeringarnas andel av produktionsvärdet från 14 till 17 procent — en ökning på 21 procent. Denna konjunkturuppgång har vinstandelen ökat från 19 till 34 procent en ökning på hela 80 procent. Men investeringskvoten har bara ökat något mer än förra gången — från 13,5 till 17 procent — det vill säga med 25 procent.2

 

Förra uppgången

Senaste uppgången

S/F

Ökning av vinstandelen

40%

80%

2,0

Ökning av investeringskvoten

21%

25%

1,2

S/F är senaste uppgången i förhållande till den förra.

Ökningen av vinstandelen var dubbelt så stor under den senaste konjunkturuppgången, ändå var ökningen i investeringskvoten bara 20 procent större. Ökningen i investeringskvoten håller alltså inte alls jämna steg med ökningen i vinstandelen.

Detta kan även uttryckas som att en ökning av investeringskvoten med en procentenhet (från exempelvis 14 till 15 procent) vid förra uppgången krävde en ökning av vinstandelen med två procentenheter. Det är detsamma som att varje procentenhets ökning av investeringskvoten kostade två procentenheters minskning av lönernas andel av produktionsvärdet.

Vid den senaste konjunkturuppgången krävde en ökning av investeringskvoten med en procentenhet att vinstandelen ökade med över fyra procentenheter. Följaktligen kostade investeringsökningen dubbelt så mycket, i form av sänkt löneandel, som förra gången.

Detta tyder inte på någon ny livskraft hos industrin utan snarare på att det krävs större och större doser stimulans, att det blir dyrare och dyrare, med en given investeringsökning. Vinstökningen är alltså inte en garanti för bättre förmåga till industriell anpassning och förnyelse, utan ett tecken på att en sådan anpassning blir dyrare och dyrare för löntagarna för vart år som går. Industrin har, på det sätt som den nu styrs, inte ökat sin förmåga att trygga välfärden. Den — och det sätt som den styrs på — har tvärtom blivit än ännu större belastning och därmed än fara för tryggad välfärd.

När det gäller den andra grundpelaren för en tryggad välfärd — ett väl utbyggt välfärdssystem — kritiserar Kjell-Olof Feldt högern för att man vill rasera detta välfärdssystem.

”Dessa hävdar att det är omöjligt att minska budgetunderskottet utan kännbara sociala nedskärningar, t ex inom sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.”

”Vi motsätter oss sådana nedskärningar och anser att andra vägar får användas för att minska budgetunderskottet”, fortsätter Feldt. Förbättringen av statens finanser har i stället nåtts genom en mycket stram utgiftspolitik.

”Det har inte inneburit sociala nedskärningar. I stället har utgifterna hållits tillbaka genom att regeringen tagit ett fastare grepp över det vanliga, vardagliga budgetarbetet.”

Där högern och borgarna vill skära bort stora delar av välfärdssystemet, sparar socialdemokraterna lika mycket på alla områden. Genom att inte höja anslagen i takt med inflationen har de statliga utgifterna (förutom räntorna) minskats med 40 miljarder kronor sedan 1982. Det är en real besparing som vida överstiger vad borgarna lyckades åstadkomma mellan 1980 och 1982.

Hur kan da denna besparing, eller åtstramning, på 40 miljarder kronor undgå att rasera väsentliga delar av välfärdssystemet? Kjell-Olof Feldt ger följande svar:

”Företag, myndigheter, kommuner och organisationer har fatt lära sig att lösa sina problem utan ständigt ökad tillförsel av statliga medel. Därmed har den offentliga utgiftsökningen kunnat begränsas och för statens del t o m vänts i en nedgång utan den typ av stora och brutala nedskärningspaket som förekom före 1982. Besparingsarbetet bedrivs på bred front och med stor konsekvens. I den utsträckning de sociala utgifterna och socialförsäkringarna berörs gäller det att få mer för pengarna; att effektivisera det sociala skyddsnätet, inte att sänka förmånsnivåer eller beröva systemet dess generella karaktär.”

Principen är alltså att strama ramar skall öka effektiviteten och därmed ge lika mycket social service, fast till en lägre kostnad. En liten poäng i sammanhanget är att denna tanke är densamma som socialdemokratin tidigare hade gentemot industrin — en tanke som man nu övergivit till förmån för tanken att ständigt ökad tillförsel av vinstmedel är det bästa för en stark industri.

Nu är det inte säkert att de som fattar besluten på lokal nivå verkligen reagerar som Feldt antar att de skall göra. De kanske inte svarar på minskade anslag genom att effektivisera, genom att skära i onödig byråkrati och administration. I stället kanske de skär ner ”ute på fältet”, bland de som verkligen ger medborgarna social service.

De som har att bestämma över hur minskade anslag skall utnyttjas — högavlönade administratörer — kanske mer ser till sin egen fördel än till mottagarnas. Tillgänglig statistik stöder den misstanken. Det förefaller som nedskärningarna inte i första hand riktas mot överflödig byråkrati och administration, utan i stället genomförs nedskärningarna bland den personal — med lägre löner — som har att verkligen utföra den sociala servicen.[2]

Mellan 1983 och 1984 ökade antalet kommunalt anställda med 2,3 procent. Men, antalet anställda i lönegrad K40 (10 252 kronor i månaden) ökade med över 20 procent.[3]

Kommunal personal

1983

1984

Ökning

Alla anställda

507 404

519 003

2,3%

Anställda över K40

11 657

14 102

21,0%

Dessa siffror tyder inte på att de högavlönade byråkrater som administrerar nedskärningarna i första hand har riktat in sig på att ge de det berör mer pengar. Det förefaller i stället som om nedskärningarna sker bland normal- och lågavlönad personal, det vill säga bland de som verkligen utför ett socialt servicearbete.

De områden där det verkligen vore möjligt att effektivisera och få ut mycket mer för pengarna -- inom den välavlönade byråkratin och administrationen — har i stället svällt ut.

Därmed — på grund av att administratörerna har agerat som de har — finns det ingenting som egentligen säger att en nedskärning rakt över den offentliga verksamheten med 40 miljarder, på något sätt drabbar mindre orättfärdigt än vad en riktad nedskärning skulle göra. Det finns också 'en stor risk att denna nedskärning rakt över, som socialdemokraterna genomför, kommer att leda till att ingenting fungerar riktigt ordentligt. Det är en utveckling som bara kan gynna dem som ifrågasätter hela den offentliga verksamheten.

Även om det inte finns några bevis för att den socialdemokratiska nedskärningsmetoden är bättre för att trygga välfärden, är den troligen mer lätthanterlig för politikerna. Att låta inflationen sköta nedskärningarna gör att de i större utsträckning än direkta åtgärder uppfattas som en mer opersonlig kraft, där de drabbades kritik inte riktas mot någon viss person eller institution. Vid direkta nedskärningsåtgärder eller sparplaner kan kritiken däremot alltid riktas med den som vidtagit åtgärderna och är därför svårare att hantera för de utsatta politikerna.

Fördelningen

Ett viktigt led i krispolitiken, skriver Feldt, är att fördelningspolitiken lagts om i syfte att få till stånd en mer rättvis fördelning av våra samlade resurser, så att alla medborgare efter förmåga är med och bär de uppoffringar som krispolitiken kräver — något som bl a måste inbegripa åtgärder för att förhindra vinstökningen från att ytterligare förstärka koncentrationen av privat makt och förmögenhet.

Kjell-Olof Feldt påstår bland annat att: ”Mellan 1976 och 1982 föll reallönerna med 9 procent. Mellan 1982 och 1985 bevaras reallönerna”.

För att komma fram till att reallönerna bevaras mellan 1982 och 1985 har Feldt räknat med den totala lönesumman efter skatt för alla inkomsttagare. Med detta beräkningssätt tas ingen hänsyn till att vissa grupper fått mycket stora löneökningar efter skatt, och att den totala lönesumman ökar under konjunkturuppgången eftersom fler har arbete, utan att enskilda för den skull behöver få högre reallön.

Feldts sätt att räkna hör knappast till det vanligaste när det gäller reallön. Vanligen räknar man ju med vad som händer för enskilda hushåll, om de får det bättre eller sämre. Konsumentverket gör årligen sådana beräkningar. Man räknar då ut hur mycket en normal arbetarfamilj har kvar varje månad efter det att de nödvändigaste utgifterna är betalda (något som inte inkluderar vare sig bil, semester eller fritidsutgifter).

Konsumentverkets beräkningar för en tvåbarnsfamilj ser för åren 1982-85 ut på följande sätt:[4]

 

1982

1983

1984

1985

Kvar i månaden

1 400

1 105

924

1 071

Beräkningarna för 1985 gjordes före räntehöjningen, med mera, i våras, och i dagsläget verkar det troligare med en oförändrad eller sjunkande standard under 1985, än med en förbättring.

En vanlig arbetarfamilj har alltså förlorat 476 kronor i månaden, eller över 5 700 kronor per år, under de socialdemokratiska åren. Att försämringen totalt sett var större under åren 1976 till 1982 gör inte denna ytterligare försämring lättare att bära.

Det är dessutom helt unikt att reallönen sjunkit varje år, även under en konjunkturuppgång. Under de borgerliga åren förbättrades faktiskt läget under högkonjunkturåret 1979. Arbetarfamiljerna kunde då ta igen något lite av vad som förlorades 1976-78. En tvåbarnsfamilj fick 1979 en förbättring på dryga 3 000 kronor. Något sådant har alltså inte skett under den senaste uppgången.

Man måste således tänja sanningen rätt långt för att kunna hävda att reallönerna har bevarats mellan 1982 och 1985. Socialdemokraterna har inte heller fått ”till stånd en mer rättvis fördelning av våra samlade resurser” under den gångna perioden.

Mellan 1982 och 1984 ökade klyftan mellan vad en högre tjänsteman får ut efter skatt och vad en industriarbetare får ut med 10 000 kronor. Klyftan var 31 000 kronor 1982 och hela 41 000 kronor 1984. Detta som en följd främst av marginalskatteomläggningen.

Inte heller koncentrationen av privat makt och förmögenhet har förbättrats. Under 1983, som är det senaste året som det finns statistik över, ökade hushållens förmögenhet med 35 miljarder kronor. Med tanke på att 40 procent av hushållen inte har någon förmögenhet alls, och att 60 procent tillsammans delar på 5 procent av alla förmögenheter, kan detta knappast ha gjort annat än att öka förmögenhetsklyftorna.

Det privata näringslivet förbättrade sin förmögenhetsställning med hela 60 miljarder kronor. De som har betalat denna förmögenhetsökning har varit den offentliga sektorn och vanliga löntagare genom sänkta reallöner.

Det är inte bara så att omfördelningen till privata förmögenhetsägare är stor. Omfördelningen har också ökat kraftigt. En jämförelse mellan de båda högkonjunkturåren 1979 och 1983 visar detta tydligt:[5]

Förmögenhetsförändring Miljarder

1979

1983

Näringslivet

+ 13

+ 68

Hushållen

  - 8

+ 35

Utlandet

+ 18

+ 16

Offentliga sektorn

- 27

- 45

Socialdemokraterna och den tredje vägen bär förvisso inte ensamt ansvar för denna stegrade omfördelning. Men man bär ansvar för att fortsätta med samma sorts politik som de borgerliga — en politik som omfördelar från offentliga tillgångar och vanligt folks standard till privata förmögenheter. Något som knappast kan sägas vara att se till ”att medborgarna efter förmåga är med och bär de uppoffringar krispolitiken kräver”.

Nu finns det stycken i Kjell-Olof Feldts bok som gör det tveksamt vad socialdemokraterna i dag egentligen menar med en "rättvis fördelningspolitik”. Så här skriver Feldt om skatterna:

”Inom ramen för ett oförändrat skattetryck har vi således omfördelat skatterna, så att de mildrats för arbete och sparande men skärpts på konsumtion och kapitalvinster. Detta har vi gjort både för att vi anser det vara rätt fördelningspolitik och för att vi bedömt det vara rätt medicin för en nation som skall arbeta och spara sig ur sin ekonomiska kris.”

Nu är det ju så att man kan inte gynna sparande och straffa konsumtion. Det är alltid människor, sådana som sparar eller konsumerar som gynnas eller straffas.

I det här fallet straffas de människor som — till följd av den ekonomiska politiken — måste konsumera hela sin inkomst, medan de människor som — också till följd av den ekonomiska politiken — har råd att spara, gynnas. Under budgetåret 1985/86 sänker Feldt den statliga inkomstskatten med 8,2 miljarder kronor, vilket främst gynnar höginkomsttagarna. Samtidigt räknar han med höjda inkomster på 5,2 miljarder från moms och andra varuskatter, något som främst missgynnar normal- och låginkomsttagare.

Den som så tycker, har naturligtvis rätt att hävda att detta är bra för landets ekonomi. Men att säga att det är en bra fördelningspolitik, att det får till stånd en mer rättvis fördelning av våra samlade resurser — det är verkligen att vrida väl mycket på begreppen. På detta sätt är det naturligtvis möjligt att omdefiniera varje begrepp. Men då förlorar de ju sin betydelse och sitt innehåll. Då blir till slut begreppet ”rättvis fördelningspolitik” helt meningslöst.

Sysselsättningen

Den sista viktiga delen i den tredje vägens politik rör sysselsättningen och arbetslösheten. ”Vi måste arbeta oss ur krisen”, skriver Feldt.

”Arbetarrörelsen kan aldrig acceptera att arbetslösheten används som ett medel att ta sig ur den ekonomiska krisen. Värnet om den fulla sysselsättningen är och förblir socialdemokratins viktigaste politiska uppgift.”

Även här gör Kjell-Olof Feldt jämförelser mellan hela den borgerliga regeringsperioden och den socialdemokratiska perioden av enbart konjunkturuppgång:

• Mellan 1976 och 1982 steg arbetslösheten med 71 000 personer, skriver han. Mellan 1982 och 1985 sjunker den med 10 000.

• Mellan 1976 och 1982 föll industrisysselsättningen med 155 000 personer. Mellan 1982 och 1985 ökar den med 24 000 personer.

Återigen måste det sägas att för att göra en rättvisande jämförelse måste jämförbara perioder användas. Den socialdemokratiska politiken, som enbart prövats under en konjunkturuppgång, bör jämföras med vad som hände förra konjunkturuppgång. Det är det enda sättet att försöka skapa sig en uppfattning om vad den kommer att duga till i framtiden.[6]

 

Förra uppgången

Senaste uppgången

Total sysselsättning

+ 178 000

+ 85 000

Industrisysselsättning

+ 18 000

+ 31 000

Öppen arbetslöshet

- 31 000

- 55 000

exkl. ungdomslag

 

- 27 000

Total arbetslöshet

- 109 000

- 107 000

Den totala sysselsättningen i landet ökade betydligt mer under den förra konjunkturuppgången, främst beroende på en kraftig ökning av antalet offentligt anställda. Sysselsättningen inom industrin har däremot ökat nästan dubbelt så mycket under den senaste uppgången.

Den öppna arbetslösheten minskade mer under socialdemokratiskt styre än under borgerligt — 55 000 mot 31 000. Men räknar man bort den minskning som är en följd av att ungdomslagen infördes blir minskningen av den öppna arbetslösheten bara 27 000, vilket är något mindre än under den förra konjunkturuppgången. Den totala arbetslösheten — som även inkluderar AMS-sysselsatta, latent och delvis arbetslösa — har minskat med ungefär lika mycket under båda konjunkturuppgångarna.

Sammantaget finns det knappast något stöd för Feldts påstående att den tredje vägen på något särskilt utmärkande sätt skulle ha klarat sysselsättningen.

Den tredje vägen har definitivt inte lyckats bryta den negativa utveckling som under det senaste årtiondet gjort att varje ny lågkonjunktur inletts med en betydligt högre arbetslöshet än den närmast föregående. Inför den förra lågkonjunkturen var den totala arbetslösheten 291 000 personer i tredje kvartalet 1980. Inför den stundande lågkonjunkturen är den totala arbetslösheten uppe i 465 000 personer (andra kvartalet 1985).

I det läget är det mycket oroande när Feldt skriver att:

”Sveriges ekonomiska situation är fortfarande sådan att något utrymme inte finns för en allmän expansionspolitik i syfte att överbrygga en eventuell konjunkturförsvagning.”

Under den förra lågkonjunkturen ökade den totala arbetslösheten med 281 000 personer. En likartad utveckling, skulle från nuvarande arbetslöshetsnivå, leda till en total arbetslöshet på upp emot 750 000 personer.

Inte på rätt väg

Den tredje vägens målsättning att lösa Sveriges ekonomiska kris med bevarad välfärd, rättvis fördelning och full sysselsättning har inte infriats.

Vad värre är, vi förefaller inte ens att — om än med små steg röra oss åt rätt håll.

De rent ekonomiska framstegen vad gäller BNP, industriproduktion, investeringar, export har varit av en rätt ordinär storlek med tanke på den konjunkturuppgång som rått.

Det finns ingenting som tyder på att industrin fått ny livskraft, tvärtom tycks den kräva ständigt större och större vinstdoser för att genomföra en given investeringsökning. Det socialdemokratiska sättet att låta inflationen sköta besparingspolitiken inom den offentliga sektorn är inte mindre skadlig för vårt välfärdssystem än vanliga sparplaner.

Det har inte blivit någon rättvis fördelning, tvärtom har reallönerna för första gången sjunkit under en konjunkturuppgång, inkomst-och förmögenhetsklyftorna har ökat kraftigt och skatterna har i ökad utsträckning lagts på dem som har det sämst. Sverige har inte tagit något avgörande — eller ens något litet — steg närmare full sysselsättning.

De enda framgångar som nåtts är en minskning av budgetunderskottet, en eventuell förbättring av bytesbalansen och — möjligen viss framgång vad gäller inflationen.

Det hela är tillbaka vid sin början, nämligen en helt vanlig ”hästkur” av traditionellt borgerligt snitt — om än utsmyckad med en särskild socialdemokratisk retorik.

En historisk uppgift

Den tredje vågen visar sig vid en närmare granskning vara blott en traditionell borgerlig åtstramningspolitik. Men är detta kanske inte en nödvändighet— trots allt?

Klas Eklund, en av de sex socialdemokratiska nationalekonomerna bakom förslaget om en ”hästkur” skrev i sin bok Den bistra sanningen (1982) är att om socialdemokraterna inte för en åtstramningspolitik, då öppnar man dörren för någonting mer än bara åtstramning, då kommer de mest aggressiva delarna av borgerligheten att — på samma sätt som Thatcher gör — kräva en lösning av krisen på sina villkor.

I dag står moderaterna där i dörren med sitt krav på ”systemskifte”, sin vilja att riva ner det välfärdssystem som byggts upp under lång tid. De moderata nyliberalerna vill låta marknaden och penningen bestämma och rada över allt. Den offentliga sektorn skall minskas kraftigt, helst skrotas. Facket skall tämjas, eller helst försvinna.

”Den socialdemokratiska politiken utgör en offensiv mot nyliberalismen”, skriver Feldt.

”Det är viktigt att vi nu kan fullfölja den politik vi inlett. Om vi med vårt samhällssystem, med stor offentlig sektor, högt skattetryck och starka fackföreningar lyckas med vad vi föresatt oss — att uppnå både ekonomisk stabilitet och ett dynamiskt, växande näringsliv — då har kravet på systemförändringar fått en svår knäck. Då har vi också visat att solidariska, kollektiva lösningar på fördelningsproblemen inte bara är överlägsna de individuella ur rättvisesynpunkt — de skapar också bättre förutsättningar för ekonomisk tillväxt.

För arbetarrörelsen och för Sverige kan dessa resultat visa sig lika betydelsefulla som 1930-talets krispolitik. Vi kan lägga grunden till en ny epok av tillväxt och socialt välstånd. Och vi kan slå tillbaka hotet mot välfärdssamhället.

Det är det som är den tredje vägens historiska uppgift.”

Tror man som Feldt att detta är möjligt, då ter sig naturligtvis några år av reallönesänkningar, ökade klyftor och beskuren offentlig service som ett rimligt pris att betala.

Feldts optimism inför den tredje vägens möjligheter bygger på hans syn på krisen och dess orsaker, hans syn på makten och det faktum att han blundar för en olöslig motsättning i den tredje vägens politik.

Krisen

Feldt ser krisen som orsakad av en rad ”olyckliga omständigheter”. Han nämner framför allt fyra orsaker:

• Störningar i världsekonomin på grund av Vietnamkriget.

• Prishöjningarna på olja och den minskade köpkraft i västvärlden som det ledde till.

• Minskade investeringar till följd av att återuppbygget efter andra världskriget klingade av, och till följd av hög inflation och höga räntor.

• Samt, sist men kanske främst, en misslyckad ekonomisk politik i västländerna för att möta dessa störningar.

Om krisen ses som orsakad av en rad tillfälligheter och som en följd av en dålig ekonomisk politik, då är det helt naturligt att en bra ekonomisk politik kan lösa krisen, även inom de nuvarande ramarna.

Naturligtvis skulle det kunna vara en rad tillfälligheter som gjort att vi nu har en kris i världsekonomin. Det är bara det att samma sak sa många på 1920 och 1930-talen och dessförinnan på 1870 och 80-talen, då det också rådde djupa kriser i världsekonomin.

Varje gång industrikapitalismen under sin 200-åriga historia råkat ut för tider av allvarliga kriser har en del hävdat att det var den och den tillfälliga orsaken som kastade samhällena in i krisen. Det har alltid varit något nytt och tillfälligt, aldrig kapitalismen själv.

Det är som den gamla förklaringen till första världskriget — att en hel värld stacks i brand för att en prins sköts ihjäl i Sarajevo 1914. När något — som de kapitalistiska krisperioderna — upprepas tillräckligt många gånger genom historien är det rimligt att fråga sig om det inte finns mer grundläggande orsaker — orsaker som härrör ur det ekonomiska systemet självt.

Naturligtvis kan man tala om att den eller den faktorn utlöste krisen eller kriget. Men att skotten i Sarajevo utlöste första världskriget är inte samma sak som att säga att de orsakade kriget.

Är det nu så att krisen inte beror på tillfälligheter eller dålig ekonomisk politik, då är det naturligtvis mycket vanskligare att tro att en bra ekonomisk politik, som inte ifrågasätter det ekonomiska systemet självt, kan lyckas.

Feldt anspelar på den lyckade krispolitiken under 30-talet. Men löste den politiken verkligen krisen? 30-talspolitiken innebar enorma framsteg för arbetarrörelsen vad gällde sysselsättningen och inhemsk efterfrågan och produktion.

Men vad Sverige gjorde var bara att genom en stor devalvering och en stimulanspolitik köpa lite andrum. Ty 1938-39 låg arbetslösheten runt om i världen fortfarande mycket högt — i USA, Belgien och Danmark låg den på närmare 20 procent.

I Sverige hade arbetslösheten sjunkit, men den låg fortfarande på 10 procent — samma nivå som i slutet på 20-talet. Investeringarna låg 1938 kvar på en låg nivå — 5 procent av förädlingsvärdet.

Krisen var 1938-39 långt ifrån övervunnen. Sedan kom kriget och det var först i samband med det som arbetslösheten sjönk under 10 procent. Det var först efter kriget som industrins investeringar tog fart. Så var det i Sverige och så var det i andra länder.

Kjell-Olof Feldt nuddar på ett annat ställe i sin bok vid krigets betydelse för den ekonomiska utvecklingen.

”Vår produktionsapparat var vid krigsslutet intakt. Svensk industri kunde medverka i återuppbyggnaden av Västeuropa och utnyttja fördelarna av en växande världshandel”.

Detta motsäger det Feldt säger om att det var en lyckad krispolitik som löste krisen på 30-talet. Förhåller det sig så att det var kriget och inte i första hand 30-talspolitiken som skapade en epok av tillväxt och socialt välstånd, då finns det anledning till att vara tveksam till om enbart den tredje vägens politik är tillräcklig för att skapa en ”ny epok av tillväxt och välstånd”.

Makten

Höga vinster i industrin är, enligt Feldt, en nödvändighet för att vi skall få den investerings-, produktions-, sysselsättnings- och reallöneutveckling som är önskvärd. ”För att få rejäla löner måste det nog också finnas rejäla vinster”, som han uttrycker det.

Ett problem här är, som tidigare berörts, att industrin, dess ledning och ägare, tycks kräva ständigt högre och högre vinstdoser för att hålla investeringarna uppe.

Ett annat problem, som Feldt bara snuddar vid, är att det behövs något ”för att förhindra vinstökningen från att ytterligare förstärka koncentrationen av privat makt och förmögenhet”. Lösningen på detta tycks heta löntagarfonder.

Men å ena sidan har den ekonomiska politiken ökat vinsterna med tiotals miljarder årligen, å andra sidan förmår löntagarfonderna inte ens nå upp till den blygsamma målsättningen att få in någon miljard i vinstskatt. Det blev bara runt 400 miljoner kronor.

Det finns ingen rimlig proportion mellan den överföring av miljarder som sker genom vinstuppgången och de blygsamma summor som löntagarfonderna får in. Och någon förändring eller utbyggnad avvisas bestämt av ledande socialdemokrater.

Därmed kvarstår problemet med makten och maktkoncentrationen. Att det årligen överförs — genom räntor, devalveringsvinster, marginalskattelättnader — upp emot hundra miljarder kronortill de bäst ställda kan inte undgå att påverka maktförhållandena i samhället.

Därmed undergräver den socialdemokratiska politiken sina egna målsättningar om att trygga välfärdssystemet. Ty med sin politik göder och stärker man de grupper som under hela 1900-talet varit motståndare till snart sagt alla välfärdsreformer. De grupper som stärker sin position till följd av den socialdemokratiska politiken har genom sina organisationer — främst högern och arbetsgivarna varit:

Mot allmän olycksfallsförsäkring i arbetet (1916)
Mot allmän och lika rösträtt för män (1918)
Mot 8 timmars arbetsdag (1919)
Mot dödsstraffets avskaffande (1921)
Mot kvinnlig rösträtt (1921)
Mot allmänna folkskolan (1927)
Mot statsstöd till sjukkassorna (1931)
Mot moderskapsunderstödet (1931)
Mot beredskapsarbeten (1933)
Mot statsstöd till a-kassorna (1934)
Mot tya veckors semester (1938)
Mot sänkt rösträttsålder (1941)
Mot fria skolmåltider (1946)
Mot allmän sjukförsäkring (1946)
Mot allmänna barnbidraget (1948)
Mot arbetarskyddslagen (1948)
Mot tre veckors semester (1951)
Mot fri sjukvård (1953)
Mot ATP (1959)
Mot fyra veckors semester (1963)
Mot 40-timmarsvecka (1970)
Mot möjligheten till förtidspensionering vid 63 (1970)
Mot lagen om anställningsskydd (1973)
Mot förslaget om en femte semestervecka (1976)

Uppbygget av det svenska välfärdssystemet har haft två förutsättningar – båda lika nödvändiga:
• De ekonomiska ramarna har funnits
• Högern har befunnit sig på reträtt.

Lyckas socialdemokraterna — mot förmodan — att genom den tredje vägens politik vända den ekonomiska utvecklingen och återigen skapa ekonomiska ramar för ökad välfärd, samtidigt som politiken innebär att de rika grupperna stärks, då faller ändå en av de två förutsättningar som krävs för en tryggad välfärd.

Motsättningen

Säg att allt som sagts här tidigare är fel. Säg att socialdemokraterna lyckas få igång ekonomin, lyckas trygga sysselsättningen, lyckas bevara den offentliga sektorn någorlunda intakt, lyckas lösa den ekonomiska krisen, lyckas undvika att de välbeställda får så mycket makt att de hotar välfärdssystemet.

Den tredje vägen riskerar ändå att misslyckas. Ty just om den skulle lyckas kan det få oanade konsekvenser. Internationellt kommer man att se en varaktig framgång som i första hand beroende på den kraftiga devalveringen som inledde den tredje vägen.

Kanske kommer liberaler och SDP i Storbritannien att — om de skulle vinna regeringsmakten — försöka göra om samma sak. Kanske skulle demokraterna i USA se en kraftig devalvering som en inledning på en ny ekonomisk politik. Kanske också SPD i Västtyskland...

”Poängen med devalveringen”, skriver Feldt, ”är nämligen — om den lyckas — att den på en och samma gång förbättrar utrikeshandeln och stimulerar produktion, investeringar och sysselsättning. När näringslivet blir mer konkurrenskraftigt kan vi både exportera mer till utlandet och ta tillbaka andelar på hemmamarknaden. Därigenom minskar underskottet i utrikeshandeln, samtidigt som den totala efterfrågan på svenska varor och tjänster ökar.”

Detta kan ett land göra och har man tur lyckas devalveringen. Men alla länder kan inte göra det. För då händer det som Feldt beskriver så här när han talar om krisen på 70-talet:

”Det förhållandet att nästan alla länder försökte dämpa importen och öka exporten förvärrade enbart situationen.”

Detta är just och precis vad Feldt gjorde med sin devalvering — han försökte dämpa importen och öka exporten. Om den operationen visar sig lyckosam, kanske andra länder försöker samma sak.

Då går det inte. Resultatet skulle bli en kraftig förvärrad internationell kris. Och i det läget har den tredje vägen gjort att Sverige är ännu känsligare för utländska störningar än vi var tidigare.

Politiken har inneburit att exportens andel av vår samlade produktion har ökat. Samtidigt har åtstramningen inneburit att den produktion som sker för hemmamarknaden och den offentliga sektorn har minskat. Dessa två senare sektorer kan vid en internationell konjunkturnedgång fungera som bromskloss. Men i takt med krympningen har deras möjlighet att bromsa upp minskats.

Fromma förhoppningar

Den tredje vägen bygger på en from förhoppning om att den ekonomiska krisen beror på en rad ”misstag” och att dessa misstag kan rättas till med en ”riktig” ekonomisk politik med bevarandet av såväl vårt nuvarande välfärdssystem som vårt nuvarande ekonomiska system.

Den tredje vägen bygger också på en from förhoppning att den omfördelning av pengar och makt — från de fattiga till de rika som politiken innebär, inte skall förändra maktförhållandena på ett sådant sätt att välfärdssystemet hotas politiskt av de som växer sig starka genom omfördelningspolitiken.

Den tredje vägen tar, slutligen, inte hänsyn till att om den skulle ha framgång, kommer den som exempel att innebära en fruktansvärd internationell devalveringskarusell, där alla länder försöker öka sin export och minska sin import — något som totalt sett naturligtvis är omöjligt.

Ovanpå detta har den tredje vägen — om en sådan devalveringskarusell skulle bli verklighet — försatt Sverige i en situation där landet, genom den ensidiga betoningen av exportindustrin, är ännu mer sårbart för internationella störningar än tidigare.

Lyckas den tredje vägen, kan det ta loven av nyliberalernas krav på systemskifte. Men det är mycket som talar mot att den tredje vägen — eller någon annan form av moderat åtstramningspolitik — kan lyckas.

Misslyckas den tredje vägen — vad händer då? Kommer inte det att ge nyliberalerna ny vind i seglen för sina krav på att skrota välfärden och genomföra det nyliberala ”systemskiftet”?

Ett historiskt misslyckande?

Den tredje vägen började som krav på en riktig ”hästkur” för Sveriges ekonomi. Den har aldrig — trots den politiska retoriken förmått bli något annat.

Den har prövats under tre år av högkonjunktur och inte förmått uppnå mer — vad gäller produktion, investeringar och export — än vad som är förhållandevis normalt under en konjunkturuppgång. Samtidigt kvarstår de stora frågorna olösta?

• Välfärden hotas dels av att industrin ständigt kräver större och större vinster för att genomföra en given investering, dels av besparingar som hela tiden drabbar de som verkligen utför den sociala servicen och de som skall ta emot den, samtidigt som välavlönade administratörer och höginkomsttagarna går skadeslösa.

• Fördelningen av samhällets produktion hotas av en politik som minskat reallönerna — trots högkonjunktur — och ökat inkomst-och förmögenhetsklyftorna i samhället, samt omfördelat skattetrycket till förmån för de välbeställda och till nackdel för normal-och låginkomsttagare.

• Sysselsättningen hotas av åtstramningspolitiken, som tillsammans med den ekonomiska krisen, gjort att det ständigt blivit fler och fler arbetslösa inför varje lågkonjunktur.

Att med dessa frågor obesvarade utmana till en historisk offensiv mot nyliberalernas krav på systemskifte, att på dessa grunder utlova ”en ny epok av tillväxt och social välfärd”, är inte ett tecken på djärvhet och framåtanda, utan ett tecken på total avsaknad av ett verkligt alternativ till den nyliberala offensiven.

Denna avsaknad av ett verkligt alternativ — för bevarad välfärd, rättvis fördelning och tryggad sysselsättning — är mer tydlig i ljuset av att de utlovade, framtida, framgångarna bygger på:

• En from förhoppning om att den ekonomiska krisen beror på tillfälligheter.

• En from förhoppning om att omfördelningspolitiken inte kommer att ge de rika den makt de behöver för att hota välfärdssystemet, ett system som de alltid motsatt sig.

• En from förhoppning om att de svenska exemplet och genom sig en större export och minska skulle störta västvärlden in i en andra länder inte kommer att följa stora devalveringar försöka kapa åt importen, något som sammantaget djup depression.

Den tredje vägen är — liksom alla försök till moderat åtstramning eller stimulanspolitik inom de givna ramarna — dömd att misslyckas. Ett misslyckande kommer att på allvar föra upp frågan om ett systemskifte. Ty ett misslyckande för den tredje vägen kommer att visa att det nuvarande ekonomiska systemet och det nuvarande välfärdssystemet inte längre förmår fungera tillsammans.

Frågan kommer att bli om vi skall skrota välfärdssystemet för att bevara det nuvarande ekonomiska systemet, eller om det är dags för ett ekonomiskt systemskifte för att kunna bevara och bygga ut välfärdssystemet.

Den tredje vägen är inget annat än en moderat åtstramningspolitik för att bevara det nuvarande ekonomiska systemet och med förhoppningar om att kunna minimera ingreppen i välfärdssystemet. Presenterades och uppfattades den tredje vägen för vad den är — en traditionell borgerlig åtstramningspolitik — skulle ett misslyckande snarast gynna kraven på ett ekonomiskt systemskifte.

Den tredje vägen utmålas emellertid som en solidarisk, kollektiv och gemensam väg. Häri ligger risken för ett historiskt misslyckande. Genom att uppträda i lånta kläder, genom att uppträda med arbetarrörelsens gamla honnörsord, kommer den tredje vägen med sitt misslyckande att ge de nyliberaler man vill gå till offensiv mot, en alldeles oförtjänt och onödig framgång.

Det kommer inte att heta — socialdemokraternas borgerliga åtstramningspolitik misslyckades. Det kommer att heta — den gemensamma, solidariska och kollektiva vägen misslyckades. Den tredje vägen kommer att fungera som en bumerang mot just de värden man säger sig vilja försvara.

Hotet mot vårt välfärdssystem kommer att öka. Detta kan bli det tragiska resultatet av den tredje vägen: I stället för en historisk uppgift — ett misslyckande! För att undvika detta är det nödvändigt att med all kraft å ena sidan om och om igen klargöra att den tredje vägen inte är någonting annat än traditionell borgerlig åtstramningspolitik, å andra sidan att återigen resa arbetarrörelsens gamla krav på systemskifte.

• Ett krav på systemskifte som tar hänsyn till den allt tydligare motsättningen mellan vårt välfärdssystem och det nuvarande ekonomiska systemet.

• Ett krav som är det enda verkliga alternativet till nyliberalernas strävan att skrota välfärdssystemet.

• Ett krav som sätter omsorgen om vårt välfärdssystem före omsorgen om ett ekonomiskt system som bygger på en oerhörd koncentration av makt i några få privata händer.

Välfärdssystemet kommer till sist bara att kunna bevaras genom ett sådant systemskifte. Ty välfärdssystemet och det nuvarande ekonomiska systemet står i dag på kollisionskurs med varandra. Det kommer att vara nödvändigt att välja och det är bara en förändring av det ekonomiska systemet som kan lägga grunden både till en ny epok av tillväxt och socialt välstånd.


Noter

[1] Konjunkturinstitutet, Konjunkturläget april 1985, SCB, Statistisk årsbok.

[2] Konjunkturinstitutet, Konjunkturläget april 1985, SCB, Nationalräkenskaperna.

[3] SCB, Primärkommunernas personal 1983 och 1984.

[4] Råd och Rön nr 5/85.

[5] SCB, Finansräkenskaperna 1979-83.

[6] AMS, Meddelanden från utredningsenheten.