Ur Fjärde Internationalen 3/1985
Valresultatet blev en kalldusch för Moderata Samlingspartiet. Det är den första slutsats man kan dra av årets valresultat. Partiets hårdsatsning på regimskifte — med Ulf Adelsohn som galjonsfigur och blivande statsminister — kom av sig redan mycket tidigt på valnatten.
Ju längre valrörelsen led, desto mindre gehör vann ”moderaterna” för sina allra mest aggressiva nedskärningsplaner och arbetarfientliga förslag. Det är också värt att notera, att först när folkpartiet klarare kom att förknippas med fortsatt ”socialt ansvarstagande” (som det tidigare slagordet ”sociala reformer” nu devalverats till), kom partiet att få en ordentlig vind i seglen. Det kom att framstå som mer ”moderat” och mer av ”samlingsparti” än högern och drog med det också till sig borgerliga väljare som tidigare lagt sin röst för ”moderaterna”, men nu stöttes bort av den alltför utmannande högern.
De borgerliga partierna nådde inte sitt huvudmål under valkampanjen — att avsätta den socialdemokratiska regeringen. Men vem vågar lugna sig med det?
I många kommuner och landsting har ”moderaterna” och folkpartiet en stark ställning eller till och med egen majoritet. Den kommer de attt utnyttja till att gå i spetsen för nya gemensamma, aggressiva initiativ på åtstramningens väg. För trots sin mildare framtoning än ”moderaterna” är folkpartiet inte alls folkvänligt och Westerberg egentligen en ”Ulf i fårakläder”.
I den verksamheten kommer de också att få draghjälp av Svenska Arbetsgivareföreningen och andra direktörsklubbar.
Redan dagen efter valdagen (!) samlades SAF-cheferna och drog upp sina riktlinjer för framtiden:
• Inget regeringsskifte? OK, då får vi sätta press på regeringen och de fackliga organisationerna med våra metoder.
Och så lade Olof Ljunggren från SAF fram sina förslag, ett efter ett:
• Frysta löner
• 40-falt höjda strejkböter till motsvarande en metallares månadslön
• Femåriga avtalsperioder
• Nedskärningar inom den sociala servicesektorn
Det är den typen av förslag — och ”näringslivskampanjer” — vi har att vänta oss i framtiden. Samtidigt vet vi att företagen fortsätter att undergräva den fackliga enheten genom att använda sig av visstidsarbeten, beredskapsarbeten, Ungdomslagen och Lagen om Anställningsskydd (LAS), så att det skapas ett A- och ett B-lag på den svenska arbetsmarknaden.
Den som, mot denna bakgrund, försöker lulla folk till ro med att högeroffensiven har stoppats upp, duperar sig själv och slår blå eller röda — dunster i ögonen på arbetare och ungdomar.
Att borgerligheten — med Adelsohn i spetsen — inte lyckades erövra regeringsmakten är viktigt, men samtidigt bara en allra första slutsats utifrån valresultatet.
Den socialdemokratiska ledningen lät omedelbart basunera ut valresultatet som en stor seger och den behållna regeringsmakten som ett ”folkligt mandat” för att fortsätta på den inslagna vägen. Varken det ena eller det andra är sant. ”En sådan seger till och ni är förlorade”, frestas man utropa.
Tre års regeringsinnehav — efter sex års bittra erfarenheter av borgerlig regeringspolitik och flera års högkonjunktur, där Sverige enligt (s)-ledarna alltmer kommit på rätt köl...och ändå minskar (s)-regeringens röstunderlag! Och den minskar allra mest i de traditionellt starkaste (s)-kommunerna och arbetardistrikten, invandrarförorterna och industribältena, där dessutom andelen soffliggare ökar allra mest påtagligt...
Nej, (s)-regeringen har ingalunda fått något ”starkt mandat” för att fortsätta den inslagna kursen. Den sitter kvar, därför att en majoritet av väljarna såg den som det bästa möjliga alternativet. Men för många väljare var det ett val av något mindre ont.
Resultatet av i synnerhet kommunalvalen ger entydigt besked om ett vikande röstunderlag och ett ökat antal proteströster, till höger eller till vänster — beroende på de lokala styrkeförhållandena. Missnöjet med socialdemokratins ekonomiska politik; dess angrepp på stridbara fackliga organisationer; socialdemokratins skadliga miljöpolitik, regionala utglesningspolitik och svek mot invandrare och politiska flyktingar — allt detta har tärt på socialdemokraternas förtroendekapital på arbetsplatser och i arbetarområden, medan partiet klarat sig förhållandevis bättre i starka borgarfästen och överklassområden.
Det säger mer än något annat vem som tjänat och vem som förlorat på socialdemokraternas politik i regeringsställning.
(S)-ledningen har i många sammanhang gjort klart att man om något kommer att skärpa den tidigare åtstramningspolitiken under den kommande treårs-perioden — även om den socialdemokratiska valmaskinen gjorde allt för att maskera detta faktum i slutskedet av valkampanjen. Med sina appeller för en ”utveckling” — till skillnad från ”avveckling” — av välfärden gjorde man våld på sanningen om verkligheten bakom (s)-politiken, den verklighet som så många låginkomsttagare och ungdomar nu tvingas möta.
En fullföljning av den socialdemokratiska regeringskursen kommer att öka spänningarna inom den socialdemokratiska rörelsen — och då inte minst på facklig håll. Den kommer att stöta bort ännu flera ungdomar och bredda uppfattningen att ”om detta är politik, om detta är arbetarrörelse — då får den vara för mig”...Den kommer att förvirra och passivisera många, men också leda till ett mer aktivt och kritiskt ifrågasättande på sina håll. Det kan i sin tur öka förutsättningarna för att socialistiska argument och initiativ skall kunna vinna insteg i de socialdemokratiska leden.
Ledningen för Vänsterpartiet Kommunisterna har i likhet med socialdemokraterna tagit sitt resultat som en uppslutning bakom den förda politiken och som ett mandat för fortsatt samverkan kring regeringspolitiken. Man anser sig ha fått en ökad tyngd i rikspolitiken och kräver ett ökat socialdemokratiskt hänsynstagande till Vpk:s ”resultatpolitik”.
Det här är en ytlig tolkning av valresultatet.
Om Vpk hade förmått bjuda spetsen såväl mot den samlade borgerligheten, som socialdemokratins åtstramingskurs och misshushållning mer arbetarrörelsens resurser — då skulle man ha haft ett önskeläge i valet. Men valresultatet talar också här sitt tydliga språk. Vpk gick tillbaka röstmässigt, inte framåt.
Förre partiledaren C H Hermansson har i en uppriktig och annorlunda eftervalskommentar satt fingret på den inbyggda och växande motsättningen mellan Vpk:s parlamentariska ambitioner och behovet av ett förstärkt basarbete i bostadsområden och på arbetsplatser.
Detta trägna basarbete i människors vardag har ju oundvikligen fått stå på undantag med Vpk:s koncentration på riksdagspolitiken och den tyngd detta fått i hela partiets arbete.
Under dessa förhållanden har Vpk mer och mer — utom när det funnits lokalföreningar som gjort sina egna prioriteringar och satsningar — kommit att uppfattas som en del av det parlamentariska etablissemang partitoppen så hett traktar efter att komma in i.
Tvärtemot vad den officiella valutvärderingen ger vid handen har Vpk:s manövermarginaler minskat, inte ökat. Med nuvarande mandatställning i riksdagen ökar riskerna för en ren socialdemokratisk utpressningspolitik — med hot om parlamentarisk isolering och kraftfullare markeringar mot ”kommunistisk agitation”...
Detta dilemma är olösligt för Vpk — och olika delar av partiet kan, allt efter det politiska läget, lokalorganisationernas sammansättning och de lokala styrkeförhållandena, komma att dra åt skilda håll.
Det är ett dilemma för Vpk — men kan också ge öppningar för en breddad enhetspolitik inom den socialistiska vänstern.
Hela denna situation och den markanta framgången för den Arbetar-och Ungdomsprotestkampanj som Socialistiska Partiet tog initiativ till, visar att det nu finns ett växande politiskt vacuum till vänster om de etablerade partierna.
Arbetar- och Ungdoms-kampanjen var en satsning som låg rätt i tiden — och manar till efterföljd när det gäller breda politiska initiativ kring arbetarrörelsens nyckelfrågor. Det krävs fortsatta arbetar- och ungdomsprotestinitiativ efter valet 1985...
När vi nu mäter de röstmässiga resultaten av kampanjen, måste man samtidigt slå fast att en ännu tidigare påbörjad kampanj och en betydligt kraftfullare satsning på att knyta kontakter med tänkbara kampanjarbetare, kunde ha förstärkt kampanjen åtskilligt.
Ändå är det förstås så att de allra flesta som nu lade sin röst för kandidaterna på Socialistiska Partiets listor i första hand gjorde det som protest mot den politiska utvecklingen i samhället och de alternativ som stod till buds, mer än som en aktiv uppslutning bakom dess plattform.
Styrkan i Arbetar- och Ungdomsproteskampanjen var att den lyckades fånga upp också dessa stämningar och ge röst åt dem. Den öppna attityd som kampanjens valmaterial och kandidater representerade, fungerade som en utsträckt hand åt nya väljargrupper.
Den blockad som Arbetar- och Ungdomskampanjen utsattes för i nationella massmedia var ett svårt avbräck, men inget absolut hinder för kampanjarbetet.
I och med att arbetet på basnivå var den främsta drivkraften i kampanjen tappade den inte sin styrfart — men det får inte överskyla de ansträngningar som måste till i framtiden för att säkra elementära demokratiska rättigheter.
Arbetet på att erövra en normal informationsrätt på det nationella och lokala planet måste fortsätta. De odemokratiska spelregler som gör att 16 000 människors åsikt inte har någon tyngd på den parlamentariska nivån — och tvingar många människor att rösta mot sin övertygelse, därför att de utsatts för parlamentarisk utpressning — måste hävas. Varje röst måste bli lika värd.
Gensvaret för Arbetar- och Ungdomskampanjen är både uppmuntrande och förpliktigande för såväl Socialistiska Partiet som för de andra strömningar och enskilda som byggde upp kampanjen.
I och med att andra strömningar utanför Vpk och SAP — såsom SKP, KPML(r) och APK — slagit till reträtt inom rikspolitiken och avstod från att kandidera i årets val växer Socialistiska Partiet alltmer fram som det alternativ som står till buds för de människor som inte känner sig hemma inom det politiska etablissemanget och som vill höja sin röst mot löftessvek, ombudsmannavälde och korruption.
Detta växande ansvar måste Socialistiska Partiet svara emot:
• genom att stärka sin organisation, med dess partipress, lokalföreningar, publicistiska verksamhet, bildnings- och mötesverksamhet;
• genom att ställa hela denna organisation till förfogande för kämpande och utsatta grupper i samhället;
• genom att mer och mer fungera som inspirationskälla och organisatör för breda politiska initiativ och en begynnande socialistisk folkrörelse på arbetsplatser, i bostadsområden och ungdomsmiljöer.
Valet är nu över för den här gången — och den röst som de etablerade partierna så envetet ville köpa över före valdagen, vill de helst slippa höra nu, när den politiska vardagen tar över. De vill ha fria händer och minst av allt sitta på ”bundna mandat”.
Nu när Sverige närmar sig en ny lågkonjunktur — i likhet med alla andra industriländer — är det i ett sämre utgångsläge än tidigare.
Aldrig har den öppna och dolda arbetslösheten varit högre inför en lågkonjunktur under efterkrigstiden. Den ekonomiska tillväxt som ägt rum under de senaste åren har inte kommit de arbetande till del. Reallönerna har minskat och den sociala servicen försämrats.
Under de kommande åren kommer det att gå ännu sämre för Sverige. Det blir hårda år för barnfamiljer, ungdomar utan arbete och bostad och gamla människor utan några reserver att ta av. Konkurrensen om jobben kommer att skärpas och olika arbetargrupper att ställas mot varandra.
Det här kommer att bli den givna utvecklingen om allt får ha sin ”gilla gång”. Men den utvecklingen måste brytas — genom medveten samordning och kamp i arbetarsolidaritetens namn.
Det innebär för Socialistiska Partiet ett förpliktigande att gå emot varje angrepp och diskriminering av utsatta grupper. Det betyder: otröttlig kamp för att arbetarrörelsen inte skall tillåtas svika eller sälja ut någon, utan tvärtom ställer sin samlade tyngd bakom de utsatta gruppernas krav.
Det upprop för Arbetar- och Ungdomsprotestkampanjen, som under valkampanjen spreds i hundratusentals exemplar, skall nu läggas till grund för en praktisk politik.
När de andra partiernas valbudskap nu gjort sin plikt — som parlamentariskt flugpapper — måste de 16 000 röster som lades för kandidaterna på Socialistiska Partiets listor få sin resonans i det trägna arbetet i människornas vardag!
Det är där vi nu lägger grunden till morgondagens växande socialistiska folkrörelse!
29 september 1985