Ur Fjärde Internationalen 4/1985

Sten Ljunggren

Löneökningarna roten till allt ont?

En undersökning av de etablerade sanningarna om löneökningarnas skadegörelsee

[ Anmärkning: I tidskriften Fjärde Internationalen ingick 11 diagram, som här utelämnats ]

Syftet med denna undersökning är att undersöka sanningshalten i en rad påståenden som nu görs om löneökningarnas skadliga effekter på ekonomin. Det sker genom att jämföra utvecklingen i 16 industriländer med hänsyn till löneökningarnas storlek och utvecklingen av andra ekonomiska faktorer.

Resultatet är att det inte finns något påvisbart samband mellan låga löneökningar och:

I två fall (vad gäller inflationen och reallönerna) finns ett svagt omvänt samband mellan dessa och löneökningarna mot vad som påstås i debatten.

Endast i ett fall finns ens antydningar om ett samband i den riktning som det ofta påstås. Förändringar i handelsbalansen kan till 7,3 procent förklaras med skillnader i löneökningar länderna emellan. Resterande 92,7 procent av förändringen i handelsbalansen kan dock inte förklaras med löneökningarna.

För övriga sex faktorer (investeringarna, exporten, industriproduktionen, BNP, industrisysselsättningen och arbetslösheten) finns det överhuvudtaget inget samband med löneökningarna.

Slutsatsen av undersökningen är att de ”etablerade sanningarna” om löneökningarnas skadliga effekter för samhällsekonomin bara är lösa påståenden som saknat grund vid en jämförande analys av utvecklingen i 16 industriländer.

Löneökningarna har i den ekonomiska debatten och i regeringens ekonomiska politik tilldelats rollen som allt oms upphov. En särskild löneminister har tillsatts för att öka möjligheterna att hålla tillbaka löneökningarna. Arbetsgivarna och regeringen talar båda om behovet att öka möjligheterna för företagen att hålla tillbaka lokala lönekrav.

Kan inte löneökningarna hållas tillbaka, heter det, då kommer det att gå illa vad gäller:

I det följande har gjorts ett försök att undersöka sanningshalten i dessa påståenden.

Frågan är om det verkligen finns något systematiskt samband mellan låga löneökningar och en kraftig sänkning av inflationstakten, laga löneökningar och en förbättring av investeringarna, låga löneökningar och en kraftig ökning av exporten, osv. Eller är dessa ”etablerade sanningar” bara lösa påståenden utan någon saklig grund?

Undersökningens uppläggning

Undersökningen baserar sig på uppgifter från 16 industriländer. Länderna har först rangordnats efter storleken på de totala löneökningarna (i löpande priser) för industriarbetare mellan aren 1980 och 1984.

Det ser ut på följande sätt:

  1. Schweiz 13 %
  2. Holland 15 %
  3. Västtyskland 17 %
  4. Japan 20 %
  5. Österrike 24 %
  6. USA 26 %
  7. Belgien 28 %
  8. Danmark 35 %
  9. Kanada 36 %
10. Sverige 41 %
11. Norge 43 %
12. Storbritannien    45 %
13. Australien 46 %
14. Finland 51 %
15. Frankrike 59 %
16. Italien 87 %

Denna rangordning har sedan jämförts med hur länderna placerar sig vad gäller förändring i inflation, investeringar, export, industriproduktion, osv.

För att de ”etablerade sanningarna” om löneökningarna skall kunna sägas ha stöd i verkligheten borde vi då kunna se ett tydligt mönster.

Exempelvis borde länder med laga löneökningar höra till de sons också ligger bäst till när det gäller att få ned inflationstakten. Omvänt borde länder med höga löneökningar uppvisa den sämsta utvecklingen vad gäller att fa ned inflationen. Huruvida det verkligen förhåller sig på det sättet kan undersökas både grafiskt och med matematiska metoder. Om det finns ett sådant samband mellan löneökningar och förändringar i inflationstakten, som det pastas, då borde en grafisk framställning visa ungefär följande resultat:

[ Diagrammet har utelämnats ]

I detta konstruerade diagram kan man med blotta ögat se att det finns ett samband mellan löneökningar och förändring i inflationstakt. Länderna ansluter sig någorlunda väl till den streckade linje som anger ett perfekt samband (observera — detta är ett konstruerat diagram för att illustrera hur det borde se ut för att påståendet skall kunna sägas vara sant).

Förutom en grafisk framställning har sambanden också undersökts matematiskt. Det har skett genom att beräkna den så kallade korrelationskoefficienten, som brukar ges beteckningen r.

När r =1,0 råder det ett perfekt samband. Det skulle betyda att det land som har den lägsta löneökningen (1:a placering) också ligger bäst till vad gäller förändring av inflationstakten. Det land som har den näst lägsta löneökningen är näst bäst vad gäller inflationen. Och så vidare, ända till det land med den högsta löneökningen som då skulle ha den sämsta utvecklingen vad gäller inflationen. Vid r=1,0 skulle länderna helt enkelt ligga utefter den streckade linjen.

När r =0 finns det överhuvudtaget inget samband mellan löneökningar och exempelvis förändringar i inflationstakten. Då ligger länderna helt slumpmässigt utspridda över diagrammet.

När r =-1,0 finns det ett omvänt samband. Det skulle betyda att landet med den största löneökningen ligger bäst till vad gäller inflationstakten och att landet med den lägsta löneökningen ligger sämst till.

Grafiskt ser de tre fallen ut på följande sätt:

[ Diagrammen har utelämnats ]

Nu blir naturligtvis inte resultatet av en verklig undersökning 1,0, 0 eller -1,0, utan någonting däremellan. I det konstruerade diagrammet som visades ovan var exempelvis r =0,86.

När kan man då säga att det rader ett samband av den typen som det påstås?

För det första kan man säga att om r har ett minustecken framför sig, då råder det absolut inget sådant samband. Om något, är ju sambandet då negativt, dvs det omvända mot vad som påstås.

För positiva r (och negativa, vilket dock inte tas upp här) gäller att r multiplicerat med sig självt ger ett matt på hur stor del av förändringen i exempelvis inflationstakten som förklaras av skillnader i löneökningar.[1]

 Då r är     Förklaras
1,0 100 %
0,9 81 %
0,8 64 %
0,7 49 %
0,6 36 %
0,5 25 %
0,4 16 %
0,3 9 %
0,2 4 %
0,1 1 %

Redan vid en korrelationskoefficient r =0,7, kan mindre än hälften (bara 49 procent) av förändringen i inflationstakt förklaras med skillnader i löneökningar.

En standardbok i ämnet Introduction to Economic Statistics av William C. Merill och Karl A. Fox benämner sambandet vid r =0,5 som svagt.

I samma lärobok finns ett exempel på en analys av just sambandet mellan löneökningar och prisökningar. Författarna använder löne- och prisökningar i olika industribranscher i USA på 50-talet som exempel.

Korrelationskoefficienten man kommer fram till ligger på r=0,3. Detta indikerar att endast 9 procent av förändringen i priser kan förklaras av skillnader i löneökningar. Med andra ord kan 91 procent av prisförändringarna inte förklaras av löneökningarna.

Författarna skriver att: Antagandet att prisökningarna beror på löneökningarna stöds inte av de tillgängliga uppgifterna.

För att sammanfatta kan sägas att om r är mindre än 0,3 eller negativt finns det inget stöd för de påståenden som skall undersökas i det följande.

Inflationen

Få saker har väl hamrats in så grundligt som tesen att det är löneökningarna som ligger bakom inflationen. Kan vi inte få bukt med löneökningarna, då misslyckas kampen mot inflationen!

I diagrammet här nedan visar den vågräta skalan ländernas placering vad gäller löneökningar 1980 - 84 (1 = lägst ökning, 16 = största ökningen). Den lodräta skalan visar ländernas placering vad gäller förändring i inflationstakt (1 = den största minskningen av inflationen).

För att tesen om sambandet mellan löneökningar och förändring i inflationstakten skall ha stöd i verkligheten måste länderna i större eller mindre grad ansluta sig till den streckade linjen.

Redan en snabb titt på diagrammet är tillräckligt för att övertyga sig om att något sådant samband inte existerar. Länderna ligger inte grupperade nerifrån vänstra hörnet och upp mot det högra. De förefaller i stället att placera sig huller om buller, helt slumpmässigt och oberoende av skillnader i löneökningar.

En matematisk analys visar däremot att det faktiskt finns ett mycket svagt samband. Men det sambandet går i motsatt riktning mot vad tesen om löneökningarnas skadlighet gör gällande. Korrelationskoefficienten är nämligen negativ, r =-0,51.

Diagram 3 [ Diagrammet har utelämnats ]

• Tesen om att låga löneökningar leder till större sänkning av inflationstakten håller inte. Ett exempel är att Italien med den högsta löneökningen ligger på andra plats vad gäller att minska inflationen, medan Schweiz med lägsta löneökningarna ligger dåligt till.

•• Uppgift om förändringen av inflationstakten 1980 - 84 för Australien saknas och undersökningen omfattar därför bara 15 länder.

Om det finns något samband skulle låga löneökningar vara skadliga för kampen mot inflationen, medan högre löneökningar skulle ha underlättat en större sänkning av inflationstakten!

En tänkbar teoretisk förklaring är att högre löneökningar leder till högre efterfrågan, vilket i sin tur leder till större kapacitetsutnyttjande i företagen. Och om företagen kan få avsättning för en större produktion med given utrustning, då blir varje producerad enhet billigare. Detta skulle då kunna verka återhållande på prisökningstakten.

Om det är så eller inte, avstår vi här från att bedöma. Det räcker med att kunna konstatera att:

Tesen om att låga löneökningar förbättrar möjligheten att bekämpa inflationen har inget stöd vid en jämförande undersökning av 15 industriländer. Möjligen råder det omvända sambandet.

Investeringarna

Låga löneökningar skall genom höjd lönsamhet bidra till att öka investeringarna i samhället, heter det. Om löneökningarna är för höga då minskar investeringarna.

I diagrammet nedan visar den vågräta skalan, som tidigare ländernas placering vad gäller förändringen i investeringskvoten (investeringarna i förhållande till BNP) 1980 — 84. Samtliga länder utom Norge har under perioden haft en sjunkande investeringskvot. Norge som haft en oförändrad investeringskvot hamnar alltså på 1:a plats efter den lodräta skalan. Ju mer investeringskvoten minskat, desto sämre blir därefter ländernas placering.

Diagram 4 [ Diagrammet har utelämnats ]

• Tesen om att låga löneökningar är bra för investeringarna håller inte. Finland ligger, som exempel, betydligt bättre till än Holland, trots högre lönökningar.

•• Uppgift om förändring av investeringskvoten 1980 - 84 saknas för USA.

Återigen räcker det med blotta ögat för att se att tesen om ett samband mellan löneökningar och investeringar inte har något stöd i verkligheten.

Vid en matematisk beräkning får vi återigen en negativ korrelationskoefficient. Då r har ett lågt värde, r =-0,28, finns det inte heller något stöd för att ett motsatt samband existerar. Men vi kan med säkerhet konstatera att:

Tesen om att låga löneökningar skulle bidra till högre investeringar har inget stöd vid en jämförande undersökning av 15 industriländer.

Exporten

Låga löneökningar skall göra det möjligt för ett lands företag att hålla priserna på sina produkter nere och därigenom öka exporten.

I diagrammet visar den vågräta skalan löneökningarna. Den lodräta skalan visar ländernas placering vad gäller exportökning mellan 1980 och 1984 (där 1:a plats är den största ökningen).

Diagram 5 [ Diagrammet har utelämnats ]

• Tesen om att låga löneökningar skall leda till större ökning av exporten håller inte. Exempelvis har Schweiz, Holland och Österrike, trots låga löneökningar klarat sig dåligt vad gäller exporten.

Det finns som synes inget samband. Det bekräftas också av att korrelationskoefficienten är så nära noll man kan komma, r =-0,05.

Tesen om att låga löneökningar skulle bidra till snabb exportökning har inget stöd vid en jämförelse bland industriländerna.

Industriproduktionen

Låga löner skall inte bara öka exporten, utan också genom låga priser för det egna landets företag bidra till att importen konkurreras ut och försäljningen på hemmamarknaden ökar. Okad export och hemmamarknadsförsäljning skall tillsammans bidra till att industriproduktionen ökar.

Den lodräta skalan visar ländernas placering när det gäller ökningen av industriproduktionen mellan 1980 och 1984, där 1:a platsen (Danmark) anger den största procentuella ökningen.

Diagram 6 [ Diagrammet har utelämnats ]

• Tesen om att låga löneökningar ger större tillväxt i industriproduktionen håller inte. Finland ligger exempelvis betydligt bättre till än Västtyskland.

Länderna ligger återigen slumpmässigt fördelade utan något systematiskt samband. Korrelationskoefficienten är nära noll, r =0,07.

Tesen om att låga löneökningar skulle bidra till en snabb ökning av industriproduktionen har inget stöd i verkligheten.

Bruttonationalproduktionen (BNP)

Laga löneökningar och den därpå påstådda investeringsuppgången samt en exportledd tillväxt skall bidra till att BNP ökar mer än vad som skulle bli fallet vid större löneökningar.

Den lodräta skalan visar ländernas placering vad gäller BNPs tillväxt 1980 — 83, där 1:a placering är den högsta tillväxten.

Diagram 7 [ Diagrammet har utelämnats ]

• Tesen om att låga löneökningar förbättrar tillväxten i hela ekonomin (BNP) håller inte. Schweiz borde, som exempel, ligga bra till enligt den tesen och Finland borde ligga dåligt till. I stället gäller det omvända.

Något synligt samband existerar inte. Korrelationskoefficienten är negativ och sa nära noll man kan komma, r =-0,06.

Tesen om att låga löneökningar skulle bidra till en hög tillväxttakt i ekonomin (BNP) har inget stöd vid en jämförelse mellan industriländerna.

Industrisysselsättningen

Genom ökade investeringar, ökad export och högre tillväxt i ekonomin, skall låga löneökningar bidra till att industrisysselsättningen ökar.

Den lodräta skalan visar ländernas placering vad gäller förändringen av industrisysselsättningen 1980 — 84. Första plats innebär den största ökningen (Finland) och 15:e plats den största minskningen (Holland) av antalet industrisysselsatta.

Diagram 8 [ Diagrammet har utelämnats ]

• Tesen om att låga löneökningar bidrar till en positiv utveckling för industrisysselsättningen häller inte. Holland med den näst lägsta löneökningen ligger, till exempel, sämst till i förändringen av antalet sysselsatta i industrin.

•• Uppgift om industrisysselsättningens förändring i Belgien saknas.

Något positivt samband kan inte iakttas. Korrelationskoefficienten är svagt negativ, r = -0,13.

Tesen att låga löneökningar är bra för industrisysselsättningen har inget stöd.

Arbetslösheten

Stora löneökningar leder till ökad arbetslöshet, säger den nye löneministern, Bengt K. A. Johansson. Skall sysselsättningen kunna räddas krävs laga löneökningar.

Den lodräta skalan visar ländernas placering vad gäller förändringen i arbetslösheten mellan 1980 och 1984. Arbetslösheten har ökat i samtliga länder och 1:a platsen betyder den minsta ökningen mellan åren.

Diagram 9 [ Diagrammet har utelämnats ]

• Tesen om att låga löneökningar är nödvändiga för att bekämpa arbetslösheten håller inte. I Västtyskland har arbetslösheten ökat mer än i Italien, trots betydligt lägre löneökningar.

Det finns inget synligt samband. Korrelationskoefficienten ligger nästan exakt på noll, r=-0,01.

Tesen att låga löneökningar håller arbetslösheten nere och att höga löneökningar driver upp arbetslösheten stöds inte av tillgänglig statistik.

Handelsbalansen

Genom ökad export och minskad import skall låga löneökningar göra så att våra affärer med utlandet, vår handelsbalans förbättras.

Den lodräta skalan visar förändringen av handelsbalansen (i förhållande till BNP för att uppnå jämförbarhet) mellan åren 1980 och 1984. Första platsen innebär den största relativa förbättringen (Sverige).

Diagram 10  [ Diagrammet har utelämnats ]

• Tesen om att låga löneökningar bidrar till att förbättra handelsbalansen håller knappast. Utvecklingen i vissa länder — Storbritannien och Australien jämfört med exempelvis Holland och Japan — stöder tesen. Exempel på motsatsen finns emellertid också — Sverige, Norge jämfört med Osterrike och USA.

Något samband kan knappast urskiljas med blotta ögat. Men här föreligger faktiskt ett mycket, mycket svagt positivt samband. Korrelationskoefficienten är större än noll, r =0,27.

Det här betyder att skillnader i löneökningar kan förklara 7,3 procent av förändringen i handelsbalansen.[2] Eftersom vi tidigare inte sett något samband mellan löneökningar och export kan förklaringen kanske vara att låga löneökningar har en viss återhållande effekt på importen.

Det rör sig emellertid om ett mycket svagt samband. Hela 93 procent av skillnaderna i handelsbalansens utveckling kan inte förklaras med löneökningarna, utan beror på något annat.

Och enligt de kriterier som tidigare angivits kan en korrelationskoefficient på 0,3 och därunder inte användas som stöd för tesen att stora löneökningar påverkar handelsbalansen negativt.

Tesen om att låga löneökningar påverkar handelsbalansen positivt har ett svagt, närmast obefintligt stöd vid en jämförelse mellan 16 industriländer. Hela 93 procent av förändringen i handelsbalansen kan inte förklaras av löneökningarna.

Reallönen

Höga löneökningar driver bara upp inflationen och det blir bara luft i lönekuverten, heter det. Det klokaste arbetarna kan göra om de vill höja sin reallön är därför att vara återhållsamma med lönekraven.

Som tidigare visar den vågräta skalan ländernas placering vad gäller löneökningar (i löpande priser). Den lodräta skalan visar placeringen vad gäller reallönens utveckling. Där 1:a placeringen är den största ökningen av reallönen (Italien) och 16:e placeringen är den största minskningen av reallönen, dvs den sämsta utvecklingen för arbetarna (Belgien).

För att tesen om att höga löneökningar leder till sänkta reallöner skall hålla måste ländernas positioner ansluta sig till den streckade linjen.

Diagram 11  [ Diagrammet har utelämnats ]

• Tesen om att låga löneökningar är nödvändiga för att garantera reallönen håller inte. Snarast gäller det omvända. Italien med de högsta löneökningarna har haft den bästa reallöneutvecklingen, medan Schweiz med de lägsta löneökningarna ligger på 13:e plats i reallöneutvecklingen.

Så är uppenbarligen inte fallet. Här kan vi med blotta ögat för första gången se en antydan till samband. Men det sambandet går helt på tvärs mot vad de ”etablerade sanningarna” säger.

Höga löneökningar tycks ha en viss effekt när det gäller att uppnå en bra position vad gäller reallönen. Det intrycket stöds också av korrelationskoefficienten som är negativ, r =-0,58.

Det är inte något starkt samband. Endast 34 procent av skillnaderna i reallöneutvecklingen kan förklaras av löneökningarna (i löpande priser).[3]

Tesen om att låga löneökningar är nödvändiga för att säkra reallönen strider helt mot den faktiska utvecklingen bland de 16 industriländerna. 1 stället finns det ett visst omvänt samband — höga löneökningar bidrar i någon mån till att säkra reallönen.

Slutsats

Sammanfattar vi de matematiska beräkningarna över sambandet mellan löneökningar och olika ekonomiska faktorer av betydelse ser det ut på följande sätt:

  r
Inflationen - 0,51
Investeringarna - 0,28
Exporten - 0,05
Industriproduktionen 0,07
BNP - 0,06
Industrisysselsättningen    - 0,13
Arbetslösheten - 0,01
Handelsbalansen 0,27
Reallönen - 0,58

För att de ”etablerade sanningarna” skall kunna sägas vara till åtminstone hälften sanna borde r =0,7 eller större. För att vi skall kunna säga att det ligger någon sanning i dessa påståenden borde r åtminstone vara större än 0,3.

Detta är inte fallet i något av de undersökta påståendena. I stället är sambandet noll eller negativt i åtta av de nio fallen (inflationen, investeringarna, exporten, industriproduktionen, BNP, industrisysselsättningen, arbetslösheten och reallönen).

I två fall (inflationen och reallönen) kan vi snarast tala om att det omvända sambandet kan råda.

Endast i ett fall (handelsbalansen) finns det ett mycket svagt samband. Sambandet är emellertid inte tillräckligt för att enligt vedertagna principer stödja det påstående som görs. Hela 93 procent av förändringen av handelsbalansen lämnas oförklarat och kan inte sägas bero på skillnader i löneökningar.

Slutsatsen av denna undersökning är att de ”etablerade sanningarna om löneökningarnas skadliga effekter bara är lösa påståenden som saknar saklig grund.

Schweiz   13   - 1,0 -0,8 8   2,0   0,3   - 7,1   0,7   2,8   - 4,1
Holland 15 - 4,7 - 3,0 11 1,0 2,1  - 13,0 8,5 5,2 - 5,0
Västtyskland 17 - 3,1 -2,3 20 - 2,0 0,2 - 10,5 5,0 3,0 - 1,7
Japan 20 -5,8 - 4,0 36 16,5   10,0 3,1 0,7 3,9 7,7
Österrike 24 - 0,8 - 3,8 3 2,0 1,9 - 1,6 1,9 1,3 0,8
USA 26 - 9,2   13   11,1 4,1 - 4,3 0,4 2,1 0
Belgien 28 - 9,2 - 2,8 11 2,8 0   5,1 4,0 - 6,0
Danmark 35 - 6,0 - 0,7 21 17,0 4,7 0,9 3,6 2,2 - 5,3
Kanada 36 - 5,7 - 4,4 35 4,0 2,0 3,5 4,3 2,0 - 1,2
Sverige 41 - 5,7 - 1,8 25 10,0 3,0 - 6,5 1,1 5,5 - 2,0
Norge 43 - 4,7 0 20 13,0 1,2 - 8,6 1,3 4,2 - 2,9
Storbritannien     45 - 13,0 - 0,9 11 2,9 3,5 - 7,0 4,9 - 2,5 11,5
Australien 46   - 0,8 12 - 1,0 2,0 - 6,2 2,9 - 2,4 6,4
Finland 51 - 4,5 - 0,6 16 11,3 6,8 3,7 1,3 3,3 7,6
Frankrike 59 - 6,2 - 3,0 3 0 2,4 - 5,9 3,4 1,7 9,7
Italien 87 - 10,4 - 1,7 18 - 4,8 - 1,7 - 10,8 2,8 2,6 12,1
      -  0,56   - 0,28   - 0,05   0,23   0,20   0,08   - 0,12   0,15   - 0,67

För tabellen ovan gäller att kolumnerna i tur och ordning visar:
Land
Löneökningar 1980 — 84 i procent
Förändring av inflationstakten mellan 1980 och 1984 i procentenheter
Totala investeringarna/BNP, förändring 1980 —84 i procentenheter
Förändring av exporten 1980 — 84 i procent
Förändring av BNP 1980 — 83 i procent
Förändring av industrisysselsättningen 1980 — 84 i procent
Förändring av arbetslösheten 1980 — 84 i procent
Handelsbalansen / BNP, förändring 1980 — 84 i procentenheter
Förändring i reallön 1980 — 84 i procent
Korrelationskoefficienten mellan L och övriga faktorer, tecknet r har anpassats till tesen om ett perfekt positivt samband r = 1,0

Källor
International Financial Statistics, august -85, IMF (för L, IK, E, IP, IS, HB, RL).
Economic Survey of Europe in 1984- 85, FN (för I).
Quarterly Labour Force Statistics, nr 3 1982, nr 2 1985, (för A).
Konjunkturläget, april 1985, Konjunkturinstitutet (för BNP).




Noter

[1] Den som är intresserad av hur och varför det förhåller sig på det viset, hänvisas till någon standardbok i ekonomisk statistik.

[2] Detta är egentligen inte helt korrekt. Vad som studerats här är skillnader i placering länderna emellan och inte den faktiska förändringen av handelsbalansen i förhallande till den faktiska förändringen av lönerna. Gör man en matematisk beräkning på de faktiska förändringarna och inte på placeringarna blir r=0,15 och enbart 2,3 % av förändringen i handelsbalansen kan förklaras med lönesänkningarna.

[3] Som tidigare är det här egentligen en fråga om placeringar. Gör man en beräkning på faktiska värden blir r =0,67 och löneökningarna förklarar då 45 procent av skillnaderna i reallöneförändringarna.