Ur Fjärde Internationalen 2-1986

Claude Devilliers

Latinamerika: Vägen ut ur skuldkrisen

De latinamerikanska ländernas utlandsskuld har nu nått den astronomiska siffran 400 000 miljoner dollar. Att betala tillbaka denna skuld är följaktligen inte någon reell möjlighet.

Utvecklingen inom världens valutasystem (uppgången för dollarn, de ökande räntorna och kapitalrörelserna) har tillsammans med skuldbördan skapat en situation av akut kris för Latinamerikas ekonomier.

Som vanligt är det de arbetande och folkmassorna som tvingas betala denna kris med arbetslöshet, lönesänkning och ökande misär.

Själva skulden står i centrum för den ekonomiska krisen, och den var temat för en konferens som det kubanska ledarskapet nyligen organiserade, och vilken uppmanade samtliga latinamerikanska länder att vägra betala tillbaka den.

Vi publicerar nedan ett utdrag ur ett tal som hölls vid ett möte mellan Fjärde Internationalens latinamerikanska sektioner i september 1985.

Den latinamerikanska kontinenten har drabbats av den allvarligaste krisen i sin historia, till och med mer allvarlig än den ekonomiska krisen på 30-talet. Krisen återspeglas i den ekonomiska infrastrukturens sammanbrott, och sammanbrottet för samhället i stort. Den ställer bourgeoisin inför en avgörande fråga om framtidsperspektiven.

Ända sedan 1981-82 har den ekonomiska och sociala krisen pågått parallellt med återverkningarna från den revolutionära processen i Centralamerika. Redan när revolutionen nådde sin första seger i Nicaragua pågick en djup och långdragen kris. Denna kris sammanföll med en process av revolution och kontrarevolution, vilket ledde till flera konsekvenser på olika plan.

Återverkningarna på de nationella bourgeoisierna i Latinamerika återspeglades exempelvis i de krokvägar Contadoragruppen tog, och vilka den hoppades skulle leda till en förhandlingslösning på konflikten i Centralamerika) Det är ingen slump att den mexikanska regeringen talar om samhällsfred och inte bara om samhällskontrakt.[1]

Samtidigt påverkar den centralamerikanska revolutionen omgrupperingen av arbetar- och folkrörelsen, såväl på facklig nivå som inom den revolutionära förtruppen. Framväxten av politiska strömningar som Izquierda Democratica (Demokratiska vänstern) i Uruguay och Förenade Mariateguistapartiet i Peru återspeglar denna utveckling.[2]

Kuba representerar en alternativ pol

Från 1979 till 1981 gällde den grundläggande frågan i Centralamerika makten och strategin för maktövertagandet. Sedan dess har tvnya problem uppstäm De uppkom i och med upptrappningen av den imperialistiska motoffensiven: invasionen av Grenada; den ökande interventionen i El Salvador; de revolutionära krafternas reträtt i Guatemala 1982; den mångfacetterade interventionen i Nicaragua och militariseringen av regionen i sin helhet.

A ena sidan reser den alltmer direkta konfrontationen med imperialismen frågan om nationellt oberoende och suveränitet, ty det som star på spel i dag är inte bara den formella självständigheten utan möjligheterna till samhälleliga förändringar över huvud taget. A andra sidan framtvingar den samhällsekonomiska situationen i Nicaragua — vilken påtvingas av denna aggression — behovet av ett svar i kontinental skala på imperialismens politik.

Det ekonomiska samarbetet mellan Latinamerikas länder, inte bara länderna i Centralamerika, är i dag mycket viktigare än det var på 30-talet. Lika mycket utifrån deras plats i det imperialistiska förtryckarmaskineriet som utifrån förhållandena mellan länderna själva.

I detta sammanhang blir den kubanska staten en alternativ samhällsekonomisk pol. Inför den växande samhällskrisen förkroppsligar Kuba möjligheterna av ett samhälle som fungerar enligt en annan logik.

Kuba är en viktig och aktiv faktor i den aktuella situationen. Så för det kubanska ledarskapets initiativ i förhållande till den latinamerikanska utlandsskulden in ett element av polarisering mellan å ena sidan imperialismen och de till den knutna borgarklasserna, och ä den andra sidan de anti-imperialistiska krafterna. Utgången av denna polarisering beror naturligtvis på folkmassornas aktivitet i denna fråga.

Det gäller att resa frågan om kampen mot skulden bland massorna, ty den är ett område där bourgeoisin har svårt att föra kamp. För att organisera kampen seriöst måste bourgeoisin ställa en del ganska besvärliga frågor: varför uppstod skulden? Vad har pengarna använts till? Varför ska skulden betalas tillbaka och hur? Dessa frågor ifrågasätter direkt de latinamerikanska bourgeoisiernas kompetens och deras band till imperialismen.

Det kubanska initiativet syftade också uttryckligen till att förändra de regionala styrkeförhållandena, så att imperialismen inte kunde koncentrera alla politiska och militära krafter på Centralamerika. Det faktum att de olika revolutionära processerna i Centralamerika inte är lika långt utvecklade skapar oundvikligen spänningar och centrifugala krafter i Latinamerika i sin helhet. Genom att ställa den centrala frågan om en kontinental dimension skapas också större öppningar för utvecklandet av en strategi som samordnar antiimperialisternas aktivitet i regionen.

Den ekonomiska krisen utvecklas i en samhällsstruktur som på en del punkter skiljer sig från 30-talets samhälle:

• Arbetarklassen har kvalitativt stärkts, även om den fackliga och politiska utvecklingsnivån är ojämn. Denna styrka är reell, även om arbetarklassen i länder som Chile, och kanske i framtiden även Bolivia, har genomgått en strukturell försvagning. I allmänhet är, det folkliga motståndet mot svångremspolitiken starkt, om än bara p g a en elementär önskan att överleva. Detta visade sig exempelvis i de mobiliseringar som ägde rum i Uruguay och Brasilien nyligen.

• Koncentrationen i städerna och den utbredda misären där är också ett nytt element. Krisen drabbar samhällen som redan delvis börjat bryta samman, och det börjar uppkomma självförsvarsorganisationer och motståndsorganisationer inom bostadsområdena, som colonos i Mexiko, pueblos jovenes i Peru och favelas i Brasilien.

• Jordbrukskrisen är mycket svår och den ekonomiska krisen gör ofta jordfrågan till en fråga om att överleva. Jordbruksrörelsen är ytterst splittrad. Den omfattar delar av de jordlösa bönderna, daglönare, lantbruksarbetare, småproducenter och kooperativ. Deras krav ställer frågor om priser och krediter, och frågorna har en allmänpolitisk aspekt i så måtto att de gäller beslut som regeringen fattat. Det förändrar arbetar- och bondealliansens betydelse på politisk nivå.

• Utarmandet av medelklasserna och småbourgeoisin leder inte automatiskt till att de utvecklas åt vänster. Det framprovocerar snarare en skiktning inom dessa grupper, som leder till en sorts dubbel polarisering.

Sammantaget gör alla dessa saker det svårt att tänka sig en återgång till en politisk dominans för en nationell populism av den typ som växte fram i Latinamerika med APRA (Alianza Popular Revolucionaria Americana, ung. Amerikanska Revolutionära Folkalliansen) i Peru eller peronismen i Argentina. Det gör det också svårt att få till stånd långvariga, stabila samhällskontrakt. Siles Suazo har redan lidit ett spektakulärt nederlag i Bolivia. Det kommer inte att dröja länge innan det visar sig exakt hur stort manöverutrymme Alan Garcia har i Peru.

Bakom krisen ligger alltså ett begynnande sammanbrott för en historisk ekonomisk utvecklingsmodell. Det är inte bara den yttre faktorn, utlandsskulden, som har orsakat krisen. Den är snarare det yttersta uttrycket för den återvändsgränd som denna under imperialismen underordnade utvecklingsmodell har nått.

Modellen omfattade bl a en begynnande uppbyggnad av betydande ersättningsindustrier, och priset för det var ett systematiskt behov av utländskt kapital. Och det var just på detta sätt man fastnade i utlandsskulden. Denna modell svarade mot behoven hos de stora industricentra i väst att exportera produktionsmedel. En stor del av de inkomster Latinamerika gjorde genom att exportera råvaror gick direkt till att köpa sådana varor. Men det kapital som krävdes för att finansiera importen av denna infrastruktur översteg vida inkomsterna från råvaruförsäljningen, eftersom imperialismens grepp om världsekonomin leder till så orättvisa bytesvillkor.

Det enda sättet att få till stånd denna industrialisering var alltså att' låta det utländska kapitalet strömma in. Så började den onda cirkeln — att ständigt tvingas exportera för att återinvestera inkomsterna i köp av produktionsmedel och teknologi.

Genom själva sin karaktär är denna ekonomiska modell utsatt för världsmarknadens svängningar — vilket visade sig 1981 och 1982 och även för valutamarknadens upp- och nedgångar. Den gynnar utvecklingen av produktionens mest dynamiska sektorer, som t ex bilindustrin i Mexiko och Brasilien, vars produkter är ämnade för samhällets bäst ställda sektorer och följaktligen utesluter större delen av befolkningen. Denna modell har alltså inneboende begränsningar som gör att den inte kan gynna samhället i stort och ge upphov till kumulativa effekter på utvecklingen. Dessa sektorer är till stor del beroende av statliga investeringar. Det får enorma sociala konsekvenser p g a de konsekventa budgetbegränsningar som är en del av de nuvarande åtstramningsåtgärderna. Men om dessa utgifter inte minskas ökar budgetunderskottet, räntorna stiger för att öka sparandet och investeringarna minskar. Vi får en spekulationsspiral.

Sammanbrottet för denna ekonomiska modell är nu ett konkret faktum. Mellan 1979 och 1983 strömmade inte mindre än 100 000 miljoner dollar ut ur Latinamerika till Förenta Staterna. Mellan 1982 och 1985 ökade kapitalflykten ännu mer. I dag utgör den troligen mer än hälften av kontinentens samlade skulder. Bara under juni 1985 tillkännagav bankerna i Miami ett inflöde av 3 500 miljoner dollar från Latinamerika. Den hisnande ökningen av narkotikahandeln är ytterligare ett tecken på det historiska sammanbrottet för denna ”utvecklingsmodell”. Det är nu mer vinstgivande för affärsvärlden att spekulera i höga räntor än att investera i produktionen, i synnerhet som vissa länders räntor har legat mellan 25 och 35 procent över inflationen.

Imperialismens roll i detta fiasko går inte att förneka. Men det går inte heller att förneka de lokala härskande klassernas ansvar. Det är detta som ger upphov till den brännande frågan om vilken utveckling och vilka mål som ska ersätta den misslyckade modellen. Och vilka samhälleliga krafter som kan bära upp en ny modell för ekonomisk utveckling.

Krisen och den av Internationella Valutafonden framtvingade förändringen av den ekonomiska politiken sammanfaller med att de en gång så utbredda militärdiktaturerna har visat sig vara ett totalt misslyckande. För tillfället svarar imperialismen och de latinamerikanska borgarklasserna på denna situation med begränsade och kontrollerade demokratiska öppningar samtidigt som militären avlägsnas från den direkta skötseln av staten. Det är därför de folkliga kraven att frisläppa de ”försvunna” och straffa dem som är skyldiga till brott under militärdiktaturen etc har blivit så viktiga.[3] Samtidigt görs det ansträngningar att återuppbygga den repressiva apparaten efter en enbart begränsad upprensning. Det mest framgångsrika exemplet på detta kan vi idag se i Brasilien. Men Alan Garcias åtgärder i Peru, med begränsade utrensningar i militärapparatens mest korrumperade delar genomförda i direkt samarbete med USA-styrkor, går i samma riktning. Samma sak gäller domarna över den argentinska militären.

Kris för USA:s dominans

Inom ramen för denna politik görs det dessutom ansträngningar för att ge mer tyngd åt ekonomins produktiva sektor. Orsaken är å ena sidan att en ökande export är det enda sättet att möjliggöra en återbetalning av skulden, och å den andra att de icke-produktiva utgifterna har ökat kraftigt under militärdiktaturerna, och det även om man inte tar hänsyn till det oerhörda utflöde av tillgångar som exempelvis ägde rum i Argentina.

Man förbereder också försök att utnyttja delar av kyrkan och fackföreningarna till att uppmuntra ett accepterande av en politik av samhällskontrakt.

Alla dessa åtgärder äger rum samtidigt som folkmassornas demokratiska manöverutrymme systematiskt inskränks. Och på samma gång förbereder man noggrant ett selektivt och paramilitärt förtryck av befolkningens mest radikala och aktiva delar. Men under de dubbla slagen från krisen och skuldbördan blir detta projekt givetvis alltmer osäkert och vanskligt. Ett flertal explosiva frågor kvarstår.

För det första, vem skapade skulden? Ofta var det militärregimerna själva som var direkt ansvariga. På detta sätt uppstod kopplingarna mellan utlandsskulden och kampen för mänskliga rättigheter, något som exemplifierades i Perez Esquivels vädjan i Argentina.[4]

Dessutom har relationerna mellan Latinamerika och imperialismen ändrat sig avsevärt sedan 30-talet. På Perus initiativ förklarade flera länder på den tiden (1931) ett ensidigt betalningsanstånd med skulden. Det innebar inget stort problem. USA:s främsta intresse i Latinamerika på den tiden var att utmanövrera Storbritannien och avvärja Tyskland. Ett moratorium var inget högt pris för att uppnå ett sådant resultat. I dag skulle ett moratorium innebära en helt annan konfrontation med imperialismen. Fram till 1981 var USA:s kapitalexport till Latinamerika en källa till profiter. Latinamerikas utlandsskuld är också koncentrad till et: antal stora banker som Manufacturers Hanover Trust and Citibank. I vissa fall utgör skulden upp till 180 procent av dessa bankers tillgångar. Latinamerika utgör det främsta investeringsfältet för USA:s kapital utanför Förenta Staterna självt, och även en av de främsta råvarukällorna.

USA:s svar på denna oroande situation blir således att strikt kontrollera produktionen och underordna de nuvarande och framtida profiter som skapas i de latinamerikanska ekonomierna under sina egna intressen. Detta är i överensstämmelse med behovet att höja priset på och omgruppera det imperialistiska världskapitalet och de till det knutna lokala kapitalen. Slutsatsen är uppenbar: med tanke på banden mellan imperialismen och de latinamerikanska bourgeoisierna finns det inga delar av denna bourgeoisi, inte ens i Brasilien, som konsekvent kan gå emot imperialismens motstånd i fråga om utlandsskulden.

Krisen för USA:s dominans är nu en realitet som visar sig dagligen. Men detta faktum får inte förleda oss att underskatta eller missförstå imperialismens nuvarande motoffensiv. Huvudmålet för denna motoffensiv, som förs under förevändingen att hindra kommunismens utbredning, är Centralamerika.

I själva verket tar sig denna kris för USA:s dominans inte samma form som 1975. Ty i dag är den knuten till en verklig förmåga att inleda en kombinerad politisk och militär motoffensiv. Sålunda är det USA:s Nationella säkerhetsråd som öppet styr de kontrarevolutionära aktionerna i Centralamerika. Dess politik är att splittra länderna att passa in i subregionerna i sina specifika diplomatiska, militära och ekonomiska projekt. Vare sig dessa planer gäller Centralamerika, Karibiska havet eller länderna omkring Anderna, så presenteras de varje gång som ett erkännande av särskilda geopolitiska förhållanden. Men i själva verket är de skräddarsydda för att stärka och befästa skillnaderna och olikheterna i varje situation för att förhindra all revolutionär utveckling i det särskilda området.

USA-imperialismen är beredd att behandla Mexiko eller Brasilien, vilka betraktas som ”mellanmakter”, på ett speciellt sätt och på grundval av motstridiga men organiserade ömsesidiga förhållanden. Samma sak gäller Argentina och Venezuela, de andra stora låntagarna. Den försöker splittra Centralamerika från Karibiska havet och bryta dynamiken i de relationer som uppstod med Centralamerika i och med den senaste avkoloniseringsprocessen. Det var en av effekterna av Reagans initiativ i Karibien. På motsvarande sätt ökar den sitt tryck för att ena Centralamerika mot Nicaragua och åter-integrera Guatemala i denna front. Samtidigt driver den andra speciella projekt i Anderna och i södra delen av Sydamerika.

Grunden för USA-imperialismens politik är att hålla diskussionen om utlandsskulden inom bilaterala och icke-globala ramar. Alternativet till denna traditionella politik att söndra och härska måste vara utarbetandet av en gemensam politik på latinamerikansk nivå. Det är denna fråga som rests av Fidel Castro.

Slutligen sammanfaller krisen i Latinamerika med en långvarig kris i de imperialistiska länderna själva. Denna gång hade nedgången börjat i Latinamerika innan den utvecklades i de imperialistiska moderländerna. Den svaga uppgången 1984 i Latinamerika berörde bara ytan och berodde främst på importrestriktionerna. Den nya nedgången adderade sig till effekterna av de föregående. I och med prisfallet på de flesta råvarorna minskade förmågan att köpa exportvaror avsevärt. Räntan kommer troligen att falla, men inte i paritet med den minskande exporten. Denna sorts onda cirkel medför att tanken på att komma ur skuldkrisen genom att öka exporten blir helt illusorisk. Men för tillfället är detta den enda lösning som förs fram av de lokala borgarklasserna och även av de reformistiska byråkraterna.

Under bara det första kvartalet 1985 minskade värdet på exporten från Latinamerika med 14,5 procent. Siffrorna för andra kvartalet kommer otvivelaktigt att bli ännu sämre. I detta sammanhang kan tanken på en ny ekonomisk världsordning som väcktes av Fidel Castro vid Havannakonferensen 1985 inte längre ha samma innebörd som på 70-talet. På den tiden innebar den krav på nya nord-sydliga relationer, i synnerhet vad gällde frågan om att stabilisera priserna på råvaror.

I dag befinner sig OPEC, som är den kartell som är den främsta råvaruleverantören, på sammanbrottets rand. Detta sammanbrott visar att man natt en återvändsgränd. Det är nu uppenbart att talet om en ny ekonomisk världsordning bara kan tolkas i radikal mening, d v s innebära en utvecklingsmodell som grundas på Latinamerikas samhälleliga behov och annorlunda handelsförbindelser mellan de olika länderna i regionen. Sådana ändrade relationer kan inte bara begränsas till förändrade nord-sydrelationer, utan också ändrade syd-sydrelationer och ändrade syd-östrelationer. Men om ett sådant perspektiv tillämpas på kontinenten i sin helhet, kommer det att leda till en samordnad ekonomisk politik och en gemensam valuta, och man skulle i bästa fall komplettera med aspekter hos de olika latinamerikanska ländernas ekonomier. Därmed ställs frågan om upprättandet av en statsmakt som härskar i de proletära massornas intressen.

Kapitalexporten från Latinamerika

Under 1960-talet finansierades inflödet av kapital till Latinamerika med hjälp av medel- och långfristiga lån. Resultatet kunde bara' bli ett: en minskning av de direkta imperialistiska investeringarna. Det fanns flera orsaker till detta, och en av dem var att de europeiska och kanadensiska marknaderna samtidigt lockade. Vid denna tidpunkt utropades den stora ”amerikanska utmaningen”, och rädslan för den kubanska revolutionens effekter på Latinamerika var utbredd. De lån som beviljades till Latinamerika kom främst från Europa eller från internationella organisationer och regeringsinstitutioner.

Men under 1970-talet ökade de privata bankerna sin inblandning i Latinamerika. Dessa lån blev en viktig del av det imperialistiska finanskapitalets profit. Samtidigt uppstod ett låneöverskott tack vare petrodollarn och de minskade investeringarna i de imperialistiska länderna. Det är härur nedgången för de offentliga krediterna 'och ökningen av de privata lånen stammar. De koncentrerades på fyra länder, däribland Mexiko och Brasilien.

Överflödet på pengar och de ökande råvarupriserna dolde det faktum att den utvecklingsmodell som dessa länder nu arbetar efter var uttömd redan för flera år sedan. Sedan krisen 1973-74 har tillväxttakten varit hög, och även detta upprätthåller denna illusion. Men under perioden har det funnits varningstecken om skulden på Jamaica, i Zaire, Peru och Turkiet. Även om krisen varit begränsad, så har den ändå varit allvarlig nog att tvinga fram förändringar i imperialisternas strategi. Sedan 1978 har bankerna bara godkänt kortfristiga lån. Det är ett tecken på att bankerna tappat förtroendet för dessa länders ekonomiska utveckling. Andelen kortfristiga lån har stigit hastigt. Så snabbt att vi 1981-82 såg en begynnande samordning av fem element till en kris:

• Hög ränta i USA (20 procent jämfört med 11% 1979) p g a kapprustningen och underskottet i Förenta staternas budget.

• Sjunkande råvarupriser efter 1981, delvis beroende på teknologiska förändringar.

• De medellånga och kortfristiga lånens förfallodagar började sammanfalla.

• Den ökande krisen i de imperialistiska länderna, vilket ledde till sjunkande efterfrågan och minskade möjligheter att exportera till dessa länder.

• De privata bankerna började strypa lånen, eftersom de fann det mer lönsamt och mindre riskabelt att investera i USA än i Latinamerika. Från och med nu var det USA som fick de flesta lånen från den europeiska marknaden.

Det var dessa omständigheter som tillsammans låg bakom krisen 1982. Denna kris förutsågs inte av någon av de drabbade och dess mest spektakulära yttring var den återbetalningskris Mexiko genomled under sommaren detta år. Från detta datum började de stora bankerna leta efter möjligheter att finansiera utan att pumpa in nya stora krediter. En åtgärd blev att skjuta upp återbetalningarna och hålla ekonomierna flytande utan att slå in på några nya utvecklingsprojekt. Bankerna har övergått från en sorts ränteekonomi till en rent parasitär provisionsekonomi.

Konsekvenserna är uppenbara. Sedan 1982 har Latinamerikas ekonomiska resurser fungerat som en språngbräda för USA:s och Europas ekonomier, och det har hindrat dem från att återuppliva sin egen kontinents ekonomiska verksamhet.

Alltsedan dess har vi bevittnat en kapitalexport i stor skala från Latinamerika till de imperialistiska länderna via räntekostnaderna på lånen och kapitalflykt. De växande skulderna innebär att bara räntekostnaderna suger upp en allt större del av exportinkomsterna. I vissa fall mer än hälften och i fallet Argentina 140 procent. Det medför att det är fysiskt omöjligt att betala av utlandsskulden och komma ur den onda skuld- och beroendecirkeln.

Allt detta visar hur beroende alla länderna i regionen är — frånsett Colombia är omkring 30 procent av Bruttonationalprodukten uppbunden i krediter. Än en gång hamnar frågan om oberoende och suveränitet i skarp belysning. Denna allmänna situation hänger ihop med de olika regeringarnas så kallade ”anpassnings”- och åtstramningspolitik. Enligt denna förblev flödet av produktivt kapital lågt. Imperialismen utnyttjade detta till att ta kontrollen över hela industrigrenar som ansågs vara av strategisk betydelse, som t ex datavetenskapen. Men volymen investeringar och antalet jobb som skapas är mycket litet i jämförelse med krisens djup. Dessutom var det det enda de lokala bourgeoisierna hoppades på. De förväntade sig inget nytt inflöde av krediter, men de väntade sig däremot att selektiva imperialistiska investeringar skulle ta kontrollen över ekonomins mest moderna sektorer. Priset blev en växande alienering av de nationella ekonomierna, vilka samtidigt genomgick avnationaliseringar (som i Argentina, Peru, Mexiko, Bolivia), och lättnader i tullrestriktionerna. Resultatet av dessa åtgärder blev att relationerna mellan USA-imperialismen och länderna i Latinamerika utvecklades i riktning mot handel snarare än produktion. Det tog sig formen av att amerikanskt kapital erövrade den latinamerikanska marknaden och övertog vissa delar av service- och jordbruksindustrisektorn. Och därmed ökade beroendet ytterligare.

En splittrad bourgeoisi

De lokala beroende bourgeoisierna har ändå intresse av att sätta lite tryck på imperialismen för att förhandla om villkoren för denna förändring. Men detta har inget som helst att göra med en konfrontation. Industriutvecklingen på 60- och 70-talet var emellertid reell och förde i Latinamerika med sig utvecklingen av reella sociala krafter. Men problemet för de latinamerikanska borgarklasserna är att de absolut inte kan bilda en gemensam borgerlig front tvärs över hela kontinenten som går utöver allmänna krav som: sänkta räntor; eller kravet på Internationella Valutafonden (IMF) att fördela kapital till förmånliga räntor (vilket skulle innebära en socialisering av förlusterna med hjälp av IMF); eller ens kravet att sätta värdet på exporten i relation till skuldåterbetalningarna. Alan Garcia anser att återbetalningarna inte skall överstiga 10 procent av exporten, medan Jose Sarnye sätter gränsen till 25 procent för Brasilien. Men en sorts ”ekonomisk Contadora-grupp” skulle inte vara förmögen att gå utöver dessa principiella deklarationer, eftersom det finns alltför många intressemotsättningar vad gäller export och marknader bland de latinamerikanska bourgeoisierna. Exempelvis exporterar Brasilien bara 20 procent av sina produkter till USA, medan 70 procent av Mexikos totala export går dit. Förutom dessa allmänna siffror är strukturen på utlandsskulden olika i de olika länderna. För de två största låntagarna är det viktigaste att förhandla om villkoren. Men sådana förhandlingar leder alltid till ett accepterande av perspektivet för att öka skulden. Om skulden i dag uppgår till 400 000 miljoner dollar, med en ränta på sju procent, så kommer den 1990 att uppgå till 600 000 miljoner dollar, och det om förhandlingarna går bra.

Att förhandla om lånens förfallodag vore att skjuta upp krisens avgörande ögonblick och hoppas på att den imperialistiska ekonomin hann repa sig under tiden. Andra hypoteser är också möjliga. Det är meningslöst att spekulera om sannolikheten av en bankkrasch, men den är alltid tänkbar.

Skulden går inte att betala tillbaka!

En andra mycket verklig och på medellång sikt ytterst farlig möjlighet är den som Robert MacNamara och Världsbanken tänker sig. Det är tanken på att omvandla skulden till någon sorts skuldförbindelse, vilket vore detsamma som att mot låg och långsiktig ränta överföra ägandet över tillgångarna till de imperialistiska staterna. Det skulle i realiteten innebära en genomgående avnationalisering av de dominerade ekonomierna. Redan före Andra världskriget genomförde USA detta i Dominikanska republiken, och använde det som förevändning för den imperialistiska interventionen 1965, ”för att återta vår rättmätiga egendom”. En sådan lösning skulle ge imperialismen tid att skjuta upp krisen, men till priset av att ytterligare bryta mot nästan en hel kontinents suveränitet. Såväl denna lösning som den pågående processen ställer alltså frågan om oberoende och nationell suveränitet.

Sa utlandsskulden går inte att betala tillbaka. Ur ekonomisk synvinkel därför att en återbetalning skulle fördjupa beroendespiralen, ur politisk synvinkel därför att det undergräver den nationella suveräniteten, och ur moralisk synvinkel därför att denna snabbt växande utlandsskuld är orättfärdig och avbetalningen av den bekostas av arbetarna och bönderna i form av militärdiktaturer, upprustning, militärt kaos, spekulation och kapitalflykt. Vi skulle också kunna tillägga att det är omöjligt att betala tillbaka skulden ur social synpunkt, p g a de ansträngningar det skulle innebära och den stora belastning det skulle medföra för landets välstånd, med ökande misär som följd.

Skulden borde alltså helt enkelt annuleras. Inom ramen för detta perspektiv är de exakta formuleringar man i varje land utformar för att uttrycka kravet att inte betala tillbaka får sin verkliga politiska innebörd i så måtto som en tillämpning av det avhänder IMF makten att kontrollera de latinamerikanska folkens framtid och öde. Den viktigaste frågan är inte själva moratoriet, som under vissa omständigheter redan är ett faktum i länder som Bolivia, utan beslutets politiska innehåll. Imperialismen kan inte få tillbaka sina pengar med hjälp av samma metoder som stater utnyttjar mot låntagare som gått i konkurs. Det finns inga domstolar eller någon internationell polisstyrka. De enda påtryckningsmetoder de har är politisk och ekonomisk utpressning.

För att illustrera det rättfärdiga i kravet på att vägra tillbaka lånen gentemot de som säger att man är skyldig att betala tillbaka dem, är det viktigt att visa att skulden i varje detalj är orättfärdig. Om de imperialistiska bankerna lånar pengar till privata företag så är det de berörda bolagens problem, inte hela befolkningens. Men ett av syftena med vissa av de latinamerikanska regeringarnas nuvarande förhandlingar är att staten ska ta ansvar för de privata bolagens skulder, och således sätta hela landet i pant till den privata sektorns förmån. På så sätt blir staten en sorts garant för den privata sektorn. Det är därför det egendomliga begreppet ”indirekta offentliga lån” börjar dyka upp mer och mer ofta för att ge dessa stadiga garantier ett namn.

Att helt förkasta det rättfärdiga i utlandsskulden skapar därmed bästa möjliga villkor för konkreta punktmobiliseringar kring att exempelvis öppna räkenskapsböckerna eller expropriera de skuldbelastade företagen.

Ytterligare en aspekt på utlandsskuldens legitimitet är frågan om den ändlösa kapitalflykten. Detta kapital befinner sig redan i de imperialistiska bankernas kassakistor. Och av och till återvänder det i form av nya krediter. Detta kapitalutflöde är ett utflöde av mervärde och välstånd från landet. I stället för att förhandla om återbetalningen av skulden vore det nästan mer logiskt att rekommendera de imperialistiska bankerna att betala sig själva genom att lägga vantarna på det exporterade kapital som redan utgör en avsevärd del av skulden.

Slutligen spenderades en stor del av lånen som gav upphov till skulden antingen på investeringar i kostsamma och meningslösa projekt eller i korrupta företag som var perfekta exempel på de lokala härskande klassernas parasitism och deras ansvar för hela situationen.

Att förklara skulden för orättfärdig var den väg sandinisterna i Nicaragua valde efter störtandet av diktaturen. De började med att vägra erkänna utlandsskulden och knöt den till den gamla regimens investeringar i förtryckarapparaten. Denna pedagogiska infallsvinkel är viktig därför att det inte finns någon spontan tradition inom befolkningens moral att vägra erkänna skulden. Borgerliga ledare vet mycket väl att när det orättfärdiga i utlandsskulden väl blir accepterad, så kan hela situationen börja rulla som en snöboll. Vad skulle det betyda för det folkliga medvetandet, för det legitima i böndernas skulder till bankerna eller för det rättfärdiga i spekulationer i bostäder?

Huvudmotståndarna till det kubanska förslaget att inte återbetala lånet tar upp ”realism”-argumentet ur två synvinklar: för det första säger de att de inte vill ge upphov till en allmän ekonomisk kris och för det andra vägrar de riskera en vedergällning från imperialismen.[5] Fidel Castro svarade på detta att en minskning av de imperialistiska staternas militärutgifter med mellan 10 och 12 procent vore tillräckligt för att betala skulden. Detta argument knyter samman kampen mot skulden med anti-krigsrörelsens kamp i de imperialistiska länderna.

Vad gäller argumentet om faran för vedergällning, så gäller det bara om varje enskilt land skulle konfrontera ”kolossen i norr” på egen hand. En annullering av utlandsskulden måste ställas i kontinental, om inte till och med i internationell skala. Vilka ekonomiska vedergällningsåtgärder skulle USA kunna vidta mot en hel kontinent? Hur skulle de kunna bojkotta en hel kontinent? Det är inte fråga om ekonomi utan om en politisk fråga om styrkeförhållanden. Imperialismen är enad via IMF. De sexhundra banker som förhandlar med Mexiko gör inte det en och en utan med en enda delegation. Låntagarländerna skulle kunna konfrontera sina långivare med en gemensam plan. Här träder vi in på scenariernas, hypotesernas och i viss mån sagans område. Men det går att argumentera även på detta område.

Som vi redan diskuterat är det möjligt att imperialismen skulle besvara en betalningsinställelse med en minskning av handelskrediterna till nittio dagar. Sådana krediter är livsviktiga för hela ekonomins funktion. Men om betalningsinställelsen genomfördes gemensamt så kunde man också utnyttja gemensamma resurser.

Vi har exemplen Brasilien, Mexiko och Venezuela, som även om de också är skuldsatta lyckades hjälpa Argentina med kortfristiga lån. Dessutom kanske en del stora banker har medel att genomföra en order om bojkott. Men det finns en hel rad mindre banker som är beredda att inta deras plats, ty konkurrens finns även mellan banker och ett land som utropar ett moratorium och fortsätter att exportera utgör en ”bra chansning”. Slutligen finns det konkurrens även mellan de imperialistiska exportörerna, som redan har splittrats på frågan om embargot mot Nicaragua.

Frågan om suveränitet och nationellt oberoende, vilken är intimt knuten till problemet med utlandsskulden, är ett utmärkt sätt att splittra de delar av samhället som ”vende patria” (bokstavligt talat ”säljer ut landet”) från resten. På detta sätt har annulleringen av lånen blivit en nyckelfråga i diskussionerna om valplattformar och till och med ett centralt tema i agitationen. I de länder där regeringar för fram tanken på en samhällsdialog är det — i arbetar- och bonderörelsen — möjligt att göra frågan om att inte betala av skulden till en förutsättning för varje annan överenskommelse.

Frågan om nationell suveränitet reser i själva verket många andra brännande frågor som kontroll över landets resurser och nationalisering av de multinationella bolagen och ett förkastande av politiken att avnationalisera ekonomin, släppa handeln fri och lätta på kontrollen över varuutbytet. Utan kontroll över landets resurser är försvaret av suveräniteten en ihålig fras.

Frågan om skulden kan betraktas på två sätt. ”Misär är landets öde” är ett sätt, för att använda Fidel Castros beskrivning, och det andra är att annullera skulden och samtidigt få till stånd en social och ekonomisk rekonstruktion av de berörda länderna. Detta projekt skall inte underordnas några finansiella intressen och skall ha som mål att utplåna misär, arbetslöshet och svält och skall vara för oberoende. Detta projekt skulle inbegripa ett utnyttjande av resurserna på grundval av behoven; bekämpa undersysselsättningen; på rätt sätt utnyttja ekonomins underutnyttjade kapacitet; i etapper avveckla produktionens inriktning på enbart export och garantera en mer jämlik fördelning av välståndet för att utvidga hemmamarknaden och stimulera produktionen på grundval av de breda massornas behov; genomföra en radikal jordreform som kommer att garantera produktionen av basmatvaror och bromsa flykten från landsbygden.

Det räcker att föra fram en rad åtgärder som dessa som är sammanhängande och som har anknytning till återbetalningen av lånen, för att förstå att bara arbetarna och bönderna tillsammans med delar av befolkningen i städerna, inbegripet delar av småbourgeoisin som följer deras ledarskap, att bara dessa grupper är förmögna att föra en verkligt engagerad kamp. Det ställer naturligtvis regeringar som försöker försvara deras intressen inför ett problem.

A andra sidan kommer en fortsatt avbetalning av skulden att oundvikligen leda till åtstramningsåtgärder av mer och mer allvarlig karaktär och därmed till samhälleliga explosioner och till syvende och sidst till förnyade angrepp på de demokratiska rättigheter som man lyckats tvinga till sig under perioder av kamp. Till största delen har de militära institutionerna förblivit intakta trots demokratiska öppningar och hela området har redan blivit militariserade. Dessutom har de paramilitära styrkor som kontrolleras av de stora kapitalägarna aldrig upphört med sin verksamhet.

Vad gäller frågan om en ny ekonomisk världsordning, så är det inte så mycket frågan om att bli indragen i en förvirrad diskussion för eller emot ett speciellt begrepp, utan att peka ut vilka praktiska konsekvenser ett sådant ekonomiskt system skulle leda till i dag; ömsesidig handel mellan de latinamerikanska länderna utanför främmande länders kontroll; skapandet av ett outbytbart valutasystem. Under nuvarande förhållanden skulle detta inte leda till en återgång till envälde, utan perspektivet på en Latinamerikas socialistiska federation, förmögen att konfrontera imperialismen inom ramen för en ny styrkebalans.

Översättning: Göran Källqvist
Översatt ur International Viewpoint, nr 92, 10 februari 1986.

Noter

[1] Contadoragruppen omfattar Mexiko, Panama, Venezuela och Colombia. En analys av de motsättningar och tvetydigheter som denna grupp trasslat in sig i återfinns i International Viewpoint, nr 79, 1 juli 1985.

[2] Se International Viewpoint, nr 65, 10 december 1984.

[3] Se International Viewpoint, nr 88, 9 december 1985.

[4] Ibid.

[5] Castro svarade på detta i en intervju i den mexikanska tidningen Excelsior, 21 mars 1985. Intervjun publicerades också i det franska LCRs (Ligue Communiste Revolutionaire — fransk sektion av Fjärde Internationalen) tidskrift Critique Communiste, nr 43 1985. Delar av intervjun finns i International Viewpoint, nr 92, februari 1986.