Ur Fjärde internationalen 1/1987
Allting på Filippinerna kom i olag med ”Februarirevolutionen”, då massmobiliseringarna i Manila, tvingade Enrile (försvarsminister både under Ferdinand Marcos och Corazon Aquino) att byta häst mitt i loppet och därmed säkra Aquinos seger.
Reagan-regeringen övergav inte Marcos förrän i sista stund. Dess plan för reform med kontinuitet, en kontrollerad ”demokratisk öppning” med Marcos vid makten, kullkastades av omfattningen av masstödet till Aquino i valet i vilket hon sågs som kandidaten som skulle göra slut på diktaturen. Trots stödet till Aquino i Kongressen och Senaten och till och med bland delar av regeringen, var Aquinos triumf ingen palatskupp dirigerad av Washington.
Förutom dc ekonomiska intressena och bekymmer över gerillarörelsen ”Nya Folkarmén”, är USA-imperialismen mest angelägen om att behålla sina jättelika militära baser Subic Bay och Clarke, vilka är än mer strategiskt viktiga efter förlusten av Vietnam. Cory Aquino verkade inte vara ett tillräckligt säkert skydd mot kommunister och andra rörelser som vill bli av med baserna. De motsättningar och splittringar inom styrande kretsar i USA som Reagans politik gentemot Marcos gett upphov till, kunde komma upp till ytan med full kraft i samband med de åtgärder som Aquino-regeringen vidtog.
Alla vänster- eller progressiva krafter måste ta ställning till den nya regeringen. Många av dem talar om att ”hjälpa” eller stärka den liberala och progressiva flygeln av regeringen. Samtidigt erkänner de emellertid, att de progressiva krafterna är i minoritet och att ”revolutionen” är ”ofullbordad”. Ingen av vänsterkrafterna, inklusive kommunistpartiet, kräver de progressiva elementens avgång från regeringen av rädsla för att kompromettera dem. I den nuvarande situationen ses störtandet av diktaturen som den avgörande förutsättningen för att upprätta politiskt utrymme för fortsatta progressiva framsteg.
Även om detta kan vara ett riktigt förhållningssätt inledningsvis vore det fel att omvandla det till en systematisk politisk inställning, eftersom det skulle innebära en anpassning till vad de ”progressiva” elementen betraktar som ”realistiskt”. Det är en sak att inte göra avlägsnandet av de progressiva elementen till en första rangens fråga. Det är en helt annan att gå in i en sådan regering, eller vägra ge uttryck åt arbetarnas och fattigböndernas rättmätiga krav. Den kommande konstituerande folkomröstningen blir ett test för vänsterns relationer till regeringen.
Frånsett störtandet av diktaturen och införandet av borgerlig demokrati, för Aquino-regeringen en relativt sammanhängande kapitalistisk politik. Marcos-regimen förhindrade en mer modern kapitalistisk utveckling. Bakom Aquino står borgerliga krafter som förkastar det irrationella och korrupta hos ”svåger”-kapitalismen. Krafter som stöder Aquino, socker-och kokosodlarna, led ekonomiska förluster av Marcos-dynastins finansiella makt.
Aquino-regeringen har också stöd från borgerliga krafter som är intresserade av utveckling av hemmamarknaden och begränsningar för utländskt kapital. Den ekonomiska krisen är allvarlig: BNP har fallit tre år i rad, investeringarna är låga och utlandsskulden uppgår till 26 miljarder dollar.
Aquino använde framgångsrikt sitt stöd i den amerikanska Kongressen och Senaten till att få ökat stöd från USA. Dessutom har IMF (Internationella Valutafonden) visat sig medgörliga att omförhandla lånevillkoren. IMF är medvetet om att med Aquino finns en chans att lägga lock på de explosiva sociala motsättningarna. Två tredjedelar av befolkningen lever under den officiella fattigdomsgränsen på 140 dollar i månaden, och 70 procent är beroende av jordbruket för sin försörjning. Jordreform är, som i de flesta beroende länder, en nyckelfråga.
Aquino är medveten om att om hon ska vinna stöd hos kommunistpartiets bas på landsbygden, måste hon lägga fram någon form av jordreform. Men då får hon ta upp striden med solida ekonomiska intressen inom modern ”agribusiness”. I områden som Negros, sockerön, har februarirevolutionens effekter gjort sig gällande, men verkliga förändringar i den svåra fattigdomen eller förtrycket från de privata jordägarnas arméer, har inte märkts.
Den nya Aquino-regeringen är tveklöst borgerlig. Proimperialistiska krafter är dominerande inom den. Men den åtnjuter också legitimitet därför att den gav makt åt ett anti-diktatoriskt uppror. Denna folkliga legitimitet är starkare än en som uppnås genom normala valsegrar och har fått sitt heliga stöd från den mäktiga katolska kyrkan.
Regeringen kan därför tillgripa en populistisk stil symboliserat av dess hänvisning till ”folkets makt” och presidentens moraliska auktoritet. Händelserna kring Enriles misslyckade kupp bekräftar den filippinska vänsterns analys av Aquino-regeringens karaktär som varande instabil och övergående.
En sammanfattande analys som slår fast att det här är bara ännu en kapitalistisk regering, och att huvuduppgiften för vänstern är att bevara sin självständighet och resa programmatiska krav, avhänder sig möjligheterna att ta tag i motsättningarna eller formulera en taktisk ram. Speciellt byggandet av allianser kan nu finna sina reella och aktiva krafter.
Vi har sett i Latinamerika, framförallt i Brasilien, Argentina och Uruguay, hur ”reformistiska” regeringar som infört demokrati efter år av blodig demokrati, kan vinna masstöd. Dessa regeringar har till och med genomfört politiska reformer med ekonomisk åtstramning, åtminstone inledningsvis.
Hurdan är situationen idag? Enriles misslyckande har stärkt både Aquino och Ramos, överbefälhavaren. Den militära hierarkin ville inte ha några äventyr, utan vill återförena en splittrad armé och försäkra sig om att de anti-militära elementen i Aquino-regeringen utesluts eller försvagas. En del rapporter har talat om en förskjutning åt höger genom att utelämna de progressiva ministrarna, men det har ännu inte kunnat bekräftas. Opinionsundersökningar placerar arméstabschefen Ramos strax efter Aquino i popularitet. Ramos är beredd att träda in om Aquino misslyckas med sitt projekt, eller om imperialismen kommer underfund med att hennes regering är alldeles för riskfylld.
Det eldupphör som har uppnåtts är ett framsteg för Aquino och en möjlighet för kommunistpartiet. Den KP-ledda gerillan, Nya Folkarmén, NFA, har inte behövt slänga sina vapen eller upplösa sig. De områden den kontrollerar kommer inte att attackeras under eldupphör. Kommunistpartiet har vunnit prestige eftersom det erkänts som förhandlingspartner på nationell nivå. Dess kämpar får tid att hämta krafter och förbättra sin organisation. NFA har satt igång imponerande politiska kampanjer i många regionala centra för att markera eldupphör. Militären är inte nöjda, därav bråket de ställde till med om att NFA bar vapen i tätorterna. En filippinsk kolumnist citerad i Guardian gör en kommentar om att gerillan har initiativet i propagandakriget:
”Det starkaste propagandabudskapet som spridits över landet är NDFs budskap, inte regeringens. Det betyder att regeringen har blivit utmanövrerad. Nu är NDF i Manila och har blivit en verklig kraft i regeringens dagliga arbete. Tragedin är att väldigt få verkar inse vad det betyder.”
Imperialistiska analytiker är bekymrade över att ett långvarigt eldupphör – så länge som NFA behåller sina styrkor – skulle tillåta NFA att omgruppera sig och så småningom återuppta den väpnade kampen. Naturligtvis hoppas Aquino-regeringen vinna en politisk seger över kommunistpartiets bas genom att vinna en massiv majoritet i det kommande valet. Då, lyder deras argument, kan en begränsad jordreform undergräva kommunistpartiets bas i en sådan utsträckning att det skulle tillåta en militär seger över rebellerna. Omvänt kan KP och andra vänsterkrafter dra fördel av det nya stora politiska utrymmet att utveckla ett alternativt politiskt projekt. De olika vänsterkrafternas exakta inställning gentemot den nya regeringen och Aquinos ”reformistiska projekt” kommer att stå klarare i valet.
Om Reagan missbedömde valet i februari, så misstog sig huvudkraften i filippinsk vänster, kommunistpartiet, minst lika mycket. Det såg valet som en betydelselös fars. Det hävdade att ett deltagande i ett sådant val bara skulle skapa illusioner bland massorna om att Marcos skulle vinna i vilket fall som helst, att den moderata borgerliga oppositionen skulle förlora ytterligare i inflytande, och att det skulle bli fortsatt polarisering mellan kommunistpartiet och diktaturen. Men istället för att renovera regimen berövade februarivalen den all legitimitet och förde fram massornas legala politiska agerande i centrum.
Hur kunde kommunistpartiet så fullständigt missbedöma stämningarna hos folket? KP är en utbrytning av 100 personer från det gamla stalinistiska PKP (vilket så småningom kom att stödja Marcos) i en maoistisk inriktning. Genom revolutionära aktioner mot diktaturen blev det den dominerande och enda riktiga nationella vänsterkraften i landet, ledande en 25 000-hövdad arme och koalitioner, såsom BAYAN, med miljontals medlemmar. Det led ett sekteristiskt och dogmatiskt bakslag 1982 när det koncentrerade sitt massarbete i olika fronter vilka hade karaktären mer av demokratiska sköldar än verkliga enhetsfronter. Det hade också en rigid strategisk uppfattning om det långa folkkriget. På grund av detta sågs valet som en händelse i förbifarten, utan någon relevans för politisk-militär kraftsamling.
Där fanns förstås opposition inom KP mot bojkottståndpunkten. Rapporter gör gällande att beslutet togs med knapp marginal i exekutivkommittén. ”Joma” Sison, grundare och historisk ledare för KP, som frisläpptes efter valet, föreslog en korrigerad ståndpunkt om ett minimalt deltagande.
KPs basaktivister följde inte alltid den hårda bojkottlinjen. Efter februari gjorde partiet självkritik och erkände att det begått ett ”allvarligt taktiskt fel”. Det accepterade att dynamiken hos den borgerliga oppositionen hade blivit undervärderad. Man hade inte förstått hur isolerad regimen varit och partiets agitation hade varit alltför snävt inriktad på förtrupp istället för massor. Kritik gjordes också mot ledningen på organisatoriska punkter, och det sägs att en kongress planeras (det har inte hållits någon kongress sedan grundandel!).
Än mer intressant är de förskjutningar vissa ledare gett uttryck för vad gäller partiets traditionella maoistiska analys av det filippinska samhället som ett halvkolonialt och halvfeodalt land, och svagheterna i det förlängda folkkrigets strategi. Intryck från vad som har hänt i Centralamerika på vissa medlemmar, demonstreras i förslaget om att de sekteristiska attityderna gentemot enhetsfronten ska granskas. Med det nyöppnade politiska utrymmet, nu mer utvidgat genom eldupphör, har ett Folkparti (Partido ng Bayan) bildats av Joma Sison och är helt klart ett nyckelprojekt för KP.
Till skillnad från ett mer outvecklat halvkolonialt land som det förrevolutionära Nicaragua, finns här en hel rad andra progressiva krafter som tävlar om massinflytandet vid sidan av Nat. dems. (Nationella Demokratiska Fronten) som KP också kallas på Filippinerna.
Soc. dems. (den socialdemokratiska strömningen) har större likheter med Kristdemokrater än något Labour-parti. Dess ursprung är starkt länkat till den katolska kyrkan vilken institutionaliserar landets ojämförligt största religion. Denna strömning var särskilt inspirerad av jesuiterna som medvetet sökte skapa ett anti-kommunistiskt alternativ, inklusive etablerandet av ”fria” fackföreningar av amerikansk stil.
Undantagslagar, frihetsteologins inflytande, latinamerikanska erfarenheter och NFAs revolutionära exempel, inspirerade många yngre soc dems att inta mer radikala ståndpunkter. En hel strömning, Kristna för Nationell Befrielse (ledda av ”Ed” de la Torre) gick in i nat dems, dock med bibehållen egen autonomi. Idag tillhör de moderata socialdemokraterna Aquinos närmaste rådgivare, och den mer progressiva flygeln finns både inom och utanför regeringen.
Små marxistiska grupper såsom Oberoende Kartell, vilken bröt med den national-demokratiskt ledda Bayan-koalitionen på frågan om enhetstaktiken, har sett sitt politiska inflytande växa på grund av deras engagemang bland progressiva socialdemokratiska krafter inom pro-Aquino-koalitionen. Oberoende Kartell kom till efter misslyckade enhetssträvanden mellan flera smågrupper och KP i början på 1980-talet.
Grupperna som var inblandade var överens om en demokratisk uppfattning av socialismen, användandet av en marxistisk och inte en maoistisk analys av det filippinska samhället, ett icke-manipulativt utnyttjande av enhetsfronten, och behovet av att öppet presentera socialismen som en lösning.
Detta skiljde dem från KPs nationellt-demokratiska ansats vilken tenderar särskilja de två faserna, nationell befrielse och socialism.
Oberoende Kartells aktivister är inblandade i en annan omgruppering bland den socialistiska vänsterna utanför KP, kallad Bisig (se International Viewpoint 8 december 1986).
Dessa socialistiska grupper, progressiva socialdemokrater, lokalt baserade organisationer, och mänskliga rättighets-grupper, har bildat Lakas (Folkmakt) i valets efterdyningar. I huvudsak representerar det de krafter som stödde Aquinos kampanj. En deklaration daterad 2 mars fångar den tvetydiga politiken hos denna strömning:
”(I februari 1986) var de avgörande faktorerna ... folkets styrka, styrkan i övertygelsen och det fasta ledarskapet hos Corazon Aquino ... den folkliga revolutionen innebar folkets gripande av statsmakten, det var i huvudsak en politisk aktion. Men revolutionen är ofullbordad. För att bli en social revolution måste sociala relationer och den sociala strukturen förändras ... För att uppnå det måste folkmakten nu systematiskt formuleras och överföras till en sammanhängande, organiserad och uthållig kraft, som kan befrämja folklig demokrati, nationell suveränitet, rättvisa och rättfärdighet.”(IV 14 juli 1986)
KP-ledares hyllningar till Aquino har ännu inte nått graden av kapitulation för eller deltagande i den borgerliga regeringen eller ens stöd utifrån för regeringen (eftersom Aquino i vilket fall har uteslutit sådant deltagande). Om det var stora skiljaktigheter om bojkottlinjen, kommer det säkert att bli än större bråk om en positionsförändring i sådan riktning skulle ske.
Regimen går åt höger, men Enrile och de som stöder Marcos är fortfarande en kraft att räkna med (de tänker ställa upp i valet mot Aquino). Armén är ännu inte återförenad, massrörelsen är fortfarande på uppgång, vänstern är fortfarande stark och Aquinos politiska projekt kan ännu skapa stora motsättningar inom den härskande klassen och för imperialismen. Händelser under 1987 kan bli lika viktiga som de under 1986.
Översättning: Mats Bladh
Översatt ur International nr 8, jan/feb 1987