Ur Fjärde internationalen 2/1987
Det förtryckta folkets kamp i Sydafrika utspelas inom ramen för en global övergång till det socialistiska systemet, kolonialsystemets sammanbrott – ett resultat av nationell befrielse och socialistiska revolutioner – och hela världens folks kamp för sociala och ekonomiska framsteg.
Vi i Sydafrika är en del av den zon där den nationella befrielsen är kampens viktigaste sida. Det har uppnåtts storartade framsteg på vår kontinent, vilka har resulterat i uppkomsten av 41 självständiga stater. Alltså har det första formella steget mot självständighet tagits i Afrika, och detta faktum har stor betydelse för utvecklingen i vårt land.
Länderna i södra Afrika har ännu inte brutit de kolonialismens och rasismens bojor som förtrycker dem. I Mozambique, Angola, Sydvästafrika, Zimbabwe och Sydafrika härskar vita racistiska och fascistiska regimer som går emot den afrikanska revolutionens och världsutvecklingens allmänna trend. Detta har möjliggjorts med hjälp av den enorma ekonomiska och militära makt som imperialismen tillhandahållit dessa regimer.
Den främsta stöttepelaren för den oheliga alliansen mellan Portugal, Rhodesia och Sydafrika är den Sydafrikanska Republiken. För att kunna formulera och förstå strategin och taktiken i vår revolution, måste man till fullo förstå den sammanflätade och sammanvävda utveckling internationellt, i Afrika och i Sydafrika, som betingar vår situation.
Sydafrika erövrades med hjälp av våld och styrs idag med hjälp av våld. När de vita härskarna känner sig hotade tvekar de inte att använda skjutvapen. När de inte använder vapen så är legal och administrativ terror, skräck, sociala och ekonomiska påtryckningar, och den av propaganda och ”utbildning” skapade självbelåtenheten och förvirringen de verktyg med vilka man försöker tämja folkets motstånd. Bakom dessa verktyg ruvar våldet. Vare sig våldet hålls i reserv eller används, så är det hela tiden närvarande, och så har varit fallet ända sedan den vite mannen kom till Afrika.
I historisk mening har det förekommit motstånd mot den främmande makten ända sedan den upprättades. Motståndet har tagit sig olika former vid olika tillfällen, men det har aldrig övergivits. Under de första 250 åren förekom regelrätta väpnade samman drabbningar, slag och krig. Fiendens materiella överlägsenhet, det splittrade och ofta dåligt sammanhållna motståndet, den outmanade framväxten av imperialismen som världssystem fram till början av 1900-talet, den historiskt förståeliga frånvaron av politisk sammanhållning och politiskt ledarskap hos 'folket; dessa och andra faktorer gjorde tillsammans slut på detta första skede av motstånd mot den främmande dominansen. Men envisheten i detta motstånd, som saknar motstycke i övriga Afrika, understryks av det faktum att de infödda folken inte slutgiltigt kuvades med vapenmakt förrän i början av detta sekel. Nederlaget för Bambataupproret 1906 markerade slutpunkten för denna första fas och beredde vägen för överförandet av makten över landet till lokala vita härskare 1910. De följande 50 åren var inte en period av resignation eller underkastelse. Det var en period av utveckling och omgruppering under nya förhållanden; en period då folkets nybildade politiska grupperingar fortsatte att kämpa mot fienden och började mogna; och framförallt en period då ett nationellt medvetande började överflygla stammotsättningarna. Under denna period såg vi framväxten och utvecklingen av befrielserörelsens främsta organisation – Den Afrikanska Nationalkongressen. Det växte också fram nationella organisationer som speglade strävan denna hos andra förtryckta icke-vita grupper – de färgade och indierna – och skapandet av ekonomiska och politiska organisationer – Sydafrikanska Kommunistpartiet. Fackföreningar som speglade den nyligen framväxta och dubbelt utsugna arbetarklassens speciella mål och strävanden. Detta var en period av organisatorisk till växt. Det förekom olika sorters kamp, från ortodoxa masskampanjer till generalstrejker och massivt civilmotstånd. Perioden kulminerade i beslutet 1961 att förbereda väpnade sammandrabbningar. Den 16 december 1961 inleddes denna väpnade kamp med sabotageaktioner samtidigt i de flesta större städer.
Varför togs beslutet om väpnad kamp 1961? Varför inte 1951 eller 1941 eller 1931? Hade statens karaktär ändrats på ett så grundläggande sätt 1961 att den väpnade kampen var det enda alternativ som återstod? Inte alls. Sedan 1952 har det inte funnits ett ögonblick i Sydafrikas historia där den vita härskande klassen har givit efter utan fysisk strid. Varför har då organisationer som ANC inte uppmanat till väpnad kamp? Kanske var de egentligen inte revolutionära, eller kanske det var först i början av 60-talet som de började inse den korrekta strategin? Ligger det kanske något i våra belackares anklagelser, att befrielserörelsen före det tidiga 60-talet saknade militär glöd och strävan efter radikala förändringar? Var med andra ord dess politik inte revolutionär? Vad är vår måttstock för revolutionär politik? En betraktelse av detta begrepp kan hjälpa oss till en djupare förståelse inte bara av det förflutna utan också framtiden. Det är därför på sin plats att ägna några ord åt det.
Att bortse från den verkliga situationen och istället leka med inbillade krafter, begrepp och ideal är detsamma som att inbjuda till misslyckanden. Det revolutionära ledarskapets konst består i att leda massorna och inte bara dess mest framskridna element; det består i att gå i takt med de objektiva förhållanden och verkliga möjligheter som står till buds. Det som låter revolutionärt behöver inte alltid motsvara en revolutionär politik och är inte alltid språngbrädan till revolutionära framsteg. I själva verket kan det som verkar ”militant” och ”revolutionärt” ofta vara kontrarevolutionärt. Det som är avgörande i en given konkret situation är om den förespråkade politiken hjälper eller stjälper utsikterna att ta makten. I detta, det enda testet, kan förespråkandet av väpnad kamp – i vissa situationer – vara lika kontrarevolutionärt som förespråkandet av motsatsen i andra situationer. Olägliga, illa planerade eller förhastade våldsmanifestationer hämmar de revolutionära framstegen istället för att främja dem, och är definitivt kontrarevolutionära. För att inte bli meningslösa klichéer måste således politiken och de organisatoriska strukturerna växa fram ur den verkliga situationen.
Framtida historiker får säkert anledning att stanna till vid olika skeden i vår kamp, och kritiskt granska både dess utvecklingstakt och tyngdpunkt. Men utan det föregående halvseklets så kallade reformistiska verksamhet skulle utsikterna att gå in i en ny fas varit mycket små. Ty även i en typiskt kolonial situation blir väpnad kamp möjlig först om:
□ förhoppningarna att nå befrielse genom traditionella fredliga medel har grusats pga att de objektiva omständigheterna hindrar alla förändringar;
□ det finns beredskap att göra alla de oerhörda uppoffringar som väpnad kamp kräver;
□ det existerar ett politiskt ledarskap som kan vinna folkets organiserade stöd för väpnad kamp, ett ledarskap som har både erfarenhet och förmåga att genomföra det mödosamma arbetet att planera, förbereda och leda aktiviteterna;
□ och det föreligger gynnsamma objektiva förhållanden internationellt och lokalt.
I viss mening är dessa villkor sammanlänkade och ömsesidigt beroende. De kan inte skapas med hjälp av enbart subjektiv och ideologisk verksamhet – många misstag har begåtts av hjältemodiga revolutionärer som endast tagit hänsyn till den subjektiva faktorn och förväxlat sin egen beredskap med andras.
Dessa villkor uppstår inte endast tack vare den politiska, ekonomiska och samhälleliga utvecklingen, utan också genom ihärdigt malande revolutionärt arbete. De är beroende av faktorer som fiendens reaktion, i vilken utsträckning han avslöjar sig, och de erfarenheter folket skaffar sig, inte i akademiska seminarier utan i verklig politisk kamp. Vi förkastar den strategi som ser isolerade sammandrabbningar och skapandet av väpnade motståndsgrupper som den enda motorn för revolutionära omvandlingar. Innebär detta att väpnad kamp kan inledas först när fiendens led skakas av en så allvarlig kris att det föreligger möjligheter för en omedelbar resning? Absolut inte! Vi är övertygade om att när vissa internationella och inhemska förhållanden är för handen, kan inledandet av väpnad kamp och gerillakrigföring stegvis utveckla möjligheterna för ett allomfattande krig som till slut leder fram till ett maktövertagande. Under en modern, högt utvecklad polisstat (som Sydafrika) kan man fråga sig om inte massrörelsen vid en viss punkt måste använda nya sorters aktioner. Det är dessutom inte lätt att avgöra exakt när de politiska och organisatoriska förberedelserna har nått den mognad som krävs för att våra väpnade grupper skall ha största möjliga chans att överleva och växa inom ett givet område. Det finns inget sätt att mäta detta. Men vi får inte överdriva den subjektiva faktorns betydelse. Innan vi beträder den på sätt och vis tragiska, om än historiskt oundvikliga och nödvändiga vägen, måste vissa grundläggande förhållanden råda och vissa minimala förberedelser ha vidtagits.
I ljuset av detta är det uppenbart, att det var de antiimperialistiska krafternas seger i andra världskriget och den våg av självständighet som svepte över Afrika, Asien och Latinamerika, samt kampens upp- och nedgångar i Sydafrika under de senaste femtio åren, som gjorde att det i början av 60-talet blev nödvändigt att ta steg i riktning mot väpnad kamp. 50-talet är ett av de mest händelserika och kampfyllda decennierna i befrielserörelsens historia. Tusentals militanter härdades under denna period, och mängder av vårt folk både i städerna och på landsbygden deltog i olika sorters strider. Formandet av massornas politiska medvetande intensifierades. Myndigheternas svar ledde till att en överväldigande majoritet genom eget deltagande i kamp och konfrontationer med staten lärde sig, att i det långa loppet kan minoritetens privilegier bara avskaffas genom att man övergår till väpnad kamp. Under detta ”fredliga” skede i vår kamp gick det faktiskt knappast ett år utan att armén och polisen massakrerade vårt folk.
Varje utvecklingsfas i kampen på 50-talet spelade en roll i utformandet av vår nya inriktning. Den stora Motståndskampanjen (Defiance Campaign) 1952 ledde till en pånyttfödelse av tanken på medvetet trots mot den vite mannens lagar. Statens svar på Folkkongressens kampanj och antagandet av Frihetsbrevet visade att den hade för avsikt att krossa det som tidigare accepterats som legitima uttryck för jämlikhet. Antalet framgångsrika generalstrejker, som framförallt drivits fram av politiska och inte ekonomiska krav, visade på en ökande mognad hos den icke-vita arbetarklassen i städerna. Böndernas storartade motstånd i Pondoland, Sekhukhuniland och Natal i slutet av 50-talet visade att det fanns en ny militant kampstämning också på landsbygden. Generalstrejken som metod för politisk mobilisering slogs ned hårt, och mot slutet av 50-talet gick den inte längre att använda som effektivt vapen i masskampen. Andra protester krossades allt oftare av en brutal polismakt, och det blev uppenbart att traditionella massdemonstrationer inte längre var möjliga att använda som effektivt medel. Genom att aktivister och ledare bannlystes, landsförvisades och arresterades för de mest triviala lagöverträdelser, blev det lagliga motståndet ineffektivt. När sedan lagar som Sabotage- och Terrorismlagen antogs blev all laglig och fredlig opposition definitivt omöjlig.
och med avskaffandet av resterna av icke-vit representation till och med i så odemokratiska och maktlösa organ som de Infödda Representanternas Råd (Nattve Representative Council) slogs varje reformistisk illusion om gradvisa framsteg mot demokrati i spillror. Med detta avslöjade sig fienden inte bara inför de intellektuella, utan också inför folket i sin helhet. Vågen av befrielse- och självständighetskamp som sköljde över den afrikanska kontinenten i slutet av 50- och början av 60-talet betydde mycket för vår egen situation. Dels kröp vänskapligt sinnade grannländer närmare, och dels stimulerade och uppmuntrade dessa händelser på ett mycket konkret sätt folken i de obefriade områdena att ta steg i riktning mot självstyre. Den grundläggande kraften i denna riktning hade aldrig försvunnit i vårt land, men händelserna i Sydafrika under föregående årtionde och händelseutvecklingen på kontinenten bekräftade att folkets maktövertagande var ett mål som kunde genomföras under vår livstid. Fiendens oerhörda materiella resurser och i kontrast till det folkets små resurser var bara ett tillfälligt hinder. Kuba och – på vår egen kontinent – Algeriet var färskt i minne. Båda exemplen visade att i det långa loppet är det inte bara de materiella resurserna som fäller avgörandet.
Den ökande politiska jäsningen både här och på vår kontinent återspeglades i ökande tillväxt och mognad hos befrielserörelsens samtliga delar. De ledare som inte kunde anpassa sig till de nya revolutionära stämningarna (t o m innan man började förbereda det organiserade väpnade motståndet) föstes åt sidan. Sammanhållningen och enheten i handling mellan de olika nationella och sociala grupper som ingick i befrielsefronten nådde nya höjder. Detta inte bara moraliskt rättfärdigade en vändning mot väpnad kamp, utan – vilket är viktigare – det hade också uppstått nya förhållanden (som inte alltid hade funnits) som gjorde den nya inriktningen korrekt, nödvändig och i verklig mening revolutionär.
I historisk mening låg beslutet 1961 i linje med traditionerna från det tidiga motståndet mot de främmande inkräktarna. Men det äger nu rum i en ny situation. Vi måste både förstå denna situation, och även förstå och tillämpa den väpnade befrielsens konst och vetenskap – både politiskt och militärt. Den traditionella afrikanska arméns frontalangrepp och rörliga krigföring var otillräcklig. Upplopp, gatustrider, utbrott av oorganiserat våld: de var tecken på militanta stämningar men inga vägvisare till revolutionär kamp. För att vinna vår frihet med hjälp av väpnad kamp – den enda metod som återstår för oss – krävs det mer än lidelse. Det kräver att vi förstår och tillämpar en revolutionär teori och teknik under de förhållanden vi står inför. Det kräver en nykter bedömning av hindren i vår väg och insikt i att denna kamp är bitter och långdragen. Det kräver också att vårt tänkande domineras av landvinningar och inte av drama. Vi tror att vår rörelse handlade i enlighet med dessa riktlinjer när den slog in på ett detaljerat förberedande av gerillakampen. Vi insåg att den viktigaste omgivningen för denna kamp till en början ligger utanför fiendens starkaste fästen i städerna, nämligen i de vidsträckta områdena på landsbygden. De inledande stegen 1961 – organiserat sabotage huvudsakligen i städerna – tjänade ett särskilt syfte och fördes aldrig fram som en teknik som på egen hand vare sig skulle leda till ett krossande av staten eller ens utsätta den för stor materiell förstörelse (även om gerillaverksamhet i speciella städer alltid är viktig som understöd). Samtidigt fanns det ett trefaldigt behov som behövde tillfredsställas för att man skulle kunna lägga grunden till en mer utvecklad och meningsfull väpnad gerillaverksamhet.
För det första behovet att skapa en militärapparat och mer exakt rekrytera ett stort antal professionella kadrer som skulle träna och bilda kärnan till framtida gerillaband.
För det andra behovet att inför alla visa att vi öppet och skarpt bröt med den föregående periodens inriktning, som helt korrekt hade betonat militant kamp utan väpnade sammandrabbningar.
För det tredje behovet att visa en effektiv metod att störta de vitas makt med hjälp av planerad istället för spontan aktivitet.
Sabotagekampanjen var ett uppriktigt tecken på hur seriösa vi var att tillämpa denna nya strategi. Samtliga tre behov tillfredsställdes med hjälp av detta övertygande bevis för att vår befrielserörelse på ett riktigt sätt hade anpassat sig till den nya situationen och höll på att skapa en apparat som var förmögen att i hemlighet angripa fienden och göra förberedelser för ett mer avancerat skede. Utan aktivitet av denna karaktär kunde hela vårt politiska ledarskap stått på spel både inom och utom landet, och de steg som samtidigt togs för att rekrytera och förbereda militära kadrer skulle ha mött sämre gensvar.
När vi talar om revolutionär väpnad kamp talar vi om politisk kamp med hjälp av bland annat militärt våld, men när man väl introducerat våldet som taktik får det långtgående konsekvenser för varje aspekt av vår verksamhet. Det är viktigt att betona detta, ty vår rörelse måste avvisa alla manifestationer av militarism som skiljer folkets väpnade kamp från dess politiska innehåll.
Vi har redan talat om riskerna med tesen att skapa militära områden för att stimulera massornas motstånd. Men detta begrepp innehåller ännu mer. Ett av de viktigaste problemen är frågan om relationerna mellan det politiska och det militära. Ända sedan vår rörelses födelse har vi varit solklara angående detta. Det politiska ledarskapets företräde är oomtvistat och allenarådande, och samtliga revolutionära organ och nivåer (vare sig de är beväpnade eller ej) är underordnade detta ledarskap. Att säga detta är inte bara att åberopa traditionerna. Detta synsätt har sin grund i själva karaktären hos denna sorts revolutionär kamp, och det växer fram ur de erfarenheter som dragits av en överväldigande del av de revolutionära rörelser som varit indragna i sådan kamp. Bara i mycket sällsynta fall kan folkets väpnade angrepp på en materiellt mycket stark fiende uppnå dramatiska och snabba framsteg. Vägen är fylld med hinder och vi hyser inga illusioner i denna fråga vad gäller Sydafrika. I det långa loppet kan den segra först när den får aktivt stöd från folkets massa. Utan detta hjärteblod är den dömd. Inte ens i vårt land med dess historiska bakgrund och traditioner av väpnat motstånd är det sannolikt att massornas medverkan kommer att bli en naturlig och automatisk följd av de militära sammandrabbningarna. Denna med verkan måste erövras med hjälp av övergripande politiska mobiliseringar som måste beledsaga den militära verksamheten. Det rör sig t ex om skolning och agitation över hela landet för att bemöta fiendens storm av vilseledande propaganda och ”information”, som kommer att bli alltmer intensiv allteftersom kampen hårdnar. De inledande väpnade sammanstötningarna omfattar sällan mer än en handfull kämpar, och själva deras kampbetingelser gör dem oförmögna att fungera som ett allsidigt politiskt ledarskap. Massan av bönder, arbetare och ungdomar, som under lång tid belägrats militärt av fienden, måste aktiveras på en mängd olika sätt för att inte bara garantera en växande ström av rekryter till de kämpande enheterna, utan också för att politiskt störa fienden så att hans styrkor sprids ut och därmed försvagas. Detta kräver ett allsidigt politiskt ledarskap.
Gerillakrigföring, den speciella och i vårt fall enda form i vilken väpnad befrielsekamp kan föras, är varken statisk eller äger rum i ett tomrum. Tempot, den övergripande strategin, öppnandet av nya fronter, övergången från lägre till högre former och därefter till rörlig krigföring; dessa och andra livsavgörande frågor kan inte lösas av den militära ledningen ensam, utan de kräver övergripande politiska bedömningar som intimt berör folk både i och utanför de områden där väpnade strider äger rum. Om det räckte med ökad medvetenhet om förtrycket och de väpnade gruppernas hjältemodiga exempel, så vore kampen förvisso enkel. Det skulle inte finnas några samarbetsmän och det vore svårt att hitta neutrala. Men att tro det är att tro att kampens utveckling bara avgörs av de kämpande enheternas aktivitet, och innefattar också det felaktiga antagandet att massorna är pålitliga som klippan och omutliga. Fienden är lika medveten som vi om att den sida segrar som vinner folkets stöd. Med hjälp av skräck, terror, lögner, indoktrinering och provokationer kan man tillfälligtvis lura ett belägrat och förtryckt folk att behandla befriare som fiender – att tro något annat är naivt. I själva verket bevisar historien, att utan en intensiv mångsidig politisk aktivitet är detta det mest sannolika resultatet. Det är därför ännu mer livsviktigt att det revolutionära ledarskapet är nationellt om fattande och har sina rötter både i och utanför de områden där kamp förekommer. Framförallt får segern, när den väl kommer, inte vara ihålig. För att garantera detta måste vi också garantera att det inte är armén som kommer till makten, utan massorna i sin helhet ledda av ett organiserat politiskt ledarskap. Detta är det perspektiv som slås fast på samtliga nivåer inom befrielserörelsen, både inom och utom armén. Övertygelsen om slutlig seger grundas inte på önskningar eller drömmar utan på vår förståelse av våra egna förhållanden och den historiska processen. Denna förståelse måste fördjupas och spridas till varje nivå inom vår rörelse. Vi måste ha en klar bild inte bara av oss själva och våra egna styrkor, utan också av fienden – av hans styrka och sårbarhet. Gerillakamp är sannerligen inget undantag för regeln att djup insikt, kunskap om verkligheten – både gynnsam och ogynnsam – ger ett mer långvarigt engagemang och ett mer upplyst ledarskap. Hur ser vi då på fienden – hans styrka och hans svaghet? Vad för sorts struktur möter vi, och hur hårdnackat kommer fiendens motstånd att bli?
Vid första anblick verkar fienden ha ett stadigt grepp om en rik och mångsidig ekonomi, och t o m nu när den inte måste breda ut sig har den råd med en enorm militärbudget. Han har en relativt välutbildad och effektiv armés och polismakt. Han kan stödja sig på en förhållandevis god tillgång på arbetskraft. Dessutom är imperialistmakter som Storbritannien, Västtyskland, Frankrike, Förenta staterna och Japan, vilka har stora intressen i vår ekonomi, ett starkt stöd för apartheidregimen. Redan nu innan krisen fördjupats har Sydafrikas imperialistallierade gjort stora insatser för att utveckla dess ekonomi och rustningsprogram. I en krissituation är det tänkbart att de kan övergå från stöd till aktivt ingripande för att rädda rasistregimen.
Det finns en lärdom som vi dragit av gerillakampens historia, och det är att fiendens materiella styrka och resurser ingalunda är någon avgörande faktor. Nästan per definition innebär gerillakrig en situation där de olika sidornas materiella och militära styrka skiljer sig avsevärt. Gerillakrig är ämnat att tackla en situation där fienden är oändligt överlägsen när det gäller konventionell krigföring. Det är de materiellt svagas överlägset främsta vapen mot de materiellt starka. Förutsatt dess folkliga karaktär och en befolkning som alltmer tar ställning för och skyddar gerillan samtidigt som de går emot och avslöjar fienden, beror folkarméns överlevande och tillväxt av dess taktiska skicklighet. Överraskning, rörlighet och taktiska reträtter skall göra det svårt för fienden att använda sin överlägsna eldkraft. Inga strider inleds under för fienden gynnsamma förhållanden. På detta sätt kan överlägsna styrkor störas, försvagas och slutligen besegras. Frånvaron av fronter, stridslinjer; behovet för fienden att sprida ut sina styrkor och kommunikationslinjer över stora områden; behovet att skydda de utbredda anläggnin gar av vilka hans ekonomi är beroende; bland annat dessa faktorer uppväger i det långa loppet den underlägsenhet i styrka som gerillan till en början lider av. Orden ”i det långa loppet” bör betonas, ty det vore lönlöst att förneka de avsevärda militära fördelar som fienden har tack vare sin höga industrialiseringsgrad, sina vita arbetskraftsreserver och utmärkta vägar, järnvägar och flygtransporter, vilka underlättar snabba förflyttningar och truppkoncentrationer. Men vi får inte förbise det faktum att med tiden kommer många av dessa ogynnsamma faktorer att börja verka till befrielsestyrkornas förmån:
□ De resurser som fienden har till hands, inklusive livsmedelsproduktionen, beror till överväldigande del av icke-vit arbetskraft, som i och med den allt intensivare kampen inte kommer att förbli foglig och samarbetsvillig.
□ Den vita arbetskraftsreserven kan till en början verka tillräcklig, men allteftersom gerillakampen utvecklas kommer den att ansträngas till det yttersta. Redan nu är bristen på skolad arbetskraft mycket stor – och de vita har monopol på det – och en längre tids mobilisering av en stor styrka kommer att lägga ytterligare bördor på ekonomin.
□ Till skillnad från många andra gerillakrig befinner sig fiendens ekonomiska resurser och arbetskraftsreserver i de områden där strider förekommer, och det finns ingen yttre källa (frånsett direkt intervention från en främmande stat) som är skyddad mot sabotage, massaktioner och gerillaaktioner.
□ Ekonomins förfining med dess välutvecklade kommunikationssystem gör den till ett mycket sårbart mål. I ett underutvecklat land kanske ett avbrott av leveranserna bara blir ett lokalt bakslag.
□ I ett högmodernt samhälle av syadfrikansk typ medför störningar av transporterna till större industrikomplex stora skador för ekonomin i sin helhet och på fiendens moral.
Ett av de vanligaste missförstånden när det gäller gerillakrigföring är att det kräver en viss sorts terräng – tjock djungel, otillgängliga bergstrakter, träsk, vänskapliga gränstrakter, osv. Det är naturligtvis en mycket stor fördel för gerillan att ha tillgång till denna sorts terräng, i synnerhet under de tidiga tränings- och förberedelsestadierna om man inte har några yttre baser. När operationerna inleds kan gerillan inte överleva, och än mindre blomstra, om den inte flyttar till områden där folk lever och arbetar och där fienden kan dras in i strid. Om man har turen att bakom sig ha svårtillgängliga områden eller vänskapligt sinnade länder dit man tillfälligt kan ta sin tillflykt, så är det givetvis en fördel. Men gerillakrig kan föras och har förts under alla möjliga terrängförhållanden, i öknar, träsk, jord bruksfält, bebodda områden, vildmark och i länder utan omgivande vänskapligt sinnade länder eller på öar omgivna av vatten. Hela frågan handlar om att anpassa taktiken till den terräng där operationerna måste genomföras.
Hursomhelst, i det vidsträckta landet Sydafrika kommer folkets styrka att finna en mängd olika terrängförhållanden, öknar, berg, skogar, grässlätter och träsk. Det kanske inte finns ett enda ointagligt berg eller ogenomtränglig djungel, men det finns gott om områden i landet som ingalunda är sämre ämnade för gerillakrigföring än en del av de länder där gerillarörelser kämpat med framgång. Frågan måste också betraktas utifrån gerillans synvinkel, som är beväpnade och kämpar i terrängen. Kombinationen gör ett område ointagligt för gerillan. Sydafrikas oerhörda storlek kommer att göra det svårt, om inte omöjligt, för den vita regimen att övervaka hela landet med väpnade trupper. Således ligger en tidig framväxt av en relativt säker (om än skiftande) eftertrupp inom det möjligas ram.
Det ovanstående är bara några av de viktigaste faktorer, som inte alltid har blivit studerade och förstådda. Vi måste betona dessa faktorer, inte bara för att de ger balans åt våra ansträngningar utan också för att de – rätt bedömda – hjälper till att krossa myten om fiendens oövervinnlighet.
Men framförallt kräver en vetenskaplig revolutionär strategi en korrekt politisk bedömning av de krafter som står mot varandra i Sydafrikas befrielsekamp. Är fienden en monolit och kommer han att förbli det fram till den slutliga segern? Vilket är befrielsekampens viktigaste innehåll, och vilken är utifrån detta den viktigaste revolutionära kraften och vilka är dess möjliga allierade och sympatisörer? Detta är ytterligt viktiga frågor. De har en avgörande betydelse för den revolutionära kampens taktik, för vilka allianser vi skall sträva efter, de organisatoriska strukturer vi skapar och många andra grundläggande frågor. De måste bedömas inom ramen för den speciella objektiva situation vi står inför. Sydafrikas sociala och ekonomiska struktur och de förhållanden denna skapar är kanske unika. Det är ingen koloni, men för den överväldigande folkmajoriteten har den de flesta drag som en klassisk koloni har. Erövrade och dominerade av ett främmande folk, diskriminering och utsugning beroende på ras, indirekt styre: dessa och andra är klassiska koloniala drag. Samtidigt som det på en nivå är en ”oberoende” nationalstat, så är det på en annan nivå ett land som behärskas av en rasminoritet. Det som gör strukturen unik och gör det hela mer komplicerat är att den utsugande nationen inte, som under klassiska imperialistiska förhållandena, är beläget i ett geografiskt särskilt moderland, utan ligger inom samma gränser. Vidare har den dominerande nationen funnits och rotat sig i vårt land under mer än tre sekel. Den är således en främmande organism bara i historisk mening.
De vitas materiella välstånd och deras politiska, sociala och ekonomiska privilegier är, som vi vet, rotade i deras dominans över den infödda majoriteten. De har gått emot, och kommer envist och lidelsefullt att gå emot varje försök att rubba deras ställning. Deras teoretiker och ledare upprepar oupphörligt temat ”Vi har ingenstans att ta vägen”. De bortser oärligt ifrån och förvränger t o m det faktum att förtryckarnas osäkra framtid i vårt land inte härstammar ur vår rasism utan ur deras. Man hänvisar till det påstådda hotet mot den vite mannens språk och kultur för att ”rättfärdiga” en politik av kulturell diskriminering och dominans. Med hjälp av ekonomiska mutor och juridiska knep som ger den vite arbetaren de bäst betalda arbetena blir dessa arbetare efterhand rasistregimens mest pålitliga stödtrupper. I varje samhällsklass skapar det vita enväldet privilegier med hjälp av lagar och om nödvändigt vapenmakt, och ”bevisar” på ett förvridet och primitivt sätt sin överlägsenhet.
Hursomhelst kommer försvaret av ekonomiska, sociala och kulturella privilegier, tillsammans med århundraden av indoktrinering och djupt rotade teoretiska bortförklaringar i första hand inriktade på överlevnad, att få vår fiende att bli våldsam och skräckinjagande. Så länge hotet från befrielserörelsen inte var starkt nog att hota den vita regimens existens fanns det utrymme för ibland ganska skarpa motsättningar i de vitas politiska läger.
Den härskande klassens motiv för detta var konkurrensen om bytet från utsugningen av det icke-vita folket. Det koncentrera des alltid kring frågan om det effektivaste sättet att ”hålla de infödda på mattan”. I denna atmosfär hände det t o m att vita arbetare intog militanta klasståndpunkter mot den lilla grupp som äger Sydafrikas tillgångar. Men de förändrade stämningarna i världen och den internationella situationen hämmade dessa konfrontationer. De vita som grupp rör sig i sin helhet mer och mer mot ett gemensamt försvar mot vad som betraktas som en gemensam fiende.
Dessa monolitiska tendenser stärks av en Hitlerlik känsla att fortet är ointagligt för all framtid. Denna process av solidaritet mellan alla vita kommer inte att avbrytas förrän befrielserörelsen gör framsteg. För tillfället är verkligheten sådan att frånsett en liten grupp revolutionära vita, som har en ärofull plats som kamrater i kampen, står vi inför en i stort sett enad och självsäker fiende som handlar i linje med, och stärks av, världsimperialismen. Alla viktigare delar av den vita politiska rörelsen är överens om att besegra vår befrielsekamp.
Denna konfrontation längs rasgränser – åtminstone i kampens första skeden – är inte vårt val; det har skapats av fienden. Det kommer att bli svårt att eliminera vissa av dess mer tragiska konsekvenser. Men av detta följer inte att det kommer att förbli så för tid och evighet. Det är inte helt omöjligt att den vita arbetarklassen, eller en betydande del av den, i en annan situation kan upptäcka att deras verkliga långsiktiga intressen sammanfaller med de icke-vita arbetarnas intressen. Vi får inte missa några tillfällen, varken nu eller framledes, att försöka att göra dem medvetna om denna sanning och vinna över de som är redo att bryta med raspolitiken. Vi måste också vara kvicka att utnyttja de skillnader och splittringar som våra framgångar oundvikligen kommer att orsaka för att isolera de mest högljudda, kompromisslösa och reaktionära elementen bland de vita. Vår politik måste framöver ständigt betona (liksom den tidigare har) att det finns plats i Sydafrika för alla som lever där, men bara på grundval av en absolut demokrati.
Nog om fienden. Vad kan sägas om befrielsestyrkorna? Även här måste vi undersöka de grundläggande drag i vår situation som formar vår revolutionära strategi och taktik. Huvudinnehållet i den sydafrikanska revolutionens nuvarande skede är att nationellt befria den största och mest förtryckta gruppen – det afrikanska folket. Detta strategiska mål måste bestämma varje aspekt i vår kamp, vare sig det handlar om att formulera vår politik eller skapa organ. Bland annat kräver det största möjliga mobilisering av det afrikanska folket som en fördriven och förtryckt nation. Detta är drivfjädern och den får inte försvagas. Det gäller att stimulera och fördjupa den nationella självtilliten, stoltheten och själv medvetenheten. Om dessa egenskaper kanaliseras och leds på rätt sätt, så hamnar de inte i motsättning till internationalismens principer. I själva verket blir de grunden till ett mer varaktigt och meningsfullt samarbete: ett samarbete som är självpåtaget, jämlikt och varken grundas på beroende eller ger sken av att göra det.
Kampens nationella karaktär måste alltså dominera vår inställning. Men det är en nationell kamp som äger rum i en annan tidsepok och i ett annat sammanhang än under den tidiga kampen mot kolonialismen. Den sker i en ny sorts värld – där imperialismen inte längre har monopol; där förekomsten av ett mäktigt socialistiskt system och en betydande sektor av befriade områden har ändrat styrkebalansen; där befrielsen från utländskt förtryck sträcker sig längre än till bara politisk kontroll och omfattar även det element som gör denna kontroll meningsfull – ekonomisk frigörelse. Den äger också rum i ett nytt sorts Sydafrika: ett Sydafrika där det finns en stor och välutvecklad arbetarklass med ett starkt klassmedvetande, och där det arbetande folkets självständiga uttryck – deras politiska organ och fackföreningar – i mycket hög grad är en del av befrielsefronten. Vår nationalism får alltså inte förväxlas med chauvinism eller den föregående epokens trångsynta nationalism. Den får inte förväxlas med det klassiska fenomenet att ett elitskikt inom ett förtryckt folk kämpar om herraväldet så att de kan ersätta förtryckaren och suga ut massorna.
Men inget av detta förringar vår befrielsekamps grundläggande nationella innehåll. Till syvende och sist är det först när den nationellt demokratiska revolutionen segrar – och krossar de existerande samhälleliga och ekonomiska förhållandena – som vi kan röja undan de historiska orättvisor som begåtts mot den infödda majoriteten och på så sätt lägga grunden till en ny – och djupare internationalistisk -inställning. Fram till denna tidpunkt är de nationella missförhållandena den allra kraftfullaste revolutionära kraften, och den måste utnyttjas. Att bortse från den till förmån för abstrakta internationalistiska uppfattningar är i det långa loppet en björntjänst mot både revolutionen och internationalismen.
Även om afrikanerna är utsatta för det hårdaste rasförtrycket och den värsta utsugningen, så är de inte den enda nationellt förtryckta gruppen i Sydafrika. De två miljonerna färgade och trekvarts miljonerna indier är också drabbade av varierande for mer av nationell förnedring, diskriminering och förtryck. De är en del av den icke-vita bas på vilken de vitas privilegier vilar. I denna egenskap utgör de en integrerad del av de samhällskrafter som är mot de vitas styre. Trots illusoriska och ofta meningslösa eftergifter delar de samma öde som sina afrikanska bröder, och deras egen befrielse är oupplösligt knuten till det afrikanska folkets befrielse.
Enhet i handling mellan alla förtryckta grupper är grundläggande för att befrielsekampen skall gå framåt. Utan denna enhet blir fienden mångdubbelt starkare och folkets seger fördröjs. Historiskt sett har båda folkgrupperna spelat en mycket viktig roll för att stimulera och intensifiera frihetskampen. Det är ett ärofullt faktum att ett av de första och tappraste offren i den väpnade kampen mot fienden var en färgad kamrat, Basil February. Sydafrikas fängelser vittnar om de indiska och färgade kamraternas deltagande på varje nivå i vår revolutionära kamp. Från första början av Umkhonto var de mer än väl representerade i de grupper som vågade livet för att lägga grunden till denna nya fas i vår kamp.
Dessa stämningar återspeglades inte bara i de mest avancerade företrädarnas gärningar. De färgade och indierna har som folkgrupper mer än en gång visat att de utgör en del av den stora befrielserörelsen. De första utbrotten av civilmotstånd mot erövrarnas lagar efter Bambataupproret var den kampanj som leddes av det indiska folkets framstående son – Mahatma Gandhi. Därefter har den indiska folkgruppen och dess ledare – i synnerhet de som kom fram på 40-talet – haft en viktig funktion att tillföra befrielserörelsen i sin helhet mer radikala och militanta stämningar. Under de livliga demonstrationerna på 50-talet alltifrån Motståndskampanjen till Folkkongressen, generalstrejken, bonderevolterna och massdemonstrationerna, upplevde vi många exempel på enhet i handling mellan alla förtryckta folk. Indiska arbetare besvarade i stort antal nästan alla uppmaningar till generalstrejk. Indiska affärsinnehavare kunde man alltid lita på när det gällde att förkunna solidaritetsdagar med protester som pågick. De färgade arbetarnas enastående svar på ANC:s uppmaning till nationell generalstrejk 1961 är fortfarande färskt i minne.
Alliansen mellan Kongressens organisationer var en sporre för solidariteten och återspeglade den. Men händelser både före och efter Rivonia krossade de organ som hade skapats för att uttrycka alliansen.
Hur kan vi stärka och effektivisera samarbetet mellan de olika folkgrupperna, och hur kan vi inordna ärliga revolutionärer oavsett deras rasbakgrund?
Oavsett vilka verktyg som skapas för att uttrycka befrielserörelsens enhet, så måste de uppfylla två grundläggande villkor:
För det första får de inte vara tvetydiga i frågan om den mest förtryckta afrikanska massans dominerande roll.
För det andra måste personer från de andra förtryckta grupperna och det fåtal vita revolutionärer som är beredda att göra gemensam sak med våra strävanden inordnas i rörelsen på grundval av individuell jämlikhet. Dessa två villkor står inte i motsättning till varandra, utan tvärtom stärker de varann. Jämlikhet när det gäller medverkan i vår nationella front innebär inte ett mekaniskt jämställande mellan de olika nationella grupperna. I praktiken skulle det inte bara innebära ojämlikhet (än en gång på majoritetens bekostnad), utan också ge bränsle åt fiendens förtal att alliansen mellan de olika raserna domineras av minoritetsgrupper. Detta har aldrig varit fallet och kommer heller aldrig att bli det. Men det långsamma sätt på vilket rörelsen svarade på den nya situationen efter 1960, då samarbetet mellan några lagliga organisationer (t ex SAIC, CPO, COD) och andra som var olagliga (t ex ANC) ibland ledde till den ytliga uppfattningen att de lagliga organisationerna – eftersom de kunde tala och handla mer öppet och därmed syntes mer – kanske hade större del av ledningen över alliansen än vad de förtjänade.
48 Därför måste de strukturer vi skapar inte bara ha ett innehåll utan också en form som uttrycker den tonvikt som vår kamp för närvarande har – och det på ett sätt som folk kan se. Denna inställning är ingen eftergift till chauvinism, rasism eller dylika efterblivna uppfattningar. Vi är revolutionärer och inga inskränkta nationalister. Ärliga revolutionärer är våra bröder oavsett vilken grupp de tillhör. Det finns inga andra klassens deltagare i vår rörelse. Det är mot fienden vi riktar vår obeveklighet och våra rättmätiga klagomål.
Den viktiga uppgiften att mobilisera och vinna stöd från de andra icke-vita grupperna har vi redan nämnt. Liksom när det gäller andra förtryckta grupper (inklusive afrikanerna) får vi inte naivt tro att bara medvetenhet om förtrycket kommer att få indierna och de färgade att gå emot fienden och ansluta sig till befrielserörelsen. Naturligtvis existerar denna möjlighet, ty i mycket reell mening är den indiska och färgade befolkningens framtid intimt knuten till afrikanernas befrielse. Men deras aktiva stöd och deltagande måste erövras. Annars kommer fienden att lyckas med sina ständiga försök att skapa en klyfta mellan dessa grupper och afrikanerna och t o m få stora delar av dem att aktivt samarbeta med sig. Man kommer att göra en bottenskrapning för att försöka sprida förvirring om befrielserörelsens mål. I synnerhet kommer fienden att utnyttja den osäkerhet och det beroende som ofta är en del av förtryckta gruppers tänkande. De kommer att försöka så tvivel i deras sinnen om det finns en plats för dem i ett framtida befriat Sydafrika. De har redan spridit förtalet att de vitas makt över indierna och de färgade i bästa fall kommer att ersättas av de svartas dominans.
Det är därför ännu viktigare, och i linje med vår första princip, att den färgade och indiska befolkningen skall betrakta sig själva som en integrerad del av befrielserörelsen och inte bara som hjälptrupper.
Finns det en speciell plats för arbetarklassen i vår nationella kamp? Vi har redan hänvisat till den sydafrikanska sam hällsstrukturens och ekonomiska strukturens speciella karaktär. I vårt land – mer än i någon annan del av den förtryckta världen – har befrielsen ingen som helst mening om inte landets välstånd överlämnas i hela folkets händer. Det är därför ett grundläggande drag i vår strategi att segern måste innebära mer än formell politisk demokrati. Att låta de existerande ekonomiska krafterna behålla sina intressen är detsamma som att ge näring åt roten till rasöverhöghet och innebär inte ens skuggan av befrielse.
Vår offensiv för nationell frigörelse är därför i verklig mening sammankopplad med ekonomisk frigörelse. Vi har fått utstå mer än nationell förnedring. Vårt folk har berövats sin del i landets välstånd; deras färdigheter har undertryckts och deras livslott har blivit fattigdom och svält. Att avhjälpa dessa sekelgamla ekonomiska orättvisor är själva kärnpunkten i våra nationella strävanden. Vi underskattar inte den invecklade beskaffenheten hos de uppgifter som en folkregering ställs inför under omvandlingsperioden eller vilka enorma problem det är att tillfredsställa de förtryckta folkmassornas ekonomiska behov. Men en sak är säker – i vårt land går det inte att ta itu med det på ett effektivt sätt om inte det grundläggande välståndet och de grundläggande resurserna står till hela folkets förfogande och inte sköts av befolkningsgrupper eller individer, vare sig vita eller svarta.
Detta perspektiv på snabba framsteg från formell frigörelse till äkta och varaktig befrielse blir mer verkligt genom att det i vårt land finns en stor och växande arbetarklass vars klassmedvetande utgör ett komplement till det nationella medvetandet. Dess politiska organisationer och fackföreningar har spelat en grundläggande roll i att forma och utveckla vår revolutionära sak. Ur historisk synvinkel är det begripligt att den dubbelt förtryckta och dubbelt utsugna arbetarklassen utgör en distinkt och förstärkande del av vår befrielse och socialismen, och den står inte i konflikt till de nationella intressena. Dess militans och politiska medvetande kommer att få stor betydelse för vår seger och uppbygget av ett verkligt folkets Sydafrika.
I Zimbabwe, Angola, Mozambique och Namibia är våra bröder och systrar samtidigt indragna i en hård kamp mot kolonialistiska och rasistiska regimer. Vi kämpar mot en ohelig allians mellan Portugal, Rhodesia och Sydafrika, med den senare som viktigaste ekonomiska och militära stöd. Den historiska alliansen mellan ZAPU och ANC är ett unikt samarbete mellan två befrielserörelser som enar den mäktiga potentialen hos de förtryckta folken både i Sydafrika och Zimbabwe. Ett utvidgat samarbete och samordning mellan alla de folk i södra Afrika som leds av FRELIMO, ZAPU, SWAPO, MPLA och ANC är en viktig del av vår strategi.
Vilket är då det övergripande syftet med vår militära kamp? Enkelt uttryckt är det, i sitt första skede, att fullständigt befria vårt folk politiskt och ekonomiskt och upprätta ett samhälle som ligger i linje med de grundläggande villkoren i vårt program – Frihetsbrevet. Detta, och vår allmänna förståelse av vår revolutionära teori, är de teoretiska ramarna för utarbetandet och tillämpandet av en politik i en ständigt föränderlig situation. Det måste kombineras med en mer intensiv forskning, undersökning och analys av förhållandena för vårt folks olika skikt (i synnerhet på landsbygden), deras lokala missförhållanden, förhoppningar och strävanden, så att övergången från teori till tillämpning – när situationen gör tillämpning möjlig – går obehindrat.
Översättning: Mats Bladh och Göran Källquist