Ur Fjärde internationalen 2/1987
Hans Arvidsson: Medan revolutionen dröjer – kritik av ett parti i motvind, Arbetarkultur
Hans Arvidssons bok ges ut i Arbetarkulturs serie Mottryck. Serien har till syfte att återupprätta den polemiska pamfletten. Polemiken denna gång är en intern VPK-polemik. Hans Arvidsson, redaktör för Socialistisk Debatt (VPKs teoretiska tidskrift), kritiserar sitt eget parti inför öppen ridå.
Arvidsson börjar med att diskutera VPKs demokratiuppfattning. Han gör en historik över hur arvet fortplantats från den klassiska socialdemokratins dagar, fram till dagens VPK. Arvidsson menar att högern inom arbetarrörelsen såg demokrati uteslutande som allmän och lika rösträtt, medan vänstern såg demokrati liktydigt med social och ekonomisk rättvisa eller klassamhällets avskaffande. Bägge synsätten var lika odialektiska, menar Arvidsson, och framhåller ”1964 års män” (med C H Hermansson i spetsen) som banbrytare för en bättre uppfattning: kampen för socialismen är en kamp för demokratins utvidgning till alla delar av samhället – man ser demokratin som en process.
I nästa kapitel diskuterar Arvidsson VPKs agerande i fem politiska frågor som varit på tapeten den senaste tio-års-perioden: MBL, löntagarfonderna, kärnkraften, moms- och bensinskatteuppgörelsen. Han kritiserar sitt parti för att ha varit alltför gnällig gentemot socialdemokratin i de två första. Istället för att så hårt kritisera reformerna i syfte att profilera sig, borde VPK ha tagit fasta på den förskjutning i styrkeförhållandena till arbetarklassens fördel som de innebar. Kärnkraften var betydligt lyckosammare för VPK, men stupade på mållinjen pga att socialdemokraternas sysselsättningsargument inte kunde bemötas ordentligt. Därefter gick luften ur VPK, aktiviteten sjönk, och även om Arvidsson försvarar uppgörelserna med SAP så pekar han på att medlemmarna kände sig överkörda och att det är ett fördelningspolitiskt defensivt agerande.
Det tredje kapitlet tar upp VPKs strategi. Intressant att notera här är att partiet från 1967 frångick en gammal stalinistisk strategi med ett antimonopolistiskt stadium kallat ”avancerad demokrati” mellan kapitalism och ”socialism”. Ett sådant mellanstadium var inte möjligt i Sverige pga att det svenska näringslivet nått en sådan hög grad av koncentration att brytandet av monopolens makt vore detsamma som ett socialistiskt maktövertagande. Men Arvidsson menar att VPK saknar en klar strategi mellan minimi- och maximi-program, mellan dagskrav och revolution. Författaren framhäver behovet av att skissera en strategi på halvlång sikt, och att slaget om den ideologiska hegemonin är viktig. Vad gäller det senare har främst två frågor kommit i strykklass hos VPK: kvinno- och kulturfrågorna.
Även i kvinnofrågan ger Arvidsson läsaren en kort historik över hur frågan behandlats i partiet. Den har alltid nedvärderats eller försummats, och det tycks knappast vara bättre idag, i alla fall inte tillräckligt bra. Det jag tror Arvidsson ser som det största hotet mot en uppvärdering av kvinnofrågan är den inställning som vill reducera kvinnofrågorna till klassfrågor. Det missgynnar uppkomsten av en bred progressiv kvinnorörelse.
I kulturfrågan presenterar författaren tre synsätt, varav han kritiserar två och försvarar en. Den första kallar han den ”fördelningspolitiska” och går ut på att också arbetarna ska få tillgång till kultur, inte bara de rika och priviligierade. Den andra inställningen är en ”ultravänsteristisk” som skjuter in sig på att kulturen speglar en borgerlig livsstil, och au man borde skapa en egen proletär kultur. Mot denna tes och antites ställer Arvidsson Lenins ide om det ”kritiska anammandet”. Arbetarklassen kan inte skära av bandet till kulturarvet, utan måste från egna erfarenheter kritiskt granska det. Men kultur fungerar mest som utsmyckning i VPK menar Arvidsson. Den borde istället inta en viktig plats i partiets politik, som en del i målsättningen att bryta storfinansens makt, vilket kan sammanfattas som: anti-sponsring.
Sista kapitlet ägnas åt VPKs förhållande till massmedia, problemet Ny Dag och partidemokrati. VPK har en överdrivet negativ inställning till massmedia, som partiet självt förlorar på. Större öppenhet förespråkas. Kritiken mot Ny Dag har varit omfattande inom partiet – men orättvis. Ny Dags problem har egentligen varit partistyrelsens. Den senare har försummat att ta itu med ”partiets verkliga politiska problem och Ny Dags tekniska och personella situation”.
Vad gäller partidemokrati diskuterar Arvidsson fraktionsförbudet. Det innebär inte, menar författaren, ”att det skulle vara otillåtet för partimedlemmar med likartade åsikter i någon fråga diskutera hur man skall agera för att få gehör för sina synpunkter inom partiet”. Men fraktioner får inte tillåtas: ”Om en organiserad grupp inom ett parti även utser en egen ledning ... och framträder i partiets namn med en annorlunda politik har man på allvar brutit mot partidemokratin”.
Hans Arvidsson ska berömmas för den öppenhet och frispråkighet han kritiserar sitt eget parti. Han uttrycker sig på ett klart och enkelt språk, helt befriat från akademiska och otidsenliga manér. Hans bok ger också, för en utomstående, en god inblick i den idétradition som präglar VPK. Men mer beröm än så är svårt att skrapa ihop.
Jag har väldigt svårt för HAs historieskrivning om kommunisternas demokratiuppfattning. Bolsjevikerna satte inget likhetstecken mellan demokrati och jämlikhet. Däremot framhävde man klassmaktens betydelse, dvs skillnaden mellan borgerlig och proletär demokrati, där den senare skulle utformas efter Pariskommunens ideal. Att ”social och ekonomisk rättvisa” skulle vara detsamma som demokrati hör snarare ihop med den stalinistiska tradition som VPK har i bakgrunden, och Kominternpartiernas uppslutning bakom Sovjetbyråkratin.
Arvidssons bok påvisar den vånda man har haft inför denna tradition, och hur man på sitt speciella sätt tagit sig ur den. Men det finns rester kvar. HA för fram ett helt fantastiskt argument när han ska försvara varför VPK inte ska bryta förbindelserna med partierna i öst: ”Man påverkar visserligen utvecklingen genom att bryta förbindelserna men man gör det bara en gång – den gången brottet sker och sedan aldrig mer”. Ja, det står faktiskt så! Varför inte upprätta ”förbindelser” med Botha och Pinochet, eller Reagan? Kan man stödja upproren i Ungern, Tjeckoslovakien och Polen genom att ”prata” med den motståndare som använder våld mot den demokratiska massrörelsen? Detta är helt enkelt vansinne. Det vet ju vem som helst utanför VPK att man kan påverka utvecklingen. Man kan klart och tydligt välja sida – stödja Solidarnosc, till exempel, genom kampanjer och direkt materiellt stöd.
Det är sådan här gammal stalinism som ligger bakom VPKs definition av socialism. Marx, Lenin och Trotskij har alla talat om ett stadium mellan revolutionen och socialismen – ”proletariatets diktatur” eller arbetarstaten. Men VPK och Arvidsson håller sig inte till den klassiska linjen. Han citerar med gillande Lars Herlitz när denne säger att man inte kan definiera ”socialismen så snygg och ren och fin och demokratisk, att alla nu existerande socialistiska länder faller utanför definitionen”. Någon gång måste VPK kasta ut Stalin helt och hållet, så att socialism-definitionen sammanfaller med den uppfattning om målet som kommer till uttryck i t ex Jörn Svenssons ”Du ska ta ledningen och makten”.
Arvidsson vill uppvärdera MBL. Hans starkaste argument för det är att det inträffat en förskjutning på den ideologiska nivån – det är i den allmänna opinionen inte lika självklart längre att kapitalisterna ska styra och ställa. Men det är ju inte lagens förtjänst. Det kan nog vara sant att vänstervågen, gruvstrejken, den relativt låga arbetslösheten, mm, gav ökat självförtroende åt arbetarklassen – ”medbestämmandet” låg så att säga i tiden. Men MBL som sådan blev ju inte mycket att hurra för. Typiskt nog undviker HA att nämna de hårdare anti-strejkbestämmelser som följde med MBL.
Arvidssons blåögda inställning till löntagarfonderna är inte mindre häpnadsväckande den: ”Det sades ofta i fonddebatterna att löntagarfonderna inte leder till socialism. Beror inte det på hur man använder dem?” Det måste stå utom allt tvivel för var och en att de löntagarfonder som Sverige begåvats med, är så långt från löntagarmakt man överhuvudtaget kan komma. De har till uppgift att placera pengar på det mest räntabla sättet, som vilket kapitalistiskt investmentbolag som helst. De styrs inte ens av fackföreningspampar, utan av ”proffs” med mycket svag anknytning arbetarrörelsen. Att dessa fonder skulle kunna bli redskap för socialism, är lika otroligt som att Hans Werthén skulle bli kärnkraftsmotståndare.
Det är glädjande att HA påpekar behovet av en ”strategi på halvlång sikt”, mellan minimi- och maximi-program. I Fjärde Internationalens tradition används en metod med övergångskrav som förbinder och utvecklar dagens kamp med mer avancerad kamp. Det går bra att gräva i dessa exempel.
Hans Arvidsson menar att mer kultur- och kvinnofrågor är lösningen på VPKs problem. Här ligger vägen framåt, säger han. Men den förtunnade arbetarförankringen då? Det sviktande fackliga arbetet? Här sägs ingenting! Detta är det avgörande problemet om ”arbetarpolitik” ska bli något annat än tomma ord.
I kvinnofrågan tar HA upp den borgerliga feminism som dykt upp på senare år. Den som säger att ”kvinnor kan” starta eget och ska satsa på sig själva. Trots denna upptäckt vill han inte dra den nödvändiga slutsatsen att kvinnostrukturen polariserats efter klasslinjer, och att det är viktigt att vinna kvinnorörelsen för ett löntagarperspektiv.
Också i frågan om partidemokrati lever gammal stalinism kvar. Å ena sidan får medlemmar diskutera fritt och ”agera” för att vinna gehör för sina synpunkter. Å andra sidan får man inte bilda fraktioner! Arvidsson sitter ogenerat på två stolar samtidigt. Meningsskiljaktigheter kommer alltid att finnas i ett parti – det är ingenting onaturligt. Tendenser och fraktioner är ett sätt att handskas med interna meningsmotsättningar och ett sätt att organisera diskussioner demokratiskt. Att sådana minoritetsrättigheter finns gör det möjligt att undvika att partiet slits sönder när åsiktsskillnader uppstår. Man ska inte behöva starta eget när man inte delar partiledningens uppfattning. I fraktionsförbudet finns ett infernaliskt instrument, som när ett parti blir statsbärande kan leda till byråkratisk urartning, såsom i Sovjet på 20-talet.
Det vore orättvist att döma VPK efter denna bok enbart. Men den idétradition och idéförnyelse som Hans Arvidsson ger uttryck för, är en klar besvikelse. Om VPK ska kunna lyfta sig i håret måste det kritisera kritiken.
Mats Bladh
Feminism och marxism. En förälskelse med förhinder Red. Hillevi Ganetz, Evy Gunnarsson, Anita Göransson Arbetarkultur 1986
Vad är det som bestämmer könens förhållande till varandra, deras ställning i produktionen och ekonomiska och politiska inflytande i det utvecklade kapitalistiska samhället? Hur har dessa förhållanden uppstått – och hur kan de förändras?
Det är temat för de sju artiklar i antologin Feminism och marxism. En förälskelse med förhinder. Bokens titel och omslag – läckert rosa med ett stort rött hjärta – kan ge intrycket att det rör sig om en lättsmält introduktion till kvinnovetenskapliga tankegångar. Men skenet bedrar: För att tillgodogöra sig innehållet krävs en ordentlig arbetsinsats, åtminstone av en läsare som i likhet med mig inte tidigare ägnat sig åt dessa frågor. Flera av författarna ägnar stor möda åt att med akademisk grundlighet beskriva vad andra forskare och teoretiker har att säga. Resultatet blir en labyrint av hänvisningar och tolkningar, och det är inte alltid så lätt att klura ut vem som egentligen står för vilken uppfattning. Men rörigheten kan också vara en fördel – antologin ger knappast någon helhetsbild av det som lite vagt kan kallas kvinnovetenskap, men i stället en mängd intressanta skärvor som läsaren själv kan försöka foga ihop.
Den tyngsta och längsta artikeln är skriven 1979 av den amerikanska ekonomen Heidi Hartmann och har titeln ”Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism”. På många sätt tycks den vara en utgångspunkt för den senare teoribildningen, och hänvisningar till Hartmann återkommer ofta i bokens övriga artiklar, som är skrivna av kvinnliga samhällsforskare verksamma i Sverige.
Hartmann utgår från kvinnorörelsens behov av en teori som kombinerar marxismens klasskampsperspektiv med det radikalfeministiska könsperspektivet. Marxistiska teoretiker ser, enligt Hartmann, kvinnoförtrycket i termer av vårt (eventuellt bristande) förhållande till produktionen. Den tidiga marxismen, här framför allt representerad av Friedrich Engels, ser kvinnornas medverkan i arbetskraften som nyckeln till deras emancipation och tror att kapitalismens utveckling skall avskaffa könsskillnaderna och behandla alla arbetare lika. Senare marxister kan med facit i hand konstatera att så blev det inte alls. I stället tar sig kapitalets förtryck olika uttryck mot män och kvinnor. Eli Zaretsky hävdat att medan männen förtrycks av att tvingas utföra lönearbete förtrycks kvinnorna av att inte tillåtas göra det. Mariarosa Dalla Costa menar att kvinnorna genom sitt hemarbete skapar mervärde åt kapitalet och att de därför är en del av arbetarklassen.
Men, menar Heidi Hartmann, de marxistiska kategorierna är liksom kapitalet könsblinda. De ger ingen nyckel till varför kvinnorna är underordnade männen inom och utom familjen och varför det inte är tvärtom. Som en motpol till marxismen presenterar hon radikalfeminismen. Radikalfeministema, som till exempel Kate Millet, ser uppdelningen mellan könen som den ursprungliga och grundläggande klassdelningen och männens strävan till makt och dominans över kvinnorna som den pådrivande kraften i historien. För att beteckna ett socialt system som kännetecknas av denna manliga makt används termen patriarkat.
Heidi Hartmann försöker kombinera marxismens och radikalfeminismens synsätt. Hon menar att patriarkatet är ett själv ständigt system med en materiell bas i männens kontroll över kvinnornas arbetskraft. Kontrollen bibehålls genom att kvinnorna utestängs från vissa väsentliga produktionsresurser (i kapitalistiska samhällen exempelvis arbeten med en lön som går att försörja sig på) och genom att kvinnornas sexualitet begränsas. Alla män ingår enligt Hartmann i ett herarkiskt brödraskap där alla – även de mest förtryckta – har kontrollen över åtminstone några kvinnor.
Hartmann menar att det i varje samhälle finns både ett könssystem och ett – i sig självt könsneutralt – ekonomiskt system. Ingetdera av systemen är en följd av det andra, men däremot kan de samverka. Det samhälle vi lever i karaktäriseras alltså som patriarkaliskt och kapitalistiskt, tidigare har det funnits till exempel patriarkaliska feodalsamhällen.
Hartmanns synsätt kritiseras av flera av antologins övriga författare. Flera av dem hänvisar till Engels:
”Enligt den materialistiska historieuppfattningen är det i sista hand bestämmande momentet i historien: produktionen och reproduktionen av det omedelbara livet. Men detta återigen är av dubbel natur. Å ena sidan fram bringandet av existensmedel, av näringsmedel, kläder, bostad och de därtill erforderliga verktygen. Å andra sidan frambringandet av själva människorna, släktets fortplantning. De samhälleliga institutioner, under vilka människorna i en bestämd historisk epok och i ett bestämt land lever betingas av båda slagen av produktion: av å ena sidan arbetets, å andra sidan familjens utvecklingsstadium.”[1]
Hartmann lägger enligt kritikerna alltför stor vikt vid produktionen av existensmedel och glömmer reproduktionen och produktionen av människorna, av själva livet. Statsvetaren Anna G Jonasdottir menar att en teori om våra livsvillkor som könsvarelser måste utgå från reproduktionen och att klassfrågorna i en sådan teori bara har relativ historisk betydelse. Historikerna Christina Carlsson går inte lika långt men menar att behovet av att organisera sexualitet och fortplantning är lika grundläggande som behovet av att organisera produktionen.
Christina Carlsson utgår från att kvinnorna besitter en resurs – förmågan att föda barn – som såväl den enskilde mannen som ”samhället” har ett intresse av att få tillgång till. I det framväxande borgerliga samhället blev familjen ett viktigt instrument för social kontroll av de lägre samhällsklasserna, och med ökat kvinnoarbete utanför hemmet sattes denna kontrollmöjlighet delvis ur spel. Carlsson refererar den arbetarskyddsdebatt som fördes i det sena 1800-talets Sverige och visar att det inom borgarklassen fanns förespråkare för både ett produktions-och ett reproduktionsperspektiv på kvinnornas plats i samhället: Å ena sidan sågs kvinnligt industriarbete som positivt i och med att det bidrog till lägre löner – till arbetsgivarens fromma. Å andra sidan uttrycktes farhågor att den kvinna som arbetade i fabrik inte skulle orka med att ”vårda sig om danandet av en i fysiskt och moraliskt avseende kraftig avkomma.” Resultatet blev en arbetarskyddslagstiftning som framför allt gällde kvinnor och barn ett sätt för staten att garantera den biologiska och sociala reproduktionen som hotades av fabrikanternas exploatering av kvinnor och barn.
I frågan om de differentierade lönerna går Christina Carlsson till ganska hård kritik av Hartmanns uppfattning. Under slutet av 1800-talet blev ”familjeförsörjarlönen” det normala inom arbetarklassen. Männens löner hölls högre än kvinnornas med motiveringen att den manlige arbetare skulle ha råd att försörja sin familj, inklusive en icke förvärvsarbetande hustru. Heidi Hartmann ser här ett exempel på alliansen mellan kapital och patriarkat. Kapitalets behov av en fungerande reproduktion samverkade med patriarkatets – läs de manliga arbetarnas – behov av de hemarbetande kvinnornas tjänster. De manligt dominerande fackföreningarna motarbetade varje initiativ till löneutjämning och kunde till och med vägra kvinnliga arbetare att bli medlemmar. Kvinnorna gick förlorande ur striden och drevs tillbaka till hemmen eller till lågavlönade ”kvinnojobb”.
Med exempel från den svenska arbetarklassens historia visar Christina Carlsson begränsningarna i Heidi Hartmanns resonemang. Familjeförsörjarlönen var inte något entydigt negativt för kvinnorna – tvärtom fanns det objektivt grundade intressemotsättningar mellan olika kategorier av arbetarkvinnor. För medlemmarna i den fullständiga arbetarfamiljen kunde systemet ofta innebära en standardförbättring jämfört med tidigare, då både man och hustru arbetade för svältlöner. Kvinnan kunde slippa ha ett heltidsarbete vid sidan av det hemarbete som under alla omständigheter låg på henne, och de gifta arbetarkvinnorna hade alltså ett gemensamt intresse med männen. De som förlorade på det hela var i stället de ensamstående kvinnorna, mänga av dem med barn som skulle försörjas på den låga kvinnolönen.
Sociologen Joke Esseveld påpekar att Hartmann inte ser kvinnorna som aktivt medverkande i att reproducera eller förändra förtrycksstrukturerna. Esseveld menar att något väsentligt fattas i ett sådant ”strukturalistiskt” perspektiv på kvinnoförtryck och an sluter sig i stället till de marxister som tolkar begreppet klass som ”en process i vilken människorna tar aktiv del, inte en struktur av kategorier som individerna kan placeras in i”. (E. P. Thompson)
Med detta synsätt är klassen strukturerad efter ”socialt kön” på grund av mäns och kvinnors olika, och könsberoende, verksamheter. Kvinnans medvetande formas av både arbets- och familjevärlden, och detta kan vara en orsak till att kvinnor inte gör mera motstånd mot förtrycket: Lönarbete gör det möjligt för en kvinna att uthärda familjelivets mödor och besvär – och vice versa.
Joke Esseveld avslutar sin artikel med två inspirerande exempel på hur arbetarkvinnor hat gått utöver den individuella protesten och gjort gemensamt motstånd. I båda fallen har de vävt samman traditionella ”klasskrav” med sina specifika erfarenheter som kvinnor. De har därför mött motstånd från såväl makten i form av stat och arbetsgivare som sina egna makar och manliga arbetskamrater.
Rättssociologen Karin Widerberg och psykologen Margot Bengtsson tar upp olika aspekter av kvinnoförtrycket i dagens svenska samhälle. Margot Bengtsson refererar några undersökningar om mäns och kvinnors ”personlighetsstrategier” och identifikationen med modern respektive fadern. Hon kommer fram till slutsatsen att könsrollsmönstret har förändrats under de senaste tjugo åren. Det förr så tydliga kvinnoförtrycket har ersatts av en dold manlig dominans, där både män och kvinnor bidrar till att skenet av jämlikhet upprätthålls. Kvinnor kan numera göra allt – bara de gör det relativt underordnat män. Män kan också göra nästan vad som helst, som till exempel välja traditionella kvinnliga yrken – bara de gör det relativt överordnat kvinnor.
Karin Widerberg visar hur den formella jämlikheten, som den uttrycks i arbetslagstiftningen etc, i själva verket kan konservera eller till och med öka ojämlikheten mellan könen. Ett exempel är att arbetstiderna på de flesta arbetsplatser i praktiken inte går att kombinera med att ha småbarn. Detta är något som drabbar nästan bara kvinnor:
”Det är en myt att tala om småbarnsföräldrar. Det finns bara småbarnsmödrar – det är bara de som verkligen har barn i dag.”
Arbetet organiseras efter manliga villkor, och vill kvinnorna jobba så får de anpassa sig. Att ha barn anses som en personlig fråga, något som inte skall tillåtas inkräkta på arbetslivet.
Lagstiftningen om föräldraledighet ger föräldrarna rättigheter men inte arbetsgivarna motsvarande skyldigheter. En kvinna riskerar till exempel att omplaceras när hon kommer tillbaka efter den föräldraledighet som hon har laglig rätt till. Arbetsgivaren är inte heller skyldig att organisera arbetet så att det är möjligt att utnyttja rätten till ¾-arbetstid. Den kvinna som ändå hävdar sin rätt får finna sig i att göra hela jobbet på kortare tid eller se sina (kvinnliga!) arbetskamrater belastas med det hon inte hinner med – om hon överhuvudtaget får behålla sitt jobb.
Som jag skrev i inledningen är de flesta av antologins artiklar tyngda av referenser och inomvetenskapliga teoridiskussioner som mest verkar förvirrande för den ”vanliga läsaren”. Ett lysande undantag är nationalekonomen Katarina Katz artikel. Hon skriver med humor och inlevelse, tar sina exempel från vardagslivet och tvekar inte att avslöja sig själv och sin tveksamhet i vissa frågor. Hennes artikel hänvisar till Heidi Hartmann men kan med fördel läsas som en självständig genomgång av vad akademisk nationalekonomi respektive marxistisk politisk ekonomi har att säga om kvinnors arbete – såväl lönearbetet som arbetet i hushållet. ”På köpet” får läsare en god introduktion till skillnaderna mellan dessa olika ekonomiska teorier och deras roll i samhället.
En stor del av artikeln ägnas den marxistiska debatten om hushållsarbetet. Skapar hushållsarbete värde eller ej? Skall det ses som en del i det kapitalistiska produktionssättet? Och vad innebär svaren på de frågorna för synen på kvinnoförtrycket och för kvinnans frigörelse?
Katarina Katz slår fast att hushållsarbetet, inklusive fostran och vård av barn, är ett nödvändigt och nyttigt arbete. Det ingår i den helhet av samhälleliga förhållanden som utgör det kapitalistiska produktionssättet, men inte genom direkt produktion av varor. I stället är hushållsarbetet en del av produktionen av varan arbetskraft. Hushållet skapar dock inget nytt värde, menar hon, utan skall i stället ses som värdebevarande. Detta innebär inte att det är värdelöst i ordets vardagliga betydelse – ordet ”värde” i den marxistiska ekonomin betyder ”bytesvärde” medan det i vanligt språkbruk oftast betyder ”bruksvärde”. Och hushållsarbetets bruksvärde är obestridligt!
När det gäller bokens huvudämne, förhållandet mellan marxism och feminism, påpekar Katarina Katz på att marxismen, till skillnad från feminismen, är en vetenskaplig metod. En metod är ett sätt att söka svar och inte ett facit eller ens en garanti för att hitta svaren, och som varje metod är marxismen lämpad för vissa typer av frågor och inte för andra. Den marxistiska metoden har använts alltför lite vid analys av kvinnospecifika frågeställningar, och att försöka göra det är en svår uppgift som kräver att marxismen själv utvecklas och tillförs nya begrepp för nya undersökningsområden. Dessutom måste den feministiska marxisten ställa krav på vad som skall godtas som marxism. Katarina Katz menar att alltför många feministers väg till marxismen har gått via Althusserskolan, med dess mycket ofullständiga brott med den tradition och ideologi som blev norm i Kommunistiska Internationalen under Stalintiden. Denna skola behandlar ideologi och teori som i stort sett självständiggjorda strukturer, och det dialektiska samspelet mellan rörelser, kamp, erfarenhet och revolutionär teori går förlorat. På så sätt får varken kvinnorna eller arbetarklassen som klass någon roll som skapade subjekt.
Katarina Katz vill i stället bygga vidare på Marx teorier om ”människans frigörelse” och till Luxemburg och Trotskij.
”Ett synsätt som avskiljer frågor om sex, familj, natur och människosyn från den politiska ekonomin och förvisar dem från 'politikens' domäner frånhänder sig något som är en väsentlig styrka hos marxismen i allmänhet och helt oundgänglig i kvinnoforskning i synnerhet.”
Karin Fridell
[1] Friedrich Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, Arbetarkultur, Stockholm 1973, förord s 8.