Fjärde Internationalen nr 3-87

Böcker


Det plundrade boet.
En bok om den solidariska sektorns ekonomi.
Sten Ljunggren
Bokförlaget Röda Rummet



Det plundrade boet är Sten Ljunggrens tredje bok. Den är enligt undertiteln, en bok om den solidariska sektorn, eller vad som i dagligt tal kallas den offentliga sektorn. I likhet med hans första bok – Någon måste lämna båten – så handlar Det plundrade boet om den gigantiska omfördelningen av pengar från de sämst ställda till de rika i samhället, vilket har präglat 70- och 80-talets svenska ekonomi. En omfördelning som inte bara accepterats av socialdemokratin, utan även varit en viktig ingrediens i deras tredje-vägen-politik.

Den offentliga sektorn har under hela 80-talet utsatts för en massiv propagandaoffensiv från borgerligt håll. En offensiv som nu även åtskilliga socialdemokrater stämmer in i. Metallordföranden Leif Blombergs beskrivning av den offentliga sektorn som en gökunge i det socialdemokratiska boet på förra LO-kongressen, är bara ett exempel bland många på att den frasradikalism som kännetecknade socialdemokratin under 70-talet nu ebbat ut. Det plundrade boet är en försvarsskrift – ett bidrag till striden – mot dessa tilltagande attacker.

Förmodligen för att markera att den offentliga sektorn ingalunda är ett entydigt begrepp, och att boken inte är ett försvar av t ex militär, polis och byråkrati, så har Ljunggren valt att kalla sin skyddsling för den solidariska sektorn. Enklare och kanske tydligare hade varit att kalla den för den kvinnliga sektorn, för så är det i stor utsträckning.

Det är kvinnor som arbetare inom sjukvård, barnomsorg och åldringsvård, och det är främst mot dessa sektorer som privatiseringshoten, nedskärningarna och lönennedpressningen riktas. Försvaret av den offentliga sektorn är intimt förknippad med försvaret av kvinnornas rättigheter. Något som Ljunggren kanske tydligare borde ha poängterat.

Sten Ljunggren tillhör det fåtal ekonomer som vågar försvara den offentliga sektorn inte bara ur ett jämlikhets- och solidaritets-perspektiv, utan även rent ekonomiskt. Han lyckas också på punkt efter punkt slå hål på de flesta av borgarnas argument. Privatiseringarna blir inte billigare! Den offentliga sektorn är inte alls så dyr! Visst finns det pengar! Den tredje vägens politik har inte lyckats! Det plundrade boet är till stora delar en briljant uppvisning i hur man med lättförståeliga exempel och offentlig statistik kan klä av de etablerade ekonomerna inpå bara kroppen. Etablissemangets krismedvetenhet framstår i all sin nakenhet som den klasspropaganda det i verkligheten är.

Ljunggren begår inte Sven Grassmans idealistiska misstag att förklara plundringen av den offentliga sektorn som en följd av lättlurade politikers tilltro till en svekfull intelligentsia. Han menar tvärtom att omfördelningspolitikens grundläggande orsaker finns att söka i själva det kapitalistiska systemets kris. Den förda regeringspolitikens attacker mot den offentlia sektorn genom besparingar, genom privatiseringar och genom lönenedpressning för de offentliganställda, är inte någon tillfällighet. Vi har inte att se fram emot en ny epok av tillväxt. Om fördelningen har inte heller skapat någon stabil grund för framtiden, som regeringen så frenetiskt hävdar. Tvärtom, säger Ljunggren, så har vi framför oss fortsatta och ökade attacker mot jämlikhetstanken, rätten till arbete och det sociala skyddsnätet. Den offentliga sektorn ugör idag, tillsammans med fackföreningarnas styrka och de demokratiska rättigheterna, de bromsklossar som hindrar en lösning av krisen på kapitalismens villkor. Det är i ljuset av en permanent maktförändring till företagsägarnas fördel – med allt vad det innebär för vanligt folk som attackerna mot den offentliga sektorn måste ses.

Med tanke på den klarsyn Ljunggren visar vad gäller orsakerna till plundringen, blir det svårare au förstå hans idéer om hur man räddar och försvarar den ”solidariska sektorn”.

Ljunggren förespråkar en reformering av dagens osunda och orättvisa skattesystem. Han hävdar att det vore både tekniskt och ekonomiskt genomförbart att bl a förstatliga bankerna, avskriva statsskulden och höja bolagsskatten med 50 procent. Men är det verkligen rimligt att anta att det inom kapitalismens ramar vore möjligt att på detta sätt finansiera en utbyggnad av den ”bromskloss” som kapitalisterna så ihärdigt bekämpar? Blir inte det ljunggrenska skatteförslaget, i all sin skattetekniska och samhällsekonomiska briljans, en utopi – ett tjusigt räkneexempel som har väldigt lite med dagens verklighet att göra. Varje försök i dylik riktning skulle inte bara gå emot de mäktiga kapitalgruppernas intresse, utan dessutom leda till en fördjupad kris för hela det nuvarande ekonomiska systemet. Försvaret av den ”solidariska” sektorn kan inte kopplas till någon skattereform inom detta systems ramar, utan måste tvärtom ses i förhållande till arbetarrörelsens förmåga att etablera ett nytt ekonomiskt system – en demokratisk planhushållning. När Ljunggren talar om att det som krävs är ”politisk vilja”, måste han mena en politisk vilja som sträcker sig långt utanför kapitalismens ramar – allt annat vore illusionsmakeri.

Trots en del oklarheter i synen på vad som krävs för att försvara den offentliga sektorn är Det plundrade boet en läsvärd bok i tider då socialdemokratin avvisar sina egna barn. Boken är dessutom skriven på ett lättfattligt och vardagsnära sätt, alla siffror och diagram till trots. Någon som gör den till ett utmärkt studiecirkelmaterial. Kort sagt, en nyttig och användbar bok.

Owe Holmström