Ur Fjärde Internationalen 4/87

Michèle Barrett & Mary McIntosh

Den antisociala familjen – strategier för förändring

Familjens upphävande! Även de radikalaste beskärmar sig över denna skändliga avsikt hos kommunisterna.[1]

Den marxistiska traditionen har försett oss med en skarp kritik av familjen under kapitalismen. Inom familjens ramar genomförs socialisationen, den är en nyckelinstitution för reproduktionen av kapitalistisk ideologi och kapitalistiska sociala relationer. Den är ett instrument för ärvande av privategendom och en mekanism för klassindelning. Dess nuvarande form är en särskild variant som utvecklades av den uppåtstigande borgarklassen och påtvingades en arbetarklass som inte på egen hand utvecklade de värderingar om huslighet och beroende som innefattas däri. Många av dessa argument och mycket av denna kritik skriver vi gärna under på. Ändå har socialister i allt högre grad sett sig isolerade när de fört fram ”den radikala kritiken av familjen”. Den organiserade arbetarklassen har uttryckt ett avsevärt stöd för familjen, den har kämpat för att skydda den och för att förbättra dess levnadsstandard. Den har inte enhälligt tagit avstånd från att hantverksyrken gått i arv från far till son eller från den sexuella dubbelmoralen. Socialister som argumenterade emot dessa företeelser tvingades ställa sig frågan om arbetarklassen led av ett kollektivt ”falskt medvetande”, något som antas vara en paternalistisk attityd. Så inför dessa anklagelser är det intet att förundra sig över att socialister länge legat lågt i sin kritik av familjen.

Feminismen kan sägas ha drabbats av ett liknande öde. Dess sätt att se familjen som ett område där mannen strävar efter att övervaka och utnyttja kvinnan, och dess argument om att heterosexualitet och äktenskap är instrument för männens makt, har medfört att feminister stött på avsevärd fientlighet och motstånd från kvinnor i allmänhet. I dag ger många kvinnor sitt stöd till allmänna krav på rättigheter och oberoende, men samtidigt tar de avstånd från de extrema angrepp på familjen och mannen som i deras ögon kännetecknar kvinnoemancipationen som politisk rörelse.

Som marxister och feminister står vi därmed inför ett svårt val. Står vi fast vid det rättfärdiga i vår kritik eller ingår vi kompromisser för att dra till oss ökad popularitet, i hopp om att uppnå en punkt där kritiken långsamt blir mer trovärdig? Det kan vara till hjälp att försöka rasera den skiljemur som uppstått mellan ett folkligt stöd för familjelivet och en radikal, intellektuell kritik av familjen som säte för en förtryckande ideologi. Till det krävs att vi erkänner att det djupt orättvisa i familjen och dess dragningskraft hänger intimt samman, att de utgör två sidor av samma mynt. Familjelivets förmåner är avhängiga lidandet hos dem som är uteslutna därifrån. I kölvattnet på familjelivets ideal följer många bittra äktenskap och besvikna föräldrar. Familjen skulle inte vara lika attraktiv om den inte hade utgjort den enda källan för att stilla en rad behov och om den inte haft så stora förmåner som i dag.

De behov och glädjeämnen vi avser – tillgivenhet, trygghet, intimitet, sexuell kärlek, föräldraskap och så vidare – är inte skapade. Vi ser dessa som mänskliga behov, inte som patologiska påbud. Sättet varpå de vanligtvis tillgodoses betraktar vi dock som både otillfredsställande och antisocialt. Syftet med vår kritik av ”den anti-sociala familjen” är inte att påvisa den ideologiska fördumningen hos enskilda individer, vilket Donzelot kanske tror. Inte heller avser vi att förespråka ett ur politisk synvinkel riktigt liv där någon värme och känslomässig tillfredsställelse inte längre finns. Dess syfte är att påvisa behovet av en social och politisk förändring, så att sådana behov och begär kan tillgodoses i ett mer genuint socialt sammanhang.

Förändringar av detta slag kan inte åstadkommas över en natt. På lång sikt strävar vi efter en avgörande samhällsomvandling där familjen avlägsnas som den enda och privilegierade tillhandahållaren av moraliskt och materiellt stöd och där detta stöd sprids över ett vidare socialt fält. På kort sikt kan vi emellertid inte kräva det omedelbara avskaffandet av en institution som faktiskt tillfredsställer verkliga behov och som i sista hand även är antisocial. Ett bra exempel på denna motsättning är problemet med att avskaffa kvinnans beroende av mannen. Bör vi göra gällande att män inte längre skall försörja sina fruar, att änkor inte skall ha änkepension, att skilda kvinnor inte har rätt till underhåll från sina före detta makar? På lång sikt bör vi utan tvivel göra detta. Men om kvinnor i dagens läge inte kan slippa från ansvaret för hem och barn och sällan tjänar lika mycket som män, även om de faktiskt har ett arbete – då får inte något av de förslag vi ställer vara utformat så att det skulle ta ifrån dessa kvinnor den futtiga kompensation de i dag har. Inte desto mindre måste vi arbeta för att avskaffa kvinnans beroendeställning: personligt beroende är endast en partiell kompensation; den är otillräcklig och inte tillgänglig för alla.

En liknande motsättning kan vi se i problemet att uppnå fullt ansvar från samhällets sida för barnen. Eftersom föräldrarna för närvarande står för merparten av arbetet och kostnaderna att uppfostra sina barn, förväntar de sig rätten att avgöra hur de skall uppfostras; många ser också detta som ett självklart inslag i föräldraskapet. Ett ökat samhälleligt inflytande ses som en inblandning i privatlivet, vilket det faktiskt ofta är frågan om. Lokala sociala myndigheter, hälsoinspektörer, skolinspektörer – dessa inrättningar är knappast de organ som socialister tänker på när vi kräver större ansvar från samhällets sida för barnen. Inte desto mindre måste vi vägra acceptera föräldrarättens enkla logik och vi måste arbeta för en utbyggd omsorg och ökat stöd för barnen från samhället och en större social, snarare än individuell, tillsyn.

Två allmänna mål

Enligt vår mening finns det två allmänna politiskt strategiska mål när det gäller familjen: (1) vi bör arbeta för omedelbara förändringar som ökar valmöjligheterna så att alternativen till de i dag gynnade familjeformerna blir realistiska, tillgängliga och åtråvärda; (2) vi bör sträva mot kollektivism och bort från individualism på de områden som för närvarande ryms inom familjens privata sfär, i synnerhet ifråga om ekonomiskt understöd, matlagning, städning och skötsel av hushållet, och när det gäller omvårdnad av barn, gamla och sjuka eller handikappade.

Innan vi är i stånd att diskutera vad dessa principer betyder i praktiken för familjepolitikens olika aspekter, är det nödvändigt att nämna något om de filosofiska problem som ryms i begreppen ”kollektivism” och ”valmöjlighet”. En lämplig infallsvinkel härvidlag är att titta på den debatt som förs av feminister och socialister om aborträtten.

Talet om att utvidga människors rättigheter har en bismak av den borgerliga individualism som man ofta hånat feminismen för. För en kvinna ur borgarklassen, sägs det, kan kravet på rätten att välja mellan att utöva ett yrke och att vara hemma för att ta hand om barn vara nog så bra, men samma rätt ter sig meningslös för en arbetarkvinna, som under alla omständigheter är tvungen att arbeta sig fördärvad både inom och utanför hemmets väggar och för vilken en anställning utgör ett nödvändigt ont snarare än en form av självförverkligande. Eller det sägs att kravet för ”en kvinnas rätt att välja” att få eller inte få abort är utmärkt för borgarkvinnan, som har råd att välja mellan att göra abort och föda barnet, men det är helt otillräckligt för en fattig kvinna som behöver tillgång till fri abort, inte enbart den lagliga rätten att välja, och som behöver tid, pengar, hjälp och bostad om valet att föda barnet skall kunna ses som ett reellt val. Med Denise Rileys ord:

'Rätten att välja' måste innebära rätten att föda (och inte bara att inte föda) barn, och i ett läge där de åtgärder som vidtas för att ge dessa barn en människovärdig uppväxt inte på långt när räcker till för att tillgodose de oräkneliga behoven är detta i hög grad en metafysisk rätt. Och för somliga är bristerna naturligtvis tydligare än för andra. Att förverkliga den 'positiva' aspekten av rätten att välja skulle medföra en mångsidig kampanj, en generalisering av frågan som kopplar den till ett vidare sammanhang med agitation för reformer som är nödvändiga för att ge större trovärdighet åt idén med valmöjlighet.

Men hon fortsätter:

Inte desto mindre förefaller det mig vara felaktigt att kritisera en i grunden defensiv paroll, som är så starkt präglad av det ofrånkomliga politiska klimatet, för att den är ofullständig.[2]

Uppenbarligen måste vi avse något mer än en rent formell rättslig frihet när vi talar om valmöjlighet; vi avser även möjligheter som är praktiskt genomförbara.

Men det föreligger en mer grundläggande risk för borgerlig individualism att föra fram det enkla kravet på ”rätten att välja” i privatlivet: nämligen att man accepterar den borgerliga åtskillnaden mellan det offentliga och det privata, mellan produktion och reproduktion. När Sue Himmelweit än en gång skriver om kampanjen för rätten till abort, ställer hon sig frågan:

Accepterar vi att det under socialismen, eller vad vi nu vill kalla det samhälle vi arbetar för, skall vara en planerad produktion, om än aldrig så demokratisk, men planerad till gagn för alla, men att reproduktionen skall förbli en privat ensak och rättighet?

Liksom Denise Riley fortsätter hon med att säga:

Att jag ställer dessa frågor beror inte på att vi under det rådande klimatet och de rådande hotbilderna har något annat val än att föra en försvarskamp för att slå vakt om de små enklaver av frihet som det rådande systemet delvis tilldelat oss och som det nu hotar att ta ifrån oss.[3]

Även om vi accepterar Marx' kritik av de malthusianska befolkningsteorierna, måste vi förmoda att ett socialistiskt samhälle kan tänkas vilja kontrollera befolkningens tillväxt och storlek. I bästa fall skulle detta kunna innebära ett kollektivt beslutsfattande av lokala kvinnogrupper, vilket sägs ha varit fallet för den nativitetsbegränsande politiken i Kina under Mao. I sämsta fall skulle det innebära ett ovillkorligt avskaffande av aborträtten, som i 1966 års nativitetsbefrämjande politik i Rumänien. Mellan dessa ytterligheter kan det innebära att konstruera ekonomiska incitament, bygga ut den sociala omsorgen och barnomsorgen och så vidare, på ett sådant sätt att man försöker påverka kvinnans val. Men hur som helst är det socialismens skyldighet att skänka ett positivt värde åt det kollektiva snarare än det enskilda intresset i frågor som rör reproduktionen. Socialisters uppgift skall inte vara att förneka existensen av individuella rättigheter, dessa kommer säkerligen att leva vidare och rentav blomstra i ett socialistiskt samhälle, utan att utmana det privata innehåll som hänförs till dessa rättigheter i borgerligt tänkande.

Den politiska filosofin varnar oss således för de begränsningar som finns i kraven på valfrihet och riskerna med att grunda vår analys på en rent liberal individualism.[4] Och medvetandets filosofi kan varna oss för de djupare problem som uppstår när man bildar sig någon slutgiltig föreställning om vad ett rent val kan vara eller vad innebörden av att förutsätta ett fritt väljande subjekt skulle kunna vara. Ändå, vilket Denise Riley har skrivit

är det inte desto mindre så att det osäkra talet om en 'rättighetsfilosofi' är den främsta uttrycksform vi ärvt för att formulera några krav alls för sociala reformer eller revolutioner. Och krav på rättigheter och valmöjligheter är uttryck för en kritisk vägran att lämna över makten att fatta beslut till yttre auktoriteter, vare sig de är läkare eller myndigheter. Den politiska betydelsen av denna vägran måste ta överhanden över invändningar mot 'rätten att välja', vilka endast baseras på att parollen utgår från en individ som agerar på ett fält utan gränser, i ett idealtillstånd av isolerade valmöjligheter. Ty medan 'valmöjlighet' uppenbarligen är ett komplext begrepp, och medan rätten från en rent juridisk och socialpolitisk synpunkt att 'träffa ett val' långt ifrån säger allt, är denna minimala rättighet inte desto mindre av avgörande betydelse.[5]

Michel Foucaults teorier har använts för att slå hål på förenklade föreställningar om sexuell frigörelse vilka är avhängiga en uppfattning om en sexuell varelse som lider under ett yttre förtryck. Med Althar Hussains ord:

De stolta och ädla projekten att koppla samman sexuell frigörelse med politisk revolution – ett inte ovanligt tema i vänsterns litteratur om sexualitet – blir föremål för ett förintande löje. Foucault hävdar att sexuell frigörelse är en illusorisk horisont skapad av en felaktig syn på makt som tillämpas på sexualiteten.[6]

Maktens sätt att fungera är mer komplext än så: det kan inte förstås som ett uttryck i motsats till frihet eller förtryck i motsats till någon upprorisk, polyvalent[7] sexuell instinkt. Det är inte desto mindre nödvändigt att försvara frigörelsebegreppet. Det är riktigt att idén om ett förtryck bara kan vara ett sätt att tala om sexualitet som utvecklats under de senaste tvåhundra åren, men det finns vissa situationer som är mer förtryckande och andra som är friare. Fenomenet att identifiera sig själv som homosexuell kan mycket väl vara något som utmärker ”antihomosexuella” kulturer, men homosexuell frigörelse, rätten att hävda denna identitet och ägna sig åt dessa aktiviteter är alltjämt en betydelsefull frihet att erövra.

Privatlivets politik – att välja

Det finns mycket vi borde kämpa för att förändra i lagar och institutioner för att utvidga det fält av valmöjligheter som står oss till buds i dag. Ty ”samlevnadspolitik” och kampen för att utveckla förebilder av kooperativ verksamhet i ett ofta fientligt samhälles sköte har sedan länge, och med rätta, varit ett viktigt drag i vår politiska tradition. Gång på gång har feminismen avvisat livslång monogami, i synnerhet då den påbjudits av äktenskapslagar. Med stöd av idéer som åtminstone går tillbaka till tjugotalets bohemer men vars direkta inspiration var sextiotalets hippies, upprättade militanter i den tidiga kvinnorörelsen hushåll där man avvisade den borgerliga moralens konventioner och strävade efter att omvärdera privatlivet genom att bryta ner gränserna mellan det offentliga och det privata. I det tidiga sjuttiotalet förekom det feministiska hushåll där alla dörrar hade avlägsnats, där människor sov varhelst det fanns lediga sängar och där man bar kläder som råkade finnas till hands. På senare tid har en del feminister som förlorat hoppet om att förändra sina relationer med män tagit sin tillflykt till separatism, till ett liv i avskildhet så långt som möjligt från mäns sällskap eller hjälp. De flesta av oss är ointresserade av ett sådant liv, och vi godtar inte argumenten som talar för det. Men vi bör försvara dessa kvinnors rätt att leva så här.

Tyvärr har sådana projekt även understötts av en moralisk rättfärdighet som gör dem osmakliga för andra människor. Separatister anklagar kvinnor som lever med män för att ”älska sin fiende”. Människor som tror på kärleksrelationer med flera människor hånar dem som känner ett behov av en huvudsaklig partner och kallar dem politiskt efterblivna. Samlevnadspolitik har råkat i vanrykte delvis på grund av att man så ofta påstår sig företräda den enda rätta vägen: man hävdar att var och en bör anta den nya livsstilen för att åstadkomma en revolution och man hävdar att denna förändring i vars och ens vardagliga liv är allt som krävs. The Red Collective (Det röda kollektivet) i London var en av de få grupper som på ett uttalat sätt avvisade dessa anspråk. Denna grupp, bestående av fem kvinnor och män av vilka var och en hade ett sexuellt förhållande inom gruppen, sökte förändra formerna i sina relationer och bryta ner deras karaktär av parförhållanden. Men de förväntade sig inte att införa en ny livsstil genom en ren viljeakt.

De speciella relationsmönster som finns i vår grupp ... ses inte som ett mål i sig som vi försökt uppnå, utan som en ram i vilken vi sökt genomföra förändringar i vårt sätt att umgås.[8]

De erkände att mönstren av intima relationer ligger djupt förankrade i oss, att de inte enbart utgörs av en tillvänjd anpassning till en främmande borgerlig moral utan inbegriper behov och försvarsmekanismer som grundläggs i barndomen. Samtidigt erkände de att isoleringen i familjer och parförhållandets form bestäms av dess plats i ett större socialt sammanhang. De uttryckte detta i allmänna termer med att säga:

Eftersom kapitalismen framtvingar en uppdelning i en sfär av varuproduktion och en sfär av konsumtion och familjeekonomi, så sammanfaller ekonomiska och känslomässiga relationer på ett mycket speciellt sätt i familjen.[9]

Men de insåg också att förändringar i till exempel boende, abortlagstiftning, barnomsorg och kvinnors chanser att få hyggliga löner skulle öppna nya möjligheter att förändra ekonomin inom hemmet och relationerna mellan könen. Inte ens de nuvarande samhälleliga institutionerna bestämmer över oföränderliga familjeformer. Kärnfamiljen är en teorilös praktik, hävdar de, som uppstod i samband med den kapitalistiska utvecklingen. En medveten, teoretiskt underbyggd praktik som skulle utmana kapitalismens personliga och sociala relationer är en möjlig och nödvändig beståndsdel i en bredare masskamp.

Om det är nödvändigt för oss att undvika ett självrättfärdigt moraliserande – en attityd som motverkar sitt eget syfte – så måste vi också undvika en nederlagslinje som innebär att man spelar under täcket med den rådande familjemoralen med hänvisning till att den är för svår att ändra eller inte kan förändras på egen hand. Det är viktigt att arbeta på att utveckla gemensamma idéer som pekar i riktning mot bättre samlevnadsformer. Den kanske bästa betydelsen av den mångtydiga parollen ”det personliga är politiskt” är idén om en offentlig diskussion om privatlivet. Detta betyder inte att våra intima relationer måste spelas upp på en offentlig scen, utan att de principer som styr dem och de villkor som omgärdar dem bör bli ett gängse inslag i den allmänna politiska debatten.[10] Det är i denna anda som vi lägger fram några grundläggande principer för den dagliga politiska kampen i privatlivet.

1. Uppmuntra mångfalden

Shulamith Firestone, som ansåg att roten till förtrycket av kvinnan finns i ”den reproduktiva biologins tyranni” och närs av kvinnors och barns ekonomiska beroende av män samt deras isolering från det övriga samhället, talade för en flexibilitet i levnadssättet, för ett program med en mångfald alternativ tillgängliga samtidigt, så att man kunde välja vad som passade bäst under olika perioder av livet.[11] Hon tyckte att det borde finnas större möjligheter att leva ensam, något som hon lite kuriöst förknippade med ”ensamyrken”, fler samlevnadsformer sexuella såväl som icke-sexuella – utanför äktenskapet och ett utvecklat system av större ”hushåll” där barnen kunde växa upp. Hennes modell för dessa hushåll inbegriper gemensam omsorg om barnen, gemensam skötsel av hushållet, fullvärdigt medlemskap för barnen, ingen äganderätt till barn, ett begränsat kontrakt med möjlighet att övergå till ett annat hushåll. Dessa hushåll skulle existera jämsides med ensamstående och grupphushåll utan barn, vilket skulle erbjuda en rad valmöjligheter. Fast hennes hushåll i hög grad liknar det som brukar vara känt som ”kollektiv”, skulle hon säkert inte acceptera att omvandla hela samhället till en federation av kollektiv, vilket många aktiva i brittiska kollektiv ställt upp som mål.

Det är kanske enkelt att drömma om en mångfald alternativ till familjen eller om olika sätt att eliminera inslagen av förtryck i familjelivet – exempelvis ”det öppna äktenskapet”[12] eller ”den öppna familjen”.[13] Än enklare är det att dra löje över andras drömmar. Kvinnliga separatister lever i hemtrevliga regressiva[14] barnkammare för att de inte klarar av män. Boendekollektiven har inte gjort mycket för att förändra relationerna mellan könen och ingenting alls för att klippa av banden mellan mor och barn.[15] Den öppna familjen skryter över barnens rättigheter, som dock bara gäller när föräldrarna så önskar.[16] Samboende för homosexuella par blir antingen ett arrangemang där man söker sex utanför hemmet eller annars efterapar äktenskapet (ibland kombineras de båda formerna). Experimenterande med nya levnadssätt är en form av småborgerlig protest mot en alienerande sysselsättning och mot kärnfamiljen och förortslivet.[17]

Men det är alltför lätt att bara rynka på näsan åt sådant som andra försöker göra. Det kan inte vara annat än idealistiskt, naivt, krypto-reaktionärt eller inte tillräckligt radikalt. Vilket syfte tjänar en sådan kritik? Den kan vara konstruktiv och en värdefull del av en politisk vilja till förändring. Den kan också vara ett sätt att rättfärdiga sin egen anpassning till ett konventionellt familjemönster efter några ungdomliga experiment. Den tänkvärda artikel som Philip Abrams och Andrew McCulloch skrev om Kvinnor, män och kollektiv[18] åberopas ofta för att avfärda alla försök att överskrida familjen. Om kollektivrörelsen ändå är en form av småborgerlig protest, så borde socialister glädja sig åt att protesten antagit denna progressiva inriktning. Vi bör välkomna den, engagera oss i den, försöka förstå dess klasskaraktär, men också bidra till att vidareutveckla den.

Många av oss som är aktiva i och omkring kvinnorörelsen väljer att leva ensamma eller, i annat fall, i hushåll som inte är formade efter familjens mönster. Nuförtiden finns det en uppsjö av erfarenheter av de många problem som kan dyka upp. Delat ansvar för hushållsarbete, matlagning eller vård av barn är ingen lätt sak, i synnerhet inte för människor uppfostrade i familjer där allt detta sköttes av en enda kvinna. Att förlora kontrollen över hushållet och avsaknaden av etablerade normer och mönster i ansvarsfrågor kan framkalla känslor av otrygghet. Beslut att skaffa barn kanske måste göras i ett sammanhang där det är osäkert vem som skall komma i åtnjutande av rättigheter och vem som skall ta på sig skyldigheter. Hushåll kan upplösas i ett tillstånd av förbittring och ömsesidiga beskyllningar. Likväl är det ofta givande och angenämt att leva under dessa varierande former som utmanar familjen. Barn uppfostrade på ett mer kollektivt sätt är åtminstone lika själsligt sunda och självständiga som sina jämnåriga. Vänskaps- och kärleks-relationer är mindre skarpt avgränsade och kan vara både slitstarka och anmärkningsvärt stödjande. Heterosexuella och homosexuella levnadsformer smälter samman och tar lärdom av varandra. Själva kanske vi inte önskar eller känner oss förmögna att omforma våra privatliv på ett radikalt sätt. Men vi bör uppmuntra mångfalden genom att stödja andra som vill göra detta. Om andra arbetar för kollektiva boendeformer, gemensam barnomsorg och hushållsarbete, avhållsamhet, icke föräldraskap (är det inte märkligt att det bara finns otympliga ord för barnlöshet?), homosexualitet som inte speglar heterosexuella mönster – så är det minsta vi kan göra att stödja dessa människor. I stället för att under- gräva deras ansträngningar bör vi arbeta tillsammans med dem på ett konstruktivt sätt.

2. Undvik förtryckande relationer

Kärlekens idé har mycket på sitt samvete. Människor som annars är förnuftiga och lyhörda för världen runt omkring går som trollbundna rakt in i fällor och fängelser. Hur ofta har man inte hört från manliga universitetslärare som haft ett förhållande med studenter – eller från läkare med sköterskor eller från direktörer med sekreterare – att ”vårt förhållande är inte av det slaget; hon är ju en stark och mogen människa; vi river bara ner sociala barriärer; vi är fullkomligt jämlika...? Givetvis. I kärlek är parterna jämlika. Men på bjudningar, i diskussioner, i lönesammanhang, i gräl och vid varje annan aspekt i deras förhållande gör könsskillnaden, förstärkt av rangskillnaden, att ojämlikheten blir oundviklig. Hur ofta ger människor inte vika för argumentet att ”om du verkligen älskade mig så skulle du inte ha något emot att gifta dig med mig, trots dina teoretiska eller principiella invändningar mot äktenskapet. En bit papper kan väl inte göra så stor skada i ett förhållande – det sanktionerar ju bara något som vi ändå känner?” Naturligtvis. Men det förlänar också förhållandet drag av respektabilitet och en privilegierad plats i samhället, vilket gör att andra relationer sjunker i värde. Det innebär slutet på kvinnans ekonomiska oberoende vad beträffar beskattning, socialbidrag och ett nätverk av olika förmåner från samhällets sida. Och när kärleken tar slut finns bara skalet i förhållandet kvar – att bryta sig ur det innebär att ett helt batteri av lagar måste tas i bruk.

Hur ofta har inte mammor (om än inte pappor) sagt att ”jag glädjer mig så mycket över det nya barnet att jag inte tror att jag börjar arbeta direkt efter mammaledigheten”? Att vårda ett barn kan självfallet vara en stor glädje. Men kvinnor som resonerar så här övertar också från denna stund ansvaret för hushållsarbetet och matlagningen. Och när de ånyo letar efter arbete får de bara tag på jobb som är sämre än vad de hade tidigare. Hur ofta har inte kvinnor sagt att ”min mans karriär kräver att han måste arbeta övertid, så jag arbetar deltid och sköter hushållet”, eller: ”Jag slutade jobba när hans far fick ett slaganfall och flyttade över till oss; det var tolv år sedan”? Självfallet är kärleksfull omsorg om maken och hans anhöriga någonting mycket fint. Men i dess namn fastnar kvinnor i hemmet och blir oförmögna att försörja sig själva. Ibland har vi inget annat val, men alltför ofta väljer vi den enkla foglighetens väg utan att fundera över vart den leder.

Förutom att vi bör vara klarsynta över vad vi gör och försöka tänka igenom våra egna relationer, så bör vi också vara medvetna om de sociala verkningarna av våra handlingar. Varje kvinna som koketterar med män och varje mor som skämmer bort sitt barn med ett övermått av uppmärksamhet och leksaker gör det svårare för andra kvinnor att motstå trycket från män och barn. ”Ingen människa är en ö”, trots uppfattningen i vår kultur att privatlivet är en rent personlig angelägenhet som bara har betydelse för de närmast berörda.

Äktenskapet är en institution för förtryck av både gifta och ogifta och utgör den viktigaste juridiska stöttepelaren för den rådande familjestrukturen. Vi anser att socialister och feminister inte själva bör gifta sig eller närvara vid eller stödja giftermål mellan människor som kan övertygas av våra argument mot familjen. Skenäktenskap i avsikt att kringgå invandringsrestriktioner kan möjligen vara ett undantag. Men att komma billigare undan i inkomstbeskattning och livförsäkringspremier är ingen ursäkt: det innebär en sorts tyst samförstånd snarare än ett sätt att undergräva denna samhällsinstitution. Att det skulle framkalla bestörtning bland äldre anhöriga är så gott som aldrig en ursäkt bara för tjugo år sedan skulle en sådan reaktion blivit häftig i de flesta skikt i det brittiska samhället, ändå var många djärva nog att följa sin övertygelse, vilket medfört att äktenskapet försvagats som institution. I det brittiska samhället är det bara ett fåtal kulturer vars ungdomar inte vore beredda att inta denna hållning. Med Diana Leonard Barkers ord:

Att ett sexuellt frigjort par som lever i ett fritt förhållande med varandra genomgår en /bröllops/ceremoni innebär, milt uttryckt, ett erkännande av deras föräldrars, samhällets, kyrkans och de socialt bestämda könsrollernas makt över dem... Vår feministiska vrede borde inte riktas mot det uppenbart föråldrade i ritualerna, utan mot vad dessa bekräftar för oss och säger oss om de bestämda dragen i äktenskapet som institution.[19]

Att enbart motsätta sig äktenskap i rent formell mening garanterar förstås inte att vi undgår äktenskapsliknande förhållanden. I exempelvis Sverige har sammanboende blivit vanligt bland yngre par. Ändå sägs det att deras släktingar ofta ger dem presenter till hushållet när de flyttar ihop, och de tycks ha anpassat sig till de gamla mönstren. På liknande sätt kan till och med ombytta roller för män och kvinnor frambringa ett spegelvänt förhållande som snarare bekräftar ett etablerat mönster än utmanar det.

Ingen är betjänt av en husmor. Ingen – varken män, barn, handikappade eller kvinnor – behöver eller har rätt till en permanent husmor. Obetalt hemarbete är i princip underlägset tjänster tillhandahållna genom samhällets försorg. Att betala någon för städning eller matlagning är, för dem som har råd, att föredra framför att göra det till en plikt för en av medlemmarna i hushållet. Många socialister har dåligt samvete över detta utan att riktigt veta varför. Det felaktiga består inte i att någon annan utför smutsgörat – om man nu ändå anser att det borde socialiseras bör man också tycka att det inte för evigt kommer att vara ens privata ansvarighet. Det felaktiga består i att någon, vanligtvis en kvinna, får en urusel betalning för arbetet och att det baseras på ett herre-dräng-förhållande. Det borde vara mer som att anlita en rörmokare än som att hålla sig med en piga. Så länge som vi måste utföra vårt eget hushållsarbete i samma skala, är kvinnor i grunden inte mer kapabla för detta arbete än män. Männen har avstått från att lära sig dessa färdigheter i avsikt att bli befriade från dem och kvinnorna har låtit underkasta sig dem för att tillvinna sig en smula stolthet som kompensation för en ofördelaktig situation.

På samma sätt är inte kvinnors medfödda begåvning att på heltid ägna sig åt omvårdnad av barn större än mäns. Därför bör vårdnaden av barn delas lika mellan män och kvinnor. Och den bör inte delas på basis av kontrasterande egenskaper: män bör ha ett lika varmt och intimt förhållande till barn som bara kvinnor brukar ha – de bör tillåta barnen att visa sin sårbarhet, trösta dem och kela med dem, i stället för att bara skoja och tumla om med dem som män ofta gör. Även kvinnor bör känna att de kan ha roligt med barn i stället för att bara ”passa” dem. Män bör också erkänna att det är ett ansvar att ägna sig åt barn: att planera att gå ut skall inte kunna vara möjligt utan att ha klart för sig hur det blir med barnen. Ett sådant ansvar behöver inte vara så betungande som det för närvarande är för små, isolerade familjer. Detta är anledningen till att feminister sedan länge drivit kampanjer för en mer socialt inriktad barnomsorg. Vi kan inte nöja oss med att omfördela existerande arbetsuppgifter inom den typ av hushåll som vi har i dag, även om detta är nog så viktigt; vi måste också försöka socialisera dem och finna alternativa sätt att utföra dem på. Problemet i dag är att dessa alternativ ofta är otillgängliga eller inte tillräckligt attraktiva eller för dyra.

Kvinnorörelsen har gett röst åt den förbittring som döljer sig bakom kvinnors ofta hedervärda underkastelse under rollen som hemmafru eller mor; alltfler kvinnor blir medvetna om vilken uppoffring detta innebär. Män med hemmafru har större energi att ägna sig åt sin karriär eller att arbeta obekväm arbetstid eller övertid. För dem fungerar det bra, men på andras bekostnad, inklusive kvinnors som inte har någon hemhjälp. De idéer vi här för fram kommer inte att göra livet tristare utan att leda till ett lyckligare liv. Fastän de huvudsakligen syftar till att undanröja garantierna för mannens privilegierade ställning, så banar de också vägen för bildandet av nya boendeformer, till glädje för alla parter.

3. Se upp för hemlivets fallgropar

The Red Collective skriver om ett förhållande som inte omformats att det utgjorde ”en bas från vilken mannen kan agera i världen utanför men som absorberar kvinnan i parförhållandet.[20] En fara i att omforma våra relationer, att engagera oss i privatlivets politik kan bestå i att alla blir absorberade i parförhållanden och hemliv. Risken är större för ett par som inte lever tillsammans med andra vuxna. Ett enkelt motgift är att var och en bör ha ett eget utrymme i hemmet – ”ett rum för sig själv”. Trångboddheten innebär att detta är uteslutet för flertalet. Men många som har rum för detta och har råd att värma upp dem, tycks ändå använda dem som om de levde tätt inpå varann. TV:n som barnen tittar på finns i det enda bekväma vardagsrummet. Kvinnan sitter och syr vid köksbordet, även om det finns ett helt rum på andra våningen avsett som ”gästrum”. Att dela sovrum med sin äkta make är ett måste, trots snarkningar, sjukdom eller sömnlöshet. De öppna boendeutrymmena ökar ”samvaron” i familjer och kräver en hög grad av inblandning i familjelivet. Alla som har vänner på besök måste dela dem med hela familjen.

Våra argument riktar sig inte mot privatlivet eller mot enskildhet, utan tar ställning för en bättre balans mellan det privata och det offentliga och för ett privatliv som inte är så krävande och uttömmande och som inte överskuggar allting annat. Många får ut så lite av arbetet att hemmet blir medelpunkten i livet. De viktigaste aktiviteterna blir att dekorera, möblera och utrusta hemmet med olika prylar. Grunden till den djupaste tillfredsställelsen består i familjens fritid och en livsstil centrerad kring barnen. Offentliga platser begränsas till köpcentra, dit man bara går för att fylla på förrådet av varor som konsumeras privat. Varje socialist känner till att det blir närmast omöjligt att locka ett skapligt antal åhörare till ett offentligt möte.

I viss utsträckning måste lösningen i att förändra arbetets karaktär och ”reaktivera det offentliga livet.”[21] Alexandra Kollontay skrev:

Ju starkare kollektiv, desto fastare blir grunden för en kommunistisk livsstil. Ju intimare de känslomässiga banden är mellan lokalsamhällets medlemmar, desto mindre blir behovet att söka tillflykt från ensamheten i äktenskapet.[22]

Likväl finns det mycket vi kan göra i vårt eget liv för att stå emot trycket att inrätta och ge företräde åt en hemtrevlig och självtillräcklig tillvaro i familjens hägn. Detta är inte utan problem, eftersom vi avskärmas från vanliga människor och hänvisas till varandra ju mer okonventionellt vårt boende blir. Men vi kan åtminstone hålla oss undan från Scylla i skepnad av husliga bestyr och fixanden och ett tryggt ombonat hemliv, utan att krossas mot Charybdis och bli psykiska vrak i smuts, isolering och opersonlighet.

Vi har presenterat dessa tre principer – uppmuntra mångfalden, undvik förtryckande relationer, se upp för hemlivets fallgropar – i avsikt att öppna en diskussion. Vi har framfört våra egna uppfattningar, men meningen har inte varit att förkunna några moraliskt rättrådiga och rigida levnadsregler för resten av mänskligheten. Vi anser däremot att förändringar i våra egna liv är möjliga och att var och en bör ta itu med den typ av frågor vi skisserat här.

Några förändringar att kämpa för

Det är i ljuset av de båda riktlinjerna större valfrihet och befrämjande av kollektivism som feminister och socialister bör bedöma hur aktuella socialpolitiska förslag påverkar familjen. För närvarande är vi alla, och i synnerhet de fattiga, hänvisade till former av privatliv begränsade till familjens sfär. De tillgängliga alternativen är för få och de som faktiskt existerar är underlägsna och misskrediterade. De som lyckats välja och format andra levnadssätt har haft en tendens att vara välbärgade alternativt beredda att stå ut med avsevärda materiella försakelser. En nyckelstrategi måste därför bestå i en förändring av all statlig politik som i dag prioriterar familjen på bekostnad av andra levnadsformer.

Detta innebär inte att angripa familjen eller dess medlemmar. Däremot innebär det att slå hål på den gängse politiska jargongen om familjen som ”samhällets grundläggande beståndsdel” och behovet av att ”stärka familjelivets stabilitet och kvalitet.” I praktiken är det så att de ivrigaste förespråkarna för familjens organiska roll gör det minst för att stödja familjen när de sitter vid makten.[23] Ty vad de försvarar är ingenting annat än en familj som sköter sig själv, vars medlemmar är obenägna att vända sig till andra för att söka vård eller hjälp; en sluten, självtillräcklig, självisk familj.

Här kan vi bara skissera sådana förändringar som vi anser vara av avgörande betydelse för kampen i den närmaste framtiden. En del av dessa är välkända feministiska eller socialistiska krav. Kring andra råder det inte lika stor enighet; de behöver diskuteras mer ingående. De kretsar kring nödvändigheten av att försvaga de krafter som tvingar människor att leva eller bo i kärnfamiljshushåll, i synnerhet ekonomiska tvång och behovet av vård och omsorg, men också moraliska och kulturella krafter.

Löner

Så länge vi lever i ett system där lönen utgör det huvudsakliga sättet varmed man tillgodoser sina behov, bör denna vara tillräckligt hög för att försörja dem som arbetar för den. Det innebär att kvinnor och unga människor bör ha en inkomst som inte förutsätter att de blir försörjda i någon annans hem. För kvinnor innebär detta avsevärt mer än ”lika lön för lika arbete”: det innebär någon form av positivt ingripande för att förändra hela det sätt på vilket arbetet är organiserat.[24] Kvinnor skall inte vara hänvisade till ”kvinnojobb”, och kvinnors arbete skall inte betraktas som mindre kvalificerade och krävande än mäns. Kvinnor bör ha lika möjlighet till övertidsarbete eller andra extrainkomster. Ledighet för vård av barn får inte leda till bestraffningar i form av sämre och mindre trygga arbeten. Mödraledighet bör utvidgas så att den gäller för alla som ägnar sig åt vård av små barn under dagen. Inget av detta kan göras utan att männens situation förändras. De kommer att förlora vissa privilegier; de kommer också att få tillfälle till betald ledighet för vård av barn eller till kortare arbetsdag så att de kan handla och laga mat, allt utan att förstöra karriären. De kommer att förlora rätten att hävda att de skall tjäna tillräckligt för att underhålla fru och barn; de kommer också att befrias från skyldigheten att vara familjeförsörjare.[25]

Om unga människor eller kvinnor ges möjlighet att som självständiga individer tjäna en lön att leva på, så skulle de inte vara bundna till föräldrarna eller maken av ekonomiskt nödtvång. De är fria att komma och gå och att inleda förhållanden som inte är egennyttiga och i vilka de har mer att säga till om. En man som inte längre är den huvudsaklige familjeförsörjaren kommer att förlora alltmer av sin makt som far och äkta make.

Socialbidrag

Alla kan inte tjäna pengar; barn kan det inte och inom en överskådlig framtid kommer kvinnor att gå arbetslösa en längre tid än män. De skall inte vara tvungna att vara ekonomiskt beroende av sina äkta makar. Socialbidragsnormerna bör inte baseras på antagandet att familjemedlemmarna försörjer varandra. Detta leder till skriande ojämlika förhållanden. Barnfamiljer är i allmänhet fattigare än familjer utan barn; detsamma gäller också sådana familjer där bara en person förvärvsarbetar. Ändå har mödrarna svårast att få arbete när barnen är små.

Uppenbarligen är det nödvändigt med ett heltäckande barnbidrag, på en nivå som motsvarar vad det kostar att försörja ett barn. I princip har vi redan allmänna barnbidrag i Storbritannien, men de har ännu inte nått upp till de verkliga kostnaderna att ha barn. Vidare behöver alla kvinnor en fullgod inkomst oavsett om de arbetar eller inte och oavsett om de bor ihop med en man eller inte. För närvarande har kvinnor i Storbritannien liknande allmänna försäkringsvillkor som män /.../. Men när det gäller icke försäkringsgrundande bidrag (och även när försäkringsperioden vid sjukdom eller arbetslöshet löpt ut) så behandlas gifta och sammanboende som om de är beroende av sina makar. De får ingen sjukpension utan att vara oförmögna till såväl hushållsarbete som förvärvsarbete, de kan inte kräva bidrag för vård av sjuka och

beroende anhöriga i hemmet; vid beräkning av behovsprövade bidrag slås deras och deras mäns tillgångar och behov samman, det vill säga om den senare har en inkomst är de förmodligen inte berättigade till bidrag. Det är nödvändigt att denna sammanslagna behovsprövning avvecklas[26], så att gifta kvinnor har rätt till ett eget socialbidrag på samma villkor som alla andra.

Samma princip bör gälla inkomstbeskattning (och förmögenhetsbeskattning där det inte bör finnas några undantag för gifta män och kvinnor). ”Sammanslagningen” av man och hustru vid behovsprövning av socialbidrag och beskattning är statens viktigaste stöd för äktenskapet som institution; inte desto mindre behandlas gifta människor orättvist i detta sammanhang. En avveckling av den sammanslagna behovsprövningen skulle betyda oerhört mycket för kvinnors oberoende. Många arbetslösa kvinnor blir hemmafruar och beroende av sina män för sin försörjning. Om dessa vore berättigade till bidrag skulle de betraktas som arbetslösa och under tiden de sökte arbete skulle de kunna leva på tilläggsbidrag. Men behovsprövade bidrag var från början avsedda som ett extra skyddsnät de är inte lämpade som understöd för människor vars försörjningsförmåga är nedsatt på grund av ansvar för att ta hand om barn eller andra vårdbehövande. Att ta ledigt från arbetet av detta skäl är något som bör betalas över det allmänna försäkringssystemet.

Bland feminister har oenighet förekommit om huruvida kvinnor skall få underhåll för vård av barn. Somliga har rentav gått så långt som till att påstå att varje kvinna bör ha en ”lön för hushållsarbete”. Andra förespråkar en ”ersättning för ansvar för hemmets skötsel” för var och en, man eller kvinna, som är hemma för att ta hand om småbarn, gamla eller handikappade. Här är fördelen att detta är ett hårt arbete som sällan erkänns som viktigt och nyttigt och att många kvinnor skulle bli befriade från sin ekonomiska beroendeställning om de fick en ersättning. Nackdelen är att de i stället skulle bindas upp ännu hårdare till ”kvinnosysslor” i hemmet och familjen, då förslaget i sak gynnar barnomsorg i den enskilda familjen. Om det verkligen gick att leva på bidrag skulle det knappast vara värt besväret för dessa kvinnor att ta ett avlönat arbete, i synnerhet inte då hon i så fall måste betala för en eller annan form av barnomsorg.

En möjlighet som dryftats är att varje förskolebarn (eller barngrupp) skall tilldelas ett barnomsorgsbidrag som kan betalas ut antingen till en hemmavarande förälder, ett daghem eller en dagmamma. Detta innebär att daghem och barnomsorg inte skulle vara kostnadsfria, vilket kvinnorörelsen krävt; likväl skulle dock alla ha råd till denna service. Genom denna form av ersättning skulle valmöjligheter skapas, och utan tvekan skulle många fler mödrar välja någon typ av kollektiv omsorg för sina barn. Ersättningen skulle också göra det möjligt att starta en mångfald av nya typer av daghem och förskolor, där traditionella könsrollsmönster inte förekommer och där demokratiska arbetsformer kan utvecklas.

Ett sådant system skulle kanske också kunna anpassas till vården av icke arbetsföra handikappade, där penningbidrag antingen kunde betalas ut till vårdhem, lagcentra eller periodvis för vård i hemmet. Principen om ett statligt ”vårdbidrag”, som åtminstone i Storbritannien blivit allmänt accepterad, behöver utvidgas ytterligare.

Omsorg

Att betala för vården av småbarn och handikappade smular sönder den gamla föreställningen om den självförsörjande familjen. Det innebär att man erkänner att ansvaret för omsorgen är kollektivt och att den som arbetar med omsorg gör en social insats och inte enbart en självklar plikt och en kärlekshandling. Men än viktigare är att omsorgen organiseras kollektivt och att den inte stängs in i isolerade lägenheter och byggnader, utan i så stor utsträckning som möjligt äger rum i en levande social miljö. Vi behöver fler och bättre dag- och fritidshem, inte bara för att underlätta tillvaron för utschasade mammor utan också för att det är effektivare och socialt mer stimulerande och berikande. Vi behöver en bättre hälsovård som kan ta hand om såväl kroniskt sjuka som konvalescenter och akuta fall. Vi behöver dagcentra och hemvård för alla som inte kan ta hand om sig själva. De människor som utnyttjar denna service bör ha ett avgörande inflytande över dess skötsel, så att den verkligen kan tillgodose deras behov. Men det behövs också kollektiva åtgärder för att tillhandahålla den dagliga service som kvinnor i dag svarar för inom familjens ramar: hushållsarbete, matlagning, tvätt. Ordentliga måltider bör finnas i skolan och på arbetet. Det bör finnas gemensamma träffpunkter där folk kan äta ute och ha roligt utan att slänga ut en förmögenhet. Pubar och restauranger bör göras mer barnfamiljsvänliga. Det bör finnas gemensamma tvättstugor och gemensam maskinell utrustning, till exempel industridammsugare, symaskiner och gräsklippare, för att underlätta hushålls- och trädgårdsarbetet.

Bostäder

Fler moderna bostäder kan minska och underlätta det tunga och rutinmässiga hushållsarbetet. Det finns också en risk att detta kan höja anspråken och erbjuda möjligheter till ännu mer utstuderade arrangemang och för ett hemcentrerat liv.[27] Men det kan åtminstone erbjuda människor en större valfrihet i sitt boende. För närvarande är en alltför stor del av byggandet av bra bostäder inriktat på kärnfamiljen. De bästa bostäderna har en tendens – genom de allmännyttiga bostadsbolags-chefernas försorg – att tillfalla ”bra” familjer med stabila manliga familjeförsörjare, medan ensamstående föräldrar och andra ”icke önskvärda element” hänvisas till områden med lägre boendestandard.[28]

Hypotekskassorna är obenägna att ge inteckningslån till andra än familjeöverhuvuden; de är inte förtjusta i hushåll med vuxna där släktskapsband saknas eller ens där mannen och kvinnan heltidsarbetar. Bostadsföreningar och kooperativa bostadsföretag, vilka på senare år tillhandahållit en del lägenheter till ensamstående, stryps på sina tillgångar – även om de allvarliga boendeproblemen för de ”ensamma och hemlösa” börjar bli allmänt erkända.

Politiken att öka antalet egnahemsägare, på bekostnad av hyresgästerna i privata och kommunala bostäder, är speciellt utformad i syfte att stärka familjen och engagemanget i hemlivet. Att äga sitt eget hus utgör den bästa säkerheten på den nuvarande bostadsmarknaden; men det innebär en stor investering i pengar och tid och känslomässiga bindningar till hemmet. Det ger de boende större inflytande, men det tenderar att ge inflytandet till mannen i huset, det vill säga till den som kan ta inteckningslån och har råd att betala amorteringarna. Vid exempelvis skilsmässa kan hustrun ofta numera göra anspråk på hemmet även om hon inte betalat för det, men ofta har hon inte råd att bo kvar där.

Inom den privata hyressektorn har socialister länge kämpat för trygghet i boendet – något som dock kan vara ett tveeggat vapen i en situation av akut bostadsbrist, då denna trygghet bara gäller så länge man bor kvar i samma familjeenhet. En kvinna som just väljer att lämna sin man ges inte förtur till en ny bostad, även om hon har barn; eftersom trygghet i boendet gäller hennes man, i hans egenskap av hyresrättsinnehavare, är de kommunala myndigheterna obenägna att ansvara för att tillhandahålla bostäder åt var och en av parterna. Att skaffa bostad efter en separation eller en skilsmässa har aldrig varit lätt, men med den nya Housing Act (Bostadslagen) kanske det har blivit ännu svårare. Trygghet i boendet får därför inte bli en förlösande formel för socialister; det måste vara en paroll som förs fram parallellt med politiska krav på större frihet och flexibilitet när det gäller att bilda och göra förändringar i hushåll.

Familjelagstiftning

Det ökande antalet skilsmässor och ensamstående föräldrar har gjort familjelagstiftningens vidsträckta fält till ett nytt problemområde. Några anmärkningsvärda framsteg har gjorts i Storbritannien på senare år. Domestic Violence Act (Lagen om våld i hemmet, 1976) ger kvinnor mycket bättre skydd mot män som brukar våld; det har till och med – äntligen – blivit rekommenderat att våldtäkt i äktenskapet skall tas för vad det faktiskt är och därmed vara straffbart.

Sedan 1969 kan skilsmässa utverkas genom bägge parters samtycke eller efter separation, utan att den ena parten anses oskyldig och den andra skyldig till äktenskapsbrott, grymhet eller för att ha övergivit den andra. Denna reform har lett till att skyldigheten för ena parten (nästan alltid mannen) att betala underhåll till den andra efter skilsmässa eller separation satts i fråga. Påtryckningsgrupper som representerar skilda män hävdar att kvinnor inte bör vänta sig att giftermål ”i dessa tider av kvinnofrigörelse” skall föra med sig ”gratis matkuponger för resten av livet”. Å andra sidan hävdar vissa feminister att mannen bör betala underhåll för hustrun efter en skilsmässa, eftersom han utnyttjat hennes oavlönade arbetskraft under äktenskapet och för att hon är missgynnad på arbetsmarknaden. Den allmänna opinionen är djupt delad och Law Commission (Lagberedningen) lade nyligen fram en rapport[29] där för-och nackdelarna med sju olika tänkbara modeller för ekonomiska uppgörelser vid skilsmässa diskuterades.

Något som dessa tycks ha tämligen klart föl sig är att mannen bör stödja sin före detta fru om hon inte skall vara tvungen att vända sig till staten för hjälp. Problemen är långt ifrån enkla att lösa och kompliceras givetvis ytterligare när småbarn kommer in i bilden. Debatten på detta område förs ofta i termer av abstrakta moraliska principer och tar inte hänsyn till livets realiteter efter en skilsmässa. Supplementary Benefits Commission (Utredningen om tilläggsförmåner) gjorde till exempel en studie där man fann att många kvinnor ansökte om bidrag därför att normen för underhåll, fastställd av domstol, låg under den statliga bidragsnivån och vidare att ”40 procent av de utbetalade underhållen hamnade i en kategori där graden av regelbundenheten i utbetalningarna är under 10 procent”.[30]

Påbud om att underhåll skall betalas är inte lyckade om män inte kan eller vill betala och kvinnan ändå måste vända sig till myndigheterna för hjälp. Mellan människor som ofta är så i grunden ojämlika finns det inga sätt att uppnå rättvisa. Vår uppfattning är inte desto mindre att lagstiftningen inte rätt och slätt skall förutsätta att kvinnan är beroende – det skulle bara förstärka detta förhållande – utan bör i stället på alla vis underlätta skilsmässor och bildandet av nya hushåll. Vi förespråkar med andra ord en ”rent hus”-modell vid skilsmässa, där alla ägodelar delas upp så snabbt som möjligt och där fortsatt underhållsskyldighet inte skall gälla, med undantag för barn innan de fått arbete.

Men ett erkännande av att kvinnor ofta inte kan försörja sig själva, i synnerhet efter en lång tids äktenskap då de arbetat i hemmet och bara periodvis eller på deltid på annat håll, gör det nödvändigt att modifiera denna hållning. Domstolar bör ges riktlinjer i hur man träffar uppgörelser till skydd för kvinnan i sådana fall. Förfoganderätten över hemmet efter en skilsmässa innebär också problem som är ganska olik frågan om underhållsskyldighet, även om de båda för närvarande har en benägenhet att sammanfalla. Som en allmän princip tror vi dock inte att ojämlikhet mellan män och kvinnor i form av differentierad lönesättning och arbetsmarknad kan korrigeras med hjälp av individuella skilsmässouppgörelser. Uppgörelser som gynnar enskilda kvinnor, såsom de ”höviska” damerna för vilka Lord Denning blev berömd, ligger inte nödvändigtvis i alla kvinnors intresse. Som The Cohabitation Handbook uttrycker det

Om även förändringar är aldrig så önskvärda, är detta inte vägen att nå dem.[31]

Samma förhållningssätt måste vägleda oss i debatter som rör vårdnaden om barn. Men här är vårt intryck att vågskålen för tillfället väger över åt det andra hållet. I sista hand är vårt syfte att skapa ett annat samhälle där män och kvinnor är lika mycket involverade i omvårdnaden av barnen, vilken under alla omständigheter bör kretsa mycket mindre kring föräldrarna. Så har en pappa – likaväl som någon annan – som i realiteten varit lika engagerad i att ta hand om ett barn, lika stor rätt till vårdnaden som mamman. Ändå anser vi att domstolarnas gängse praxis att tillerkänna modern vårdnaden är riktig, helt enkelt därför att kvinnan nästan alltid varit den viktigaste föräldern och därför att föreställningarna kring moderskapet är så starka att hennes känsla av övergivenhet och misslyckande skulle vara långt mycket större om hon skildes från sina barn.

Vi accepterar inte de överväganden som domare vanligtvis gör: att småbarn av naturen mår bättre av att leva med mamman, att pappans anspråk på barnen stärks om han har en ny hustru eller bor hos sin mor, eftersom han då kan erbjuda en ställföreträdande mamma, att en lesbisk kvinna har mindre rätt till barnen därför att hon inte kan erbjuda dem en ”normal” uppväxtmiljö.[32] Men vi tror inte att vi ännu nått en punkt där det skulle vara till gagn att ignorera förälderns kön och där hänsyn enbart tas till synpunkter som bortser från könsaspekten. Så åtminstone inom den närmaste framtiden måste varje pappa hävda sin vårdnadsrätt gentemot starka skäl som talar för mammans rätt. Vem som helst, oavsett om blodsband förekommer eller ej, bör kunna göra anspråk på vårdnaden på grundval av att de faktiskt svarat för barnets omsorg.

Föräldrars rättigheter

Vi har redan diskuterat en del kring den politiska problematiken rörande abort och födelsekontroll och hävdat att det för närvarande är mycket viktigt att försvara föräldrars (och i synnerhet mödrars) rätt att välja om de vill ha barn eller inte. Ty som läget är i dag är det faktiskt föräldrarna som ”har” dem och som måste ta på sig huvudansvaret för deras försörjning, omvårdnad, sociala och fysiska fostran som en privat angelägenhet och så gott som utan hjälp från annat håll. Att börja ifrågasätta huruvida det bör vara ett rent individuellt beslut att skaffa barn till världen kommer att bli aktuellt först när barnuppfostran blivit en betydligt mer kollektiv angelägenhet.

I viss utsträckning kan samma argument användas när det gäller föräldrars rätt till sina barn. I princip är inte barn föräldrars privata egendom och vi bör således understödja en social snarare än en individuell företrädesrätt över deras liv. Men detta innebär inte att de lokala barnavårdsmyndigheter som finns i dag bör ha rätt att omhänderta barn så snart de ogillar mammans sätt att sköta sitt hem, eller att skolorna av i dag bör ha rätt att förmå barn att avstå från sin etniska minoritets klädvanor eller att underkasta sig kroppsaga. Det politiska problemet består för närvarande i att denna diskussion alltid förs i termer av föräldrars rättigheter gentemot statens rättigheter. I själva verket har föräldrarätten utvecklats parallellt med idén om föräldrarnas ansvar att uppfostra barnen i enlighet med statens behov. Så är det föräldrarnas ansvar att förbereda barnen för skolstarten, att skolbarnens närvaro och motivation upprätthålls, att förhindra kriminalitet och drogmissbruk och i största allmänhet fostra dem till hårt arbetande och laglydiga medborgare. Miriam David har hävdat att staten är beroende av ett ”familje- och uppfostringspar” för att reproducera den sociala och könsmässiga arbetsindelningen.[33] I detta sammanhang bör vi sträva efter att flytta debattens ramar bort från rättigheter och mot ansvarigheter, bort från vems ansvar och i riktning mot vad man har ansvar att göra.

Ta till exempel högerns argument för ”rätten att välja” utbildning, vilket innebär att föräldrarna bör ha möjlighet att välja vilken typ av statligt skolsystem de vill ha och huruvida de skall skicka sina barn till privatskola. För det första kan det vara värt att påpeka att denna ”rätt att välja” ofta framställs som ett avvisande av inblandning utifrån: men i själva verket innebär det föräldrakontroll över barnen i stället för samhällelig kontroll. Dessutom handlar debatten egentligen inte om föräldrarätt kontra statens rätt utan om huruvida det är bättre att barn till rika och ambitiösa föräldrar skickas till de ”bästa” skolorna medan de fattigas barn går till skolan i grannskapet eller att de lokala skolmyndigheterna drar upp riktlinjer som innebär att varje skola kan uppvisa en blandning av olika typer av bakgrund och begåvning och erbjuda var och en bästa möjliga förutsättningar.

Likaledes bör debatten om kroppsaga inte handla om huruvida skolan har rätt att ge mitt barn stryk utan om huruvida bruket av rotting är att rekommendera, vare sig inom eller utanför skolan. Lärare bör känna att de har ett ansvar gentemot samhället, inte mot föräldrarna, när det gäller deras sätt att behandla barnen. Det senaste utslaget i Europadomstolen om att föräldrar har rätt att fordra att deras barn inte utsätts för fysisk bestraffning kommer att ha som effekt att kroppsaga avskaffas i brittiska skolor. Även om vi är överens om slutresultatet vore det mer progressivt om samma sak uppnåtts genom ett beslut från samhällets sida i stället för genom individuell retorik om föräldrars rättigheter över sina barns kroppar.

Frågan om vanvård av barn och socialarbetarnas roll är kanske känsligare att diskutera. Till och med när föräldrar misstänks för misshandel av sina barn är de lokala socialvårdsmyndigheterna obenägna att skilja barnet från hemmet. Logiken i vårt kollektiva synsätt kan tyckas bli att barnet kanske inte mår bäst om det bor kvar hos föräldrarna och att barn oftare bör omhändertas av lokala myndigheter. Men socialtjänsten utgör också ett ingrepp i människors liv – och arbetarklassens liv i synnerhet. Staten reglerar familjens liv med hjälp av socialarbetare och andra tjänstemän, och hotet om tvångsvård utgör bara ett bland flera kontrollinstrument. Här stöter vi således återigen på problemet med att de nuvarande klassbestämda kollektivistiska åtgärderna får en bumerangliknande effekt. Ändå vill vi än en gång slå fast att vi inte får dra oss tillbaka till ”familjen” och dess individualism utan i stället kämpa för bättre kollektiva åtgärder. Så bör vi erkänna att vi i dagsläget ofta är villiga att försvara en förälders rätt att behålla sitt barn. Men samtidigt bör vi arbeta för en förbättring av barnhemmens kvalitet, att göra dem mer öppna så att tonåringar som vantrivs hemma verkligen har en möjlighet att välja att söka sig dit, eller att föräldrar kan välja att låta sina yngre barn bo där ett tag, utan att vara rädda för att få en stämpel på sig.

Vad skall vi ha i stället?

Varje kritik av familjen bemöts vanligen med ”men vad skall vi ha i stället?” Vid det här laget hoppas vi att det står klart att vi inte vill ersätta familjen med någonting annat. Om världen runt omkring är oförändrad, skulle vad som helst som ersatte familjen antagligen inte skilja sig nämnvärt från de hushållsmönster och den ideologi som vi för närvarande känner under beteckningen ”familjen”. I ett samhälle där föga annat finns att tillgå i form av psykisk trygghet och där få andra möjligheter för det materiella uppehället står till buds är det sannolikt att människor förs samman i små defensiva grupper och att de som inte bildar sådana grupper blir isolerade och eftersatta. I ett mansdominerat samhälle är det sannolikt att det skapas en form av privatliv där männen innehar privilegier och makt. Vad som behövs är inte skapandet av ett alternativ till familjen – nya hushållsformer där alla de behov som familjen i dag antas tillgodose skall uppfyllas – utan att göra familjen mindre oumbärlig genom att skapa ett otal andra former för att tillgodose människans behov, former som är mindre labila och inadekvata än dem som baseras på antagandet att ”blod är tjockare än vatten”.

Det är tron på att släktskap, kärlek och att ha något gott att äta hänger ihop på ett naturligt och oundvikligt sätt som gör det svårt att föreställa sig en värld där ”familjen” har en undanskymd roll. Denna mytomspunna enhet måste flätas upp, tråd för tråd, så att vi kan förstå dess makt och möta behoven hos var och en av dess beståndsdelar på ett fullständigare sätt. Detta kan delvis göras genom analyser och diskussioner, som vi försökt göra här. Men det måste också göras genom experiment i nya levnadsformer och genom politiska kampanjer för en omvandling, inte av familjen – men väl av det samhälle som behöver den.

Översättning: Willy Andersson
Översatt ur: The Anti-social Family, Verso, London 1982

Noter:

[1] Marx, Karl och Engels, Friedrich, Kommunistiska Manifestet, i Marx i ett band, s 76, Prisma, Lund 1976.

[2] Denise Riley, ”Feminist Thought and Reproductive Control: the State and the Right to Choose”, i Dambridge Women's Group (red.), Women in Society: Interdisciplinary Essays, London 1981, s 191.

[3] Sue Himmelweit, ”Abortion: Individual and Social Control”, Feminist Review, nr 5, 1980, s 66.

[4] De mest avancerade liberalerna är också väl medvetna om dessa problem. T. H. Marshall erkände till exempel att formell jämlikhet för alla medborgare gav fullständigt fria tyglar åt ojämlika förhållanden i praktiken. Citizenship and Social Class, Cambridge 1950; se även Juliet Mitchell, ”Women and Equality”, Mitchell & Oakley (red.), The Rights and Wrongs of Women, s 379-99.

[5] Ibid, s 91-92. 66

[6] Athar Hussain, ”Foucault's History of Sexuality”, m/f nr 5-6, s 169.

[7] Det vill säga ett sexuellt beteende som riktar sig mot flera människor. /ö.a./

[8] Red Collective, The Politics of Sexuality in Capitalism, London 1978, s 41 (ursprungligen publicerad som pamflett 1973).

[9] Ibid, s 61

[10] Vi förmodar att detta har varit impulsen till en pamflett som nyligen skrivits av två Labour-aktivister på vänsterkanten: Chris Knight, My Sex Life, och Ann Bliss, Our Sex Lives – Our Strength, London Labour Briefing, 1980.

[11] The Dialectic of Sex, London 1979,s 212-21

[12] Nena O'Neill och George O'Neill, Open Marriage: New Lifestyles for Couples, New York 1972.

[13] L. L. Constantine, ”Open Family: A Lifestyle for Kids and Other People”, The Family Co-ordinator, April 1977, s 113-21; omtryckt i Michael Anderson (red), Sociology of the Family, 2:a upplagan, Harmondsworth 1980.

[14] Det vill säga i en miljö som påminner om tidigare stadiet i livet. /ö.a./

[15] Philip Abrams och Andrew McCulloch, ”Men, Women and Communes” i Diana Barker och Sheila Allen (red), Sexual Divisions and Society, London 1976.

[16] Constantine (ibid) beskriver hur han påverkades av att läsa R. Farson, Birthrights: A Bill of Rights for Children, New York 1974: ”Boken gjorde mig verkligen mer medveten och jag föreslog Joan att vi skulle lägga beslag på en del av ungarnas rättigheter och göra extraarbetet själva. Det verkar en smula löjligt nu, men Joan och jag diskuterade det här i månader innan vi försiktigt föreslog ungarna ett nytt modus vivendi (arbetsordning) vid läggdags.” Han beskriver dem fortfarande som ”mina egna ungar”.

[17] Abrams och McCulloch; Constantine beskriver T. Gordons Parent Effectiveness Training, New York 1970, som en ”modell för relationer mellan föräldrar och barn utan förlorare”, något som antyder att ”öppna familjer” kan innebära en skenlösning på auktoritetsproblem som är typiska i småborgerliga hushåll.

[18] Abrams och McCulloch, a. a.

[19] Diana Leonard Baker, ”A Proper Wedding” i Marie Corbin (red), The Couple, Harmondsworth 1978, s 77.

[20] Red Collective, s 41.

[21] Formuleringen är Marshall Colmans i Continuous Excursions, London 1982. Han ser emellertid detta som ett alternativ till samlevnadspolitik: ”Privatlivets politik har identifierats med en minoritets livsstil, som emellanåt tar sig sådana bisarra uttryck att det finns föga hopp om att vanliga människor påverkas. I stället för att ägna sig åt det sätt varpå ett fåtal människor lever, borde den ägna sig åt flertalets sätt att leva och vända intresset mot att åter göra det offentliga livet mer levande.”

[22] Alix Holt (red.), Alexandra Kollontaj: Selected Writings, London 1977, s 231.

[23] Jean Coussins och Anna Coote, The Family in the Firing Line, Poverty Pamphlet, nr 51, London 1981.

[24] Angela Weir och Mary McIntosh, ”Towards a Wage Strategy for Women”, Feminist Review, nr 10, 1982

[25] Michele Barrett och Mary McIntosh, ”The Family Wage: Some Problems for Socialists and Feminists”, Capital and Class, nr 11, 1980.

[26] Women's Liberation Campaign for Legal and Financial Independence and Rights of Women (Kvinnorörelsens kampanj för rättsligt och ekonomiskt oberoende och kvinnors rättigheter). Feminist Review, nr 2, 1979; Mary McIntosh ”Feminism and Social Policy”, Critical Social Policy, nr 1, 1981.

[27] Maxine Molyneux påpekar att det ofta är de fattigaste, de som bor i slumområden, härbärgen och kyffen, som har de sämsta möjligheterna att ägna sig åt hushållsarbete och som är de mest hänvisade till kommersiella inköp av varor och tjänster de behöver. (”Beyond the Domestic Labour Debate”, New Left Review, 116, 1979, s 10-11).

[28] De flesta idéerna i detta avsnitt kommer från Helen Austerberry och Sophie Watsoin, ”A Woman's Place: A Feminist Approach to Housing in Britain”, Feminist Review, nr 8, 1981.

[29] The Financial Consequences of Divorce: A Discussion Paper, London 1980.

[30] Report of the Committe on One-parent Families (Finer Report), London 1974, vol 1, ss 99-100.

[31] Anne Bottomley, Katherine Gieve, Gay Moon och Angela Weir, The Cohabitation Handbook: A Woman's Guide to the Law, London 1981, s 117.

[32] Julia Brophy och Carol Smart, ”From Disregard to Disrepute: The Position of Women in Family Law”, Feminist Review, nr 9, 1981, s 13.

[33] The State, the Family and Education, London 1980.