Ur Fjärde Internationalen nr 4 1987
Det sovjetiska kvinnoförbundets kongress, som genomfördes i Moskva i januari i år, visade med all önskvärd tydlighet att de byråkratiska regimerna i Östeuropa under flera år desperat har försökt gömma sig bakom sin retorik om jämlikhet mellan könen.
I Sovjetunionen utför kvinnor många av de arbeten som män inte vill ha – tröttsamt kroppsarbete inom industrin, byggnadssektorn eller jordbruket. (I Sibirien vacklar kvinnliga arbetare under 60 kg tunga säckar med djurfoder). Inom den mekaniska industrin har 70% av de kvinnliga arbetarna jobb som inte kräver någon yrkesutbildning; bara 1,3% har någon form av ansvarsfullt jobb.
Trots en befolkning på 272 miljoner finns det i Sovjetunionen bara 1,5 miljoner daghemsplatser. Jämte många andra svårigheter måste kvinnor tillbringa timtal i köer varje dag för att köpa mat och andra livsförnödenheter. Artikeln nedan beskriver kvinnornas vardagsliv i de länder i Östeuropa som kallar sig själva ”socialistiska”.
Vi vet mycket väl att ingen kommer att befria oss från blöjor och disk, eller från att stå i långa köer och sedan släpa hem varorna. Dessutom är det normalt.
Säga vad man vill om frigörelsen, men mannen är familjeförsörjare och kvinnan tar hand om hemmet.
Våra farmödrars förvirrade prat? Inte alls. Det första uttalandet finns på framträdande plats i en artikel 1983 i Rabotnitsa, en av de två stora kvinnotidningarna i Sovjet. Det andra stod att läsa i en ledare i Lacnosc, de polska fackföreningarnas officiella tidning, på den Internationella kvinnodagen den 8 mars 1981.
Samma publikationer är snabba att hylla exemplariska arbetarkvinnor, de pionjärer som utan att tveka utför ”männens arbete” samtidigt som de är perfekta hemmafruar. Bara fem rader senare i den polska ledaren kan man läsa: ”Vi vet vad vi vill göra: vi vill arbeta utanför hemmet därför att vi inte vill foga oss i vår roll i familjen och sköta allt hushållsarbete. Vi kommer inte att gå med på att spärras in i köket eller bara ta hand om barnen.”
”Jobba som en hel karl, och dessutom som en kvinna” – så lyder ordspråket. Och det är en bra sammanfattning av den motsägelsefulla situation som kvinnor står inför i de östeuropeiska ländernas ”reella socialism”.
Sedan andra världskriget har kvinnorna gjort verkliga framsteg inom utbildningen, på arbetsmarknaden och i det ekonomiska och sociala livet. Under de senaste tjugo åren har kvinnorna i samtliga östeuropeiska länder utom Rumänien utgjort mer än 40% av arbetskraften. Med två små undantag översteg denna siffra 45% i början av 80-talet och nådde i Sovjetunionen och Östtyskland mer än 50%.
Men trots att Östeuropas kvinnor funnits på arbetsmarknaden under längre period än kvinnor i väst, är de fortfarande förtryckta – och förtrycket liknar på många sätt det i väst: speciella kvinnoyrken, lägre löner, sexuella trakasserier, orättvis arbetsfördelning inom familjen, kvinnlighet likställs i första hand med modersrollen, kvinnor utesluts från maktpositioner inom ekonomin och politiken, osv.
Erfarenheterna i Östeuropa visar på ett dramatiskt sätt, att kvinnans inträde på arbetsmarknaden är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för kvinnans befrielse. Som feminister har argumenterat sedan länge, måste detta inträde beledsagas av en ekonomisk och politisk utveckling som leder till förändringar av kvinnans situation på alla områden, inte bara arbete utanför hemmet.
Denna utveckling skulle utmana traditionella relationer mellan män och kvinnor inom familjen och privatlivet, förändra samhällets sätt att ta hand om barnen och få med mannen i detta, legitimera homosexualitet och återge kvinnan kontrollen över sin fortplantningsförmåga.
En sådan utmaning av männens dominans kan bara uttryckas genom kvinnans självorganisering. Men kvinnans inträde på arbetsmarknaden berodde naturligtvis inte på kvinnornas egna krav och behov. Det har inte ens utformats av kvinnornas politiska massorganisationer.
Östeuropas kvinnor tillbringar en stor del av sitt liv på arbetsmarknaden därför att deras regeringar behöver deras produktiva arbete. För att kunna dra in kvinnorna i arbetslivet måste de utbildas och läras upp, och de måste få åtminstone en del hjälp från samhället med hemarbete och barnskötsel. Å andra sidan är detta stöd inte bara dyrt, utan det undergräver också den traditionella kärnfamiljen och maktförhållandena inom den.
Denna motsättning mellan behovet att utnyttja kvinnans arbetskraft i produktionen å ena sidan, och intressena att upprätthålla den traditionella familjen å den andra, har i stor utsträckning format de östeuropeiska staternas politik.
Vi måste betona att den ekonomiska och sociala situationen skiljer sig oerhört åt mellan olika länder. Det går inte att jämföra situationen för kvinnor i Tjeckoslovakien med den i exempelvis Rumänien.
Tjeckiskorna bor i ett land där affärerna är relativt välförsedda och där man kan hitta hyfsade hushållsapparater. De rumänska kvinnorna står inför en aldrig tidigare skådad brist, från ransonering av alla basmatvaror (bröd, mjölk, socker) till dagliga avstängningar av vatten, gas och elektricitet. Ingen tar längre hissen av rädsla för att fastna. Tänk er in i denna situation när ni bor i ett höghus och har stora kassar och ett litet barn att släpa upp för trapporna.
I Rumänien är det förbjudet att ha varmare än 14 grader i lägenheten, och televisionen visar program bara två och en halv timme dagligen. Allt detta därför att regeringen har ansett det nödvändigt att spara energi. Dessa svårigheter drabbar hela befolkningen, men kvinnorna är huvudmålet, vilket framgår av de utläggningar om idealmedborgaren som funnits i partiets tidning:
”När det kniper kan kvinnorna lika lätt tvätta i badkaret.”
Så vi kan avstå från tvättmaskiner. Och kvastar?
”Använde vi inte kvastar under hundratals år innan vi fick dammsugare?”[1]
Det går inte heller att jämföra samhällsservicen. Mindre än 10% av de polska kvinnorna lämnar tvätten på tvättinrättningar, eftersom de är så dyra och så dåliga, medan det i Osttyskland är vanligt att lita till tvättinrättningar. På samma sätt serveras knappt 10% av måltiderna i Polen i kommunala matsalar, medan motsvarande siffra i Östtyskland är 70-80%. Det är en viktig skillnad för kvinnor som kommer hem efter en dags arbete.
Slutligen har 65% av barnen under 3 år i Östtyskland plats på daghem och 90% av de mellan 3-6 år, medan motsvarande siffror i Polen är 4 respektive 5%. Det är alltså praktiskt taget omöjligt för kvinnor i Polen att få in barnen på dagis. De få platser som finns tilldelas i allmänhet kvinnor som ”rekommenderas”, och inte de som behöver det mest – det mycket stora antal kvinnor som arbetar skift eller på natten.
Boendeförhållandena varierar också mycket från land till land. I Sovjetunionen är det fortfarande vanligt att en hel familj bor i ett enda rum. Till skillnad från detta är tilldelningen per person i Polen betydligt frikostigare – även om bostadsbristen är akut och köerna till lägenheter otroliga (ett ”ungt” par måste vänta 15 till 20 år om de måste gå via de officiella kanalerna).
Trots dessa djupgående skillnader är det slående att det i samtliga länder kvarstår patriarkala förhållanden inom kärnfamiljen, att gammalmodiga uppfattningar om kvinnans roll fortlever, att mannens oföränderliga dominans lever kvar. Hushållsuppgifter och barnuppfostran är fortfarande kvinnans speciella lott. Antalet timmar de ägnar åt denna uppgift varje dag har inte minskat märkbart – 4-5 timmar 1970 och bara något mindre 1985, enligt den senaste statistiken. Vad gäller männen: ”Han gör halvhjärtade ansträngningar av vänlighet. Han tar hand om spädbarnet. Han hjälper till, förblindad av sin egen generositet.”[2]
Även om kvinnorna vill arbeta och inte är på väg tillbaka till hemmet, definierar de flesta sig fortfarande först och främst som hustrur och mödrar. I Polen sade tre fjärdedelar av kvinnorna i flera studier att de var övertygade om att deras grundläggande uppgift var att uppfostra barnen. Och varför förvånas över att dessa tankar är så seglivade, när vi vet att grundskolan i Sovjet 1980 lärde flickor matlagning och hushållsarbete medan pojkarna sysslade med trä- och metallslöjd?
Detta accepterande av sin roll som mödrar och det traditionella giftermålet som naturens ordning verkar vara lika utbrett bland kvinnor i Östtyskland, även om deras börda i hemmet verkar mycket mindre än i andra länder. Detta visar sig klart i de anmärkningar som östtyska kvinnor gjorde i ”avslöjande” intervjuer:
”Javisst, mina föräldrar var progressiva. Men uppfostran av oss barn var fruktansvärd. Flickorna måste göra allt och pojkarna levde livets glada dagar”, sade en ung kvinna på 24 år.
”Jag måste göra allt: rådgivningsgrupper, facket, sköta gamlingarna hemma, alla administrativa uppgifter”, sade en lite äldre kvinna, som hade ett barn. Men hon visade ändå en hel del tolerans med sin man: ”Det är väl ingen mening för kvinnan att befria sig mot sin partner?... Om det spräcker förhållandet måste man ju starta ett nytt, för förhållanden är oundvikliga. Och problemet kommer att uppstå i det nya också.”[3]
För att förstå denna motsägelsefulla världsbild, som omfattar både strävanden efter politisk och ekonomisk jämlikhet och ett accepterande av traditionella könsroller, måste vi ta i beaktande de materiella hinder som både kvinnor i stort och de enskilda kvinnorna står inför, och vilka för- hindrar uppkomsten av andra uppfattningar och strävanden. Främst bland dessa svårigheter är den statliga politiken som konsekvent antar att kvinnorna och inte männen har ansvaret för barnen.
Omedelbart efter andra världskriget betonade regimerna i Östeuropa vikten av att kvinnan yrkesarbetade, eftersom kvinnornas arbete behövdes för att bygga upp ekonomierna. Men den officiella ”leninistiska” retoriken underströk sambandet mellan yrkesarbete och kvinnans uppnående av jämlikhet med männen på samhällets alla områden.
Statens skyldighet att befria kvinnor från hemarbete och barnuppfostran accepterades, om än bara som ett framtidsmål. Men från mitten av 60-talet förändrades den officiella familjepolitiken. Omsvängningen omgavs med en rad åtgärder och bortförklaringar, men resultatet blev att man bromsade en process som verkade ge kvinnor allt större socialt och ekonomiskt oberoende.
Från och med 1965 betraktade man i Östtyskland inte längre arbete i hemmet som ett hinder för yrkesverksamhet och utbildning för kvinnor. Denna nya politik framhävde åter familjens viktiga roll i barnens uppfostran. Andra åtgärder följde. Vissa var progressiva, som förlängningen av mödraledigheten från 12 till 20 veckor. Andra hade diskriminerande effekter, trots att de från början verkade generösa. Ty de vidmakthöll skillnaden i behandling av män och kvinnor som arbetande föräldrar, och förutsatte att kvinnor var huvudansvariga för barnen. Åtgärderna omfattade längre ledighet till kvinnor med flera barn, en extra semesterdag varje månad till ensamstående mödrar, för att ge dem tid att sköta hemmet, och deltidsarbete för ”kvinnor som, pga. sitt speciella ansvar i familjen, anser det omöjligt att jobba heltid.”[4]
Officiella undersökningar bekräftar att få kvinnor utnyttjar möjligheten till deltidsarbete, eftersom det inte är många som har råd att minska lönen. Men vissa experter i Östtyskland bedömer att 25-30% av arbetande kvinnor har arbeten där arbetsveckan är sex timmar kortare. Detta minskar givetvis inte kvinnornas totala arbetsbörda. Alla studier, både i Väst- och Östeuropa, visar att när kvinnor har färre timmars yrkesarbete, så gör deras män mindre i hemmet än tidigare. Dessutom för det mindre antalet timmar nästan alltid med sig att kvinnan får sämre status och en rad nya hinder på arbetsmarknaden.
1967 införde Ungern principen med betald ledighet för att låta kvinnor stanna hemma och sköta sina barn. Det inrättades en sorts ”mödralön” som uppgick till nästan hälften av den ordinarie lönen. Fyra år senare genomförde Tjeckoslovakien ett liknande program med mödraersättning under barnets första år. Med början 1969 kunde man i Polen få obetald ledighet under ett och senare tre år. Strax därefter föreslog man att ledigheten skulle vara betald, och sedan 1981 har så varit fallet. Officiellt kallas det ”föräldraledighet, men alla talar om det som mödraledighet, och det är ingen slump. I alla dessa länder utnyttjar tre fjärdedelar av kvinnorna dessa förmåner.
I Sovjetunionen är situationen något mer komplicerad. Familjelagstiftningen från 1934 var en betydande tillbakagång jämfört med revolutionen 1917. Den nya lagstiftningen förbjöd aborter (de blev lagliga igen 1955), fördömde det liberaliserade giftermålssystemet och satte hinder i vägen för skilsmässor. Men kriget avbröt Stalins planer att förhärliga modersrollen. Under kriget behövdes kvinnornas arbetskraft för att ersätta männen vid fronten. Efter kriget behövdes de för att bygga upp den av kriget sargade ekonomin. Stalin måste vänta till 1949 innan han kunde presentera guldmedaljen för förtjänstfull ”fruktsamhet”.
Förslag att införa deltidsarbete framfördes på 60-talet, men det är först nyligen som tanken har fått något stöd. Och även i Sovjet har man infört betald mödraledighet på 12 till 18 månader för småbarnsmödrar.
Löneskillnader och diskriminering på jobbet borde inte vara någon överraskning i ljuset från denna politik och de uppfattningar om kvinnor och hemmet som ligger bakom den. Kvinnor arbetar främst inom service- och ”hjälp”-yrken, kontorsarbete och traditionella kvinnoindustrier (textil-, beklädnads- och elektronisk sammansättningsindustri). Det finns vissa skillnader jämfört med väst. Procenten kvinnliga läkare är mycket högre i Östeuropa. Men yrket har tappat all dragningskraft på män, eftersom lönen är så låg. I Sovjet jobbar kvinnor med tungt kroppsarbete inom branscher som byggnads, och tar arbeten som män inte vill höra talas om. En kvinnlig postkassörska i Petrozadovsk sade:
Här är proletariatet inte längre någon utsugen klass, men kvinnor är det, och det i dubbel mening. Det går inte att se i lagarna, men det existerar i verkligheten. Enligt bestämmelserna får vi inte lyfta mer än tjugo kilo. Så om paketen väger mindre än det, har man hos oss bestämt Gud vet varför – att vi kan lyfta ett obegränsat antal av Gem. Hos oss är normen 300 paket per person och dag, men vid helger kan det gå upp till 500 paket. Vart och ett väger mellan sju och tio kilo. Så varje kvinna måste lyfta och bra mer än 2.000 kilo varje dag, och mellan fyra och fem ton vid helger. Kring 1 maj och 7 november (då man firar den socialistiska revolutionen) slår vi lyftrekord här. Och vi får inte ens den uppmärksamhet som professionella tyngdlyftare får.[5]
Dessutom måste varje kvinna gå 2-5 kilometer per dag med dessa paket, vilket motsvarar att dra mellan 350-1.000 kilo per dag. För att inte tala om det faktum att ”kvinnor arbetar nattskift i vårt distrikt och de passen är 12 timmar. Det är ungefär som det var att jobba i kol- och saltgruvorna före revolutionen.”[6]
Men inte ens de jobb som yrkesutbildade kvinnor får motsvarar på något sätt deras utbildning. Det är nästan alltid fler flickor än pojkar på gymnasiet och ofta även inom den högre utbildningen. Betydligt fler kvinnor i öst går på teknisk skola och får teknisk utbildning än i väst.
I Östtyskland, där man gjort särskilda ansträngningar i denna riktning, utgjorde unga flickor tre fjärdedelar av samtliga studenter på högre tekniska skolor 1983. I Polen var 1984 23% av studenterna på tekniska högskolor kvinnor. I väst överstiger denna siffra sällan 10%.
Ändå är mycket få av administratörerna inom den tekniska sektorn kvinnor, och en obetydlig del av fabriksledarna är kvinnor, även i de branscher där kvinnorna är den stora majoriteten av arbetskraften. Bara en handfull kvinnor får ansedda akademiska befattningar.
Som vanligt är den traditionella ideologin ett betydande hinder. Kvinnliga ledare misstros. ”Hon kommer inte att klara av arbetet... och vad händer om hon bestämmer sig för att skaffa barn?” Fakta – att majoriteten yrkesutbildade kvinnor inte slutar sedan de fått barn, eller att den utbredda alkoholismen bland män också kan få dem att försvinna från jobbet – rubbar inte dessa djupt rotade fördomar (och de privilegier för män som de rättfärdigar).
Av detta följer logiskt att löneskillnaderna mellan män och kvinnor ligger på c:a 30%. Det är en större klyfta än i de nordeuropeiska länderna (Danmark, Sverige, osv.), där andelen yrkesverksamma kvinnor ligger nära den i Östeuropa, men där andelen deltidsarbetande kvinnor ofta är ganska hög. Detta faktum är märkligt, eftersom det borde betyda att klyftan mellan män och kvinnor skulle vara större och inte mindre än i Östeuropa, där de flesta kvinnorna arbetar heltid.
I och med att de östeuropeiska regimernas familjepolitik har bevarat, ja faktiskt stärkt, kvinnans huvudansvar för barnskötseln och hushållsarbetet, så har de inte bara befäst kvinnans underordnade ställning inom yrkeslivet. Politiken uttrycker också ett officiellt förnekande av att man vill uppnå verklig jämlikhet mellan män och kvinnor. Det brott med den marxistiska och leninistiska traditioner som dessa regimer åberopade när de inrättades kunde inte vara klarare.
Förvisso betonade Marx och Engels – och Lenin efter dem utsugningen av kvinnor mer än det speciella förtryck som de utsattes för, övertygade som de var att kvinnans inträde på arbetsmarknaden, vilket verkade ha påbörjats i de kapitalistiska länderna från mitten av 1800-talet, skulle leda till ett sammanbrott och sedan försvinnande av den traditionella familjen. De underskattade därmed den härskande klassens förmåga att styra anställningarna av kvinnor och barn och stärka familjen för att bevara själva det kapitalistiska systemet. De underskattade även de hinder man måste överbrygga – utöver den ekonomiska och sociala revolutionen – för att förändra könsrollerna och könsideologin inom den förtryckta klassen. Insikten om detta har varit den feministiska rörelsens bidrag.
Men byråkratierna i östblocket har aldrig besvärats av dylika överväganden. De senaste tjugo årens politik har i själva verket varit ett klart steg bakåt från den politik som de själva ursprungligen utvecklade angående yrkesarbete för kvinnor. Efter all den entusiasm som rådde efter andra världskriget, alla de lovsånger som sjöngs till kvinnans befrielse och de överallt närvarande affischerna med kvinnor som körde traktor och svängde med vapen, hur kan man förklara denna tillbakagång?
Utan tvivel ligger förklaringen i de förändringar som dessa regimer genomgick. även om de var stalinistiska från första början, så representerade de ändå ett radikalt brott med det borgerliga klassystem och ideologi som härskade före kriget. Efter att ha övergivit varje uppfattning om att grunda sig på massornas vilja, har de under de senaste fyrtio åren successivt fastnat i en byråkratiseringsprocess, en framväxt av ett privilegierat skikt, för att inte tala om en förstelning som trotsar all beskrivning (Nicolae Ceausescus Rumänien är ett belysande exempel).
Trots skiljaktigheter i politik och tillämpning betvivlar ingen av dem att familjen är ett nyckelelement i att upprätthålla deras system. Det films flera skäl till detta. Vissa är ekonomiska. Dessa självutnämnda ”socialistiska” samhällen kännetecknas av en bestående oförmåga att upprätta den sociala infrastruktur som krävs för att kollektivisera arbetskraftens reproduktion – att inrätta alternativ till den privatiserade kärnfamiljen för att fostra och föda upp vuxna och barn, ta hand om sjuka osv. Oavsett hur många tal man håller om nödvändiga reformer, så prioriterar man alltid den tunga industrin. Det gäller även Östtyskland, där självständiga pacifistiska kvinnogrupper ständigt kräver att anslagen till armen istället skall ges till kollektiv samhällsservice.
Framför allt har byråkratins intresse för familjen politiska orsaker. Familjen gör det möjligt att kanalisera individuella strävanden inom privata ramar. Den östeuropeiska modellen för känslomässiga och sociala relationer är inte bättre än i väst.
Denna inriktning att tillfredsställa grundläggande mänskliga behov enbart inom privatlivet har sitt ursprung i byråkratins djupt konservativa natur. Byråkratin måste förhindra alla kollektiva uttryck och organisering kring sociala behov för att bevara den makt de tillskansat sig. Allt utbyte av idéer hotar grundvalarna till deras makt. Men om livets nödtorft tillhandahålls på ett kollektivt sätt sker just detta.
Den förmyndarmentalitet som genomsyrar varje por i dessa samhällen är särskilt uppenbar i frågan om kvinnans rätt till födelsekontroll. Alla dessa regimer har försökt göra moderskapet till ett tvång för kvinnor. Preventivmedel är inte lätta att få tag i och är av mycket dålig kvalitet. Abort är svårt att få.
Rumänien är ett fall för sig. Sedan 1966 har kvinnor inte rätt till abort annat än om graviditeten hotar deras hälsa eller om de redan har fem barn. Sedan 1984 är de dessutom tvungna att underkasta sig överraskande gynekologiska undersökningar (speciellt på fabriker där kvinnor är en majoritet av arbetsstyrkan) för att upptäcka möjliga graviditeter och tvinga kvinnor att föda barnet under hot om rättsliga åtgärder.
I detta land, där p-piller och andra preventivmedel är förbjudna, dömdes en läkare till 10 års fängelse för att han försökte rädda livet på en kvinna som höll på att dö efter att ha framkallat en abort på sig själv. Och ändå vägrar rumänska kvinnor fortfarande att få barn. För kan vi verkligen kräva att barn svär den ed som cirkulerar som ett underjordiskt skämt i Rumänien: ”Jag, babyn, lägger handen på min navel och svär att jag kan växa utan att behöva något att äta eller använda någon värme?”[7]
I andra länder har försöken att förbjuda aborter stött på ytterligt hårt motstånd från kvinnor. Sovjetunionen tvingades legalisera aborter på nytt 1955 eftersom lagen var omöjlig att upprätthålla – aborter var allmänt tillgängliga tack vare kvinnliga läkare och barnmorskor. Men även om kvinnor har lyckats försvara sin rätt till abort i princip, så är saker och ting mycket svårare i praktiken.
Aborter är lagliga under graviditetens första tre månader i alla östländer utom Rumänien, men det finns en hel del inskränkningar. I vissa länder ligger beslutet i händerna på en ”expert”-kommission. Så är t.ex. fallet i Ungern och Tjeckoslovakien. Och ibland, som exempelvis i Sovjetunionen, omges det av förödmjukande procedurer.
Även om åsikter om ”fostrets rätt till liv” inte cirkulerar i Östeuropa, så förs det fram andra argument för att försöka få kvinnor att avstå från abort, såsom möjliga fysiska efterverkningar eller risken för sterilitet. även om inga aborter är helt ofarliga, särskilt på ett psykologiskt plan, så har erfarenheterna visat att om de genomförs under riktiga förhållanden är risken minimal.
En kvinna från Archangelsk beskriver de förhållanden som väntar de kvinnor som går vidare efter att ha stått inför den ”samhällsjuridiska byrå” som undersöker sådana fall:
När de kommer till den s.k. ”köttkvarnen” radas kvinnorna ”upp utanför operationssalen. Man opererar två till sex kvinnor åt gången på samma sal. Arrangemangen är sådana att alla kvinnor kan se vad som försiggår. Ansikten förvridna av smärta, en blodig massa som hämtas ur kvinnans inre... Utan smärtlindring har kvinnan fruktansvärda smärtor... Nästa dag skickas hon hem utan hänsyn till vilket tillstånd hon är i, och det lämnar mycket övrigt att önska.[8]
För länder som skryter över den höga kvalitén på sin förebyggande sjukvård är dessa förhållanden anmärkningsvärda. Eftersom det inte finns tillgång till preventivmedel och i och med att samhället inte stöder deras användande, har kvinnor tvingats lita till i första hand aborter som en sorts födelsekontroll. Om regimerna hade kunnat förneka dem även det hade de gjort det. Staten har motvilligt tillåtit aborter, och det verkar som om politiken medvetet syftar till att straffa kvinnorna för att de försöker begränsa sitt barnafödande.
Den moralism och prydhet som påtvingas av den förhärskande ideologin når sin höjdpunkt kring allt som har med sex att göra. Se bara på förbudet mot homosexualitet i Sovjet och Rumänien, där detta ”brott” straffas med upp till fem år i fängelse.
I övriga länder är lagen mindre sträng, men med regelbundna mellanrum drabbas massmedia av hysteri i denna fråga, vilket man nyligen sett i debatten om AIDS – huruvida homosexualitet, en den borgerliga dekadensens sjukdom, verkligen kan existera i ett socialistiskt land, huruvida AIDS-fall har upptäckts eller inte, osv..
Detta hycklande skapar oundvikligen en blomstrande svart marknad för pornografi, som den i Ungern. På de stora hotellen får man tips om stripteaseshower och prostituerade, och de senare är mer eller mindre betalda av staten, och som i t.ex. Polen fungerar de ofta som informatörer. Kommunistpartiets officiella tidning i Ungern hade 1981 en julhälsning i form av bilder på nakna kvinnor, revyflickor etc. på tidningens framsida, beledsagat av vitsar för att framkalla helgglädje.
En naturlig följd av denna moralism är våld inom familjen. Misshandel av kvinnor är särskilt vanlig (även våldtäkter, som man sällan talar om). Dessa siffror stiger parallellt med den ökande alkoholismen. Det gäller både Sovjetunionen och på andra ställen. ”I Östtyskland är våld mot kvinnor ett socialt massfenomen”, hävdar östtyska oppositionella.[9]
Skilsmässofrekvensen är oerhört hög i samtliga dessa länder. I två tredjedelar till tre fjärdedelar av fallen är det kvinnan som ansöker om skilsmässa, mycket ofta av skäl som har samband med våld eller alkoholism. Men trots att familjen är ett verktyg i händerna på byråkratin och ett ibland tragiskt slagfält, så representerar den också en arena som delvis undflyr byråkratins kontroll. Det är en relativt självständig enhet där man kan uttrycka sig fritt och finna åtminstone ett minimum av känslomässiga relationer, en tillflyktsort som möjliggör motstånd mot ett samhälle som kännetecknas av diktatur och förbud av alla möjliga slag. De flesta betraktar den som en fristad, särskilt kvinnorna. Detta är fullt förståeligt, med tanke på dessa samhällens enormt förtryckande karaktär. Och vi måste inse hur detta formar det sätt på vilket kvinnor i Östeuropa har börjat tala om sina problem.
De första östeuropeiska kvinnor som gick samman offentligt mot slutet av 70-talet var kvinnor i Leningrad, som gav ut Kvinnor i Ryssland en almanacka som trycktes underjordiskt. Detta initiativ blev genast mycket populärt, och almanackan gavs ut i nyutgåva i väst 1980. ”Den första socialt offensiva tidskriften”, hävdade en av redaktörerna. Tidskriften bestod av olika vittnesmål från kvinnor om sitt dagliga liv arbete, barnafödande, familjen, fängelse, arbetslägren, relationer till barnen, liksom poesi. Den blev en sensation. Inom den demokratiska oppositionen upptäckte män att flera av de kvinnor som deltog i rörelsen sida vid sida med dem hade en mängd andra specifika saker att säga om förtrycket. Och de försökte säga det på ett sätt och med ett språk som skilde sig från den traditionella underjordiska litteraturen.
Men almanackan ”imponerade” också på regeringen, som reagerade snabbt. Efter några få nummer började husrannsakningsorder att utfärdas, följda av arresteringar, hot om flera års fängelse, förnekande av mödrarnas rätt till sina barn och landsförvisning; med andra ord den utpressning och det våld som är vardagsmat för män och kvinnor som vågar kräva de demokratiska rättigheter som finns inskrivna i konstitutionen. De repressiva krafterna hade inte råd att bortse från dessa kvinnor, som enbart genom att beskriva sina levnadsförhållanden direkt fördömde en regering som inte tål någon opposition. Det som dessa kvinnor gjorde hade en avgjort politisk dimension, oavsett om detta hade varit deras målsättning eller ej.
Kvinnorna som gjorde almanackan hade absolut inte någon gemensam inriktning. Vissa, som agnostikern Tatjana Mamonova, betraktar visserligen inte sig själva som leninister, men förkastar inte den leninistiska traditionen. Andra, definitivt anti-marxistiska och religiösa, bildade, efter den våg av förtryck som drabbade almanackans utgivare 1980, ”Marias sammanslutning” /en hänvisning till jungfru Maria/. Det blev snart uppenbart att denna grupp hade fler anhängare. Dess medlemmar förde fram en religiös analys av kvinnans frigörelse, och litade till spirituella, religiösa och humanistiska värden i en utsträckning som överraskade feminister i väst.
Men detta religiösa svärmeri måste ses i ljuset av det uppsving som alla östeuropeiska religiösa sammanslutningar åtnjutit sedan slutet av 70-talet – den ryska ortodoxa kyrkan, kyrkan i Ungern, för att inte tala om den i Polen. Detta uppsving återspeglar ett sökande efter alternativa lösningar från vissa oppositionella strömningars sida, strömningar som genomsyras av djupgående pessimism och vilka har förlorat alla perspektiv utom flykten in i mysticism. Dessutom har kyrkan i många fall (Polen, Östtyskland, Ryssland) aktivt stött oppositionen och tillhandahållit en viktig organisatorisk struktur.
Ställda inför byråkratins korruption och hyckleri, de talar om den heliga familjen men gör inget för att bekämpa männens alkoholism och våld mot kvinnor, är det inte överraskande att grupper av kvinnor som började radikaliseras kring sina speciella problem som kvinnor attraherades av en religiös pacifism som kraftfullt fördömde både männens och statens våld. Detta första försök att organisera feminister krossades av KGB med hjälp av deras vanliga metoder, och det relativt snabbt. Men gruppen efterlämnade det faktum att en del kvinnor hade vågat bryta mot de tabun som omger privatlivet.
De kvinnliga studenter som byggde upp en feministisk grupp vid universitetet i Warszawa hösten 1980 insåg vilken roll kvinnorna med almanackan hade spelat, och de gladdes över det stöd de fick från några av dem som drivits i landsflykt. Ända från början antog dessa polska kvinnor en medvetet radikal hållning. De identifierade sig fullt ut med den feministiska rörelsen i Västeuropa.
I sin egenskap av aktivister i den oberoende studentförening som bildades under Solidarnosc' glansdagar, insåg de att det var viktigt att föra fram sina speciella krav, och de gav uttryck för sina strävanden i ett tolvpunkters program om förtrycket av kvinnor. Även om vi i väst hyllade uppkomsten av denna nya grupp, måste det sägas att deras inflytande förblev ytterst begränsat, och de fick aldrig något stöd bland de kvinnliga aktivisterna i Solidarnosc, även om de försökte. Och ändå var dessa arbetarkvinnor en viktig del av den fantastiska massrörelse som hade greppet om Polen under 18 månader.
Vid mer än ett tillfälle stod kvinnorna i Solidarnosc i främsta ledet. Ett exempel var ”svältmarschen” i Lodz och andra städer på sommaren 1981, demonstrationer som protesterade mot regeringens försök att knäcka rörelsen genom att svälta ut befolkningen. Ett annat var strejken bland kvinnliga arbetare i Zyrardow nära Warszawa på hösten samma år, en av de första aktionerna som tog upp tanken på en ”aktiv strejk”, där arbetare stannar kvar på jobbet men överlämnar resultaten från produktionen till den samhälleliga rörelsen istället för till staten.
Men den överväldigande majoriteten av dessa kvinnliga aktivister kom aldrig så långt att de ställde sina egna problem som kvinnor. Bara 6% av delegaterna till den oberoende fackföreningsrörelsens första nationella kongress var kvinnor. Inte heller på lokal nivå fick kvinnorna på långa vägar någon rättvis andel i Solidarnosc' ledarskap. Kvinnor som protesterade mot detta, och samtidigt var belastade av sin dubbla roll, slets mellan fabriken, fackföreningen och hemmet. Dessutom förhindrade den katolska kyrkans tyngd i Polen och dess reaktionära uppfattningar om kvinnans och familjens roll dessa kvinnliga aktivister från att omfatta några av de sanningar som studentgruppen i Warszawa uttryckte.
För östeuropeiska kvinnor är vägen till medvetenhet om förtrycket av dem som kvinnor full av fällor. Men den kamp som ”Kvinnor för fred” förde i Östtyskland mot kvinnlig värnplikt, visade att ett synsätt som inledningsvis låg helt inom ramarna för en allmän pacifistisk rörelse, i detta land kunde leda till ett ifrågasättande av det speciella förtrycket av kvinnor. Dessa kvinnor betraktar förvisso inte sig själva som feminister. ”Varför göra befrielsen till en strikt kvinnofråga? Vill inte alla i Östtyskland befrias?”, sade en av gruppens grundare, Barbel Bohle, som suttit i fängelse för sin verksamhet. Men senare tillade hon: ”Många kvinnor kommer till oss för att de vill diskutera problem som de ställs inför som kvinnor.”[10] Betecknande nog beslöt olika avdelningar av ”Kvinnor för fred” att, samtidigt som de kvarstannade i den allmänna rörelsen, träffas vid separata kvinnomöten, för att hindra män från att monopolisera all talartid och ge möjlighet till fria diskussioner om sina tankar.
”Mycket tyder på att många kvinnor i vårt land är missbelåtna”, skriver den kända östtyska författarinnan Christa Wolf i förordet till Maxie Wanders bok Guten Morgen, du Schone. ”Kvinnor frågar inte längre vad de är, utan vilka de är... Vårt samhälle har givit kvinnor möjlighet att göra det männen gör. Som väntat får detta kvinnor att fråga sig vad männen egentligen gör? Är det verkligen det jag vill?
Översättning Göran Källkvist Översatt ur International Viewpoint 9 mars 1987
[1] Scinteia, 1 november 1983.
[2] Women in Russia, 1980. Editions des Femmes, s 22.
[3] Guten Morgen, du Schöne, Maxie Wander, Luchterhand, 1985.
[4] Laws on work, 1977.
[5] Women in Russia, s 22
[6] Ibid.
[7] Alternative, New Series, nr 1, april 1986.
[8] Women in Russia, s 22.
[9] Gegenstimmen, nr 4, 1981.
[10] Cahiers du Féminisme, nr 27, vintern 1984.