Ur Fjärde internationalen 2/1988
När vi i dag ställs inför ett formligt berg av politiska skandaler och skumrask – från Palme-utredningen och Bofors-affären till kärnkraftschefers bordellbesök, mutskandaler i Stockholms stadshus och allt högre politikerlöner – har vi ibland i Internationalen talat om ”demokratiförfallet”. Då har genast någon av våra gamla medlemmar, som minns de marxistiska grundcirklarna från 60-talet, slagit en signal: ”Vad då förfall? Så här är ju den borgerliga demokratin, det är inget nytt. Tänk på Enbom- och Haijby-affärema på 50-talet. Eller hur det var ställt under kriget, med transportförbud och arbetsläger. Den borgerliga demokratin är helt enkelt inte mer demokratiskt än så här.”
Mot den reaktionen har de som pratat om demokratiförfallet svarat: ”Men herregud, var inte blinda! Ni måste väl se att även om det är en borgerlig demokrati, så börjar den bli allt mer korrumperad och odemokratisk. De som fattar besluten gör sig allt mer privilegierade och oåtkomliga. Fackliga och demokratiska rättigheter naggas allt mer i kanten. Titta på Thatchers England så får ni en vink om på vilket sätt den borgerliga demokratin är på väg att urgröpas i alla länder där kapitalistklassen försöker påtvinga de arbetande hårdnande livsvillkor.”
Jag tror att båda reaktionerna i grunden är riktiga. Vad som stod i de här grundcirklarna för tjugo år sedan var att den borgerliga demokratin, eller ett parlamentariskt politiskt system på kapitalistisk grund, inte är något verkligt folkstyre. Det är i sista hand bara en av formerna för de ekonomiska makthavarnas – kapitalistklassens – styre av samhället. Det är den form som är anpassad efter ett samhälle där starka arbetarorganisationer existerar utanför den borgerliga maktapparaten och där de ekonomiska marginalerna finns för kapitalist-klassen att köpa sig stabilitet.
Vi känner väl till andra former för kapitalistklassens styre:
• Militärdiktaturer, i till exempel Latinamerika där den inhemska borgarklassen inte är tillräckligt stark för att tillåta ett parlamentariskt system. Den har inte så mycket att köpa sig stabilitet med, utsugningen sköts till så stor del av utländska storbolag. Gång på gång läggs makten i militärens händer, av de styrande familjerna, oftast i samråd med imperialismen.
• Och vi har erfarenhet av den fascistiska diktaturen där monopolbourgeoisin i industrialiserade kapitalistiska länder lät beväpna en folklig massrörelse för att krossa arbetarrörelsen när de gamla borgerliga institutionerna inte klarade uppgiften.
• Vi känner till mer eller mindre väl kamouflerade militärstyren som i Turkiet och Sydkorea där borgarklassen tillsammans med de utländska imperialistiska intressena upprätthåller ett parlamentariskt system samtidigt som en form av militärt belägringstillstånd hela tiden råder (för att garantera maktinnehavet).
• Vi har dagens Israel och Sydafrika där vi faktiskt har haft en ganska väl utvecklad borgerlig demokrati, med allmän rösträtt, yttrande- och tryckfrihet osv för en del av befolkningen – kolonisterna – som lever på att förtrycka den ursprungliga befolkningen som saknar dessa rättigheter – ungefär som demokratin praktiserades hos de gamla grekerna: medborgerliga fri- och rättigheter åt de fria männen – slavarna stod förstås utanför.
Kapitalistklassens herravälde kan alltså utövas genom olika former; från marionettregeringar som utför de imperialistiska storbolagens order i ett utplundrat u-land – till storbankerna och jätteföretagen i vår borgerliga demokrati som sätter ramarna för vad de parlamentariskt valda kan besluta, utan att råka ut för ekonomisk krigföring.
Vi upplever dagligen exempel på detta: Ni här nere på Västkusten har ju fått se ett oerhört tydligt exempel med Scan Link och Birgitta Dahls ord om ett ”olyckligt vägbygge” på samma gång som löftena till Volvo om Uddevalla-satsningen stod fast. Varenda kommunpolitiker i glesbygden kan ge exempel på motsvarande. Ja, hela regeringens politik är i sista hand avhängig de ekonomiska makthavarnas beslut. Den avgörande makten att forma och styra samhällsutvecklingen ligger inte i de folkvalda organen. Den ligger där pengarna finns.
Så här långt tror jag att de flesta av dem som kallar sig socialister är överens. I SSU-flygblad brukar man ofta allmänt tala om att den politiska demokratin – en man, en röst – inte gäller den ekonomiska makten i samhället, och att detta måste ändras. Men när vi, revolutionära marxister, talar om den borgerliga demokratin, menar vi inte bara att de ”folkvalda” får sin makt snöpt av ekonomiska makthavare, som utan att vara demokratiskt valda sätter gränser för demokratin. Vi talar om ett politiskt system – med lagar, institutioner, funktioner och människor av kött och blod. Det har skapats av de härskande klassernas representanter för att kunna fullgöra sin uppgift: att garantera samhällsordningen och den rådande klassmakten.
Detta politiska system kan se olika ut i olika länder, beroende av de historiska villkor som systemet växte fram under. I USA har vi till exempel en ganska svag central statsadministration, och överhuvudtaget en mer begränsad myndighetsmakt i samhället. I stället regerar kapitalistklassen mer direkt genom sina företag och sina kapital. Det fanns inte någon längre tradition av en stark och centraliserad ämbetsmannastat i Nordamerika när den industriella kapitalismen bröt fram. Den amerikanska revolutionen på 1700-talet hade ju med hjälp av folkliga massrörelser sopat bort den engelska monarkins kolonialinstitutioner. Inbördeskriget på 1860-talet hade till stor del slagit sönder den gamla jordägararistokratins makt. Genom att den amerikanska borgarklassen dessutom lyckades krossa alla försök att bygga upp en stark och oberoende arbetarrörelse, framtvingades inte heller samma krav på en av staten garanterad stabilitet som i Europa. Därför ser den borgerliga demokratins institutioner och former så annorlunda ut i USA.
I Sverige växte den borgerliga demokratin fram på ett helt annat sätt. Här hade vi ända sedan 1500-talet och Gustav Vasas tid en stark och centraliserad nationalstat. Vi hade haft ett par hundra år av kungligt envälde som slutade i katastrof för den gamla härskarklassen, adeln, med stormaktsväldets sammanbrott. Den nya borgarklassens strävan efter makt på 1800-talet skedde inte genom att utnyttja stora folkuppror, som till exempel den amerikanska eller franska revolutionen. Tvärtom! Den framväxande svenska borgerligheten var oerhört svag och fruktade folkliga resningar kanske ännu mer än på många andra håll i Europa. Stormaktsväldets sönderfall och de förödande krigsnederlagen hade visat för alla inom överheten – både de gamla och de nya – vad statsmaktens försvagning kunde leda till: Dalaupproret på 1740-talet som slutgiltigt bara kunde krossas med hjälp av ryska undsättningstrupper; upprorsförsöket i Stockholm 1848, då fattiga massor av hantverkare och gesäller visade att de inte nöjde sig med de liberala reformvännernas försiktiga krav på utvidgade rättigheter; arbetarupploppen på 1850-talet, då de liberala fabrikörerna i Jönköping och på andra håll upptäckte att arbetarnas förtvivlan över att inte ha råd att äta sig mätta vändes inte bara mot de gamla godsägarna utan även mot liberalerna själva.
Den borgerliga demokratins framväxt i Sverige blev därför inte resultatet av en folklig massrörelse eller ett krig som sopade bort den gamla härskarklassen och dess politiska system. Den växte i stället fram i historiska knyckar, som ett resultat av köpslagan mellan de nya och de gamla under ett ständigt hot om kaos – ibland större, ibland mindre – från folkdjupet, från ”pöbeln”. Det är typiskt för denna utveckling att när den gamla ståndsriksdagen avskaffades 1865 och ersattes av tvåkammarriksdagen, trängdes visserligen den gamla adeln tillbaka till förmån för rika bönder och välbeställda män ur borgerskapet. Samtidigt minskade antalet röstberättigade i Sverige jämfört med på den gamla ståndsriksdagens tid.
Den gamla medeltida klassrepresentationen som bland annat byggde på tradition och släktband ersattes av penningen som urvalsmetod. (För att få rösta till Andra kammaren krävdes, frånsett att man var man, en förmögenhet på minst 1 000 riksdaler eller en inkomst på minst 800 riksdaler om året. Knappt fem procent av befolkningen uppfyllde de kraven... Första kammaren valdes indirekt av landsting och stadsfullmäktige. Den hade vetorätt över Andra kammaren. Valbara var män över 35 år med en förmögenhet om minst 80 000 riksdaler eller en inkomst om minst 4 000 riksdaler per år. Inalles berörde detta endast 6 000 personer i Sverige...)
Det tog drygt femtio år innan den borgerliga demokratin fick den grundform som den har än i dag; år som såg framväxten av en helt ny samhällsrörelse – underklassen i ny form, arbetarklassen – som för första gången i historien organiserade sig varaktigt och oberoende, för sina egna intressen...; år som såg stora delar av de gamla härskarklasserna förvandlas till kraftlösa föredettingar och ersättas av den nya industrins och bankväsendets herrar; år av rasande strider på industriarbetsplatser, gods, kaserngårdar... ja, överallt där hög och låg stod emot varandra.
Men det var inte förrän världskriget och nöden hade gjort hotet om revolution omedelbart – som de gamla härskande skikten accepterade att historien gjorde en ny knyck. De accepterade införandet av den allmänna rösträtten. Men de släppte inte monarkin, de gick inte med på att avskaffa den första kammarens privilegierade ställning, och framför allt: de gick inte med på att ersätta den gamla statsapparaten med någon ny typ av demokratisk förvaltning. Även författningsrevisionen 1918 var ett resultat av en köpslagan, både mellan de gamla härskarskiktens folk och den nya borgarklassen, men kanske framförallt mellan arbetarrörelsens socialdemokratiska ledning och den liberala borgerligheten. Rösträtten vanns, men det gamla politiska maktsystemet avskaffades inte. Sveriges arbetare fick politiska rättigheter men på den härskande klassens villkor. Det vill säga: borgerlig demokrati!
För många av den tidens socialister, både revolutionärer och reformister, hade kraven på demokrati och rösträtt haft en djupare innebörd. De föreställde sig en demokrati på deras egna, folkets, villkor antingen, som för revolutionärerna, genom att de gamla härskarna störtades i en revolution, eller, som för reformisterna, genom att med hjälp av rösträtten upprätta sin egen regering. Den regeringen skulle avskaffa den gamla överhetsstaten, och med hjälp av den arbetar-styrda demokratin avskaffa kapitalistklassens makt över samhällets tillgångar. Vi vet att det inte blev så. Reformistema blev i stället gisslan i den borgerliga staten, dess administratörer och till slut dess egen avkomma. Revolutionärerna fick aldrig på nytt chansen.
Den borgerliga demokratin var alltså resultatet av en kompromiss, en köpslagan. Den är inte arbetarklassens demokrati, utan demokratiska rättigheter i sista hand på borgarklassens villkor, inom ramarna för borgarklassens politiska maktsystem. Det systemet är inte arbetarklassens. Det är format efter de härskande klassernas behov genom historien just för att garantera deras minoritetsstyre.
• Den priviligierade ämbetsmannakåren, domstols- och rättsväsendets uppbyggnad
• formerna för partisystemet och rösträtten
• nätverket av lagar och förordningar som ska skydda den bestående ordningen: staten, myndigheterna och de privata intressena
• krigsmaktens, polismyndigheternas och de privata vakt- och ordningskårernas roll
Alla är de till för och har formats för att garantera det rådande klassväldet.
Arbetarrörelsen kan inte genomföra sina socialistiska målsättningar med detta maktsystem som verktyg. För verktyget skulle sabotera det man försökte uppnå och slutligen – när allt stod på spel – vändas mot arbetarrörelsen själv. Vi har sett det gång på gång i historien – från de stora tragedierna i Europa på 30-talet och i Chile på 70-talet till alla de små dagliga exemplen på hur socialister fått sina även blygsamma reformförsök saboterade av de gamla verktygen.
Arbetarrörelsen måste skapa sig sina egna verktyg, både för att pressa igenom sina omedelbara krav och för att genomföra de socialistiska målsättningarna. De verktygen är förstås egna politiska partier, fackföreningar, kooperativ och liknande. Men också, ju större frågor som står på spel, samorganisationer av arbetare och andra undertryckta, som förmår mobilisera och koncentrera hela arbetarbefolkningens makt mot klassmotståndaren. Historien har gett många exempel på sådana samlingsorgan för arbetarklassen – alltifrån de ryska sovjeterna 1905 och 1917, över de svenska hungerkommittéerna och råden 1917-18 till exempelvis de första arbetarshoras i den iranska revolutionen innan prästerna tog över. Deras utseende har skiftat i olika samhällen och under olika historiska förhållanden, men de har haft en sak gemensamt: De har varit former för att dra in hela arbetarbefolkningen i kampen för sina krav och för att organisera arbetarklassens egen makt.
Arbetarklassen och den arbetande folkmajoriteten kan inte heller utöva sin framtida makt på den gamla borgerliga demokratins sätt och med hjälp av dess politiska system. Den borgerliga maktapparaten även i sin parlamentariska form – bygger på att minimera befolkningens aktiva deltagande i landets styre, att skjuta beslutsnivåerna uppåt, så långt från arbetarklassen som möjligt. I Sverige i dag brukar ”Trädkramare” och andra mötas med argumentet att vi har representativ demokrati och att de begår en brottslig handling mot den representativa demokratin. I dag är det de politiska partierna och intresseorganisationernas förhandlingsspel som formellt står för formandet av samhällets utveckling.
I Statistiska Centralbyråns (SCB) siffror för 1985 framgår det att endast 15 procent av befolkningen är medlemmar i något politiskt parti (eller uppfattar sig som medlemmar, betydligt fler är formellt medlemmar på grund av kollektivanslutningen till SAP). Endast 4,1 procent av befolkningen anger sig som aktiva i något politiskt parti. 12,5 procent menar sig vara aktiva i facklig verksamhet – det vill säga har gått på något möte under året. Cirka 15 procent är aktiva i intresseorganisationer i allmänhet. Siffrorna är genomgående lägre för arbetare än för människor högre upp i samhället. För arbetare 16-34 år är bara 11 procent medlemmar i något politiskt parti, 2,5 procent aktiva i politiskt parti, 7 procent fackligt aktiva och cirka 10,5 procent aktiva i intresseorganisationer i allmänhet. Enligt siffrorna för högre tjänstemän i privata näringslivet är 17 procent medlemmar i något politiskt parti och 28 procent aktiva i intresseorganisationer. Till dessa siffror som visar att högt räknat ungefär 10 procent av arbetarklassen är aktiv i det politiska eller fackliga livet, så vet vi hur tillståndet ser ut i verkligheten; både i de politiska partierna och i fackföreningsrörelsen. Vi vet hur styrelsesättet ser ut inom till exempel de fackliga organisationerna – vilka som fattar besluten. Vi vet att LOs Landssekretariat på femton personer har vetorätt över i stort sett varenda stridsåtgärd inom LO-området. Vi vet hur det ser ut inom socialdemokratin. Vilka möjligheter även en aktiv medlem har att påverka partiledningens agerande...
Den överväldigande delen av befolkningen står alltså utanför politiskt inflytande så när som vid ett till tillfälle vart tredje år. Och detta är ofrånkomligt. Ty ett politiskt system som är avsett att förvalta en ekonomisk ordning där en liten minoritets privata vinstintressen ska sättas före de många människornas behov, ett sådant system kan inte låta majoriteten råda. För det skulle hämma själva drivkraften i deras ekonomiska system: den privata vinsten och deras eget berikande.
• Därför måste de viktiga besluten skjutas uppåt;
• Därför krävs en priviligierad politikerkast som lever i en annan värld än dess väljare. En kast som vågar fatta ”impopulära beslut”, utan att personligen riskera allt om de röstas bort någon gång;
• Därför måste ett nät av spärrar, fördröjningsmekanismer och hinder ingå i maktsystemet så att folkligt förankrade krav som går stick i stäv med kapitalets intressen så långt som möjligt desarmeras innan det kommer till beslut och genomförande – allt för att ge kapitalet rådrum, tid att finna andra vägar, utan att äventyra stabiliteten och dess långsiktiga intressen.
Ett samhälle där de arbetande människornas behov sätts främst måste styras av helt andra politiska mekanismer – inte bara för den moraliska rättvisans skull, utan för att överhuvudtaget kunna fungera. I den kapitalistiska ordningen är det marknaden som signalerar till näringslivet vad som ska produceras och vilka satsningar som ska göras. Det är en form av pengamas rösträtt som vägleder systemet. Och i en viss mening fungerar det. De som har flest röster – alltså mest pengar – kan styra produktionen efter egna behov och få dem tillgodosedda. Ett samhälle som har avskaffat marknaden som främsta styrmekanism för samhällsproduktionen, måste styras genom befolkningens aktiva deltagande och beslutsfattande för att inte gå i ”historiskt” baklås och stagnera. Det är det vi har sett de negativa exemplen på i Sovjet och Östeuropa. Människomiljonernas myllrande krav och behov kan inte överblickas av en upphöjd elit, långt från människornas vardag. Det kan inte finnas, som Leo Trotskij skrev vid ett tillfälle, någon sådan allvetande hjärna som kan fatta rätt planeringsbeslut för de oerhört skiftande behoven. Sådana beslut kan bara fattas av de arbetande människorna själva. Därför måste den proletära demokratin eller arbetardemokratin – om den gemensamt ägda produktionen ska kunna vara livskraftig och tillgodose ägarnas behov styras genom ett så aktivt folkligt deltagande som överhuvudtaget är möjligt.
Besluten måste skjutas nedåt, de arbetande själva förvalta sina arbetsplatser och bostadsområden, sköta ordningens upprätthållande och försvar och förhindra att deras representanter ges villkor som avskiljer dem från dem de ska representera. De verktyg, de samlingsorgan som arbetarbefolkningen skapar som maktmedel redan under kampen mot kapitalismen är också, tror vi, fröna till en sådan ny typ av djupt folkligt förankrad socialistisk demokrati.
Vi kanske senare kan diskutera möjligheterna och erfarenheterna av en sådan arbetardemokrati. Hur de breda folkmassorna kan dras in i samhällsstyret och förvaltningen av samhällets tillgångar, hur man kan tackla spänningsförhållandet mellan övergripande och långsiktiga planer och därmed kravet på central makt – och omedelbara och lokala behov och därmed gräsrotsmakten. Men här kan vi bara dra slutsatsen: Den borgerliga demokratin är inte arbetarrörelsens demokrati. Dess institutioner är inte våra. När arbetarrörelsen träder in i dessa institutioner är vi inkräktare i fiendeland. Vi måste förstå det, och handla därefter.
Men vad betyder det? Att vi inte ska kliva in där? Nej, det betyder det inte. Så länge dessa institutioner är och uppfattas som den politiska maktens forum måste vi arbeta för att finnas där, och konfrontera de gamla politiska krafterna med vårt program. Och visa vad den borgerliga demokratin går för och var de avgörande besluten fattas. Jaha, ska vi alltså bara använda den borgerliga demokratins församlingar som en plattform att hålla stora tal från? Nej, överallt där vi befinner oss ska vi i alla frågor, stora som små, försöka försvara arbetarintressena, försöka blockera försämringar för de arbetande och bidra till förbättringar så långt det är möjligt.
Men allt detta – från de politiska avslöjandena till smågnetandet för arbetarintressena – gör vi utifrån vår roll som systemets fiende och med målsättningen att stärka arbetarklassens eget självförtroende och egen oberoende styrka, för att i framtiden avskaffa och ersätta den borgerliga demokratin med de arbetandes egen. Jag tror att en avgörande skillnad mellan vårt parti och VPK går här: Är vi en främmande kropp i systemet – eller dess vänstra flygel? Är vår utgångspunkt och målsättning att revolutionärt avskaffa och ersätta det nuvarande politiska systemet eller att reformera det?
När vi pratades vid innan det här seminariet sade Johan Lönnroth: ”Vad är ett revolutionärt parti i Sverige i dag? Det kan man inte se nu, utan först vid de historiska brytpunkterna.” Jag tror att det är riktigt i den meningen att det är först ställningstagandena när det verkligen gäller, förmågan att då ta rätt väg och lägga fram de möjliga handlingsförslagen, som visar vilket parti som motsvarade den revolutionära situationens krav. Och det är sant att en politisk organisation högljutt kan göra anspråk på att vara revolutionär utan att någonsin närma sig folkmassorna och därigenom aldrig kunna spela någon egentlig roll för en revolutionär utveckling. Därmed visar den sig vara en icke-revolutionär organisation. Att vara en liten handfull människor som får tillfredsställelse av att publicera revolutionära slagord är lätt. Att försöka organisera och få stora folkmassor att ta steg för steg framåt i riktning mot ökande politisk klarhet och vilja att förändra samhället, är oerhört mycket svårare.
Men jag tror att det utifrån den insikten är ett svårt misstag att föreställa sig att ett parti och människor som inte har förberett sig för kommande brytningar med systemet, som inte har skapat de politiska och organisatoriska förutsättningarna för sådana strider, kommer att kunna välja rätt när den tiden kommer och de oerhörda historiska krafter sätts i rörelse som utlöser striden. Tvärtom visar erfarenheten att sådana krafter inte förmår hålla måttet och inte heller förmår förbereda de breda folklagren för sådana strider.
Det socialistiska partibyggets konst, den svåra uppgift som vi måste gå i land med, är att både bidra till att föra stora folkmassor framåt steg för steg i den dagliga kampen, och att förbereda växande skaror av socialister för den revolutionära uppgörelse med kapitalismen som ligger framför oss. Ett led i dessa förberedelser är just att skapa klarhet i den borgerliga demokratins grundläggande funktion.
Den uppgiften får emellertid inte lura oss till en likgiltig inställning till de demokratiska rättigheter som borgarklassen har släppt till inom ramen för sitt system. Dessa rättigheter är inte givna. Deras omfattning och djup är helt beroende av styrkeförhållandena i samhället och i vilken utsträckning borgarklassen tycker sig ha råd med dem. Därför är det också idag riktigt att tala om ”demokratiförfallet”, i den meningen att det hårdnande klassamhällets krav gör borgarklassen allt mindre generös med exempelvis fackliga rättigheter och allt mer benägen att strunta i de egna lagarna och reglerna, närhelst de begränsar profitkraven – som exempelvis fallet Bofors så tydligt visat.
En kapitalism på nedgång, med hårdnande utsugning av arbetarklassen betyder också ovillkorligen en urholkning av den borgerliga demokratins rättigheter. Vi socialister ser försvaret av dessa rättigheter som ett försvar av arbetarrörelsen själv. För vår kritik av den borgerliga demokratin är ju inte en kritik av dessa fri- och rättigheter. Det är en kritik mot att den kapitalistiska äganderätten och dess politiska maktsystem, dess stat, gör dessa rättigheter i så hög grad formella. Den socialistiska arbetarrörelsens uppgift är att genom att avskaffa det borgerliga klassherraväldet ge alla dessa stympade rättigheter ett verkligt innehåll.