Ur Fjärde internationalen 2/1988
Alexandra Kollontay skrev att familjen under kapitalismen tenderade upplösas. Familjens roll för arv och egendom hos bourgeoisien, och som produktionsenhet bland småbourgeoisien, fanns inte hos lönearbetarna. Arbetarkvinnan började få en annan ekonomisk ställning, bredvid mannen, och spänningen mellan det nya och de gamla könsrollerna gav upphov till ”kvinnofrågan”.
Ingrid Hedström påvisar att upplösningstendensen har funnits (i Sverige) under industrialismens första halvsekel, men också att den återkommit under de senaste decennierna. Däremellan hade vi ”kärnfamiljens” eller hemmafrufamiljens period. Varför? Hur gick det till? Hedström menar att den skapades av statliga beslut, motiverat som ett stöd till barnafödandet. ”Kris i befolkningsfrågan” gick som ett larm över Sverige från paret Myrdal på 30-talet. En statlig familjepolitik igångsattes med olika former av barn-, bostads- och moderskapsbidrag eller andra stöd. En samlevnadsform hölls på konstlad väg under armarna. Men den offentliga sektorns utbyggnad och ökat kvinnligt förvärvsarbete satte åter igång upplösningstendenserna.
1988 är ett valår, vilket aktualiserar sådana saker som ”parlamentarism” och ”borgerlig demokrati”. Håkan Blomquist ger en grundläggande revolutionär syn på detta. Parlamentarism, hävdar Blomquist, är ett politiskt system i ett samhälle med starka arbetarorganisationer utanför den borgerliga maktapparaten och där kapitalisterna kan köpa sig stabilitet. Den är resultatet av en kompromiss mellan borgerligheten och en framväxande arbetarrörelse. Rösträtten infördes, men det gamla politiska systemet bevarades.
Miljöpartiet har gått framåt i opinionsundersökningarna. Gröna partier har haft framgångar i flera andra länder. Björn Eriksson analyserar den gröna ideologin, och dess kopplingar till småborgerskapet i samhällen som domineras av motsättningen mellan Kapital och Arbete. En småborgerlig ideologi, hävdar Eriksson, är en ångestreaktion mot kampen mellan huvudklasserna, och mot småbourgeoisiens borttynande. Den kommer till uttryck i ”populism”, som typiskt nog kan utvecklas i ett höger- och ett vänsteralternativ.
Kjell Östberg ställer frågan om det finns någon socialdemokratisk utrikespolitik? Mot bakgrund av Yngve Möllers biografi över Östen Undén - den som hade den längsta erfarenheten av socialdemokratisk utrikespolitik som statsråd och utrikesminister - ges några aspekter på svenskt agerande. Östberg hävdar att en gammal dröm om nordiskt herravälde fortfarande levde kvar hos den härskande klassen ännu på mellankrigstiden och under andra världskriget. Detta tog sig uttryck i anspråk på Åland, men också i idén om ett gemensamt svensk-finskt förvarsförbund riktat österut.
Eleanor Marx, dotter till Karl Marx, porträtteras av Leif Wadstedt. Det kanske inte är så känt att hon var stridbar socialist, som var med att organisera de första partibildningarna, agitera bland och för strejkande arbetare, polemisera mot anarkister och representera gasarbetarna på Andra Internationalens kongresser. Hon var en uppskattad talare, som försvarade sin fars idéer. En av de första ”marxisterna”.
Red