Ur Fjärde internationalen 2/1988

Kjell Östberg

Undén-linjen

När Östen Undén 1962 skulle lämna regeringen ställde han i en artikel frågan om man kunde tala om en särskild socialdemokratisk utrikespolitik. Ingen skulle bättre än han kunna besvara den. Undén hade i nästan ett halvt sekel varit en av socialdemokratins främsta utrikespolitiska experter. Det var 45 år sedan han för första gången utsetts till socialdemokratiskt statsråd, och de senaste 17 åren hade han utan avbrott varit Per Albins och Tage Erlanders utrikesminister. Mot den bakgrunden kan Undéns svar förefalla märkligt magert. De enda exempel han gav där man kunde hitta några särskilda socialdemokratiska särdrag var dels arbetet för Internationella Arbetsorganisationen, ILO, numera ett FN-organ gemensamt för fackföreningar och arbetsgivarorganisationer med syfte att nå bättre förhållanden på arbetsmarknaden, dels u-hjälpen. I bägge fallen var det ett uttryck för internationell socialpolitik, menade han.

Undéns artikel refereras i Östen Undén en biografi som Yngve Möller givit ut till 100-årsminnet av Undéns födelse[1]. Kanske ville han inte i en kort artikel bli allt för utförlig, skriver Möller, men fortsätter: ”Det kan inte uteslutas att Undén inte fann några egentliga socialdemokratiska särdrag i vår utrikespolitik.”

En läsning av Möllers utförliga biografi, konventionellt skriven och ovanligt tråkig för att vara författad av en journalist, ger oundvikligen upphov till reflektioner över nittonhundratalets svenska utrikespolitik i allmänhet och det socialdemokratiska partiets roll för detta i synnerhet.

Jag vill här lyfta fram några aspekter, som måhända mer utforskat skulle kunna ge ett mönster för att bättre förstå ett viktigt men mystifierat område av svensk 1900-talspolitik.

Myten.

Vi känner alla myten om det fredsälskande Sverige. Landet som troget sin neutrala läggning och utan imperialistiska anspråk på andra nationer, hållit sig utanför krig i 175 år. Den myten passar särskilt bra för socialdemokratin, som under de senaste 70 åren utropat sig till denna politiks främsta gårdvar. Hur håller den för en kritisk granskning?

Sverige har en gedigen historia av expansionism och imperialism. Stormaktsdrömmarna slutade ingalunda när holländarna erövrade ”New Sweden” på 1600-talet, eller när Karl den XII dog. Nej, det arvet är betydligt mer aktuellt.

Vi har också allt för lätt att glömma att det under denna tid inom landets gränser genomförts en avancerad form av kolonialism: samernas undanträngande på gränsen till utrotning.

Men framförallt – och det är huvudtesen i denna betraktelse – drömmen om ett nordiskt herravälde har aldrig dött ut. Den härskande klassen har aldrig kommit över förlusten av Finland. Gång på gång, även långt in på 1900-talet, har dess blickar vänts österut i letandet efter möjlighet till revansch och att vinna Finland åter, eller åtminstone ökat inflytande.

Sverige mellan blocken.

Någon har försökt fånga den svenska industrialiseringen i uttrycket: Man sålde till England, köpte från Tyskland och lånade från Frankrike. Om än starkt förenklat försöker det fånga ett typiskt drag, som än idag har sin giltighet: Den svenska borgarklassens beroende av goda förhållanden till olika stormaktskonstellationer. Även om ett ideologiskt arv av stormaktsdrömmar funnits hos den svenska borgerligheten långt in i våra dagar har de reella möjligheterna att realisera dessa sedan länge upphört.

Sverige är ett litet men hungrigt imperialistiskt land, heter det i en träffande formulering. Landets beroende av andra länder var alltså påtagligt från början, och när kapitalismen runt sekelskiftet gick in i sitt imperialistiska skede blev det oåterkalleligen nödvändigt för den svenska industrin att kasta sig ut på världsmarknaden i en kamp på liv eller död med andra länder. Precis som i andra länder blev det en huvuduppgift för den svenska staten att stötta denna kamp. Sverige var och är för litet för att på allvar ensamt kunna spela en stormaktsroll. Landets jämförelsevis stora ekonomiska styrka kombinerat med dess politiskt/geografiska läge har istället gjort att den svenska utrikespolitikens huvudsakliga inriktning varit att försöka manövrera mellan de olika rivaliserande imperialistiska blocken, utan att för den skull bryta med den grundläggande intressegemenskapen.

Men samtidigt har Sverige sökt bygga upp stödjepunkter genom att skaffa sig en ledande position i ett samarbete med andra småstater. Fram till 1950-talet var dessa ansträngningar framförallt inriktade på Norden, därefter har intresset alltmer inriktats på länder i tredje världen.

Det är min tes att här har de härskande klassernas stormaktsdrömmar smält samman med mer prosaiska behov hos kapitalismen. Den nya syntesen har blivit småstatsimperialism?

En första socialdemokratisk utrikespolitik.

1917 bildades för första gången en svensk regering med socialdemokratiskt deltagande – Edén -Brantings koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater. Östen Undén deltog som konsult.

Den centrala fråga den tillträdande ministären hade att lösa var utrikespolitisk, och kunde därför ge en antydan om huruvida socialdemokrater i regeringsställning var inriktade på att markera en egen linje i utrikespolitiken. Fanns det en socialdemokratisk utrikespolitik?

Årtiondena före första världskriget hade den svenska överklassen till sin största del varit tyskorienterad. Kultur, utbildning, moraliska och politiska ideal hämtades från grannlandet söder om Östersjön, och inflytelserika grupper ville dra in landet på Tysklands sida i kriget. När kriget gick mot sitt slut, och Tysklands nederlag stod klart, föll den tyskvänliga regeringen Hammarskjöld. Den nya regeringen Edén-Branting fick som sin omedelbara uppgift att lägga om denna orientering och framförallt få en uppgörelse med västmakterna som på kort sikt tryggade landets försörjning och som efter krigsslutet gav möjlighet till ett fruktbart samarbete med segrarmakterna. Det är väl omvittnat hur liberaler och socialdemokrater tillsammans lyckades genomföra denna utrikespolitiska kursändring.

Regeringens starke man i detta arbete, utrikesminister Hellner, var Wallenbergs direkte företrädare och han hade inga problem att samarbeta med Branting, som själv sedan länge var utpräglat pro-västlig och hade goda personliga kontakter långt in i de engelska och franska utrikesförvaltningarna.[2]

Det ideologiska arvet.

Det verkar alltså som socialdemokratin snabbt kunde anpassa sig till den utrikespolitik som också stora delar av den svenska borgerligheten förespråkade. Men var det ett resultat av att man övergav tidigare principer, eller stod politiken i samklang med den egna ideologiska grundsynen?

Det var ett högerorienterat socialdemokratiskt parti som 1917 inträdde i en koalitionsregering med liberalerna. Den revolutionära vänstern hade strax innan stötts ut, och just utrikespolitiska frågor inställning till krig och imperialism – hade spelat en stor roll vid splittringen.

Brantings utrikespolitiska linje hade varit den klassiskt småborgerligt pacifistiska. Skiljedomstolar vid internationella tvister, permanent skandinavisk neutralitet och nedrustning, men bara i takt med tillväxten av internationella fredsgarantier – var centrala delar i högersocialdemokraternas program. Krig var alltså något man skulle kunna bekämpa, bara man hittade formerna för tvistande länder att lösa sina konflikter.

Resultatet av den linjen kunde fullt ut skådas vid första världskrigets utbrott, där parti efter parti inom Andra Internationalen visade sig vara politiskt avväpnade i kampen mot kriget, och därför kom att kapitulera inför sina egna länders borgarklasser.

Den alternativa synen, att krig är konsekvensen av imperialistisk rivalitet och rustningar, och därför måste bekämpas av den internationella arbetarklassen som ett led i kampen för den sociala frigörelsen, hävdades av Internationalens vänster. I den unga Sovjetstaten kunde man avläsa följderna av en politik där arbetarklassen vände sina vapen mot den egna borgarklassen istället.

Exemplet Nationernas Förbund.

Ändå var det till sin havererade förkrigspolitik Branting och socialdemokratin återvände när partiet skulle formulera en utrikespolitik som statsbärande parti. Nationernas Förbund var själva sinnebilden för den ideala socialdemokratiska fredspolitiken.

I Nationernas Förbund utförde Branting – och hans främste medarbetare Undén – ett intensivt arbete för att nå målet ”aldrig mera krig”. Kampen för avtal om nedrustning var från början en svensk hjärtefråga, liksom arbetet att förstärka förliknings- och skiljedomsförfarandet som instrument för att fredligt avgöra tvister mellan länder. Ja, Undén fick till och med ett berg i Bulgarien uppkallat efter sig, efter att ha avgjort en tvist med Grekland till landets fördel.

Men trots alla ingångna Génèveprotokoll och Kellogpakter, som av entusiastiska socialdemokrater utropades till ”Magna Charta för världen fred” eller ”en ljusning för mänskligheten”, föll åter alla fredsansträngningar samman som korthus när den tyska imperialismen började rusta och åter hota den engelska och amerikanska. När fascismen i Tyskland och Italien mot slutet av 30-talet påbörjade sin aggression mot Abessinien, Spanien, Österrike och Tjeckoslovakien, tappade till och med de svenska socialdemokraterna hoppet.

Men Nationernas Förbund hade ett vidare syfte, betydligt mer centralt och långtgående än att sprida pacifistiska fredsillusioner. Förbundet var från början en organisation i första hand för första världskrigets segrarmakter, med England och Frankrike i spetsen, med uppgift att övervaka Versaillesfredens hårda villkor, riktade framförallt mot Tyskland, som följdriktigt från början utestängdes från medlemskap. Inte minst det omdiskuterade sanktionssystemet, som Sverige från början förband sig att utföra, var ett redskap för att försöka bevara de segrande staternas hegemoni.

Förutom funktionen att tillvarata den engelska och franska imperialismens intressen gentemot den tyska, tillkom ännu en viktig gemensam uppgift: att bekämpa det kommunistiska hotet, representerat av den unga sovjetstaten. Detta gjorde man med stor frenesi. Åtskilliga av Nationernas Förbunds medlemsländer deltog i den massiva invasionen mot Sovjetunionen i samma andetag som de svor sin anslutning till NFs eviga fred. I en officiell NF-rapport hävdades t ex att Finland måste belönas för den tjänst man gjort andra länder genom sin kamp mot kommunismen. Det är alltså klart att Nationernas Förbund var ett redskap för att bevara det rådande systemet och för vissa stormakter mot andra.

Sverige kom att spela en aktiv roll i NFs utveckling. Branting fick till och med Nobels fredspris, bland annat för sina insatser för NFs uppbygge. En påtaglig strävan från svensk sida var att få samtliga maktblock representerade i NF. En annan var att man gärna ville se sig som förespråkare för de neutrala småstaterna.

Denna politik har som vi vet, efter NFs nederlag på 30-talet, fått sin fortsättning i Sveriges oförtrutna stöd till Förenta Nationerna. Det gäller i alla viktiga aspekter: Arbetet för internationell nedrustning; försöken att spela en ledande roll bland de alliansfria staterna; beredskapen att verka för ett imperialistiskt status quo bland annat genom det maktmedel som FN-trupperna utgör.

Är Finlands sak vår?

Inledningsvis föreslog vi att ett viktigt drag för att kompensera Sveriges relativa litenhet i kampen om internationellt inflytande, skulle vara att göra sig till företrädare för grupper av mindre stater i samma situation. Vi har hävdat att detta kännetecknat landets agerande i NF och FN. Men det har också gjorts mer handfasta försök att knyta de nordiska länderna närmare – under svensk ledning. På 30-talet talades mycket om nordisk samverkan inför det hotande världskriget, och vissa kontakter togs mellan de skandinaviska länderna, men under mellankrigstiden var det framförallt de svensk/finska relationerna som stod i förgrunden.

Som antytts ovan har Finland alltid haft ett stort symbolvärde för den svenska överklassen, och alldeles särskilt dess militära utskott. Man kom aldrig över förlusten 1809, som reellt också innebar dödsstöten för den svenska Östersjöimperialismen. En relativt stor och inflytelserik svenskspråkig minoritet med starka band med Sverige höll frågan ytterligare levande. Dessutom var det framförallt genom Finland som det ryska hotet kunde göras påtagligt.

I århundraden har Ryssland spelat en avgörande roll för utvecklingen av den svenska krigsmakten. Det var Ryssland som utgjorde det främste hindret mot, och så småningom helt stäckt planerna på, att omvandla Östersjön till ett svenskt innanhav. Rysskräcken plockades fram med jämna mellanrum och kom att piskas upp till rent groteska proportioner under de framgångsrika rustningskampanjerna åren innan första världskriget.

Som en följd av ryska revolutionen kom förhållandena kring Östersjön att drastiskt förändras. En av den nya bolsjevikregeringens första åtgärder blev att ge Finland sin fulla självständighet. Inspirerad av segern i Ryssland utbröt omedelbart en socialistisk revolution även i Finland, borgarklassen grep till vapen för att störta den röda regeringen och det finska inbördeskriget var ett faktum vintern 1918.

Lika självklar som de svenska arbetarnas solidaritet med sina finska bröder och systrar, lika stark var den svenska borgarklassens önskan att med alla medel stödja sina själsfränder. Officiellt förhöll sig den svenska regeringen neutral, men den hindrade inte, för att uttrycka det milt, att frivilliga, framförallt ett stort antal officerare, slöt upp på de vitas sida. Detta vapenbrödralag kom att få stor betydelse under de kommande årtiondena.

Men regeringen gav också mer handfasta bidrag till de vitas seger. Den socialdemokratiske sjöministern Palmstierna lät således ge fartyg lastade med vapen och stridsutrustad militär från Tyskland effektiv svensk örlogskonvoj till skydd mot påstått sovjetiskt hot.

... och Ålands?

Hur ställde sig socialdemokraterna till att förvalta dessa traditioner? Ett högst uppseendeväckande exempel på expansionslusta och storsvenska ambitioner var de aktioner de socialdemokrater deltog i under denna tid vid de intensiva försöken att med, i bästa fall, fredliga medel erövra Åland.

1917 uppstod bland den svenskspråkiga befolkningen på Åland en rörelse för anslutning till Sverige. Rörelsen togs av nationalistiska svenska strömningar till intäkt för att organisera en kraftfull kampanj för Ålands införlivande med Sverige. Argumenten var i huvudsak två: Stöd åt ålänningarnas krav med hänvisning till principen om nationell självbestämmanderätt, och svenska strategiska intressen. Det torde inte vara någon överdrift att säga att det senare argumentet vägde tyngst för dem som stod bakom kampanjen. ”Åland är en pistol riktad mot Sveriges hjärta”, hette det sen gammalt, och efter revolutionen i Ryssland och risken för de rödas seger i Finland, kändes hotet mer akut än någonsin. Det måste ändå betecknas som anmärkningsvärt att även de socialdemokratiska ledarna deltog i denna kampanj för att, mot det samlade Finlands bestämda mening, erövra Åland. Det var emellertid vad som hände.

Ja, i själva verket var några av dem, Branting och framförallt Palmstierna, tidvis ledande Ålandsaktivister. Palmstierna lät till och med landsätta svenska trupper på ön våren 1918. Formellt var motivet att skydda svenskars säkerhet och evakuera dessa och de ålänningar som så önskade – alltså exakt det argument USA använder när man landsätter sina soldater i Grenada, Guatemala, Iran ...

Motiven torde istället i stor utsträckning att sätta press på Finland, och inför ett fredsslut få landet av avstå Åland. Trupperna stannade i flera månader, och de sista lämnade inte ön förrän Finland inkallat tyska trupper till öarnas försvar.

Men den svenska ålandskampanjen avstannade inte med detta. Under tre år drev man den med stegrad intensitet i konflikt med Finland. Man ingrep öppet till stöd för den åländska separatiströrelsen, som med den socialdemokratiska utrikesministerns goda minne till och med försågs med svenska vapen. Sista stadiet blev att med Branting som spjutspets, driva frågan till Nationernas Förbund, som emellertid avvisade de svenska anspråken.

Att det i detta stadium framförallt var argumenten om nationell självbestämmanderätt som officiellt fördes fram som orsak till Sveriges agerande – ja, Sverige stödde ålänningarnas krav av oegennyttig rättskänsla hette det ofta – torde inte ha övertygat särskilt många. Nästa fas av Ålandsfrågan kom att avslöja hur mycket Sveriges hjärta klappade för ålänningarnas intressen. En rörelse bland tornedalsfinnarna om återförening med Finland kunde däremot inte räkna med särskilt starkt svenskt stöd ...[3]

Finland och Åland II.

Trots de uppenbara spänningar som Ålandsfrågan medförde i de finsk-svenska relationerna kom den svenska utrikespolitiken, och särskilt de militära aspekterna av den, att snart ställa ett närmande till Finland i förgrunden. Den nya sovjetstaten hade ingalunda minskat den svenska borgarklassens rysskräck, eller om man så vill, dess intresse av rysskräck och aggression österut.

Under hela mellankrigstiden var Finland en av de mest aggressiva motståndarna till Sovjetunionen. De vitas seger i inbördeskriget med den påföljande blodiga slakten på de röda och den fascistiska Lapporörelsen på 30-talet hade gett upphov till en sällsynt militant antikommunism. De storfinska drömmarna om ett korståg mot öster ibland hejdat först av Ural – gjorde sig breda.

Andra länder, med liknande syften och drömmar, tvekade inte att utnyttja sig av de finska ambitionerna. Fram till mitten av 30-talet fanns mer eller mindre fasta planer på anti-sovjetiska allianser mellan de baltiska staterna, Polen och Finland. Och det behöver väl inte påpekas att detta sågs med välbehag av andra stater.

Men det förekom också strävanden att dra in Finland i ett nordiskt, eller åtminstone ett svenskt-finskt samarbete. Hos militären var detta klart utsagt att det också skulle gälla militära aspekter. I flera uppmärksammade debattskrifter av ledande militärer krävdes ett finskt-svenskt försvarsförbund med spetsen riktad österut. Men militären begränsade sig inte bara till debatt. De utformade i ett konkret samarbete på stabsnivå en sådan inriktning.

Wilhelm Carlgren, vår utan jämförelse främsta expert på 1900-talets svenska utrikespolitik, ger följande sammanfattning av svenska militärers agerande:

I underhandskontakter med finska kollegor – i många fall deras stridskamrater från 1918 – och med successiva generalstabschefers gillande skisserade de en svensk-finsk försvarssamverkan och en svensk uppmarsch i Finland i ett eventuellt krig med Sovjetunionen, det krigsfall som helt dominerade finsk försvarsplanering under 1920- och 30-talen, och svensk fram till detta decenniums mitt.[4]

Vad regeringar eller enstaka statsråd i Stockholm eller Helsingfors kände till om dessa kontakter må lämnas öppet, ”alldeles okunniga kan de inte ha varit”, fortsätter Carlgren. I klartext: visst har centralt placerade politiker känt till grunddragen i den svenska antisovjetiska militära inriktningen i nära samarbete med Finland. Under långa perioder – oavbrutet sedan 1932 – hade dessa politiker varit socialdemokrater. Däremot hade de undvikit att ge planerna någon officiell sanktion. 1938 kom det att ske en förändring härvidlag. Åter kom Åland att bli en central in- och utrikespolitisk fråga. Nationernas Förbunds beslut i Ålandsfrågan 1921, som alltså huvudsakligen gick de svenska förhoppningarna emot kom dock att bekräfta öarnas status som demilitariserat område, ursprungligen en följd av Krimkriget 1856. Inför ett ökat krigshot (läs Sovjet), önskade Finland revidera detta beslut och få möjligheter att uppföra befästningar på öarna. Man vände sig till Sverige med önskemål om samarbete, men man kunde också tänka sig att utverka tyskt deltagande i planen istället. Den svenska socialdemokratiska regeringen, under ledning av utrikesminister Rickard Sandler, accepterade det finska förslaget och gemensamt utarbetades den så kallade Stockholmsplanen. I korta drag gick den ut på att befästningar genast skulle uppföras i södra delen av Ålands skärgård och att försvaret av öarna skulle delas av de bägge länderna

I ett slag var den svenska regeringen beredd att överge viktiga delar av den officiella utrikespolitikens grunder: att motsätta sig alla befästningar på Åland och att vägra alla åtaganden att sända svenska styrkor utom landets gränser för att delta i annat lands försvar.[5] Dessutom vägrade ålänningarna envist att inse att en militarisering av Åland skulle öka deras trygghet, och var heller inte beredda att acceptera det införande av värnplikt på öarna som planen förutsatte. Dessa invändningar vägde emellertid lätt, och nonchalerades helt av den tidigare så Ålandsvänliga opinionen. Så mycket för Sveriges engagemang för ålänningarnas självbestämmande.

Nu var emellertid beslutet att militarisera Åland inte bara en svenskfinsk angelägenhet. Det krävde också godkännande av de stater som undertecknat Nationernas Förbunds Ålandskonvention 1921, dvs Östersjöstaterna utom Sovjet – som var utestängt från NF vid den tiden – samt de segrande stormakterna Storbritannien, Frankrike och Italien. Att samtliga dessa länder, alltså även Hitler-Tyskland, accepterade Stockholmsplanen, medan Sovjet som också tillfrågades vägrade, ger kanske en antydan om mot vilket land befästningssträvandena ansågs riktad. I det läget var emellertid den svenska regeringens majoritet inte beredd att sätta planen i verket som tänkt sommaren 1939.

Som utvecklingen därefter visade hade ett genomförande av de svensk-finska planerna med stor sannolikhet inneburit att Sverige inom kort dragits in i ett krig mot Sovjetunionen. Utrikesminister Sandler höll in i det sista envist fast vid sin Ålandspolitik, och krävde vid finska vinterkrigets utbrott att svenska trupper skulle överföras till Åland. Det måste sägas vara ett konsekvent tillämpande av den linje hela regeringen tidigare önskat genomföra.

Inför det annalkande europeiska storkriget hösten 1939 är det, mot bakgrund av den ovan antydda permanenta finska aggressiviteten mot öster, inte helt omöjligt att förstå att Sovjetunionen kände en viss oro för de få mil av kust inne i Finska viken kring Leningrad som var landets enda kontaktyta med Östersjön och sjövägen mot Europa. Man krävde därför av Finland rätt att arrendera flottbaser på finskt territorium samt en justering av landgränsen bland annat på Karelska näset, så att Leningrad inte skulle befinna sig inom skotthåll för långskjutande artilleri. Finland vägrade och anfölls i slutet av november av Sovjetunionen. Finska vinterkriget var ett faktum.

Den svenska opinionen kom att entydigt och mycket starkt ta ställning för Finland. En högljudd minoritet argumenterade för en militär svensk intervention, och de tusentals svenskar som deltog som frivilliga hyllades som hjältar av företrädare för alla partier (utom Sveriges Kommunistiska Parti). Om det fanns en term beskrev ett stadium mellan krig och fred, skulle denna term kunna användas om Sverige under vinterkriget. Ur vissa synpunkter – militära såväl som psykologiska – befann sig Sverige i ett slags krigstillstånd, skriver historikern Alf Johansson. Officiellt var emellertid den samlingsregering som bildades hösten 1939 mot ett ingripande i kriget, och Sandler fick avgå som utrikesminister efter sin Ålandspolitik.[6]

Men knappt hade Finland förlorat vinterkriget förrän nya framstötar gjordes att skapa ett svenskt-finskt förvarsförbund, planer välsignade i Berlin men knappast i Moskva. Här spelade inte minst Undén, då inflytelserik ordförande i det viktiga utrikesutskottet, en viktig roll. På uppdrag av regeringen lade han fram ett förslag till mycket långtgående samarbete mellan Sverige och Finland. Ja, han förespråkade till och med en enhetlig svensk-finsk utrikesförvaltning under svensk ledning. Innan frågan hade kommit till slutlig svensk prövning hade emellertid Finland beslutat sig för att söka annan allierad i sina ryska revanschplaner och inlett sitt ödesdigra samarbete med Nazi-Tyskland.[7]

Alf Johansson har i sin högst läsvärda studie Per Albin och kriget, visat hur svensk finlandspolitik måste ses i skenet av den ”storsvenska lösning” som betydande krafter förespråkade. I korthet gick den ut på att använda ett ökat svenskt inflytande i öster för att säkra Sveriges ställning som den dominerande makten i Norden. Främst hade den naturligtvis sitt stöd bland militärer och nationella högerkrafter. Men som denna korta genomgång visat kunde också ledande socialdemokrater aktivt stödja den här typen av äventyr. Sandler och Undén var i själva verket sedan Brantings död partiets främsta utrikespolitiska företrädare.[8]

Naturligtvis kan man inte enkelt reducera Sveriges utrikespolitik före andra världskriget till bara en Finlandspolitik. Från mitten av 30-talet kom det tyska hotet att få allt större betydelse i den utrikespolitiska debatten. Det vore vidare oriktigt att inte nämna att många även av ledande företrädare kunde vara skeptiska till Sandlers äventyrligheter – det gäller i högsta grad Ernst Wigforss.[9]

Led drömmen om revansch 1809 sitt avgörande nederlag i och med andra världskriget? Var det Sveriges sista försök att spela första fiolen i en nordisk politisk och militär samling. Johansson hävdar det, men frågan är om man inte måste se Sveriges utrikespolitiska agerande under åren efter andra världskriget i samma ljus.

Ny nordisk samling under svensk ledning?

Trots alla äventyrligheter gick Sverige ur andra världskriget utan att dras in i öppet krig. Politiskt och moraliskt däremot var situationen mer komplicerad. Förutom det finska äventyret hade regeringen valt att göra långtgående eftergifter mot Hitler-Tyskland. Över 2 miljoner tyska soldater transporterades sammanlagt på svenska järnvägar i den så kallade permittenttrafiken, vilket var av stor vikt för att kunna upprätthålla den tyska ockupationen av Norge, och midsommaren 1941 tilläts en hel tysk stridsberedd division transporteras från Norge för att sättas in i nazisternas fälttåg mot Sovjetunionen. Dessutom hade den omfattande – och militärt betydelsefulla – exporten av svensk järnmalm till den tyska krigsindustrin fortgått, inte minst till ekonomisk båtnad för landet. ja, till och med på permittenttrafiken hade svenska staten gjort sig en rejäl hacka.

Den utrikespolitiska situationen var naturligtvis i grunden förändrad efter Nazi-Tysklands fall. Snart kom den att domineras av kalla kriget och USAs försök att genom NATO bygga upp ett korståg mot kommunismen. Den svenska regeringen, nu med Östen Undén som socialdemokratisk utrikesminister, hade inga svårigheter att välja sida. Sverige anslöt sig till praktiskt taget alla nyupprättade organisationer som syftade till samarbete med västmakterna, ibland som Marshall-hjälpen, med direkt udd mot Sovjet: OEEC, Europarådet, Gatt, osv. Sverige deltog också tveklöst i det kalla kriget, inte minst i det ekonomiska krig som USA organiserade mot östblocket, som pågick långt in på 60-talet (som idag intensifierats på nytt genom förbudet mot export av högteknologi). Det finns ett undantag: den militära atlantpakten NATO. De borgerliga partierna ville nog, men socialdemokraterna avböjde, man var inte beredd att så hårt binda sig till ett militärt block. Det innebär inte att det förelåg någon tvekan om vilken sida den svenska militärmakten stod på vid en eventuell konflikt. Den svenska analysen av världssituationen och den svenska försvarsplaneringen genomfördes i full samklang med de västliga imperialiststatema. Men man avböjde att ingå i ett organiserat militärt samarbete. Den traditionella svenska alliansfriheten skulle inte äventyras, heter det i de officiella doktrinerna. Men detta är en dubbel myt.

Som ett alternativ till NATO-anslutning utarbetade den svenska regeringen, under Undéns ledning, 1948 ett förslag till Nordiskt Förvars-förbund. Denna gång var det inte längre aktuellt att få med Finland, nu var det de krigströtta Danmark och Norge som de facto skulle ställas under svensk ledning i det nordiska samarbetets namn. Återigen var ledande socialdemokrater – Erlander vanns snabbt för tanken – beredda att ingå en pakt som skulle innebära militära engagemang utanför landets gränser. Formellt skulle försvarsförbundet stå oavhängigt från andra grupperingar, i realiteten var dess ideologiska hemhörighet i västblocket en förutsättning. Men det kalla kriget hade vid den tiden nått sådana proportioner att USA och England inte kunde ge sin välsignelse till några konstruktioner som innebar reservationslös anslutning till västmakternas militära rustningar. Norge, och senare även Danmark valde då att ta steget fullt ut, medan Sverige behöll sin formella alliansfrihet.

Från och med 50-talet verkar det emellertid som utrymmet för en fastare nordisk allians under svensk ledning upphörde. Samtidigt dyker det upp nya stater – och nya marknader (för svenska vapen t ex) – i andra världsdelar. Är det en tillfällighet att den svenska utrikespolitiska horisonten vidgas drastiskt?

Men det är en annan historia, som ligger utanför denna artikels redan så begränsade perspektiv. Syftet med dessa små reflektioner har ingalunda varit att försöka ens skissa några huvuddrag i svensk utrikespolitik under epoken Undén, på sin höjd att försöka hitta en tråd som binder samman den.

Det finns nog ingen speciell socialdemokratisk utrikespolitik. Men däremot en svensk linje, som socialdemokratin aktivt deltagit i utformningen av. I ett närmare studium av vad man skulle kunna kalla för småstatsimperialism kan man med säkerhet hitta förklaringen också till dagens utrikespolitiska skandaler.

Noter

[1] Yngve Möller: Östen Undén, Norstedts, 1986.

[2] Se Söderpalms standardverk Wallenberg och Branting, 1970.

[3] Även tagna med flera nypor salt ger Erik Palmstiernas memoarer Orostid II (1953), hisnande inblickar i det socialdemokratiska utrikespolitiska tänkandet. Se också Tingsten, Svensk utrikesdebatt mellan världskrigen, 1964.

[4] W M Carlgren: Mellan Stalin och Hitler, 1967.

[5] W M Carlgren: Varken – eller, 1977, s 92ff.

[6] Alf Johansson: Varken eller, 1973, s 107f

[7] A a, s 85f.

[8] Alf Johansson: ”Per Albin och kriget”, Tiden 1985, s 212ff.

[9] Alf Johansson: Varken eller, 1973, s 58f