Ur Fjärde internationalen 4/1988
Leo Trotskijs formella politiska brytning med Bolsjevikpartiet kom 1933 genom hans beslut om att avsvärja sig sin anslutning till den Tredje internationalen (Komintern) och bilda en Fjärde international. Brytningen hade inte varit lätt för honom. Även om den bolsjevikiska ledningen hade uteslutit honom ur partiet 1927 och utvisat honom från Sovjetunionen 1929, hade Trotskij för sin del aldrig formellt brutit med partiet eller Komintern. Från den tidpunkt han landsförvisades fram till brytningen 1933, hade de kommunister som stödde Trotskij (”bolsjevik-leninister”) försökt att arbeta såväl inom som utanför Kominterns officiella partier för att försöka påverka deras politik i en trotskistisk riktning. Trotskij hade varit ovillig att organisera eller godkänna nya bolsjevik-leninistiska partier utanför Komintern. Han hade konsekvent vidhållit lojaliteten med Tredje internationalen och uttryckt sin beredvillighet att försvara Sovjetstaten och bolsjevikernas maktmonopol gentemot inre och yttre klassfiender.
Hans fyra års långa lojalitet mot det parti som hade sänt honom i exil, var delvis grundad på hans rädsla för de faror som lurade på Sovjetregimen. Trotskij definierade under denna period den stalinistiska regimen inte som en högerinriktad eller ”thermidoriansk” kontrarevolution, utan snarare som en centristisk politisk fraktion som följde en ”tick-zack”-kurs mellan höger och vänster. Han trodde och befarade att den stalinistiska ledningens zick-zackande skulle kunna frambringa en kris under vilken den verkliga politiska högern (kulakerna, NEP-männen, de vita eller till och med en man på hästrygg) skulle kunna utnyttja kaoset och iscensätta en verklig kontrarevolution. Under sådana omständigheter skulle Trotskij vara förpliktigad att försvara och stödja till och med de stalinistiska centristerna mot en attack från högern, som skulle kunna störta sovjetstaten. Därför motsatte han sig alla förslag om att han skulle anta parollen om att ”störta Stalin” eller organisera ett nytt politiskt parti som skulle kunna splittra bolsjevikerna under en krisperiod.[1]
När man studerar politiska aktörer och teoretiker är det alltid svårt att skilja det subjektiva från det objektiva. Omfattar en politiker en särskild politik eller inställning som ett resultat av subjektiva personliga strävanden eller en objektiv analys? Behandlingen av de flesta bolsjevikiska (och i synnerhet stalinistiska) politiker har slentrianmässigt understrukit den personliga ambitionen som avgörande för politiska och teoretiska uttalanden. Men bara ett fåtal av de helgonförklarande eller akademiska verken om Trotskij har ifrågasatt hans individuella integritet eller kritiserat de personliga motiv som låg till grund för hans teoretiska och politiska ställningstaganden. Alltsedan Isaac Deutschers banbrytande biografi, har Trotskij varit den ”förvisade profeten”, en tragisk hjälte vars personliga och politiska liv formades – ofta med förödande följder – av hans objektiva teoretiska synsätt mer än det omvända.[2]
Trotskijs beslut 1933 att grunda den Fjärde internationalen har främst förklarats som ett resultat av en objektiv ekonomisk, samhällelig och politisk analys av situationen inom Komintern och Sovjetunionen. Ändå visar Trotskijs privata skrifter och handlingar att hans teoretiska omvärdering av Sovjetunionen och bolsjevikpartiet åtminstone delvis resulterade ur hans växlande taktiska ställningstaganden och förhoppningar som militant och inte vice versa. Trotskij var politiker men också politisk analytiker och man borde inte bli förvånad över att upptäcka att hans privata politiska handlingar fortsatte under exilen, eller, liksom hos de flesta politiker, påverkade hans offentliga teoretiska uttalanden.
Ett grundande av separata politiska organisationer och ett upphävande av anslutningen till Komintern, skulle ha gjort Trotskij och hans följeslagare till medlemmar av ett separat, anti-bolsjevikiskt parti och skulle ha ställt honom och hans anhängare helt utanför möjligheten att påverka bolsjevikernas politik. En sådan utgångspunkt skulle omintetgöra varje chans för honom att återvända till partiledningen i Moskva. Så här i efterhand ter sig Trotskijs närda förhoppningar naiva och verklighetsfrämmande, men ovissheten under den böljande politiska och sociala krisen 1929-32 gjorde att mycket verkade möjligt. Trotskij trodde och hoppades i själva verket på möjligheten att kunna återvända till partiledningen i Moskva, och arbetade outtröttligt för detta. Sammanbrottet för hans sista förhoppningar om att bli återkallad till Moskva sammanföll med hans beslut att grunda Fjärde internationalen.
Många författare har, efter att ha använt sig av Trotskijs offentliga skrifter under 1930-talet, instämt i att Hitlers krossande av det Tyska Kommunistiska partiet (KPD) och den tyska arbetarrörelsen i februari-mars 1933, slutligen fick Trotskij att ifrågasätta sin lojalitet först med KPD, och sedan med Komintern och dess medlemspartier.[3]
Trotskij var bitter över att KPD och dess herrar i Komintern inte hade formerat en ”enhetsfront ovan- och underifrån” tillsammans med de tyska socialdemokraterna (SPD) för att förhindra Hitlers seger. I mars skrev han en rad artiklar i vilka han uppmanade till grundandet av ett helt nytt tyskt kommunistiskt parti, och inte ett återupplivande av KPD.[4] Under pseudonymen ”G. Gurov” skrev Trotskij att beslutet hade tagits motvilligt.
På samma sätt som en doktor inte lämnar en patient som fortfarande har en livsgnista kvar, hade vi satt som vår uppgift att reformera partiet så länge som det minsta lilla hopp fanns kvar. Men det vore kriminellt att binda upp sig vid ett lik.[5]
Även om nu Trotskij godkände grundandet av ett nytt, icke-Komintern-anslutet parti i Tyskland, gick han inte så långt som att avsvärja sig sin lojalitet till Tredje internationalen eller det sovjetiska kommunistpartiet och vägrade att ge sitt samtyckt till att nya kommunistpartier grundades någon annanstans än i Tyskland. Som svar på en retorisk fråga om man inte skulle överge Komintern över huvud taget, svarade ”G. Gurov”: ”Enligt min åsikt vore det felaktigt att ge ett stelbent svar...” Han föreslog då att den tyska katastrofen skulle kunna tjäna som ett skolexempel som skulle kunna verka omskakande på andra kommunistpartiet så att de skulle reformera Kominterns förda politik.
Frågan är ännu inte avgjord för Sovjetunionens vidkommande, där vore proklamerandet av parollen om ett nytt parti felaktigt... Det handlar inte om grundandet av den Fjärde internationalen, utan om att rädda den Tredje.[6]
Den 9 april 1933 vidhöll Trotskij återigen att ”vi bryter inte med Tredje internationalen.” Som svar på frågan om det inte var inkonsekvent att bara bryta med Komintern i Tyskland och inte överallt annars, förringade Trotskij ämnet till en fråga om ”bokföring”.
Men om den stalinistiska byråkratin skulle lägga Sovjetunionen i ruiner... då blir det nödvändigt att bygga en Fjärde international. [7]
Under de fyra månader som följde på hans uppmaning att bilda ett nytt tyskt kommunistparti, vägrade Trotskij att utsträcka sitt avståndstagande från KPD till det sovjetiska eller andra kommunistpartier. Det var inte förrän i mitten av juli som han slutligen tillkännagav att man inte kan fortsätta att ”låta sig fångas av ens egen formel”, och att hoppet för en reformering av Komintern stäckts. I en artikel med titeln Det är nödvändigt att bygga kommunistpartier och en International på nytt skrev han att det sovjetiska kommunistpartiet inte längre över huvud taget var ett parti utan helt enkelt ”en dominerande apparat, kontrollerad av en okontrollerad byråkrati.” Det fanns därför inget parti som man kunde bryta med.[8] Fem dagar senare skrev han att ”bolsjevikpartiet inte längre existerar” och att det följaktligen var tid att ”överge parollen om en reformering av SUKP”.[9]
Trotskij vägrade, ängslig för att han nu allmänt skulle betraktas som en anti-sovjetisk kontrarevolutionär, fortfarande att uppmana till revolution i Sovjetunionen. Enligt Trotskij var Sovjetryssland fortfarande en arbetarstat som ”på nytt kan väckas till liv... utan en revolution”. [10] Det var inte förrän den 1 oktober 1933 som han fastslog:
Inga normala ‘konstitutionella’ vägar återstår för att undanröja den härskande klicken. Byråkratin kan bara med våld tvingas att överlämna makten i proletariatets händer. (Trotskijs kursiv.)
Fortfarande illa till mods av följderna av detta ställningstagande, argumenterade han att våldet inte skulle vara ”en väpnad resning mot proletariatets diktatur, utan avlägsnandet av en dödlig utväxt på den”. Han förespråkade inte ”inbördeskrigets metoder … utan snarare åtgärder av polisiär karaktär”.[11]
Trotskijs maning i oktober till användandet av våld gentemot det sovjetiska partistyret var inte något kvalitativt nytt. Han satte bara pricken över ”i:et” med hans uttalanden i juli, i vilka han tog avstånd från bolsjevikpartiet och förnekade dess existens.[12] Om en reform var omöjlig och om den stalinistiska klicken vägrade att uppge makten, medförde redan hans ställningstagande i juli att den skulle avlägsnas med våld. Trotskijs avståndstagande i juli från Kommunistiska internationalen och bolsjevikpartiet och hans samtidiga uppmaning till bildandet av en ny International utgör den avgörande vattendelaren i de politiska aktiviteterna under exilen.
Varför tog det Trotskij, efter artiklarna om Tyskland i mitten av mars, fyra månader att följa upp den klara logiken i sina ställningstaganden och bryta med Komintern? Hans beundrande levnadstecknare Isaac Deutscher fann förseningen ”ologisk”, men förklarade helt enkelt att ”logiken i hans nya vågspel snart hann ikapp Trotskij” under månaderna som följde. Deutscher tills’krev Trotskijs underliga tvekan i frågan hans långvariga lojalitet gentemot Komintern och hans rädsla för en rysk kontrarevolution.[13] Medan dessa faktorer var relevanta för perioden 1929-32, förklarar de inte helt och fullt det ologiska, fyra månader långa uppehållet mellan brottet med KPD och fördömandet av dess politiska beslutsfattare i Komintern. Var det antingen faran från höger, eller Trotskijs lojalitet gentemot Komintern som avtog så dramatiskt efter KPDs katastrof i mars?
Trotskij själv räknade med frågor om förseningen. Han hade i april skrivit att en Fjärde international inte skulle vara nödvändig såvida inte den stalinistiska klicken bringade Sovjetunionen ned i fördärvet. Eftersom han aldrig hävdade att någon av Stalins handlingar mellan mars och juli förde Sovjetunionen närmare avgrunden än det redan var, behövde både förseningen och förslaget om en Fjärde international förklaras. I själva verket medgav Trotskij den 27 juli 1933 att det hade varit ologiskt om brytningen med Komintern hade kommit i april. För det första, förklarade han, att oenigheten mellan honom och hans ”tyska kamrater” kring frågan om ett nytt parti hade orsakat motsättningar inom ”Vänsteroppositionen” och försenat den fullständiga brytningen. Trotskij hade varit tvungen att övertyga sina tyska följeslagare om nödvändigheten av en brytning. För det andra hävdade han att han mellan mars och juli hade väntat för att se om partierna eller Kominterns ledning skulle ”vakna upp” och plötsligt förändra sin politik.[14]
Det är svårt att se vilken betydelse som dessa faktorer spelade för Trotskijs osedvanliga obeslutsamhet. Det är sant att de tyska trotskisterna, med vilka han korresponderade, motsatte sig bildandet av ett nytt parti, även om Trotskij inte tagit dem på stort allvar att han på förhand rådgjorde med dem och att han aldrig hade visat särskilt mycket motvilja mot att bryta med de små europeiska vänstergrupper som trotsade honom.[15] Den andra förklaringen, att Trotskij väntade fyra månader på att Komintern skulle erkänna sina irrfärder, är än mindre övertygande. Ingen hade mindre orsak än Trotskij att var optimistisk över Komintern och ingen hade så oförsonligt dokumenterat dess misslyckanden under det föregående årtiondet. Trotskij kunde inte varit så naiv eller blind inför Kominterns politik att han förväntade sig att vare sig Kominterns exekutivkommitté skulle ta på sig skulden eller en självständig och trotsig politik från dess anslutna partier. Därför tycks det som om avsaknaden av en reformering av Komintern inte kan förklara tidpunkten för uppmaningen till bildandet av en Fjärde international
Ändå har Trotskijs typiskt polemiska, tvärsäkra och självrättfärdigande skrifter fått lärda män att acceptera hans version av beslutet om Fjärde internationalen och inte ställa några frågor om förhalningen. Frågan är inte enbart av antikvariskt eller psykologiskt intresse, eftersom både publicerade och i arkiven liggande dokument visar på en annan sida av Trotskijs liv under 1930-talet. En sida som är ganska skild från hans journalistiska och redaktionella aktiviteter. Bakom ridåerna för hans offentliga reflektioner om Komintern, försökte Trotskij både organisera illegala oppositionsgrupper i Sovjetunionen och förhandla med Moskva om sitt legala återvändande.
Långt före katastrofen i Tyskland 1933 hade Trotskij försökt upprätthålla kontakten med sina anhängare i Sovjetunionen. Sedan 1929 hade kan korresponderat med de av sina anhängare som var i inre exil i Sibirien eller Centralasien.[16] Han hade försökt smuggla in kopior av Oppositionens Bulletin i Sovjetunionen, och genom sin son Leon Sedov (som levde i Berlin) upprätthållit kontakter med turister och representanter för Sovjetunionen som reste till och från Sovjetunionen. Då det stod klart att hans brev till Sovjetunionen blev lästa och uppsnappade av den hemliga polisen, bytte han till vykort, eftersom han trodde att de undersöktes mindre noggrant.[17]
Vid tiden för skådeprocesserna i Moskva, förnekade Trotskij att han hade haft några förbindelser med de anklagade sedan landsförvisningen 1929. Det står dock nu klart att han 1932 sände hemliga personliga brev till forna ledande oppositionella såsom Karl Radek, G Sokolnikov, E Preobrazjenskij och andra. Emedan innehållet i dessa brev är okänt, verkar det troligt att de innebar ett försök att övertyga dem om att återvända till Oppositionen.[18]
Vi vet emellertid mer om en annan hemlig förbindelse mellan Trotskij och hans anhängare i Sovjetunionen 1932. Någon gång i oktober sammanträffade E. S. Goltzmann (eller Holtzman som det även skrivs), en före detta trotskist och nuvarande representant för Sovjetunionen, med Leon Sedov i Berlin och överlämnade ett förslag från en av de trotskistiska veteranerna Ivan Smirnov och andra vänsteroppositionella i Sovjetunionen om bildandet av ett förenat oppositionellt block.
Det föreslagna blocket skulle inkludera trotskister, Zinovjev-anhängare, medlemmar av Lominadze-gruppen och andra. Sedov skrev till Trotskij för att vidarebefordra förslaget, och Trotskij gav sitt samtycke. ”Förslaget om blocket tycks mig vara fullt acceptabelt”, skrev Trotskij, ”men det är frågan om ett block, inte en sammanslagning.” ”Hur skall blocket manifesteras? För närvarande främst genom ömsesidig information. Våra allierade kommer att hålla oss à jour om det som rör Sovjetunionen, och vi kommer att göra det samma vad gäller Komintern.” [19]
Trotskij menade att blocket skulle utesluta de som kapitulerade och avsvor sig sin uppfattning: kapitulationistiska känslor ”kommer obevekligt och skoningslöst nedkämpas av oss.” [20] Goltzmann hade vidarebefordrat den åsikt som framförts av dem som i Sovjetunionen tyckte att Högeroppositionens deltagande i blocket var önskvärt och att formerandet av blocket skulle uppskjutas tills deras medverkan kunde garanteras. Trotskij reagerade mot detta förslag: ”‘De allierades ståndpunkt att man måste vänta till högern kan ansluta sig har inte mitt godkännande...” Trotskij var otålig över Högeroppositionens, som han tyckte, passivitet. ”Man slåss mot förtrycket genom anonymitet och konspiration, inte genom tystnad.” [21] Sedov svarade sedan att blocket hade organiserats. ”Det omfattar Zinovjev-anhängarna. Sten-Lominadzegruppen och trotskisterna (gammel-trotskisterna).” [22] ”Safarov-Tarkhanov-gruppen har ännu inte formellt anslutit sig – de har en mycket extrem ståndpunkt; de kommer snart att gå med.”
Ironiskt nog blev ledarna för blocket inne i Sovjetunionen just då utsatta för en razzia. Ivan Smirnov och hans närmaste kontakter (inklusive ekonomen Preobrazjenskij) hade arresterats ”av misstag.” Det verkar som om en provokatör mitt ibland dem hade angivit dem.
Dessutom hade Zinovjev och Kamenev arresterats och deporterats för att de kände till Rjutins oppositionella plattform och inte rapporterat om den till myndigheterna. Fastän dessa händelser givetvis ledde till att blocket upplöstes, var inte Sedov missmodig. Han var helt säker på att polisen inte hade hittat några dokument eller ”trotskistisk litteratur hos Smirnov, och även om arresteringen av ‘de gamla’ är ett svårt slag, går de lägre medarbetarna säkra.” [23]
Ungefär vid denna tid försökte Trotskij ta kontakt med sina ”lägre medarbetare” direkt. Under en kortvarig vistelse i Köpenhamn överlämnade han ett brev till en engelsk supporter vid namn Harry Wicks som skulle medföra det till oppositionella i Ryssland. Brevet började: ”Jag är inte säker på om ni kan tyda min handstil. Om inte, kommer ni säkert att hitta någon annan som gör det.” Trotskij fortsatte att uppmana lojala oppositionella att bli aktiva.
De kamrater som sympatiserar med Vänsteroppositionen är förpliktigade att ta sig ur sin nuvarande passivitet, samtidigt som de givetvis fortsätter att vidta alla försiktighetsåtgärder.”(Trotskijs kurs.)
Vidare uppgav han namn och adresser på alla säkra kontakter i Berlin, Prag och Istanbul till vilka meddelanden till Trotskij kunde sändas, och de avslutande orden:
Jag är övertygad om att den hotande situation som partiet befinner sig i kommer att tvinga alla kamrater som är revolutionen trogna att aktivt samlas kring Vänsteroppositionen.[24]
Det står alltså klart att ett förenat vänsteroppositionellt block bildades 1932. I Trotskijs ögon existerade blocket bara med syftet att upprätthålla förbindelser och utbyta information. Med utgångspunkt av bevismaterialet ovan verkar det klart att Trotskij inte föreställde sig att blocket skulle spela någon hemlig ”terroristisk” roll, vilket Moskva skulle komma att tillvita det fyra år senare. Det finns också skäl att tro att organisationen, efter sönderstyckningen av blocket (genom undanröjandet av Zinovjev, Kamenev och Smirnov), huvudsakligen omfattade den lägre nivån, mindre framstående oppositionella: Zinovjev-anhängare, men inte Zinovjev själv. Slutligen verkar det som om Trotskij försökte upprätthålla direkt kontakt med de ”allierade”. Omfattningen och styrkan på 1932 års block kan inte avgöras och man vet inte hur mycket det hotade regimen. I vilket fall skulle händelserna visa att både trotskister och stalinister tog det seriöst.
Vid sidan av blocket förde Trotskij under dessa månader en annan strategi. Under hösten 1932 hade han skrivit till sin son Sedov att det vore strategiskt viktigt att erbjuda sig att ”samarbeta med regimen vid makten” för att inte alienera potentiella anhängare inom den stalinistiska apparaten. [25] I mars 1933 gjorde Trotskij ett sista försök att ”samarbeta” med Moskva genom storsinta erbjudanden om att återvända till ledningen i Moskva.
Tre dagar efter hans ”G. Gurov”-artikel, vilken innebar en brytning med KPD, framställde Trotskij ett formellt erbjudande om att återvända till politbyråledningen under vissa villkor. Han ställde sitt förslag i ett anmärkningsvärt, hemligt brev som sändes till politbyrån den 15 mars.[26] Trotskijs brev grundades på hans uppfattning om att en ekonomisk katastrof nu överväldigade partiledningen som behövde stöd från och deltagande av alla fraktioner för att på nytt kunna bygga upp partiet och behålla makten.
Jag anser det vara min plikt att göra ytterligare ett försök att appellera till ansvarighetskänslan hos de som för närvarande leder Sovjetstaten. Ni känner till villkoren bättre än jag. Om [landets] inre utveckling fortsätter på sin nuvarande kurs, är katastrofen oundviklig.
Trotskij refererade till Politbyrån för hans senaste artiklar i Oppositionens bulletin. Han anförde Hitlers nyvunna seger i Tyskland som bevis för Kominterns bankrutta politik och hävdade att sådana katastrofer hade lett till en ”minskad tilltro för ledningen”.
Vad som behövdes var en ”pånyttfödelse av partiorganisationen” för att på nytt kunna återupprätta tilltron, och Vänsteroppositionen var villig att ingå ett samarbete. En del av er kommer att säga, grubblade Trotskij, att Vänsteroppositionen bara vill ha en väg till makten och erbjuder sig att samarbeta bara för att komma tillbaka till ledningen. Frågan gäller, emellertid, inte makten (!) för den ena eller andra fraktionen, svarade Trotskij, utan snarare arbetarstatens och den internationella revolutionens överlevnad under lång tid framöver.
Bara ett öppet och ärligt samarbete mellan de av historien skapade fraktionerna, genom att helt och hållet omvandla dem till tendenser inom partiet och kanske upplösa dem inom det, kan under konkreta villkor återupprätta tilltron till ledningen och återuppliva partiet.
Trotskij lovade så att en återvändande Vänsteropposition inte skulle förfölja några partimedlemmar som förut hade motsatt sig den.
Efter att ha beskrivit villkoren som krävde att oppositionen skulle återvända, gjorde Trotskij ett anmärkningsvärt erbjudande. Med hänvisning till Vänsteroppositionens plattform, insisterade han:
Ett uppgivande av detta program kommer givetvis inte på fråga... Men vad gäller sättet att presentera och försvara detta program inför centralkommittén och partiet, för att inte tala om hur vi skall genomföra det, kan och måste det uppnås en preliminär överenskommelse med målet att förhindra sammanstötningar och splittringar.[27]
Trotskij föreslog alltså att Vänsteroppositionen skulle tillåtas att återkomma till ledningen som en ”tendens” inom partiet, och insisterade att hans gruppering inte offentligen skulle ta avstånd från sin kritik och sitt program. Han lämnade, emellertid, dörren öppen för en uppgörelse som innebar att agitation för detta program skulle ligga nere under en icke tidsbegränsad period. Trotskij var villig att gå in i ledningen utan det sedvanliga avsvärjandet, med det förslaget om att han för partiets enhet skulle avhålla sig från kritik. Detta var ett nytt förslag. Tidigare hade han krävt obegränsad frihet för oppositionen att föra fram kritik inom partiet, men nu gjorde han oppositionell kritik villkorlig och baserad på en ”överenskommelse” som skulle utarbetas. Motsättningen till Trotskijs tidigare villkor och krav förklarar hemlighetsmakeriet bakom brevet. [28] Till skillnad från tidigare öppna brev till den sovjetiska ledningen, blev aldrig detta brev frisläppt eller publicerat av Trotskij.[29] Han avslutade brevet med att informera politbyrån om att de mottog den enda kopian av detta dokument. Detta skulle ge politbyrån möjlighet att ”fritt välja sättet” för att inleda diskussionen.
Artikeln KPD eller ett nytt parti? från den 12 mars och det hemliga brevet den 15 mars hängde ihop. För det första kan Trotskij ha trott att hans uppmaning till bildandet av ett nytt parti i Tyskland skulle sätta press på ledningen i Moskva, som allvarligt skulle överväga att ta Trotskij tillbaka, hellre än att se en splittring inom Komintern. För det andra bidrar det hemliga brevet till politbyrån också till att förklara varför han skrev artikeln den 12 mars under pseudonym. I avvaktan på ett svar på hans erbjudande den 15 mars var Trotskij ännu inte fast övertygad om att bilda Fjärde internationalen och pseudonymen gjorde det möjligt för honom att senare förneka att han hade brutit med Kominterns partier. Denna ”möjlighet att förneka” skulle ha varit betydelsefull för honom om Moskva hade givit ett positivt svar på hans erbjudande om att återvända. I så fall hade Trotskijs återupprättade ställning inom ledningen i Moskva varit oförenlig med uppmaningen att bryta med KPD och det hade varit nödvändigt att förkasta ”G. Gurov”.
Trotskijs avvaktan på att bryta med de andra partierna inom Komintern (inklusive bolsjevikerna) kan alltså delvis förklaras. Efter mars väntade han på att Moskva skulle besvara hans hemliga brev innan han offentligt kunde sluta upp bakom en Fjärde international. I sin väntan på att Komintern skulle erkänna sina misstag och reformera sig själv, uppsköt Trotskij sin brytning med Moskva för att kunna hålla sina personliga alternativ öppna.
En och en halv månad senare, gav Trotskij upp hoppet om att få ett svar från politbyrån. Den 10 maj 1933 sände han ett argt Post Scriptum till marsbrevet, som han gav titeln Förklaring. [30] Detta kortfattade uttalande inleddes med anmärkningen att politbyrån bara hade svarat honom med tystnad. Han underströk åter igen den fara som hotade bolsjevikpartiet och poängterade varnande att regimen skulle kunna falla på grund av de misstag som stalinfraktionen begått. Vidare varslade han politbyrån om att han nu kände sig fri att agitera inom den stalinistiska byråkratins lägre led.
Vi sänder detta dokument [marsbrevet plus förklaringen i maj] till ansvarskännande arbetare i tron om att det bland de blinda, karriäristerna och de fega, finns ärliga revolutionärer för vilkas ögon man inte kan dölja sakernas verkliga tillstånd... Vi uppmanar dessa ärliga revolutionärer att ta kontakt med oss. Sök, och ni skall finna.
Förklaringen den 10 maj utgjorde slutet på Trotskijs försök att återvända ”legalt” till ledningen i Moskva. Katastrofen i Tyskland, byråkratins tafatta ekonomiska politik och slutligen Stalins vägran att förhandla med honom, övertygade Trotskij om att varje form av samarbete med den stalinistiska fraktionen var omöjlig. Men hans artikel Det är nödvändigt att på nytt bygga upp Kommunistiska partier och en ny International från den 15 juli låg fortfarande två månader framåt i tiden. Varför uppsköt han ytterligare sin fullständiga brytning med bolsjevikerna och Komintern?
Samtidigt som helt enkelt obeslutsamhet givetvis var en del av svaret, kan det lika väl ha varit så att Trotskij tyckte att 1932 års block fortfarande innebar en möjlighet i stället för en fullständig brytning med Komintern. Som vi sett, hade Zinovjev och Kamenev för kännedomen om Rjutin-plattformen uteslutits ur partiet och förvisats i oktober 1932. I en artikel om deras uteslutning daterad den 19 oktober 1932, hade Trotskij intagit en allmänt mjuk, sympatisk och försonlig attityd gentemot de två ledarna. (De var trots allt fortfarande medlemmar av det kortlivade blocket.) Deras uteslutning ur partiet och deras uteblivna avsvärjelse ställde dem fortfarande på Trotskijs sida, som han uppfattade det.[31]
Varje förhoppning om att Trotskij övervägde blockets livsduglighet grusades i maj 1933. Mindre än tio dagar efter att Trotskij tillfogade sin maj-”förklaring” till det hemliga brevet, fick han reda på att Zinovjev och Kamenev hade kapitulerat inför Stalin, avsvurit sig sina synder och betygat sin lojalitet till den stalinistiska fraktionen. Deras avsteg från oppositionen förbittrade Trotskij. I en artikel den 23 maj beskrev han de två som ömkliga, tragiska och underdåniga.[32] Den 6 juli rasade han återigen mot dem och brännmärkte i starka ordalag deras kapitulation.[33] Ledarna för blocket (om än inte de lägre medarbetarna) hade försvunnit.
Båda Trotskijs icke-offentliga strategier låg nu i spillror. Politbyrån hade ignorerat hans erbjudande om att återvända och Zinovjev och Kamenevs avsvärjelser hade huggit huvudet av 1932 års block. De utvägar Trotskij hade försökt att hålla öppna var nu stängda och han kunde inte längre hoppas på ett återvändande till Moskva under den närmaste framtiden. Nio dagar efter hans bittra artikel mot Zinovjev, skrev han den avgörande 15 juliartikeln, i vilken han bröt med de traditionella kommunistpartierna och Komintern. Det låg inte längre något förnuftigt i att vara ”fångad av sin egen formel”. Partiet som Trotskij en månad tidigare hade försökt återförena sig med ”existerar inte längre” och kunde inte längre reformeras. Det är nästan som om Trotskij jämställde en reformering av partiet med sitt återvändande till det.
Det fanns annat i Trotskijs liv i exil än att teoretisera och skriva. Om man ser grundandet av Fjärde internationalen som en fallstudie, kan man se att hans politiska handlingar påverkade karaktären och tidpunkten för hans teoretiska ståndpunkter. I själva verket var misslyckandet för Trotskijs hemliga politiska strategier en avgörande beståndsdel i hans beslut att bryta med Komintern och att ta steget på egen hand. Hans konspiratoriska ränksmiderier var inte de enda faktorerna bakom beslutet, men de var viktiga och kanske ger de förklaringen till den fyra månader långa förseningen i brytningen med Moskva bättre än hans officiella förklaringar.
Det verkar vidare rimligt att anta att Trotskijs handlingar var ett välkommet bidrag till de hårdföra moskvapolitiker som förespråkade repression mot oppositionen. Hans handlingar kunde bara ha försett de i Kreml som krävde hårda tag med politisk ammunition. Trotskijs hemliga brev till anhängarna i Sovjetunionen, hans organisering av 1932 års block, hans grundande av Fjärde internationalen, hans uppmaning till störtandet av partiledningen med våld och hans fortsatta opposition mot Kominterns politik (främst mot folkfronten) gjorde det senare lättare för den hårda linjens män att ge en bild av Trotskij som en bedräglig och ”principlös” konspiratör som planlade för att återvända, konspirera och motsatte sig kommunistpartierna både politiskt och organisatoriskt.
När man ser tillbaka på Sovjets historia sedan 1933, kan Trotskijs handlingar och skrifter först te sig poänglösa och irrelevanta. I själva verket finns det ett mycket stort patos i dessa handlingar och skrifter. Efter åratal i exil skrev han som om han vore en del av ledningen. När han kritiserade den första femårsplanen använde han ofta första person pluralis:
Vi har inte gått in i det socialistiska stadiet. Vi har långt ifrån lärt oss behärska metoderna för en planerad reglering. Vi uppfyller bara de första råutkasten, och på ett otillräckligt sätt, och utan att ännu ha tänt våra pannlampor.[34]
I efterhand verkar hans försök att organisera hemliga block och hans propåer om att återvända till Moskva sorgliga. Alec Nove observerade, på samma sätt som Isaac Deutscher med flera, ”hur få hans anhängare var, hur politiskt ineffektiva, till och med meningslösa, hans klara, om än dogmatiska, ord var.” [35]
Men facit kan vara missvisande. Bolsjevikpartiets historia visade hur snabbt de politiska villkoren kunde förändras. I slutet av 1916 måste Lenin och hans krets av landsflyktiga utan tvekan ha framstått som tvivelaktiga kandidater till att styra det ryska tsardömet. Men krig, samhällsmotsättningar och politisk förlamning förändrade snabbt situationen. 1930-talets samhälleliga och politiska kaos i kombination med det fascistiska krigshotet erbjöd en möjlig liknande instabil och dynamisk situation. Stalins störtande och Trotskijs återkomst verkade inte så långsökt för någon av dem.
Det verkar som om stalinisterna åsåg denna möjlighet med stort allvar och lättade aldrig på trycket mot Trotskij och trotskismen. Den stalinistiska pressen svartmålade trotskismen som ”kontrarevolutionens förtrupp”. Trotskijs brev till Sovjetunionen uppsnappades och hans följeslagare infiltrerades av stalinistiska agenter.[36] Säkerhetspolisofficeren Jacob Blumkin sköts just för att han träffade Trotskij utomlands.[37] Senare, 1936, blev 1932 års block den självklara grunden för skådeprocesserna i Moskva och massakern på trotskisterna under Jezjov-terrorn som följde på dessa. Under det spanska inbördeskriget tog de hårt ansatta spanska och ryska kommunisterna sig besväret att göra razzior bland och skjuta trotskister.[38] Den sovjetiska regeringen satte en fortlöpande press på de norska, belgiska, franska och mexikanska regeringarna i ett försök att förneka Trotskij en fristad i exilen eller operationsbas.
1940, med det annalkande kriget vid horisonten, mördades slutligen Trotskij i Mexiko. På så sätt säkerställde Stalin att historien inte skulle upprepa sig. Oavsett den kris som skulle kunna följa, skulle det inte finnas någon lysande landsförvisad revolutionär personlighet som kunde återvända hem i ett förseglat tåg, som Lenin hade gjort 1917.
University of California, Riverside.
Översättning: Lars Kaage från Soviet Studies, nr 1, january 1986. Redigerad och kompletterad av Martin Fahlgren i december 2007
[1] Trotskij-pappren (exilkorrespondens), Houghton Library, Harvard University, 10248, 4777 visar Trotskijs diskussioner med hans son i dessa frågor. Robert H. McNeal, ”Trotskyist Interpretations of Stalinism” i Robert C. Tucker, red, Stalinism: Essays in Historical Interpretation, New York 1977, s 30-52 analyserar Trotskijs förändrade teoretiska värdering av stalinismen. Se också sammanfattningen i Isaac Deutscher, Den förvisade profeten, Rene Coeckelberghs Bokförlag, Stockholm 1973.
[2] De flesta som skrivit om Trotskij i exil har koncentrerat sig på hans skrifter snarare än hans politiska handlingar. Se Alec Nove, ”A Note on Trotsky and the ‘Left Opposition’ 1929-31”, Soviet Studies vol 29 nr 4 (oktober 1977 s 576-89). Richard B. Day, ”Leon Trotsky on the Problems of the Smychka and Forced Collectivisation”, Critique nr 13 1981 s 55-68. Warren Lerner, ”The Caged Lion”; ”Trotsky’s Writings in Exile”, Studies in Comparative Communsim, vol 10 1977 s 198-203. Samuel Kassow, ”Trotsky and the Bulletin of the Opposition”, ibid s 184-97. Siegfried Bahne, ”Trotsky on Stalin’s Russia”, Survey nr 41 1962 s 27-42. Undantag: Jean van Heijenoort, With Trotsky in Exile: From Prinkipo to Coyoacan, Cambridge Mass. 1978 och Deutscher ibid.
[3] Deutscher, ibid. Jean van Heijenoort ”How the Fourth International Was Conceived” i Joseph Hansen red, Leon Trotsky: The Man and His Work, New York 1969 s 62. George Breitman och Bev Scott red, Writings of Leon Trotsky [1933-34], New York 1975 s 10. Hädanefter WLT [1933-34].
[4] ”KPD or New Party? (I)”, WLT [1932-33] s 137-9. Svensk översättning: “KPD eller nytt parti” (bilaga nedan)
[5] Ibid s 137.
[6] Ibid s 138
[7] ”The Collapse of the KPD and the Tasks of the Opposition”, WLT [1932-33] s 189-197. Svensk översättning: “KPDs kollaps och Oppositionens uppgifter” (se bilaga nedan)
[8] ”It is Necessary to Build Communist Parties and an International Anew”, WLT [1932-33] s 309. Svensk översättning finns: Det är nödvändigt att bygga kommunistpartier och en international på nytt (på marxistarkiv.se)
[9] ”It is Impossible to Remain in the Same ’International’ with Stalin, Manuilsky, Lozovsky and Company”, WLT [1933-34] s 20.
[10] Ibid s 20-21
[11] ”The Class Nature of the Soviet State”, WLT [1933-34] s 118. Svensk översättning: Sovjetunionens klasskaraktär. Under Moskvarättegångarna 1936-38 citerade prokuratorn Vysjinskij från denna artikel som ett bevis på att Trotskij förespråkade ett våldsamt störtande av sovjetregeringen,
[12] Redaktörerna för WLT ser artikeln från 1 oktober som en kvalitativ utveckling i Trotskijs tänkande. Se WLT [1933-34], s 10. Jean van Heijenoort anmärker emellertid helt riktigt att ”reformperspektivet helt hade givits upp” i juli. ”How the Fourth International...” s 62.
[13] Deutscher ibid.
[14] ”For New Communist Parties and the New International”, WLT [1933-34], s 26-27. Svensk översättning: För nya kommunistpartier och en ny international”
[15] Se ”The German Decision Against a New Party”, WLT Supplement [1929-33], s 218-9. ”We must have a Decision on Germany” Ibid, s 223-5.
[16] Sedovs adressbok innehöll exiladresser för trotskister i Sovjetunionen. Trotsky Papers 15741. Exilkorrespondenssektionen för Trotsky Papers innehåller kopior av sådana brev.
[17] Se Trotskijs förklaring till dessa svåra kommunikationer i The Dewey Commisson, The Case of Leon Trotsky, New York 1937 s 128-32, 261-2, 271-3. Denna volym innehåller transkriptionerna av 1937 års Undersökningskommissionen, ledd av John Dewey, som undersökte anklagelserna mot Trotskij vid Moskvarättegångarna 1933-37. Trotskij deltog villigt i undersökningen.
[18] Trotsky Papers, 15821. Till skillnad från nästan alla andra av Trotskijs brev (däribland även de mest känsliga) finns det inga kopior kvar bland dessa i Trotsky Papers. Det verkar troligt att de någon gång avlägsnats från arkivet. Endast de rekommenderade breven finns kvar. Karl Radek vittnade vid Moskva-rättegången 1937 om att han hade mottagit ett brev från Trotskij innehållande ”terroristiska instruktioner”, men vi vet inte om det var brevet i fråga.
[19] Trotsky Papers, 13095 och 10107. Se även Pierre Broué, ”Trotsky et le bloc des oppositions de 1932” [svensk översättning: Trotskij och blocket mot Stalin 1932], Cahiers Léon Trotsky nr 5 (jan-mar 1980), s 5-37 för en bakgrund till detta block [Se även Broué-artikeln: Oppositionen mot Stalin inom partiet (1930-32) och den första Moskvarättegången, MF anm]. I filen 13095 finns en anteckning gjord av Trotskijs sekreterare van Heijenoort som visar att Trotskij och Sedov påmindes om blocket vid tiden för Deweykommissionens undersökning, men att de undanhöll saken från undersökningen.
[20] Trotskij var alltid en hätsk motståndare till de som kapitulerade inför Stalin eller som avsvor sig sin oppositionella inställning. Han tog helt avstånd från sådana personer.
[21] Trotsky Papers, 13095. Alec Nove har visat att trots att det fanns vissa skillnader, liknade Trotskijs kritik av Stalins industrialisering och kollektivisering Bucharins och högeroppositionens. (Nove ”A Note on Trotsky and the ‘Left Opposition’” a. a. s 576-84). I själva verket liknade Trotskijs hängivna försvar av marknadsförhållandena inom jordbruket, hans kritik av den ultravänsteristiska kampanjen mot kulakerna [de rika bönderna] och hans förespråkande av planering på grundval av ”en verklig potential”, till stor del Bucharins En ekonoms anteckningar. (Richard B. Day tar en annan utgångspunkt i vilken han ser en kontinuitet i Trotskijs kritik under 1920- och 30-talet i ”Trotsky on the Problems of the Smychka”.) Eftersom Trotskijs och Bucharins kritik var så likartad, var Trotskij mycket angelägen om hålla fast vid Vänsteroppositionens särskilda identitet. Han skrev 1932 att även om ”praktiska oenigheter med Högeroppositionen knappast kommer att försvinna... går det inte att tolerera att man blandar samman medlemmarna och inte längre bryr sig om distinktionerna”. (WLT Supplement [1929-33] s 174). I ett hemligt brev till Leon Sedov om 1932 års block, varnade han denne för att ”lämna fältet öppet för Högern” (Trotsky Papers, 13095.) Trots Trotskijs ansträngningar lyckades den hårda linjens män i Moskva utmåla Trotskij som en intrigant ”principlös” oppositionell och fördöma ”vänstern-högerns” konspiratörer under Moskva-rättegångarna.
[22] Trotsky Papers, 13095 (bortstrukna ord i originaldokumentet). Kort därefter skrev Trotskij kryptiskt att ”så vitt det gäller bolsjevik-leninisternas illegala organisation, har bara de första stegen tagits på väg mot en omorganisering.” WLT [1932-33], s 34.
[23] Trotsky Papers, 4782.
[24] Trotsky Papers, 8114. Se även The Case Leon Trotsky, s 274-5. Redaktörerna för WLT hävdar att avsikten med brevet var att stärka Wicks trovärdighet bland ryska trotskister i London, WLT [1932], s 328, men kopian i arkivet innehåller en anteckning som visar att brevets avsedda destination var Sovjetunionen.
[25] Trotsky Papers, 10248 och T-3485.
[26] Trotsky Papers, T-3522. Se även WLT [1932-33], s 141-3,
[27] Den hårda linjens män i ledningen i Moskva måste ha lagt märke till och argumenterat att Trotskijs förslag om att hans ”fraktion” skulle hålla fast vid sitt eget program efter att ha återanslutits till partiet gick stick i stäv med Lenins berömda bannlysande av fraktioner och fraktionella plattformar 1921 (Om partiets enhet, antagen på den tionde kongressen 1921).
[28] Utan att avslöja sitt erbjudande till Moskva, skrev Trotskij att ”ömsesidig kritik... kan ha olika karaktär beroende på i vilken grad den medvetet är förberedd av båda sidor och inom vilka organisatoriska ramar den äger rum”. Dessa kryptiska anmärkningar kan ha publicerats som förberedelse inför att hans anhängare i Moskva möjligen skulle kunna acceptera Trotskijs förslag om att göra oppositionens kritik villkorlig och begränsad.
[29] För ett exempel på ett vanligt ”Öppet brev”, se Trotsky Papers, T-3423.
[30] Trotsky Papers, T-3522. På sista sidan i julinumret av Oppositionens bulletin hänvisade Trotskij vagt till brevet till politbyrån den 15 mars. Samtidigt som han varken nämnde sitt erbjudande om att dra tillbaka oppositionens program, eller sin ”förklaring” i maj, hävdade Trotskij något felaktigt att marsbrevet helt enkelt upprepade hans gamla erbjudande om att återvända till bolsjevikpartiet ”på villkor att vi garanterades rätten att försvara våra åsikter”.
[31] ”The Expulsion if Zinoviev and Kamenev”, WLT [1932], s 283-95.
[32] ”Zinoviev and Kamenev Capitulate Again”, [1932-33], s 242-3.
[33] ”Zinoviev on the Party Regime”, WLT [1932-33], s 286.
[34] ”Soviet Economy in Danger”, WLT [1932], s 300-30. Citatet s 323.
[35] Nove, ”A Note on Trotsky” a a s 589.
[36] Van Heijenoort (With Trotsky in Exile, s 93-102) vidhåller att Sedovs nära medarbetare Mark Zborowski (alias ”Etienne”) var en stalinistisk agent. NKVD-avhopparen Alexander Orlov pekade i ett vittnesförhör inför den amerikanska senaten ut Zborowski och kom med detaljerad information.
[37] Se Rex Winsbury ”Jakob Blumkin in Russia, 1892-1929”, History Today, vol 27 nr 11 1977, s 712-18, och Deutscher, Den förvisade profeten, s 84-8.
[38] Se J. Arch Getty, Origins of the Great Purgues: The Soviet Communist Party Reconsidered, 1933-38 (New York, 1985), kapitel 5 för en diskussion om hur 1932 års block kan ha påverkat det sovjetiska partiets politik 1936.