Ur Fjärde internationalen 4/1988
Amsterdam-kongressen var en internationell kongress mot kriget, initierad av stalinisterna, hölls i Amsterdam i juni 1932. En annan kongress med samma deltagare hölls 1933, denna gång riktad mot fascismen. Även om den ägde rum i Paris kallas den också ibland för en Amsterdam-kongress.
Andra Internationalen organiserades 1889 som efterföljare till den Första Internationalen. Den var en lös sammanslutning av nationella socialdemokratiska och arbetarpartier, som förenade både revolutionära och reformistiska strömningar. Dess progressiva roll upphörde 1914, när merparten av dess nationella partier (sektioner) förbröt sig mot de mest grundläggande socialistiska principerna och stödde sina egna imperialistiska regeringar i det Första världskriget. Den föll samman under kriget men återupplivades som en helt igenom reformistisk organisation 1923.
Anglo-ryska kommittén var en allians som 1925-27 ingicks mellan det ledningen för det brittiska LO (TUC) och sovjetiska fackföreningar.
Arbetarna och böndernas demokratiska diktatur förutsågs före 1917 av Lenin som den statsform som skulle följa på tsarismens störtande. Han såg framför sig revolutionen som borgerlig till sin natur, ledd av en koalition av arbetare och bönder, som skulle ta makten och demokratisera landet utan att överskrida de kapitalistiska produktionsförhållandenas gränser. Han ändrade uppfattning när revolutionen närmade sig, och i samband med sin återkomst till Ryssland i april 1917 förändrade han bolsjevikpartiets inställning. Nu gällde kampen socialismen och en arbetarregering, proletariatets diktatur. (Se Michel Löwys artikel ”Från Hegels Logik’ till Finlandsstationen i Petrograd” i Fjärde Internationalen nr 4/87.) Senare återupplivade stalinisterna denna formel (och andra till innehållet liknande, såsom ”blocket grundat på fyra klasser”) för att rättfärdiga klassamarbetet med borgarklassen, i synnerhet i den koloniala världen.
Arbetarstat, se under proletariatets diktatur.
Asturiska upproret i oktober 1934 organiserade den starka arbetarrörelsen i Asturien i Spanien en generalstrejk och kämpade mot den armé som sänts dit för att avbryta strejken. 3000 människor dog.
Austro-marxism var en vänstersocialdemokratisk strömning som fanns mellan de båda världskrigen. Strömningen inspirerades av det österrikiska socialdemokratiska partiet, lett av Otto Bauer och Karl Renner
AWP (American Workers Party) ett parti lett av A. J Muste. Gick 1934 samman med den amerikanska vänsteroppositionen, CLA, för att bilda WPUS.
Bauer, Eugen (Erwin Ackerknecht) (född 1906). En av ledarna för den tyska sektionen av IKL och medlem av det Internationella sekretariatet 1932. Anslöt sig till SAP 1934.
BOC (Bloque Obrero y Campesino = Arbetar- och Bondeblocket) ett brett vänsterparti i Katalonien och på Balearerna i Spanien, som grundades 1930 av den 1924 bildade Katalansk-baleariska Kommunistiska Federationen (Federació Comunista Catalano-Balear, FCCB), vars mest kände ledare var Joaquin Maurín. Bytte 1933 namn till Iberiska Kommunistiska Federationen (Federación Comunista Ibérica, FCI), som 1935 gick samman med ICE för att bilda POUM.
Bolsjeviker och mensjeviker var de två största tendenserna i det Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet under dess andra kongress 1903. Bolsjevikerna, ledda av Lenin, och mensjevikerna, ledda av Martov, blev senare två separata partier, som stod på var sin sida av barrikaderna under revolutionen 1917. Trotskij anslöt sig till mensjevikerna 1903, men bröt med dem efter politiska meningsskiljaktigheter 1904. Under följande årtiondet försökte han återförena partiet, tills han 1917 gick med bolsjevikerna.
Bonapartism var ett centralt begrepp i Trotskijs skrifter under 1930-talet. Han såg två typer av bonapartism – borgerlig och sovjetisk. Den borgerliga bonapartismen uppkommer, sade han, under perioder av akuta samhällskriser, vanligtvis i form av en regering som försöker höja sig själv över nationen och de stridande klasserna för att bättre kunna bevara det kapitalistiska systemet: ”Det är ett militärt-politiskt system... nödtorftigt skylt av parlamentarismens dekorationer”. Den borgerliga varianten av bonapartism får inte jämställas med fascism, trots att båda tjänar kapitalets intressen. Trotskijs mest utförliga skrifter om den borgerliga bonapartismen finns i The Struggle Against Fascism in Germany (delar av boken finns översatt till svenska: Kampen mot Hitlerxxxx) Hans syn på den sovjetiska bonapartismen fann sin slutgiltiga form i essän The Workers’ State, Thermidor and Bonapartism.
Bordiguister, anhängare till Amadeo Bordiga (1889-1970), en av det Italienska Kommunistpartiets (PCI) grundare, som efter att ha uteslutits från PCI 1930 ledde en vänsterfraktion under 1930-talet.
Brandler, Heinrich (1881-1967) var en av grundarna av det Tyska Kommunistpartiet och dess viktigaste ledare när partiet misslyckades utnyttja situationen under den revolutionära krisen 1923. Brandler gjordes till syndabock av ledningen i Kreml och avsattes från partiledningen 1924. Han bildade en fraktion, den Kommunistiska Parioppositionen (KPO), som slöt upp bakom Högeroppositionen i Sovjetunionen, och uteslöts från det Tyska Kommunistpartiet (KPD) och Komintern 1929. 1930 organiserade Brandlers anhängare en internationell grupp (IVKO). De fortsatte som oberoende organisation fram till Andra världskriget.
Brockway, Archibald Fenner (1888-1988) framträdande ledare för det brittiska Labuorpartiet, redaktör för The New Leader, antikolonialist, valdes in i ledningen för ILP 1933 och organiserade IAG och senare Londonbyrån.
Bucharin, Nikolai I. (1888-1938) var en gammalbolsjevik, tillsammans med Preobrazjenskij författare till Kommunismens ABC. 1923 svängde han till höger och förenade sig med Stalin och Zinovjev mot Trotskij (det s k triumviratet). 1926 efterträdde han Zinovjev som ordförande i Komintern men bröt 1928 med Stalin och ledde en högeropposition. 1929 uteslöts han och kapitulerade strax därefter utan att vinna någonting på det. Han avrättades efter den tredje serien Moskva-rättegångar 1938.
Cannon, James P. (1890-1974), ledare för det tidiga Kommunistpartiet i USA och grundaren av den amerikanska trotskistiska organisationen.
Carillo, Santiago (f. 1915) ledare för Socialistisk Ungdom i Spanien under det tidiga 30-talet. Efter en resa till Moskva 1936, ledde han organisationen in i ett samgående med det kommunistiska ungdomsförbundet och blev senare ledare för det Spanska Kommunistpartiet (PCE).
Centrism är ett begrepp som används av Trotskij för att beskriva tendenser inom den radikala rörelsen som står mellan eller vacklar mellan reformism, som arbetarbyråkratin och arbetararistokratin står för, och marxismen, som representerar arbetarklassens historiska intressen. Eftersom den centristiska tendensen inte har någon självständig social bas, måste den värderas utifrån sitt ursprung, drivkraften i den och den inriktning den tar eller tvingas ta av händelsernas tryck. Fram till 1935 såg Trotskij stalinismen som en speciell variant – byråkratisk centrism. Sedan ansåg han begreppet vara otillräckligt för att beskriva den sovjetiska byråkratins utveckling. I ett brev till den amerikanske revolutionären James Cannon den 10 oktober 1937 skrev han: ”En del kamrater fortsätter att beskriva stalinismen som ‘byråkratisk centrism’. Denna karaktärisering är nu helt passé. Internationellt är stalinismen inte längre centristisk, utan den värsta formen av patriotism och socialpatriotism. Se exemplet Spanien!”
Chiang Kai-shek (1887-1975) Kinesisk officer, efterträdde Sun Yat-sen i ledningen för Kuomintang [Guomindang] och blev president i den kinesiska republiken 1927.
CLA (Communist League of America) Vänsteroppositionen i USA från 1929 till 1934, tills den gick samman med AWP för att bilda WPUS.
Coyoacán, förort till Mexico City där Trotskij bosatte sig 1938.
Dimitrov, Georgi (1882-1949) ledare för det Bulgariska Kommunistpartiet, utsågs att arbeta i Komintern efter det bulgariska upprorets nederlag 1923, var i Berlin när Hitler tog makten 1933. Arresterades och anklagades av Hitler för att ha planlagt branden i Riksdagshuset, men frikändes. Blev därefter en sorts anti-fascistisk hjälte inom Komintern och presenterade rapporten om folkfronten på Kominterns sjunde kongress 1935.
DNA (Det Norske Arbeiderparti) anslutet till Andra Internationalen, sedan till den Tredje Internationalen 1919-1923, återförenades med en utsplittring från det Norska Socialdemokratiska partiet 1927 och deltog i bildandet av IAG 1932. Gick ur IAG 1935, kort före det ingick i regeringen.
Enhetsfronten är en taktik som först användes av bolsjevikerna i Ryssland före den ryska revolutionen och som vidareutvecklades på Kominterns andra kongress 1920. Den är utformad så att den ger arbetarklassen tillfälle att slåss tillsammans mot den gemensamma fienden, också när arbetarklassen är splittrad mellan revolutionära och reformistiska organisationer. Den gör det också möjligt för revolutionära partier att genom en gemensam kamp komma i kontakt med medlemmarna i andra arbetarorganisationer, och i bästa fall vinna deras sympatier. Det avgörande villkoret för att denna taktik skall kunna användas är enligt bolsjevikerna att det revolutionära partiet hela tiden bevarar sitt oberoende och rätten att kritisera andra som ingår i enhetsfronten. Under åren 1928 till 1934 förhindrade Komintern att en enhetsfront med socialdemokraterna och andra strömningar ingicks. Men under hela denna period fortsatte Komintern hävda att man var för enhetsfronter, förutsatt att de var ”enhetsfronter underifrån”, d v s att de förhandlades fram och bildades tillsammans med medlemmarna i de icke-stalinistiska organisationerna och inte med dess ledningar. Detta förbehåll var tillräckligt för att torpedera varje möjlighet till faktiskta enhetsfronter. Detta var ett typiskt exempel på vad Trotskij kallade byråkratisk ultimatism: praktiken att utfärda förhållningsorder och paroller till arbetarna utan hänsyn till deras nivå av medvetenhet, erfarenheter eller strävanden. Detta innefattade också hotet om att stalinisterna skulle utebli om direktiven eller parollerna inte accepterades.
Fischer, Ruth (1895-1961)ledare för det Tyska Kommunistpartiet (KPD) från 1923 till 1925, uteslöts 1926. 1928 bildade hon tillsammans med Maslow och Urbahns Leninbund, en vänsterkommunistisk strömning (”zinovjevanhängare”) men gick ur kort efter. I exil i Paris anslöt hon sig till IKF 1933. Gick ur 1936, och delade Sneevliets kritik.
Frölich, Paul (1884-1953) ledare för det Tyska Kommunistpartiet (KPD), därefter i Brandlers KPD-opposition och sedan i SAP.
GR (Gauche Révolutionnaire = Revolutionära vänstern) vänsterströmning inom SFIO, grundat 1934 och lett av Marceau Pivert. Uteslöts 1938 och bildade PSOP.
Graef, Max var under en kort tid österrikisk oppositionell – inom ”partiets internationella grupp” – innan han beslöt sig för att ansluta sig till stalinismen.
IAG (Internationale Arbeitsgemeinschaft = Internationella Arbetsgemenskapen) en strömning av vänstersocialdemokrater, oppositionella kommunister och centrister, grundat 1932 och sedan anslutet till London-byrån, som den oftast kallas. Dess kongress i februari 1933 bevistades av: brittiska ILP, holländska RSP och OSP, tyska SAP, polska NSPP, svenska Socialistiska Partiet, Iberiska Kommunistiska Federationen (Maurín), österrikiska ”Röda fronten”, franska ”Arbetarenhetens vänner” lett av Jacques Doriot, de revolutionära ungdomsorganisationernas internationella byrå, norska Mot Dag och det Italienska Socialistpartiet (maximalister).
ICE (Izquierda Comunista de España = Spanska Kommunistiska Vänstern) den spanska Vänsteroppositionens namn efter 1932.
IKF Internationella Kommunistiska Förbundet/Bolsjevik-Leninister, det namn som den Internationella Vänsteroppositionen antog i augusti 1933.
ILP (Independent Labour Party) grundades 1893 på ett socialistiskt program, blev en av hörnstenarna i det brittiska Labourpartiet när detta bildades 1906. Dess utveckling vänsterut fick Labourpartiet att utesluta det 1932. Hade fem medlemmar i parlamentet och var anslutet till London-byrån.
IVO Internationella Vänsteroppositionen, en internationell omgruppering av antistalinistiska revolutionära kommunistiska strömningar från 1929, föregångaren till IKF och Fjärde Internationalen.
Internationella Sekretariatet kallades den ledning som valdes på den Internationella Vänsteroppositionens och dess efterföljares kongresser.
Kamenev, Leo (1883-1936) gammelbolsjevik, var tillsammans med Zinovjev allierad med Stalin i det inledande korståget mot ”trotskismen” (1923-25), och sedan tillsammans med Trotskij mot stalinismen (1926-27) tills Vänsteroppositionen besegrades och dess ledare uteslöts. Kapitulerade tillsammans med Zinovjev i december 1927 inför Stalin och togs till nåder 1928. Utesluten igen 1932 och kapitulerade på nytt 1933. Han och Zinovjev dömdes till tio års fängelse 1935 och avrättades efter den första Moskva-rättegången 1936.
Kienthal, se Zimmerwald.
Kilbom, Karl (1885-1961) en av grundarna och ledarna för Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och senare för Komintern (från 1924 till 1929). Uteslöts för ”höger”-avvikelser. SKP splittrades 1928 i en stalinistisk del ledd av Hugo Sillén och Kilboms del, som 1937 fick namnet Socialistiska Partiet. Gick mot slutet av 30-talet tillbaka till socialdemokratin.
Kommunistiska Internationalen (Komintern) se Tredje Internationalen.
KPD (Kommunistische Partei Deutschlands) Tyska Kommunistiska Partiet.
Kuomintang (Guomindang) var det borgerligt-nationella kinesiska parti som grundades av Sun Yat-sen 1911 och som efter 1926 leddes av Chiang Kai-shek. Det stalinistiska Kominterns Exekutivkommitté beordrade kommunisterna att gå in i detta parti. Under den kinesiska revolutionen (1926) leddes partiet militärt av Chiang Kai-shek som tillhörde partiets högerflygel. Trots att han aktivt bekämpade sina kommunistiska ”allierade” hyllades han av stalinisterna som en stor revolutionär. Han låg bakom aprilkuppen 1927, en blodig massaker på Shanghais kommunister och fackföreningsmän. Trots detta ville stalinisterna att de kinesiska kommunisterna fortfarande skulle arbeta inom Kuomintang men överflyttade nu sina förhoppningar på Vänsterkuomintang som leddes av Wang Chin-wei. Han var lika misslyckad i den roll som ”revolutionär” som Komintern gett honom. Hans program, liksom Chiangs, gick inte längre än till att till varje pris bevara den kinesiska borgarklassen. Endast sex veckor efter Chiangs kupp i Shanghai attackerade Wang arbetarna i Wuhan. Stalins allierade dränkte den kinesiska revolutionen i blod.
Landau, Kurt var under kort tid medlem i den tyska och österrikiska Vänsteroppositionen. Han sköts av stalinisterna i Spanien under inbördeskriget.
Lenin, Vladimir Ijitj (1870-1924) återupprättade marxismen som revolutionär teori och praktik under den imperialistiska epoken. Han tog initiativet till den politiska tendens som blev känd som bolsjevismen, den första som byggde upp det parti som behövdes för att leda arbetarklassens revolution. Han var den förste marxist som fullständigt förstod och förklarade den oerhörda betydelsen av koloniala och nationella strider. Ledde den första segerrika arbetarrevolutionen 1917 och var ledaren för den nya Sovjetstaten. Grundade den Kommunistiska Internationalen. Förberedde en strid mot byråkratiseringen av det Ryska Kommunistpartiet och Sovjetunionen, men dog innan han hann inleda den.
Liebknecht, Karl (1871-1919) medlem i Internationella Socialistiska Ungdomsförbundet 1907, ledde den socialistiska oppositionen i det Tyska Socialdemokratiska Partiet mot att partiet stödde den tyska sidan under Första världskriget. Uppmanade till bildandet av en ny International och grundade det Tyska Kommunistpartiet 1918. Mördades i januari 1919 på order från socialdemokraten Noske.
Louzon, Robert (1882- ). Se under Monatte, Pierre.
Lovestone, Jay (f. 1898) ledare för det Amerikanska Kommunistpartiet från 1925 till 1929. Utesluten 1929. Grundade ett parti som låg nära Brandlers strömning, Independent Labor League 1933. 1940 upplöstes organisationen. Lovestone blev rådgivare åt ledningen i den amerikanska fackföreningen AFL.
Luxemburg, Rosa (1870-1919) ledare för vänsterströmningen inom det Polska Socialistpartiet och det Tyska Socialdemokratiska Partiet från 1898. Sattes i fängelse för sina internationalistiska aktiviteter 1916. Uppmanade till bildandet av en ny International och grundade det Tyska Kommunistpartiet 1918. Mördades i januari 1919 på order från socialdemokraten Noske.
Maslow, Arkadij (1891-1941) ledare för det Tyska Kommunistpartiet från 1924 till 1926, uteslöts tillsammans med Ruth Fischer 1926 och följde hennes politiska bana.
Maximalister en strömning inom det Italienska Socialistpartiet som under 1930-talet leddes av Angelica Balabanova. De förespråkade att den Andra och Tredje Internationalen skulle enas.
Maxton, James (1885-1946) medlem av brittiska ILP och parlamentsledamot.
Maurín, Joaquín (1897-1973) ledare för spanska CNT (Nationella Arbetarfederationen) och det Katalanska Kommunistpartiet under 1920-talet. Uteslöts 1931 och grundade BOC och POUM.
Mensjeviker, se under bolsjeviker.
Mill, M. representerade den ryska oppositionen som medlem i Internationella Vänsteroppositionens administrativa sekretariat, mycket på grund av hans ryska språkkunskaper. Sedan han på grund av sitt manövrerande och sina personliga intriger avsatts från sin post 1932, blev han stalinistisk agent.
Monatte, Pierre (1881-1969) var syndikalist som för en kort tid var medlem i det franska kommunistpartiet på 20-talet och sedan lämnade det för att bilda Revolution Proletarienne (Proletär Revolution) 1924 och Syndikalistiska Förbundet 1926. Trotskijs polemik mot dem finns i Fjärde Internationalen nr 5/74 ”Kommunismen och syndikalismen”.
Muste, Abraham Johannes (1885-1967) protestantisk präst, organiserade arbetslösa och ledde det Amerikanska Arbetarpartiet (AWP). Gick samman med trotskisterna 1934 för att bilda WPUS. Lämnade partiet 1936 och utvecklades mot en folklig kristen pacifism.
Naville, Pierre (f. 1904) en av Vänsteroppositionens ledare i Frankrike från 1929 till 1940.
Der Neuer Mahnruf var den österrikiska Vänsteroppositionens tidskrift.
Nin, Andreu (1892-1937) ledare för Socialistiska Ungdomsförbundet och fackföreningen CNT i Katalonien i Spanien, förespråkade anslutning till den Tredje Internationalen. Medlem av det Ryska Kommunistpartiet under 20-talet, ledare för Röda Fackföreningsinternationalen. Deporterades från Sovjetunionen 1930 och grundade Vänsteroppositionen – ICE – i Spanien 1932 och gick samman med BOC 1935 för att bilda POUM. Var justitieminister i regeringen i Katalonien 1936. Mördades av GPU 1937.
OSP (Onafhankelijk Socialistiche Partij) Oberoende Socialistiska Partiet i Nederländerna, grundat av P. J. Schmidt 1932 efter en vänstersplittring från socialdemokraterna. Gick samman med RSP 1935 för att bilda RASP.
Paz, Maurice (1896- ) fransk advokat, tidig anhängare till Vänsteroppositionen, medarbetare i tidskriften Contre le Courant (Mot strömmen). Besökte Trotskij då denne var i exil i Turkiet 1929 och bröt med oppositionen samma år på grundval av dess, vad han ansåg, orealistiska perspektiv. Gick med i det Franska Socialistpartiet och ingick i dess ledning.
PCF (Parti communiste français) Franska Kommunistpartiet. PCI (Partito Communista Italiano) Italienska Kommunistpartiet.
Permanent revolution var en teori som vidareutvecklades av Trotskij efter den ryska revolutionen 1905. I teorin för han fram arbetarklassens ledande roll i efterblivna och underutvecklade länder. Trots att Lenin och bolsjevikerna accepterade teorins slutsatser om att det var arbetarklassen som lett den ryska revolutionen 1917, riktade stalinisterna sin eld mot den under 1920-talet, efter att de antagit teorin om ”socialismen i ett land”. Trotskijs försvar Den permanenta revolutionen finns på svenska på Bokförlaget Röda Rummet, Stockholm 1983.
Pivert, Marceau (1895-1958) fransk vänstersocialist, under 30-talet ledare för en vänsterströmning (GR) av SFIO, sedan av PSOP.
POI (Parti Ouvrier Internationaliste) Internationella arbetarpartiet, den franska sektionen av IKF, sedan av Rörelsen för Fjärde Internationalen.
Politbyrå förkortning av politisk byrå, kommunistpartiets ledande organ, befullmäktigat att agera mellan centralkommitténs möten.
POUM (Partido Obrero de Unificación Marxista) Arbetarpartiet för marxistisk enighet, resultatet av sammanslagningen mellan IKL och BOC 1935, hade sin massbas i Katalonien.
Preobrazjenskij Eugene A. (1886-1937) sekreterare i bolsjevikpartiets centralkommitté 1920-21. Vänsteroppositionell, uteslöts från partiet 1927, åter medlem 1929, utesluten igen 1931 och åter igen tagen till nåder. Han vägrade att göra en ”bekännelse” under Moskva-rättegångarna och sköts utan rättegång.
Prinkipo Ö utanför Turkiets kust nära Istanbul där Trotskij levde i exil 19291933.
Proletariatets diktatur har inom arbetarrörelsen ofta varit föremål för ideologiska tvister. Socialdemokratin har anklagat kommunisterna för att vara anhängare av förtryck och ofrihet då dessa förespråkat begreppet. Under Stalin-tiden kom den ”proletära diktaturen” för den kommunistiska världsrörelsen att bli lika med det politiska systemet i Sovjetunionen, partidiktaturen. Med ”proletariatets diktatur” avsåg dock den revolutionära arbetarrörelsens förgrundsgestalter som Marx och Lenin ingalunda avskaffandet av demokratiska rättigheter för de arbetande människorna. Tvärtom, den ”proletära diktaturen” innebar för dem att arbetarklassen upprättade sin egen statsmakt och använde dess koncentrerade styrka, dess lagar, domstolar och ordningsmakt för att frånta kapitalistklassen makten över produktionsmedlen. Staten var ett uttryck för klassvälde, för en klass makt, diktatur över en annan klass. Det kapitalistiska samhällets borgerliga stat innebar, oavsett förekomsten av parlamentarisk demokrati eller ej, borgarklassens diktatur över arbetarklassen. Arbetarnas nya statsmakt skulle på samma sätt betyda proletariatets diktatur över borgarklassen. Men, genom att arbetarklassen och dess förbundna utgör den stora majoriteten av befolkningen skulle arbetarstaten för första gången dra in befolkningens massor i ett verkligt allmänt och jämlikt deltagande i statens verksamhet och styre. Arbetarstaten skulle innebära att de demokratiska rättigheterna, som under kapitalismen är högst formella för de arbetande, först nu fick ett verkligt innehåll. Rösträtten skulle inte längre begränsas av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Arbetarregeringens beslut skulle bestämma den samhällsägda produktionens inriktning. Folkrepresentationen skulle inte längre utgöras av ett tungrott parlament långt ifrån människornas kontroll. I stället skulle den nya statens beslutande församlingar utses direkt från de miljöer där människorna lever och arbetar. Rådsrepubliken, där arbetarna, bönderna och soldaterna fritt valde sina ombud med rätt att när som helst återkalla dem, är den form som denna statsmakt tagit sig, från Pariskommunen 1871 och framåt. Den särskilda ämbetsmannakåren och politikerkasten skulle ersättas av folkvalda ombud utan materiella privilegier. Yttrande- och tryckfriheten skulle inte längre begränsas av det privata ägandet utan för första gången göras verklig för de miljoner som aldrig tidigare fått upphäva sin stämma. Tryckpressar, pappersframställningen, möteslokaler etc skulle göras till allmän egendom. Arbetarstaten som majoritetens verktyg skulle inte längre, med Lenins ord, utgöra en stat i egentlig mening. Den skulle dra in den stora folkmajoriteten i samhällets styre och, i takt med utvecklingen av den socialistiska produktionen, börja ”vittra bort”. Kapitalismens fullständiga avskaffande och ersättande av en högre samhällsordning, det kommunistiska klasslösa samhället, innebär klasskampens slut och därmed statens bortdöende som instrument för politisk makt och förtryck.
PSOP (Parti socialiste ouvrier et paysan) det franska socialistiska arbetar- och bondepartiet, grundat av Marceau Pivert 1938.
Radek, Karl (1885-1939) tillhörde före Första världskriget vänsterflygeln i de polska, tyska och schweiziska socialdemokratiska partierna. Under Lenins tid var han en ledande propagandist i Komintern och medlem av Vänsteroppositionen fram till 1929 när Trotskij deporterades till Turkiet. Han kapitulerade för Stalin och blev en av Kremls utrikespolitiska specialister. I den andra Moskva-rättegången 1937 dömdes han till tio års fängelse. Avrättades senare.
Reformism är teorin och praktiken om en gradvis, fredlig och parlamentarisk förändring (i motsats till revolution) som det bästa eller enda sättet att övergå från kapitalism till socialism. Reformister försöker därför tona ner klassmotsättningarna och uppmuntrar klassamarbete. Logiken i denna inställning leder dem till att stå sida vid sida med kapitalisterna mot de arbetare och kolonialfolk som försöker göra revolution.
Riksdagshusbranden efter att ha utnämnts till Rikskansler den 30 januari 1933 provocerade Adolf Hitler fram en brand i riksdagshuset den 27 februari och lade falskeligen skulden på kommunisterna för att urskulda en massiv repression mot KPD.
Rosmer, Alfred (1887-1964) var en revolutionär syndikalist som samarbetade med Trotskij i Frankrike under Första världskriget. Han valdes in i Kominterns Exekutivkommitté 1920 och var en av det franska kommunistpartiets ledare tills han uteslöts 1924. Han var medlem av Vänsteroppositionen och dess Internationella Sekretariat till 1930, då han gick ur på grund av meningsskiljaktigheter med Trotskij. Deras personliga vänskap återupprättades 1936. Rosmer skrev flera böcker om arbetarrörelsens historia. På svenska finns bland annat Moskva under Lenin, René Coeckelberghs Partisanförlag, Halmstad 1971.
RSAP (Revolutionair Socialistische Arbeiders Partij) det holländska Revolutionära Socialistiska Arbetarpartiet, resultatet av samgåendet mellan OSP och RSP 1935. Från början anslutet till både London-byrån och IKF.
RSP (Revolutionair Socialistische Partij) det holländska Revolutionära Socialistiska Partiet, grundat 1929 av Sneevliet på vänsterkommunistisk och syndikalistisk grund. Gick samman med OSP för att bilda RSAP 1935.
Röda fackföreningsinternationalen (Profintern) en internationell organisation för fackföreningar och strömningar inom fackföreningar som förkastat reformismen. Grundad 1921. Upplöstes 1935.
SAP (Sozialistische Arbeiterpartei Deutschlands) det Tyska Socialistiska Arbetarpartiet, grundat 1931 sedan SPD (socialdemokraterna) uteslutit vänsterflygeln från riksdagen.
Schmidt, Petrus Johannes (1896-1952) holländsk vänstersocialist, ledare för OSP.
Schutzbund Socialistpartiets arbetarmilis i Wien 1918 till 1934.
SFIO (Section française de l’Internationale ouvriere) det Franska Socialistpartiet lett av Leon Blum under 1930 talet.
Schachtman, Max (1903-1972) ledare för Kommunistisk Ungdom i USA, sedan för den trotskistiska organisationen i USA (CLA, WPUS, SWP). Bröt sig ur 1940.
Sneevliet, Henk (1883-1942) holländsk fackföreningsaktivist, vänsteranhängare, blev kommunist och representerade Komintern i Indonesien, sedan i Kina under det tidiga 20-talet. Efter återvändandet till Holland ledde han en liten vänsterfackförering. Uteslöts från kommunistpartiet 1929, grundade RSP och arbetade för bildandet av Fjärde Internationalen. Arresterades och avrättades av de nazistiska ockupationstrupperna 1942.
Socialfascism Stalin var upphovsmannen till teorin om ”socialfascismen”. Denna innebar att socialdemokratin och fascismen inte var varandras motsatser utan tvillingar. Eftersom socialdemokraterna bara var en fascistisk variant, och eftersom alla utom stalinisterna var någon slags fascister (en liberal fascist, en arbetarfascist eller en trotskistisk fascist), var det omöjligt för stalinisterna att ingå i en enhetsfront tillsammans med någon annan strömning mot de verkliga fascisterna. Ingen teori hjälpte eller kunde ha hjälpt Hitler mer under åren fram till han tog makten 1933. Stalinisterna släppte slutligen teorin sent en natt 1934 utan någon anständig förklaring. Snart friade de inte bara till socialdemokraterna utan även till kapitalistiska politiker som den amerikanske presidenten Roosevelt och den franske premiärministern Daladier, vilka stalinisterna fortfarande kallade fascister tidigt 1934.
Socialismen i ett land en teori som proklamerades av Stalin 1924 och som senare inlemmades i Kominterns program och taktik. Under dess ideologiska täckmantel övergavs revolutionär internationalism till förmån för trångsynt nationalism och den användes för att försvara att kommunistpartierna över hela världen omvandlades till redskap för Kremls utrikespolitik.
Souvarine, Boris (1893- ) var en av grundarna av det Franska kommunistpartiet och en av de första författarna till en biografi över Stalin. Han uteslöts av stalinisterna under 1920-talet och vände sig mot leninismen under 30-talet. För Trotskij var han ett strålande exempel på den cynism och defaitism som kännetecknade de bolsjevikaska renegaterna.
Spartakos var namnet på en tidning som gavs ut av en grekisk organisation som varit ansluten till Vänsteroppositionen.
Stalin, Josef (1879-1953) blev socialdemokrat 1898, gick med i bolsjevikernas fraktion 1904, valdes 1917 för första gången till dess centralkommitté. 1917 förespråkade han en försonlig inställning till den Provisoriska regeringen, innan Lenin återvände och förändrade bolsjevikernas inställning till att gälla frågan om makten. Valdes till Folkkommissarie för nationaliteterna i den första sovjetiska regeringen och till Generalsekreterare i Kommunistpartiet 1922. Lenin begärde 1923 att han skulle avlägsnas från sin post som generalsekreterare eftersom han utnyttjade den för att byråkratisera parti- och statsapparaten. Efter Lenins död 1924 eliminerade Stalin efterhand sina främsta motståndare – och började med Trotskij – tills han under 1930-talet blev partiets och Sovjetunionens verkliga diktator.
Thalheimer, August (1884-1948) ledare för KPD, blev Brandlers viktigaste medarbetare under 1930-talet.
Thermidor var namnet på den elfte månaden i den franska revolutionens kalender. Den nionde thermidor (27 juli) störtades Robespierre och regeringen började gå åt höger på ett sätt som öppnade vägen för Napoleon Bonaparte och den första republikens fall. Trotskij jämförde ofta stalinismens politik med den thermidoranska reaktionen eftersom han menade att dess politik banade vägen för en kapitalistisk kontrarevolution. Fram till 1935 gjorde jämförelsen med thermidor för att beteckna att ett faktiskt maktskifte från en klass till en annan ägt rum. Sedan modifierade han teorin och använde thermidor för att beskriva en reaktionär utveckling som ägde rum ”på revolutionens samhälleliga grundvalar” och som därför inte förändrade statens klasskaraktär.
Tredje Internationalen (Komintern) organiserades under Lenins ledning som den revolutionära efterföljaren till den Andra Internationalen. Under Lenins tid hölls dess världskongresser vart fjärde år – den första 1919, den andra 1920, den tredje 1921, den fjärde 1922 – trots inbördeskriget och Sovjetunionens utsatta läge. Trotskij ansåg att dokumenten från Kominterns fyra första kongresser var de programmatiska hörnstenarna för Vänsteroppositionen och Fjärde Internationalen. Den femte kongressen, då Stalins maskineri hade Komintern under kontroll, hölls 1924, den sjätte inte förrän 1928 och den sjunde först 1935. Trotskij kallade den sjunde kongressen Kominterns ”likvideringskongress”. Den sjunde kongressen blev också den sista innan Stalin upplöste Komintern 1943 som en vänlig gest till sina imperialistiska allierade. För en historieskrivning över Komintern se Fernando Claudins bok Krisen i den kommunistiska rörelsen, Bokförlaget Röda Rummet och Förlaget Barrikaden, Stockholm 1979.
Trotskij, Leo (1879-1940) blev revolutionär 1896 och samarbetade med Lenin om Iskra 1902. Bröt med Lenin 1903 på frågan om det revolutionära partiets karaktär och anslöt sig till mensjevikerna. Bröt med mensjevikerna 1904 och försökte under det följande årtiondet att återförena den ryska socialdemokratin. I 1905 års ryska revolution var han ledare för Petersburgs-sovjeten och utvecklade teorin om den permanenta revolutionen. 1915 skrev han Zimmerwald-manifestet mot Första världskriget. Anslöt sig till bolsjevikerna 1917, valdes till dess centralkommitté och organiserade bolsjevikernas uppror. Hans första post var som utrikesminister. Som krigskommissarie organiserade han Röda Armén och ledde den till seger under de tre åren av inbördeskrig mot de vita och imperialisternas intervention. Bildade Vänsteroppositionen 1923 och stred under det följande årtiondet för att få Kommunistiska Internationalen och Sovjetunionen att återvända till Lenins internationalism och arbetardemokrati. Han besegrades av Stalin, uteslöts från SUKP(b) och Komintern och utvisades till Turkiet 1929. 1933 gav han upp försöken att reformera Komintern och uppmanade till bildandet av en ny revolutionär International. Han såg arbetet med att bilda Fjärde Internationalen som det viktigaste han gjort. Mördades av Stalins agenter i Mexiko 1940.
TUC (Trades Union Congress) brittiska LO grundad 1868.
Urbahns, Hugo (1881-1967), en av ledarna för det Tyska Kommunistiska Partiet, uteslöts 1928 och var med om att bilda Leninbund, som var anslutet till Vänsteroppositionen fram till 1930.
USPD (Unabhängige Sozialdemokratische Partei Deutschlands) Oberoende Tyska Socialdemokratiska Partiet, en vänstersplittring från SPD 1917. Dess majoritet gick samman med KPD 1920, resten gick tillbaka till SPD.
Weisbord, Albert (1900- ) uteslöts från det amerikanska kommunistpartiet 1929. Han organiserade en liten grupp, Kommunistiska Kampförbundet, som uttalade sin anslutning till IVO under det tidiga 30-talet även om dess politik vacklade mellan Höger- och Vänsteroppositionen. Weisbord bröt senare med marxismen och blev fackföreningsorganisatör i AFL.
Well, Roman var en pseudonym för en av bröderna Sobolevicius, som kom från Litauen. Båda var stalinistiska agenter inom Vänsteroppositionen.
Vereecken, George (1898-1978) ledare för det Belgiska Kommunistpartiet, sedan för den belgiska Vänsteroppositionen, medlem av IKFs Internationella Sekretariat under det tidiga 30-talet.
Walcher, Jakob (pseudonym Jim Schwab) (f. 1887) ledare för KPD, låg nära Brandler, bröt med honom 1932 för att gå in i SAP, som han ledde från 1933.
WPUS (Workers Party of the United States) resultatet av sammanslagningen 1934 mellan AWP och CLA.
Zimmerwald schweizisk by och i september mötesplats för den första internationella socialistiska konferensen sedan 1914 som sammanförde aktivister från de krigförande staterna. Vänsteranhängarna på konferensen, ledda av Lenin, förespråkade bildandet av en Tredje International. Konferensen efterföljdes av ytterligare en i Kienthal 1916.
Zinovjev, Gregorij, E. (1883-1936) var en av de främsta bolsjevikledarna, Kominterns första ordförande och medlem av triumviratet Stalin-Kamenev-Zinovjev som härskade efter Lenins död 1924. Han och Kamenev förenade sig 1925 med Trotskijs Vänsteropposition. Han uteslöts tillsammans med oppositionen 1927 men gjorde avbön 1928. 1936 avrättades han som ett av Moskva-rättegångarnas första offer.
Några viktiga datum:
4 augusti 1914 det Tyska Socialdemokratiska Partiet, Andra Internationalens stolthet, röstade för de krigskrediter som drog Tyskland – och världen – in i Första världskriget.
30 januari 1933 utnämndes Hitler till Rikskansler.
5 mars 1933 val till tyska riksdagen.
Sammanställning: Lars Kaage