Ur Fjärde internationalen 4/1988

Till läsaren

Det är i år 50 år sedan Fjärde Internationalen grundades. Vi ägnar hela detta nummer åt FIs bildande, åren 1933-38. Det var under den hektiska perioden den nya internationalen skapades. Den byggdes av anti-fascistiska, anti-imperialistiska och kommunistiska aktivister, vilka förkastade stalinisternas rättsliga godtycke, deras förnekande av socialistisk legalitet och demokrati. Dessa aktivister valde istället att bekämpa den byråkratiska degenereringen av Sovjetstaten. Bannlysta av de officiella kommunistpartierna, decimerade i Sovjet och jagade utanför dess gränser, hotades de av isolering och modfälldhet.

Den Internationella Vänsteroppositionen var inte den enda anti-stalinistiska marxistiska strömningen. Under lång tid gjordes försök att omgruppera och fusionera dessa olika styrkor. Men andra världskriget närmade sig, och många försök i den vägen misslyckades.

Daniel Bensaïd går igenom denna period och värderar de metoder pionjärerna använde när de gick mot strömmen i sitt grundande av den nya internationalen. Han plockar fram förutsättningarna för detta bildande, och var meningsskiljaktigheterna gick mellan de grupper som diskuterade byggandet av en international. Han går särskilt in på de organisatoriska metoder, bland annat entrismen, som utnyttjades. Han diskuterar vad revolutionärer idag har att lära av denna erfarenhet.

Daniel Bensaïd deltog i maj-upproret i Paris 1968. Han är framstående inom LCR, Fjärde Internationalens franska sektion. Artikeln som presenteras här, gavs ursprungligen som en föreläsning 1985, inför en publik bestående av medlemmar i FI.

Vi låter därefter George Breitman behandla samma period. Det kan vara av intresse att få andra aspekter på samma sak. Till exempel tar Breitman upp en mer personcentrerad vinkling på utvecklingen. Det gäller "de åtta" som var Trotskijs medarbetare när avstampet för en ny international togs 1933. Han låter oss följa dessa åttas utveckling fram till grundningskongressen – då ingen av dem var kvar! Det gäller också Trotskijs egen betydelse, inte minst som organisatör.

George Breitman var en veteran i den amerikanska trotskistiska rörelsen – SWP. Också denna artikel hölls ursprungligen som en föreläsning, men denna 1978, till 40-års-jubiléet. Den publicerades första gången i Education for Socialists 1979.

I tidskriften Soviet Studies fördes för ett par år sedan e n kort debatt mellan J Arch Getty och Thomas Twiss, angående Trotskijs motiv att vänta med dödförklarandet av Tredje Internationalen. Vi är författarna och Soviet Studies ett tack skyldiga, för att vi får återge meningsutbytet.

Trotskij hade i mars 1933 förklarat det tyska KPD som hopplöst förlorat som arbetarnas instrument, när den inte mobiliserade mot nazisternas frammarsch. Men han utropade inte att Komintern var fullständigt förlorat för den saken förrän i juli samma år. Varför? Getty har en teori om detta. Den går ut på att Trotskij såg en möjlighet att få en uppgörelse med SUKPs ledning bakom kulisserna. Han anför nytt material från Trotskij-arkiven, som öppnades 1980, som stöd för sin sak. Twiss går svaromål mot detta.

Därefter följer åtta bilagor. Det är olika texter skrivna och publicerade under den period som behandlats i artiklarna. Sex är skrivna av Trotskij, och är inlägg i Vänsteroppositionens interna debatt. De övriga två är ett officiellt uttalande och kompletterande Ord- och namnförklaringar.

Red