Från Fjärde internationalen 1/1989.
Boris Kagarlitskij, född 1958, studerar sociologi och teater vid olika högskolor i Moskva. Han fängslades 1982 för sitt arbete vid den oppositionella tidskriften Vänsterut. Efter tretton månader släpptes han ur fängelset under Andropovs tid vid makten. I dag är han samordnare för de Socialistiska klubbarnas förbund. Kagarlitskij är aktivist och teoretiker för den demokratiska förnyelsen i Sovjetunionen och angrips av de konservativa krafterna i sovjetisk massmedia. Kagarlitskij har blivit en av de ledande rösterna för en radikal socialism. Han är även författare till en rad artiklar i bland annat New Left Review och Times Literary Supplement. 1988 gavs hans bok The Thinking Reed (Verso, London, 1988) ut om de sovjetiska intellektuella från 1917 och framåt.
Catherine Samary [=Verla] skrev en kommentar till denna artikel som publicerades i Fjärde internationalen 2/1989: ”Den nationella frågan i Sovjetunionen”.
Alla väntade på denna händelse. Den estniska Folkfrontens kongress i oktober 1988 skulle bli en vändpunkt för hela den sociala rörelsens utveckling – inte bara i Estland och Baltikum. För första gången under perioden efter Stalin hade en oberoende politisk organisation i Sovjetunionen möjlighet att öppet och officiellt tillkännage sin existens, hålla sin grundningskongress och via den stadigt ägda massmedian vända sig till samhället.
Folkfronten hade först vuxit fram i Estland under våren 1988 när en hård strid utvecklades i republiken – såväl som i andra delar av Sovjetunionen – kring valet av delegater till det Sovjetiska Kommunistpartiets (SUKP) Nittonde konferens. Men medan det i Ryssland inte ens var möjligt att avsätta de mest impopulära delegaterna,, tillkännagavs en förändring i den estniska partiledningen redan innan konferensen inleddes. Den estniska delegationen till partikonferensen önskades lycklig resa till Moskva vid ett möte med hundratusentals perestrojka-anhängare på ”Sångarfältet” (där en årlig festival för folkkörer äger rum) i Tallinn, och republikens nya ledare uppmanades att kämpa för radikala förändringar i Moskva och för verkligt oberoende för Estland. Initiativgruppen för Folkfronten stod i händelsernas centrum; alla förhoppningar knöts till den. En journalist kallade denna väldiga manifestation ”den sjungande revolutionen”. Och allting motsvarade det som man kan förvänta sig av en revolution: entusiasm bland massorna, en förändring i ledningen, formeringen av nya massorganisationer. På gatorna i Tallinn och andra städer vajade den vita, svarta och blå nationalflaggan öppet – en statsfientlig handling för inte så värst länge sedan. Intelligentian i Moskva diskuterade den ”Nationella befrielserörelsen i Estland”; västvärldens massmedia talade om det ”estniska fenomenet”; sovjetiska tidningar pekade på republiken som ett exempel på ”framgångsrik perestrojka”.
Samtidigt uppvisade det estniska fenomenet en annan sida, som först inte framstod så tydligt för utomstående observatörer. Folkfrontens snabba framgångar underlättades av en tydlig sympati från en viktig del inom det estniska kommunistpartiet och den ekonomiska apparaten, som försökte uppnå ökad självständighet i förhållande till de centrala myndigheterna i Moskva. På så sätt blev Folkfronten en betydande faktor i kampen om makten inom partiet. Fronten kunde föra fram krav som den lokala partiapparaten stödde helt och fullt, men ännu inte var beredd att resa i sitt eget namn. Slutligen kunde den mobilisera massomfattande stöd, förena tusentals människor kring dessa krav – i själva verket vinna en bredare massbas bakom en del av den lokala ledningen än den någonsin tidigare hade haft.
Givetvis var den administrativa apparaten i republiken inte homogen. Jämte motsättningen mellan de sovjetiska och estniska myndigheterna, fanns det en traditionell konflikt mellan ”genuina” och ”sibiriska” ester. Stalin litade inte på de lokala partimedlemmarna. Därför föredrog han under 1940-talet att bygga upp den administrativa apparaten kring människor som inte hade någon erfarenhet att leva under den ”borgerliga” republikens villkor. Estniska bosättningar i Sibirien hade funnits sedan tsartiden. De framstod som ett idealiskt redskap för att lösa dessa problem. Å ena sidan lyftes en ”nationell kader” (av vilken en del bara talade estniska) upp. Å andra sidan befriades den lokala byråkratin från ”det gamla samhällets” arv.
Det är inte förvånande att konkurrensen hårdnade mellan de två grupperna när ”genuina” ester fördes in i byråkratins liv. De ”nyanlända” förlitade sig på stödet från Moskva, där man som alltid såg dem som de som pålitligt utförde uppgifterna. De ”inhemska” partimedlemmarna sökte å andra sidan stöd hos intelligentian och betonade sin liberala och patriotiska inriktning.
Den ”sjungande revolutionen” blev möjlig på grund av att Folkfrontens grundare snabbt fick tillgång till estniska tidningar och tidskrifter och senare till radio och TV. Att högt uppsatta medlemmar inom partiledningen, däribland den ideologiske sekreteraren I. Toome, stödde Folkfronten var ingen hemlighet för någon.
Folkfrontsaktivisterna i Moskva och Leningrad lade på sina respektive håll snabbt märke till det ”estniska miraklets” motsättningar. Ändå gav händelserna i Baltikum grogrund för optimism. Som om det inte fanns några starka nationellt-byråkratiska tendenser, talade folk om en massomfattande och demokratisk rörelse som skulle bli en del av den allmänna processen av politiska omvandlingar i Sovjetunionen.
Det programutkast som utarbetades av den estniska Folkfrontens experter innehöll en rad radikala krav på reformer som var avsedda att öka de medborgerliga rättigheterna, att bilda en konstitutionell regering och garantera demokratiska val till sovjeterna. ”Syftet med Folkfronten”, säger programutkastet, ”är att skapa ett Estland där alla medborgare kommer att känna sig fria och trygga”. Samtidigt som författarna till utkastet försvarade esternas historiska rättigheter som en naturlig nation inom republikens territorium, underströk de att ”det är absolut oförsvarligt att bryta mot de demokratiska rättigheterna för medborgare av andra nationaliteter.”[1]
Frontens ekonomiska program var tydligt påverkat av den skandinaviska socialdemokratins idéer. Å ena sidan talade det om ”fri utveckling av kooperativ, individuell och privat egendom” och om en ”grundlagsenlig rätt” till privata företag. Å andra sidan talade det om att stärka den sociala tryggheten, hälso- och utbildningsväsen, om statliga garantier för en minimilevnadsstandard för alla medborgare och ett fasthållande vid principerna om social rättvisa. Enligt författarna till programutkastet skulle en övergång till marknadsekonomi åtföljas av ett vidmakthållande av statens ledande roll. I själva verket skulle de styrande organens ställning på många sätt stärkas genom att de fick de rättigheter som tidigare legat i Moskva. Det fanns förslag om att republikens myndigheter skulle kunna använda sig av administrativa metoder för att styra ekonomin vad gäller priser, löner och så vidare. Slutligen talade Folkfrontens programutkast om behovet av decentralisering, en småskalig organisering av den statliga sektorns företag. Det nämndes inte ett enda ord om självstyre för arbetarkollektiven eller att arbetarna skulle delta i de ekonomiska besluten.
Även om republikens ministeriers och myndigheters intressen otvivelaktligen klart lyste igenom i dokumentets formuleringar, kan man säga att frontens ideologer står för den demokratiska socialismen och försvarar samma uppfattning om samhällsutvecklingen som den moderata flygeln inom vänstern i Västvärlden.
Folkfronten i Moskva, där inflytandet från marxistiska strömningar är mycket starkare, kunde naturligtvis inte sluta upp bakom varje del i det estniska programmet, men den var redo att solidarisera sig med det på en rad punkter. Därför var stämningen inom Moskva-delegationen mycket gladlynt när vi steg på tåget för att åka till den estniska grundningskongressen. Den förväntade framgången för esterna verkade vara ett förspel till en gemensam framgång.
För människorna från Moskva, Leningrad, Jaroslav, Minsk och andra från ”informella” organisationer, liksom representanter från många organisationskommittéer i Folkfronterna i de ”slaviska” republikerna, var värdigheten och den triumferande sinnesstämning som uppvisades vid den estniska kongressen en verklig chock. Den perfekta ordningen i den enorma salen med tre och ett halvt tusen delegater uppmärksamt lyssnande till dussintals talare, utgjorde en radikal kontrast till det vi var vana vid hemifrån, även om aktivisterna från Kujbysjev och Jaroslav redan hade varit med om stora möten och människorna från Leningrad och Moskva hade hållit mer än en ”samling” eller ”konferens”.
Det inledande talet av ledaren för den estniska Folkfronten, E. Savisaara, var försiktigt balanserat. Han påvisade tydligt behovet av en övergång till ett flerpartisystem, samtidigt som han markerade att ”ett alltför hastigt påskyndande” i denna fråga var ”oacceptabelt”. Han uppmanade till en dialog med republikens ryskspråkiga befolkning. Han kritiserade stalinister, nationalister men även teknokrater och gav Fronten rådet att ”undvika en ultimativ politik”.[2]
Han talade lugnt och sansat, sökte efter de minst kontroversiella formuleringarna, så att ryssarna, som är vana vid lidelsefulla och hetsiga diskussioner och möten, snart fann hans tal tråkigt. Men vi började ganska snart förstå att under kongressens lugna yta doldes det verkliga känslor. Talarna som följde Savisaara förde fram det ena kravet efter det andra. Bara en del rörde samhällsfrågor. Trots uppmaningen till dialog med de ryska invånarna i republiken, intog Frontens representanter en oerhört njugg inställning gentemot dem som de oupphörligen kallade ”immigranter”.
En del talade om möjligheten att kasta ut ryssarna från republikens territorium. En del av de föreslagna åtgärderna utmärktes inte av någon originalitet. Det kom upp förslag om att inrätta medborgarskap i republiken, som bara de som kunde tala estniska, som hade bott i Estland inte mindre än tio år och ”var lojala mot republiken”(!), kunde få.
Det talades om att slå igen stora industriföretag med en stor majoritet ryska arbetare. På samma gång fanns det förslag om att varje ryss som flyttade skulle ges 10 000 rubel för ”resekostnader”. Republiken kunde skaffa fram pengarna ganska lätt därför att man för varje rysk arbetare som kommer till Estland får 16 000 rubel ur den centrala budgeten. Inga kompromisser ingicks vad gäller nationellt likaberättigande. Estniska blev det enda officiella språket. De 40 procent av befolkningen som talar ryska förnekades rätten till officiellt erkännande av sitt språk. På samma gång underströks det att ”varje ests mål är ett oberoende Estland” [3], och att ”vi vill bli som Finland och Sverige”.
Vad som är välkänt är emellertid att Finland inte förnekar sin svenskspråkiga minoritet lika rättigheter, samtidigt som den estniska nationella rörelsen klart och tydligt ställde sina ryska grannar i republiken inför det enda valet: antingen åker ni ut eller också blir ni andraklassens medborgare.
Det står helt klart att det hela inte på intet sätt handlade om de extremer som är ofrånkomliga inom massorganisationer. Officiella kretsar i republiken lät det stå klart att de hade en liknande uppfattning. När presidiet för Estlands högsta sovjet bildade en kommission för språkproblem ingick det av totalt 20 medlemmar bara tre ryssar. Som väntat skiljde sig kommissionens slutsatser mycket litet från de förslag som framkommit på Folkfrontens kongress. Izvestija erkände att republikens myndigheter inte förmådde överflygla ”misstron mot den ryskspråkiga befolkningen”.[4]
I sin tur framtvingade den växande estniska nationalismen ett liktydigt svar från ryssar, men även från andra nationella minoriteter. I staden Tartu bildades den ”Internationalistiska rörelsen”, som leds av P. Kogan och den sibiriske esten A. Säj. Ledarna för den Internationalistiska rörelsen tillkännagav att de var beredda att stödja de ekonomiska och politiska grundläggande principerna i Folkfrontens program. Men de motsatte sig kategoriskt varje form av diskriminering av den ryskspråkiga befolkningen.
I den Internationalistiska rörelsens dokument underströks att den ryskspråkiga folkgruppen utgör den överväldigande befolkningsmajoriteten i republikens nordöstra del. Varje politisk åtgärd som skadade ryssarnas intressen skulle paralysera den ekonomiska utvecklingen i denna region. I många avseenden framstod den Internationalistiska rörelsens program som mycket mer demokratiskt än Folkfrontens. I förgrunden stod uppfattningen om jämlika medborgerliga och kulturella rättigheter och multinationalism.
Det sades att den Internationalistiska rörelsen, med dess demokratiska paroller och öppenhet för dialog med Folkfronten, skulle bli ”det mindre onda” till och med för esterna. Om den Internationalistiska rörelsen misslyckades, skulle tomrummet fyllas ut av en uttalad rysk nationalism. Detta uttrycktes klart och tydligt i den ”Internationalistiska frontens” dokument, i vilket man insåg faran för att ”chauvinistiska och extremistiska organisationer” skulle växa fram bland ryssarna.[5]
Icke desto mindre måste man erkänna att den Internationalistiska rörelsens ledare, trots alla demokratiska uttalanden, av den allmänna opinionen uppfattades som konservativa. Deras uttalanden avslöjade en tydlig nostalgisk längtan efter ”svunna tiders” stabilitet, då den icke-infödda befolkningens rättigheter säkert garanterades. Arnold Säj, som sammanträffade med delegationen från Moskvas Folkfront under kongressen, kännetecknade dem som helt ärliga men otvivelaktigt konservativa människor.
En betydande del av den ryska tekniska och arbetarintelligentian förenade sig inte i den Internationalistiska rörelsen, utan kring ”Arbetarkollektivens Förenade råd”. Initiativet till bildandet av denna organisation kom efter ett tal av chefen för Tallinn-fabriken Dviagatel, en lokomotivfabrik grundad 1893 och traditionellt ett viktigt centra i den estniska industrin. De krav som fördes fram härifrån var mycket elementära – likaberättigande mellan nationaliteter och mellan de två officiella språken, estniska och ryska.
Under trycket från republikens ledning och efter förhandlingar med moderata representanter från Folkfronten, var ledningen för Dvigatel redo att göra avsteg från sina inledande formuleringar, men de fick inget stöd från arbetarna för detta då. Omkring 80 procent av de anställda på fabriken var för att fortsätta striden. Både arbetare och fabriksledning på många andra fabriker började stödja Dvigatel-deklarationen. Det ”Förenade råd” som på så vis växte fram erkände att ”den infödda befolkningen är prioriterad”. Men samtidigt förklarade rådet kategoriskt att det inte skulle acceptera någon som helst ”förbrytelse mot de mänskliga rättigheterna” och krävde att ”en lag som skyddade nationella minoriteter mot övergrepp skulle antas”.[6] Bakom denna imponerande enighet mellan arbetare och fabriksledningar låg inte bara nationella utan även ekonomiska intressen.
De berörda fabrikerna är i allmänhet under all-unionell kontroll. De producerar för den ryska marknaden, och har förgreningar till dussintals leverantörer och köpare i alla republiker. Enligt fabriksledningarna själva kan en ”'estisering' av företagen sluta med katastrof för affärerna”. Situationen förvärrades, och det som hände under kongressens sessioner dämpade inte känslorna. En representant från Folkfrontens organisation i Kothla-Jarve (en i huvudsak rysk region i Estland) sade öppet från talarstolen att hon hade ”blivit rädd”. Ryska aktivister inom Fronten befann sig mellan himlen och helvetet.
Ett annat offer för det nationalistiska glädjeruset var vänsterströmningen inom Fronten. Rem Bijum, marxistisk filosof från Tartu och en av grundarna av den första initiativgruppen till Folkfronten, valdes inte ens in i kongressens presidium. ”Lade ni märke till att ingen av kongressens delegater använde ordet 'kamrat' i talen?” frågade han de upprörda ryska gästerna. ”Det är symptomatiskt.” Det var inte bara den traditionellt svaga marxistiska strömningen inom Fronten som försvagades. Till och med socialdemokratiska åsikter fick mindre inflytande. Många av de ekonomiska förslag som fördes fram av delegaterna innefattades mekaniskt i begreppet ”självfinansiering inom republiken”, det ”estniska miraklet”. De kom att avgränsa den estniska ekonomin från hela Unionens marknad, reducera de ekonomiska banden med de andra republikerna till ett minimum med utsikter till stora estniska erövringar på utländska – d v s västvärldens – marknader.
Ingen av Frontens ideologer betvivlade att sådana framgångar skulle vara fantastiska, även om ingen förde fram ens det mest allmänna förslag om en framtida politisk inriktning för utrikeshandeln. Men V. Ponomarovs, ekonom från Moskvas Folkfront, ord: ”Det här programmet är varken höger eller vänster, det är helt enkelt odugligt.”
Det var en underlig kongress, och detta slog inte bara de ryska gästerna utan även de utländska journalisterna. Nästan ingen kritiserade Frontens ledare. Där fanns praktiskt taget ingen debatt om strategi eller taktik. Bara enstaka formuleringar i programmet diskuterades. Kandidater till Folkfrontens ledning hamnade automatiskt, utan hemliga val, i Fullmäktige (Council of Plentipotenciaries), trots att en del av dem fick mycket få röster. Den nyvalda administrationen och Fullmäktige klev upp på scenen ackompanjerade av musik och omgivna av vackra flickor iklädda nationaldräkter. Porträtt på Savisaara och ”Folkfrontens andreman”, Marju Lauristan, förekom hela tiden i tidningssidorna i Vestnik Narodnogo Fronta, som kom ut dagligen under kongressen. Allt påminde om teater, även om regissören verkade vara ganska naiv.
På väg tillbaka till tåget var stämningen bland Moskva-gästerna tyvärr inte lika uppåt som den hade varit på ditvägen. Skillnaderna mellan Moskvas och Estlands Folkfront stod klar, inte bara när det gäller formuleringar i programmet (mer ”vänster”, mindre ”höger”), utan också vad gäller det politiska tänkandet. Nästan alla som hade gästat den estniska kongressen återvände till huvudstaden med blandade känslor.
Å ena sidan såg de massmöten i Tallinn, en verklig konfrontation mellan idéer och program och legala handlingar av flera inofficiella massorganisationer. Jämte de 60 000 medlemmarna i Folkfronten, de 12 000 medlemmarna i Internationalistiska rörelsen, finns också de Gröna, liksom ett litet nationellt självständighetsparti. Allt detta vittnade om en verklig demokratisering, som skulle ha varit otänkbar utan Folkfrontens framgångar. Men å andra sidan var det svårt att inte se de nya faror, antidemokratiska tendenser som vuxit fram ur de nationella känslorna, provinsialismen och stundtals inkompetensen hos många av Folkfrontens ledare.
En liknande bild tog form ett par veckor senare bland de Moskva-aktivister som närvarade vid den lettiska Folkfrontens kongress. Efter att ha återvänt hem, sade de vid ett möte med Moskvas Folkfront: ”Det var samma sak som i Estland, bara mycket värre organiserat”.
Även om radikala resolutioner om social rättvisa, medborgerliga rättigheter och demokratisering antogs, karaktäriserade resolution nummer åtta ”om begränsad invandring” de ryska inflyttarna som ”stora massor av outbildade och oskolade människor” som hotade det lettiska folkens intressen. Resolutionen sade att ”bara permanenta innevånare i republiken” skulle tillåtas att studera vid Lettlands utbildningsinstitutioner och att alla Folkfrontens organisationer skulle inta en ”oförsonlig inställning i denna fråga”.
Givetvis väckte dessa uttalanden först oro och sedan protester bland ryssar, i synnerhet som det fanns en oroväckande ton på kongressen. En av talarna föreslog att man skulle resa monument över hela landet för Ulmanis, diktatorn som satt vid makten före kriget, och andra sade att de tyska ockupanterna inte var lika dåliga som man sagt.
Den 14 oktober bildades den Lettiska Internationella Frontens organisationskommitté. Den innefattade representanter från 154 institut och företag i Riga, Liepaja, Çesis och Kraslava. Den 16 oktober lästes ett flygblad från en organisation med namnet ”Slavs” upp i programmet Labvakar (God kväll), som innehöll en uppmaning till ryssarna att gå ut på gatorna den 22 oktober och ”bjuda motstånd” mot letterna. ”Slavs” vädjan stöddes inte av den Internationella Fronten, som uppmanade sina anhängare att ”inte göra som vanligt den 22 oktober och inte genomföra några 'motdemonstrationer' och 'motmöten', och att inte spela provokatörerna i händerna”.[7] Om man ser till ”Slavs” provocerande agitation, verkade Internationella Fronten vara en försiktig och konstruktiv rörelse. Men konfrontationen mellan letter och ryssar utvecklades redan i enlighet med de lagar som råder i sådana situationer.
Med detta som bakgrund utmärktes den litauiska perestrojkarörelsens (den lokala motsvarigheten till Folkfront) kongress av realism och moderation i de nationella kraven. Resolution nummer sju om förhållandet mellan etniska grupper formulerades redan från början så att den icke-infödda befolkningen tillförsäkrades rätten till en likställd ställning i republiken. Det bör uppmärksammas att litauerna har mindre att oroa sig över. I Litauen utgör litauerna den överväldigande majoriteten. Dessutom har de ryska, judiska och polska folkgrupperna aldrig bildat egna samhällen. Därför har de inte heller någon möjlighet att konkurrera med litauerna. Anti-ryska och anti-polska flygblad uppsatta på ett centralt torg i Vilnius revs sönder av Folkfrontens aktivister och fördömdes som ”provocerande” under kongressen.
Ändå härskade den nationella entusiasmen på Sajudis-kongressen. Den ena efter den andra av talarna höll vackra, poetiska men ganska abstrakta tal om ”vårt fosterland Lettland”. Innan kongressen öppnades, beslöt den litauiska ledningen att återinföra den gamla nationalflaggan, som hissades på det gamla Gediminas-tornet. Strax efteråt tillkännagav den nyvalde partiledaren, A. Brazauskas, inför Sajudis-aktivisternas allmänna jubel, att den gamla katedralen i Vilnius skulle återlämnas till den katolska kyrkan.
Under hela kongressen rådde en helgdagsstämning i staden. Folk gick på gatorna med nationalflaggan och sjöng nationalsånger. På kvällen inleddes de nationella festligheterna på Katedraltorget och fyrverkerier exploderade ovanför Gediminas-tornet. Kongressen återutsändes över radio och TV, och på de intilliggande gatorna fanns högtalare utsatta. Runt omkring dem samlades hela tiden massvis med människor, som alla ville höra vad som hände på kongressen. Ingen visade någon fientlig inställning till ryssarna. Dessutom lyckades under kongressen Sajudis-aktivister och representanter från Moskva att upprätta mycket nära kamratliga förbindelser.
Ändå var det lättare att hissa nationalflaggan över huvudstaden än att lösa de verkliga problemen. Abstraktheten och den djärva tonen i Sajudis program kan ha bidragit till att befolkningens breda lager drogs med, men det är samtidigt en svaghet i programmet. Myndigheterna var också i sin tur med en gång medvetna om rörelsens svaghet och gjorde allt som stod i deras makt – vädjan om dialog och samarbete -för att garantera att den skulle begränsa sig till symboliska gester.
En representant från Kaunas, arbetaren och aktivisten K. Uokas, berättade bittert om detta. Myndigheterna besvarade Sajudis paroller med paroller, med vädjanden om lojalitet med fosterlandet, löften om lojalitet med vårt fosterland Litauen, med symboliska krav, symboliska gester.
Även om Sajudis ledare ofta talade om rörelsens socialistiska målsättning, kunde de inte presentera en egen strategi för att utveckla socialismen i Litauen inför konferensens delegater. I själva verket lämnade de över initiativet till partiets nyvalda ledning, vilken heller inte kunde erbjuda någonting konkret.
I vilket fall var den litauiska rörelsen först och främst upptagen med sina egna problem. En medlem av initiativgruppen, Arvidas Juozaitis, berättade öppet för folket från Moskva att ”ryska problem inte intresserar oss”. Med andra ord besannades inte många Moskva-aktivisters drömmar om att de baltiska Fronterna skulle bli de lokomotiv som skulle ”dra hela rörelsen framåt”. ”Vi kan bara lita till oss själva”, sade filosofen Mikhail Maljutin irriterat, när han sammanfattade resultaten från Moskva-vänsterns diskussioner: ”Trots alla svagheterna i Moskvas Folkfront, har vi ändå en fördel – vi kan dra lärdomar ur andra människors misstag”.
Översättning: Lars Kaage
Översatt ur: International Viewpoint, nr 157, 20 februari 1989
[1] Vestnik Narodnogo Fronta / Nyhetsbrev från Folkfronten/ 4, 1988.
[2] Vestnik Narodnogo Fronta 11, 1988.
[3] Vestnik Narodnogo Fronta 10,1988.
[4] Izvestija, 18 oktober, 1988.
[5] Vperjod, l oktober, 1988.
[6] Izvestija, 18 oktober, 1988.
[7] Sovjetskaja Lama, 10 oktober, 1988.