Ur Fjärde internationalen 3/1989

Pierre Bron

Hur långt har den europeiska integrationen gått?

EG utgör en ny sorts samverkan i kapitalismens historia. Förvisso går den inte att jämföra med den typ av samordning som ledde till bildandet av nationalstaterna. Men i och med att det har bildats EG-institutioner och en integrerad politik, är den inte bara en tull- och handelsunion. I själva verket rör det sig om en form av samverkan mellan olika stater. Den är visserligen delvis och ofullbordad, men dess dynamik är betydande på olika nivåer:

• EG utgör en ram som har ett starkt inflytande på medlemsländernas sociala och ekonomiska politik. Detta illustrerades åskådligt när den franska Mauroy-regeringen 1983 valde att skärpa sin åtstramningspolitik, delvis för att hålla sig väl med det Europeiska Valutasystemet (EMS).

• På ett mer grundläggande plan visar EG vilken stark internationalisering av produktionen som har skett sedan 50-talet. Förvisso är internationalisering inget nytt drag hos kapitalismen eller det handelssystem som föregick industrialiseringen, men idag har den en kvalitativt annorlunda dimension jämfört med förr. Den berör avsevärt mer än det internationella varuutbytet. Idag har produktionen, kapitalet, företagens strategi och affärscykelns reglerande (eller i själva verket destabiliserande) valuta- och finansiella mekanismer genomgått en genomgripande internationalisering.

Marxister som vill återuppliva socialismen måste analysera EG och ingripa i förhållande till den, eftersom den har givit upphov till ett nytt politiskt utrymme. Å ena sidan därför att ett antal krav bara är vettiga inom ramen för en internationell kamp (t ex 35-timmars veckan). Å andra sidan därför att EG är scenen för en politisk omorganisering av de krafter som söker ett alternativ till de kapitalistiska och byråkratiska samhällsmodellerna. Denna politiska arena kännetecknas redan av:

• kris för kommunistpartierna i väst, en kris som specifikt är knuten till den Gemensamma Marknadens ekonomiska och politiska existens;

• uppkomsten av en diskussion inom de socialdemokratiska partiernas vänsterflygel;

• utvecklingen av samhälleliga, freds- och miljörörelser och deras politiska inverkan;

• fackliga strider som utmanar den härskande ekonomiska logiken;

• slutligen organisationer som uppstod ur extremvänstern och vilka har kvar sin förmåga till politiska initiativ.

Vi får givetvis inte låsa oss till detta utrymme och vi bör uppmärksamma dess begränsningar. Omorganiseringen är inte begränsad till EG och den får inte hindras av den. Liknande processer äger rum i andra europeiska länder, och i vilket fall som helst är frihetskampen i Östeuropa och solidaritet med folken i Tredje världen en nödvändig och grundläggande del i denna omorganisering. Icke desto mindre är EG ramen för aktioner och diskussion om en möjlig omorganisering. De politiska krafter som blir inblandade kommer inte att kunna undvika denna omorganisering. Inte bara därför att den måste bli platsen för gemensamma politiska kampanjer utan också därför att varje trovärdigt politiskt socialistiskt projekt bara kan komma till stånd utifrån det skede som kapitalets internationalisering nått.

Den Europeiska Gemenskapens ursprung

Villkoren för Europas födelse. Ett flertal ekonomiska och politiska faktorer och omständigheter i den internationella situationen låg bakom den Europeiska Gemenskapens uppkomst.

Vid andra världskrigets slut var Europa delvis ödelagt. Förenta Staterna hade ett betydande ekonomiskt inflytande. Kriget gav den amerikanska industrin en rejäl knuff framåt samtidigt som landet besparades all förstörelse. Amerikanska banker och finansinstitut stod för de flesta lånen till resten av världen. Det fanns både politiska och ekonomiska orsaker bakom Förenta Staternas intresse av ett åter-uppbygge av Europa. Det amerikanska etablissemanget insåg att det hade intresse av att utveckla exportmarknader och utvidga den internationella handeln. Marshall-planen ledde till bildandet av Ekonomiska kommissionen för Europa, som senare blev Europeiska organisationen för Ekonomiskt samarbete (föregångaren till OECD), som var den första ramen för förhandlingarna om Europas ekonomiska organisering efter kriget.

Olika krafter verkade politiskt för ett uppbygge av Europa. För Tyskland var det det enda sättet att bli fri den övervakning som fortsatte fram till 1950. Till en början var Frankrike mot Tysklands ”befrielse”, men de förstod snabbt att det var bättre att ställa sig i centrum för ett eventuellt Europa än att riskera att bli isolerad i händelse av en oberoende tysk återhämtning eller en allians mellan Västtyskland och USA. Behovet av en gemensam förvaltning av det fransk-ockuperade Sarres kol- och järntillgångar var fröet till det framtida ECSC (Europeiska Kol- och Stålunionen).

Slutligen påskyndade den internationella situationen händelseutvecklingen. Så fort Östeuropa övergick till Sovjets inflytelsesfär försökte regeringarna i väst få till stånd en allians. Spänningarna under kalla kriget, i synnerhet Koreakriget, bidrog till att Atlantpakten bildades i början av 50-talet.

Inget av dessa element avgjorde på förhand exakt vilken form och innehåll Europas integrering skulle få, den integrering som 1957 ledde till bildandet av EEC när Västtyskland, Frankrike, Italien, Holland, Belgien och Luxemburg skrev under Romfördraget.

Det nya med EEC var att den var mer än en tullunion – den lade grunden för en gemensam politik och uppbygget av nationsövergripande institutioner.

Tullunionen var förvisso en första plattform. Den omfattade avskaffandet av tullar mellan medlemsstaterna, kombinerat med inrättandet av gemensamma tullmurar mot varor från icke medlemsländer. Det var ett konkret tecken på de europeiska ledarskapens vilja att snabbt (det tog 9 år) uppnå den ”Gemensamma marknadens” grundläggande frihandelsprincip.

Att utveckla en samordnad politik inom Gemenskapen utgjorde ett andra steg. I själva verket kom det till en början att främst handla om

CAP (Gemensam Jordbrukspolitik). Orsakerna var både politiska och ekonomiska. Politiskt knöts uppbygget av Europa till en början till mellanstatliga kompromisser och i synnerhet den fransk-tyska axeln. Genom att dominera Europas jordbruksmarknad ville Frankrike kompensera sin industriella underlägsenhet visavi Västtyskland. För att kunna det måste man införa fri handel med jordbruksprodukter även om de inledande prisnivåerna skilde sig avsevärt och till stor del berodde på nationella stödmekanismer, eftersom jordbruket var en sektor där det statliga ingripandet var betydande. I själva verket krävde en fri marknad att man hade en gemsenasm prispolitik och följaktligen att man hade en gemensam organisering av marknaden. Inflytandet från lantbrukarnas påtryckargrupper, i synnerhet de bäst organiserade, gjorde detta oerhört komplicerat. Under dessa omständigheter krävde de stora franska lantbrukarna, som i huvudsak producerade spannmål för export, en relativt hög prispolitik. De tyska kristdemokratiska ledarna, vars väljarbas omfattar bönderna, anslöt sig snabbt till denna linje.

Ett tredje element, slutligen, var den nyskapande utvecklingen av institutioner som Europarådet (regeringschefer eller deras ministrar), Europakommissionen, Europaparlamentet och Europadomstolen. Rådet är det främsta verktyget för politiska beslut, men kommissionen, det verkställande organet, fick snabbt en långt ifrån oväsentlig roll som medlare och initativtagare. Detta gälde dock inte Europaparlamentet, som ända från början betraktades som ett diskussions- och konsultationsorgan utan verklig makt.

EG:s institutioner är i själva verket ett uttryck för denna mellan-statliga karaktär på Europas uppbygge. Men dess dynamik måste också relateras till kapitalismens grundläggande tendenser efter kriget.

Internationaliseringens former.

Om man kan tala om en djupgående trend i senkapitalismen så är det förvisso internationaliseringen. Det handlar inte bara om att utvidga marknaden och varucirkulationen, utan internationaliseringen har också sin grund i en mer fundamental logik hos det produktionssystem vars grundläggande strukturella behov utgörs av kapitalackumulation och profiter:

• företagens behov av en direkt närvaro på ”främmande” marknader, för att komma förbi konkurrensen från monopoliserade eller nästan monopoliserade sektorer;

• ansträngningarna att minimera produktionskostnaderna;

• utnyttjande av den industriella produktionscykelns olika faser;

• att komma förbi tullmurar;

• de internationella bankernas tillväxt samtidigt som de fasta provisionstaxorna bryts upp;

• eurovalutans (Ecu) explosiva tillväxt;

• på senare tid de finansiella avregleringarna och mångfaldigandet av internationella kredit- och lånemekanismer, etc.

I praktiken har den nationella arenan alltmer visat sig vara otillräcklig för kapitalets behov. I Senkapitalismen definierade Ernest Mandel detta stadium som en övergång från en situation som domineras av kapitalets internationella koncentration, ett drag hos den ”klassiska” imperialismen, till en situation som karakteriseras av kapitalets internationella centralisering.

Konkurrensen mellan kapitalisterna kan bara fungera inom dessa ramar. Den äger inte längre rum genom att man dominerar kolonier eller kontrollerar råvaror, utan utvecklas mitt i de viktigaste kapitalistiska metropolerna och påverkar samtliga aspekter av den kapitalistiska ekonomiska processen: kostnader, men också industripolitik, kontrollen över den vertikala samordningen, teknologiska uppfinningar, valuta- och finansmekanismer, etc..

Sedan slutet av 50-talet har denna konkurrens inte lett till en fullständig homogenisering av de nationella ekonomiska systemen, och inte heller till att det uppstått en ”superimperialism” som representerar en enda stats hegemoni – istället har vi sett hur nya stater fått en dominerande ställning på kontinental nivå. Japans uppkomst som en viktig makt är ett exempel på detta, men det är också EG, om än i ett mycket annorlunda sammanhang. EG har varit den form som de europeiska kapitalistmakterna använt för att gå utöver den kapitalistiska utvecklingens begränsningar och konkurrera på världsmarknaden. Men nationalstaterna är fortfarande viktiga, eftersom internationaliseringens dynamik inte betyder att staterna försvinner. Inte bara därför att de har en avgörande roll i ”skötseln” av samhällsordningen och både är mål för och ingriper i klasskampen, utan också därför att högkonjunkturen efter kriget helt och hållet var avhängig en statlig ekonomisk politik. Statens ekonomiska roll ökade kraftigt under denna tillväxtperiod både om vi tittar på administrationen av inkomstpolitiken, skattepolitiken, statsbudgeten eller de många olika formerna för ekonomiskt ingripande i företag eller affärssektorer.

Vi måste inom dessa ramar se EG som en form av verklig men delvis integrering, kännetecknad av sina mellanstatliga relationer. Samordningen är fortfarande delvis därför att den inte har lett till en fullständig homogenisering av den europeiska ekonomin eller till att det har uppstått en europeisk stat med verkliga statliga maktbefogenheter. Dess mellanstatliga karaktär visar sig i att det uppstår hårda nationella förhandlingar varje gång EG:s uppbygge drabbas av kris eller framgångar. Men icke desto mindre har integreringen gått framåt. Vi skall senare återkomma till lärdomarna från krisen 1975, här skall vi bara peka på några av dragen i perioden 1960-75.

Under denna period fördjupades EG:s ekonomiska samarbete. Detta hade naturligtvis bara en relativ inverkan på de europeiska företagens struktur, eftersom kapitalets europeiska centralisering vid denna tidpunkt fortfarande var svag. Men integreringen av handeln gick snabbt framåt. 1958 utgjorde således exporten utanför Gemenskapen 64% av den totala exporten i de 12 EG-länderna, men 1975 hade denna siffra minskat till 48%, vilket vi kan se i Tabell 1.

Samtidigt ökade EG-institutionernas speciella roll. De fick en viss autonomi. Även om den var relativ innebar det att de inte bara var ett verktyg för de nationella regeringarna. Även om de fortfarande är föremål för köpslående och kohandel från de olika staternas sida, så har de på vissa områden förmåga till initiativ, vilket vi på senare tid har sett exempel på i utvecklingen av EG:s politik.

Tabell 1. Utvecklingen av EG:s export. Miljoner Ecu

 

 

1958

1960

1965

1970

1975

1977

1978

1979

Världen

 

34.7

43.2

66.4

116.2

249.2

345.9

374.5

437.6

Europa (12)

 

12.9

17.7

32.9

62.0

130.6

185.2

203.4

247.3

Icke-Europa

 

21.7

25.6

33.5

54.2

118.5

160.7

171.1

190.3

 

 

 

1980

1981

1982

1983

1984

1985

1986

Världen

 

 

497.1

571.5

626.7

671.9

776.8

849.9

807.0

Europa (12)

 

 

276.9

301.5

338.3

366.9

421.7

466.6

461.3

Icke-Europa

 

 

216.7

265.3

284.1

300.6

350.9

378.7

341.9

Källa: Eurostat

Den europeiska samordningen utvidgades under denna period därför att den till syvende och sist visade sig vara positiv för de olika kapitalistiska staterna. Fördelarna med EG:s utveckling har, i relativa termer, förvisso delats av samtliga medlemsstater och verkar hur som helst vara större än kostnaderna. Vidare förklarar detta varför EG i början av 70-talet utvidgades till ytterligare tre länder, nämligen Danmark, Irland och Storbritannien. Detta är helt logiskt under en tillväxtperiod, där utvidgningen av marknaden betraktas som en dynamisk faktor för var och en av medlemmarnas nationella ekonomier. Medan å andra sidan EG-bestämmelsernas tvång verkade ganska blygsamma.

Krisen borde ha förändrat denna situation. Den minskade tillväxten och skärpta konkurrensen borde ha dragit undan grunden för dynamiken i Gemenskapens integrering – och ge upphov till konfrontationer mellan staterna, uppamma protektionistiska reflexer, accentuera skillnader mellan nationernas ekonomiska politik eller till och med orsaka politiska kriser i medlemsländerna. En del observatörer förutspådde även EG:s upplösning, och förkunnade att den var en produkt av högkonjunkturen, men att krisen skulle bli dess dödsdom genom att orsaka en så explosiv spänning och obalans inom och mellan de europeiska ekonomierna att EG själv inte skulle överleva. Denna förutsägelse har hittills visat sig vara felaktig. Långt från att falla samman har EG utvecklats ytterligare. Visserligen ofta på ett kaotiskt sätt som påverkas av krisen, men den allmänna trenden mot samordning har inte brutits.

Krisen och den europeiska integrationen

EG mot USA och Japan. Först kan det löna sig att kort undersöka EG:s utveckling i förhållande till de andra två stora kapitalistiska blocken – USA och Japan. Under senare år har många kommentatorer talat om en nedgång för EG i relation till USA och Japan.

I själva verket är verkligheten betydligt mer komplicerad. Givetvis har det aldrig varit lätt att bedöma de olika staternas ställning i den internationella konkurrensen. För att kunna det måste man analysera en komplicerad rad faktorer angående ekonomisk tillväxt, men också frågor som teknologisk dynamik, valutans styrka, militära och politiska styrkeförhållanden etc. Genom att välja sina data kan man bevisa i stort sett vad man vill.

• Men de data som visar mest är förändringar i Bruttonationalprodukten (BNP) per capita.

Tabell 2. BNP per capita (årlig genomsnittlig tillväxt)

 

  60-68  

  68-73  

  73-79  

  79-85  

  60-85  

  1983  

  1984  

  1985  

USA

3,1

2,1

1,4

1,4

2,1

3,0

5,7

2,1

Japan    

9,3

6,8

2,5

3,5

5,7

2,5

4,3

2,9

EG

3,7

4,2

2,0

1,0

2,7

1,2

2,0

2,1

Källa: OCDE

Sedan början av 60-talet har Japans tillväxt varit kraftig, EG:s tillväxt mer anspråkslös men högre än USA:s. På senare år har det funnits tecken på att trenden förändras med en tillväxt i USA som är högre än EG:s. Denna förändring är troligen tillfällig, eftersom den grundas på ett stort handelsunderskott och en kraftig ökning av landets skulder som måste undergräva den ekonomiska stabiliteten (se Tabell 3).

Data om industrins kapacitet vidgar klyftan. Mellan 1960 och 1985 var Japans industriella tillväxt nästan dubbelt så hög som EG:s, som i sin tur var nästan dubbelt så hög som USA:s. Detta är ett tecken på att världens industriella hierarki kommer att förändras som ett resultat av de ”logiska” effekterna att komma ikapp och förändringarna i den relativa konkurrenskraften.

Tabell 3. Industriell BNP per capita (årlig genomsnittlig tillväxt)

 

  60-68  

  68-73  

  73-79  

  79-85  

  60-85  

  1983  

  1984  

  1985  

USA        

2,5

1,7

-0,1

2,2

1,7

5,2

3,4

2,7

Japan

8,8

8,8

3,5

4,4

6,4

2,6

7,4

6,1

 

 

4,6

2,4

2,7

3,6

4,3

4,3

3,4

Källa: OCDE

• Handelns styrka/ställning – uppgifter om exportens del av BNP visar en mycket olika inblandning i världshandeln. 1985 var således exporten 32,5% av EG:s, 15% av Japans och bara 7% av USA:s BNP. Japans export har ökat betydligt sedan 1960, EG ligger långt bakom men ändå före USA. Utifrån dessa kriterier är den amerikanska ekonomin mindre konkurrenskraftig än sina medtävlare.

Tabell 4. Export av varor och tjänster (tillväxttakt, volym)

 

  60-68  

  68-73  

  73-79  

  79-85  

  60-85  

USA

4,9

9,4

5,0

1,0

4,8

Japan       

14,7

12,3

8,9

10,1

11,7

EG

7,7

7,8

4,3

5,2

6,3

Källa: OECD

• Förändringar i fördelningen av världens export (utöver handeln inom EG) bekräftar ytterligare USA:s försämrade ställning med Japan som främste vinnare. De senares del av världsexporten är nu mer eller mindre lika (se Tabell 5).

Tabell 5. Världsexporten (%)

 

EG

USA

Japan

1960

23,1

18,4

3,7

1970

21,5

17,2

7,7

1980

18,7

13,7

8,1

1986

19,8

12,8

12,4

Källa: Eurostat

• Arbetslöshetssiffror – de visar en annan bild. Arbetslösheten är fortfarande låg i Japan, beroende på de specifika former som används för att rekrytera och förvalta arbetskraften, dess kraftiga tillväxttakt och den arbetande befolkningens låga tillväxttakt. Fram till slutet av 70-talet var arbetslösheten högre i USA än i EG. Sedan dess har positionerna blivit de motsatta. Stagnationen för sysselsättningen inom EG har lett fram till en absolut nedgång, medan det har skapats nya jobb i USA – även om dessa ofta är deltidsjobb och/eller tillfälliga jobb utan utbildning och utan anständigt lagstadgat skydd.

• Turordning vad gäller teknologisk styrka beror på vilken sektor det gäller. Den europeiska industrin är fortfarande stark inom transport-, energi-, kemi- och telekommunikationssektorn. Å andra sidan är den klart efter USA och Japan inom de mest nyskapande sektorerna inom informations-/datateknologin, robotar och bioteknologi.

• Vad gäller de olika valutornas styrka måste man betona det amerikanska ”imperiets” nedgång. Denna nedgång har redan varit på gång en tid. De första tecknen var slutet för konvertibiliteten mellan dollar och guld 1971 och slutet för fasta pariteter 1973. Det återspeglade ett växande amerikanskt handelsunderskott och i synnerhet en anhopning av dollarskulder. Efter den konstgjorda uppgången för dollarn mellan 1980 och 1984 fanns det ett nytt tryck för den att falla. Dollarns svaghet är direkt knuten till USA-ekonomins strukturella svagheter och är ett tecken på dess försämrade konkurrenskraft.

Vilka är alltså huvuddragen i de senaste 25 årens balansräkning? På den ekonomiska nivån har vi sett en försvagning av USA:s ställning i relativ mening, ett obestridligt stärkande av Japans position och ett mer ojämnt resultat från EG:s sida. Den senare har under hela perioden haft en mer dynamisk tillväxt än USA men är fortfarande på efterkälken inom vissa teknologiska sektorer och saknar framför allt jämförlig militär och diplomatisk styrka i världsskala. Utöver att bara registrera data som pekar på olika placeringar, kan vi faktiskt acceptera att det finns en ledarskapets kris i den kapitalistiska världen. Ingen stat eller block framträder som en dynamisk kraft i ett nytt ledarskap, förmöget att påtvinga alla de stora kapitalistiska maktema sin vilja. Ingen av de tre stora kapitalistiska metropolerna har den nödvändiga kombinationen av styrka på handels-, valuta-, militär-och det teknologiska området för att uppnå detta.

Men det är just denna frånvaro av ledarskap som öppnar utrymme för Europas integrering. USA är inte längre förmöget att genomdriva sina regler, och överflyttningen av ansvaret för sitt underskott till de konkurrerande ekonomierna kommer sannolikt att bli alltmer besvärligt. Det är bakgrunden till Västtyskland EG- politik. De kan inte klara sig politiskt utan EG och i händelse av en större amerikansk recession skulle de vara de första att drabbas. På samma sätt förklarar USA:s nedgång Storbritanniens beslut att förankra sig i EG, ett val som på 70-talet ifrågasattes starkt av vissa delar av den brittiska bourgeoisin. Vi skulle kunna lägga till att de förändringar som pågår i Sovjetunionen troligen också gynnar EG:s utveckling, om ytterligare nedrustningsförhandlingar leder till att Europa dras in i dessa diskussioner. På en annan nivå skulle Sovjetunionen kunna försöka få till stånd långsiktiga handels- och teknologiska överenskommelser med EG. Redan idag verkar det finnas grund för en sådan utveckling.

Krisen och Europa

Inte nog med att krisen inte har lett till EG:s sönderfall – tvärtom har samordningen ökat på de ekonomiska och finansiella områdena, inom samhällspolitiken och på det politiska och institutionella området.

Närmare ekonomisk och finansiell integrering. Samordningen av handeln var redan tidigare stark men har sedan 1975 gått ännu längre. Mellan 1975 och 1986 har exporten mellan de 12 medlemsländerna i EG ökat trefalt, medan exporten utanför EG har gått upp 2,9 gånger. Detta återspeglar, åtminstone delvis, effekterna av medlemsländernas nationella ekonomiers specialisering och att de kompletterar varandra vad gäller styrkan inom olika industri- och affärssektorer.

Dessutom är en process av samordning på valutaområdet på god väg i och med upprättandet av det Europeiska Valutasystemet (EMS) i slutet av 70-talet. Ända från början var det ett initiativ där tekniska och politiska aspekter var intimt sammanknutna.

Dess uttalade mål är att begränsa svängningarna i växelkursen mellan europeiska valutor och de flytande kursernas (särskilt dollarns under en period när den inte stämmer) inverkan på de europeiska växelkurserna. Men bakom det låg den framväxande fransk-tyska axeln. Frankrike ville dra nytta av Bundesbanks reserver för att stödja francen vid en tidpunkt då Barre-regeringen hade bundit sig för en åtstramningspolitik vars grundval var en stark franc. Västtyskland gick med på detta eftersom det underlättade för dem att genomdriva sina egna ekonomiska önskemål i europeisk skala. Den nationella ekonomiska politiken måste hålla sig inom EMS-paritetens gränser, vilket effektivt förhindrar varje nationell ekonomisk återhämtningsplan.

Men den europeiska valutan, Ecun, var verkligen ingen riktig valuta när den skapades. Den är förvisso en bokföringsenhet men den är ingen betalningsenhet och det är en falsk enhet för valutareserverna, eftersom de Ecu-tillgångar som medlemsstaterna har bara är en dublett av en del av den nationella valutan och guldreserverna. Ecuns roll har förvisso stärkts men i huvudsak i form av den privata Ecun. I vissa fall har den blivit en betalningsenhet (ofta mellan nationella dotterföretag i samma multinationella firma), eller en låne- och kreditenhet i så måtto som den tillåter de inblandade parterna att skydda sig mot risken att bli indragen i valutasystemets fortsatta instabilitet. Men på det hela taget har Ecun fortfarande inte de egenskaper som krävs av en verklig valuta. Det finns fortfarande inget verkligt nätverk för betalning i Ecu eller ens övergripande arrangemang mellan centralbankerna för att betala räkningar. Därav de täta vädjandena från olika håll (liberaler, keynesianer, men också från ekonomer ur den marxistiska traditionen) att gynna Ecuns roll för att uppnå en europeisk valuta. Argumenten för den är följande behov:

• att stabilisera handeln inom gemenskapen inför hoten om en rubbad världshandel;

• att skilja räntesatserna inom gemenskapen från USA:s ränta, vilken i och med USA:s handelsunderskott tenderar att stiga.

• och att ersätta eurodollarns marknadsdominans med en ny integrering med hjälp av Ecun.

Enligt dessa entusiaster måste lösningen vara att öka den privata Ecuns roll och successivt sammanföra den officiella och den privata Ecun eller inrätta en europeisk centralbank. Denna artikel ämnar inte diskutera hur möjligt detta perspektiv är eller vilka tänkbara tidsplaner det finns. Vi bör bara notera att tanken på en europeisk centralbank, som skulle existera jämte de nationella centralbankerna, idag är trovärdig. Den skulle ha kontrollen över betydligt större valutareserver än idag, utvidga Ecuns roll som enhet för utlåning och inlåning och fördela medel utifrån en samordnad valutapolitiks behov. Det skulle inte nödvändigtvis betyda att de nationella valutorna försvann som betalningsmedel. En samexistens kan bibehållas så fort man integrerat valutapolitiken och finansmarknaden. Finansmarknaden är redan mer eller mindre integrerad och valutapolitiken följer samma linjer – främst som en konsekvens av en gemensam ny-liberal politik. Storbritannien är fortfarande mot denna inriktning och deras valuta ingår inte i EMS. Västtysklands hållning är avvaktande. Även om de generellt gynnas av EMS vill de inte ännu bli inblandade i operationer som dramatiskt kan öka tillgången på pengar. Men ståndpunkterna kan skifta mycket snabbt i denna debatt.

Slutligen måste vi betona att valutapolitiken aldrig är neutral. Ett socialistiskt Europa skulle tvingas bygga en ”valutasköld”, i synnerhet mot dollarn, och utveckla räntesatser oberoende av trycket från världsmarknaden. Men situationens nuvarande logik är en helt annan. Vad vi ser är en ökande integrering av valutan inom ramen för en nyliberal politik vars effekter alltmer gynnar en konjunkturnedgång genom att tvinga fram en konkurrenspolitik som baseras på minskade kostnader och en minskad inhemsk efterfrågan. Följaktligen blir valutapolitiken en faktor som förvärrar dessa effekter på konjunkturen genom att begränsa manöverutrymmet vad gäller investeringsprioriteringar och kontrollen över kapitalmarknaden (som blir en rent finansiell marknad). Om man förespråkar EMS och en vidare utveckling av den bortser man från den grundläggande frågan – den ekonomiska politikens karaktär och innehåll i Europa.

Stärkandet av Gemenskapens politik. Sedan 70-talet har EG:s politik utvecklats på olika områden, men på ett ojämnt sätt:

• CAP har upprätthållits och t.o.m. utvidgats under 70- talet, trots upprepade spänningar pga: sektoriella marknadskriser; konflikter mellan stater beroende på inflödet av varor som rubbar den inhemska marknaden; valutastörningar pga. variationer i växelkurserna. Dessa skulle dämpas av utjämningsfonderna, men de gynnar i själva verket bara länderna med starka valutor.[1]

I början på 80-talet drabbades CAP dock av en kris, när det växande överskottet gjorde ingripandet på marknaden allt dyrare.

• EG:s regionalpolitik realiserades i mitten av 70-talet när man upprättade Europafonden för Regional Utveckling. Till en början hade den en mycket begränsad inverkan i finansiella termer och dess EG-dimension var blygsam eftersom EG-fonderna bara var komplement till nationella anslag som beslutades på annat håll. Dessa tillägg organiserades också i ett system av nationella kvoter. 1 början av 80-talet förändrades situationen när EG tog på sig en större roll för att slå fast regionala program samtidigt som de tillgängliga medlen ökade. Hur kom det sig?

- kommissionens intresse att utvidga sina privilegier;

- det politiska behovet att erbjuda något till de södra regionerna i de 10 medlemsstater som skulle påverkas av den ökande konkurrensen när staterna på den iberiska halvön inträdde i EG;

- på senare tid de sydeuropeiska staternas påtryckningar för att öka andelen strukturella fonder[2] i EG:s budget. Dessa stater ställde en ökning av dessa fonder som villkor för att komma till beslut i de övergripande budgetförhandlingarna.

• Internationell politik: Som sådan är EG en politisk dvärg på den internationella arenan. Icke desto mindre har man en speciell politik för Tredje världen och länderna runt Medelhavet. Loméfördraget slog fast ramarna för handeln mellan EG och ACP- staterna (Afrika, Karibiska staterna, Stilla Havs-länderna). Vad gäller länderna runt Medelhavet slöts en rad avtal på 70-talet (som därefter har förnyats) med samtliga dessa länder (utom Libyen och Albanien).

• Industri- och teknologisk politik är än så länge ganska begränsad. Under några år begränsades EG:s industripolitik till att uppmuntra industriella omstruktureringar med hjälp av gränser för de olika ländernas subventioner – i syfte att göra vissa sektorer insolventa och därefter lägga upp ett tidsschema för deras avveckling – allt i namn av att respektera konkurrensens lagar. Denna politik har tillämpats på järn- och stålindustrin. Under de senaste åren har man också utvecklat en teknologisk politik som EUREKA, FAST, etc.. Man måste i själva verket inse att det främsta hindret för uppkomsten av en industriell politik för hela Gemenskapen är själva grunden för EG – den fria marknaden. För att kunna precisera en industripolitik med ett minimum av stadga krävs det en viss socialisering av de olika investeringsmöjligheterna och att man arbetar fram en utvecklingsplan för de skilda produktionssektorerna på EG-nivå. Vid en tidpunkt när de flesta konservativa och socialdemokratiska regeringar överge dessa målsättningar på nationell nivå är det svårt att se hur EG:s institutioner skall kunna gå mot strömmen. Hursomhelst utformar de flesta viktiga europeiska bolag sin strategi i världsskala. Försök till europeiska överenskommelser har ofta misslyckats. Å andra sidan har flera avtal slutits direkt med amerikanska eller japanska företag.

Institutionella aspekter. Då och då argumenteras det och dras det upp planer för en djupgående politisk samordning av Europa. Än så länge har detta prat lett till väldigt få praktiska resultat. Den enda institutionella nyheten har varit valen till Europaparlamentet, som påbörjades 1979. Denna förändring har inte fått särskilt många praktiska konsekvenser, eftersom detta parlament i grund och botten är ett parlament utan några verkliga lagstiftande maktbefogenheter. Den Europeiska Enhetsakten (SEA) som undertecknades 1985 kommer inte att förändra detta. Visserligen ger den kommissionen något större makt, den utvidgar antalet fall där majoritetsbeslut tillämpas i Europeiska Ministerrådet och den ger Europaparlamentet några fler möjligheter att förändra EG:s beslut (även om det till syvende och sist fortfarande inte har något att säga till om vid dessa beslut), men på det hela taget justerar dessa ändringar bara det tidigare systemet utan att förändra det på något avgörande sätt. I slutet på denna artikel kommer vi att återkomma till frågan om hindren för en europeisk politisk och institutionell integrering.

Följderna av SEA

Undertecknandet av SEA 1985 var kulmen på en process av förhandlingar som inleddes i början av 80-talet. Den påkallade att man före 1993 skulle ha fri rörlighet för arbetskraft, varor och kapital, och att man skulle ha avskaffat alla konkurrensbegränsningar. Genomförandet av denna lag har försvårats betydligt av de viktiga diskussioner som har uppstått på senare år, i synnerhet kring jordbrukspolitiken, frågan om Storbritannien och budgetfrågan. Dispyterna om jordbrukspolitiken har lett till en rad reformer som syftar till att minska subventionerna med hjälp av planerade prisminskningar och införandet av kvoter. Frågan om Storbritannien har lösts med hjälp av en sorts delvis kompensation, som minskar klyftan mellan deras bidrag till EG:s budget och vad de får tillbaka. Budgetproblemen har ordnats upp med hjälp av ökade moms-intäkter och genom att man kommit överens om att begränsa utgifterna för jordbruket och öka resurserna till de regionala fonderna. Men utöver dessa dellösningar utgör SEA ett kompletterande steg framåt i Europas integrering. För det första motsvarar den åsikterna hos den europeiska kapitalismens dynamiska sektorer, nämligen att Europas samordning var ofullständig, och att den hårdnande konkurrensen från amerikanska och japanska företag kräver att man lättar på de restriktioner som hindrar framväxten av en stor enad inhemsk marknad. Påtryckningarna för detta har särskilt kommit från de banker och handels- och distributionssektorer som främst drabbas av nationella hinder. Även de avancerade teknologiska bolagen har tryckt på, eftersom de drabbas av de varierande tekniska normerna. För samtliga dessa företag är en stor marknad av konsumenter avgörande för att bli vinstgivande. De kapitalistiska sektorer som är mest internationella är också mest kritiska mot Europas fortfarande ofullbordade karaktär som arena för varu- och kapitalcirkulationen.

Dessutom har de flesta politiska ledarskapen i Europa, vare sig de är socialdemokratiska eller konservativa, blivit ivriga Europa-anhängare. De politiska strömningar som är för någon form av nationalism eller protektionism har blivit besegrade eller har blivit mindre entusiastiska för sina ståndpunkter eller har t.o.m. modifierat dem. Denna förändring av de politiska styrkeförhållandena har ägt rum i samtliga EG-länder. Det betyder naturligtvis inte att alla menar samma sak med Europas integrering, eller att det inte längre finns några nationella motsättningar om den, men det betyder definitivt att politiken för ökad samverkan har blivit dominerande inom den härskande klassen.

Vi kan här inte i detalj gå igenom vad SEA är eller diskutera vad den har för exakta mål med att ”förfina” den inhemska marknaden. Omkring 300 direktiv specificerar de åtgärder som skall genomföras – med olika tidsschema för:

• den fria varucirkulationen;

• standardisering av tekniska normer etc.;

• öppnandet av allmänna marknader för den europeiska konkurrensen;

• fri rörlighet för arbetare och ”de fria yrkena”;

• upprättandet av en gemensam marknad för tjänster och transporter;

• större frihet för kapitalrörelser;

• uppmuntran av samarbete mellan olika företag; stärkande av disciplinen inom EG vad gäller statliga subventioner;

• samordning av de indirekta skatterna.

Det är mycket belysande att studera dessa direktiv. I huvudsak berör de friheten för varuutbytet och kapitalet och bara marginellt anställningsrättigheter och sociallagstiftning. Denna obalans återspeglar den europeiska integreringens i grunden kapitalistiska karaktär.[3] 1993 handlar bara om att utveckla en arena för kapitalistisk ackumulation och lönsamhet. Konsekvenserna är långtifrån försumbara.

Vi skall här inte gå in på de möjliga resultaten av en omstrukturering av produktionssystemet, vilket Maxime Durands artikel /i International Marxist Review, (ö a)/ behandlar. Det som är viktigt att nämna här är att SEA kommer att sätta mycket snävare gränser för den nationella ekonomiska politiken. Uppenbarligen kommer en samordning av de indirekta skatterna, likriktningen av bankräntorna[4], de ytterligare begränsningarna av de statliga ekonomiska ingripandena (men även av lokala eller regionala myndigheters ingripande), avskaffandet av skyddsklausuler inom handelssektorn – bara för att nämna några exempel – att innebära ett minskat nationellt utrymme när det gäller att avgöra och tillämpa sin ekonomiska politik. Följaktligen kommer vi att ställas inför ökade påtryckningar för en nyliberal politik. Det kommer att bli ett objektivt tryck skapat av själva kapitalets rörelser. Sedan kommer det att bli ett politiskt tryck, delvis underblåst av en sorts allomfattande, tredje-rangens pro-europeisk ideologi, som inte ens kommer att smycka sig med efterkrigstidens humanistiska garnityr.

Det är slående att observera hur SEA och en slutlig utveckling av den inhemska marknaden alltmer har blivit en ersättning (även inom EG:s institutioner) för en ytterligare integrering via utarbetande av en gemensam social eller industriell politik. Denna senare utväg har ingen plats i den nuvarande ny-liberala samförståndspolitiken. När det blir en verklig kapitalistisk kris blir reformisterna och planerarna naturligtvis inte långlivade. Det är sant både i nationell och europeisk skala.

Vi kan nu förstå varför den europeiska politiska eller institutionella integreringen går framåt så sakta, och varför vi fortfarande har långt till uppkomsten av en europeisk stat. Det finns inget som helst behov av en europeisk stat för att skapa en verkligt enad inhemsk marknad. Det enda som behövs är skapandet av en tullunion och en samordning av de nationella handlingsprogrammen längs ny-liberala linjer. För att verkligen göra framsteg mot en europeisk stat krävs det att man slår fast en europeisk identitet med annat än marknaden. Staten är inte bara en valuta plus en arm, den är också det verktyg som samhälleliga krafter använder för att skaffa sig kontrollen över ett geografiskt område eller kulmen på kampen för nationell frigörelse. Med andra ord är den både en produkt av och verktyg i sociala och nationella strider. De europeiska samhällena är inga koloniserade samhällen som domineras av en utifrån kommande imperialism. De europeiska nationerna är historiskt upprättade, och bourgeoisin har för närvarande inget behov av en euroepisk stat i ordets verkliga bemärkelse, vare sig för att komma till makten eller behålla den.

Utifrån allt detta skulle vi kunna dra slutsatsen att EG med nödvändighet måste förfalla till en frizon för utbyte av varor. Men för närvarande verkar denna förutsägelse inte välgrundad. 1 själva verket skulle vi kunna göra en motsatt hypotes om en fortsatt och utvecklad EG-politik.

De flesta staterna stödjer denna politik även om inte alla är för alla punkter eller stöder den med samma glöd. Det succesiva uppbygget av kostnader och förmåner, restriktioner och kompensationer, har medfört att en upplösning är osannolik. Detta visar sig i budgetförhandlingarnas utveckling. Vidare har det byggts upp en EG-byråkrati (i institutionell mening) på basis av denna politik, och dess fortsatta existens är beroende av att denna politik fortsätter. På en mer grundläggande nivå kommer inte krisen och den internationella konkurrensen att leda till att staternas och den offentliga politikens betydelse försvinner. Det komplicerade systemet av kompromisser mellan staterna och EG-institutionernas reglerande roll fungerar genom att EG-politiken förverkligas. Denna politiks existens och fortsättning är ett villkor för EG:s politiska sammanhållning. Mellan de två ytterligheterna – en europeisk förbundsstat och återgång till enbart en frizon för varuutbyte och konkurrens – finns ett integrerat utrymme som kombinerar handelssammanslutningens logik med en gemensam politik som man nått fram till efter att ha kommit över de spänningar som orsakas av skillnaderna i de nationella situationerna.

Sammanfattningsvis kan vi säga att det kapitalistiska Europa har utvecklats även om processen ännu är ofullbordad. Andra samhälleliga krafter måste mobiliseras för att ge tanken på Europa en annan mening. Vi måste besvara vår tids grundläggande problem – den ekonomiska krisen och lösningen för de miljoner som pga. krisen inte har en anständig levnadsstandard; den ekologiska frågan och mänsklighetens framtid på lång sikt; nedrustning och fred; och internationell solidaritet för att ge de förtryckta folken möjlighet till utveckling. Inget av dessa problem kan lösas endast inom nationella ramar.

En planerad omorganisering av ekonomin och verkligt självstyre är kraftlösa om de begränsas till nationell nivå. Med tanke på produktivkrafternas nuvarande internationalisering är, idag mer än någonsin, socialismen otänkbar i ett enda. land. Vid en tidpunkt då EG har blivit ett konkret och aktivt mål för chefernas och bourgeoisins politik, en ram som stöder och legitimerar dem, kan inte arbetarrörelsen överge detta område utan att den försvagas politiskt och organisatoriskt. Framtiden för kampen för socialismen beror på dess förmåga att mobilisera på detta område, att formulera förslag och genomföra strider över hela Europa. Nu när de härskande klasserna utvidgar och stärker kapitalets Gemensamma Marknad är det nyttigt att påminna om vad Rocard, dagens franske premiärminister, sade för några år sedan, och som han troligen aldrig kommer att upprepa idag:

”Vi måste kämpa mot den Gemensamma Marknaden i Europas namn.”[5]

Översättning: Göran Källqvist
Översatt ur International Marxist Review, nr 1 1989


Noter

[1] De drar nytta av exportsubventioner som kompensation för de prisskillnader som uppstod pga. devalveringen av deras valuta. Länder vars valutor devalveras får sin export beskattad. Denna uppenbara utjämning på lång sikt förvrider ytterligare konkurrensen i så måtto som den inte berör importen av konsumtionsvaror från länder i tredje världen, varor som är billigare för de länder som har en stark valuta.

[2] Strukturfonderna är: regionala fonder, EAGGF (European Agriculture Guidance and Guarantee Fund) som finansierar investerings- och omstruktureringsoperationer, och ESF (European Social Fund).

[3] För att se denna obalans i svart på vitt räcker det att titta på uttalandena i kommissionens Vitbok om hur man slutligen skall uppnå en gemensam inhemsk marknad. Angående socialpolitiken:
  ”Vad gäller de sociala aspekterna kommer kommissionen att fortsätta sin dialog med regeringar och sociala medarbetare i syfte att garantera att de möjligheter som öppnar sig för att uppnå en gemensam inhemsk marknad kommer att åtföljas av lämpliga åtgärder för att uppfylla EG:s målsättningar vad gäller sysselsättning och socialförsäkringar.”
Angående konkurrenspolitiken:
  ”i detta sammanhang kommer det att vara särskilt viktigt att gemenskapens disciplin vad gäller statliga subventioner får en strikt tillämpning.”
Å ena sidan ”fortsatt dialog”, å den andra ”strikt tillämpad disciplin”.

[4] Det inte minst viktiga skälet för detta är att undvika att besparingarna flyr till länder med de mest gynnsamma skatteförmånerna.

[5] Ur Jaumont, Negre och Rocard: Gemensamma Marknaden mot Europa.