Ur Fjärde internationalen 3/1989
Den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) befinner sig idag i kris. Den slogs fast i början av 60-talet som ett av de stora europeiska målen, och vilade på tre stöttepelare:
• Anammandet av ett enda pris: i själva verket påverkas inte de olika produkterna i samma utsträckning, något som delvis återspeglar olikheterna i jordbruksmarknadens funktionssätt och produkternas karaktär, liksom den bakomliggande skillnaden i styrkeförhållandena mellan jordbruksgemenskapens olika delar, till förmån för storjordbrukarna, vanligen spannmålsproducenter.
• Ett system av företräden inom Gemenskapen: för de produkter Gemenskapens avtal tar upp innebär det att den nationella importen från världsmarknaden beskattas på en summa som är lika med skillnaden mellan priset inom Gemenskapen och världspriset, i allmänhet en positiv skillnad. De inkomster man får går till Gemenskapen.
• Ett ersättningssystem: för export till världsmarknaden ger EG ersättning, som täcker exportörens förluster.
CAP är idag i kris på flera fronter. Det rör sig i första hand om en finansiell kris, men den finansiella aspekten får inte bli trädet som skymmer skogen. Under flera år har en grundläggande obalans inom CAP gjort sig gällande. Den rör villkoren för tillgång och efterfrågan, formerna för gottgörelse till producenterna, EG:s plats inom den internationella arbetsdelningen, de produktionsformer som verkar.
EG:s jordbruksutgifter har faktiskt ökat kraftigt, EG har blivit självförsörjande eller överproducerat vissa jordbruksprodukter, vilket har lett till att kostnaderna för att stödja marknaden har ökat.
Det visar sig i utvecklingen av den Europeiska Jordbruks- och Garantifondens (EAGGF) utgifter, vilka används till att ingripa på jordbruksmarknaden.(Se tabell 1.)
Tabell 1. EAGGF:s garanterade del (miljoner Ecus)
1973 |
3.806 |
1986 |
22.122 |
1974 |
3.513 |
1987 |
22.961 |
1975 |
3.980 |
1988 |
25.045 |
OBS för 1987 är siffrorn preliminära; 1988 prognos
Denna ökning ifrågasätts av svångremspolitikens logik. Den bestrids också våldsamt av de länder som vill minska sina bidrag till EG och låta de fria marknadsmekanismerna få spela (i synnerhet Storbritannien).[1] Den kritiseras av Kommissionen i Brüssel för att stå i vägen för genomförandet av en ny politik i Gemenskapen, eftersom dessa kostnader utgör cirka två tredjedelar av Gemenskapens budget.
Bakom denna ökning av utgifterna finner vi:
• Prissystemet och formerna för ersättning till producenterna. Huvuddelen av utgifterna går åt till att stödja marknaden. Utgifterna ökar med produktionsvolymen, vilket först och främst gynnar de största och mest effektiva producenterna. Trots prisstödet har det dessutom skett en kraftig minskning av den andel av den aktiva befolkningen som är sysselsatt inom lantbruket. I Frankrike har antalet lantbruk minskat från 1,6 miljoner 1970 till 1 miljon idag, och inkomstskillnaderna, som är mycket stora inom lantbruket, har bibehållts och i vissa fall t o m ökat. I själva verket har vissa produkter fått mer stöd än andra, vissa regioner har drabbats särskilt hårt av konkurrensen, vissa producentgrupper har marginaliserats. Logiken har lett till ett system där jakten efter produktivitet och ökningen av de offentliga utgifterna ömsesidigt gynnar varandra, vilket medför att skillnaderna bibehålls och konkurrenströskeln hamnar under den nivå där utplåning och marginalisering äger rum.
• Ställningen inom den internationella arbetsdelningen: trots den ökade överproduktionen på vissa områden finns det ett underskott i jordbruks- och livsmedelshandeln inom EG. Det beror på:
- obligatorisk import (av produkter som inte kan produceras inom EG).
- import från utvecklingsländer som är knutna till EG i samarbetsavtal, vilka är motsvarigheten till EG:s jordbruks- och industriexport, där bokslutet på det hela taget är till EG:s förmån;
- beslutet att importera djurfoder från utvecklingsländerna och i synnerhet USA istället för Gemenskapens eget spannmål, som var helet eller nästan helt befriat från tullavgifter. Förenta staterna har nyligen skärpt sin offensiv för att få fri tillgång till den Gemensamma marknaden. Det som står på spel är själva grundvalen för CAP, och mer exakt möjligheterna för en jordbrukspolitik som inte bara är en leksak för världsmarknadens påtryckningar. Till priset av en brutal omstrukturering av det amerikanska jordbruket, är Reagans syfte att tvinga fram en avveckling av den protektionistiska politiken för att ge de fria marknadskrafterna fritt spelrum och återerövra delar av marknaden. Idag är detta brännpunkten för handelskonfrontationer mellan EG och USA, och en av de viktigaste stridsfrågorna inom GATT. Vidare är det inte självklart att USA är tillräckligt starkt att genomdriva sin vilja (särskilt som den amerikanska härskande klassen inte är enig). En möjlig kompromiss skulle kunna vara delvisa inskränkningar av protektionismen och uppdelning av exportmarknaderna.
• Produktionsmodellerna grundas på följande beståndsdelar: modeller som är dyrbara vad gäller resurser och vilka bara har kunnat upprätthållas med hjälp av ett stort men ojämnt offentligt stöd.
Gemenskapens svar på krisen för CAP grundas på tre huvuddelar:
- att minska priserna och kostnaderna för prisstödet på marknaden, i synnerhet få till stånd budgetstabiliserare som har till syfte att minska priserna och automatiskt knyta samman realiseringen av mervärdet med en minskning av kostnaderna för ingripandena;
- att uppmuntra till nedläggning av jordbruk och få stopp på utbyggnaden;
- att räkna med ytterligare inkomststöd till en del producenter eller vissa regioner, förvaltade delvis av det enskilda landet och delvis av Gemenskapen.
Dessa förslag härrör ur en i första hand statsfinansiell logik. Det viktigaste elementet är strävan att minska priserna och kostnaderna för marknadsstödet utan att verkligen differentiera ingripandet i enlighet med de mängder som produceras och den konkreta ekonomiska situationen. Tillämpningen av mjölkkvoterna kan tjäna som illustration av denna punkt. I Frankrike t.ex. tillämpades produktionskvoterna på grundval av siffror som inhämtats före kvoternas införande, och mejerierna tvingades följa dem. Denna metod ledde till att sysselsättningen inom lantbruket minskade ytterligare (med förutsebara effekter på sysselsättningen på landsbygden och på samhällsstrukturen) antingen genom att direkt uppmana folk att sluta eller indirekt genom minskade priser och ett ökat urval bland jordbruken.
De kommer också att leda till en ökad regional obalans, där risken är att det sker en ökad koncentration av produktionen till områden där produktionskostnaderna är lägre och marginalisering eller t o m total nedläggning av områden som har högre produktionskostnader eller ligger längre från transportvägar och konsumtionscentra. På sikt kommer detta att medföra ett ökande ekologiskt förfall av vissa områden och ytterligare försämring av befolkningens levnadsförhållanden.
Icke desto mindre måste EG kontrollera jordbrukskostnaderna: logiken med växande kostnader för ett prisstöd som i första hand gynnar de mer lyckligt lottade producenterna är inte särskilt samhälleligt progressivt. Att avyttra billiga "livsmedelsberg" på världsmarknaden bidrar till minskade världspriser, det undergräver jordbrukets utveckling i tredje världen och krossar bondeklassen i dessa länder. Denna kontroll skulle kunna uppnås med hjälp av fria marknadsmekanismer. Men den skulle också kunna genomföras med hjälp av en kontroll och fördelning av produktionen som kunde vara ett instrument för en politik att försvara arbeten och inkomster, ett verktyg för en balanserad utveckling av landet.
Det innebär att ekonomiska begränsningar inte helt enkelt skulle utarbetas globalt, utan selektivt och med särskilda mål, i synnerhet inriktade på ett tak för marknadsstödet, så att arbetande bönder får ersättning och inte de som redan befinner sig i en gynnsam position. Prisgarantier för en given produktionsvolym kan verka i samma riktning. Försvaret av lantbrukarnas inkomster ska inte vara avhängigt en snålt tilltagen extra hjälp och riskerna med en understödspolitik. Dessutom är överförandet av ekonomiska tillgångar till EG:s "strukturella" fonder (EAGGF, Sociala Fonden, Regionala Fonden) bara meningsfullt om det är förbundet med en samhällelig kontroll av fondernas mål och innehållet i den förda politiken.
Detta förutsätter att de inte får bli områden som är reserverade för Gemenskapen och regeringsinstitutionerna, utan att i synnerhet böndernas och lantarbetarnas organisationer kan göra sina röster hörda, för att kunna påverka de program som beslutas och övervaka deras genomförande.
Översättning: Göran Källqvist
Översatt ur International Marxist Review, nr 1 1989
[1] Storbritannien är särskilt hård motståndare till CAP, därför att den brittiska borgarklassen historiskt gjorde valet på 1800- talet att tillfredsställa sina behov av livsmedel med hjälp av utländska marknader, och därmed offrade en stor del av sitt eget lantbruk. Gemenskapens system med förmåner och prisskillnaderna mellan EG och resten av världen innebär att Storbritannien ger stora bidrag till Gemenskapens budget.