Ur Fjärde internationalen 3/1989

Miljöpartiet

EG – harmonisering – Ett hot mot miljö, välfärd och demokrati

En rapport från Miljöpartiet de Gröna.

EG-harmonisering – utan debatt och redogörelse.
För alternativ

Sveriges relation till EG har vållat politisk debatt ett par gånger tidigarel; i början av 60-talet och i början av 70-talet. Såväl Norges som Danmarks ställning gentemot EG har vållat intensiv debatt bl a eftersom det upplevs som frågan om systemskifte.

I Norge har också stortinget beviljat medel för utredning av alternativ till EG. Projektet kallas Alternativ Framtid. I Sverige riskerar vi att beslut om EG-harmonisering tas utan bred folklig debatt trots att åtskilliga folkrörelser riskerar att få hjärtefrågor nedtrampade, bl a miljörörelsen — som f ö är aktiv i Alternativ framtid.

EG-harmonisering – anpassning utan inflytande

Sedan 1973 har Sverige ett frihandelsavtal med EG. Avtalet gäller industrivaror. Den 4 maj 1988 kommer riksdagen att ta ställning till en allmän harmonisering till EG. Detta har i grund och botten sitt upphov i EG:s beslut att fr o m 1992 inrätta s k inre marknad. Det betyder i princip att allt skall vara lika för alla näringsidkare — inte bara genom tullfrihet, utan genom att alla andra tekniska och finansiella förhållanden för olika varor och produkter skall vara lika. 1992 skall i princip samtliga s k icke-tariffiära handelshinder vara avskaffade inom EG.

Enligt regeringens proposition om Sverige och den västeuropeiska integrationen (1987/88:66) skall Sveriges politik präglas av bland annat följande riktlinjer (citerat i utdrag från propositionen, sid 4):

Vi skall bredda och fördjupa samarbetet med EG så långt detta är förenligt med neutralitetspolitiken. Vi skall medverka i EFTA:s och EG:s arbete på att skapa ökad rörlighet för 1) varor 2) tjänster 3) människor och 4) kapital i Västeuropa. Regeringen skall arbeta för att en gemensam marknad omfattande samtliga 18 länder i EFTA och EG upprättas i Västeuropa.

Det framgår av propositionen, och har bekräftats av senare regeringsyttranden, att det inte anses finnas några hinder för harmonisering med den inre marknaden. Målet är fullt medlemskap i den inre marknaden, trots att Sverige inte ansöker om medlemskap i EG (något som inte EG är intresserade av i dagsläget).

Detta betyder att regeringen i praktiken — och uppenbarligen också de tre borgerliga partierna i Sveriges riksdag — vill att Sverige skall anpassa sig till EG:s beslut om tekniska regler, varuskatter, miljöbestämmelser etc. Visserligen framförs tankar på förhandlingar, om att komma in på ett tidigt stadium i beslutsprocessen, om att påverka via Danmark osv. Men faktum kvarstår att det i sista hand blir så att EG fastställer vissa normer som Sverige, enligt grundprincipen, avser att anpassa sig till. Inflytandet kommer med stor sannolikhet att vara mycket begränsat — Sverige får ingen röst med i beslutsfattandet, påverkan inifrån är omöjlig.

Man måste ha klart för sig att beslut inom EG ofta arbetas fram under stor vånda och genom mödosamt arbete och kompromissande. Att Sverige — utifrån — skulle kunna påverka innehållet i besluten verkar osannolikt.

Detaljerna i inre marknaden bestod ursprungligen av 313 nya EG-lagar, varav ett hundratal redan är genomförda. De finns beskrivna i en vitbok om den s k enhetsakten. Den handlar om allt från miljöbestämmelser till valutaregleringen.

Regeringens konsekvensanalys

Regeringen är uppenbarligen medveten om att harmoniseringspolitiken leder till åtskilliga negativa konsekvenser. Grundtanken är att det saknas alternativ till EG-harmoniseringen, att svenskt välstånd bygger på ökad export, att harmoniseringen kommer att skapa fler jobb och högre inkomster.

Regeringen tycks se tillvaron som en sorts kapplöpning. Filosofin tycks vara baserad på tanken om den eviga tillväxten. Slagorden är ”mer, mer, mer”. Industriproduktionen skall fördubblas till år 2018, transporterna över Öresund skall fördubblas till år 2005, flygtrafiken skall fördubblas till år 2000. Regeringen ställer sig inte frågan om det är rimligt med fördubblad industriproduktion, fördubblade transporter etc. Man ställer inte denna tillväxtfanatism i relation till (ens de låga) miljömålsättningar man stolt satt upp. T ex kväveoxidminskning med 30 % fram till 1995.

I regeringens proposition medges att det kan finnas faror med en harmonisering, bl a skulle ”möjligheten att bereda sysselsättning åt de grupper på den svenska arbetsmarknaden som har störst svårigheter att finna arbete försvåras. Det rör sig särskilt om äldre, kvinnor och handikappade samt flyktingar och tidigare invandrade personer.

Regeringen hävdar också att ”möjligheterna att träffa sådana avtal (arbetsmiljö, företagshälsovård etc) kan eventuellt påverkas genom ökad integration mellan EG och Sverige”.

Även inom miljöområdet inser regeringen att det finns uppenbara problem med en anpassning. Ett exempel är att harmoniseringen av växtskyddskontrollen kan leda till att vi får in nya skadegörare här i landet och att vi tvingas byta odlingssorter. I båda fallen, medger regeringen, kan det leda till behov av ”ytterligare bekämpningsåtgärder inom svensk växtodling.”

Som helhet medger regeringen att det finns en rad problem. Ändå har man redan påbörjat anpassningen. Man har dessutom fel när man påstår att alternativ saknas.

Risker och konsekvenser av EG-harmoniseringen

1. Demokratin.

Redan idag är Sveriges manöverutrymme begränsat. Detta medger också regeringen i sin proposition som behandlar EG-harmoniseringen. Däremot väljer regeringen inte att göra någon djupare analys av vad som är kvar av manöverutrymmet efter en EG-harmonisering.

Inför den danska folkomröstningen härom året gjorde Folkbewegelsen mod EF en analys av hur dansk medverkan i inre marknaden skulle påverka beslutsprocessen för en lång rad frågeställningar. (...)

Bland annat i följande frågeställningar riskerar avgörandet att flyttas från danska folketinget (riksdagen) till EG:s ministerråd. Ministerrådet kan fatta bindande majoritetsbeslut, alltså mot Danmarks vilja:

För svensk del skulle givetvis dessa beslut formellt ligga kvar hos myndigheter, riksdag och regering. Men reellt skulle de förflyttas till EG:s ministerråd, eftersom principen är att full anpassning skall ske. P G Gyllenhammar — en av de mer tongivande i regeringens EG-råd har också uttalat: Vi måste acceptera de förändringar som krävs av oss.

Sveriges situation är jämförd med Danmarks, den att vi skulle underordna oss utan att kunna påverka inifrån. Sverige skulle inte få någon röst i beslutsfattandet. Självklart innebär ett harmoniserande att demokratin urholkas, att makten flyttas från regering och riksdag till EG-parlamentet. Hur lite demokratifrågorna är värda i sammanhanget belyses bl a genom att regeringens EG-råd (bestående av bl a P G Gyllenhammar, Peter Wallenberg, Kjell-Olof Feldt, Curt Nicolin, Rune Mohlin) beslutat att rådets arbetsformer skall vara hemliga.

2. Gemensam arbetsmarknad, flyktingpolitik etc.

En harmonisering, enlig regeringens riktlinjer, innebär även en gemensam arbetsmarknad. Självfallet Får det konsekvenser för svensk arbetsmarknad att plötsligt förenas med en arbetsmarknad som har ca 11 % arbetslöshet (när Sverige har knappt 2%). Totalt handlar det om 17 miljoner arbetslösa inom EG-området.

En harmonisering innebär också att reglerna gentemot omvärlden skall likformas. Detta innebär att svensk flyktingpolitik kan komma att stramas åt ytterligare, något Miljöpartiet de Gröna med kraft motsätter sig.

Regeringen medger att när det gäller arbetsrätten och jämställdheten följer negativa konsekvenser av en harmonisering. Förstärkt löntagarinflytande skulle sannolikt stoppas. Inte heller skulle könskvotering kunna införas.

3. Studentutbyte.

(...)

4. Arbetsmiljön, fackets roll.

På svensk arbetsmarknad är det tradition att en hel del löntagarrättigheter, t ex om arbetsmiljö och företagshälsovård, regleras genom avtal. Regeringen medger att ”möjligheterna att träffa sådana kollektivavtal kan ev påverkas genom en ökad integration mellan Sverige och EG.”

Arbetsmiljöregler uppfattas som ”icke-tariffära handelshinder” av EG (om de inte är lika i alla EG-länder). Svensk fackföreningsrörelse kommer således inte att tillåtas förhandla sig till förmåner som inte också kan uppnås i EG! EG håller på att harmonisera en rad skydds-och gränsvärden inom arbetsmiljön — från regler för tryckkärl till säkerhetsbestämmelser för elektrisk apparatur. Enligt LO-tidningen (nr 15/87) ”är det uppenbart att EG:s nya grepp minskar de fackliga organisationernas inflytande över arbetsmiljön både här i Sverige och i medlemsländerna.”

5. Miljö- och hälsopolitik.

I EG:s vitbok § 13 heter det:

Exempel på tekniska hinder är de olika standardbestämmelser för diverse produkter som de enskilda medlemsstaterna har antagit av hälso- eller säkerhetsskäl eller för att skydda miljön eller konsumenterna.

Dvs: Grundregeln är att nationella regler för miljöskydd, kemikalie-, läkemedels- och livsmedelskontroll betraktas som handelshinder!

I EG:s vitbok § 58 heter det:

... att ifall en vara är lagligt tillverkad och marknadsförd i medlemsstat finns ingen anledning till att den inte skulle kunna säljas fritt inom hela gemenskapen.

Dvs: Grundregeln är att de lägsta kraven blir normgivande för alla andra länder. Någon självständig svensk kontroll av kemikalier, läkemedel och livsmedel kan knappast behållas, definitivt inte när det gäller importvaror.

Konkret riskerar vi alltså att tvingas importera bestrålade livsmedel, livsmedel med höga kvarvarande gifthalter, spannmål där stråförkortningsmedel använts vid odlingen, freonuppblåsta madrasser, klor framställt utan miljökrav. Även regeringen inser att det finns problem, i propositionen nämner man att harmoniseringen av växt-skyddskontrollen dels kan leda till att vi får in skadegörare i landet som vi inte haft tidigare, dels att vi kan tvingas byta odlingssorter. I båda fallen kan det, medger regeringen, leda till behov av ”ytterligare bekämpningsåtgärder i svensk växtodling”.

Det kanske mest uppseendeväckande när det gäller hälsoaspekter är att EG endast cancerklassat 32 — medan WHO har klassat drygt 200 ämnen som cancerframkallande. (I EG anses t ex inte formaldehyd eller asbest som cancerframkallande.)

5. Fall i Danmark. (...)

6. Alkohol- och tobakspolitik.

Märkligt tyst har det varit om EG-anpassningens effekt på de svenska alkoholpriserna. TCO-ekonomen Stig Tegle har dock räknat ut att spritpriserna vid EG-harmonisering måste minska med 52 %, vinpriserna med 44% och starkölspriserna med 28%. Det skulle leda till en konsumtionsökning på mellan 14 och 22 %. Samtidigt har riksdagen fastslagit att målet är en konsumtionsminskning med 25 % fram till år 2000! Tobakspriserna skulle ligga kvar, men inte kunna höjas om inte EG vill.

7. Konsumentskyddet och radio- och TV-reklamen.

En av de allra första konkreta effekterna av EG-anpassningen i Sverige är att regeringen föreslagit att den traditionella S-märkningen av elektrisk apparatur skall avskaffas. Nu blir det fritt fram för olika säkerhetstyper från EG-länderna. Endast vpk har i riksdagen motsatt sig detta.

Konsumentverket har varnat för frisläppning i Sverige av leksaker som kan ge ögonskador, leksakspistoler som ger hörselskador, kramdjur med fyllnadsmaterial som kan kväva barnen. Batterier som innehåller kadium och kvicksilver vill Sverige märka, inte EG.

Ett intressant och avslöjande exempel på vad som sker är frågan om märkning av produkter som testats i djurförsök. Socialstyrelsen har i ett förslag 1986 krävt att sådana produkter skall märkas med texten ”testade i djurförsök”. I ett reportage i Ny Teknik nr 43/87 berättades att detta förslag vållat protester inom EG. Ny teknik spådde: ”Detta leder troligen till att också förslaget om djurmärkning är borta när det nya lagförslaget läggs på riksdagens bord i januari 1988”. Och si, i förslaget till ny djurskyddslag (prop 1987/88 :93) avvisar regeringen ”djurmärkningen”! Men inte med ett enda ord hänvisas till EG:s protester. Istället hänvisas kryptiskt till att det inte finns andra metoder än djurtester; därför skall man inte tala om att varor är djur-testade! (Se propositionen s 35-38). Ett typexempel på smyg-harmonisering med EG.

Ett principbeslut finns i EG om gemensam radio-TV-marknad, inbegripet reklamsändningar. Det lär inte i längden gå att upprätthålla något svenskt reklamförbud. Inskränkningar i annan reklam, t ex via avgifter blir inte heller möjligt.

8. Trafik.

Att EG-anpassningen spelar stor roll i svensk trafikplanering är Scanlink- och Öresundsbroplanerna exempel på. Men det finns fler. EG-långtradare får ha boggitryck på 18 ton, mot Sveriges max 14 ton. I anpassningsanda har Sverige därför börjat bygga om 1.300 broar som annars inte håller för EG-långtradarna. Det kostar 5,75 miljarder kronor på 10 år. Genom projektet gynnas landsvägstransporter på järnvägens bekostnad. De hårda styrmedel vi borde tillgripa för att klara våra försurningsmål genom överföring av gods till järnväg, strider mot EG-harmoniseringen.

9. Jordbruk.

Hela EG:s jordbrukspolitik är en krisbransch med överskottsproduktion. Inga planer på övergång till skonsammare och mer biologiska odlingsmetoder finns. Jordbrukspolitiken omfattas visserligen inte ännu av den inre marknaden, men EG-anpassning underlättar inte övergång till biologisk odling, eftersom sådan kräver en rad styrande ingrepp som måste uppfattas som handelshinder av EG: bl a kraftiga punktskatter på konstkväve och bekämpningsmedel, liksom förbud mot vissa kemikalier (t ex högtoxiska glean).

10. Ekonomisk styrning.

Ekonomisk politik består av att regering och riksdag kan besluta om skatter, avgifter subventioner etc för att nå vissa mål; fördelningspolitiska mål, miljörelaterade mål, mål som innebär minskad sårbarhet eller bättre regional balans. Olika typer av etableringskontroll och statsbidrag är andra former av styrmedel.

Enligt den inre marknadens principer skall samtliga dessa metoder kontrolleras av EG i en i det närmaste extrem marknadsliberal anda. Skatter och avgifter skall vara enhetliga och generellt sett låga. Svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta kommer inte bara att naggas i kanten utan kanske t o m att i praktiken utplånas. Den offentliga sektorn är i farozonen. Det har beräknats att en svensk anpassning av moms och punktskatter till EG-nivå skulle kosta staten 20 miljarder kronor.

Regionalpolitiskt stöd kommer att kunna utgå endast efter EG:s kritiska granskning — samtidigt blir Sverige helt öppet för utländsk etablering och utländsk upphandling. Miljöpartiet De Grönas krav på att anställda skall ha förköpsrätt till sitt företag då det säljs omöjliggörs — istället riskerar vi ytterligare koncentration. Inom pappers-och massaindustrin finns det redan idag folk som talar om en utveckling där vara tre stora bolag har full kontroll över all pappers-och massatillverkning i det harmoniserade området. Livsmedelsindustrins koncentration är ytterligare ett exempel. Vi riskerar att hamna i en kapitalistisk planekonomi där mångfalden, de självstyrande företagen och konsumentinflytandet utarmats.

Inom EG pågår nu inför den inre marknaden ett bokstavligt ekonomiskt krig; mellan storföretag som köper upp såväl varandra som, inre marknaden. Europas Konzerne vor einer Reichgründung” (Europas koncerner förbereder sig för en ny stats grundande), rubricerar Der Spiegel (nr 14/88) en artikel om maktkampen inom europeisk storfinans.

Storlekskoncentrationen ökar lavinartat. Detta är helt i enlighet med EG-filosofin som slår fast att den inre marknaden skall vara en ”expanderande marknad, en marknad i tillväxt, en flexibel marknad där resurserna, mänskliga, materiella eller kapital- och investeringsresurser, strömmar till de områden som erbjuder störst ekonomiska fördelar.” (§ 8 i vitboken). Målet är uppenbarligen en enhetlig marknad där ingen regering egentligen kan utöva någon självständig styrning. Valutakontrollen skall inte bestå. Målet är en enda centralbank med en enda valuta (som redan används vid vissa beräkningar av den s k Ecu:n). Regeringen har i praktiken successivt avvecklat valutakontrollen, så att nu endast (enligt finansministern) en ”hård kärna” kvarstår. Moderaterna och Folkpartiet vill dock avskaffa också de sista resterna av en svensk valutapolitik.

Vad blir kvar av styrmedel för en självständig ekonomisk politik inom ramen för en inre marknad? Svar: inte mycket. I praktiken kommer hela samhällsutvecklingen att bestämmas av storföretagen och EG-organen. Och inom EG-organen har storföretagen stort inflytande. Ny Teknik rapporterar till exempel att ”storföretagen styr EG.s teknikpolitik” (nr 12/88). I det läget tror regeringen på ”förhandlingar” och ”påtryckningar”. Det talas om att Sverige skall övertyga EG om allehanda svenska reglers överlägsenhet. På allvar har framförts att Sverige skall förmå EG att anamma svensk alkoholpolitik för att vi den omvägen skall kunna slå vakt om de sociala målen för svensk alkoholpolitik!

11. Neutralitet.

Det enda som debatteras är neutralitetsaspekten vid anslutning till EG. Även vid en harmonisering urholkas emellertid neutraliteten på grund av ett utökat ensidigt samarbete med främst NATO-anslutna länder. Ägandet av industrier etc i Sverige kommer till stor del att flyttas till intressen med bas i EG-länder. Näringslivet kommer att vävas samman mer med internationellt kapital. Redan idag uttrycker ÖB oro för de ensidiga handelsförbindelsema med väst.

EG-politiken – på kollisionskurs med folkrörelserna

EG:s politik främjar utan tvivel fortsatt snabb centralisering, ökad regional obalans och ökad miljöförstöring och resursutsugning; också den sociala utslagningen är mycket hårdare inom EG än i Sverige.

En harmonisering med EG leder oundvikligen till att makten över Sveriges framtid förflyttas till ”de fria marknadskrafterna” (d v s storföretagen) och till EG:s politiker och tjänstemän — inom EG dominerar konservativa och marknadsliberala strömningar. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att EG-politiken befinner sig på kollisionskurs med de flesta folkrörelser:

EG-propositionen har inte föregåtts av någon remissomgång där dessa folkrörelser (så när som på facket) fått yttra sig. Inte heller deltog någon av dem när riksdagen hade öppet utskottsförhör om EG (utom facket). De har (utom facket) inte heller representation i regeringens nya EG-grupp. Det tycks som om EG-frågan har definierats enbart som en ekonomisk fråga, trots att den berör hela samhällslivet och styr hela framtidsutvecklingen!

Vem tjänar på anpassning?

Att det storskaliga näringslivet tjänar på EG-anpassning är uppenbart:

Varför stöder socialdemokraterna EG-anpassningen?

Hur kan då en socialdemokratisk regering, LO och TCO helhjärtat ställa upp på denna utveckling? Det finns tre förklaringsmöjligheter:

1. Man kan eventuellt tänka sig att s-regering och fack verkligen tror på den gamla tesen: ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige”. Men är det efter tjugo års debatter om tillväxtens och centraliseringens sociala och miljömässiga nackdelar verkligen möjligt? EG-anpassningen betyder också att man försöker göra troligt att miljöskydd och social omsorg går att samordna med en extrem liberal-kapitalistisk ekonomisk politik i Margret Thatchers och Helmut Kohls anda!

Hur kan Ingvar Carlsson och Stig Malm tro att det inom EG:s inre marknad skulle vara möjligt med det man kallar ”socialdemokratisk solidaritetspolitik” under liberalkapitalistisk kontroll, när de inte tror att det vore möjligt i Sverige med Bildt & Westerberg i regeringsställning?

2. Man kan tänka sig att socialdemokraterna faktiskt anser sig ha händerna bundna, det finns inget alternativ! Så har det låtit från både Rune Molin, LO och Björn Rosengren, TCO. Handfallenheten och uppgivenheten från fackligt håll är total. Man inser att harmoniseringen ger problem. Men man anser ändå att ”tåget har gått” och att vi ”måste hänga med”.

Men strider inte en sådan uppgivenhet mot socialdemokratins och fackföreningsrörelsens grundläggande uppgift, nämligen att försöka styra samhällsutvecklingen i enlighet med egna solidaritetsmål? Tänk om arbetarrörelsens pionjärer hade resonerat lika uppgivet! De krafter som stod emot arbetarrörelsen för hundra år sedan var jämförelsevis inte svagare än dagens storfinans. ”Politik är att vilja”, var Olof Palmes slagord. Vad vill socialdemokratin, LO och TCO med framtiden? Hänga med de multinationella storföretagens tåg? Är det allt?

3. En sista möjlig förklaring till socialdemokratins agerande är att man inser att det finns ett alternativ, men är rädd för det! Vad är då alternativet? Knappast en traditionell s-politik inom Sveriges ram, utanför den inre marknaden. Utan tillgång till EG:s inre marknad på lika villkor kommer Sverige inte kunna ”hänga med” i den traditionella exportstyrda materiella tillväxtkapplöpningen. Vi skulle bli tvingade att söka oss en alternativ framtidsmodell. Den modellen finns. Projektet heter Alternativ Framtid. Norska Stortinget har skjutit till medel. Den gröna rörelsen stödjer projektet.

Alternativ framtid i Norden i solidaritet med U-länderna

Initiativet till projektet Alternativ Framtid (AF) togs i Norge av Framtiden i Våra Händer 1979. Man ville seriöst utreda om det överhuvudtaget är möjligt med en annan väg än den som styrs av världsmarknad och storföretag. Man ville pröva möjligheterna av ett samhälle ”där sociala mål, miljö- och resursansvar prioriteras framför materiell och ekonomisk standard”. Man ville främja ”Ulandssolidaritet, resurshushållning, lika möjligheter i fråga om utbildning, yrkesval och bostad, jämlikhet mellan könen, socialt nyttig produktion, ringa sårbarhet och ändamålsenligt försvar”.

1982 fick man stöd av sju biskopar och 23 fackliga ledare och samma år röstade stortinget igenom ett anslag på 1,2 miljoner för ett första forskningsprojekt, en förstudie. Man har fått stöd av bl a Gro Harlem Brundtland, gett ut en hel rad studier och böcker och fått nya anslag, 1987, 4 miljoner norska kronor, 1988, 6 miljoner norska kronor.

Angreppsvinkeln är nordisk, ibland talar man om ett Alternativt Norden, men betonar samarbetet med omvärlden, främst U-länderna, dock i andra former än dem som skapas enbart av världsmarknaden. Projektet har spritt sig till övriga nordiska länder. I Danmark har det inte fått statsstöd men samlat entusiaster som ger ut en tidning om nordiska gröna och alternativa projekt, Nordisk Netvaerk. I Finland har Finlands akademi gett projektet 70.000 fmk. I Sverige har ett förprojekt fått 150.000 kr och resulterat i studien ”Vägar till framtiden” 1985.

I anslutning till projektet har dessutom en rad skrifter utkommit, bland andra en trilogi under redaktion av Mats Friberg och Johan Galtung (1 Krisen, 2 Rörelserna, 3 Alternativet), och Björn Erikssons ”Nordens resurser räcker till 1.000 miljoner människor”. (...)

Ett huvudtema för projektet uttrycks såhär:

”Det finns ingen reell valmöjlighet så länge inget alternativ finns utrett till den utveckling världsmarknaden driver fram”. Hittills kan man konstatera att utredningens olika projekt visat att en självtillits-modell i Norden i samarbete med U-länder är möjlig och skulle ge ett samhälle med hög social, kulturell och ekologisk välfärd men lägre materiellt välstånd än världsmarknadsmodellen.

Alternativ Norden är en mängd konkreta modeller för ett lågenergisamhälle, ett Sol-Norden, eller, om man vill, ett grönt Norden. En färgstark konkretion fick dessa idéer i bildboken Norden år 2030 där lokalsamhället är grundläggande försörjningsenhet, alla har minimilön och den elektroniska revolutionens fördelar har tillvaratagits.

Om Alternativ Nordens praktiska möjligheter att minska beroendet av världsmarknaden har norrmannen Olav Benestad forskat och funnit att i solidariskt samarbete med U-länderna skulle Norden kunna uppnå självtillit på hög nivå när det gäller alla råvaror av betydelse för ett modernt, men resurssnålt och icke-slösande samhälle.

I Norden är den materiella fattigdomen avskaffad i stort, här finns en övergripande enighet om social trygghet, hög utbildningsnivå och samtidigt hög medvetenhet om tillväxtsamhällets hotbilder. Känslan av att det nu är både önskvärt och nödvändigt — och möjligt – att satsa mer på kvalitet än kvantitet i livet är utbredd. Tillsammans är Norden visserligen för litet för framgångsrik konkurrens på världsmarknadsvillkor, men tillräckligt stort för att ambitionen att skapa en självtillitsekonomi skall bli realistisk. Ett sådant Norden skulle inte vända ryggen åt omvärlden, tvärtom. Men vi skulle vända ett annat ansikte utåt än nu, inte prylexportörens och arbetskraftutsugarens, utan idéutvecklarens, kulturskaparens och den miljövårdande förebildens.

Nordiskt samarbete får givetvis inte betyda att vi skulle sluta oss inom ett nordiskt isskal! Tvärtom — istället för dagens öppenhet för prylar och spekulationskapital skulle vi bli än öppnare för kultur, idéer, intryck — och människor, inte minst flyktingar. Vi skulle bli en framtidsförebild. Samtidigt skulle vi förbli européer och världsmedborgare.

Den gröna grundsynen framgår av Miljöpartiet De Grönas idéprogram, under rubriken Solidaritet med tredje världens folk, där det bl a heter:

Sveriges materiella standard bygger till stor del på utsugning av fattiga länder, bl a med hjälp av en orättvis världshandel. Vi måste ändra vår ekonomiska politik och handelspolitik så att en rättvisare fördelning av världens inkomster och förmögenheter kan genomföras.

Vårt U-landsbistånd bör utgöra en hjälp till självhjälp och syfta till att folken utvecklar ett uthålligt jordbruk och en småskalig industri för i första hand självförsörjning. Biståndet skall också värna om miljön på lång sikt och får inte krossa fungerande sociala mönster i motagarsamhällena. De fattiga länderna skall inte lockas in i samma förödande storindustriella utveckling som industriländerna genomgått.

Ett Alternativ-Norden skulle alltså inte vara fientligt mot resten av Europa eller resten av världen, inte isolationistiskt. Tvärtom passar Alternativ-Norden väl in i den modell för ett ”regionernas Europa” som Europas Gröna partier tillsammans presenterade inför Europavalet 1984 som alternativ till byråkrat- och kapitalist-EG. Ur grön synvinkel är EG ett bihang till NATO som, liksom Warzawapakten och Comecon, bidrar till att bevara supermaktsdominansen och det kalla kriget. Bäst vore om blocken såväl ekonomiskt som militärt kunde lösas upp och ersättas av regionala samarbetsformer som inte försvårar lokalt och nationellt självstyre.

När Norden överhuvudtaget förs fram på allvar i etablerad svensk debatt är det oftast i Gyllenhammars tappning med Scan-link. Men ett gyllenhammarskt Stor-Industri-Norden blir ett underleverantörs-Norden och ryggkrökar-Norden. Ett Alternativt Norden däremot, kan bli ett självstyrt Norden, ett levande Norden, ett Norden i solidariet med världen och världsmedborgarna snarare än i konkurrens.

EG-harmonisering – ett grundlagsbrott

En slutfråga återstår: Varför vill praktiskt taget ingen inom det svenska etablissemanget idag ha svenskt medlemskap i EG? Standardsvaret är att alla, t o m moderaterna och näringslivet numera respekterar neutraliteten så mycket att de inser att den är oförenlig med medlemskap.

Men är total anpassning till den inre marknaden i längden förenlig med neutralitet? Knappast. I längden kan neutraliteten inte göras trovärdig utan politiskt-ekonomiskt självbestämmande på en nivå som är oförenlig med harmonisering med den inre marknaden.

I själva verket pågår alltså reell anslutning till EG. Men genom att inte kräva medlemskap, genom att upprätthålla ett sken av enighet om neutralitetens betydelse, försöker regering och näringsliv undvika en upprivande debatt. De flesta EG-kritiska svenskar är. vana vid att det är neutraliteten som är ARGUMENTET mot EG-anslutning. Bakom neutraliteten har det sällan blivit utrymme för djupare debatt om andra aspekter. Sverige har aldrig drabbats av någon norsk-dansk situation där ju neutralitetsargumentet inte spelat någon roll, utan såväl EG-motståndare som EG-anhängare tvingats mobilisera helt andra argument som handlar om EG-modellens innehåll. Därav har följt en djup polarisering i båda länderna, i Norge med övervikt för motståndarna, i Danmark med minskande övervikt för anhängarna. 1 båda fallen har det varit polarisering på tvärs med sedvanliga politiska höger-vänsterlinjer.

Genom att avstå från krav på medlemskap kan EG-anhängarna eventuellt åstadkomma att harmoniseringen med den inre marknaden sker i någorlunda tysthet och skapar ett fait accompli där andra utvecklingsmodeller stängs ute och Sverige vid sekelskiftet kommer att tvingas in som fullvärdig EG-medlem.

Trots detta kan man givetvis framhålla att Sverige ändå inte är formellt bundet av alla dessa EG-normer. Men vad regeringen vill att riksdagen skall besluta om den 4 maj är en principdeklaration om EG-anpassning i allt utom utrikes- och säkerhetspolitik. Om denna situation påpekar EG-anhängaren Erik Braunerhielm i debattboken ”Europa och Sverige”:

Vi kan göra avsteg från EG:s lösningar. Vi kan säga nej. Vi måste bara ha klart för oss att om vi säger nej för ofta förfelas målet — då får vi ingen fri marknad i Västeuropa.

Alltså: Riksdagen skall i praktiken överlämna beslutsrätten över större delen av svensk framtidsutveckling till överstatliga organ inom EG utan att Sverige får medbestämmande. Enligt regeringsreformen (10 kap 5 §) kan beslutanderätt som tillkommer regering och riksdag ”i begränsad omfattning överlåtas till mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilket riket är eller skall bli anslutet.” (Vår kursivering)

Den reella beslutanderätt som nu överlåtes till EG är icke av begränsad omfattning. EG är enligt regeringen icke en organisation som Sverige är eller skall bli ansluten till. Dessutom skall beslut enligt regeringsreformen 10 kap, 5 §, fattas enligt reglerna för ändring av grundlag, d v s efter mellankommande val.

Genom att inte officiellt och öppet gå in för svenskt EG-medlemskap utan istället försöka smyga igenom ett principbeslut om EG-anpassning i allt utom beträffande säkerhets- och utrikespolitik begår regeringen brott mot grundlagens anda och form.

Genom att medverka i detta spel gör den borgerliga oppositionen sig till medbrottslingar. I Danmark och Norge har politikerna varit ärligare. De har inte försökt dölja EG-frågans enorma betydelse för sina länders framtid bakom neutralitetsformler eller anpassningsprat. De har erkänt att det handlar om val av samhällsmodell. Och de har låtit sina folk i folkomröstningar ta ställning till detta.

För den gröna rörelsen är det av stor vikt att hejda EG-harmoniseringen. Det borde vara lika viktigt för de allra flesta folkrörelser, däribland arbetarrörelsen. Det är och förblir obegripligt hur en socialdemokratisk regering och den fackliga rörelsens ledare kan vara helt överens med näringslivet och den politiska borgerligheten i det största vägvalet i svensk politik på mycket lång tid, om att satsa allt på en utvecklingsmodell som helt styrs av storföretag och liberal-konservativa politiska krafter.

De Grönas krav

1. Avslå regeringens EG-proposition. Det vore ett reellt grundlagsbrott att anta den genom ett vanligt riksdagsbeslut! Säg nej till svensk harmonisering med EG:s marknad, slå vakt om den svenska rätten att själva fatta beslut om skatter, avgifter, miljöskydd, socialpolitik, produktionskontroll, konsumentskydd osv. Slå vakt om fackföreningarnas medbestämmande i företagen när det gäller arbetsmiljö och företagshälsovård. Slå vakt om riksdagens beslutsrätt i centrala framtidsfrågor.

2. Satsa ordentliga resurser på den nordiska alternativutredningen, projektet Alternativ Framtid! Satsa minst lika mycket som den norska regeringen har gjort, inse att det finns alternativ till EG-modellen!

3. Ordna folkomröstning om EG-harmoniseringen! EG-harmoniseringen handlar om ett systemskifte. Det är otillständigt att smyga igenom en principdeklaration som kan leda oss in i en situation där EG-medlemskap blir något påtvingat.


Noter

[1] Antalet exempel har minskats.