Ur Fjärde internationalen 3/1989

Dave Packer

Det kapitalistiska Europas förändrade ansikte

Till och med de starkaste av de europeiska ekonomierna känner av lågkonjunkturens och fattigdomens kalla vindar. En konsekvens av detta har varit en växande klasspolarisation. Trots att den processen är ojämn, framför allt på grund av krisens olika tempo i olika europeiska länder, så bestämmer den tempot på den politiska förändringen både till höger och vänster.

1 Frankrike har vi sett den dramatiska uppgången för Jean-Marie Le Pens Front National, ett neo-fascistiskt parti. En sådan utveckling var otänkbar för tio år sedan. På vänsterkanten har vi sett en betydelsefull utbrytning till vänster från kommunistpartiet (PCF), med Pierre Juquin och förnyarna, och mer nyligen framväxten av "återuppbyggarna". Detta avslöjar en djup kris inom PCF – ett av den franska arbetarklassens två masspartier. Det följde på en serie misslyckade val, men också uppenbart i spåren på PCF:s miserabla sekteristiska prägel under vågen av masskamp vintern 1986/87.

Medan vi i England har lidit av efterverkningarna efter gruvstrejks-nederlaget, så har resten av Europa i de flesta fall sett en ökning i massrörelsen. Vågor av strejker inkluderande kvinnor, ungdomar och arbetare, som började i Frankrike under vintern 1986/87 mot Chirac-regeringen, fortsatte i Italien där vi såg pånyttfödelsen av strejkkommittéer och samordningsgrupper – COBAS. Västtyskland har sett mobiliseringar för 35-timmarsvecka; det har varit en generalstrejk i Portugal; och i Spanien deltog nästan 8 miljoner arbetare i en massiv en-dags generalstrejk förra december.

Efter dessa stora klasstrider har kommunist- och socialistpartier ofta hamnat i kriser, med framväxande vänsteroppositioner. Det italienska kommunistpartiets (PCI) konferens i år såg för första gången sedan kriget en motresolution till ledarskapets. En liknande utveckling har pågått i det portugisiska CP. Samtidigt har en mängd vänsteroppositioner vuxit fram i de europeiska socialdemokratiska partierna. Benniterna i England var en av de första på scenen, reflekterande ett tidigt slut på efterkrigskonsensusen här (vilket också representerades senare av en högerspricka i SPD). Men de följdes av vänsterströmningar som formerades i det västtyska SDP, speciellt den som leddes av La Fontaine (som nu återvänder till huvudfåran), flera strömningar i det franska socialistpartiet, i PASOK i Grekland och i Spaniens PSOE där Redondo, generalsekreterare i UGT, och andra bröt med Gonzales-regeringen och, i förening med arbetarkommittéerna, organiserade för generalstrejken. I Grekland och Spanien fann dessa vänsterströmningar sig själva snart utanför det officiella partiet. Vi har till och med sett vänsterströmningar i det svenska socialdemokratiska partiet. Ingen av dessa utvecklingar har, än så länge, varit så dramatisk som uppgången (och den temporära nedgången) för Bennismen i England. Men, i takt med en fördjupad klasspolarisering, är trenden klar: de traditionella reformistiska masspartierna, både kommunistiska och socialdemokratiska, ställs inför kollapsen av efterkrigstidens politiska och ekonomiska konsensus, hamnar i kris, ynglar av sig flera, ofta heterogena, strömningar till höger och vänster. Trots programmatiska brister hos de flesta vänsterströmningar, så är de en spegling av och ett svar till den verkliga massrörelsen och marxister kan bara välkomna den.

En av 80-talets viktigaste politiska utvecklingar har varit framväxten av populistiska Gröna rörelser, som presenterar sig som ett alternativ till de traditionella arbetarpartierna och fördömer deras oförmåga att driva de ekologiska frågorna effektivt eller att stå emot utvecklingen av nya typer av kärnvapen. I Västtyskland, där de gröna är en viktig politisk kraft, har detta resulterat i en partiell sammanslagning av gröna frågor och traditionella arbetarklassfrågor – en sammanslagning som skakat upp SPD, men som samtidigt gör det Gröna partiet mycket instabilt. Arbetarklassen har i allmänhet förblivit lojal till sina traditionella partier. Det beror delvis på att de gröna, i de flesta länder i Europa, nästa bara inriktar sig på ekologi- och fredsfrågor, men också på att de traditionella vänsterpartierna har börjat ta upp dessa frågor på ett mer systematiskt sätt, som Benniterna i England och La Fontaine-strömningen i Västtyskland.

Den nya "Europatanken"

En faktor som påverkat de aktuella politiska utvecklingarna är det växande bråket inom det borgerliga lägret om vilket system av internationella allianser de europeiska staterna ska anta. Kort sagt, under Reaganadministrationens tidiga år lanserade USA en kallt krigs-offensiv mot Sovjetunionen och Warszawapakten. Reagan försökte (och Bush fortsätter) tvinga de västeuropeiska staterna till en mer bestämd "Atlantisk" hållning med politisk, militär och ekonomisk underordning under USA. Denna offensiv bromsades upp inför en massmobiliserande fredsrörelse, växande interimperialistisk tävlan och framväxten av ett nytt ledarskap i Sovjet.

Men också inom den styrande klassen växte det, i Europa, fram en opposition mot Reagan-Thatchers "Atlantism", som de senaste grälen mellan Thatcher och Kohl visar tydligt. Detta är inte ämnat att påstå att den europeiska bourgeoisin är på gränsen till att bryta med den atlantiska alliansen eller NATO, det är snarare en omformulering eller ett skifte inom den alliansen. Högerns pan-europanism innebär en närmare integration av den Gemensamma marknadens nationer med syftet att motverka USA:s (och Japans) dominans. Det betyder mycket starkare teknologiska, ekonomiska och militära länkar. Resultatet har blivit en strävan mot den Europeiska Enhetsakten 1992. Det uppfattas som ett steg mot en europeisk politisk union av en del krafter – men inte av Thatcher.

Denna konflikt uttrycks i den aktuella skarpa motsättningen om kortdistanskärnvapen, i vilken Bush och Thatcher, tvingade till defensiven av Gorbatjovs initiativ, konfronteras av en enad front av Europas viktigaste imperialistiska regeringar, ledda av Västtysklands regeringschef Kohl.

Två frågor dyker genast upp: Var står Gorbatjov i dessa konflikter, och var borde socialister stå?

Vad beträffar Gorbatjovs ledarskap, så bestäms deras hållning inte av socialistisk internationalism utan av byråkratisk kalkylering. De vill ha internationell stabilitet för att få andrum för sitt ekonomiska reformprogram, perestrojka. De vill också slippa USA:s militära och politiska tryck bakom ryggen. Dessutom är intimare teknologiska och handels/kredit-länkar till det kapitalistiska väst, speciellt med Västtyskland, nödvändiga för utvecklingen av en ekonomi som är nedtyngd av byråkratisk misskötsel. Gorbatjovs politik går ut på att ingripa i de av kriser söndertrasade relationerna mellan Europa och Amerika, och spela ut dem mot varandra på ett raffinerat sätt.

Svaret från de mer ideologiska ledarna av den europeiska arbetarrörelsen har varit betydelsefullt, om än motsägelsefullt. Detta gäller framför allt kommunistpartierna. De nya vänsterkrafterna som vuxit fram inifrån PCF och i det portugisiska kommunistpartiet är pro-glasnost, medan majoritetens ledarskap håller en "hård linje" och är sekteristiskt till sin karaktär. Men i det ultraeurokommunistiska och pro-Gorbatjov italienska PCI är situationen mer komplex, och Cosuta, den viktigaste ledaren till vänster, har hård stalinistisk bakgrund. Dessa osammanhängande svar från de europeiska kommunistpartierna speglar en fördjupad kris för stalinismen som politisk kraft.

Gorbatjovism har fått stora applåder från de högerinriktade eurokommunistiska partierna. Det italienska kommunistpartiet sjunger Gorbatjovs lov så högt de förmår, efter att under många år ha distanserat sig från Moskva. Till och med de som var ledare för den gamla yttervänstern Il Manifesto, som har gått in i PCI, säger nu att Gorbatjov har visat att de "underskattade" Sovjetunionen.

Gorbatjovs "västpolitik" har också påverkat den europeiska socialdemokratin, inte bara inom det västtyska SDP utan också inom Labours ledning och andra. Betydelsefullt är att Benn och Scargill (som på Chesterfield-konferensen 1987 ledde ett försök till en stående ovation för Sovjets representanter) verkar vara påverkade av Gorbatjovism.

Gorbatjovs närmande till den europeiska socialdemokratin är långt ifrån ett försök att göra de partierna till Moskvas ideologiska medresenärer. Det är snarare ett försök att ge dem en ny relation till Sovjetunionen, och att skapa en alternativ "pol" till "Atlantismen" som har varit deras traditionella efterkrigsorientering. Gorbatjov vädjar om en ökad handel med öst, en politik som spelar på deras önskan att bevara välfärdsstatskapitalismen i Västeuropa, tillsammans med effektiva fackliga och civila rättigheter, utan att konfrontera det kapitalistiska systemet som sådant.

Allt detta är långt ifrån traditionella "Atlantiska" intressen av vaksamhet, kallt krig, socialdemokrater som Schmidt, Healey, Craxi och Soares. Reformistiska pan-europeiska idéer, i vänster- eller högervarianter, är idag viktiga trender i den europeiska socialdemokratin, och de har många paralleller i högerkanten av eurokommunismen, nationalistiska strömningar som det skotska nationella partiet och en del gröna partier. Ur arbetarklassens synpunkt är de lika värdelösa som de gamla "Atlantiska" idéerna från efterkrigsuppgörelsen.

Sammanfattningsvis kan vi förutse, att Gorbatjovpolitikens inflytande på vänstern kommer att bli ett konservativt sådant, med tanke på Gorbatjovs åtagande om att göra en "global historisk kompromiss" med imperialismen.

1992 och allt det där

Den nya varianten av högerreformism i den europeiska socialdemokratin, ledd av figurer som Jacques Delors (Europakommissionens president) och SPD-teoretikern Peter Glotz, föreslår ett skapande av ett "socialt Europa" – ett försvar och en utökning av sociala och politiska rättigheter – som de säger skall skapas genom omorganisationen av europeisk industri och en ekonomisk uppgång. De menar att den inre marknaden kommer att inte bara skapa fler jobb, utan också försvara de existerande jobben mot den amerikanska och japanska konkurrensens fulla kraft. Det enda sättet att rädda arbetstillfällen är enandet av den europeiska marknaden och ett kontrollerat öppnande av handeln med öst.

Men detta kapitalistiska Europa, eller "Fästningen Europa", är också ett den fria marknadens Europa. Det är ett svar på de största europeiska företagens behov att möta konkurrensen från Amerika och Japan. Det kommer att leda till en ökad monopolisering och exploatering av arbetet. Den inre marknaden innebär avreglering. öppna marknader, rörelsefrihet för kapital och en del arbetskraft.

De nuvarande skillnaderna i sociallagstiftning och lönenivåer (egentligen arbetsproduktivitet) i de olika EG-länderna är ett sätt att pressa arbetarna att acceptera värre förhållanden eller att ta konsekvenserna: överskott, och/eller ändrad produktion någon annanstans. I detta sammanhang kommer användandet av superexploaterad invandrad och kringflyttande arbetskraft att systematiseras för att ytterligare pressa ner lönenivåer. Skapandet av en pool av lågavlönad arbetskraft kommer att bli ett avgörande inslag i 1992-tanken. En kamp mot de racistiska lagar som nu formuleras måste bli central i vår kamp mot den inre marknaden och allt som det står för.

Fackföreningarna och arbetarrörelsen måste skapa de nödvändiga verktygen för att slåss mot de multinationella och europeiska företagen. Klasskampens styrkor i fackföreningarna och arbetarpartierna måste koordinera sina ansträngningar och presentera ett strategiskt alternativ till enhetsakten.

I utvecklandet av arbetarklassvar till 1992 och allt det där, bör vi undvika "den lille engländarens" koncept av autarkisk planering, som på senare tid blivit förknippat med Labourvänstern och fanns med underförstått i den så kallade "Alternativa Ekonomiska Strategin" från slutet av 70-talet och början av 80-talet. Mot "bossarnas Europa" bör vi ställa en socialistisk och planerad ekonomi på en verkligt paneuropeisk skala, som inkluderar östblockets länder. Uppgiften som detta för med sig är att ena den västeuropeiska arbetarklassen och dess allierade med de 300 miljoner människor i Östeuropa, inklusive Sovjetunionen, i ett "Europas Förenade Socialistiska Stater" baserat på ett nytt internationellt ekonomiskt samarbete och en ny arbetsfördelning. Ett Europa som är socialistiskt, demokratiskt och internationalistiskt. Ett Europa som stöder folkens kamp i tredje världen och annullerar tredje världens skuld. Ett Europa som kopplar ihop arbetarnas kamp i öst och väst och bygger ett samhälle med politiska och sociala institutioner baserade på socialistisk demokrati och självstyre.

Socialister bör närma sig 1992 med slagorden:
NEJ TILL DEN EUROPEISKA ENHETSAKTEN
FÖR ETT ARBETARNAS OCH DE FÖRTRYCKTAS EUROPA, I ÖST OCH VÄST

De reformistiska masspartiernas kris

den europeiska arbetarrörelsen av idag konfronteras vi med stora arbetarklasspartier med förrädiska ledarskap, som överallt står i vägen för kampen mot utvecklingar som enhetsakten och attacker på arbetarnas levnadsstandard och organisation. Men arbetarklassen och dess allierade har inte kunnat bara gå förbi de traditionella massorganisationerna. Trots en del nederlag, har arbetarklassens mest stridsdugliga sektioner kontinuerligt pressat framåt och prövat alternativa ledare från sina egna led och organisationer. Detta är lika sant på nationell nivå som på de individuella arbetsplatserna.

Tillsammans med fackföreningsbyråkratin, så består de traditionella partiernas politiska dominans, med ett fåtal undantag, i den europeiska arbetarrörelsen. Tillsammans utgör de de viktigaste hindren för att bygga revolutionära socialistiska massalternativ. Å andra sidan har vänsterströmningar i, och ibland centristiska utbrytningar från, dessa partier försett revolutionära socialister med många möjligheter att ansluta sig till den bredare arbetarrörelsen och undvika vänsterpropagandism.

En av de viktigaste strategiska frågorna för revolutionärer är hur man skall ta kontrollen från de reformistiska vilseledarna och bryta deras byråkratiska strypgrepp. Det kan inte uppnås med enkla fördömanden, utan det kräver en konsekvent kamp i massorganisationerna för att tvinga ledarskapen till enhet med kämpande arbetare. Bara på det sättet kommer arbetarnas att se nödvändigheten av att bryta med de oreformerbara partiapparaterna.

I Europa 1992 och framåt kommer revolutionära socialister tvingas att ta itu med stora politiska ombildningar som kommer att breda ut sig från hjärtat av de traditionella organisationerna, som ett resultat av de fördjupade klasspolariseringarna.

Frågan är ställd. Kommer den marxistiska vänstern i England och Europa att utmana ledarskapet i arbetarrörelsen, där många av de viktigaste politiska slagen kommer att utkämpas? Kommer vi att rikta in rörelsen på dessa kraftmätningar inne i massrörelserna, länka ihop det med vänsterkrafter i form av enhetsfronter i handling kring arbetarnas och de förtrycktas krav?

Att göra på något annat sätt kommer att reducera oss, i bästa fall till syndikalism, eller i värsta fall kommer vi att finna oss själva som åskådare.

Översättning: Per-Erik Gustafsson Översatt ur Socialist Outlook nr 15 1989