Ur Fjärde internationalen 4/1989

Nick Robin

Till storms mot himlen

Pariskommunen 1871

Den 18 mars 1871 erövrade Paris arbetare makten och härskade i två månader. Pariskommunen var den första proletära demokratin i historien. Karl Marx och den Första Internationalen hade gett arbetarna rådet att under sådana svåra villkor inte göra uppror. Men när Paris arbetare väl revolterade gav de dem sitt helhjärtade stöd. Medlemmar i Internationalen deltog med Exekutivkommitténs entusiastiska stöd i rörelsen. I London skrev Marx om detta ”ärorika förebud för ett nytt samhälle, [vars] martyrer ligger bevarade i arbetarklassens stora hjärta.”[1]

1870 slutade Kejsar Louis Napoleons, Napoleon Bonapartes brorson och Frankrikes absolute regent sedan revolutionen 1848, imperialistiska äventyr i de franska arméernas nederlag mot Preussens Otto von Bismarck[2] och tillfångatagandet av kejsaren själv. Den 4 september 1870, då de preussiska arméerna stod vid Paris portar, utropades återigen republik i Frankrike. Den franska armén var krossad och demoraliserad och Paris försvarades av beväpnade invånare, Nationalgardet. Den franska borgarklassen var skräckslagen och oerhört angelägen om att sluta fred med preussarna för att kunna vända sig mot sina egna upproriska och underlydande klasser. De organiserade sig i ”Ordningens parti”, bestående av monarkister, Bonaparte-anhängare och, som Marx beskrev det, ”allt som var dött i Frankrike” och upprättade en ”Nationalförsamling” i Versailles utanför Paris. Spillrorna av armén drogs tillbaka från Paris och omgrupperades i Versailles. Ledaren för denna dekadenta samling var Louis Adolphe Thiers[3] som, enligt Marx, ”endast var konsekvent i sitt begär efter rikedom och i sitt hat mot dem som hjälpte fram honom”.[4] Den regim som han ledde var helt visst ”en den ohöljda klassterrorismens regering och den avsiktliga utmaningen mot 'Vile multitude' ('den simpla massan').[5]

Det beväpnade Paris, det enda hindret mot kontrarevolutionen, var belägrat och hungrade. Thiers Nationalförsamling kunde inte lura Nationalgardet att lämna ifrån sig sina vapen och sluta försvara republiken och det revolutionära Paris. Den 18 mars, när de preussiska arméerna fortarande låg posterade vid stadens portar och mottog omfattande krigsskadestånd från Nationalförsamlingen, sände ”Versailles” en bataljon under ledning av general Lecomte för att ta tillbaka 400 kanoner - vilka de betraktade som ”statsegendom” - från Montmartre i det proletära Paris hjärta. Lokalbefolkningen förbrödrade sig med trupperna. De enda skott som avlossades den dagen var de som dödade general Lecomte, dödad av sina egna soldater.

Centralkommittén, en församling av delegater från Nationalgardets bataljoner i vart och ett av Paris tjugo distrikt (arrondissements), utfärdade ett manifest i befolkningens namn:

Paris proletärer har, mitt under nederlagen och de härskande klassernas förräderi, förstått att timmen har slagit, då de måste rädda situationen genom att ta ledningen av de offentliga angelägenheterna i sina egna händer... De har förstått att det är deras högsta plikt och absoluta rätt att göra sig till herrar över sina egna öden och gripa regeringsmakten.[6]

Till detta tillägger Karl Marx i Pariskommunen (Inbördeskriget i Frankrike):

Men arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål.[7]

Detta var Pariskommunens viktigaste lärdom, en lärdom som till fullo förstods av kommunarderna själva. Deras erfarenhet tvingade Karl Marx och Friedrich Engels att göra den enda korrigeringen av Kommunistiska Manifestet genom att däri lägga till nödvändigheten av att förstöra den borgerliga staten.

Centralkommittén förberedde omedelbart val och den 28 mars utropade de nyvalda representanterna för Paris befolkning Kommunen. Därigenom krossades den gamla statsapparaten. Den stående armén avskaffades, kyrka och stat åskiljdes under tvång, polisen och militären ersattes av medborgarmiliser där officerarna — liksom domarna valdes och med omedelbar verkan var avsättbara. Under Kommunens korta liv avskedades två ledare för milisen, Gustave-Paul Cluseret och Louis Rossel, på folkets begäran. Den brutala och auktoritära Code Napoleon[8], en ”parasitär missbildning på samhället”[9], avskaffades med ett penndrag. I den gamla statens ställe — med ”dess allestädes närvarande och komplicerade militära, byråkratiska, kyrkliga och juridiska organ [som snärjer in] det levande samhället likt en boa constrictor”[10] — växte en helt ny statsform fram.

Kommunen var ett arbetande organ där lagstiftande och verkställande funktioner kombinerades och där delegaterna och andra statliga ämbetsmän inte fick mer betalt än de skickliga yrkesarbetarna. Nio kommissioner inrättades bestående av representanter som skulle övervaka polisen, arbetena, utbildningen o s v. Fabriker som övergivits av sina tidigare ägare kom igång under arbetarnas kontroll. Mint leddes av Zephyrin Camlinat, en medlem av Internationalen. Bakning nattetid förbjöds, krigsänkor och föräldralösa barn fick understöd, pantlåneinrättningar stängdes igen eftersom de stod i motsättning till arbetarnas rätt till verktyg och krediter. Detta var den sanna anti-tesen till Imperiestaten:

Statsmaktens återgång till samhället som dess egen levande styrka i stället för en styrka som övervakar och undertrycker det, till folkmassorna själva som deras egna styrkor i stället för de organiserade styrkor som förtrycker dem.[11]

Allt detta utfördes med största möjliga ordning och effektivitet. Samtidigt planerade den vedervärdige Thiers utanför staden sin invasion och rasade mot det ”okända” band av kriminella som hade Paris i sina händer. Vilka var dessa Kommunens män och kvinnor? Som Marx skrev efter valen:

Aldrig hade valen genomförts så noggrant, aldrig hade delegaterna bättre representerat de massor från vilka de kommit. Mot de oinvigdas invändningar att de var okända ‑ i själva verket var det bara arbetarklassen som kände till dem - svarade de stolt ”det var de tolv apostlarna också” och de svarade genom sina gärningar.[12]

De var långtifrån allihop medlemmar av Internationalen; majoriteten var Blanqui-anhängare, utopistiska Proudhon-anhängare och jakobiner,[13] representanter för tidigare perioder klasstrider i Frankrike. Då dränktes arbetarklassens oberoende stämma av massorna av småborgare, hantverkare och intellektuella, alla med egna klagomål över den borgerliga diktaturen. Dessa krafter förenades i Kommunen.

Där fanns människor som den 24 år gamle Paul Rigault, i ledningen för Kommunens polis, som inledde sitt ämbete med att arrestera Paris ärkebiskop och vars jakobinska hat mot prästerskapet kommer till uttryck i hans utfrågning av några jesuitpräster. ”Vilket är ert yrke” frågade han. ”Guds tjänare”. ”Var bor denne herre?” ”Överallt.” ”Anteckna detta”, säger Rigault till sina sekreterare, ”han utger sig alltså för att vara Guds tjänare, den lösdrivaren”.[14]

Där var Louise Michel[15], organisatör av Nationalgardets kvinnobataljon, som från de anklagades bänk efter Kommunens nederlag sade:

Jag sluter av hela mitt hjärta upp bakom den sociala revolutionen, och jag förklarar att jag står ansvarig för alla mina handlingar. Jag sluter upp reservationslöst bakom det. Ni anklagar mig för att ha deltagit i avrättningen av generaler. På det svarar jag ja.[16]

Gustave Courbet[17], den välkände konstnären, sattes i ledningen för Paris Konstnärsförbund (Fédération des Artistes de Paris): han var lika berömd för sitt ”revolutionära system för absintdrickande” som för sitt passionerade hyllande av den utopiska socialismen.[18] Den åldrade revolutionären Auguste Blanqui, valdes som delegat i Kommunen från två olika stadsdelar trots att han satt fängslad i södra Frankrike. Det var Blanqui som observerade att Rigault trots att han inte var ”någonting annat än en rännstensunge, var en genialisk polisman”.[19] Där fanns många veteraner från barrikaderna 1848 och därefter från många fängelseceller, bland dem Delescuse och Feliz Pyat.

Den 12 april, sex dagar efter den folkliga nedbränningen av giljotinen, samlades hela Paris arbetarklass för att se på hur kejsardömets viktigaste symbol förstördes. Den enorma kolonnen på Place Vendome,[20] på vars krön en staty av Napoleon som kejsar Caesar, förvandlades till grus genom idogt arbete. Kolonnen, symbolen för en brutal och krigsliknande diktatur, betecknades som ”ett barbariets monument, som den brutala styrkans och falska ärans symbol, som militaristismens bekräftande, den internationella rättens förnekande, en segrarnas ständiga förolämpning av de besegrade och ett evärderligt attentat mot en av den franska republikens tre stora principer — broderskapet...”[21] och insveptes i en röd fana. Till tonerna av Marseljäsen döptes Place Vendome om till Place Internationale: en passande tribut till kommunardernas internationalism. De accepterade all världens förtryckta arbetare som medborgare. De utsåg också polackerna Jaroslaw Dombrowski och Walery Wrobleski[22] till två av de mest betydelsefulla militära försvararna och utnämnde den preussiske internationalisten Leo Frankel[23] till arbetets ”minister”.

Förstörandet av Vendomekolonnen var en symbolisk men mäktig handling. Lissagaray beskrev händelsen i sin ögonvittnesskildring Kommunen 1871: ”Det visade att klasstriden kom att överflygla kriget mellan nationerna.” Det var därför inte förvånande att ”en av den segrande borgarklassens första åtgärder var att på nytt resa denna enorma stenstod, denna symbol för deras överhöghet. För att lyfta upp Caesar på hans piedestal behövde de en byggnadsställning som vilade på 30 000 lik.”[24]

Att söka efter ett detaljerat regeringsprogram för Kommunen är att slösa bort sin tid. Dess korta existens uppslukades av en strid på liv och död mot borgarklassens arméer. Ändå ansåg Internationalen att Kommunen utgjorde de första spirande skotten till ett nytt samhälle. Ibland liknade den med Lissagarays ord ”en konsert utan dirigent, där varje musiker spelade vad som föll honom in, där resultatet blandades samman med grannens”.[25] Trots allt drog kommunarderna en avgörande lärdom för den internationella arbetarrörelsen:

Att det politiska instrumentet för deras slaveri inte kan tjäna som det politiska instrumentet för deras frigörelse.[26]

Arbetarnas erfarenheter vid makten var värd tusen böcker eller artiklar. Nyheterna från Paris spreds fort och demonstrationer till stöd bröt ut över hela Europa; i alla större städer i Frankrike utropades Kommuner.

I Paris ställde sig de skuldtyngda mellanklasserna på arbetarklassens sida mot de rovgiriga borgerliga fordringsägama; arbetarna kämpade för deras krav på att få slut på det klerikala förtrycket. Marx:

[Mellanklasserna] upplever att endast arbetarklassen kan frigöra dem från präststyret, omvandla vetenskapen från klasstyrets instrument till en folklig kraft... Vetenskapen kan blott till fullo spela sin genuina roll i Arbetets republik.[27]

Kommunen ägde helhjärtat stöd från de verkligt breda folklagren. Den 29 mars slöt Frimurarna upp bakom Kommunen i en demonstration med 10 000 deltagare. I täten höjdes en fana med texten ”Älska varandra”. Detta var efter att Thiers hade avvisat deras försoningsförsök.

Kommunen lagstiftade om att inkallande till militärtjänst inte längre var tillåtet och att borgarklassen genom skatter skulle betala kriget. Detta var ett huvudkrav från bönderna. Detta var en annan av Kommunens lärdomar, lärdomen om den permanenta revolutionen: att arbetarklassen är den enda klass som kan leda den sociala frigörelsen och frigörandet av alla andra förtryckta klasser mot sina härskare. Kommunen lade också locket på alla utopiskt socialistiska ideologier genom att visa att arbetarklassen satt i rörelse skulle genomföra samhällsförändringar.

Men vi går i förväg; det fanns trots allt ytterligare en lärdom att dra av Kommunen - den härskande klassens blodtörst då den ställdes inför ett revolterande folk. Den preussiska arméns samarbete med Thiers samt Kommunens truppers dåliga organisation och tekniska underlägsenhet gjorde att det då armén tågade in i Paris bara tog åtta dagar att krossa Kommunen. Kommunerna ute i provinserna hade då redan krossats. När barrikaderna revs upp, hängav sig den härskande klassen och dess armé åt en orgie i massakrer och blod. Paris befolkning uppgick till knappt en halv miljon människor; ändå dödades mellan 20 000 och 30 000. Av dessa stupade kanske bara en fjärdedel i strid. I sin dagbok skrev M. Audéhoud, en borgare i Paris:

Vilken glädje att se dem ligga där, deras kött i trasor... Också vi har blivit grymma och skoningslösa, och det ska bli ett nöje för oss att två våra händer i deras blod.[28]

40 000 togs tillfånga. Kommunens sista dödskamp kom med massakern på Pere Lachaise-kyrkogården då 147 nationalgardister slaktades på den plats som nu är känd som ”de federerades mur”. Friedrich Engels beskrev muren som ”ett stumt men vältaligt vittnesbörd om det raseri den härskande klassen är mäktigt så snart som proletariatet vågar uppträda för sin rätt.”[29] På så vis återställdes ordningen i Paris.

Rättegångarna, avrättningarna och deportationerna till kolonin Nya Kaledonien i Stilla havet, drog ut ytterligare fem år i tiden. Marx kommenterade:

En i sanning ärorik civilisation, vars livsfråga det är att bli kvitt likhögarna efter dem som mördats efter stridens slut.[30]

Det är väl känt att Marx och den Första Internationalen inte hade tillrått Paris arbetarklass att göra uppror mot borgarklassen samtidigt som den preussiska armén fortfarande var på offensiven. Men Marx ställde sig aldrig utanför arbetarklassens levande rörelse, oavsett hans detaljerade kritik mot den eller den aspekten i deras kamp. När Kommunarderna revolterade, var Marx solidaritet och hängivelse fullständig. I ett brev till Ludwig Kugelman skrev han:

Vilken smidighet, vilket historiskt initiativ, vilken förmåga till uppoffring dessa parisare äger! Efter sex månaders hunger och förfall, som mer orsakats av det inre förräderiet än av den yttre fienden, reste de sig, under de preussiska bajonetterna, som om där aldrig funnits något krig mellan Frankrike och Tyskland och som om fienden inte längre stod vid Paris stadsportar! I historien finns det inte något liknande exempel på deras storhet![31]

Trots det blodiga nederlaget visade Paris arbetare genom att ”storma himlen”, i praktiken på det riktiga i många av de grundläggande ståndpunkter som var Marx livsverk: ”En ny utgångspunkt av världsomfattande betydelse har uppnåtts”, skrev Marx till Kugelmann.[32] Petersburg-sovjeten 1905 var den första bekräftelsen på detta och Oktober-revolutionen var dess seger. När Lenin lämnade Finland i juli 1017 tog han med sig två böcker: Karl von Clausewitz[33] Om Kriget och Marx Inbördeskriget i Frankrike. Han kom i all hemlighet till Ryssland två månader senare efter att ha befriat sig från Clausewitz och skrivit Staten och Revolutionen. Han skrev efter att ha parafraserat Marx att Kommunen är ”den 'äntligen upptäckta' form, med vilken det [borgerliga statsmaskineriet] kan och måste ersättas”[34] — en revidering i förbigående av hans tidigare ståndpunkter i Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen där han kritiserade Kommunen för att inte ha förmått skilja den demokratiska och socialistiska omvälvningens element från varandra”.[35]

Kommunen förebådade en ny epok. De egendomslösa och utsugna tog makten och regerade utan direktörer och generaler. Kommunarderna visade inte bara världens arbetare möjligheten av ett nytt samhälle fritt från exploatering, de byggde upp ett. Hundra år efter Marx död och sextio år efter att stalinismen smutsade ner föreställningen om proletariatets diktatur, måste marxister med kraft återigen visa på det som är sant, det genuint demokratiska innehållet i det som vår tradition lägger i dessa ord. Med Friedrich Engels säger vi:

Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur.[36]

Översättning: Lars Kaage- Översatt ur: International nr 1&2 1983


Noter

[1] Karl Marx, ”Pariskommunen”, Arbetarkultur, Lund 1978, s 102.

[2] Otto von Bismarck (1815-1898) ”Järnkanslern”, som blev den dominerande gestalten i europeisk politik under andra hälften av 1800-talet. Genom det fransk‑tyska kriget 1870-71 lyckades han ena Tyskland under Preussens ledning. Oerhört anti-socialistisk./ö.a./

[3] Louis Adolphe Thiers (1797-1877) fransk historiker och statsman, motståndare till Louis Bonaparte och den franska republikens president 1871-73. Thiers var den huvudansvarige för massmassakrerna på Parisarbetarna efter Pariskommunens fall./ö.a./

[4] Marx a.a. s 49

[5] Marx, a.a. s 65

[6] Marx, a.a. s 63

[7] Marx, a.a. s 63

[8] Code Napoleon, den franska civillag som på basis av gammal sedvanerätt, den romerska rätten och revolutionstidens lagar som med början år 1800 under Napoleons överinseende utarbetades. Code Napoleon har haft stor betydelse som en förebild för andra länders lagstiftningsarbete. /ö.a./

[9] Marx, ”The Civil War in France”, Peking 1966, s 163

[10] Marx, a.a. s 162

[11] Marx, a.a. s 168

[12] Marx a.a. s 162

[13] Auguste Blanqui (1805-1881), fransk revolutionär kommunist, i fängelse mer än tjugo år. Pariskommunens naturlige ledare. Blanquis strömning försökte flera gånger genom rena statskupper — alla misslyckade — gripa makten. Pierre-Joseph Proudhon (1809-1865), fransk utopisk socialist och anarkist. Hans anhängare var inflytelserika under Pariskommunen. Jakobiner, det radikala småborgerskapets politiska parti franska revolutionen. /ö.a./

[14] Frank Jellinek, ”The Paris Commune of 1871”, Left Book Club 1937, ss 196-197.

[15] Louise Michel (1830-1905), fransk medlem av Första Internationalen. Deltog i Pariskommunen och blev en av de mest välkända propagandisterna för arbetarrörelsen, där hon försvarade anarkismen. /ö.a./

[16] Lissagaray, ”Kommunen 1871”, Stockholm 1972. Faksimil.

[17] Gustave Courbet (1819-1877) framstående fransk målare och revolutionär. /ö.a./

[18] Jellinek, a.a. s 24.

[19] Jellinek, a.a. s 23.

[20] Vendomekolonnen hade rests 1810 av Napoleon med hans egen bild överst, kejsaren som romersk kejsare. Monumentet var en kopia i större skala av Trajanuskolonnen i Rom, fyrtiotre meter hög, med kärnan uthuggen av sten och stommen klädd med 276 bildsmyckade plåtar av brons från tolvhundra erövrade kanoner. /ö.a./

[21] Citerat ur Folke Isaksson: ”72 dagar i Paris Pariskommunen 1871” Ordfronts förlag, Stockholm 1984, s 92.

[22] Jaroslaw Dombrowski och Walery Wroblewski var båda revolutionära demokrater i landflykt efter upproret i Polen 1863. /ö.a./

[23] Leo Frankel, ungrare, aktiv medlem i Internationalen och den enda medlemmen av Kommunen som på något sätt var marxist. /ö.a./

[24] Lissagaray, a.a.

[25] Lissagaray, a.a.

[26] Marx, a.a. s 168.

[27] Marx, a.a. s 179.

[28] Isaksson, a a, s 104

[29] Marx: ”Pariskommunen”, s 15.

[30] Marx, a.a. s 92.

[31] Marx och Engels: ”Selected Works”, Lawrence and Wishart 1973, s 670.

[32] Marx och Engels, a.a. s 671.

[33] Karl von Klausewitz (1780-1831) preussisk general och militär författare. /ö.a./

[34] Lenin: ”Valda verk”, vol 2, Moskva 1974, s 264.

[35] Lenin: ”Valda verk” vol l, Moskva 1974, s 464.

[36] Marx: ”Pariskommunen”, s 21.