Ur Fjärde internationalen 1/1990

Moshé Machover

Mellanöstern – en socialistisk ståndpunkt

I Fjärde Internationalens temanummer om Mellanöstern (nummer 1-2/84) publicerades artikeln ”Den arabiska revolutionen och nationella frågan i arabvärlden” av Moshé Machover och Abu Said.[1] I artikeln sammanfattades en del av den analys av sionismen och den arabiska revolutionen som utarbetades av den revolutionära strömningen Matzpen under 1960-talet. Följande artikel är en nyskriven summering av vad som hänt i Mellanöstern. Vi tackar den brittiska tidskriften Khamsin för att vi fått lov att publicera Moshé Machovers artikel. FI-Red.

Förord

Följande artikel skrevs i september 1988 och föregrep den palestinska självständighetsförklaring, som kungjordes av det palestinska nationella rådet några veckor senare (15 november 1988).

Ganska lång tid innan deklarationen stod klart att majoriteten inom PLO var besluten att föreslå bildandet av en oberoende palestinsk stat vid sidan om med Israel på de områden Israel ockuperat sedan 1967. Detta gav upphov till en debatt bland socialister såväl i Mellanöstern som på andra håll om vilken inställning man skulle ha till detta krav. Debatten kommer utan tvekan att fortsätta.

För mig verkade det emellertid som att både de socialister som stödde kravet på en palestinsk stat jämsides med Israel och de som motsatte sig detta gjorde det av felaktiga skäl.

De flesta förespråkarna av det nya moderata PLO-kravet, inklusive de officiella kommunistpartierna, gör i själva verket gällande att en återuppdelning av Palestina i två självständiga stater (Israel med gränser ungefär som före 1967 och en ny palestinsk arabstat av den återstående delen) skulle lösa det ”palestinska problemet”.

De flesta socialister (huvudsakligen från yttersta vänstern) som å andra sidan fördömer den nya PLO-linjen gör detta därför att de ansluter sig till den äldre PLO-ståndpunkten — som formulerades ett eller två år efter kriget 1967. Enligt denna är den enda lösningen på det ”palestinska problemet” bildandet av en odelad ”sekulariserad-demokratisk” stat i hela Palestina.

Jag har länge ansett att båda förhållningssätten tar sin utgångspunkt i ett vanligt fel: Båda närmar sig det palestinska problemet utifrån en huvudsakligen småborgerlig ideologi, i stället för att försöka tänka om hela frågan i socialistiska termer.

Den föreliggande artikeln är ett försök att utveckla denna kritik. Huvudtankegångarna på vilka den grundar sig är långt ifrån nya. De finns i en artikel som skrevs av Abu Sa'id och mig. Jag hoppas att publiceringen av den nya artikeln kommer bidra till att befrämja en seriös diskussion bland socialister om problemen i Mellanöstern.

I. Socialism eller nationalism?

Det är ett olyckligt faktum i det politiska livet att grundläggande principer, hur självklara de än är, ständigt måste upprepas. Man måste kontinuerligt dämma upp mot erosionen från opportunismens starka strömmar, glömskans tidvatten och den mentala lättjans förfall.

En av socialismens sådana principer är internationalismen: Arbetarklassen har inget fädernesland. Karl Marx och Friedrich Engels bekräftar att det som främst skiljer dem som proletära revolutionärer från andra arbetarklasspartier, är att de alltid ”pekar ut och för fram hela proletariatets gemensamma intressen, oberoende av allt vad nationalitet heter”.

Internationalism är oförenlig med nationalism. Följaktligen utsätts socialister för stort ideologiskt tryck. Över hela världen är nationalismen en del av den förhärskande ideologin. Frestelsen att duka under för den är stor och faran för att av misstag falla i dess många fällor är ännu större. Faran är särskilt allvarlig eftersom många, kanske alla pågående befrielsekamper inte i direkt betydelse är klasskamp, utan en kamp för patriotiska mål, under nationella fanor, som leds av borgerliga eller småborgerliga nationalister besjälade av en nationalistisk ideologi. Otvetydigt har socialister skyldighet att stödja dessa nationella befrielsekamper. Lika otvetydigt måste de akta sig för att anamma den nationalistiska ideologin hos de patriotiska kämparna.

När det gäller nivån av politiskt agerande så är det en oerhörd skillnad mellan en förtryckande nations aggressiva nationalism och den defensiva nationalismen hos de förtryckta. Men på en doktrinär nivå är båda oförenliga med en socialistisk världssyn.

Det verkar som om många socialister ofta finner det svårt att hålla fast vid denna absolut avgörande skillnad mellan att stödja nationell befrielsekamp och att acceptera ideologin hos dem som leder den. I sin nit att hjälpa en rättvis sak, sväljer de protagonisternas nationalistiska uppfattningar och fraser. Vad värre är: En del socialister försöker överträffa de borgerliga patrioterna i nationell extremism.

Det är lätt att se varför de gör sig skyldiga till detta allvarliga fel. Dessa socialister vet att socialism antas vara mer radikal än befrielsenationalism. De framstår ogärna som en svans efter vanliga småborgerliga nationalister. De vill bevisa att de är ännu mer radikala än de senare. I detta syfte antar de en mer fundamentalistisk patriotism.

Vad de inte förstår, är att när som socialister borde vara ”mer radikala” än befrielsenationalister, är det inte när det gäller att tävla med de senares nationalism, utan genom att ställa revolutionära sociala mål. Befrielsenationalister förespråkar inte att den rådande sociala ordningen störtas. Vad de önskar är bara ett slut på förtrycket av sin egen nation. (För att dra till sig arbetarklassen svär dessa nationalister, ofta utklädda till ”socialister”, på att de också är mot klassutsugning, men de gör alltid gällande att klasskampen och den sociala frigörelsen måste läggas på hyllan tills nationell befrielse, som kräver nationell enhet oberoende av klass, uppnåtts.) Socialister måste tvärtom i varje nationell befrielsekamp ha som målsättning att störta det rådande systemet av klassutsugning/exploatering/.

II. Fosterlandsfetischism

En viktig ingrediens i borgerlig nationalism är dess fetischistiska attityd till den nationella jorden, hemlandet, moderlandet, fäderneslandet. Den här inställningen har några intressanta paralleller till hur den borgerlig ideologin mystifierar privategendom.

På samma sätt som privategendomen är helig i det borgerliga tänkandet, är hemlandet nationens okränkbara fasta egendom. Den är absolut, evig och oförytterlig.

Nationens ägande av hemlandet betraktas som heligt eller en tingens naturliga ordning, uppkommen i det mytologiska förflutnas gryning. (Nästan varje nation uppfinner ett avlägset mytiskt förflutet som för länge sedan föregick dess nuvarande historiska begynnelse som nation.) Medlemmar av varje annan nationalitet eller etnisk grupp, som också råkar bo i området — det spelar igen roll hur många de är eller hur länge de varit etablerade där — ses som inkräktare, som i bästa fall blir tolererade men som aldrig tillerkänns nationella rättigheter där.

Precis som människan — hemsökt och plågad av varufetischismen — blir bihang till ting, är hemlandet för nationalisterna inte bara den plats där nationen råkar existera, utan en helig älskarinna som måste tjänas.

Denna fetischism är utmärkande för all borgerlig nationalism, även de förtryckta nationernas. För borgerlig och småborgerlig befrielsenationalism är det följaktligen inte så mycket folket som måste befrias som hemlandet. Utgångspunkten för sådana nationalistiska befrielseprogram är hemlandet och målet att ”befria” det. Vad man ska göra med folken som bor i och omkring området kommer först i andra hand.

Socialister måste akta sig för att halka in i detta tänkesätt men även för att använda ett sådant språk. Naturligtvis är det inget ont i att tala om att ”befria” ett land eller område, om det är klart underförstått att detta bara är ett sätt att tala och att begreppet frihet är mänskligt och bara kan tillämpas på människor och inte på landremsor. En okritisk och upprepad användning av detta sätt att tala är emellertid farligt eftersom tankarna ofta följer tungan.

III. Landet och folken

Jag har hittills talat i allmänna termer: Dessa särdrag hos den borgerliga nationalismen, liksom många socialisters felaktiga åsikter, är nästan helt förhärskande. Men jag inskränker mig till den speciella frågan om det palestinska problemet och den israelisk-arabiska konflikten.

Jag måste redan från början vidhålla att det som socialister måste ta itu med är faktiskt det palestinska problemet, snarare än ett Palestina-problem. Det kanske uppfattas som en pedantisk spetsfundighet, men det är faktiskt ganska viktigt att inse att det vi talar om, vars nuvarande förtryck och framtida välmåga måste angå oss, inte är ett område, ett land som heter Palestina, utan det palestinska folket.

När man talar om ett Palestina-problem, tenderar det att ge diskussionen en felaktig utgångspunkt och förstärker antagandet — ett underförstått, men av den anledningen desto farligare, antagande — att frågan måste inrikta sig på att betrakta Palestina som en given (kanske av Gud given) enhet och genom att försöka tänka ut det bästa sättet att bestämma och härska över den.

Just så närmar sig både palestinska nationalister och sionister frågan, förutom att de senare hellre kallar landet Eretz Yisra'el (Israels land) än Palestina.[2] Här kan det vara av intresse att i förbigående notera att det sedan slutet av antiken bara har existerat en kort historisk period på ungefär tjugo år (1927-48), när Palestina i verkligheten var en odelad, enhetlig och separat politisk enhet, än en ideologisk judisk-kristen konstruktion (det Heliga landet). Under de långa århundradena av muslimskt styre var Palestina aldrig en enda sammanhängande administrativ provins eller en självständig politisk enhet. Också klassiska arabiska geografiska texter — som al-Idrisis Nuzhat al-mushtaq (skriven för Roger II av Sicilien i mitten av 1100-talet) och den geografiska granskningen av Ibn Khalduns mästerverk Muqaddimah (sent 1300-tal) — betraktar faktiskt inte heller Palestina som en geografisk enhet, utan refererar området i fråga som en del av Syrien. Det betyder självklart inte att Palestina inte i framtiden kommer att vara en odelad eller separat politisk enhet, men det antyder att det i varje fall inte tas för givet utan diskussion.

Det är mycket bättre att börja med att ta hänsyn — inte till landet — utan till de folk som är inblandade i konflikten. Låt oss kortfattat göra detta.

De två centrala folken är palestinska araber och hebréer[3] (eller israeliska judar). Båda är nyligen bildade nationella enheter, och den nationella bildningsprocessen pågår faktiskt fortfarande.

Som nästan alla påståenden om Mellanöstern är de som görs i det sista stycket långt ifrån okontroversiella. Den förhärskande sionistiska ideologin förnekar palestiniernas existens som en särskild nationell enhet. Den betraktar dem bara som ”landet Israels araber”. Den sionistiska propagandan kan omskrivas på följande sätt:

För det första var landet, där vi sionister bosatte oss, bokstavligen tomt. För det andra förflyttade eller drev vi inte bort någon. Folket, som egentligen inte var där från början, bara flydde sin väg. För det tredje drev vi endast bort och förflyttade en relativt liten del av en stor befolkning (den arabiska nationen) som hur som helst inte existerar.

På samma gång förnekar den sionistiska ideologin att det existerar en särskild israelisk judisk nation. Den sluter upp bakom myten att alla judar runt om i världen utgör och alltid har utgjort en nation, vars hemland är och alltid har varit Israels land. De israeliska judarna ses bara som en del av denna nation, den del som har ”återvänt” till hemlandet. Det israelisk-judiska samhället är därför föremål för ett underligt tillstånd av kollektiv schizofreni. Samhället vet mycket väl, det känner det ända in i märgen, att det är en separat nation med eget språk och andra nationella särdrag (till och med egen popmusik-stil) — men dess officiella ideologi förnekar detta faktum.

Sionismen har mycket svårt att acceptera den historiska ironin att två nya nationella enheter, som ett oavsiktligt resultat av dess egna handlingar — sionistisk kolonialisering — börjat existera. Båda dessa nationer har bildats under kolonialiseringsprocessen; som två dialektiska motsatser, oskiljaktiga och på samma gång ömsesidigt antagonistiska, som rovdjur och byte. Den palestinska nationen har vuxit fram ur en gemensamt formande verklighet av att individuellt och kollektivt vara offer för ett underligt kolonialiseringsprojekt, såväl som av erfarenheten av kampen mot det.[4] Samtidigt har den hebreiska nationen bildats i precis samma process; men som dess motsatta pol, som en kolonialiserande bosättarnation.

Nåväl. Dessa fakta, särskilt att palestinierna existerar som en nationell enhet, har på senare tid erkänts av en del marginella sionistiska grupper.

Den palestinska nationalistiska ideologin vidhåller å andra sidan att den palestinska nationen sedan länge är etablerad. När allt kommer omkring, har palestinierna varit där under många århundraden, jämfört med de nykomna judiska bosättarna. Den vill inte bli påmind om att inget — innan de utsattes för den sionistiska kolonialiseringens säregna verklighet — faktiskt särskilde den palestinsk-arabiska befolkningen från resten av Storsyrien. Många palestinska nationalister blir kanske något förolämpade av antydningarna om att deras nation kan tacka en yttre faktor för sin existens. En faktor som dessutom har varit orsak till dess förskräckliga katastrof.

På samma sätt förnekar många (kanske de flesta) palestinska nationalister — och i allmänhet arabiska nationalister — att det existerar en hebreisk nation. De pekar på att det israelisk-judiska samhället bildats sent och att det är artificiellt uppbyggt (det vill säga medvetet planerat) av många heterogena immigrantgrupper. Hur kan ett så konstruerat, nybildat mischmasch beskrivas som en ”nation”? Underförstått i den här diskussionen ligger den utbredda nationalistiska myten om att ”verkliga” nationer på något vis är ”naturliga” bildningar, som vuxit fram genom århundraden. Marxister vet naturligtvis att nationer i ordets moderna betydelse har vuxit fram jämsides med kapitalismens utveckling. Under lämpliga materiella villkor kan, som exemplen ovan visar, immigranter från olika skilda bakgrunder ganska snabbt sammansvetsas till en nation, framför allt om en passande ideologi binder dem samman.

En anledning till varför arabiska nationalister har så svårt att se den israeliska judenheten som en nation, är historisk. Under århundraden har judiska samhällen existerat i arabvärlden. De har alltid setts som en millah, ett etniskt-religiöst samhälle, som ett av en mångfald sådana minoritetssamhällen. De utgjorde inte på något sätt en nationell minoritet och betraktades definitivt aldrig så. Det är svårt att acceptera att dessa människor — eller deras barn — ”plötsligt”, genom själva ”immigrationen”, blivit en del av en separat nation.

Utan tvekan är ideologisk bekvämlighet den huvudsakliga orsaken till vägran att acceptera att det existerar en hebreisk nation. All borgerlig och småborgerlig nationalism — inberäknat de förtryckta nationernas — tenderar till utestängande. Den vill kräva särskilda nationella rättigheter till, vad den anser, sitt historiska hemland. Och det kan inte förnekas att existensen av en annan, hebreisk nation gör det palestinska problemet oerhört mer komplicerat. Majoriteten av de palestinska nationalisterna har vid det här laget accepterat att de israeliska judarna, eller åtminstone de flesta av dem, har kommit för att stanna[5]. Därför måste de tillerkännas lika individuella rättigheter i det framtida befriade Palestina. Men att erkänna dem som en nationell enhet innebär att de tillerkänns vissa kollektiva nationella rättigheter. Detta är mycket svårare att acceptera, särskilt för de mer radikala palestinska nationalistema.

Hur som helst har en hel del palestinska nationalister, och det länder dem till heders, övervunnit dessa allvarliga psykologiska och ideologiska barriärer och accepterat det faktum att en israelisk-judisk nation existerar.

Jag förslår inte att använda papper och läsarens tid till att här bevisa att de palestinska araberna och de israeliska judarna verkligen utgör två nationella enheter, alstrade av dynamiken i den sionistiska kolonialiseringen och kampen mot den. Dessa fakta är mycket tydliga för var och en som är beredd att rationellt undersöka frågans verklighet med opartiska ögon. Och lång erfarenhet har visat mig att bokstavligen alla som förnekar dessa fakta, gör detta på grund av ideologiska förutfattade meningar till vilka de klamrar sig fast på bekostnad av att se verkligheten i vitögat. Att diskutera med sådana människor är lika meningslöst som att debattera med dem som hävdar att jorden är platt.

IV. Det arabiska sammanhanget

Det palestinska nationella problemet har en speciell aspekt, få utomstående är medvetna härom. Det uppstår ur arabvärldens unika formationer, där det finns två nivåer av nationell tillhörighet.

På grund av historiska, språkliga och kulturella faktorer är arabvärlden på många sätt ett enda nationellt område, delat i två stora områden: Maghreb, eller västra Arabien, från Nordafrika till västra Libyen och Mashreq eller östra Arabien, bestående av alla övriga arabländerna öster om Libyen. (Libyen självt står med fötterna i båda lägren i den här uppdelningen och är den sammanbindande länken mellan Maghreb och Mashreq.) Med undantag för Egypten har alla arabstater uppstått sent. Gränserna drogs till största upp av utländska imperialistiska makter för att passa deras egen behov.

Inre politiska delningar är naturligtvis inget nytt i arabvärlden. Efter en relativt kort period av politisk enhet upplöstes det ursprungliga arabiska imperiet, som bildades på 600-talet, i ett antal delar. Men dessa arabstater fortsatte att förändras, upplösas och omformas och gränserna mellan dem ändrades hela tiden. På 1500-talet inlemmades arabvärlden i det ottomanska turkiska imperiet inom vilket de olika arabiska regionerna blev många provinser. Trots att några av provinserna — i synnerhet Egypten — gradvis tillkämpade sig ett stort mått av verkligt oberoende, var gränslinjerna, som delade en arabprovins från en annan i princip och ofta också i praktiken, inget annat än administrativa gränser.

Arabvärlden har alltid delat ett litterärt språk — Koranens klassiska arabiska — och en högt stående kultur, som emellertid har samexisterat med en stor variation av regionalt talade arabiska dialekter och lokala folkliga kulturer. Men i modern tid har arabvärldens språkliga och kulturella enhet tack vare bio, radio och television ökat. Dessa medias språk — vanligen en moderniserad och något vulgariserad version av klassisk arabiska — hörs och förstås över hela arabvärlden. Idag kan en marockan och en irakier med liten formell utbildning prata med varandra, något som skulle ha varit ganska svårt för deras förfäder två eller tre generationer tidigare. Folklig kultur har också till stor del brutit sig ut ur sina samhällsgränser.

Mot denna bakgrund betraktar alla araber bokstavligen gränserna mellan arabstaterna inte så mycket som internationella gränser i ordets rätta bemärkelse, utan mer som inre gränslinjer inom ett hemland. Attityden kan kanske jämföras med den inställning italienare eller tyskar hade till söndringen av deras länder under första hälften av 1800-talet.

Objektivt sett kan man säga att araberna utgör en nation som håller på att bildas. Det återspeglas i den arabiska medvetenheten som en vitt utbredd folklig strävan efter arabvärldens politiska förening.

Naturligvis är vägen till ett förverkligande av det arabiska enandet varken kort eller lätt. (Kom ihåg att medan Italiens enande till fullo var framgångsrikt, har Tysklands visat sig vara mycket mera problematiskt: I dag finns tre tyska stater — två Tyskland och Österrike.) På grund av arabvärldens blotta storlek, viktiga materiella och historiska skillnader mellan olika delar och variationen av talade arabiska dialekter, utgör dessutom folken i varje arabisk region en särskild nationell enhet. Det är uppenbarligen sant när det gäller Egypten, som alltid har varit en distinkt geopolitisk enhet. Palestinierna har också formats till en helt tydlig nationell enhet på grund av sin unika sentida historia. På liknande sätt kan man till exempel tala om en syrisk, en irakisk och en algerisk nationell enhet, som uppnått varierande grader av nationell utkristallisering.

Följaktligen har varje arab en dubbel eller tudelad nationell identitet: Dels som medlem av den stora arabiska nationen men också på samma gång som medlem av en subnationalitet — egyptisk, palestinsk, irakisk, algerisk o s v. För de flesta araber verkar dessa två nivåer av nationell tillhörighet helt ”naturliga” ömsesidigt förenliga, ja till och med kompletterande. Detta underlättas väsentligt av det faktum att de båda nivåerna av nationstillhörighet, såväl som de patriotiska känslorna och den nationalistiska ideologi som förknippas med dem, på arabiska betecknas med helt olika termer.[6] I praktiken finns det naturligtvis en dialektisk spänning mellan de två typerna av nationalism: Den inåt-verkande kraften hos den panarabiska nationalismen och de utåtverkande krafterna hos lokalpatriotismen. Den relativa betoning som läggs på den ena eller andra nivån av nationalism varierar i tid och rum liksom efter klasstillhörighet och individuell övertygelse.

Det går knappast att tvivla på att en brinnande önskan om ett arabiskt politiskt enande är brett förankrad bland massorna i hela arabvärlden. Å andra sidan har arabvärldens makthavare varit ovilliga eller oförmögna att förverkliga detta. De mer traditionellt konservativa arabregimerna predikar gärna slagord om arabisk enhet, men föredrar i praktiken att hålla fast vid sin lokala makt och sitt privilegium, som de inte vill riskera genom något enande vågstycke. De småborgerliga populistiska rörelserna nasserismen och ba'thismen — som fick en framskjuten ställning och kom till makten i flera arabländer under 50-och 60-talen — verkade till en början vara mera genuina när det gäller enandet, men de få verkliga försöken i den riktningen visade sig vara sorgliga, ofullgångna fiaskon. Den nasserska unionen mellan Egypten och Syrien 1958 kollapsade snart då det visade sig att den nya egyptiska härskande klassen försökte använda den till sin egen inskränkta fördel på bekostnad av dess syriska motsvarighet. Ba'thismen, som ännu mer fanatiskt tog ställning för arabisk enhet, ändade i en splittring i två fientliga fraktioner. Dessa sitter i ledningen för två extremt repressiva regimer i Syrien respektive Irak och är för mycket är i luven på varandra för att bry sig om ett enande. Det finns all anledning att tro att de existerande härskande klasserna i arabvärlden inte kommer att kunna göra något bättre i framtiden. Frågan om arabiskt nationellt enande står därför fortfarande öppen. Följaktligen är den palestinska frågan på intet sätt det enda olösta nationella problem som det palestinska arabiska folket är direkt inblandat i. Det är uppenbart att socialister begår är ett allvarligt teoretiskt och politiskt fel om de formulerar sina ställningstaganden till palestinska problemet om det inte är en del i en helhetlig socialistisk lösning på arabvärldens frågor och i synnerhet i frågan om ett arabiskt nationellt enande.

V. Ska socialister stödja ett arabiskt enande?

Vilken inställning har Mellanösterns revolutionära socialister haft till kravet på ett arabiskt nationellt enande? På det hela taget har de — och detta omfattar de arabiska kommunistpartierna före deras totala korruption av stalinismen — bidragit till att stödja och försvara det. De var motiverade till detta inte av en romantisk böjelse för panarabisk nostalgi, utan av två helt skilda orsaker.

För det första, den allmänna socialistiska principen om att stora stater, under i övrigt likvärdiga villkor, är att föredra framför små. Stora stater har obestridliga fördelar, både när det gäller ekonomiskt framåtskridande och massornas intresse. Dessutom ökar dessa fördelar med kapitalismens tillväxt. Därför måste socialister varhelst det är möjligt understödja ett enande av mindre nationella undergrupper till större nationella enheter och avvisa de lokala särdragens centrifugala tendens och separatism. Allt detta är naturligtvis underordnat det avgörande villkoret att ett enande måste ske demokratiskt, utan något nationellt tvångsvälde. Alla nationella undergrupper måste garanteras lika villkor, utan att några privilegieras. Delning ska uppmuntras då — och endast då — det inte finns något annat sätt att garantera lika villkor och för att förhindra nationellt förtryck.

Eftersom kravet på ett arabiskt enande stöds av massorna i hela arabvärlden och det är de existerade regimerna och de härskande klasserna som antingen motsätter sig detta krav helt och hållet eller har en inneboende oförmåga att genomföra det, skulle socialister handla mycket dåraktigt om de misslyckades att föra fram denna fråga.

För det andra är arabvärldens specifika geografiska, ekonomiska och demografiska form sådan att ett enande är ett nödvändigt villkor för framsteg och utveckling. Den nuvarande politiska splittringen — till stor del påtvingad av västimperialismen — utgör ett enormt hinder för en ekonomisk utveckling under kapitalismen och skulle vara fullständigt absurd under ett framtida socialistiskt system. För närvarande är de viktigaste ekonomiska resurserna extremt ojämnt fördelade mellan de olika arabstaterna. Ett arabland är enormt tättbefolkat och har ingen obebodd mark och få andra naturtillgångar. Ett annat har stora reserver av bördig odlingsbar jord, men är glesbefolkat och har så gott som inga energikällor. Ett tredje har mycket få invånare och nästan inget dricksvatten eller odlingsbar jord, men enorma kvantiteter av den mest värdefulla underjordiska dyrbarheten — olja.

Det sociala och ekonomiska framåtskridandet kräver helt logiskt ett enande. Därför har revolutionära marxister länge erkänt att ett program för en socialistisk förändring av denna del av världen måste försvara målet att upprätta en förenad socialistisk arabvärld.

För att tillgodose de stora inre skillnaderna inom arabvärlden och särskilt förekomsten av tydliga subnationaliteter inom den arabiska nationen, är det nödvändigt att den föreslagna socialistiska unionen får en federal struktur, som tillåter största möjliga grad av autonomi för var och en av de ingående delarna.[7]

Eftersom ett socialistiskt program för arabvärlden uppenbarligen måste utgöra en sammanhängande helhet, blir det helt absurt om man formulerar ett programmatiskt ställningstagande till och föreslår långtgående lösningar på det palestinska problemet, om man inte sätter dessa i samband med det bredare socialistiska målet att skapa en förenad socialistisk arabvärld. Det precis så som många socialister (för att inte tala om förmenta socialister) både i Mellanöstern och utanför har gjort.

VI. En falsk delning

I den allmänna diskussionen bland dem som stöder det palestinska folkets rätt till självbestämmande, är ett nästan universellt accepterat, underförstått antagande att det finns två och endast två lösningar på det ”palestinska problemet”.

För det första det program — som PLO antog ett eller två år efter junikriget 1967 och som några minskande radikala sektioner inom PLO och av deras icke-palestinska anhängare fortfarande åberopar sig på — som föreslår bildandet av ett odelat ”sekulariserat demokratiskt Palestina”.

För det andra ”tvåstatslösningen”, som föreslår en delning av Palestina i två delar och bildandet av en palestinsk nationalstat jämsides med Israel på ett territorium bestående mer eller mindre av Västbanken och Gazaremsan. Den framförs av såväl det israeliska kommunistpartiet som av olika sionistiska fredsgrupper (men inte av något större sionistiskt parti). Den stöds faktiskt också av huvudparten av PLOs sektioner, även om de flesta av dem i teorin fortsätter att hävda tanken om ett sekulariserat demokratiskt Palestina som mål i en avlägsen framtid. Internationellt har planen stöd av många regeringar, inbegripet Sovjetunionen och dess allierade, såväl som de flesta länderna i Tredje Världen och några utvecklade kapitalistiska länder.

Bland dem som utan att fråga verkar ha accepterat det underförstådda antagandet att dessa två lösningar är de enda tänkbara, finns en hel del revolutionära socialister. Inför ett val mellan de två lösningarna, som de förmodar vara de enda möjliga, väljer de flesta av dessa socialister den sekulariserade demokratiska lösningen, som är mer radikal eftersom den innebär att sionismen störtas och faktiskt förs fram av de mer radikala palestinska nationalisterna.

Mot bakgrund av vad som tidigare sagts är det emellertid uppenbart att ingen av lösningarna överhuvudtaget kan fungera som ett socialistiskt program för att lösa det palestinska problemet. I båda lösningarna behandlas det palestinska folket som en totalt separat nationell enhet, isolerad från den arabiska nationen. Och Palestina behandlas som en separat enhet, som ska bilda en enad stat eller delas i två, men som i båda fallen ses isolerad från arabvärldens sammanhang.

I anknytning till detta finns ett annat kännetecken som delas av båda lösningarna. De är borgerliga i den betydelsen att de föreställer sig en lösning på det palestinska problemet inom det nuvarande kapitalistiska systemet, snarare än i ett sammanhang av socialistisk förändring. Nu önskar jag inte i allmänhet göra gällande att varje nationellt problem kräver en socialistisk revolution som lösning. Men av särskilda skäl, som senare kommer att förklaras, hävdar jag att en slutlig, helt tillfredsställande lösning på det palestinska problemet med stor sannolikhet inte kommer att nås inom det nuvarande samhällssystemet. Om man utgår ifrån detta, är det fel av socialister att försvara en lösning på det palestinska problemet, som inte uttryckligen förbinder det med ett program för en socialistisk revolution.

Sådana fel är oundvikliga när socialister accepterar de villkor för diskussionen som satts av nationalister, i stället för att tänka om hela frågan från början i socialistiska termer. En revolutionär socialists ståndpunkt, när det gäller den palestinska frågan, måste ta sin utgångspunkt i det programmatiska målet att skapa en förenad socialistisk arabvärld eller åtminstone ett förenat socialistiskt östra Arabien och gå vidare genom att inom denna ram finna en lösning på det palestinska folkets särskilda nationella problem.

Förutom tidigare nämnda grundläggande felaktigheter, gemensamma för de båda borgerliga lösningarna, har var och en av de två i sig själva ytterligare allvarliga felaktigheter.

Läser man de finstilta förklaringarna i den sekulariserade demokratiska planen[8], genomsyras de av att ett av de grundläggande målen i denna gamla PLO-lösning varit att undvika det problem som den hebreiska nationens existens inneburit för den palestinska nationalismen. Problemet ”löstes” genom att man hittade på att de palestinska judarna inte utgör en nationell enhet utan en religiös beteckning. Uttrycket ”sekulariserat demokratiskt Palestina” är faktiskt en förkortning för den fullständiga formuleringen som lyder: ”ett demokratiskt, osekteristiskt Palestina där kristna, judar och muslimer kan leva, arbeta och förrätta andakt utan diskriminering”. Här ses de israeliska judarna tydligt som en religiös församling jämställd med kristna och muslimer, snarare än en nationell enhet som likställs med palestinska araber. Detta är den verkliga betydelse som författarna till lösningen lägger i ordet ”sekulariserad”.

Men vilka nationella enheter finns det i Palestina? Författarna till lösningen hävdar att ”majoriteten av judar i Palestina idag är arabiska judar — av sionister i en förskönande omskrivning kallade orientaliska judar. Palestina förenar därför judiska, kristna och muslimska araber så väl som icke-arabiska judar (judar från väst).”

Det här är fråga om en ideologi som bortser från flera fakta. För det första härstammar inte alla orientaliska israeliska judar ursprungligen från arabländer. Till exempel klassas israeler av iranskt och turkiskt ursprung som ”orientaliska”. För det andra, medan de judiska samfund som existerat i några arabländer, t ex Irak, kanske kan beskrivas som ”arabiska judar”, är detta inte fallet när det gäller de flesta judar i några andra arabländer, som Egypten och Algeriet. De talade inte arabiska och delade inte den arabiska kulturen. För det tredje är numera den stora majoriteten av orientaliska israeliska judar inte de ursprungliga invandrare som togs dit på 50-talet, utan deras barn och barnbarn. Deras första språk är hebreiska och de talar eller förstår oftast inte de ursprungliga invandrarnas språk. De israeliska ättlingarna till irakiska invandrare kan lika lite beskrivas som arabiska judar som amerikanska ättlingar till italienska invandrare kan sägas tillhöra den italienska nationen. Alla dessa är objektiva fakta till vilka det subjektiva, men inte mindre viktiga, faktumet måste läggas att folket i fråga nästan undantagslöst ser sig själva som en del av den israeliska judiska nationen och inte som arabiska judar.

Den sekulariserade demokratiska lösningens sanna innebörd blir nu alldeles tydlig. I det framtida befriade Palestina kommer judarna att tillerkännas lika individuella rättigheter, inbegripet religionsfrihet, men de kommer inte erkännas som en nationell enhet och kommer därför inte att inneha några nationella rättigheter. Enligt denna nationalistiska palestinska ideologi, är den enda nationella enheten i Palestina arabisk — kristna, muslimer och de flesta judar inbegripna. De återstående judarna, de av europeiskt ursprung, tillhör uppenbarligen inte någon nationalitet. Det framtida sekulariserade demokratiska Palestina kommer därför att vara ett arabland, där ingen annan nationell grupp kommer att erkännas.

Medan den här ståndpunkten är ganska typisk för borgerlig och småborgerlig nationalism, som utesluter andra och bara bryr sig om den egna nationen, är den fullständigt oacceptabel för socialister, som måste stå fast vid likställda rättigheter för alla nationer.

En del människor som anser sig vara marxister invänder här att socialister bara ska kräva nationella rättigheter för förtryckta nationer, medan israeliska judar — om de överhuvudtaget är en nation — är en förtryckande nation. Det här resonemanget är ren sofism. Det är förvisso sant att den hebreiska nationen just nu är en förtryckande nation. Därför skulle det för närvarande vara fel att kräva några nationella rättigheter för den. Just nu är det inte den hebreiska nationen som är berövad nationella rättigheter, tvärtom har den lagt beslag på nationella privilegier på det palestinska folkets bekostnad. Men i den framtida staten som föreslagits av upphovsmännen till den sekulariserade demokratiska lösningen, skulle de israeliska judarna bli en förtryckt nation, vars blotta existens förnekas. Vissa palestinska nationalister må ha goda skäl att tycka att detta skulle vara en rättvis vedergällning mot israelerna för deras tidigare och nuvarande brott. Men det vore absurt om socialistiska internationalister stödde ett program som har som mål att ”lösa” ett nationellt problem genom att byta ut förtryckarnas och de förtrycktas roller.

Bristerna i tvåstatsförslaget som lösning på det palestinska problemet, är ännu mera iögonenfallande. Hela problemets grundorsak är den sionistiska kolonialiseringen. Därför kan inte problemet lösas helt om inte sionismen störtas.

Israel är och har sedan grundandet varit en sionistisk stat. Som sådan är den en strukturell rasistisk koloniststat. Det var fallet även före 1967 och kommer att fortsätta att vara fallet även om Israel skulle dra sig tillbaka till de gränser som gällde före 1967.

Sedan Israels grundande har dess palestinska arabiska minoritet (inom den gröna linjen före 1967) allvarligt förtryckts, förnekats många individuella mänskliga rättigheter liksom alla rättigheter som tillkommer en nationell minoritet. Största delen av deras mark har exproprierats genom olika former av legaliserad stöld och de har utsatts för ekonomisk diskriminering, social förföljelse och individuell förnedring. Allt detta kommer osannolikt att ändras så länge som Israel förblir en sionistisk stat, även om en palestinsk stat etableras på Västbanken och Gazaremsan. Tvärtom kan den palestinska minoriteten i Israel utsättas för större risker. Trycket när det gäller deras ”överföring” — vilket betyder deportation — som redan är ganska stort, kommer troligen att växa. På samma sätt kommer alla deras klagomål att bemötas med svaret: ”Ni har er egen stat nu — om ni inte tycker om att leva här, så kan ni åka dit”.

Dessutom tar inte tvåstatslösningen upp rättigheterna för de palestinska flyktingar som utvisats från israeliskt territorium före 1967.

På grund av skillnaderna när det gäller område, tillgångar, ekonomisk utveckling och militär styrka mellan det sionistiska rasistiska Israel (även förvisad bakom den gröna linjen) och den palestinska staten på Västbanken och Gazaremsan, liknar förhållandena mellan de två staterna troligen dem mellan republiken Sydafrika och Lesotho eller Swaziland.

Av dessa orsaker kan aldrig socialister försvara tvåstatslösningen för det palestinska problemet.

VII. Långsiktigt program och tillfälliga krav

Av de orsaker som just förklarats kräver en verklig lösning på det palestinska problemet inte bara att Israel drar sig tillbaka från erövringarna 1967, utan också att sionismen i själva Israel störtas. (Detta förutsätts också i den sekulariserade demokratiska lösningen, som emellertid är oacceptabel av andra skäl som jag framfört.)

Men de numerära, politiska och tekniska styrkeförhållandena är sådana att det är mycket osannolikt att det palestinska folket på egen hand, även fullt mobiliserat, kan åstadkomma att sionismen störtas fullständigt. Inte heller förmår arabstaterna under de nuvarande regimerna göra det.

Att störta sionismen blir bara möjligt genom en djup social och politisk förändring av arabvärlden eller åtminstone av Masreq, något som inte bara kommer att förena arabvärlden utan också ingjuta ny revolutionär social kraft i den.

På grund av samarbetet mellan sionismen och västimperialismen, särskilt den amerikanska, och på grund av det politiska, ekonomiska och militära stöd sionismen får av västimperialismen, är störtandet av sionismen oskiljbart från utplånandet av imperialismens dominans över arabvärlden.

Allt detta leder till slutsatsen att en slutgiltig, genomgripande lösning på det palestinska problemet, bara kan uppnås som en del av en socialistisk revolution i hela regionen och som framför allt leder till att sionismen störtas. Socialister som inte förmår klargöra denna slutsats och som stöder olika borgerligt nationalistiska lösningar — som bara fördunklar slutsatsen — gör sig skyldiga till grov försumlighet och lägger bara krokben för sig själva.

Ett socialistiskt program måste därför ha följande inriktning: En förenad socialistisk arabvärld — eller åtminstone i första hand östra Arabien — med en federal struktur, som avspeglar den arabiska nationens tvåskiktade struktur. Det palestinska problemet skulle lösas inom unionen genom att en del av Palestina införlivas som en eller flera autonoma palestinska arabiska kanton(er).Den återstående delen av Palestina kommer också att införlivas som en eller flera autonoma hebreiska nationella kanton(er). Följaktligen kommer hela Palestinas territorium att omfattas av unionen, men som två eller flera kantoner snarare än som ett land. Gränserna mellan de palestinska, arabiska och hebreiska kantonerna kommer inte att bestämmas utifrån Israels nuvarande eller tidigare gränser, utan utifrån ekonomiska, geografiska och demografiska kriterier. Ett viktigt kriterium kommer att vara vilken nationell grupp — palestinsk, arabisk eller hebreisk — som utgör majoriteten av befolkningen i ett visst distrikt.

Naturligtvis kommer den socialistiska unionen att bildas på ett demokratiskt sätt genom frivillig anslutning och inte genom tvång. Särskilt inbjuds den hebreiska nationen (men också andra icke-arabiska nationaliteter i arabvärlden) till ett frivilligt deltagande: Utgångspunkten är rätten till självbestämmande. Det här är absolut avgörande av två orsaker. För det första är det otänkbart att socialistiska relationer mellan nationer etableras på någon annan grund. För det andra kommer en socialistisk revolutions uppgifter i området att bli oändligt mycket lättare om åtminstone delar av de israeliska massorna och särskilt delar av arbetarklassen skulle kunna dras bort från sionismen till revolutionens fält. Detta kan omöjligen uppnås om inte respekten för deras hebreiska nationella identitet garanteras.

Uppenbarligen är det just skisserade programmet långsiktigt. Det vore dumt att låtsas att det är genomförbart inom en nära framtid och det är fåfängt att spekulera hur många årtionden det skulle ta innan det blir verklighet. Men bara en krass pragmatiker kan tänka att det av den anledningen inte är någon idé att hävda ett sådant program och försöka mobilisera stöd för det. Utan ljuset av, låt vara avlägset, ett långsiktigt program som leder det, är politisk aktivitet blind och slutar med att man ramlar i opportunismens fälla.

Det är emellertid lika uppenbart att ett långsiktigt program i sig självt är otillräckligt. Om det enda vi hade att berätta för de palestinska massorna var att deras nationella problem kommer att, och bara helt kan lösas av en socialistisk revolution i hela Östra Arabien, skulle de bara avfärda oss som ovidkommande dårar. Vi måste därför föra fram inte bara ett långsiktigt program utan också dagskrav och tillfälliga krav. På samma gång måste också socialister formulera en ståndpunkt till de olika planer, krav och förslag som andra partier, i och utanför området, för fram.

Ett omedelbart krav som otvivelaktigt är avgörande är kravet på att Israels ockupation av Västbanken och Gazaremsan upphör. Det har varit alla verkliga socialisters krav — också alla verkliga demokraters — ända sedan 1967, men det har fått ökad betydelse med det palestinska upproret som började i december 1987 och som fortfarande pågår för fullt medan detta skrivs (september 1988).

I samband med detta måste vi också formulera en inställning till ett tillfälligt krav som fått brett stöd bland palestinier i de ockuperade områdena — kravet att en palestinsk nationalstat upprättas på dessa områden.

Jag har utförligt argumenterat för att bildandet av en palestinsk ministat vid sidan av Israel på intet sätt kan ses som en helhetslösning på det palestinska problemet och att det medför vissa faror. Men detta betyder inte att socialister ska gå emot kravet på en sådan stat. Tvärtom verkar det för mig som om en palestinsk stat på Västbanken och Gazaremsan, trots vissa förbehåll, väl representerar ett klart steg framåt, en klar förbättring jämfört med den nuvarande situationen.

Jag tror därför att den rätta inställningen är att stödja kravet med vederbörlig reservation, samtidigt som man mycket noggrant och tålmodigt förklarar att det inte löser det palestinska problemet. Vad som ska bekämpas i tvåstatslösningen är inte kravet i sig, som under nuvarande förhållanden faktiskt är korrekt, utan påståendet att det löser det palestinska problemet.

Å andra sidan kan en situation uppstå i framtiden då en variant av den sekulariserade demokratiska lösningen kan bli riktig, inte som en långsiktig lösning på problemet, utan som ett tillfälligt krav.

Föreställ er t ex ett ganska pessimistiskt scenario (som olyckligtvis inte helt kan uteslutas) där det palestinska upproret under vissa omständigheter kvävs och den långsamma faktiska annekteringen av de ockuperade områdena till Israel återupptas och fullföljs till den grad att bildandet av en palestinsk stat på dessa områden av de palestinska massorna själva betraktas som något helt omöjligt. I en sådan hypotetisk situation[9] kan det vara korrekt att kräva att ockupationstillståndet upphör genom att lika rättigheter — båda individuella medborgerliga rättigheter och kollektiva rättigheter som en nationell grupp — under israeliskt styre. Uppfyllandet av ett sådant krav skulle syfta till att åstadkomma ett närmande till en demokratisk bi-nationell stat. Lika väl kan andra, hittills oförutsedda situationer uppstå då helt nya, omedelbara och tillfälliga krav måste resas.

Nu handlar det inte om att spekulera i vilka dessa situationer och krav skulle kunna vara. Det viktiga är att betona att socialister måste vara förberedda på att vara flexibla och mottagliga för den förändrade situationen och till massomas sinnesstämning i när de formulerar omedelbara och tillfälliga krav, samtidigt som de alltid försvarar den långsiktiga socialistiska lösningen på problemet för folket i hela regionen.

Översatt av Christina Rodell. Översatt ur Khamsin Bulletin 5 januari 1989


Noter

[1] Se Vilken framtid? Socialister debatterar Palestina/Israel.

[2] Många sionister skulle i princip omfatta Östbanken av Jordan i Israels land och några skulle gå ännu längre. Men i praktiken tänker den stora majoriteten av sionister på landet Israel som de områden som just nu omfattar Israel, Västbanken och Gazaremsan - som är precis vad de flesta, även palestinier, hänvisar till som Palestina.

[3] Beteckningen ”hebré” är speciellt lämplig, eftersom den hänvisar till det mest tydliga kännetecknet hos den här nationella gruppen, nämligen användandet av hebreiska som vardagsspråk.

[4] Exempelvis var ett av de viktigare resultaten av det palestinska uppror som utbröt i slutet av 1987 dess bidrag till utkristalliseringen av palestinsk nationstillhörighet. Även de minsta och mest isolerade jordbrukssamhällena på Västbanken, vars medvetande nästan hade varit rent lokalpatriotiskt, genomsyrades av nationalism.

[5] Till för inte så länge sedan lekte även några av de mest försonliga ideologerna inom PLO med olika scheman för att uppmuntra israelerna, särskilt dem med ursprung i arabländerna, att åter utvandra. Se till exempel Nabil Sha'th, ”Towards the Democratic Palestine” i Fateh, English publication, Libanon 19 januari 1970.

[6] Vi kan närma oss denna användning genom att hänvisa till araberna som helhet som en ”nation” och till var och en av undergrupperna som ett ”folk”. Men det finns inget lämpligt sätt att på engelska särskilja mellan de två nivåerna av nationalism.

[7] Det är rimligt att anta att denna federala struktur kommer att bli ganska komplex, med Mashreq och Maghreb som utgör två tydliga delar av federationen och var och en av dessa två delar uppdelade i autonoma regioner.

[8] En utmärkt engelskspråkig källa är den artikel av Nabil Sha'th som nämns i fotnot 4 på vilken den följande framställningen grundar sig.

[9] Hypotetiskt men inte helt fingerat. Faktum är att det just innan det palestinska upproret utbröt fanns det en vitt utbredd känsla av att en situation av sådant slag närmade sig. Själva upproret var kanske åtminstone delvis en heroisk reaktion på denna sinnesstämning.