Ur Fjärde Internationalen 4 1990
Den kallas för den ”tredje oljechocken”. En färdig förklaring finns till hands för den ”förkylning” världsekonomin har ådragit sig. I den saudiarabiska öknen har några förkylt sig, medan andra har fått bronkitis. Benämningen den ”tredje oljechocken” har den fått utifrån de två tidigare dramatiska oljeprishöjningarna. 1973 beslutade sig de oljeexporterande ländernas organisation, OPEC, för att säga upp de gamla avtalen med de stora oljebolagen. Priset per fat (159 liter) olja ökade till 10 US dollar. Den allmänna ekonomiska nedgången (recessionen) i de imperialistiska ländernas ekonomier som förorsakats av sjunkande efterfrågan, en ökning av överproduktionskapaciteten (underutnyttjande av produktionsmedlen) och sjunkande vinster — följde 1974-75. ”Oljekrisen” förstärkte, men var inte orsaken till, denna recession.
Den andra chocken kom 1979 och varade till 1981 — priset per fat nådde 34 dollar. Tre år efter, 1981-82, utbredde sig en andra recession i de imperialistiska länderna, som också drog med sig de beroende länderna i ”Tredje världen” (framför allt genom skuldkrisen) och flera länder i Östeuropa (Polen, Rumänien, Jugoslavien). Den kom efter en mycket svag uppgångsperiod, kännetecknad av hög arbetslöshet och en genomgripande depression i en del länder i ”Tredje världen” De explosionsartade höjningarna av oljepriset fördjupade krisen.
Sedan 1985 har oljepriset sjunkit — det har också dollarkursen (oljan betalas i dollar) — och detta har gynnat en ekonomisk uppgång. 1990 har så den ”tredje oljechocken” kommit — i en tid när USAs ekonomi redan varit på väg nedåt under några månader. Det samma gäller, om än i varierande omfattning, Kanada, Storbritannien, Australien, Spanien och Italien. Det förenade Tysklands och Japans ekonomier är fortfarande bärkraftiga. Ändå reser sig frågetecknen även här.
Dagens oljechock inträffar efter de ekonomiska krascherna i oktober 1987 och oktober 1989, och den långvariga nedgången sedan februari 1990 på Tokyo-börsen (som nu har förlorat 42 procent av börsvärdet sedan början på året). Den inträffar mitt under ett ”ekonomiskt Vietnam” i Förenta staterna, som symboliserats av den gigantiska svindelskandalen och konkursen för bank- och kreditinstitutet Savings and Loanings, stora ägarjättar o s v. Detta är förklaringen till bronkitisen, snarare än den enbart höjningen — delvis spekulativ och därför kanske tillfällig — av oljepriserna.
Den amerikanska finanstidningen The Wall Street Journal sammanfattar läget så här:
George Bush har ett problem som är större än Saddam Hussein; ekonomin — vars utveckling avstannat långt innan den irakiska oljechocken — som nu går in i en recession.[1]
Lester Thurow, framstående ekonom och föreläsare vid Massachusetts Institute of Technology, frammanar med dessa ord de troliga allvarliga följderna av en ekonomisk recession i Förenta Staterna:
På grund av de skuldsättnings- och bankproblem som hopats under 1980-talet, kommer varje slag av recession under 1990-talet att leda till den största mängden konkurser sedan den Stora depressionen på 1920- och 30-talet. Även utan en recession kommer medelklassens besparingar att smälta undan när huspriserna bryter samman i en stor del av USA, som en reaktion på den oerhörda skuldsättningen under 1980-talet.[2]
Recessionen har otvivelaktigt kommit till USA och vad debatten egentligen handlar om är hur djup och långvarig den kommer att bli — som New York Times skrev i rubrikerna den 2 september[3] och dess återverkningar på den övriga världsekonomin.
Under flera kvartal har de största amerikanska bolagens vinster sjunkit påfallande. Detta har varit (och är fortfarande) förklaringen till den uttalade trögheten på Wall Street och den avstannade produktiva investeringarna. I mars skrev Business World i sin kvartalsanalys av de 900 största amerikanska företagens resultat under fjärde kvartalet 1989:
Den amerikanska ekonomin befinner sig inte i en recession, men det kan man inte tro om man undersöker de stora bolagens resultat... [vinsterna] har minskat med 19 procent jämfört med förra året..[4]
I augusti 1990 fällde Business Week nästan samma kommentar under rubriken ”Är vi mitt inne i en recession?”.[5] Tidningen noterade att ekonomerna fortfarande svarade nej på frågan, men tillade klokt:
Ringer man upp direktören för ett företag, så kommer han säkert att besvara den med ett ja.
Detta intryck vidareförmedlades av New York Times i juli i år i en specialartikel som visade att de (amerikanska) delstater som har en tredjedel av befolkningen befann sig i en recession eller var på väg ner i en (enligt den officiella definitionen — tre på varandra följande kvartal med negativ tillväxt).
Artikeln avslöjade att i nio av tio hushåll fanns ”känslan” av att deras inkomster gröptes ur av försäkringspremier, skatter och andra fasta kostnader, som ökade snabbare än lönerna. Författaren till artikeln drog slutsatsen att ”detta är inte en recession som drabbar de arbetslösa... Det är en recession som drabbar de människor som har ett arbete, men vars inkomster gröps ur ännu mer.”[6]
Bolagens vinstsiffror för andra kvartalet 1990 och början av det tredje bekräftade den tendens,[7] som Wall Street känt av kraftigt.
Men från juni har arbetslösheten börjat bli ett välkänt tecken för den framväxande recessionen. Den ökade från 5,2 procent av den aktiva befolkningen i juni 1990 till 5,7% i september i år (siffror som undervärderar den verkliga arbetslösheten enligt statistikerna på arbetsmarknadsdepartementet). För dem som förlorar sina jobb, tar det allt längre tid att hitta ett annat. Endast 44% av de 356 industrier som undersöktes av arbetsmarknadsdepartementet anställde nya arbetare i september. Antalet arbetstillfällen i industrin som gått förlorade sedan början av året steg till 520 000 — av vilka 114 000 gått förlorade under de senaste två månaderna (48 000 i augusti och 66 000 i september).
I byggnadsbranschen har sedan februari 194 000 arbetstillfällen gått förlorade — 20 000 bara i september. Arbetstillfällena inom servicesektorn, som skapade 80% av alla nya jobb efter uppgången 1983, minskar mer än de gjort under sex av åtta recessioner sedan andra världskriget.[8] Den inledande ökningen av antalet arbetslösa och framför allt den minskade övertiden (oerhört betydelsefull i Förenta staterna för att ”komplettera” inkomsten), i samband med prishöjningar, har lett till en minskning av köpkraften (efterfrågan).
Siffrorna för distribution (handel) för september bekräftar att konsumenterna inte har några pengar, trots de rabatter och krediter som så rikligt förekommer i jultider. Förhållandet mellan den totala konsumtionsskulden och den disponibla inkomsten (det som återstår efter skatter) är 20 % högre än under inledningen av recessionen 1981-82. De ”personliga konkursernas” (oförmåga att betala skulderna) andel, som ökade till 500 000 1987, kommer gott och väl att överskrida en miljon i år.[9]
Logiskt sett kommer arbetstillfällena också att minska i den kommersiella sektorn.[10] Prisraset på hus — som utgör en del av besparingarna för en stor andel av de anställda i Förena staterna — uppmuntrar inte konsumtionen.
Denna situation avväpnar ett argument som förs fram av moderna ekonomer: enligt dem är tjänstesektorns tillväxt — i förhållande till industrins — en sorts säkerhetsåtgärd mot recessioner. Detta argument fördes faktiskt fram 1979 — innan recessionen 1981-82.
För det första är den osäkra arbetsmarknaden inom tjänstesektorn helt uppenbar redan då ekonomin börjar mattas av. Vidare drabbas servicesektorns bolag mycket hårdare av konkurser. Redan i juli underströk slutligen Joseph Carson, tidigare ekonom i handelsdepartementet och General Motors och en av de bästa analytikerna av konjunkturen i USA:
Jag tror att folk måste komma ihåg att i servicesektorn kommer man inte att förlora så många jobb som i tillverkningssektorn, men man kommer att förlora i inkomst.[11]
Med andra ord minskar lönerna då ekonomin (jämte en inflation på över sex procent) mattas av. Dessutom hänger en mycket stor del av inkomsterna i tjänstesektorn ihop med olika bonussystem. Dessa utgör en betydande del av inkomsten för de anställda eller självständiga försäkrings- och husförsäljare eller banktjänstemän. De går upp i rök i dåliga tider. Allt detta minskar efterfrågan kraftigt.
Ett annat argument som förs fram av den ”ekonomiska vetenskapen” för att förklara minskningen av de ekonomiska cyklerna kommer också till korta. Den industriella strategin har, sägs det, lett till en minskning av aktier med höga ”underhålls”-kostnader. Ur detta har slutsatsen dragits, att om efterfrågan minskar, så kommer industrierna inte digna av aktier och kommer därför att undvika omfattande produktionsnedskärningar och avskedanden, medan de väntar på att bli av med dem.
Beskrivningen är inte felaktig, med undantag för avskedandena. Problemet är att det inte är aktierna som släpper loss depressionen. Denna gång, liksom tidigare, har den framkallats av en rad faktorer som leder till minskad efterfrågan på varaktiga konsumtionsvaror, produktionsvaror (investeringar), och ett ”överflöd” av fastigheter (villor, hotell, kontor och affärer) som leder till ett sammanbrott för fastighetspriserna och kraftig minskning av byggandet.
För bara fem månader sedan var det på modet att avfärda alla ”Kassandror” som förutspådde en recession. I dag ”säger många [ekonomer] att den kommer att bli svår”.[12] Efter den ekonomiska ”mjuklandningen” under de senaste två åren, erkänns möjligheten av en ”mild recession”. Karen Pennar noterar helt korrekt:
Detta riktar sig till dem som har kort minne eller som helt enkelt inte vet någonting — en ”dvärg”-recession är en mycket ovanlig skapelse. De senaste åtta recessionerna efter andra världskriget har varat i genomsnitt elva månader och medfört en minskning av bruttonationalprodukten (i reala termer) med 2,5%.[13]
De två senaste recessionerna i Förenta staterna har varat i sexton månader och ökat arbetslösheten till hela nio procent 1974-75 och mer än elva procent 1982.
Regeringens traditionella svar, har, då den ställts inför ett sådant perspektiv, varit att minska skatterna och sätta pengar i rullning ”underskottsutgifter” — för att få hjulen att snurra igen. Budgetunderskottet är emellertid så stort att det motsatta — minskning av underskottet och skattehöjningar — börjat diskuteras. I mer än en delstat har sådana ökningar redan genomförts. — utan att stimulera efterfrågan.
Detta budgetunderskott från Reagan-eran — som stimulerats av en kombination av en ökning av rustningsutgifterna, nedskärningar av de sociala utgifterna och skattestopp för de rika och företagen — har betydande återverkningar för den nationella och internationella ekonomin. Räntebetalningarna på den federala [statliga] skulden utgör en mycket stor del av budgeten. Under budgetåret 1990-91, motsvarade de de sammanlagda sociala utgifterna — eller hälften av skatteintäkterna från privatpersonernas inkomster. Räntebetalningarna på skulden växer snabbt — 259,8 miljarder dollar i år, mer än budgetunderskottet under nästa år.[14]
Argumentet om att denna offentliga skuld inte är högre än den var mot slutet av 1940-talet är inte särskilt övertygande. Å ena sidan var den amerikanska ekonomins ställning i världsekonomin annorlunda då. Å andra sidan var utgifterna för räntebetalningarna på skulden i förhållande till BNP mindre (lägre räntesatser, tillväxt o s v). Denna recession kommer att minska inkomsterna och därför öka mer eller mindre oundvikliga sociala utgifter, framför allt arbetslöshetsunderstöd. Detta kan neutraliseras genom skatter, men underskottet kommer framför allt att förbli ett problem också efter recessionen. Och så kommer fallet att bli än mer om den federala regeringen [administrationen] känner sig tvingad att garantera osäkra lån genom olika federala intäkter, som i Savings & Loans-affären.
Dessutom är det den sammanlagda summan av de offentliga och privata skulderna (för individer och företag) som är det verkligt ”oroande” — den utgör mer än 2,5 gånger BNP (produktionen av varor och tjänster i ett land), den högsta sedan i mitten av 1930-talet.
Vissa ekonomer hävdar att det kommer att ske en uppgång tack vare rustningskostnaderna.[15] Denna hypotes verkar långsökt. Givetvis kan rustningsindustrin ”ha skäl att tacka Saddam [Hussein] för det tillfälle han valde för sitt angrepp”, som Financial Times skrev.[16] Det är uppenbart att regeringen, samtidigt som den minskar utgifterna för USAs arme, upprätthåller och i vissa sektorer ökar vapenbeställningarna. Detta var helt tydligt även innan krisen i Persiska viken.[17] Även om delar av de ”krediter” som ges till rustningsindustrin kommer från återflödet [recycling] av petrodollar från Saudiarabien och Emiraten, kommer de att bli ganska begränsade, såvida inte kriget blir långvarigt. De kommer i bästa fall att stabilisera dagens nivå för rustningsutgifter, som inte fått recessionen att avstanna, utan tvärtom stimulerat inflationen. De kommer också att delvis riktas till de mer ”teknologiserade” industrierna, som sysselsätter färre antal arbetare, som t ex Raytheon, Martin Marietta eller E-Systems.[18]
De privata företagens skuldsättning har inte minskat under den långa expansionsperioden. Bolagens skulder är så hög som 46% av kapitalet — för tio år sedan låg ”tröskeln” vid 36%. Det som i synnerhet kännetecknar den amerikanska recessionen är sambandet mellan den minskade produktionen, den minskade efterfrågan och de fallande vinsterna, och de stora industriernas, de stora fastighetsägarnas och vissa banker och försäkringsbolags ekonomiska bräcklighet.
Ytterligare konkurser kommer att följa efter Savings & Loans-katastrofen. Fastighets- och försäkringsbranscherna kommer troligen att drabbas hårt.[19] Inte heller bankerna slipper undan. Chase Manhattan Bank tillkännagav för några veckor sedan att de avskrivit 350 miljoner dollar efter sammanbrottet på fastighetsmarknaden. Chase Manhattan har placerat 650 miljoner dollar som försäkring av ”osäkra” fastighetslån. Analytiker tror att City Bank har 2,3 miljarder dollar i det närmaste totalt värdelösa fastighetskontrakt, mot 1,8 miljarder dollar för Chase Manhattan (eller för båda i genomsnitt 17% av deras totala aktiestock i fastigheter). För Manufacturer Hanover's är motsvarande andel 16%.[20]
De senaste årens uppsving har symboliserats av en ”boom” på fastighetsmarknaden — samma marknads sammanbrott kommer nu att ske i samma skala. Tomma kontor, en bild som påminner om 1930-talets, indikerar hur hård recessionen kommer att bli.
Det ekonomiska uppsvinget 1983-89 i Förenta staterna finansierades till stor del av ett inflöde av europeiskt och japanskt kapital.[21] Den avgörande frågan i dag är om detta flöde kommer att fortsätta.
Detta är ytterligare en beståndsdel, lika viktig, om inte viktigare, än de direkta återverkningarna av oljechocken. Återflödet av petrodollarn, genom USAs närvaro i Persiska viken, säkerställer ett visst inflöde av kapital. De ökande räntesatserna i Japan och de stora förlusterna på börsen i Tokyo tvingar emellertid japanerna att investera sina vinster på den inhemska marknaden. Samtidigt närmar sig 1992 — detta leder dem att rikta sina investeringar till Europa.
Eftersom många japanska investerare har lånat på den japanska marknaden till flytande räntesatser, tenderar de att återföra kapitalet till Japan, eftersom räntevinsterna är för låga i USA jämfört med Japan, där räntorna stiger. Slutligen kommer de japanska och europeiska investeringarna, källan till många industrijobb i USA, att minska.
Sedan början av detta år, har japanska investerare bara köpt tio miljoner amerikanska statsobligationer — det minsta antalet sedan 1984. De har återfört cirka 8,9 miljarder dollar under de första sex månaderna i år till Japan.[22] Om dollarkursen går ner i förhållande till yenen kan ”tillbakadragandet” av det japanska kapitalet bli dramatiskt; trots den ”solidaritet” som Washington kommer att kräva av Japan i kampen mot Saddam Hussein. Utan den japanska ”lånemaskinen” och med ett Tyskland uppslukat av återföreningen — och mer allmänt med sina projekt i Östeuropa — kommer den amerikanska ekonomin att vara tvungen att underkasta sig en brutal bantning.
Givetvis kommer de härskande kretsarna att kräva internationellt stöd — här spelar kampen mot ”Mellanösterns Hitler sin roll — och försöka påskynda integreringen av Kanada-USA-Mexiko. Men detta är framtidens musik. Det finns ett mer trängande problem — att locka till sig kapital, om japanerna drar sig tillbaka, den amerikanska federala centralbanken måste höja räntesatserna (än mer om dollarn är svag). Effekterna av denna handling går att förutsäga; förstärkning av recessionen (kostnaderna för konsumtions- och investeringslån blir högre, likaså skuldåterbetalningarna) och risken för en ekonomisk krasch, om man ser till skillnaden mellan aktieutdelningen (där det kan bli fritt fall) och mer intressanta investeringar.
Kvar står också möjligheten att exportera till länder som ännu inte drabbats av recessionen. Men är USAs industrier konkurrenskraftiga, trots att en lägre dollarkurs gynnar exporten? Det är långtifrån klart att det är så. Och framför allt — exporten kan inte kompensera svagheten hos de inhemska sektorer som befinner sig i svårigheter. Recessionen kommer att bli allvarlig.
Översättning: Lars Gus Kaage Översatt ur: International Viewpoint, nr 194, 12 november 1990
[1] The Wall Street Journal, 17-18 augusti 1990. 46
[2] International Herald Tribune, 9 oktober 1990, ”How Supply-Side Myths Warp the Political Process”.
[3] New York Times, 2 september 1990, i en debatt mellan F. H. Schott, Allen Sinai och H. D. Ranson, s F9.
[4] Business Week, 19 mars 1990.
[5] Business Week, 6 och 13 augusti 1990.
[6] International Herald Tribune, 17 juli 1990.
[7] Business Week, 22 oktober 1990 och Tribune de l'Expansion, 16 oktober 1990 (IBM) och 15 oktober 1990 (ALCOA).
[8] Business Week, 15 och 22 oktober 1990.
[9] Business Week, 20 augusti 1990.
[10] USA Today, 13-15 oktober 1990.
[11] Barron's, 2 juli 1990.
[12] The Wall Street Journal, 11 oktober 1990.
[13] Business Week, 15 oktober 1990.
[14] The Washington Post citerad ur The Guardian Weekly, 14 oktober 1990.
[15] Sophie Gherardi i Le Monde, 16 oktober 1990, s 29.
[16] Financial Times, 11-12 augusti 1990.
[17] La Bréche, nr 454, 29 juni 1990.
[18] Barron's, 15 oktober 1990, ”Targeting Defense Stock” och US News and World Reports, ”War gains in the Gulf”.
[19] Se översikten i Barron's 1 oktober 1990 och International Herald Tribune, 12 oktober 1990, ”Real Estate Slide Threatens Insurers”.
[20] US News and World Report, 1 oktober 1990, ”Rotten to the Core”.
[21] Se La Bréche, nr 396, 13 november 1987.
[22] The Wall Street Journal, 11 oktober 1990; Journal de Genève, 9 oktober 1990; AGEFI, 12 oktober 1990; US News and World Report, 17 september 1990.