Ur Fjärde internationalen 1/1991

Göte Kildén

För ett brett socialistiskt parti

Tal på Socialistiska Partiets 13:e kongress

Jag tänkte inte ge en detaljerad bild av den verklighet som rusar förbi oss i dag, utan bara ta upp några bilder som har flimrat förbi de senaste dagarna.

Jag läste att Leningrads, ja kanske Sovjetunionens, populäraste person ligger skottskadad efter ett mordförsök. Han är betydligt mer omtyckt än Gorbatjov, stod det i tidningen. Han har blivit känd genom jakten på maffian, mot de övervintrande stalinisterna i partibyråkratin.

Men den här mannen var inte en ledare som talade på Cirkus, som Trotskij på sin tid i Petrograd. Det var en TV-journalist. Hans program var inte rådsdemokrati, det var monarki, för ett återupprättande av tsaren.

Det kom ett annat TT-meddelande: Indien har beslutat att ge spannmålshjälp till Sovjetstaten, för att mildra hungersnöden. Indien har alltså beslutat att ge spannmålshjälp till den första sovjetstaten! Man baxnar…

För att ge mitt ≈ bidrag till att bli av med kärnkraften, så eldar jag med vedpanna hemma. Då har jag en del gamla tidningsbuntar, som går åt ibland. Däribland ett nummer av Göteborgs-Posten, utgivet för tio år sedan. Hela förstasidan täcktes av den sensationella nyheten att nu hade socialdemokraterna fallit ner till 45 procent i opinionsundersökningarna.

I dag ser vi hur utvecklingen fortsätter i ett svindlande tempo. Dick Forslund kanske inte hann läsa tidningarna eller följa radion i morse, men Stig Malms utspel var inte ett utspel för att rädda någonting, det var hans egen kollaps. Han är redan avrättad. Han har bett om förlåtelse, han är utskälld av Allan Larsson, han är avrättad inför hela LOs ledning. Han kommer med all säkerhet att tvingas avgå som LOs ordförande på kongressen i juni, det blir inget omval.

Det är några av de dramatiska, politiska scener vi har kring oss. Och i denna situation är det naturligt att vi ser hur vi kan komma framåt, vad vi kan göra i dag. För även om det är mycket som talar för att det är en vargavinter som närmar sig, så är det lika viktigt att slå fast just att det nu är viktigare än någonsin att vi stärker vårt politiska arbete, att vi tar de helt nödvändiga initiativen.

Det är nu som vi marxister, det är nu som vi revolutionärer, behövs — och det mer än någonsin. Det är inte i högkonjunkturer, det är inte när det är optimism och offensiv – ja, kanske under själva maktövertagandet, då behövs vi – men det är nu under nedgången, det är nu som partiet, som arbetarklassens historiska minne blir viktigare än någonsin. Det är nu som vi skall pröva vårt arv.

Och det är väl ingen här som invänder mot att vi t ex prövar parollen För en kämpande och demokratisk fackförening i Volvo Verkstadsklubb. Vi prövar den, vi konkretiserar den genom att ställa krav på vad klubben skulle göra, hur en verklig demokrati skulle se ut, vilket program klubben skulle ha. Detta utan att fastna i den studentikosa motsättningen om fackföreningen verkligen kan bli en kamporganisation eller inte. Den rör inte oss. Vi har valt att kämpa i den existerande klassorganisationen för att där kunna påverka så många människor som möjligt. För att genom exempel kunna visa på hur det skulle kunna se ut. Vi bildar inga röda fackföreningar.

På samma sätt har vår rörelse arbetat med själva kronan i övergångsprogrammet – parollen om en arbetarregering. Vi kan använda den i propagandan som ett pedagogiskt sätt att tala om vad en verklig arbetarregering skulle göra. Vi använder den naturligtvis inte i dag som en aktionsparoll, som ett led i ett maktövertagande från generalstrejk till att ta makten.

I vår historia har vi också använt en allmän paroll – för ett nytt arbetarparti. Vi har gjort det som ett sätt att försöka bygga en bro mellan vår egen litenhet och vad som är nödvändigt. Men också som ett sätt att vi ¨sa att vi är öppna för språng i utvecklingen. Att vi inte tror på att vi från i dag fram till den dag då revolutionen är möjlig, bara kommer att rekrytera medlem för medlem. Vi tror på språng – söndringar i de gamla partierna, utbrytningar från fackföreningarna…

Självklart är det så att i den processen kommer vi inte alltid att vara ett renlärigt parti, där vi alla är överens om hela vårt program – från Pariskommunen över Kominterns teser till analysen av Kuba. Vi kommer alltså inte att vara ett ”rent” parti.

Många av oss ville i vintras pröva att konkretisera parollen om ett nytt arbetarparti gentemot Arbetarlistan. Vi ville se det som en möjlighet. Vi såg att här fanns det många av våra arbetskamrater väntade på, här fanns det politiska brottet, möjligheten att bygga något nytt. Nu har denna möjlighet havererat. Den har misslyckats på grund av sekterism, på grund av politisk initiativlöshet hos dem som tog initiativet till Arbetarlistan.

Men hur som haver – vi tyckte att det var möjligt att prata om Arbetarlistan som ett nytt, bredare, demokratiskt socialistiskt parti. Men jag tror inte att det var någon av oss som samtidigt ville sätta likhetstecken mellan det och ett strikt programmatiskt, revolutionärt marxistiskt parti. Det var inte det vi ville åstadkomma för stunden, eller för de kommande åren, utan det var någonting bredare.

Framöver tror jag att vi måste se på hur vi kan konkretisera detta nya arbetarparti i den verklighet som finns omkring oss. Inte bara som en abstraktion. Vi talar ju inte om en fackförening som en abstraktion, att den skall bli kämpande. Vi försöker ju också omsätta detta. Ser den politiska terrängen också ut så framöver att vi kan omsätta detta gentemot andra vänsterströmningar, gentemot andra människor, som lite mer blygsamt eller på ett kraftfullt sätt, vill bjuda motstånd mot kapitalismen?

Jag tror att det finns politiska förutsättningar för att driva en politisk kampanj med denna inriktning. Vänsterpartiet är utan att skryta i en viss mening huvudkraften i vänstern när det gäller parlamentariska platser, när det gäller arbete i kommuner, landsting och riksdag, när det gäller närvaro i offentligheten, i massmedia osv.

I dag är det andra förutsättningar för (v) än det var i går. Vare sig de vill det eller ej, så är det i dag inte längre möjligt att ha broderpartier i Östeuropa och Sovjetunionen. Vänsterpartiet började hugga av rötterna på 1960-talet, men i och med att Berlin-muren föll, så ryckte det med sig de sista rottrådarna också.

Sak samma med försöket att vara den vänliga påfösarkamraten fyra procent gentemot den socialdemokratiska regeringen. Det är ju inte möjligt när det är Allan Larsson som leder regeringen, det är inte möjligt med den högerkurs (s) har i dag, i förhållande till förväntningarna ute på arbetsplatserna och på andra folkliga ställen. Det går inte att fortsätta den gamla linjen – vare sig man vill det eller inte – det går inte att överleva som ett självständigt parti. Detta förutsätter också en omprövning när det gäller påfösarrollen ute på arbetsplatserna – att vänsterpartiet är berett att ändra det och i stället utmana socialdemokraterna på några ställen.

Dick Forslund sade så här på Bona folkhögskola i somras:

Under nittiotalet tycker jag att vi skall sikta på en process av gemensam handling, en ideologisk och teoretisk debatt om socialistisk demokrati, om parlamentarism och allt möjligt. Vi skall hitta bra organisatoriska former för denna process och i slutändan hoppas jag att ett revolutionärt – och jag vet att vi kanske menar olika med revolutionärt – socialistiskt parti kommer ut som resultat.

Det tror jag är ett svårt politiskt misstag. Det bryter inte ut något revolutionärt socialistiskt parti som ett resultat av ett samarbete med vänsterpartiet, Dick Forslund! Och det är inte det jag exempelvis talat om. Jag har pratat om ett brett, demokratiskt och socialistiskt parti – i en politisk analys kanske det handlar om ett i huvudsak reformistiskt parti med centristiska strömningar och en eller annan revolutionär gruppering inom sig. Det är det vi talar om.

Alltså ett projekt där man inte längre har stalinismen som ett hinder, där man inte längre har ett öppet stöd till en socialdemokratisk regering som hinder, där man på arbetsplatserna kan hitta gemensamma kampformer. Det är en medveten process där vi kan säga till kamraterna i vänsterpartiet: Vi är beredda att tillsammans med er verka i ett bredare parti, där vi kan samarbeta i valfrågor, i fackliga frågor, där vi kan komma överens och bli så slagkraftiga som möjligt. Detta är också nödvändigt i vår tid av vargavinter.

Vi kan säga till kamraterna i Arbetarlistan: Skall ni försätta att arbeta här, nu när ni havererar? Vill inte vi också vara med i ett sådant bredare parti där vi kan samlas? Vi kan säga till SAFE-folket som nu blir uteslutna och som också vill ha ett vänstersocialistiskt parti med starkt miljöengagemang: Kom ni också med i detta parti!

Vi kan säga till Norrskensflammans folk: Driver ni samma projekt som vi? Vi kan säga till grafikerna i Stockholm: Ni skall väl inte vara utanför – detta är ett gemensamt projekt för alla som vill motstånd mot kapitalismen. Vi kan säga till våra arbetskamrater på Volvo i Göteborg, som vill politisk enhet, som vill se ett slagkraftigare parti, där det är något lättare att komma med och bli medlem, där det inte är samma ideologiska hinder: Driv ni samma projekt som vi, samma kampanj, kom med här!

Vi kan efter valet 1991 säga: låt oss under våren 1992 ha en gemensam konferens, alla krafter som vill detta i Sverige. Ställ er inte utanför, kom med Lars Isaksson och Sture Ring… Vi kan föra en furiös kampanj för detta.

Men inte för att bilda ett revolutionärt parti, utan just för att bilda detta breda, vänstersocialistiska, demokratiska, socialistiska, vad-vi-nu-än-vill-kalla-det-för parti. Om det behåller namnet Vänsterpartiet eller inte är inte intressant. Vad som räknas är kvaliteten.

För vi går ju inte in i ett sådant parti utan villkor. Vi går inte ut på svag is bara för att drunkna. Vi känner till historiska misstag när det gäller den här typen av projekt. Vi har förutsättningar för det, vi ställer villkor: Detta parti skall vara demokratiskt. Detta parti skall erkänna olika strömningar, det skall vara stolt över olika strömningar. Det skall kunna ha flera tidningar som konkurrerar med varandra. Det som är gemensamt är valaktioner, politiska kampanjer – det som är gemensamt står på förstasidan, debatten står på andra – eller sista sidan.

Den typen av brett parti vill vi ha. Därför att vi har självförtroende för vårt program. Vi tror att vi kan gå i närkamp med de här människorna. Vi tror att många av dem har massor av idéer. Och vi tror att denna typ av bredare parti skulle öppna dörren för tusentals arbetare, som tycker att tröskeln till vårt parti är för hög att kliva över. Och det kan finnas ett politiskt projekt, något som kan binda samman t ex miljöaktivister med. Vi kan säga till Birger Schlaug: Du vill ju ha någon form av antikapitalistisk bredd med vänsterpartiet. Bryt med Miljöpartiet! Bryt med det klasslösa partiet. Ta med dig vänstern ur Miljöpartiet och kom med i det vi talar om.

Den typen av kampanj kan vi ha över hela fältet. Men det skall vi inte blanda bort med att vi bygger ett revolutionärt parti, att det är det som omedelbart uppstår ur detta. Det får framtiden och klasskampssituationen utvisa.

Men detta kräver helt andra förutsättningar än om vi skulle börja diskutera: mja, är de verkligen revolutionärer i vänsterpartiet, eller är de det inte. Hur mycket kan man lita på Åke Wiklund? Den där Pelle Månsson i Nässjö, egentligen är han väl bara en gammal sosse?

Det är inte den typen av debatt vi går in i, vi sitter inte och jämför utan driver en medveten politisk kamp som ställer uppgifterna för hela klassen och tar en närkamp. Men jag tror att vi kan vinna den närkampen. Vår fackliga linje, vårt fackliga program skulle få stor genomslagskraft i många områden inom vänsterpartiet.

Tro inte att vänsterpartiets majoritet ute i kommuner och landsting älskar oss, eller vill krama ihjäl oss, som Johan Lönnroth i Göteborg. De vill inte ha med oss i en sådan här process. Men däremot tror jag att åtskilliga medlemmar i vänsterpartiet och möjliga medlemmar, möjliga sympatisörer vill det. Folk som ställer upp första maj, i aktioner, som finns i denna breda vänster. De vill det.