Ur Fjärde internationalen 1/1991
Stalinismens sammanbrott i Östeuropa. USAs och FN-alliansens upptrappning mot krig i Persiska viken. Massvält i tredje världen. Socialdemokratins sönderfall. Arbetarlistans uppkomst. Vänsterenhet i valet...
Det rådde ingen brist på diskussionsämnen, varken internationellt eller nationellt, på Socialistiska Partiets trettonde kongress, som hölls den 13-16 december i Stockholm.
Men innan kongressen började diskutera de politiska uppgifterna för den kommande kongressperioden berördes också Socialistiska Partiets verksamhet under den gångna kongressperioden.
En diskussion som utgick från den enorma högervridning som skett under åttiotalet och som givetvis fått återverkningar på alla organisationer som ligger till vänster om socialdemokratin.
Ett samhällsklimat och en högerpropaganda som gång på gång slagit fast "marknadens totala seger över sitt kända alternativ planhushållningen" har givetvis satt sig i många människors medvetande. Och framför allt fått ungdomar att antingen gå till höger eller överge politiken.
Detta har också drabbat Socialistiska Partiets återväxt bland de unga. För även om vår organisation är politiskt stabil och har haft mer rätt än de flesta i vår syn på bland annat stalinismen har dörrarna inte öppnats för en nyrekrytering.
Men detta "lilla men" till trots. Det politiska läget inför nittotalet är inte så nattsvart som man ibland förleds att tro. På en rad områden skymtar ett begynnande uppbrott från de etablerade partierna.
Det märks fackligt, inom miljörörelsen, bland unga bostadsockupanter och nu i det växande motståndet mot det miljö- och människomord som pågår under FNs flagga i Mellersta Östern.
Med detta i bakhuvudet finns möjligheten för en organisation som står för den enda socialism som funnits — den fria — att växa. Speciellt som fler och fler människor genomskådar marknadsbluffen och framför allt dess konsekvenser nationellt och internationellt.
Den internationella debatten kom att spänna över många områden.
Utvecklingen i Östeuropa togs upp. Förutom det positiva att de stalinistiska förtryckarsamhällena i DDR och Tjeckoslovakien störtats genom massiva folkliga protester pekade många på det "marknadens stålbad" som nu står för dörren. Att den frihet som nu uppnåtts kan bli oerhört kort och riskerar att ersättas av en annan diktatur — kapitalismens. Övergången från en detaljreglerad planekonomi till ett marknadssystem kommer att kräva enorma åtstramningar som ensidigt kommer att drabba arbetarklassen.
Genom stalinismens brott och förföljelse mot alla oliktänkande befinner sig den östeuropeiska och den sovjetiska arbetarklassen i ett ideologiskt tomrum. Visionen om en fri socialism med alla demokratiska rättigheter finns knappt mer än hos några få. I övrigt härskar upplösning, demoralisering, förvirring och passivitet hos en stor del av arbetarklassen i Öst.
Två speciella diskussioner fördes också om Nicaragua och Kuba. De ändringsförslag till den världspolitiska resolutionen — som också ställs inför Fjärde Internationalens världskongress och som antogs av
Socialistiska Partiets kongress — om Nicaragua uttrycker en stor tveksamhet till de politiska eftergifter som sandinisterna tvingats till gentemot borgerligheten under de senaste åren. Gentemot Kuba skärptes kritiken gentemot avsaknaden av politisk demokrati i landet.
Den världspolitiska resolutionen ställdes till omröstning och antogs enhälligt av kongressen. Kongressen valde också ombud till Fjärde Internationalens trettonde världskongress, som håll i februari.
Under debatten om Europaresolutionen hölls en speciell inledning av en representant från Fjärde Internationalens förenade sekretariat, Claude Gabriel, om de politiska uppgifterna i Europa under den kommande kongressperioden. Kongressen slog fast en inriktning för Fjärde Internationalen som en aktiv och kämpande International öppen för alla revolutionärer. Målsättningen är en aktiv och kämpande International med tentakler och förhoppningsvis sektioner i alla jordens länder.
Kongressen beslöt att ta ställning för den allmänna inriktningen i Europaresolutionen.
Efter att den internationella diskussionen avslutats återvände delegaterna till den svenska myllan och verkligheten i "vårt lilla hörn" av världen. Trots att världshändelserna rullat på med expressfart blev diskussionerna om uppgifterna på hemmaplan väldigt livaktiga.
1991 är som alla vet valår. Och under det senaste året har utvecklingen inom svensk vänster och inom svensk socialdemokrati gått oerhört fort.
Snart tio år av socialdemokratisk högerpolitik har satt djupa spår inom svensk arbetarrörelse. Den svenska socialdemokratin som stått som en orubblig koloss med stöd från mellan 43 och 50 procent av de röstberättigade de senaste femtio åren har under det senaste året upplevt en enorm fanflykt. Allt fler arbetare och låginkomsttagare har tröttnat och överger nu partiet. Den svenska socialdemokratin är nu nere på samma siffror som dess europeiska broderpartier, d v s runt 30 procent.
Arbetarnas missnöje med "deras gamla parti" har under det senaste året lett till uppkomsten av ett nytt parti, Arbetarlistan. Ett parti som säger sig stå för vad den "gamla, goda socialdemokratin" stod för.
De stalinistiska enpartidiktaturernas fall i Öst har självfallet haft återverkningar inom den svenska vänstern. Ett "broderparti" som Arbetarpartiet kommunisterna har under de senaste åren mer eller mindre "gått in i väggen". Borta är de under sjuttiotalet så aktiva maoistiska grupperingarna. Kvar finns den västsvenska sekten KPML(r), som även de åderlåtits och drömmer sig tillbaka till livet före 1953 då "ordning härskade i Moskva, Prag, Budapest, Bukarest, Östberlin, Warszawa och Sofia".
Vänsterpartiet slutligen — det i särklass största vänsterpartiet i Sverige — har under det senaste årtiondet distanserat sig mer och mer från byråkratligorna i öst. Även om Vänsterpartiet aldrig gått till grunden med sin tidigare historia och det som då var en total uppslutning bakom stalinismen i Östeuropa. Partiet ligger stabilt kring fem procent av väljarkåren.
Men betecknande av det som finns kvar av den svenska vänstern är att inget av partierna lyckats fånga upp den enorma missnöjesflykt som sker från socialdemokratin. Och inget parti orkar ensamt, varken ideologiskt eller i vardagslivet, bjuda den allt aggressivare högern stången. Än mindre slå tillbaka och ge arbetande människor hopp och framtidstro.
Bland annat detta har tvingat fram diskussioner om nödvändigheten av enhet för att kunna stå emot de krafter som bryter ner och förstör. Förutom det självklara att ena sig i vardagen har det också förts diskussioner om en gemensam valunion mellan Vänsterpartiet, Socialistiska Partiet, Arbetarlistan och enskilda oberoende.
Och just frågan om enhet och villkoren för en sådan enhet blev av naturliga skäl en stor debattfråga på kongressen.
De allra flesta av kongressombuden var positiva till ett fortsatt enhetsagerande. Men den kongressresolution som antogs av kongressen måste uppfattas som en markering mot den avgående partistyrelsens majoritet att inte ha fullt så bråttom och framför allt nödvändigheten av att slå vakt om vårt eget parti. Den av den avgående partistyrelse-majoriteten framlagda resolutionen avslogs av kongressen.
Den resolution som antogs — om än med omfattande ändringsförslag — var den alternativa resolution som heter För ett revolutionärt parti — Bygg Socialistiska Partiet. Resultatet blev alltså en sorts syntes, eller korsbefruktning mellan majoritet och minoritet.
Kongressen beslöt också att Socialistiska Partiet skall fortsätta att driva frågan om en valsamverkan kring ett antal konkreta vattendelar-frågor. Att i ett sådant arbete betona de ingående organisationernas självständighet, gemensam valbeteckning och att de valsedlar som utformas också blir ett uttryck för den enheten.
I fall en valunion skulle gå i stöpet heter det i beslutet från kongressen att "om denna inriktning avvisas av övriga vänsterkrafter kandiderar vi på egna listor utom i de distrikt eller kommuner där bra överenskommelser har nåtts med Vänsterpartier om kandidater på deras listor, med full bibehållen självständighet".
Men alldeles oavsett vad den exakta linjen blir i valet var samtliga kongressdelegater rörande överens om en sak. Nödvändigheten av att bygga ett revolutionärt, demokratiskt, socialistiskt parti i Sverige.
Möjligheten till det är efter det hårda åttiotalet större än någonsin. Inte minst med tanke på att Socialistiska Partiet för första gången har blivit en etablerad och respekterad kraft inom hela den svenska arbetarvänstern. Antingen den finns inom fackliga motståndsrörelser som Dalauppropet eller inom de Fackligt Oberoende som två månader efter kongressens avslutning går till val på Nordeuropas största arbetsplats, Volvo i Göteborg, i kampen för demokrati, rättvisa och oberoende.
Antingen kampen förs lokalt som på Volvo eller internationellt bland jordens förtryckta, kommer Socialistiska Partiet göra sitt yttersta för att stärka arbetarintressena under den kommande perioden fram till nästa kongress.
Det lovade Socialistiska Partiets trettonde kongress.