Ur Fjärde internationalen 1/1991
Dramatiska händelser och plötsliga ommöbleringar av världskartan har präglat det gångna året. Stalinistregimernas kris och sönderfall i Östeuropa har lett till de viktigaste politiska förändringarna i världs-skala sedan andra världskriget och kinesiska revolutionen 1949.
Vi befinner oss bara i början av en tumultartad utveckling. Vi kan inte sia om hur den nuvarande krisen i slutänden kommer att påverka styrkeförhållandena mellan förtryckta och förtryckare, mellan arbete och kapital.
Men för dagen står det klart att det är det imperialistiska världssystemet som stärkts och befinner sig på offensiven.
1. Börskraschen i oktober 1987 ledde inte till en allmän konjunkturnedgång, främst därför att centralbankerna i de rika länderna förde in enorma penningmängder i ekonomin.
I stället har tillväxten i de rika länderna fortsatt att vara rekordhög och storföretagen har ökat sina profiter. Men liksom tidigare under 80-talet har det rört sig om tillväxten av en spekulationsekonomi, baserad på kraftig ökning av krediterna och rekordstort budgetunderskott i USA.
Först under det senaste året har tillväxten minskat i USA och Storbritannien. Och nu, i ”oljekrisens” första spår visar det sig vilket korthus högkonjunkturen varit. Börskurserna rasar och varslen om fabriksnedläggelser blir allt fler.
2. Förlorarna i 80-talets högkonjunktur är tredje världens länder och länderna i Östeuropa. Handelsvillkoren har försämrats så att råvarupriserna minskat samtidigt som priserna på industrivaror ökat. I de stora kapitalistiska länderna har det utvecklats nya teknologier och nya arbetsprocesser, vilka ytterligare har ökat försprånget i arbetsproduktivitet till världens fattiga länder. Utlandsskulden har blivit en börda omöjlig att bära och omöjlig att göra sig av med.
Komplexet USA/Japan/Europa kontrollerar idag 2/3 av forsknings-och utvecklingskapaciteten, nästan alla nya teknologier, mer än 90 procent av världens investeringar och nästan 95 procent av världens börskapital.
3. Vinnaren är borgarklassen i de imperialistiska länderna. Dess ekonomiska makt har stärkts. Den har stärkts politiskt av utvecklingen i världsskala. Även på hemmaplan har den lyckats behålla initiativet. I flera västeuropeiska länder och i USA har vi sett ökat antal strejker och ökat motstånd mot social nedrustning. Men det har inte hotat den borgerliga stabiliteten.
Borgarklassen har utnyttjat sin förstärkning för att gå till politisk offensiv:
• För att återförena Tyskland på kapitalets villkor.
• För att förena kapitalets Europa på de arbetandes bekostnad.
• För att slå mot revolutionära rörelser och folkliga regimer i tredje världen.
4. Styrkeförhållandena mellan de största kapitalistiska makterna har förskjutits. USA:s ekonomi har kraftigt försvagats i jämförelse med Japan och Västtyskland.
Politiskt är USA ändå fortfarande den dominerande imperialistmakten. Det finns ingen annan makt med enhetlig politisk ledning och med tillräcklig militär styrka för att göra USA den rangen stridig. Uppladdningen i Persiska Viken handlar bland annat om detta: att fastslå USA:s världsöverhöghet, inte bara gentemot råvaruproducerande länder, utan också gentemot andra imperialistmakter. I en tid av ekonomisk nedgång och skärpt konkurrens om marknader och råvaror kommer vi att få se fler sådana militära konflikter.
5. I Östeuropa har de stalinistiska regimerna fallit samman, till synes helt motståndslöst.
Tydligare kan inte stalinismens historiska bankrutt avslöjas! Så djup är krisen att inget av systemets så kallade ”landvinningar” — förstatligade företag, sociala rättigheter — verkar värda att försvara!
6. Krisen har påverkat de traditionella partierna i arbetarrörelsen.
Socialdemokratin har fått ökad attraktionskraft på olika håll i världen. I Östeuropa ses socialdemokratin som en modell för en måttlig, ansvarsfull kapitalism med social välfärd och trygghet. I tredje världen ses socialdemokratin som ett löfte om ökat bistånd och som en motvikt till USAs aggressiva maktspråk. Men i de länder i Västeuropa där socialdemokratin bedrivit åtstramningspolitik i regeringsställning förlorar den stöd, framför allt inom sin traditionella arbetarbas.
De moskvatrogna kommunistpartierna befinner sig överallt i kris, som en effekt av förändringarna i Östeuropa. I allmänhet har det lett till en ökad anpassning högerut, främst till socialdemokratin. Endast i undantagsfall har kommunistpartiernas kris lett till vänsterutveckling eller vänsterutbrytningar.
Huvudtendensen är att alla partier som traditionellt samlat de arbetande — kommunistiska och socialdemokratiska partier, men även så kallade populistiska partier i tredje världen — har tappat kontroll över de arbetande. Allt färre arbetare organiseras i dessa partier eller i de fackföreningar de kontrollerar. Allt färre känner att partierna representerar deras intressen.
Det finns vänsteralternativ. Det går inte att tala om en ”ny vänster” i världsmåttstock men det finns ett stort antal vänsterorganisationer i dag som tar avstånd från såväl socialdemokrati som stalinism. De förenas av gemensamma ställningstaganden: fördömande av massakern på Himmelska fridens Torg, välkomnande av Berlinmurens fall, kritiskt stöd till den kubanska revolutionen.
Men på det stora hela rör det sig om små spridda organisationer. Bara ett fåtal av dem spelar en verklig roll i sina länders politiska liv.
7. Men högerpolitiken föder också motstånd. Under den gångna perioden har vi sett att de arbetande ofta tvingats till bittert motstånd för att försvara rättigheter och levnadsvillkor som tidigare tagits för självklara. I kommande hårdare tider kommer den här försvarskampen att skärpas och bli än mer livsnödvändig.
I Europa har vi sett ett motstånd mot privatiseringar, lönestrejker, kamp mot företagsnedläggelser och arbetslöshet. Oftast har kampen lett till bakslag — som i den stora gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984-85. Men det betyder inte att vi kan tala om en period av nederlag för arbetarrörelsen. Rena lönestrider har i flera fall lett till framgång under de senaste åren. Motståndsförmågan finns kvar och kommer att leda till nya strider.
I tredje världen är samhällssituationen explosiv och vi kommer att få se upprepade utbrott av folklig vrede. Men skillnaderna mellan olika tredje-världenländer är stora. I länder som Brasilien, Sydkorea och Sydafrika uttrycker uppsvinget framväxten av ett nytt proletariat, som samlas i storindustrin. I andra länder hämtar kampen snarare sin näring ur misären och arbetslösheten i den växande storstadsslummen.
8. Slutligen kännetecknas perioden av att hela det socialistiska projektet ifrågasätts.
Stalinismens negativa effekter tar inte slut, därför att de stalinistiska regimerna faller. Ord som ”socialism” betyder inte längre samma sak för det stora flertalet av arbetare som de gjorde vid seklets början.
Människor i Östeuropa som protesterar visar inte bara sin avsky för de stalinistiska diktaturerna. De upplever också att de drabbats av ett totalt samhälleligt misslyckande gentemot kapitalismen. De uttrycker en kollektiv förlust av självkänsla. Stalinismens brott kommer att fortsätta att förfölja oss. Vår uppgift blir ingenting mindre än att ge socialismen en ny trovärdighet.
1. Sedan mitten av 70-talet har vi sett ekonomisk stagnation och fördjupad kris i Sovjetunionen och länderna i Östeuropa. I slutänden är krisen ett bevis för att det byråkratiska styret inte förmår utveckla ekonomierna vidare, över en viss gräns. Under 80-talet har östekonomierna drabbats av samma faktorer som slagit mot tredje världens länder: sjunkande råvarupriser, ökad skuldsättning, ökad teknologisk eftersläpning. Sovjetekonomin har drabbats hårt av åttiotalets rustningsjakt.
I krisens spår har vi sett varubrist och varuförsämring, ökad korruption och urgröpta sociala rättigheter. Den offentliga utbildningen och sjukvården har kraftigt försämrats. Anställningstryggheten har bevarats men arbetsvillkoren har blivit allt sämre. Det som tidigare för många östmedborgare trots allt framstått som viktiga erövringar verkar inte längre vara värt att försvara.
Resultatet är en samhällskris på alla nivåer: den ekonomiska, sociala, politiska, moraliska och ideologiska.
2. Det var för att lösa denna kris som Gorbatjovledningen inledde sin reformpolitik 1986.
Även tidigare hade sovjetledarna gjort försök med marknadsreformer. Skillnaden med Gorbatjovs politik är att den är ett helhetsprojekt, ekonomiskt men också politiskt. Gorbatjovflygeln insåg att det var nödvändigt att skaffa sig en ny social bas inom befolkningen och minska den konservativa byråkratins tyngd i apparaten. Därav kom nödvändigheten av glasnost, politiska öppningar. Glasnost skulle i sin tur öppna vägen för perestrojka, de ekonomiska reformerna.
Gorbatjovledningens syfte med reformerna är inte att störta byråkratins regim, utan att ge den en ny folklig legitimitet. Att dela med sig av makten för att undvika att hela makten hotas! Syftet är inte heller att återupprätta kapitalismen.
På så sätt finns det en motsättning inbyggd i reformpolitiken. För en fortsatt byråkratiskt styrd ekonomi kommer att fortsätta att präglas av stagnation, felplanering och total avsaknad av arbetsmotivation hos de styrda. De enda långsiktiga alternativen är att ge sig marknaden i våld — vilket kommer att innebära katastrofala sociala kostnader — eller att bygga en ny ekonomisk politik på största möjliga demokrati. På att de arbetande själva utifrån sina behov bestämmer över produktionens inriktning. På att de arbetande själva avgör fördelningen mellan samhällelig planering och användningen av marknadsmekanismer. Men byråkratin kan inte välja det senare alternativet. Det hotar dess makt! I själva verket har hittills mycket begränsade ekonomiska reformer genomförts i Sovjetunionen, särskilt i jämförelse med planerna i Östeuropa. Reformerna har bromsats av två faktorer:
• Byråkratins motstånd. Splittringen inom byråkratin har ökat mellan dem som försöker utnyttja marknadsreformerna till att skaffa sig själva en ny plats i en reformerad ekonomi, och dem som vädjar till arbetarnas motstånd mot försämrade levnadsvillkor för att stoppa reformpolitiken.
• Arbetarnas motstånd. Det har yttrat sig i kraftigt ökat antal strejkdagar. Redan arbetarnas förväntade motstånd har fördröjt prisreformerna i flera år.
3. Reformpolitiken inleddes i Sovjetunionen, men det är i övriga Östeuropa som den utlöst den mest explosiva utvecklingen. Gamla regimer har störtats. Marknadsreformer har börjat införas i rask takt.
Varför har det gått så mycket snabbare i Östeuropa? Ja, i grunden beror det på att byråkratierna där är så mycket svagare och har en bräckligare inhemsk bas.
Det folkliga missnöjet växte och det kom samtidigt otvetydiga signaler från Gorbatjovledningen, att regimerna i öst inte skulle räkna med ”räddningsexpeditioner” från Röda Armén. Då avslöjades diktaturernas bräcklighet. I det läget valde ett helt skikt av byråkratin i flera länder — till skillnad från byråkratin i Sovjetunionen — att medvetet satsa på en snabb övergång till marknadsekonomi och kapitalism. Det såg inget annat alternativ för att garantera sin egen överlevnad!
Under hösten -89 såg vi växande protester, som i några länder växte till verkligt folkliga resningar — det gäller DDR, Tjeckoslovakien och Rumänien. De folkliga mobiliseringarna blir inte mindre imponerande av att vi i dag, som i fallet Rumänien, vet att delar av byråkratin manövrerade för att störta det gamla. I de länderna kan vi tala om inledningen på antibyråkratiska revolutioner under förra hösten.
Det folkliga deltagandet i protesterna var massivt. Arbetarna slöt upp — men huvudsakligen som medborgare, inte som arbetare. Till skillnad från tidigare resningar — Ungern -56, Polen -70 och -76 — fanns det nästan inga exempel på självorganisering av arbetare. Inga fabrikskommittéer, få strejker.
Ett knappt år senare är det uppenbart att det inte någonstans i Östeuropa skett en utveckling vidare mot en revolutionär samling för de arbetandes maktövertagande. För dagen dominerar demoralisering (till exempel Polen), avvaktan på att de nya, fortfarande okorrumperade ledarna ska få en chans (Tjeckoslovakien), uppgiven omvändelse till marknadsekonomin som enda lösning (DDR). Samtidigt finns det också några första tecken på protester mot de marknadsreformer man nu fått praktisk erfarenhet av (strejkerna i Polen och DDR).
4. Vem har makten i dag i Östeuropa?
• Ja, det är inte de arbetande, det är uppenbart.
• Inte 'är det heller borgarklassen. Visserligen försöker delar av byråkratin omvandla sig till borgarklass för att rädda sin maktposition. Men det rör sig ännu om mycket svaga samhällskrafter.
• Men byråkratin då? Den tycks ju ha lidit snöpliga nederlag. Ja, det är sant att byråkratiska regeringar har fallit. Det går inte att säga att Havels regering i Tjeckoslovakien eller Mazowieckis i Polen uttrycker byråkratins intressen.
Det är också sant att de partier som varit byråkratins instrument för att utöva statsmakten har rasat samman. Se till exempel på PDS' (före detta SED) öde i DDR!
Men de grundläggande sociala strukturerna, statsapparatens utseende och mekanismer för maktutövning, har ännu inte ändrats i grunden. Den byråkratiska statsapparaten finns kvar, även om den på sina håll börjat upplösas (som till exempel när Stasi skurits ned). Det är därför fortfarande byråkratin som har samhällsmakten. Men den byråkratiska statsapparaten finns kvar även om öppet prokapitalistiska regeringar bildats och statsapparaten börjat upplösas. Det är fortfarande byråkratin som har makten, även om det rör sig om en bräcklig och kaotisk övergångssituation.
5. Vilken väg kommer Östeuropa och Sovjet att gå? Kommer kapitalismen att återupprättas?
För att en utveckling mot kapitalismens återupprättande ska fullbordas fordras det uppkomsten av verkliga samhällskrafter — kapitalister — och en omvandling av statsapparaten.
Men än så länge saknas dessa förutsättningar i de flesta länder. Delar av nomenklaturan håller på att ”privatisera” sig själv till borgarklass, men den har för litet ackumulerat kapital. En omvandling till marknadsekonomier förutsätter alltså investeringar av utländskt kapital. Men de utländska kapitalplacerarna har hittills tvekat när det gäller rena investeringar. Däremot utövar det transnationella kapitalet redan ett avgörande tryck på ekonomierna i öst, via Internationella valutafonden och bankerna.
På dagens världsmarknad finns det heller inte någon väg till kapitalistisk välståndsutveckling för länderna i öst. Klyftan i arbetsproduktivitet till de utvecklade i-länderna är för stor. Kapitalismens återupprättande kommer därför att medföra massarbetslöshet, slakt av hela industrigrenar, avskaffade sociala rättigheter. Östeuropa kommer inte att bli ett nytt Sverige utan ett nytt Latinamerika, en beroende, underutvecklad del av Europa.
Men en sådan utveckling kommer att leda till protester, strejker och motstånd. I en sådan motståndsrörelse kan perspektivet på de arbetandes maktövertagande — från byråkrater såväl som från borgare — åter få trovärdighet.
Vad finns det för alternativ mellan kapitalism och arbetarstyre?
• Ja, det är inte uteslutet att den reformfientliga delen av byråkratin stärks och slutligen slår tillbaka, med militär makt.
• Alternativet är en fortsatt instabil situation med en försvagad byråkrati vid makten och starka upplösningstendenser i stat och ekonomi.
6. Tyskland — ett särfall
I DDR är det uppenbart att kapitalismen kan, och kommer att, återupprättas på kort sikt. Till skillnad från i övriga Östeuropa finns de nödvändiga sociala krafterna. DDR kommer ju så att säga att ”överta” en borgarklass — och en av världens mäktigaste! — i samband med återföreningen.
Revolutionära socialister har aldrig stött Tysklands delning. Fjärde Internationalen såg uppgörelsen vid Potsdamkonferensen 1945 som ett sätt att låta det tyska folket betala nazismens brott och avvärja hotet från ett revolutionärt uppsving i den tyska arbetarklassen.
När Tyskland nu återförenas handlar det inte om att tyska arbetare från öst och väst kommer samman för att gemensamt utforma sin framtid. Det handlar om att annektera DDR till en av världens största imperialistmakter. En annektering som helt sker på kapitalismens villkor. Återföreningen kommer att innebära skärpt konkurrens mellan tyska arbetare — och mellan dessa och invandrade arbetare. Den kommer att innebära lönenedpressning, privatisering av all kommunal och statlig egendom i öst och förlorade sociala förmåner. Den är en seger för världskapitalismen.
• Vi var därför motståndare till Tysklands återförening på kapitalismens villkor. Vår ståndpunkt var att endast de tyska arbetarna kunde avgöra sin framtid.
• De så kallade segrarmakterna måste upphöra med att diktera villkoren!
• Alla utländska trupper måste dras tillbaka från Tyskland!
• Vi stöder arbetarna, ungdomarna, kvinnorna och fredsvännerna i Öst- och Västtyskland som kämpar mot återföreningens villkor
• till försvar för jobben och levnadsstandarden;
• mot inskränkningar i aborträtten och andra sociala rättigheter;
• mot utförsäljning av hyresfastigheter och offentlig service;
• mot Stasis kvarlevnad i öst lika väl som mot yrkesförbud i väst;
• mot rustningen av det nya Tyskland till Europas starkaste militärmakt — för ett avmilitariserat Tyskland i ett kärnvapenfritt Europa!
7. Även Sovjetunionens utveckling kan komma att skilja sig från övriga Östeuropas — fast på motsatt sätt. I Sovjetunionen finns de starkaste krafterna mot kapitalismens återupprättande:
• Den starkaste byråkratin som kan förväntas göra motstånd mot att förlora sina privilegier; och
• den arbetarklass som hittills visat sig mest förmögen att göra motstånd, trots att den ännu knappt kommit in på den politiska scenen.
Gruvstrejken sommaren 1989 visade den sovjetiska arbetarklassens styrka. Den har följts av nya begränsade strejker och av initiativ för att bilda oberoende fackföreningar.
Vi ser i dag ett ökat tryck för återupprättande av kapitalismen även i Sovjetunionen, markerad av antagandet av den nyliberala 500-dagarsplanen.
8. Ett av de första resultaten av den nya politiska öppenheten är att nationella rörelser vuxit fram språngartat, framför allt i Sovjetunionen.
Styrkan och vreden i dessa rörelser är ett mått på hur starkt det byråkratiska förtrycket mot minoritetsnationaliteterna har varit. Dessutom har de nationella kraven kommit att kanalisera allt det uppdämda missnöjet över den fördjupade krisen i de icke-ryska delstaterna. Särskilt tydligt är det i fattiga sydliga delstater som t ex Azerbajdzjan.
Nationella rörelser har ofta utnyttjats av den lokala byråkratin för att stärka dess positioner. De nationella rörelserna har också utvecklats i olika politiska riktningar. Där finns krafter som verkar för kapitalismens återupprättande, liksom islamskt fundamentalistiskt styrda rörelser.
Men det urskuldar inte det nationella förtrycket eller gör kraven på nationella rättigheter mindre berättigade.
Vår ståndpunkt:
• Vi kämpar för en värld utan gränser, där alla nationer ingår i en världssocialistisk demokrati.
• Men för att nå dit måste alla nationella privilegier och allt nationellt förtryck avskaffas. Förtryckta nationer måste erkännas rätten att, kanske för första gången, bilda nationer, i vetskapen om att en framtida gränslös värld bara kan byggas på frivillighetens grund.
• Vi försvarar därför ovillkorligen förtryckta nationers rätt till självbestämmande, även till avskiljande av en egen stat. Vi förordar inte nödvändigtvis upprättandet av en oberoende stat, men vi erkänner den förtryckta nationens rätt att fritt och demokratiskt besluta om sin framtid.
• I dagens Sovjetunionen förordar vi upprättandet av en verkligt demokratisk socialistisk Sovjetunion. En union, där de olika delrepublikerna har långtgående självständighet och där nationella rättigheter garanteras. Vi tror att det bästa sättet att störta den härskande byråkratin idag är att förena dess motståndare: baltiska frihetskämpar med sibiriska gruvarbetare med ryska socialister.
Ett avskiljande av till exempel de baltiska staterna är därför olyckligt: de har ingen framtid utanför Sovjetunionen annat än övergång till rå marknadsekonomi, och den antibyråkratiska kampen i dess helhet försvagas.
• Men det hindrar inte att vi stöder de icke-ryska republikernas rätt till självbestämmande och avskiljande. Och när det, som i Baltikum, är uppenbart att befolkningen valt sida, erkänner vi deras självständighet och går mot alla försök att med tvång hålla dem kvar i Sovjetunionen.
• Men även efter avskiljande fortsätter vi att försvara den ryska minoritetens medborgerliga rättigheter.
9. I Kina har den härskande byråkratin valt en annan väg — ekonomiska reformer utan demokratisk öppning. Kollektivjordbruk har avskaffats, prissättningen har blivit friare, företag har privatiserats, rena frizoner har inrättats i vissa delar av landet.
Denna politik har lett till ökad levnadsstandard för en stor del av landsbygdens befolkning. Men den har också lett till ökad korruption, kraftigt ökade sociala klyftor och utslagning av fattigbönder som illegalt fått söka sig in till städerna för att söka jobb. Stadsbefolkningens levnadsstandard har urholkats av den ökade inflationen.
Det var dessa nya orättvisor och växande pålagor som ledde fram till demokratirörelsen våren 1989: En rörelse som startades av studenter vid Pekings universitet, men som fick växande anslutning av arbetare från stadens industrier, och som också spred sig till flera andra kinesiska städer.
Härskarna i Peking valde att slå tillbaka brutalt, med massakern på Himmelska fridens torg och med fortsatta förföljelser av alla oppositionella därefter. Lugnet tycks nu åter härska i Kina. Men det kan visa sig vara ett bedrägligt lugn: för lika lite som byråkraterna i Sovjetunionen har de kinesiska ledarna funnit någon väg att lösa de grundläggande problemen. I en situation av fördjupad kris för världsekonomin och för de kinesiska marknadsreformerna kan missnöjet på nytt bryta fram i nya massprotester.
10. Plan och marknad
• Vi är mot byråkratins marknadsreformer. De är arbetarfientliga, och ökar sociala klyftor och misär.
• prishöjningar, för indexlön,
• arbetslöshet, för särskilt skydd av kvinnors rätt till arbete,
• försämrade sociala förmåner,
• Internationella valutafondens utpressning, för avskrivning av skulderna.
b) Vi stöder dem i deras kamp mot det fortsatta byråkratiska väldet.
• Mot alla byråkratiska privilegier,
• för fullständiga politiska och fackliga rättigheter, mot censur och åsiktsförtryck,
• för upplösning av säkerhetsapparaten,
• för alla steg som går i riktning mot bredast möjliga arbetar- och brukarkontroll över samhällslivet, för en verklig socialistisk demokrati,
• mot byråkratins nationella förtryck, för folkens rätt till nationellt självbestämmande, för perspektivet på en socialistisk och demokratisk federation av sovjetstater.
c) Vi stöder motståndet mot Tysklands återförening på kapitalistisk grund.
• Tillbakadragande av alla utländska trupper från Tyskland.
• Nedrusta Tyskland i ett kärnvapenfritt Europa.
• Upplös NATO och Warszawapakten.
d) Vi välkomnar alla steg som tas mot klassoberoende organisationer, antingen det gäller fackföreningar eller partier.
Vi eftersträvar att knyta nära och kamratliga kontakter med alla krafter som representerar socialistiska strävanden och arbetarnas intressen. Särskilda ansträngningar ägnar vi åt att knyta kontakter mellan fackföreningar och fackligt aktiva i Sverige och oberoende fackföreningar i Sovjetunionen och Östeuropa.
I försvaret mot kapitalismens framryckning är vi för att delta i breda enheter. Vi går mot den McCarthyism som i dag tar sig uttryck i förslag att förbjuda de gamla kommunistpartierna — som ett första steg för att slå till mot vänsterkrafter i allmänhet.
e) I kontakterna med vänsteranhängare och -grupper i Sovjetunionen och Östeuropa har vi som en särskild uppgift att förmedla kunskap och information om den kapitalistiska världen, det svenska samhället och socialdemokratin.
Utifrån vårt programmatiska arv deltar vi i diskussionerna om de stora frågorna för socialister i öst: om plan och marknad, nationella frågan, möjligheten av en verklig internationalism.
Vi för fram kravet på rehabilitering av stalinismens offer, särskilt av Leo Trotskij. Det gör vi inte av ”känslomässiga” skäl eller av dyrkan av ”stora personligheter”. Det gör vi därför att det inte är någon slump att Trotskij är den siste bolsjevikledaren som inte rehabiliterats: han och Vänsteroppositionen stod för det enda helhetliga programmatiska svaret på byråkratins maktövertagande — programmet för politisk revolution och socialistisk demokrati.
Vi bidrar själva till att sprida litteratur om och propagera för detta perspektiv i Sovjetunionen och Östeuropa.
Vi är för icke-sekteristiska kontakter med olika socialistiska, vänster-oppositionella krafter i öst, samtidigt som vi praktiskt deltar i Fjärde Internationalens arbete att samla revolutionära socialister i dess egna led.
f) Det övergripande målet för oss, som i sista hand bestämmer hela vårt agerande, är givetvis skapandet av revolutionära arbetarpartier.
Vi tror att det vore fel att i t ex Sovjetunionen nu försöka leta reda på eller proklamera en liten grupp som sektion av Fjärde Internationalen. I detta väldiga land kommer arbetarklassens organisering och mobilisering att uppträda på olika håll och skilda sätt.
Vår uppgift är att vara med över allt och kämpa för vårt program. I partier, fackföreningar, kommittéer, studiegrupper med mera. Men för att kunna göra detta behöver vi en organisation med press och resurser. En sådan måste skapas.
Oavsett taktik i olika länder i Östeuropa är målet: Bygga revolutionära arbetarpartier, sektioner av Fjärde Internationalen.
1. Under det decennium då den längsta högkonjunkturen i fredstid i kapitalismens historia pågått i de rika länderna, har det rasat en trettiotalsdepression i världens fattiga länder.
De har blivit fattigare och sjunkit djupare i underutveckling och beroende. Ja, deras fattigdom har i själva verket varit förutsättningen för uppsvinget i väst.
Resultatet är en samhällskatastrof av globala mått: Mer än 700 miljoner människor lever idag i absolut utarmning. Enligt nyligen publicerade FN-siffror lever 44 procent av Latinamerikas befolkning — eller 183 miljoner människor — under fattigdomsgränsen. År 1980 var 35 procent fattiga. 88 miljoner latinamerikaner är så fattiga att de inte har råd att äta sig mätta, även om de lägger hela sin inkomst på maten. Reallönerna i Latinamerika har minskat med mellan 30 och 50 procent från 1980.
I krisens och misärens spår har vi också sett tendenser till upplösning av alla sociala nätverk och hela stater.
Den djupaste orsaken till den galopperande krisen är de försämrade internationella handelsvillkoren, den ökade teknologiska klyftan och framför allt utlandsskulden. Skuldvapnet har blivit de internationella storbolagens och bankernas främsta instrument för att tvinga på u-länderna drakoniska åtstramningsprogram. Det har blivit de rika ländernas, framförallt USA:s, främsta instrument för att också politiskt kuva u-landsregeringarna och tvinga in dem i ledet.
2. I den ekonomiska krisens spår har även den politiska krisen fördjupats i flertalet u-länder.
• Inga så kallade populistiska lösningar, som talar om nationell utveckling och lovar stöd åt de fattigaste, har längre någon trovärdighet. Traditionella populistiska ledningar som PRI i Mexiko och peronismen i Argentina ser sin sociala bas falla sönder. I Argentina, Venezuela och Peru har under de senaste åren presidenter valts på löften om motstånd mot u-landsskulden — bara för att strax därefter skriva på avtal med Internationella valutafonden och införa hårda åtstramningspaket.
• I stället växer på flera håll den religiösa reaktionära populismen fram. Vi har sett hur den islamska fundamentalismen stärkts i Mellanöstern och Nordafrika. Fundamentalisterna baserar sig på en folklig desperation över växande misär och vinner på att ge enkla och kompromisslösa budskap om att de gamla, korrumperade ledarna och deras system måste bort.
3. Krisen i Östeuropa har också påverkat tredje världens länder. Sovjetbiståndet har minskat, liksom det politiska stödet till folkliga rörelser. Dessutom har kampanjen om socialismens förlorade trovärdighet slagit hårt mot vänsterkrafter i dessa länder.
4. De militära hoten mot folken i tredje världen har inte heller avtagit, trots talet om ”kalla krigets slut” och om nedrustning mellan stormakterna. Under de senaste 45 åren har de imperialistiska länderna levt i relativ fred — under samma tid har det utkämpats 140 väpnade konflikter i tredje världen.
Under 80-talet har USA lagt om sin militära strategi, från satsningen på Europa och kärnvapenmissiler, till strategin för ”lågintensiv krigföring”. Det är ingenting mindre än en strategi för att överkomma det så kallade Vietnamsyndromet och vinna opinionen i USA och internationellt för USA:s rätt att ingripa militärt i andra länder.
Den strategin har nått ett antal spektakulära framsteg under senare år: Panama, Nicaragua, Persiska Viken. Ett annat exempel är USA:s uppladdning i Latinamerika under täckmantel av ”krig mot knarket”.
Dessa exempel visar också på det djupare syftet bakom USA:s militära hot och ingripanden: Att krossa befrielserörelser och revolutionära regimer i tredje världen. Att säkra världskapitalismens kontroll över strategiska råvaror och regioner.
I de tider vi närmar oss, med ekonomisk kris och ökad konkurrens om råvaror och marknader, kommer det militära hotet mot tredje världens länder att öka.
5. I denna världssituation förlorade sandinistema valet i Nicaragua 25 februari 1990.
När FSLN tog makten i Nicaragua 19 juli 1979 i spetsen för ett folkligt uppror, startades en samhällsomvandling från grunden. ”Nicaragua Libre” skulle återuppbyggas i de fattiga majoriteternas intresse.
Den nya regeringen nationaliserade ex-diktatorns egendomar, alla banker och försäkringsbolag, byggde upp en ny revolutionär arm, startade en jordreform, en alfabetiseringskampanj, utbyggnad av den folkliga hälsovården och så vidare.
Men samhällsexperimentet i Nicaragua fick inte utvecklas i fred. Den sandinistiska revolutionen gynnades av USA:s försvagning under Carter — för att sedan drabbas fullt ut av Reaganregeringens försök att överkomma den svagheten. Redan från 1980-81 inleddes den gradvisa strypningen av Nicaraguas möjligheter till självständig utveckling: lånebojkott, totalt handelsembargo från 1985, ett krig som skulle komma att kosta landet 15 miljarder dollar i direkta krigsskador och kanske 50 000 döda.
Lägg till att de revolutionära rörelserna i övriga Centralamerika gick bakåt, eller i vart fall inte avancerade så snabbt mot seger som man hade skäl att hoppas i början av 80-talet. Nicaragua isolerades.
Lägg till det att Sovjetunionen gradvis ändrade sin politik gentemot Nicaragua. Vapenleveranserna har stoppats, biståndet har skurits ned. Påtryckningarna om att Nicaraguas regering ska sluta stödja gerillan i El Salvador har ökat.
Den internationella socialdemokratin har hela tiden ökat sin utpressning mot sandinistema att begränsa revolutionen till inomkapitalistiska lösningar.
Den internationella solidaritetsrörelsen har varit svag, framför allt i arbetarrörelsen i de imperialistiska länderna.
Sandinisternas valnederlag beror i grunden på dessa yttre faktorer. Valnederlaget — som är en bekräftelse på revolutionens försvagning och den minskning av stödet till FSLN som pågått de senaste åren kastar ljus över de eftergifter som FSLN gjort på olika områden, som bidragit till denna försvagning. Exempelvis:
• Efter 1985 förändrades FSLNs ekonomiska politik, nationaliseringarna upphörde praktiskt taget. Från 1988 och framåt genomförde sandinistregeringen upprepade åtstramningsprogram med en profil liknande de IMF påtvingar andra skuldsatta länder i tredje världen.
Dessa medförde kraftigt sänkt levnadsstandard för de fattigaste, ökad ojämlikhet och en klyfta mellan den fattigaste delen av befolkningen och FSLN som ansvarig för denna politik.
Och även om fortsatta nationaliseringar inte i sig skulle löst Nicaraguas ekonomiska problem, skulle det stärkt revolutionen och dess bas politiskt.
• Inom ramen för förhandlingarna om den centralamerikanska fredsplanen gjorde sandinistema eftergifter som t ex att sluta ett eldupphöravtal med contras som gav dessa en politisk plattform under vapen. USA utnyttjade sedan detta för att tvinga fram ytterligare eftergifter — t ex tillåten utländsk finansiering av oppositionen — som hjälpte dem att bygga upp UNO.
• I december 1989 undertecknade FSLN ett avtal med de övriga centralamerikanska presidenterna i San Isidro. Mitt under pågående FMLN-offensiv i El Salvador, som möttes av Christiani-regeringens fosforbomber mot civilbefolkningen, erkände FSLN i avtalet Christiani-regeringen som legitim och demokratisk och uppmanade FMLN att lägga ned vapen. Ett avtal som både hjälpte Christiani att isolera FMLN och som demoraliserade revolutionärer i Nicaragua.
Det är uppenbart att dessa eftergifter var mycket skadliga för revolutionen.
FSLN-ledningens eftergifter och revolutionens försvagning är i grunden orsakade av imperialismens gigantiska utpressning. Men de har underlättats av politiska svagheter hos FSLN:
• I uppbygget av en folklig demokrati har FSLN inte haft ett klart program för en beslutande direktdemokrati underifrån, baserad på rådsstrukturer i bostadsområden och på arbetsplatser. I stället har de haft en syn på ”deltagande-demokrati” där partiets kontroll över statsapparaten varit det egentliga maktcentrat. Avgörande eftergifter mot ett borgerligt parlamentariskt system har gjorts.
• FSLN har inte sedan de tog makten 1979 uppmuntrat en direkt arbetarkontroll över produktionen. De senaste åren har de motsatt sig förslag i den riktningen från fackföreningsrörelsen.
• FSLN har haft ett motsägelsefullt förhållningssätt till fackföreningsrörelsen. Det dominerande inslaget har dock varit en tendens att kontrollera fackföreningarna, vilket i praktiken gjorde de sandinistiska facken till statens förlängda arm i produktionen och inte till en oberoende klassorganisation. (Samma förhållningssätt till övrig massrörelse har t ex försnävat kvarterskommittéerna till, i praktiken, partiorganisationer.)
FSLN har motverkat arbetarklassens enhet genom byråkratiska och repressiva åtgärder mot fackliga ledare från konkurrerande politiska strömningar och genom att stämpla arbetarstrejker runt berättigade krav som kontrarevolutionär aktivitet. Detta har underlättat för kontrarevolutionen att slå in en kil bland arbetare.
• FSLN har inte haft en tillräckligt utvecklad internationalism och därför inte sett revolutionens utbredning som det avgörande för revolutionens överlevnadsmöjligheter. Genom att underteckna San Isidro-avtalet accepterade de en borgerlig syn som förväxlar en regerings formella legalitet med dess legitimitet. Med förödande resultat. Ett speciellt problem — som försvagat och förvirrat solidaritetsrörelsen — är att de inte bedrivit en revolutionär öppen diplomati som tydligt klargjort vad som varit förhandlingseftergifter och orsaken till dessa.
• FSLN har inte haft en inre demokratisk partistruktur utan frågorna har endast diskuterats och beslutats i niomannaledningen. Inga kongresser eller demokratiska intemdebatter har genomförts och ledningen (på alla nivåer) har aldrig valts.
• FSLN har inte tillräckligt haft regleringar för att hindra uppkomsten av privilegier bland medlemmar anställda i statsapparaten eller av partiet.
Utan dessa svagheter hade revolutionens försvar mot det objektiva trycket varit starkare. Och möjligheterna att vinna valet betydligt större.
Valresultatet har fått djupgående negativa politiska effekter, även på FSLN-ledningen. En inledande förlamning efter valet har följts av skilda signaler. Victor Tirados (en av de nio) offentligt uttryckta personliga åsikt att valresultatet markerar slutet på epoken av antiimperialistiska revolutioner är ett allvarligt uttryck för negativa effekter.
Trots officiella deklarationer från FSLN i motsatt riktning är det ännu oklart om FSLN-ledningen står samlad bakom en fortsatt revolutionär strategi. Efter maktöverlämnandet har den agerat motsägelsefullt gentemot de två stora strejker som genomförts mot Chamorroregeringen, från ett halvt avståndstagande från den första till ett tydligare politiskt stöd till den andra.
Revolutionen i Nicaragua är mycket allvarligt skadad — men inte krossad. Ännu finns viktiga revolutionära fästen kvar i armé och polis och läget på kort sikt är ännu inte avgjort.
Det är en öppen fråga vilken taktik och strategi FSLN kommer att utveckla i den nuvarande situationen. En omfattande diskussion har inletts inför partiets första kongress nästa år.
Fjärde Internationalen måste ta fasta på det faktum att FSLN hittills inte haft ett utvecklat program för socialistisk demokrati och ta som sin uppgift att bidra med politiska diskussioner och erfarenheter för att uppnå detta. Syftet med Fjärde Internationalens arbete i Nicaragua är att vara med i bygget av ett revolutionärt socialistiskt parti som kan leda revolutionen vidare. Det är en öppen fråga vilka som kommer att utgöra detta parti; enbart de revolutionära delarna av FSLN eller en förening av dessa och andra politiska krafter utanför. Vi bör knyta direkta partikontakter med FSLN.
För att garantera att Fjärde Internationalens program på bästa sätt ska finnas med i den fortsatta utvecklingen i Nicaragua bör Fjärde Internationalen ha en permanent representant i landet och FI-medlemmars politiska arbete i Nicaragaua ska bedrivas i organiserad form.
• Vi stödjer det nicaraguanska folkets kamp för att försvara revolutionens landvinningar: jordreformen, de exproprierade egendomarna, samhällsservicen, massorganisationema, kvinnans rättigheter.
Vi arbetar också för att solidaritetsrörelsen i Sverige ska verka med denna inriktning. Det innebär också att knyta direkta organiserade band till fackföreningar och andra kämpande grupper.
• Vi fördömer den svenska regeringens uppslutning bakom den nya regeringens högerpolitik och socialdemokraternas fortsatta arbete i Sanfordkommissionen, för att strypa revolutionen i regionen. Vi kräver att den svenska regeringen stöder folkliga projekt och organisationer i Nicaragua.
6. För folkrörelsen och vänstergerillan i El Salvador var valet i Nicaragua ett dråpslag. Ett slag som följde på en period av försämrade internationella villkor överhuvudtaget, främst på grund av Sovjetunionens ändrade politik. Ändå är de revolutionära krafterna i El Salvador fortfarande en reell maktfaktor. Den militära offensiven på senhösten 1989, främst i huvudstaden San Salvador, visade att FMLN‑gerillan kan hota den existerande makten — även om den ännu inte kan ta över makten. Under våren har vi också sett hur de öppna massorganisationerna ökat sin aktivitet, trots förtrycksvågen efter offensiven. Och FMLN-gerillan har på det politisk-diplomatiska området lyckats ta fasta på det för dem positiva i övergångsuppgörelserna i Nicaragua: de vill också förhandla om återgång till det civila livet, de vill gärna att det hålls val, men då måste först eldupphör slutas och armén utrensas...
Arenaregeringen har tvingats acceptera att samtala med FMLN, som nu erkänns som en nödvändig part för att ”lösa konflikten”.
• Det är av yttersta vikt att satsa ytterligare för att stärka solidariteten med det salvadoranska folkets kamp under den kommande perioden. Det handlar både om att vara med och bygga den mycket svaga solidaritetskampanjen, och om att knyta direkta kontakter mellan massorganisationer i El Salvador och Sverige. Det är en särskilt viktig uppgift för fackligt aktiva socialister.
7. Hoten mot Kuba har ökat dramatiskt. Den kubanska ekonomin klarade sig över blockaden mot landet från mitten på 60-talet genom massivt bistånd från Sovjetunionen och förmånliga villkor inom COMECON. Idag minskar det stödet och CAEM, COMECON:s efterföljare, försämrar villkoren.
Den ekonomiska krisen fördjupas även på Kuba och i dess spår hotar en social och politisk kris.
Dessutom tar USA:s regering tillfället i akt efter den sovjetiska sortin och ökar pressen mot Kuba. Det gäller även militära hot och provokationer som ökat under det senaste halvåret. Ledande företrädare för det politiska etablissemanget i Washington har uttalat, att det nu är ”Kubas tur”, efter Panama och Nicaragua. Det mest troliga är ändå inte att de styrande i USA på kort sikt planerar en militär intervention. Men de har för avsikt att utnyttja världsläget för att på alla sätt pressa tillbaka och förstöra det kvarvarande revolutionära exemplet i Latinamerika.
• En huvuduppgift för socialister över hela världen under den kommande perioden blir att försvara Kuba mot hoten från USA. Det gäller att bygga breda kampanjer för Kubas rätt att överleva.
• I försvaret av den kubanska revolutionen förklarar vi att revolutionens bästa skydd är demokratin.
När till exempel Ochoa och tre andra höga funktionärer avrättades förra sommaren var det möjligen ett sätt att slå till mot den växande byråkratin. Att genom att statuera exempel visa att ingen byråkratisk röta i statsapparaten skulle tolereras. (Även om hela processens karaktär av snabb ståndrätt gör det omöjligt att i efterhand dra några säkra slutsatser om vad den gällde.) Avrättningarna följdes upp med massutrensningar i kommunistpartiet och avskedanden i ministerierna. Även om syftet var att bekämpa byråkratin var metoden i sig byråkratisk!
Ett effektivt försvar av den kubanska revolutionen mot hoten inifrån och utifrån kräver att det kubanska folket mobiliseras. Det förutsätter fullständiga politiska rättigheter, rätten att bilda partier och fria fackföreningar, att partiet skiljs från staten, att de folkmaktsorgan som finns ges en verklig roll för att diskutera och besluta om landets problem.
• Försvaret av den kubanska revolutionen försvagas också av en del av Castroledningens utrikespolitiska utspel;
• när Fidel Castro besökte Mexiko för att personligen ge legitimitet åt ett valfusk;
• när Fidel Castro vid upprepade tillfällen uttryckt ”förståelse” för massakern på Himmelska fridens torg;
• när Fidel Castro, åtminstone i en del av sina tal, nostalgiskt åberopat de tidigare stalinistregimerna i Östeuropa
• då försvårar det att bygga upp folkliga kampanjer till stöd för Kuba.
8. Södra Afrika
Den viktigaste politiska förändringen under 80-talet i södra Afrika är framväxten av en mångmiljonhövdad, stark arbetarrörelse i Sydafrika. En rörelse som visat sin styrka i kåkstädernas revolter, särskilt under åren 1984-86, i ungdomens våldsamma protester mot apartheids skolsystem och i uppbygget av den breda medborgarrättsrörelsen UDF och den fackliga centralorganisationen COSATU.
Denna massrörelses framväxt har åter satt apartheidsystemet i gungning, efter några år i början på 80-talet, då de vita härskarna kunde hoppas att ha läget under kontroll. Resultatet har blivit omfattande förändringar:
• Namibia har vunnit sin självständighet, som ett direkt resultat av apartheidstatens försvagning.
• Det regerande vita nationella partiet i Sydafrika har medvetet valt att i grunden reformera apartheid. Det ålderdomliga systemet med rassegregation hindrar industrin att få kvalificerad och välmotiverad arbetskraft. De internationella ekonomiska sanktionerna och de svarta arbetarnas strejker avskräcker utländskt kapital. Därför återstår för apartheidregimen inget annat än att ge systemet ett mer ”modernt” ansikte, där svarta arbetare förtrycks ”endast” för att de är arbetare och inte på grund av hudfärg. Samtidigt måste regeringen hävda den vita minoritetens privilegier — annars hotas den av yttersta-högerkrafternas motreaktion.
• Som ett resultat av denna öppning har bland annat ANC, PAC och kommunistpartiet legaliserats. Ett antal apartheidlagar har avskaffats. Samtal mellan regeringen och ANC har inletts.
Men det går inte att beskriva utvecklingen i södra Afrika som entydiga framsteg för befrielserörelser och apartheidmotståndare:
• Sovjetunionens ändrade utrikespolitik har haft oerhört negativa effekter. Den beredde vägen för 1989 års överenskommelse om Namibia, under USA:s övervakning och över befrielserörelsen SWAPO:s huvud. Namibia nådde sin självständighet och gick till val på ogynnsamma villkor för SWAPO — vilket i sin tur bidrog till att SWAPO så till synes motståndslöst övergivit de flesta progressiva kraven i sitt program för att bilda regering.
• Sovjetledningens utrikespolitik har också inneburit ett ökat tryck på ANC att förhandla fram en kompromisslösning med regeringen i Pretoria.
Det var just detta förändrade världsläge som president de Klerk uppfattade och utnyttjade då han i slutet av 1989 och början av 1990 lanserade sin nya politik. Frigivandet av Nelson Mandela var ett led i de Klerk-regeringens försök att pressa in åtminstone en del av ANC-ledningen i en samförståndsprocess.
• ANC:s politiska framtoning har också förändrats. ANC stod inte i ledningen för Sowetoupproret 1976, där en ny, ung generation av aktivister i svarta-medvetenhetsrörelsen dominerade. ANC, där det traditionellt mycket stalinistiska kommunistpartiet haft stort inflytande,
förhöll sig sekteristiskt till dessa nya ”konkurrenter” i rörelsen mot apartheid. Och organisationen förhöll sig likaså sekteristiskt till de nya svarta fackföreningarna som växte fram från mitten av 70-talet.
Men när Sowetoaktivisterna gick i exil, rekryterades de och skolades i hög grad av ANC. Och nästa gång massprotesterna bröt ut, kring 1984, stod ANC i ledningen och uppfattades som en symbol för kampen.
Det var då ett ”annorlunda” ANC, som fortfarande sade sig eftersträva ”nationell revolution” och enhet med borgarklassen — men som i praktiken organiserade de fattigaste befolkningsskiktens kamp mot den kapitalistiska apartheidstaten. Och som stod fast vid de krav som riktar sig mot grunden för de vita kapitalägarnas styre: kraven på ”en man-en röst”, jordreform, nationaliseringar.
Vid denna tid ändrade ANC också sitt förhållningssätt till fackföreningarna, och när COSATU bildades 1985 uttryckte det nya fackets ledning en motsägelsefull allians mellan ANC-anhängare och en facklig vänster.
Kring 1987-88 kännetecknades ANC:s propaganda närmast av en överoptimistisk lägesbeskrivning och vänsteristiska paroller: för dubbelmakt, för folkkriget, för att göra Sydafrika ”ungovernable”, omöjligt att regera.
Kontrasten är utan tvivel stor mot den linje ANC-ledningen i dag identifieras med: beslutet att lägga ned den väpnade kampen, uttalanden om att nationaliseringar inte är nödvändiga, löften om att förespråka att sanktionerna upphävs, spekulationer om koalitionsregering med nationella partiet. Det är för tidigt att värdera ifall dessa utspel motsvarar en reell politisk kursändring, liksom att bedöma ifall de omfattas av hela ANC.
Men för oss är det viktigt att konstatera att ANC fortfarande är den politiska kraft som stöds av flertalet svarta arbetare, ungdomar och kåkstadsinvånare. ANC är ledande — men inte oifrågasatt. Sedan några år finns det en verklig pluralism i massrörelsen med en viss tillväxt av organisationer från svarta-medvetenhetsrörelsen och uppkomsten av små socialistiska strömningar.
• Vi stöder alla krafter som kämpar mot apartheid i Sydafrika. Vi deltar i den breda solidaritetsrörelsen i Sverige, som på ett ofta alltför okritiskt sätt byggts upp kring ett stöd till ANC. Vi arbetar för att solidaritetsrörelsen ska knyta så breda kontakter som möjligt med fackföreningar, kåkstadsorganisationer, kvinno- och ungdomsförbund.
• Vi måste själva lägga en större vikt vid att beskriva den breda antiapartheidrörelsen i vår press och vid att knyta direkta kontakter med såväl fackföreningar som socialistiska strömningar.
• Den viktigaste uppgiften för solidaritetsrörelsen i Sverige, och för vårt parti inom denna, är att fortsätta att driva kravet på sanktioner gentemot den svenska regeringen. Svenska storföretags stöd åt apartheidregimen måste stoppas! Det finns inget skäl att lätta på trycket mot apartheidstaten, innan den svarta antiapartheidrörelsen nått sina mål.
8. Mellersta Östern
Intifadan, det palestinska upproret i de ockuperade områdena Gaza och Västbanken visar att det inte finns någon fred i Mellanöstern utan att palestiniernas krav på en stat tillfredsställs.
Under de senaste åren har det internationella trycket, från såväl USA som Sovjetunionen, för förhandlingar ökat. Förhandlingar som tänks ske i form av en internationell konferens, där stormakterna har sin givna plats och bestämmanderätt. Allt fler har också börjat förespråka en tvåstatslösning med ett mini-Palestina på de ockuperade områdena under Jordaniens ”beskydd”. PLO har accepterat tvåstatslösningen och till och med utropat det självständiga Palestina. Hittills har förhandlingarna främst stoppats av den israeliska högern.
• Vi stöder palestiniernas kamp för ett eget land, och alla steg på vägen i den kampen. Utropandet av ett mini-Palestina skulle kunna uppfattas som ett sådant steg på vägen, och stärka den palestinska massrörelsen.
• Men vi går mot alla utomstående krafters försök att tvinga på palestinierna en lösning. En sådan kan inte nås av stormakterna över palestiniernas huvuden. Den måste förankras så brett och så demokratiskt som möjligt hos de palestinier som lever på de ockuperade områdena eller i exil.
Även om ett mini-Palestina skulle upprättas vore det ingen permanent lösning:
• Vart skulle de hundratusentals palestinier som lever i exil ta vägen? Hur skulle deras nationella krav tillfredsställas?
• Hur skulle en palestinsk stat kunna utvecklas och byggas i folkflertalets intresse, i skuggan av den militära och ekonomiska makten Israel? Skulle inte bara ett nytt beroende skapas?
• Och skulle inte enda alternativet vara beroende av det jordanska kungadömet med dess historia av förtryck och slakt av palestinska frihetskämpar?
• Det ,blir därför allt tydligare att kampen för ett självständigt Palestina bara kan föras som ett led i kampen för en socialistisk omvandling i hela arabvärlden. En kamp där perspektivet måste vara de förtrycktas enhet över gränser och över nationalitetsbarriärer för att störta alla förtryckare.
Inte minst tydligt blir det behovet mot bakgrund av den senaste utvecklingen vid Persiska viken. Saddam Hussein vädjar till den arabiska nationalism som har djupa historiska rötter och det väcker naturligt anklang hos förtryckta människor i grannländerna. Men Husseins diktatur är inget alternativ för de arabiska folken. När PLO därför uppfattas som knutet till regimen i Irak är det en återvändsgränd, som försvårar den gemensamma kampen mellan irakiska arbetare och palestinier.
• I en sådan kamp i perspektivet på en arabisk socialistisk federation måste den nuvarande sioniststaten Israel krossas. Det är en stat som bygger sin existens på massfördrivning av palestinier och som dagligen fortlever tack vare ett rasistiskt förtryck. En sådan statsbildning kommer alltid att vara en motståndare till sociala och nationella frihetssträvanden.
Vi är däremot inte likgiltiga för de israeliska judarnas demokratiska rättigheter. Det Palestina socialister i Mellanöstern kämpar för måste vara ett Palestina med lika rättigheter för alla, oavsett nationalitet och religion. Redan _i dag är det livsnödvändigt för palestinska frihetskämpar att föra fram det perspektivet, för att överhuvudtaget ha en utsikt att vinna de israeliska arbetarna för sina krav.
• En särskild uppgift är att vinna arabiska arbetare för ett stöd åt de minoritetsfolk, som i dag förtrycks av de reaktionära regimerna. Det gäller framför allt det kurdiska folket, som förföljs och utsätts för utrotningskrig i Irak, Iran och Turkiet.
10. Våra uppgifter
a) Vi stöder folken i tredje världen i deras kamp mot ökad utarmning och ökat beroende.
Vi stöder kravet på att utlandsskulden avskrivs. Det är ett krav som förs fram av folken i tredje världen och som vi direkt kan rikta mot banker och regeringar i västvärlden: Efterskänk skulderna! Nationalisera de banker som ockrar på massfattigdom!
Kampen mot skulden kommer att vara en långsiktig kampanj av högsta prioritet, vilken kan förena arbetande i u- och i-länder.
b) Vi stödjer folkliga rörelser i tredje världen i deras kamp för rättfärdiga handelsvillkor, ökade råvarupriser och en ny ekonomisk världsordning.
• En konsekvens av det är att vi aldrig kan stödja politiska eller militära påtryckningar från de rika länderna för att bevara den nuvarande imperialistiska världsordningen.
Ett exempel är FN-sanktionerna mot Irak efter invasionen av Kuwait. Hur mycket vi än avskyr regimen i Irak, hur mycket vi än fördömer invasionen, kan vi aldrig stödja en operation som syftar till att stärka USA:s och oljebolagens ekonomiska och politiska kontroll.
• Vi hyser inga illusioner om FN som en neutral ”världsmedlare”. Det är sant att folkliga regimer och rörelser kunnat använda FN som en tribun för att föra fram sina krav, framför allt under en period då USA-imperialismen var försvagad. Men det ändrar inte den grundläggande karaktären hos ett organ som samlar världens samtliga stater och som är beroende av USA-regeringens politiska samtycke och ekonomiska bidrag.
• Vi går mot varje steg från den svenska regeringens sida för att sluta upp i imperialistiska operationer mot råvaruproducerande länder även om de sker i neutralaste FN-förklädnad!
c) Vi stödjer folken i tredje världen i deras kamp mot västvärldens militärbaser och militära interventioner. Det gäller till exempel motståndet mot USA:s baser i Filippinerna, mot Frankrikes upprepade blixtkrig i Afrika, mot USA:s nya nät av baser i Latinamerika.
Vi stödjer också kampen mot resterna av kolonialväldet — i Nya Kaledonien, i Västsahara, i franska Västindien för att nämna några exempel.
d) Särskilt viktiga solidaritetsuppgifter för vårt parti under den kommande perioden är att
• försvara revolutionens landvinningar i Nicaragua genom ett stöd till FSLN och till massorganisationerna;
• stödja den revolutionära rörelsen i El Salvador;
• försvara Kuba mot de ökade hoten mot dess överlevnad;
• stödja de svartas masskamp i Sydafrika;
• stödja palestiniernas kamp för ett fritt Palestina;
• stödja kurdernas kamp för nationellt självbestämmande — en uppgift som går hand i hand med att försvara kurder i Sverige mot den svenska statens förtryck.
e) En särskild uppgift för socialister i Sverige är att avslöja den svenska imperialismens delaktighet i utsugningen av tredje världen.
Särskilt viktigt är att knyta band mellan svenska arbetare och deras arbetskamrater på svenska storföretag i tredje världen.
Vi riktar också krav mot den svenska regeringen att den stödjer folkliga regeringar och rörelser i tredje världen.
f) I flyktingmiljön i Sverige har vi stora möjligheter och ett ansvar för att knyta direkta kontakter med radikala organisationer från tredje världen.
Att utveckla en dialog med dessa krafter är en nödvändig del av våra internationalistiska uppgifter och vårt bygge av en International.
Vi deltar i den livliga debatt som förs inom dessa organisationer om revolutionens framtid, perestrojkans effekter osv. Vi bidrar även med vår analys av utvecklade kapitalistiska samhällen, och särskilt Sverige och den svenska socialdemokratin.
g) Våra absolut viktigaste politiska uppgifter är att genom Fjärde Internationalen hjälpa till att bygga revolutionära arbetarpartier i tredje världen och att på våra egna arbetsplatser och överallt i det svenska samhället i kampen och vardagen förmedla nödvändigheten av den proletära internationalismen och bekämpa den imperialistiska chauvinism som borgarklassen aktivt kommer att söka frammana. Solidariteten med de förtryckta folken måste vara en hörnsten i den arbetarrörelse vi har att skapa i Sverige.
1. Under 80-talet har den europeiska borgarklassen lyckats genomföra en del av sina krislösningar: nya teknologier, ny arbetsorganisering, ökad användning av oregelbundna och osäkra anställningsformer och arbetstider, urgröpning av sociala rättigheter och åtstramningsprogram.
Men inte i något västeuropeiskt land — inte ens i Thatchers England kan vi säga att borgarklassen gått till frontalattack mot de arbetande.
För borgerligheten är inte det hittills uppnådda tillräckligt. För att lösa kapitalismens långsiktiga kris fordras mycket hårdare attacker mot arbetare och låginkomsttagare och/eller erövring av nya stora marknader. (Östeuropa?)
2. Mot den bakgrunden ska vi se planerna för EG:s inre marknad 1992. Syftet är att skapa en stor ”fri” marknad, där skyddstullar och nationella protektionistiska åtgärder avskaffas och konkurrensen tillåts spela fritt på alla ekonomins områden. På så sätt kan industrin omstruktureras i kapitalets intresse och profitkvoterna återupprättas.
• Effekterna för de arbetande i Europa kommer att bli ökad arbetslöshet, ökade regionala skillnader, lönenedpressning, urholkning av sociala rättigheter med konkurrensens hjälp och försämrad livsmiljö.
• Men en verklig ekonomisk integration och en förstärkning av det europeiska kapitalets positioner förutsätter också en politisk integration. Att det inte finns en europeisk stat är i dag ett hinder för det europeiska kapitalet att hävda sig i konkurrensen med USA-kapitalet.
Under det senaste året har vi sett hur delar av borgerligheten i Västeuropa insett det brådskande behovet av politisk samordning. De försöker nu skynda på genomförandet av valutaunionen.
• EG 92 innebär inte bara ökade hot mot Europas arbetare. Det innebär också att de europeiska staterna agerar samfällt mot folken i tredje världen, för att försvara det europeiska kapitalets intressen. Det innebär också stängda gränser för de flyktingar som söker sin tillflykt till det nya ”öppna” Europa.
• EG 92 innebär också integration av europeiska polisstyrkor och uppbygget av ett samordnat försvarssystem, knutet till NATO.
3. Efter mer än tio års åtstramningspolitik har de arbetandes organisationer försvagats. Fackföreningarnas medlemstal har rasat och ligger i länder som Frankrike och Spanien kring 10 procent. Orsaken är en kombination av ökad arbetslöshet, av att facket inte lyckats organisera nya arbetargrupper i servicesektorn samtidigt som dess traditionella fästen minskat i betydelse, och av politisk besvikelse över fackledningarnas urartning.
I en del av de senaste årens strider har vi sett hur de strejkande, just på grund av fackföreningarnas försvagning, bildat egna basstrukturer utanför de ordinarie fackliga kanalerna. Det gäller till exempel baskommittéerna i Italien och samordningen av den franska sjuksköterskestrejken 1988.
4. Kvinnorna har i de flesta länderna i Europa ökat sitt förvärvsarbete och sitt deltagande i det politiska livet. Men de tillhör också de första offren för åtstramningspolitiken och för arbetslivets omorganisering. I några länder i Europa är rätten till abort en viktig strids-fråga.
5. Borgerlighetens framryckning har lett till kris för de etablerade arbetarpartierna. I flera länder i Europa har gröna partier lyckats fylla det politiska vakuum som uppstått.
De gröna fångar i en del länder upp missnöjet hos de grupper som inte längre identifierar sig med det etablerade partisystemet och med sina traditionella ”företrädare”. Framförallt är det ungdomar som dras till de gröna.
Men när de gröna fått plats i parlamenten har de i flera länder genomgått den förväntade utvecklingen åt höger med en anpassning till det etablerade systemet.
6. I flera länder i Europa har yttersta-högergrupper vuxit fram och nått valframgångar. Deras grogrund är åtstramningspolitiken med dess nedbrytande av social trygghet och sammanhållning. De växer sig också starkare ur arbetarrörelsens kris och ur den förvirring som uppstår, då det socialistiska projektet ifrågasätts.
De bygger på den högervridning av hela det politiska spektrat som skett och särskilt på myndigheternas hets mot invandrare. Yttersta högerns lösningar är enkla och vädjar till existerande fördomar: De lägger skulden för krisen på invandrarna. De erbjuder en upprättad självkänsla genom en primitiv nationalism.
De är en allvarlig utmaning för vänsterorganisationer, eftersom de vänder sig särskilt till arbetare och kan framstå som radikala, när de vänder sig mot parlamentarismens ruttenhet och spelar på hatet mot överheten.
7. Våra uppgifter:
a) Vi går mot de rikas Europa — mot EG 92. Mot ett svenskt inträde i EG, antingen via öppet medlemskap eller som för närvarande via smygande anpassning och byråkratiska manipulationer. Vi kräver folkomröstning om svenskt EG-medlemskap.
• Upplös de odemokratiska teknokratinstitutionerna i Bryssel!
• Mot en alleuropeisk polisstyrka och alleuropeisk upprustning!
• Mot attackerna på sociala rättigheter i integrationens följd. Vi ser gärna att europeiska arbetares villkor ”harmoniseras” — till den högsta nivån!
• Mot ett Europa som stänger gränserna utåt. Fri asyl åt flyktingar. Lika rättigheter och rösträtt åt invandrare.
• För rätt till självbestämmande åt förtryckta nationer i Europa! Stöd åt den nationella frigörelsekampen i Baskien och på Irland!
• Mot nya kolonier inom Europas gränser! Mot kapitalismens framryckning i Östeuropa på de östeuropeiska arbetarnas bekostnad.
• Mot miljöförstöring och kärnkraft.
• Mot ett Europa som utsuger tredje världen. Avskriv skulderna! Förmånliga handelsvillkor!
• Försvara kvinnors rätt till jobb och aborträtten!
Kring dessa teman kommer kampen mot EG 92 att föras, såväl inom de länder som ingår i EG som i länder som ännu står utanför.
b) Vi deltar i och tar initiativ till samordnade aktioner och kampanjer kring dessa frågor. Samordnade
• mellan olika länder i Europa;
• mellan rörelser i Öst- såväl som i Västeuropa;
• mellan olika vänsterkrafter och breda rörelser.
Miljö- och fredsrörelserna är föredömen vad gäller sådana aktioner.
c) En uppgift på lång sikt och som ökar i betydelse är att bekämpa den växande rasismen och fascismen. Det arbetet måste alltid bedrivas på två plan:
• Mot rasistisk ideologi, mot myndigheternas hårdnande flyktingpolitik; och
• mot högerpolitiken som jämnar terrängen för yttersta högerns propagandister. Mot nedskärningar av offentlig service och attacker på de arbetandes sammanhållning.
I kampen mot rasism och fascism deltar vi i bredast möjliga demokratiska manifestationer. Men ett särskilt ansvar vilar på de vänsterkrafter som ensamma kan visa på sambandet mellan högerpolitik och fascismens stärkande.
d) Uppgiften att stärka de arbetandes organisationer kommer att bli än viktigare inför den kommande periodens hot — för att bemöta borgerlighetens planer för EG 92 lika väl som för att mota rasisterna i grind. Vi fortsätter arbetet för att rusta upp fackföreningarna och bygga fackliga oppositioner som kan ta kamp mot pampväldet.
I det arbetet strävar vi också efter att knyta så starka kontakter som möjligt mellan radikala fackligt aktiva i Sverige och i övriga Europa. Gemensam kamp mot den inre marknadens effekter på arbetslagstiftning och arbetsvillkor, solidaritet inom storkoncernerna vid företagsnedläggelser och strejker — det är bara ett par exempel på de uppgifter fackföreningarna måste ställa sig under de år som kommer.
e) Vi deltar i och tar initiativ till möten mellan vänsterkrafter i Europa. Krisen för socialdemokratin och för kommunistpartierna öppnar nya möjligheter för revolutionära krafter i europeisk skala. Utvecklingen är ojämn, men i flera länder finns det i dag vänsterorganisationer som kan tala med varandra efter decennier av fientlighet!
Under den kommande perioden kommer sådana vänsterkrafter att i ökad utsträckning ställas inför samma problem och utmaningar. Vi välkomnar varje tillfälle att komma samman för att utveckla erfarenheter och idéer, och smida gemensamma handlingsplaner.
f) De etablerade partierna tar ”Europa” på entreprenad, och kappas om att visa att de är de som bäst verkar för öppenhet och gemenskap i det nya Europa som skapas när östregimerna faller samman. Desto viktigare för socialister att inte bara gå emot den inre marknadens negativa effekter, utan också ge visionen av ett annat Europa!
Vi propagerar för vår vision av ett socialistiskt Europa. Det bästa sättet att tydliggöra den visionen i vardagen är att peka just på den gemenskap som redan idag skapas när arbetare, miljövänner, ungdomar och kvinnor möts i gemensamma kampanjer över gränserna.
1. En internationalistisk politik blir allt mer nödvändig i en värld som sammanflätas allt mer, ekonomiskt såväl som politiskt. I en värld där nationsgränserna får allt mindre betydelse, när kapitalägarna flyttar tillgångar och arbetare som schackpjäser. Det fordras mer än någonsin ett svar på kapitalets effektiva internationalism!
Samtidigt befinner sig internationalismen i djup kris. I de traditionella arbetarpartiernas långa process av urartning är det ofta solidariteten över gränserna (liksom med de svagaste grupperna i det egna landet) som först fått stryka på foten.
Så har till exempel borgarklasserna i Europa under det senaste årtiondet lyckats vinna fackledningarna i respektive land för sin krispolitik. Argumentet har varit att arbetarna måste acceptera ökade profiter, för att rädda konkurrenskraften hos ”sin” industri.
2. Efter sönderfallet i Östeuropa finns det nya möjligheter till en pånyttfödd internationalism — åtminstone inom arbetarrörelsens vänsterflygel.
Tidigare har alltför stora delar av de progressiva rörelserna, framför allt i tredje världen, varit fångna i blocktänkande. De har uttalat sig för internationellt samarbete och solidaritet — men en solidaritet som inte omfattar arbetarna i öst. Efter stalinismens sönderfall har det tänkandet lidit bankrutt. Tillsammans med de öppningar som skapas när tidigare stalinistpartier omprövar sitt förflutna, lämnar det möjligheter för nya, djärva initiativ:
• Gemensamma uttalanden och kampanjer, till exempel kring skuldkrisen.
• Möten och konferenser, liknande det möte mellan latinamerikanska revolutionärer som nyligen hölls i Brasilien.
• Kontaktnät mellan vänstergrupper i olika länder, av det slag som Socialistiska Partiet i Sovjetunionen tagit initiativ till.
3. För en konsekvent internationalism fordras en International på revolutionär grund. Idag finns ingen sådan International med massinflytande. Av historiska skäl har inte Fjärde Internationalen utvecklat sig till den massinternational som dess grundare eftersträvade 1938.
De viktigaste av dessa skäl är:
• stalinismens förnyade legitimitet efter andra världskriget som ett resultat av de sovjetiska krigsansträngningarna;
• det långa efterkrigsuppsvinget som gav kapitalismen ny stabilitet och gjorde alla socialistiska alternativ mindre trovärdiga.
Ändå kan inte uppgiften att bygga en International uppskjutas till dess förutsättningarna är mer gynnsamma. Det förhåller sig med bygget av en internationell socialistisk rörelse som med bygget av ett ”nationellt” parti: man bygger det aldrig genom att bara propagera idén.
Det är nödvändigt att samtidigt med propagandan ta de första praktiska stegen och samla de första erfarenheterna. Därför bygger vi Fjärde Internationalen redan idag.
Men vi förlorar aldrig perspektivet på Fjärde Internationalens uppgifter, så som de uppfattats sedan Trotskij inledde arbetet för Fjärde Internationalen i början på 30-talet:
• Fjärde Internationalen är ingen ”snäv” International. Vi strävar inte att bygga en ”trotskistisk” rörelse, med samma traditioner och samma värdering av historien. Vi strävar efter att bygga en revolutionär International av organisationer med gemensam syn på världsrevolutionens uppgifter.
• Det är möjligt att i den period av omgrupperingar inom arbetarrörelsen som nu öppnas sprida idén om en internationell socialistisk rörelse till bredare vänsterkretsar.
Vi kan inte sia om ifall vi kan vinna till exempel vänsterorganisationer i Sverige för ett sådant internationellt uppbygge.
Frågan är för tidigt ställd: den måste vara ett resultat av en process av samarbete, politisk debatt, ideologisk polemik och praktiska tester av aktionsenhet.
4. Vi ställer inte bygget av Fjärde Internationalen i motsättning till bygget av ”nationella” partier genom omgrupperingsprocesser i varje land.
Det finns många fall där vi kan tänka oss samgående med andra strömningar utanför Fjärde Internationalen:
• Då vi ingår i bredare masspartier som PT i Brasilien.
• Då vi stöder organisationer som leder en revolutionär kamp och väljer att inte bygga en egen sektion i det landet.
• Då vi kan förenas med en annan socialistisk organisation utifrån en gemensam analys av vårt samhälle och våra uppgifter.
Självklart ingår också en gemensam syn på internationalismen i de uppgifter som socialister i ett enskilt land ställs inför. Och givetvis försöker vi vinna våra ”samtalspartner” för att ansluta sig till Fjärde Internationalen.
Men det är självklart att andra socialistiska organisationer tvekar inför att gå med i en så liten International, som dessutom kommit att bli samlingspunkten för en så avgränsad och homogen strömning. Deras skepsis är lättbegriplig!
I sådana fall ställer vi inte anslutning till Fjärde Internationalen som villkor för enhet. I diskussioner om samarbete tar vi upp frågan om internationalism framförallt som en gemensam handlingsplattform för internationell solidaritet.
En solidaritet som omfattar arbetare och förtryckta i alla delar av världen, oavsett regim och blocktillhörighet. Samtidigt hävdar vi vår rätt att själva fortsätta att delta i bygget av Fjärde Internationalen, som det mest konsekventa sättet att förverkliga en sådan solidaritet. Och vi kommer att fortsätta att försöka övertyga andra om det valet!
Antagen på Socialistiska Partiets XIII kongress Stockholm 13-16 december 1990