Fjärde internationalen 2/1991

Björn Krüger

Statskapitalism i ”Östtyskland”

Den tyske förbundskanslern och ledaren för Kristdemokraterna (CDU) Helmuth Kohl spelade av särskilda politiska orsaker en framträdande roll i den hastiga annekteringen av Östtyskland. Han gjorde detta i motsättning till mer långsiktigt tänkande borgerliga ledare som Alfred Herrhausen, dåvarande ledare för Deutsche Bank, eller[den numera avgångne] Riksbankschefen Karl Otto Pöhl, som förespråkade ett långsammare tempo.

Genom sitt löfte att genom återföreningen snabbt sprida den sociala välfärden, välkomnades Kohl entusiastiskt av östtyskarna – framför allt arbetarna. Under 1990 gjorde han flera triumftåg till Öst och talade till hundratusentals människor.

Men omedelbart efter annekteringen slutade han besöka det före detta DDR. Nu, tre månader och en miljon arbetslösa senare, kräver de östtyska arbetarna åter att ”kanslern som enade Tyskland” skall

visa sig. Men denna gång kommer han att få möta åhörare av en helt annorlunda stämning...

Den östtyska regeringen accepterade genomförandet av ”valutaunionen” den 1 juli 1990. Då avskaffades den östtyska valutan och ersattes av den västtyska D-marken. Därigenom avstod den inte bara från att kontrollera valutans mängd, pris och omloppshastighet utan banade också vägen för det mest brutala ”liberaliserings”-program som satts i verket i ett östeuropeiskt land.

Massarbetslöshet

Effekterna på produktiviteten och sysselsättningen har varit dramatiska. Medan arbetslöshet var något okänt i den tidigare ”arbetarstaten,” så har av de tidigare 9 miljoner sysselsatta 3,7 miljoner drabbats av nedläggningar.

Vart tredje barn växer upp i en familj med åtminstone en förälder arbetslös.

Och värre kommer det att bli.

Arbetsmarknadsminister Norbert Blum uppskattar antalet arbetstillfällen som kommer att försvinna i år till:

* ca 550 000 inom elektronik – och metallindustrin;

* ca 600 000 inom administrationen;

* 160 000 inom kemisk och pappersindustri;

* 220 000 inom gruvindustrin;

* 160 000 inom textilindustrin;

* 400 000 inom jordbruket.

Kvinnorna drabbas allt hårdare: i januari 1990 utgjorde kvinnorna bara 11% av de arbetslösa-åtta månader senare hade andelen ökat till 55%, plus ett stort antal icke registrerade arbetslösa. Paradoxalt nog äger denna ökning rum i en tid då servicesektorn i västra Tyskland skall expandera.

Det skulle innebära en arbetslöshet på nästan 50%, alltså högre än under 1920-30-talets Weimarrepublik, under den allvarliga världsekonomiska kris som ledde till Adolf Hitlers uppmarsch.

Underskott

När den dåvarande socialdemokratiske finansministern i Östtyskland, Walter Romberg, under sommaren 1990 förutspådde att landets underskott under 1991 skulle uppgå till 20 miljarder D-mark, avskedades han omedelbart av den östtyske premiärministern de Maiziere därför att han utmålade en sån dyster framtid offentligt.

I dag skulle t o m konservativa politiker varit glada om Rombergs förutsägelse slagit in. Underskottet för de ”fem nya delstaterna” (Länder) beräknas öka till 50 miljarder D-mark 1991. Men finanschefen för Brandenburg-regionen har redan uppskattat behovet till 50 miljarder för sitt område.

Den västtyska borgarklassen har gjort allt för att göra östtyskarna missnöjda.

För det första tvingade de västliga delstaterna, av ren snikenhet, de östliga att bara ta emot 55% av deras rättmätiga andel av moms-intäkterna.

Alltså, trots att delstaterna i öst är ganska fattiga, ”gjorde de västliga delstaterna på det hela taget en vinst av det tyska enandet,” som en intern promemoria på finansdepartementet sammanfattade det hela.

För det andra vägrade Bonn att likt den tidigare östyska regimen subventionera boende, elektricitet och kollektiva transporter och överlät därmed till de östtyska delstaterna att axla den tunga börda.

Konkurshot för städer

Snart upptäckte de att de inte hade tillräckligt med pengar för att bibehålla den service som fanns. I städer som Erfurt, Gera, Halle, Magdeburg och Leipzig förklarade borgmästarna att deras städer stod vid randen till konkurs. Vissa tvingades tom  sluta betala ut löner till kommunalanställda.

Uppseendeväckande aktioner, utan tidigare paralleller i historien, genomfördes, t ex gick ett hundratal borgmästare ut i demonstrationer.

Genom sin politik tvingade alltså den västtyska borgarklassen sina anhängare i öst att åtminstone formellt protestera mot den dåliga behandlingen. Trots allt vann CDU valet därför att medborgarna trodde att det var det parti som var bäst lämpat att underlätta kontakterna med och locka fram investeringar av storfinansen.

Och besvikelse uppstod oundvikligen. Det är möjligt att det inom en snar framtid kommer att bildas en ”pro-öst”-flygel inom det alltyska CDU, vilken kommer att hävda att den tar tillvara medborgarnas intressen i det f d Östtyskland.

Med tanke på den totala frånvaron av en östtysk borgarklass och den därav följande underordningen av östtyskar inom CDU, skulle en sådan strömning inte ha något större manöverutrymme, såvida den inte fick ett indirekt stöd genom ett starkt socialt tryck utifrån.

Mycket snart efter annekteringen befann sig regeringen i Bonn på defensiven. Konfronterad av den växande kritiken reagerade den alltid för sent på händelserna – precis som SED (det tidigare kommunistpartiet i Östtyskland) gjorde de sista dagarna innan det förlorade makten.

Efter en del dispyter bakom kulisserna, som intensifierades genom den offentliga kritiken från premiärministrarna ide östliga delstaterna, beslöt CDU till slut att gå på offensiven.

Upprustningsplan

I början av mars lanserades ”Upprustningsplanen för öst” (Gemeinschaftswerk Aufschwung Ost), som skall fördela 24 miljarder D-mark till den östliga delen under de kommande två åren för att öka den offentliga efterfrågan och hjälpa offentliga företag.

Med tanke på krisens allvar kommer det inte att bli lätt. Dessutom kommer en inte obetydlig del av pengarna att hamna i västtyska konkurrenters fickor i stället för hos östtyska företag.

Via holdingbolaget Treuhand befinner sig de flesta östtyska företag i händerna på staten och styrs på ett kapitalistiskt sätt. Östtyskland är en statskapitalistisk enklav inom ett kapitalistiskt samhälle.

Naturligtvis har borgarklassen för avsikt att ändra på detta så snabbt som möjligt. Så snart ett företag lyckats gå med vinst säljs det. Icke vinstgivande företag stannar kvar i statens händer och måste tas omhand med offentliga medel. Således privatiseras vinsterna – medan samhället får bära förlusterna.

Juridiskt är Östtyskland en del av ett kapitalistiskt land, men socialt saknar det viktiga delar av ett stabilt kapitalistiskt samhälle – en borgarklass och dess sammanhållande politiska och statliga maktapparat.

Naturligtvis kan en inhemsk borgarklass uppgifter fyllas av den västtyska, till skillnad från de andra f d ”socialistiska” länderna. Inte desto mindre finns det problem.

I Östtyskland finns inget politiskt partisystem, som är djupt rotade i borgarklassens olika skikt och som strävar mot olika mål. Regimen har i stället i hög grad sin bas i ren ideologisk lojalitet, inte i i direkta materiella intressen. Stora svängningar i den allmänna opinionen är oundvikliga och har redan inträffat.

Den administrativa strukturen i öst är inte av den kvalitet att man kan lita på den. Förr var den stalinismens mest priviligierade och ideologiskt trygga bastion.

Det är visserligen sant att de flesta av de tidigare stalinisterna inte har några större problem att vara lojala mot sina nya herrar, sina gamla ”klassfiender”, bortsett från en liten minoritet som är utsatt för en systematisk häxjakt.

Men deras ekonomiska ställning, liksom deras osäkra framtid (700 000 offentliganställda planeras försvinna), gör dem till ett inte alltför pålitligt redskap för borgarklassen. Eftersom den senare inte har tillräckligt med pengar och personal för att besätta hela apparaten med nytt folk, måste den nöja sig med att ändra i de högre skikten.

Misstroende mot polisen

Det har också visat sig svårt att bygga upp en ny hemlig polis. Ett och halvt år efter den tidigare hemliga polisens (Stasi, Staatssicherheit) sammanbrott – Stasi var nära att starta ett blodbad i Leipzig den 7 oktober 1989 – är minnena fortfarande färska.

Hittills har uppbyggnaden mötts med massivt (men passivt) folkligt misstroende – folk fruktar helt riktigt att den hemliga polisen bara kan upprätthållas med f d Stasi-medlemmar. Eftersom bilden naturligtvis ännu inte är fullständigt klar, tycks endast små framsteg ha gjorts för att skapa nya strukturer.

Den västtyska borgarklassen har sänt i väg andra rangens figurer för att styra de nya områdena. Under förberedelserna inför de östtyska valen förra året, kom många politiker från väst till städerna och byarna och presenterade sig som kandidater till politiska och statliga jobb.

Glada att få dit människor som var utbildade i en marknadsekonomi och som antogs ha bra kontakter med olika kapitalkällor, var folk benägna att rösta på dem.

Borgmästarna i viktiga städer som Dresden, Erfurt och Leipzig kommer således från väst. Men det står alltmer klart att flera av ”de importerade” är politiker som misslyckats i väst, ofta på grund av politiska och ekonomiska skandaler. Med sådana företrädare ökar inte förtroendet för den borgerliga politiska modellen.

CDUs och FDPs (liberalerna) medlemstal har redan fallit brant. Ända till nu har de politiska partierna haft svårt att dra till sig medlemmar.

Samtidigt som CDU och FDP har förlitat sig på de redan tidigare existerande systerpartierna (under det ”socialistiska” Osttyskland), med sina funktionärer, strukturer och medlemmar, har socialdemokraterna varit tvungna att börja bygga från början.

Det beror på att det socialdemokratiska partiet (SPD) tvångsintegrerades i kommunistpartiet 1945. I dag påstår SPD att de har 60 000 medlemmar i Östtyskland, men detta är förmodligen en överdrift.

Förbehållet minoriteten

I Östtyskland, liksom i övriga Östeuropa, är politiska partier och organiserad politisk aktivitet förbehållet små kärngrupper eller heltidspolitiker. Det gäller inte bara de borgerliga partierna utan också medborgarrörelserna och de socialistiska krafterna.

Då detta inträffar under en period med brutal svångremspolitik, uttrycker det en djup misstro mot uttalat ideologiska organisationer i allmänhet och – efter ”socialismens” kollaps och den nyligen genomförda kapitalistiska ödeläggelsen – en djup demoralisering.

Tittar man på den östtyska politiska kartan, finner man en borgarklass – i viss utsträckning fortfarande ”utländsk” -som leder landet, en borgarklass som via återföreningen har erövrat en ansenligt utökad geografisk och ekonomisk potential. Samtidigt har den på köpet fått en hel del allvarliga problem -bl a enbefolkning som dras ner i fattigdom och vars beteende är svårt att förutsäga.

Å andra sidan finns där en arbetarklass, men som i avsaknad av självorganisering och självmedvetande under fyrtio års tid inte uppfattar sig som klass.

Det är först nu, under de våldsamma svångremsangreppen, som arbetarna tagit några steg i den riktningen. Med tanke på de dåliga erfarenheterna av det ”socialistiska” arvet, återstår det att se hur många steg den kommer att gå...

Översättning: Ingemar Sandström Översatt ur: International Viewpoint nr 204, 15 april 1991

Noter

1. I dag finns det naturligtvis ett mycket mer utvecklat socialt skyddsnät.

2. Kurt Biedenkopf, Sachsens konservativa premiärminister, uppskattar att mellan 80 till 100 miljarder D-mark behövs per år. Experter från Internationella Valutafonden har uppskattat behovet till det dubbla.

3. Av subventioner som uppgick till 37 miljarder D-mark betalar den endast 2 miljarder.

4. Samtidigt kan bristen på en erfaren och självmedveten arbetarklass delvis förklara varför det inte funnits utrymme för en auktoritär och högerinriktad personlighet som använder sig av arbetarretorik som t ex Polens Lech Walesa.

5. Som en offentlig demonstration samlades de konservativa och socialdemokratiska premiärministrarna från de nya delstaterna den 12-13 februari till ett ”katastrofmöte” för att diskutera hur man skulle lösa ”städernas allvarliga finansiella kris.”

6. Av totalt 24 miljarder D-mark skall 5 miljarder investeras i offentliga projekt som skolor, sjukhus, byggnader etc; 5,5 miljarder till ”sysselsättningsbefrämjande åtgärder”; 5,6 till transporter; 2,2 till boendet o s v. Företag som investerar i det f d Östtyskland kommer att få upp till 49% av investeringarna återbetalda av staten.

7. I ett öppet brev till Kohl skrev borgmästarna för nio större östtyska städer, att Treuhand endast ville ge kommunerna förlustbringande företag som t ex bostadsförmedlingar och kollektiva transportmedel men inte vinstgivande företag: ”det som går med vinst överförs till den privata sektorn.”

10. Det finns naturligtvis undantag. Den mest ansedde, Kurt Biedenkopf, var för några år sedan partisekreterare för det västtyska CDU och hade rykte om sig som en intelligent och skicklig konservativ politiker. Efter att försiktigt ha kritiserat Kohl fick han avgå som partisekreterare och nöja sig med mindre viktiga partiuppgifter. Nu, då han är ledare för Sachsen, försöker han vinna tillbaka tidigare poster inom partiet genom att skapa sig en profil som östtyskarnas försvarare, vilket han använder i den inre partikampen. Det finns liknande exempel bland socialdemokraterna.