Fjärde internationalen 2/1991
Frågan om makten liksom den allmänna ekonomiska nedgången står allt mer i centrum i den sovjetiska ekonomin. Detta har haft direkta återverkningar på den sovjetiska arbetarrörelsen. Under de första åren av perestrojka handlade arbetsmarknadskonflikterna i allmänhet om löner och arbetsvillkor, där kraven riktades till företagsledningen och i bland till ministerierna.[1]
Även om dessa frågor fortfarande är viktiga, har en ny sorts konflikt vuxit fram under de senaste åren. Arbetarna försöker spela en aktiv roll i styret över fabrikerna, snarare än att föra fram ekonomiska krav.
Konflikterna, som till sin natur är mycket mer offensiva och direkt reser frågan om makten, har framför allt förekommit inom den centrala maskinkonstruktionsindustrin, som till skillnad från kolgruvorna, inte har sett någon samordnad strejkrörelse mellan företagen.
I början av 1990 var det inte särskilt troligt – inte ens för den handfull aktivister som fanns – att bilfabriken AZLK i Moskva, där ”Moskvitj” produceras, skulle bli platsen för något ”uppror”.
Likt många av Moskvas övriga fabriker med till övervägande delen outbildad arbetskraft, är två tredjedelar av arbetarna limitjiki, arbetare som kommer från provinserna med tillfälligt uppehållstillstånd i Moskva, ett tillstånd som kan dras in om man avskedas från fabriken. Dessa arbetare är i allmänhet sårbara och därför lugna.
Men även de riktiga Moskvaborna kände av pressen från och det korrumperande inflytandet av det interna distributionssystemet, som expanderade i samma takt som bristerna i de statliga affärerna förvärrades.
Året innan hade något man hittills aldrig hört talas om hänt på fabrikens fackföreningskonferens: någon ifrågasatte att maskiner köptes från Västeuropa.
Vissa talare skyllde detta på företagsledningens beslut att sända direktörens son (att åka till Väst är ett åtråvärt privilegium) och inte de arbetare och ingenjörer som hade de verkliga kunskaperna om maskinen.
AZLKs arbetare kom också ihåg hur direktören året innan hade struntat i arbetskollektivets (självförvaltningens) beslut och på egen hand bestämt ett planmål på 120 000 tillverkade bilar. Han gick så långt att han avskedade den populäre vice direktören, som hävdat att fabrikens kapacitet bara var 80 000 bilar.
Faktum är att endast 74 000 bilar tillverkades 1989; ändå fick arbetarna sin bonus, eftersom direktören hade goda förbindelser och lyckades övertyga ministeriet om att ”korrigera” planen.
Antagandet av den ursprungliga planen hade gjort det möjligt för direktören att få extra resurser, av vilka en del gick till att köpa in den maskin som låg oinstallerad.
Under 1989 förkastade också arbetarna företagsledningens föreslagna plan på femton ”svarta” lördagar (då de skulle arbeta). Direktören, som var mån om att haka på nya den inriktningen (vilken sedan, vilket vi skall se, övergivits) beslöt idiotiskt nog att rådfråga arbetarna.
Annars betraktade arbetarna med sina vanliga dystra och tysta uppsyner företagsledningens oförmåga att rationellt organisera produktionen och skapa normala arbetsvillkor, liksom den alltmer utbredda korruptionen (de enorma summor som förekommer i skuggekonomin och den stora efterfrågan på nya Moskvitj har öppnat nya möjligheter).
Då publicerades en artikel i Komsomol 'skaja pravda, skriven utifrån information som aktiva på fabriken försett tidningen med, om den dåliga företagsledningen.
Om 17 500 arbetare producerade 175 000 bilar år 1985, gjorde 16 900 arbetare mindre än hälften så många 1989. Efter artikeln rapporterades i TV att fabriken hade fått böta en och en halv miljon konvertibla rubel, på grund av att man inte fullgjort ett kontrakt om att bygga sportbilar för ett västtyskt företag.
Droppen var ändå nyheten om att åter-försäljarpriset på Moskvitj skulle höjas med 50 procent till 13 500 rubel trots att inga förbättringar hade gjorts. Fabriken skulle få behålla 1 000 extra rubel för sina behov.
I januari 1990 sammankallade monteringsfabrikens arbetarkollektivs råd, som leddes av en grupp aktiva arbetare (som också var partimedlemmar) ett fabriksmöte för att diskutera läget. Till initiativtagarnas stora förvåning strömmade arbetare till från hela fabriken och fyllde alla de 800 sittplatserna och korridorerna till brädden. Följande krav framfördes:
* att direktören skulle avskedas och att en ny skulle väljas;
* att den avskedade vice direktören skulle komma tillbaka;
* nya val till företagets arbetarkollektivs råd, eftersom det nuvarande bara löd företagsledningen;
*inga prisökningar (talare förklarade att företaget i och för sig skulle kunna höja lönerna, men om alla företag gjorde så skulle löneökningen snart förlora sitt värde);
* att limitjiki skulle få samma rättigheter som de fast bosatta;
* en regelbunden arbetsprocess utan spilltid, ”stormning” och störande ingrepp i det interna lagret;
* riktig kostnadsberäkning;
* betalning efter arbetsuppgifter (det förekommer stora löneskillnader mellan olika fabriker för samma arbetsuppgifter).
Några talare krävde att antalet arbetsledare och teknisk personal skulle minska och att de insparade medlen skulle användas för att öka de kvarvarandes lön i enlighet med företagets resultat.
I ett brev till Pravda, förklarade Sergej Novopolskij, ordförande för monteringsfabrikens arbetarkollektivs råd och ledare för en avdelning med mekaniker, den bakomliggande upprinnelsen till explosionen:
”Den viktigaste orsaken är att vi är övertygade om att perestrojkan inte behöver stillatigande arbetare av det slag som den sittande företagsledningen helst skulle vilja se, utan arbetare som tänker, som förstår, och som vet hur man arbetar på ett sätt som är värdefullt för landet.” [2]
Men direktören tillskrev för sin del ”apparatens intriger” allt, en apparat som han anklagade för att missbruka den nya demokratin och glasnost. Han gick med på att hålla en omröstning om företagsledningen, en omröstning som han vann.[3] Den viktigaste följden av mötet var nya val till arbetarkollektivets råd och en halvering av prisökningarna.
Arbetarna var uppenbarligen inte beredda på en utdragen aktivitet. Till viss del beror detta på den ekonomiska krisens och det interna distributionssystemets inflytande.
Det godtyckliga och korrumperande distributionssystemet, även om det kortsiktigt är effektivt, är särskilt förnedrande för arbetarna och lägger ännu mer bränsle på brasan när de sociala explosionerna väl bryter ut. Och de flesta sovjetiska bedömare anser att dessa snart kommer att bryta ut.
Ännu viktigare är kanske att bilarbetarnas krav riktades till företagsledningen, samtidigt som många av problemen bara kan få sin lösning på högre, i synnerhet politiska, nivåer. Varje ny rörelse som föds måste knyta kontakter och samarbeta med arbetare på andra företag om den skall bli kraftfull och få stabila och organiserade former.
Bara ett par veckor efter mötet på AZLK ägde en liknande samling rum på Sibelektrotjasjmasj-fabriken i Novosibirsk, där stora elektriska generatorer tillverkas. Inte heller här hade arbetarna bekymrat sig särskilt över företagets ekonomiska tillstånd. Klagomålen rörde traditionellt maten i cafeteriorna, den dåliga ventilationen och värmen och att varmvatten med jämna mellanrum saknades.
Det var med andra ord ett typiskt företag för maskintillverkning, om man bortser från de skinande nya Toyota-bilar som stod parkerade framför administrationsbyggnaden, även om också dessa höll på att bli en vanlig scen under perestrojkans femte år.
Också här togs initiativet till mötet av en grupp aktivister. Några dagar tidigare hade ledaren för svarvarbrigaden, också han medlem av fabrikens partikommitté, gått runt och talat i fabrikerna och mötts med entusiasm av arbetarna.
Huvudfrågan på mötet var den dåliga fabriksledningen. Direktören hade valts för ett år sedan, men inte genomfört sitt program: inga nya arbetsorganisationsformer hade införts.
Antalet tillverkade produkter var bara hälften av vad den hade varit tjugo år tidigare, medan arbetsstyrkan var lika stor. Monteringsbrigaden stod utan arbete veckovis, medan arbetarna i den angränsande fabriken jobbade tvåskift för samma lön.
Koppartråd, värd tusentals rubel, skars upp eftersom det inte fanns några spolar. Den tekniska- och produktionsdisciplinen hade minskat katastrofalt. Samtidigt som direktören skyllde allt detta på mellannivåerna inom ledningen och anklagade dem för att sabotera hans initiativ, klagade arbetarna över att de ytterst sällan såg honom i fabriken och aldrig nere på fabriksgolvet.
Samtidigt som det kokade i leden och konferensen förbereddes, åkte han till Moskva för att bevista en branschkonferens för direktörer. Chefingenjörens försäkran om att tillståndet inte var så dåligt eftersom vinsterna hade ökat med 400% under åren 1976-88, gjorde inget större intryck på arbetarna.
Men den mest enträgna anklagelsen mot ledningen rörde kooperativen. Dessa hade bildats för att hjälpa företaget att uppfylla statens direktiv om att öka dess produktion av konsumtionsvaror. Arbetarna frågade då:
”Var finns varorna? Vi ser inte fler av dem [på marknaden] än innan. Vem försöker vi lura? Ledningen daltar med kooperativen, och kooperativen rånar företaget in på bara skinnet. Koppar till transformatorer går till kooperativen, men vem kvitterar ut den? Vi producerar inget kopparspill.”
”...Verkmästaren på den första avdelningen mottog 1 500 rubel från ett av de femton kooperativ som organiserats på fabriken för att producera konsumtionsvaror... Faktum är att detta är betalningen för att verkstaden har ruinerats – låt oss tala klarspråk. Fabriken arbetar nu för att möta kooperativens- och inte fabrikens – behov. Fyrtio svetsare lämnade verkstaden för att gå över till kooperativen. Andra verkstäder tvingades då att skicka sitt folk för att hjälpa oss.”
”En av chefingenjörens assistenter fick 2 700 rubel för att konstruera ett bockbord på sin fritid. Varifrån kommer fritiden, om han inte har en arbetsdag med bestämd arbetstid? Partiorganisatören har också smutsat ner sina händer i kooperativen. Han har lämnat över allt sitt arbete till sin assistent och själv finns han ingenstans. Folk är spyfärdiga. Det upprör oss djupt i själen. Vad pågår runt omkring oss? Vi måste göra något åt detta, vi kan inte fortsätta leva så här. '[4]
Mötet valde en arbetarkommitté(som enbart representerade arbetarna, och alltså inte tjänstemännen) som skulle ta makten i fabriken och beslutade att hålla val till arbetarkollektivets kommitté(som representerar alla anställda: arbetare, kontorsanställda, ingenjörer och teknisk personal liksom ledningen), som gjort lite mer än att bara distribuera bristvaror, defisit, som den ryska termen lyder.
Fabrikstidningen flyttades från företagsledningen, parti- och fackföreningskommittéerna och underställdes arbetarkonferensen. Antalet personer i företagsledningen och tekniker och ingenjörer halverades och en ny direktör valdes. (Arbetarkommittén beslutade senare att ge honom ytterligare sex månader; därefter skulle han avlägga rapport inför arbetarna, som skulle fatta det slutgiltiga beslutet).
Mötet karaktäriserade företagets förhållande till ministerierna, de regionala- och unionsregeringarna, (70% av företagets inkomster betalades dit, vilket lämnade litet till kollektivets sociala utveckling), och beslutade att inleda förhandlingar om att minska betalningarna.
Arbetarkommittén fick i uppdrag att med ekonomernas hjälp studera frågan om att gradvis lämna ministeriet (arbetarna var medvetna om att de kanske skulle kunna få det ännu värre om ministeriet inte fungerade som distributör inom deras bransch).
Kooperativen anklagades för att ”plundra företagets resurser och påskynda kollektivets moraliska förfall” och fick order om att lämna fabriksområdet. De anställda inom ekonomi- och bokföringsavdelningarna förbjöds att arbeta i kooperativen. Kooperativens ordföranden beordrades att fullständigt redogöra för dessas aktiviteter.
Mötet riktade också sin uppmärksamhet på det interna distributionssystemets nedbrytande effekt på kollektivet och fattade beslut om att försäljningen av bristvaror såsom konsumtionsvaror, mat, bilar o s v hädanefter bara skulle ske sedan en arbetarkonferens godkänt detta.
I fråga om Toyotabilarna krävdes slutligen en rapport från transportavdelningens chef om kostnaderna för att behålla företagets park av personbilar och mindre lastbilar i budgeten för 1989.
Valet av en arbetarkommitté är på många sätt kännetecknande för många av dessa konflikter. Som en deltagare sade:
”I det stora flertalet fall misslyckas arbetarkollektivets kommittéer [som väljs av alla de anställda] att visa självständighet gentemot företagsledningen. Arbetarkollektivets kommittéskapades från början ovanifrån (fram till dess att regeringen utfärdade speciella instruktioner, leddes de ofta av direktören).”
”Arbetarkommittéerna [som bara representerade arbetarna] stod inte i någon sorts 'tacksamhetsskuld' till någon då de först växte fram, d v s de har inte tillkommit på order uppifrån, utan bildades på grund av att vi insåg att vi alla bär ansvaret för att saker och ting förändras – för om inte vi gör det, vem skall då göra det?”[5]
Bildandet av arbetarkommittéerna återspeglar till viss del den ökade fientligheten mellan arbetare och ”de vita skjortorna” i företagen – kraven på att den administrativa och tekniska personalen skall minskas är mycket populära.[6]
Men det svarar också mot det faktum att teknikerna och den administrativa personalen inte har rätt att överklaga avskedanden och därför blir mer beroende av direktören. En av arbetarledarna förklarade:
”Ingenjörerna på fabriken är våra bröder; de arbetar i samma skit som vi och står inför samma svårigheter... Vi är inte emot dem. De borde vara på vår sida. Våra bristande kunskaper begränsar oss, framför allt när det gäller ekonomiska frågor. Men för närvarande har vi beslutat att bygga upp en arbetarkommitté där endast arbetarna är representerade ...”[7]
”Vi har ett bra vapen – strejken. Ledningen måste vara medveten om denna möjlighet och räkna med oss arbetare... Men ingenjörerna och den tekniska personalen får inte vara med i vårt arbetarkollektivs kommitté.”
En annan intressant aspekt i konflikterna är den initierande roll som aktivister i arbetarpartier ofta spelar. Detta inträffar trots att kommunistpartiet generellt är mycket impopulärt bland arbetarna, som lämnar partiet i stora skaror.
På en lastvagnsfabrik i Vilnius, vars existens under våren 1990 hotades av Moskvas oljeembargo och de av republikens regering föreslagna ekonomiska reformerna, upplöste arbetarna arbetarkollektivets kommitté och tog kontrollen över företaget.
Kommittén instruerades att ”vidta alla åtgärder för att organisera företaget så att det fungerade helt normalt, något som på sistone undergrävts”. Bland annat slöt den ett kontrakt med Bjelorysslands transportministerium (på andra sidan Litauens gräns), vilket gick med på att förse företaget med bränsle och reservdelar.
”Det hade jag aldrig trott”, kommenterade en medlem av administrationen. ”Jag har alltid trott att det viktigaste för dem var deras 19 rubel per dag, och att de gav blanka fan i resten.”[8]
På ett företag för maskinkonstruktion i Voronesj missbrukade direktören fabrikens utrustning och materiel för sin egen vinnings skull. Det var ett litet, uselt organiserat företag i synnerligen dåligt ekonomiskt skick, ändå hade det sju välavlönade vice direktörer.
Uppmuntrade av partikommittén, sammankallade en knapp majoritet inom arbetarkollektivets kommittéen arbetarkonferens. Den valde en arbetarkommitté, vars uppdrag blev att undersöka hur det stod till i företaget och att återupprätta ordningen. Direktören ersattes i ett val med flera kandidater och affärerna gick snabbt bättre.[9]
På ett företag för maskinkonstruktion i Novosibirsk, stängde arbetarna igen ett kooperativ som ledningen försett med företagets lager och transporttjänster. Detta hände efter att en grupp arbetare öppet hotade vice direktörens säkerhet och fann ett kontrakt som visade att han var anställd i det kooperativ som hade sålt fabrikens råvaror vid sidan om för två eller tre gånger över det statliga priset.[10]
På VAZ bilfabrik fick arbetarna först genom en intervju i företagstidningen-med företagets vice generaldirektör reda på att, som en arbetare uttryckte det, ”våra smarta chefer redan hade förberett en mängd dokument som skulle ombilda VAZ till en koncern”. Deras svar blev att förklara att VAZ och hela dessproduktion tillhörde arbetarkollektivet.[11]
Konflikterna om makten över företagen, dvs om arbetarnas självförvaltning, kommer med säkerhet att växa så länge den ekonomiska och politiska desintegrationen i landet fortsätter och företagens och ministeriernas administrationer, bakom ryggen på arbetarna (som typiskt nog misstänker det värsta), ombildar företaget till gemensamt ägda (joint) aktiebolag, inordnar dem i ”koncerner”, ombildar departement till kooperativ och grundar joint venture-företag och kommersiella banker med företagens resurser och pengar.
Fram till helt nyligen kunde man dock inte tala om en självförvaltningsrörelse i Sovjetunionen. Det handlade bara om isolerade konflikter om makt och kommittéernas aktivitet i företagen.
Den organiserade arbetarrörelse, som uppstod under gruvarbetarnas strejk i juli 1989, kännetecknas av en i grunden, men ändå inte uteslutande, trade-unionistisk inriktning.
Efter strejken 1989 omvandlade gruvarbetarna strejkkommittéerna till regionala arbetarkommittéer. Deras huvudsakliga funktion var att övervaka att den överenskommelse med regeringen, resolution 608, som gjorde slut på strejken, uppfylldes.
Gruvarbetarna har också hållit två nationella kongresser, i juni och oktober 1990. Kongresserna resulterade i att en oberoende fackförening grundades.
Till skillnad från den officiella fackföreningen, som organiserar alla anställda inom Ministeriet för kolindustrin, begränsar sig den nya fackföreningen till att organisera den personal som inte sitter i ledande ställning och som är direkt anställda i kolgruvorna eller i de fabriker som bereder kolet.
Kuzbass arbetarkommittéers femte kongress, som (jämte det mycket mindre Petjora-bäckenet) har varit den mest militanta och politiserade regionen, satte i september 1990 som sitt centrala mål bildandet av en ”normal” fackföreningsrörelse.[12]
För att vara en rörelse som växte fram ur ingenting efter nästan 60 år av mycket effektivt förtryck är detta en oerhört imponerande landvinning. Icke desto mindre befinner sig rörelsen i dag i kris.
Den har inte spritt sig utanför gruvorna och gruvregionerna. Den union av arbetarkommittéer som vuxit upp i andra regioner består huvudsakligen av små grupper av aktivister, som kan bryta sig ut ur sin isolering först när allvarliga konflikter uppstår i deras företag.
Ingen av de organisationer utanför gruvområdena som deltog på de Oberoende arbetarorganisationernas och -rörelsernas kongress i maj 1990 i Novokuznetsk (där Arbetarkonfederationen bildades) har något som tillnärmelsevis liknar en massbas.[13]
I gruvområdena har aktiviteten bland de vanliga medlemmarna sjunkit, liksom banden mellan arbetarkommittéernas union och de vanliga medlemmarna.[14]
Många av delegaterna till den andra kongressen för gruvarbetarna i Donetsk i slutet av oktober 1990 var inte alls övertygade om att kongressens beslut att grunda en ny fackförening skulle mötas av ett aktivt eller entusiastiskt svar hemma i gruvorna.[15]
Krisen är framför allt politisk mot bakgrund av den fördjupade ekonomiska krisen. Försöken att genom traditionellt fackligt arbete försvara levnadsstandarden och arbetsvillkoren i en ekonomi stadd i upplösning, har nått sina yttre gränser.
Gruvarbetarna har själva erkänt att regeringen saknade de nödvändiga medlen för att kunna genomföra vissa delar av Resolution 608 och att många av de ekonomiska framgångar som vanns snart gick om intet på grund av inflationen.
Under de villkor som råder i Sovjetunionen leder en snäv traditionell facklig inriktning dessutom ofta till solidaritet mellan arbetare och administration, ofta på bekostnad av den övriga befolkningen, som slutligen står där med räkningar som det absolut inte går att betala.
Till exempel organiserades brevbärarnas endagsstrejk den 15 juni 1990 av Kommunikationsministeriet självt.[16] Och gruvarbetarnas andra kongress finansierades a v Ministeriet för kolindustrin, som hade representanter i organisationskommittén. Detta måste säkerligen resa frågor om vilka intressen som byråkratin gynnar i dessa rörelser.[17]
Gruvarbetarrörelsen förde givetvis fram viktiga politiska krav på en demokratisering av staten. Men den grundläggande frågan förblev obesvarad: vad skall vi använda denna demokrati till, när och om den vinns?
De mest politiserade personerna och grupperna (ofta de som starkast står under liberalernas inflytande) har tenderat att förespråka en trade-unionistisk inriktning för arbetarrörelsen och, i den mån som de för fram ett positiv ekonomiskt program, en marknadsreform som de lånat idéer av från liberalerna. Men dessa idéer ställs inför samma bistra verklighet som liberalerna nu tvingas möta.
Representanter från Kuzbass-regionens Arbetarkommittéers union, som under Vjatjeslav Golikovs ledning har den starkaste pro-liberala inriktningen, deltog i Sjatalin-Javlinskij-kommissionens arbete för att utarbeta 500-dagarsplanen. Detta är en plan för en fullständig privatisering av ekonomin och upprättandet av ett marknadssystem i vilket statlig reglering spelar en underordnad roll.[18]
Kuzbass-fackföreningen har varit varma anhängare av Boris Jeltsin och det ryska parlamentet, som de ingick en överenskommelse om samhällsfred med i utbyte mot parlamentets stöd till skapandet av en ”zon för gemensamt (joint) entreprenörskap” (frihandelszon) i Kuzbass.
Men Golikov tvingades i sin rapport till fackföreningens femte kongress i slutet av september 1990 att erkänna den ”deformering” som redan framträtt i Kuzbass i och med den privata sektorns och marknadens utbredning i regionen.
Han vädjade om att ”inte lämna denna process åt sig själv utan arbetarnas inblandning. Samtidigt som vi försvarar marknadsförhållandena i ekonomin, kommer vi inte att tillåta att den köps upp av de existerande strukturerna och deras funktionärer”. Ändå kom han inte med några praktiska förslag för att förhindra detta.
På ett liknande sätt stod det i konferensens Appell till arbetarna i Kuzbass:
”Övergångsprogrammet till marknadsförhållanden och, i Kuzbass, även skapandet av en zon för gemensamt entreprenörskap, uppfattas på det hela taget positivt av arbetarna i regionen. Men samtidigt orsakar övergången till kostnadsberäkning och självfinansiering inom företagen redan att antalet arbetstillfällen minskar och att icke lönsamma företag läggs ner. Övergången till marknadsförhållanden kommer att än mer intensifiera denna process.”
Men i stället för att ifrågasätta det kloka i denna reform, uppmanar appellen till grundandet av ”genuina fackföreningar” som kan försvara arbetarna.[19]
Kuzbass-ledarnas liberala inriktning grundas till stora delar på att de förstår att regionen har goda förutsättningar att vinna på marknaden. Kostnaderna för att bryta kol i Kuzbass är relativt låga, eftersom industrin här är jämförelsevis ny och kolet ligger nära jordytan, vilket ofta gör det möjligt att bryta i dagbrott. Exportkontrakt har redan undertecknats med Japan.
En del ekonomer hävdar emellertid att den optimism som frodas i Kuzbass kommer att vara kortvarig. Regionen ligger 6 000 kilometer från närmaste hamn och exporten understödjs genom subventionerade, billiga sovjetiska fraktavtal.
Om fraktkostnaderna ökade till världsmarknadsnivå skulle det inte bli några utländska kontrakt. Hur länge kommer järnvägen gå med på att subventionera de vinster i utländsk valuta som gruvindustrin i Kuzbass ror hem?
Framtiden för Donbass kolgruvearbetare ser emellertid inte alltför rosenskimrande ut. Gruvorna är gamla, djupa många är i praktiken redan tömda – och produktionskostnaderna är höga. Här hotar övergången till marknadsförhållanden leda till massarbetslöshet och utplånandet av hela städer och byar i regionen.
Det är därför inte förvånande att gruvarbetarrörelsen utanför Kuzbass och Petjora-bäckenet (som har exportkontrakt med Sverige genom de arktiska hamnarna) har varit mindre entusiastisk inför marknaden.
När de oundvikliga konsekvenserna av övergången till marknadsekonomin, som de liberala reformanhängarna redan insett, står klarare, kommer deras avsaknad av entusiasm att slå över till oro och bestörtning.
Efter tillkännagivandet av 500-dagarsplanen, vilken innebär att subventionerna upphör och att priserna eventuellt släpps fria, sände dussintals gruvklubbar och företag arga telegram till regeringen.[20]
En delegation gruvarbetare från Jakutotol kom till Moskva för att protestera mot planerna på att skära ned industrins centrala administration och upphöra med subventionerna. De förklarade:
”De naturliga och geologiska förutsättningarna varierar från gruva till gruva. Därför kan de inte alla vara lika lönsamma. I vår gruva ligger den genomsnittliga kostnaden för kolet på mellan en och arton rubel, medan den i Donbass varierar mellan fyrtio och etthundratjugo rubel. Utan den centraliserade fördelningen av pengarna, utan subventioner, kommer Donbass inte att överleva. .. Utan en centraliserad ledning, kommer motgångar och chocker att drabba branschen.”[21]
Mot bakgrund av denna oro, beslutade organisationskommittén på gruvarbetarnas andra kongress att inte stödja planen. En av dess medlemmar, en gruvarbetare från Karaganda, förklarade:
”Det finns motsättningar och det pågår en diskussion inom kollektiven och i organisationskommittén [om övergången till marknadsekonomin]. Det intressanta är att vi själva deltog i utarbetandet av ett av programmen – Sjatalins... Men vi avvisade det. Varför? Främst för att de hårdaste slagen kommer att riktas mot den råvaruförbrukande industrin, och vi ville först se ett särskilt övergångsprogram till marknaden för vår bransch.”
”Givetvis förstår en del av befolkningen att det kommer att vara nödvändigt att göra vissa uppoffringar, men det finns också många som säger: vad har jag för behov av marknaden om mina intressen körs över, om jag förlorar förmåner och anställningstrygghet?”
”...Vi är också oroade av det faktum att genomförandet av Sjatalin-programmet leder till att presidenten får oerhört stor makt. I går uttalade vi ju oss för en demokratisering av samhället och självförvaltning.”[22]
Organisationskommittén krävde att industrins centrala administration och subventionerna skulle bevaras, åtminstone under en övergångsperiod.[23] Till och med Representanternas råd inom Arbetarorganisationen, inom vilket liberalerna till en början hade stort inflytande, vägrade att stödja 500-dagarsplanen vid sitt möte i Donetsk i september 1990.[24]
Åsiktskillnaderna inom gruvregionerna kom till uttryck redan vid inledningen av den andra gruvarbetarkongressen i slutet av oktober 1990, då dagordningen diskuterades.
Det fanns tre huvud frågor: en rapport om hur besluten på den första kongressen hade genomförts, övergången till marknad inom kolindustrin, inklusive en rapport från ministern, samt grundandet av en oberoende fackförening.
Delegater från Donbass insisterade på att den andra frågan skulle diskuteras utan tidsbegränsning. De kände att deras region stod i farozonen och att de inte skulle ha särskilt stor nytta av fackföreningen om gruvan lades ned.
Delegaterna från Kuzbass krävde för sin del att den tredje frågan skulle ägnas mycket tid, eftersom arbetarna, oavsett vilket system de levde under, skulle behöva starka fackföreningar som kunde försvara dem.[25]
Även om den överväldigande majoriteten av delegaterna var för en ny oberoende fackförening (en betydande minoritet var för att demokratisera den gamla), undveks en splittring om dessa olika inriktningar med nöd och näppe först mot slutet av kongressen, då en ny fackförening hade bildats.
Men kongressdelegaterna förblev oerhört missnöjda med rapporten om övergången till marknaden, även om ministern hade försäkrat dem om att det inte skulle bli några avskedanden under 1991. (”Om ens en enda gruvarbetare blir avskedad”, sade han, ”då behöver ni inte komma till mig – jag avgår själv.”)
Diskussionen klargjorde att även om många gruvarbetare fruktar marknaden, vill de ändå inte gå tillbaka till det gamla systemet. Men ministern kunde inte presentera några nya visioner, förutom att be regeringen om ytterligare subventioner. Delegaternas svar blev att fatta beslut om att bygga upp en egen expertkommission för att utveckla en plan för industrin.
Detta beslut innebar ett indirekt erkännande av begränsningarna med det strikt trade-unionistiska förhållningssätt som en del av Kuzbass-delegaterna, t ex Gorlikov, förespråkade.
Delegaterna hävdade att kongressens huvudsakliga uppgift var att skapa en fackförening som slogs för att arbetarna skulle få så mycket betalt som möjligt av ”arbetsköparen”. Men de flesta delegater hade uppfattningen att fackföreningen inte kunde ge upp frågan om förvaltningen av fabrikerna och omställningen av industrin.
Översatt ur International Viewpoint nr 210 4 mars 1991
Översättning: Lars Gus Kaage
[1] Se D. Mandel ”Revolutionary reform in Soviet factories: Restructuring relations between Workers and Management” Socialist Register, 1989, London: Merlin Press, 1989, ss 102-129. Om gruvarbetarnas rörelse, se T. Friedgut och L. Siegelbaum, ”Perestroika från below: The miners' strike and its aftermath”, New Left Review, 1990, ss 5-32; D. Mandel ”Rebirth of the Soviet Labour Movement: The coalminers' strike of july 1989”, Politics and Society, vol 18, september 1990, ss 381-404.
[2] Pravda, 8 februari 1990. Detta stycke bygger huvudsakligen på intervjuer och en inspelning från januarimötet.
[3] Za soveskuju malitirazhku (Moskva) 5 februari 1990.
[4] ”Demokratisatsija na proivodstve: vlast' dela i valst' ...tj'ja?” EKO (Novosibirsk) nr 8 1990, ss 85-102.
[5] Rabotjaja tribuna, 15 juni 1990.
[6] Åsikten om att ”de där människorna” inte arbetar är mycket spridd bland arbetarna. En annan bidragande orsak är den lönereform som infördes 1987. Denna har lett till att den tekniska och administrativa personalens löner ökat avsevärt mer än genomsnittslönen. V. Pavlov och I Jurtjikhova, ”Novje uslovija oplati truda”, Sotsialistitjeskij trud, nr 8 1990, s 89.
[7] ”Demokratizatija na proivodstve”, a a, s 96.
[8] Rabotjaja tribuna, 15 augusti 1990.
[9] A. a., 15 juni 1990.
[10] A. N. Sjkulov, ”Na potustotonnej traektorij”, EKO, nr 8 1990, ss 108-9.
[11] Nasja gazeta (Novokuznetsk), nr 33, 2 oktober 1990.
[12] Nasja gazeta (Novokuznetsk), nr 33, 2 oktober 1990.
[13] P. Funder Larsen ”Workers of the USSR unite!”, International Viewpoint, nr 187, 18 juni 1990 och B. Ichlov, 'Neklassovij vrag”, Rabotij vestnik (Perm), nr 5, maj 1990, ss 4-7.
[14] Detta noterades t ex av V. Golikov, ordförande för Kuzbass Arbetarkommittéers union, i hans rapport till den femte konferensen den 29-30 september 1990. Se Nasja gazeta, nr 33, 2 oktober 1990.
[15] Ovanstående grundas på samtal och på opublicerade dokument från kongressen.
[16] Kazanskij rabotjij (Kazan), nr 2 juli 1990.
[17] Människor närstående den (officiella) Arbetarfackföreningen inom kolindustrin hävdade att ministern var för att bilda nya fackföreningar för att splittra arbetarna. Samtidigt som det förmodligen ligger en hel del sanning i detta, ansåg de flesta av delegaterna till gruvarbetarnas kongress att alla vidare försök att reformera den gamla fackföreningen var fruktlösa.
[18] En sammanfattning av programmet finns i Komsomolskaja pravda, 29 september 1990. För en analys av detta och en jämförelse med den sovjetiska regeringens ”Grundläggande inriktning för en stabilisering av ekonomin och övergången till en marknadsekonomi”, se A. Kolganov, ”Doloj Nomenklaturnji kapitalizm!”, Dialog, nr 17, november 1990, ss 41-8.
[19] Nasja gazeta, nr 33, 2 oktober 1990.
[20] Redaktionen för den populära veckotidningen Argumenti i fakti refuserade, utan förklaring, en artikel skriven av en av dem som sände telegram. Detta hänger förmodligen samman med det faktum att fem medlemmar av redaktionen är ledamöter i det ryska parlament, som med bara en röst emot antog 500-dagarsplanen, trots att endast ett fåtal av ledamöterna bara hade sett en kortfattad sammanfattning av planen.
[21] Rabotjaja tribuna, 25 september 1990.
[22] Komsomolskaja pravda, 4 oktober 1990.
[23] Rabotjaja tribuna, 21 oktober 1990
[24] Personligt samtal. Arbetarorganisationen grundades av De oberoende arbetarorganisationernas och rörelsernas kongress i Novokuznetsk i maj 1990.
[25] Från opublicerade protokoll och personliga samtal. Under en punkt försökte Golikov lugna Donbass-arbetarna genom att säga att Kuzbass hade hjälpt de brittiska gruvarbetarna under deras strejk: varför skulle de då inte hjälpa sina kollegor?