Fjärde internationalen 2/1991
Även om självförvaltningen inte har spelat någon framträdande roll i gruvarbetarrörelsen, skulle inte ens de ledare som står närmast liberalerna tveka att säga att de stöder idén. Man får ofta intrycket av att deras allians med liberalerna inte till ringa del grundas på en missuppfattning (som närs av den liberala retoriken om ”folkets företag” och att ”återlämna egendomen till folket”) om att den marknadsekonomi som förespråkas av ”demokraterna” är en nödvändig förutsättning för en verklig självförvaltning.
I själva verket visar den jugoslaviska marknadsreformens historia, där de rikaste erfarenheterna finns, att självförvaltningen leder till kraftiga begränsningar av det fria flödet av kapital och arbetskraft, och som sådan över huvud taget inte går att kombinera med en effektivt fungerande ”fullblodsmarknad” av det slag som Michail Gorbatjov har sagt att han vill införa i Sovjetunionen.
I Jugoslavien, liksom i övriga Östeuropa och Sovjetunionen, åtföljs marknadsreformens ”radikalisering” av en reträtt från själva idén om självförvaltning och ett återinförande av den fria äganderätten även rätten att äga, styra och sälja fabriker.
Men även om självförvaltningsidén hittills bara har spelat en obetydlig roll i den organiserade arbetarrörelsen i Sovjetunionen, har den ändå aldrig helt varit frånvarande.
Vid de Oberoende arbetarorganisationernas och rörelsernas kongress i Moskva i maj 1990, där vissa liberala Moskva-intellektuella ledares inflytande var stort, argumenterade en minoritet bland delegaterna, ”De 33:s block” (de flesta kom utanför gruvregionerna och hörde främst hemma i de industrialiserade centra i Ural), för en självständig arbetarrörelse inom den bredare demokratiska rörelsen (en åsikt som liberalerna starkt vände sig mot).[1] De föreslog följande plattform som svar på vad de beskrev som en offensiv mot arbetarnas sociala och politiska rättigheter:
”Under inga som helst omständigheter går vi med på att ta ifrån arbetarna rätten att styra sina företag och förverkliga själv-förvaltningens principer; vi motsätter oss att ekonomiska reformer genomförs på arbetarnas bekostnad, att reallönerna sänks och att arbetslösheten ökar; vi motsätter oss en demokratisering av egendomsförhållandena genom utförsäljning av statliga företag till privatpersoner.”[2]
Konflikten om makten över företagen och den alltmer utbredda misstron bland arbetarna innebar i praktiken att omvandlingen av företagen till byråkraternas och ”affärsidkarnas” egendom inom ”skuggekonomin” bildade bakgrunden till framväxten av en organiserad självförvaltningsströmning inom arbetarrörelsen.
Men den omedelbara impulsen uppstod genom att Högsta sovjet antog en ny Lag för sovjetiska företag på sin vårsession 1990.
Denna lag, som antogs med misstänkt liten publicitet, ersätter 1987 års Lag om statliga företag, i vilken en vittomfattande självförvaltning för arbetarkollektiven garanterades, däribland rätten att välja företagsledning och delta i den genom valda arbetarkollektivråd.[3]
Antagandet av den nya lagen förklarades då med behovet av att förenkla demokratiseringsprocessen och inrikta sig på marknaden. Men de aktivister som fick kännedom om lagen beskrev den som att den ”berövade arbetarkollektivens råd varje verklig funktion i styret av företaget och att den i praktiken reducerade dem till ingenting.”[4]
Under den nya lagen, som inte sade någonting om självförvaltning, kommer företagen att styras av kontrakt, som bestäms av ägarna.
En vecka efter det att lagen antogs, förklarade arbetarna på monteringsfabrikens löpande band vid VAZ-fabriken: ”[Vi] är djupt förbittrade över det faktum att Sovjetunionens Högsta sovjet, den 4 juni 1990 i hemlighet för det sovjetiska folket antog Lagen för sovjetiska företag, utan att ens publicera ett utkast i tidningarna och underställa den kollektiven för diskussion. En rå provokation har riktats mot landets arbetande. En lag som påverkar varje arbetarkollektivs intressen har antagits, utan att arbetarna själva på minsta sätt har tillfrågats.” [5]
I själva verket hade offensiven mot självförvaltningen, som aldrig genomförts någonstans, inletts många månader tidigare, genom regeringens direktiv om att företagsledningen inte längre skulle väljas. Den företagsledningsvänliga tidningen EKO skrev:
”Det absurda med dessa val behöver knappast diskuteras och det har redan Nikolaj Ryzjkov erkänt. Michail Gorbatjov, som först föreslog dem, har inte uttryckt sin åsikt, men hans tystnad talar sitt tydliga språk.[6]
De liberala ideologerna har också deltagit i offensiven, även om de oftast gömt sig bakom en retorik för självförvaltning. Gorbatjovs personlige rådgivare, ekonomen Nikolaj Petrakov, har talat om att bilda ett aktieägarnas råd (som inte begränsas till företagets anställda).
Rådet kommer utnämna direktörer och fatta de avgörande besluten om investeringar, utdelningar och vinster, som ”ett steg på vägen mot en självförvaltning fristående från överordnade led”.[7]
Sammankallandet av den första Allunionella konferensen för arbetarkollektivens råd och arbetarkommittéer i Toljatti den 31 augusti till 4 september 1990 var ett direkt svar på antagandet av den nya lagen.
Trots att omkring hundra delegater från företag med sammanlagt mer än två miljoner anställda deltog, ignorerades den fullständigt i de nationella massmedierna.
Rabotjaja tribuna (Arbetarnas tribun, utgiven av det Sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté) var den enda centrala tidning som bevakade konferensen. Då var ändå huvudsyftet att besvara utmaningen från ledaren för det Demokratiska partiet,[8] Nikolaj Travkins. Travkin hade lovat att äta upp sin hatt om tidningen publicerade konferensens regerings-kritiska resolution.
Ett TV-team från det nationella nyhetsprogrammet Vremja kom också till konferensen, men med syftet att filma Venjamin Jarin, en ”ärbar” arbetare och medlem av Gorbatjovs Presidentråd.
Jarin sade på konferensen att presidenten hade givit honom i uppdrag att organisera representanterna för arbetarkon-trollråden kring sig själv och Presidentrådet.[9]
Det är uppenbart att konferensens uteblivna svar på detta erbjudande förklarar varför inga nyheter sändes ut i sovjetisk TV.
Samtidigt som konferensen slöt upp bakom den nya lagens intention att öka företagens ekonomiska aktivitet, betecknade de den i övrigt som anti-demokratisk, riktad mot självförvaltningen till förmån för företagsledningarnas och ministeriernas godtycke och att den skulle hindra avmonopoliseringen och den statliga avregleringen.
Vissa hävdade att arbetarkollektivens råd hade varit undergivna företagsledningen och att de hur som helst var omoderna nu när regeringen hade antagit en privatiseringspolitik,[10] som möjliggör mer ”progressiva” former för styre över företagen.
Den nya lagen föreskriver att företag måste styras i enlighet med de kontrakt som deras ägare har skrivit. Några argumenterade att eftersom arbetarkollektiven skulle bli ägarna, varför ställa till så mycket bråk och väsen? Om de bedömde att råden skulle vara användbara, skulle de kunna besluta om att återinföra dem.
Men det är just här problemet ligger: majoriteten av delegaterna var inte alls övertygade om att arbetarkollektiven skulle få ta över fabrikerna efter staten. Och detta var lika oklart i 500-dagarsplanen som i den sovjetiska regeringens Grundläggande inriktning för stabilisering av ekonomin och övergången till marknadsekonomi.
Båda tillåter olika ägandeformer och ingen ger några särskilda fördelar för självförvaltning, eller ens att arbetarkollektiven äger eller kontrollerar företag. Tvärtom, bortser man från retoriken och den medvetna oklarheten i de avsnitt som handlar om ägande och företagsskötsel, innehåller de ett helhjärtat angrepp på självförvaltningen och för införandet av fullständiga rättigheter för privat egendom.[11]
Följdenligt krävde konferensen att de anställda själva skulle få välja vilken ägandeform deras egna företag skulle ha. De skulle få två alternativ: antingen kunde de bli kollektiva ägare, utan att behöva köpa företaget, eller också skulle de kunna fatta beslut om att företaget även i fortsättningen skulle vara statligt ägt, men styras av rådet.
När det första alternativetdiskuterades argumenterade vissa för att de skulle köpa företaget, eftersom det var uppbyggt av hela samhället och inte bara av kollektiven.
Men majoriteten avvisade argumenten, inte minst för att arbetarna inte har några pengar att köpa sina företag för.
Alla var även ense om att företagsledningen skulle vara anställd av kollektivet och stå under dess övervakning, oavsett vilket av alternativen det gällde.
Mötet deklarerade att det var ”otillåtet att omvandla ministerierna till koncerner som spelade rollen av ägare av aktiebolagen”. Man vädjade till Högsta sovjet att upphäva lagen till dess den reviderades så att konferensens beslut tillgodoseddes.
De bad också parlamenten i republikerna att ignorera de bestämmelser som gick emot besluten om självförvaltning i 1987 års lag.
Konferensen valde en organisationskommitté som skulle samordna arbetarkollektivens råd och arbetarkommittéernas aktiviteter över hela landet och föra deras talan. Organisationskommittén fick i uppdrag att delta i omarbetningen av lagen och att sammankalla en kongress för självförvaltningskommittéerna till december, då en permanent organisation skulle bildas.[12]
Detta var det första organiserade uttrycket för hur åtminstone en betydande del av arbetarna ser på den ”statliga avregleringen”. De underliggande skillnaderna mellan motiven för arbetarnas respektive liberalernas stöd för marknadsreformer klargjordes.
Införandet av en ”fullblodsmarknad”, liberalernas yttersta målsättning, innebär som vi tidigare sett och om vi lämnar retoriken därhän, att en fullständig privat äganderätt införs.
Arbetarna stöder marknadsreformen och företagens självständighet. Detta skulle kunna lägga grunden till en mer rationell ekonomi och en verklig självförvaltning för kollektiven.
Även om konferensen inte uttalade sig i denna fråga, låg det inneboende i deras ställningstaganden att de företag som ägs av kollektiven (de företag som förblir statligt ägda berörs inte) inte kan delas upp eller säljas.
Trots organisationskommitténs knappa resurser och svårigheterna att hitta en tillräckligt stor lokal för 700 delegater och 300 observatörer, framför allt arbetare och ingenjörer, deltog självförvaltningsaktivister från stora företag som tillsammans har sju miljoner anställda på Arbetarkollektivens råds och Arbetarkommittéernas första kongress den 8-10 december 1990.
Många av delegaterna fick själva betala resan och vissa utsattes för hot av företagsledningen.[13]. Men de viktigaste målsättningarna med mötet – att bilda en bestående organisation av självförvaltningskommittéer, att på nytt bekräfta Toljatti-konferensens ställningstagande till Lagen för sovjetiska företag och den statliga avregleringen samt att utveckla en handlingsplan – uppnåddes.
Kongressen grundade Arbetarkollektivens råds och Arbetarkommittéernas Union (AAU) och valde ett råd med representanter från de viktigaste regionerna med tre ordföranden.[14]
En hetsig debatt utspelade sig i frågan om en varningsstrejk som hade ägt rum i början av januari till stöd för kongressens programmatiska krav. Även om strejken som medel inte uteslöts, beslutade man att först försöka på andra sätt, framför allt genom parlamenten i republikerna.
Ordföranden för Sovjetunionens Högsta sovjet, A Luk'janov, försökte övertyga delegaterna om att det sovjetiska parlamentet var för att självförvaltningsråden skulle ha rätt att besluta i alla frågor som påverkade arbetarnas grundläggande intressen.
Han inbjöd dem att tillsammans med parlamentet göra en översyn av lagarna för företagen och ägandet. Han erkände också att dessa redan överspelats av händelseutvecklingen.
Men delegaterna lät sig inte övertygas. Sergej Novopolskij från AZLK-fabriken förklarade:
”Det är inte avhängigt löften och deklarationer och inte heller den andra sidans intentioner, utan vår beslutsamhet. Om de inte genomför våra krav, kommer vi att utlysa strejk.” [15]
Ett dominerande tema i diskussionen var faran för att den byråkratiska klanen, som anpassar marknaden för sina egna intressen, i all tysthet skulle lägga beslag på den statliga egendomen. Som framgår av mina tidigare artiklar, finns det stora belägg för detta. AAUs program för omedelbara åtgärder beskriver...
”...den kritiska situationen i landet, vilken hänger samman med det administrativa kommandosystemets försök att stärka sin ställning genom att lägga beslag på den egendom som tillhör folket och göra de arbetande till anställda slavar som berövats alla rättigheter.”
Programmet uppmanar råden att samla alla kollektiv för att höra rapporter om hur administrationen agerat...
”...även när det gäller gemensamt ägda företag, småföretag, kooperativ, liksom när det gäller deras deltagande i associationer och koncerner... och att förhindra varje försök att bakom ryggen på kollektiven omvandla företagen till koncerner, aktiebolag o s v.”
AAUs grundläggande mål är att uppnå...
”...lagstadgade garantier och att i praktiken förverkliga arbetarkollektivens fria val av ägande- och styresformer...liksom] att dra in arbetarkollektiven i skötseln av företagen, som ett av de viktigaste sätten att bekämpa det totalitära systemet. Målet är att upphäva de arbetandes avlägsnande från makten och ägandet och att avskaffa den kasern-byråkratiska statens grymma exploatering av folket.”
”Unionen förenar arbetarkollektiven och har som mål att öka deras aktivitet i samhällslivet för att förbättra situationen i landet, för att hela tiden på ett positivt sätt sätta press underifrån på lagstiftande och verkställande organ samt slutligen förhindra handlingar riktade mot folket och underlätta ett precist och snabbt verkställande av planer och beslut som ligger i de arbetandes intresse.”[16]
Ur socialistisk synvinkel är AAUs program inte entydigt, och det är värt att först se på en del av de potentiella faror det pekar på. Jag har redan visat att även om kollektivets egendoms oförytterliga och odelbara natur logiskt kan härledas ur programmet, blir detta aldrig uttalat.
Men viktigare ändå är att det inte finns något övergripande ekonomiskt program. AAU stöder marknadsreformen (även om inte heller detta sägs rent ut), men kommer denna reform att leda till ett system som kännetecknas av marknadsförhållanden, d v s ett system där marknaden dominerar och dikterar sin logik för samhället, eller till ett system där marknadsförhållandena är en ekonomisk reglerings- och samordningsmekanism, som är underordnad samhällets kollektiva, medvetna vilja?
Man kan hävda att rörelsens betoning av företagens självständighet och kollektivens ägande lika väl kan utgöra grunden för ett möjligt återinförande av kapitalismen, som för uppbygget av en socialistisk ekonomi grundad på självförvaltning; allt beror på om betoningen läggs på marknaden eller arbetarnas kollektiva ägande.
Om betoningen läggs på marknaden verkar det mer förnuftigt att välkomna den monopolism som grundas på arbetarnas självförvaltning än på byråkratisk monopolism; båda gynnar särskilda, korporativistiska intressen på kollektivets bekostnad.
Gorbatjov går åt ”höger”. I synnerhet i försöken att stötta upp Unionen och den sammanfallande ekonomin genom en extraordinär presidentmakt som grundas på armén och KGB och utnämnandet av konservativa till vissa topposter.
Många liberaler inser att ”den statliga avregleringen” inte fortgår som de skulle önska, d v s på ett sätt som skulle förstärka den intellektuella elitens inflytande och ekonomiska vinning och leda till en privat sektor som inte är beroende av byråkratins nycker. En del av dem föreslår därför att de skall ingå en allians med självförvaltningsrörelsen – allt i hopp om att de skall behärska den.
Gavril Popov har offentligt varnat för två möjliga privatiseringsalternativ:
”Antingen överförs egendomen till byråkratin (och den ekonomiska maffian) på det sätt som de redan så väl lyckats med”; eller också sker en demokratisk privatisering, där företagen överförs till de arbetande.” [17]
Som anhängare av 500-dagarsplanen vill Popov inte se det andra alternativet genomföras mer än de byråkrater han angriper.
Igor Klamjin, en av de mest insiktsfulla liberala ideologerna, har nu också insett att Gorbatjov är ledaren för ”revolutionen ovanifrån”. Jeltsin, å andra sidan, representerar för honom ”nyaokända] makter”. Jeltsin vill ha en ”annanospecificerad] sorts marknad”.
Klamjin beklagar sig över det faktum att nationalismen inte kan utgöra grundvalen för ”demokratin” (dvs för den liberala intelligentian och dess projekt att återinföra kapitalismen) i Ryssland, som den gör i andra republiker.
Han anser emellertid att denna grund kan uppstå ur de strider som växer fram ur den statliga avregleringen, och han uppmanar ”de anställda och företagarna att gå samman”.[18]
Förhoppningarna om att på så vis få den folkliga rörelsen i den ryska republiken att sluta upp bakom det liberala programmet och att få oppositionen inom det förmodat demokratiska republikanska parlamentet, som leds av Jeltsin, att ställa till besvär för Gorbatjovs odemokratiska centralregering och parlament är inte helt ogrundad.
Taktiken rider på Jeltsins personliga popularitet som uttalad motståndare till etablissemanget-även om det finns vissa tecken på att populariteten är i avtagande.
Arbetarna på VAZ monteringsfabrik, vars resolution citerades ovan, vädjade till Jeltsin och det ryska parlamentet om att de skulle försvara deras rätt till självförvaltning mot centralregeringen.
Decemberkongressens program uppmanade kollektiven att gå via de republikanska parlamenten och att utöva påtryckningar för att företagen skulle ställas under republikernas -och inte Sovjetunionens – jurisdiktion.
Liberalernas försök att vinna över själv-förvaltningsrörelsen till sin sida har små möjligheter att lyckas: deras marknadsreform går inte mer ihop med en revolution underifrån och en verklig självförvaltning än byråkratins reformistiska flygels. Och de två behöver varandra för att kunna genomföra sina program, som faktiskt inte skiljer sig så mycket åt.[19]
Det är bara litet mer än ett år sedan som Klamjin själv skrev att övergången till marknaden inte kunde ske på ett demokratiskt sätt, eftersom arbetarna bryr sig alldeles alldeles för mycket om den sociala rättvisan.[20]
Nu, efter den plötsliga ”upptäckten” av att Gorbatjov, till skillnad från Jeltsin, sluter upp bakom ”revolutionen ovanifrån”, drar han (inte alls ogillande) slutsatsen att en allians mellan Gorbatjov och Jeltsin är oundviklig, även om han av goda skäl inser att det kommer bli ett stormigt konvenansparti.
Sergej Stankevitj, vice borgmästare i Moskva och en av de tre ledarna för den liberala ”Interregionala gruppen” i Sovjetunionens parlament sade i slutet av förra året:
”Situationen i landet är kritisk och om vi bara använder oss av vanliga parlamentariska metoder, bara använder vår nyfödda och fortfarande ineffektiva demokrati, kommer det att vara omöjligt att lösa våra problem. Därför behöver vi ett mer auktoritärt ledarskap för reformprocessen.”[21]
Liberalernas kraftlösa reaktion på Gorbatjovs politiska högerkurs visar att Stankevitjs åsikter delas av stora delar av hans kollegor, eller att de ändå inte kan hitta något godtagbart alternativ till Gorbatjov.
Det är av naturliga skäl inte många som förnekar behovet av att upprätta någon sorts ordning i ekonomin. Presidentens dekret om att återuppliva och stärka ”arbetarkontrollen” över handeln (detta skulle KGB hjälpa till med!) bör uppfattas som ett populistiskt utspel av Gorbatjov.[22]. Men denna åtgärd har inget att skaffa med förändrade maktförhållanden i ekonomin.
Den omisskännliga drivkraften i Gorbatjovs senaste omsvängning (säkerligen inte hans sista -”revolutionen ovanifrån” har bara ett enda möjligt program: marknaden) leder till att byråkratin åter får makten; i praktiken förstärks de ekonomiska makthavarnas ställning i förhållande till arbetarna.
Det Allunionella mötet för företagsledare i statliga företag, som ägde rum nästan samtidigt som självförvaltningskongressen, antog en skarp resolution om lag och ordning. Till skillnad från arbetarkongressen, vände sig detta möte, som ägde rum i Kremls Kongresspalats, direkt till Gorbatjov. Det gavs även en bred upptäckning i massmedia.[23]
Allt eftersom alliansen mellan partiapparaten och liberalerna blir tydligare, vinner liberalerna allt större folkligt stöd som de enda verkliga demokraterna och de mest orädda fienderna till den allvarligt försvagade byråkratin.
Å andra sidan är socialisterna, som hitintills förblivit relativt isolerade från sin potentiella sociala bas, de enda som verkligen sluter upp bakom revolutionen underifrån och för fram ett sammanhängande demokratiskt program. Självförvaltningsrörelsen öppnar på så vis nya möjligheter för att deras isolering skall brytas.
Pavel Vosjtjanov, politisk kommentator på Komsomolskaja Pravda, sörjde i en sammanfattning av den politiska utvecklingen 1990 över ”den oerhört omfattande högersvängningen i det allmänna medvetandet... Diskrediteringen av den demokratiska uppfattningen var en av de politiska följderna under det gångna året.”
Med ”demokratisk uppfattning” menar Vosjtjanov givetvis ”liberalism”. Hans användande av termen ”höger” är mer tvetydigt, eftersom det likaväl kan hänföras till konservativa ”försvarare av socialismen”, som genuina socialister. Byråkratin förmår inte skilja dessa två grupper åt, eftersom de är fullständigt ense med liberalerna om att socialismen redan genomförts i Sovjetunionen.
Men det finns inga tydliga tecken på en omsvängning ide breda befolkningslagrens medvetande mot de konservativa, vare sig mot stalinisterna eller organisationer som det storryska, chauvinistiska Pamjat.
Tvärtom visar framväxten av en organiserad självförvaltningsströmning att demokratin allt hetare eftersträvas av arbetarna.
Grundandet av AAU är i sig ett tecken på den liberala ideologins försvagade inflytande i en betydande sektor av arbetarrörelsen. Att självförvaltningsaktivisterna insett behovet av samordning visar att de börjat upptäcka begränsningarna i ett korporativistiskt förhållningssätt till kampen för företagens självständighet.
Detta förhållningssätt, som kraftigt uppmuntrats av liberalerna, var till stora delar en spontan reaktion från arbetarna på deras erfarenheter av den byråkratiska centralismen. Men detta tycks förändras i takt med erfarenheterna av marknaden och det hot som den växande ekonomiska oordningen reser.
”Vissa element vill gärna splittra arbetarna som potentiella ägare”, förklarade en delegat från bilfabriken i Elabuga på AAUs kongress. ”När arbetarna står isolerade ifrån varandra, kommer det vara lättare att manipulera dem så att de gynnar främmande intressen. Detta är en av anledningarna till att vi sammankallade denna kongress.”[24]
Det talades mycket om behovet av en stark centralmakt som förmår återupprätta respekten för lagarna och enigheten mellan republikerna, om att förena regioner och upprätta stabila ekonomiska förhållanden i en förenad ekonomi på kongressen.
Men kongressen avvisade Gorbatjovs auktoritära lösningar. Enligt V. Kataev, delegat från Tjeboksar:
”En sådan auktoritet kan inte upprättas ovanifrån genom klubbslag och dekret. Den kommer att upprättas av arbetarkollektiven själva om de blir verkliga herrar över den socialistiska egendomen. I så fall är, vilket kongressresolutionen slår fast, arbetarkollektiven som ägare beredda att ta det fulla ansvaret för företagens ekonomiska skötsel och för ordningen i landet.” [25]
V. Adrianov, vice ordförande för AAU och mekaniker på löpande bandet i VAZ fabrik, uttryckte den självförvaltande rörelsens inriktning på följande vis:
”Arbetarkollektiven på arbetsplatserna föddes ur perestrojkan. Men redan från början skiljdes de åt. I dag är tiden inne att förena dem. Varför? Vi står på tröskeln till marknadsekonomin. Vi är inte likgiltiga när det handlar om vem som skall få ta över den nationella egendom som kommer att utsättas för en statlig avreglering. Vår unions målsättning är att med gemensamma krafter göra det möjligt för alla kollektiv att själva välja ägandeform, att, om de så önskar, själva bli företagets ägare utan att betala för det. Enbart arbetarna förmår, så snart de blir herrar, så snart de blir självägande, att förhindra det ekonomiska kaoset.”
”De övergångsprogram till marknaden som antagits innehåller i sig själva faran för att arbetarnas intressen kommer på skam. Genom att utnyttja förvirringen försöker den administrativa kommandoapparaten inte bara att hålla sig själv kvar på tronen, utan också att bli de verkliga ägarna till produktionsmedlen, bygga upp koncerner, bolag, aktiebolag. Vad som återstår för oss är att bli lönearbetare, de som får hjulen att snurra. Vi kan inte, och har helt enkelt inte rätt att tillåta detta.” [26]
Om arbetarna verkligen skall kunna förhindra detta måste de slåss för en socialistisk utveckling. Det är det enda som kan leda till en genuin demokratisering av de ekonomiska och politiska förhållandena.
Samtidigt som liberalerna ingår allianser med partiapparaten för att driva igenom nya auktoritära åtgärder som skulle lämna den ekonomiska makten i händerna på en liten elit, växer socialisterna fram som de enda verkliga demokraterna.
I ett gemensamt uttalande från slutet av september 1990 från en koalition av vänsterpartier och -grupper i Moskva, fördöms det officiella reformprogrammet:
”Ytterligare ett socialt experiment som i nya former kommer att bevara makten och ägandet i händerna på den statliga-och partibyråkratin och skuggekonomins ”affärsidkare”. Ledarna frånBrezjnev]-periodens stagnationsera vill förändra formerna för sitt herravälde... Återigen kommer omvandlingens bördor att helt och hållet falla på vanligt folk...”
”Gårdagens 'oförsonliga motståndare' till parti-kratins privilegier, är i dag beredda att försvara samma nomenklaturas makt – den enda skillnaden är att transaktionerna nu kommer att betalas i kontanter... Slagorden om rättvisa, humanism och människokärlek, under vilka den demokratiska rörelsen för perestrojkan utvecklades, har ersatts av rop efter en 'grym' ekonomi, en fast hand och utförsäljning av nationens rikedomar...”
”Det är nödvändigt att ställa sig över det falska alternativet mellan totalitarianism och en monopol-dominerad kapitalistisk marknad och bana vår egen väg, som bestäms av folkets egna handlingar där de lever och arbetar och genom ett enande av hela folket. I detta arbete sluter vi upp bakom en samhällelig, produktions- och territoriell självförvaltning, även om denna inte heller kan genomföras ovanifrån.”
Bland de omedelbara krav som föreslås i uttalandet finns:
* arbetarkollektivens rätt att själva utan att köpa – bestämma över ägandeformen, företagsledningen och självförvaltningen i företagen;
* de lokala sovjeternas rätt att under folkliga organisationers överinseende förvalta jord- och naturresurser;
* republikernas och andra geografiska enheters rätt att själva bestämma sin status och den makt de frivilligt delegerar till överordnade organisationer;
* presidentmaktens avskaffande;
* en demokratisk opposition mot skapandet av auktoritära nationalstater som förvägrar sina egna minoriteter nationella och medborgerliga rättigheter;
* införande av fullständiga mänskliga rättigheter, i synnerhet avskaffandet av dödsstraffet och anti-strejklagstiftningen, alla former av tvångsarbete, inhemska pass och den politiska polisen;
* lokala befolkningars rätt att genom sovjeterna och folkomröstningar lägga veto mot uppbygget av företag inom deras territorium.[27]
Glasnost i all ära – men ingen tidning gick med på att trycka uttalandet. Men trots de hinder som de liberala massmedia, som nästan har monopolställning (endast brutet av de konservativa media i minoritetsställning), reser, ger arbetarrörelsens verkligt demokratiska natur, och i synnerhet framväxten av en organiserad självförvaltningsströmning inom den, grogrund åt en optimism om en trolig utveckling av en aktiv massbas för socialismen i Sovjetunionen.
Översatt ur International Viewpoint nr 201 4 mars 1991. Översättning: Lars Gus Kaage.
[1] Enligt Arbetargruppens inom Jaroslavls Folkfront bulletin ”talar många intellektuella om behovet av enhet mellan den demokratiska intelligentian och arbetarna. Det låter bra. Men vad de menar i praktiken kan vi se från exemplet i Jaroslavs Folkfront... Redan från början avvisade de idén om att Folkfronten skulle finna en social bas bland arbetarna, och de åsåg med uttråkade miner, stående vid sidan om Arbetargruppens aktivitet. Det var inte bara det att Folkfronten inte gjorde något för att organisera arbetarna i Jaroslavl; de vill helt enkelt inte bygga upp en verkligt självständig arbetarorganisation... De snackar om 'gemensamma mänskliga intressen' och häver från talarstolen ur sig en massa stolligheter om att en ”klass-ståndpunkt leder till folkmord' ”. Ur Listok Rabotjej Gruppi (Jaroslavl') återgiven i Rabotjaja tribuna, 7 november 1990. För en analys av debatten vid De oberoende arbetarorganisationernas och rörelsernas kongress om denna fråga, se P. Funder Larsen, ”Workers of the USSR, Unite!”, International Viewpoint, nr 187, 18 juni 1990, och B. Ikhlov, 'Neklassovij vrag”, Rabotjij vestnik (perm'), nr 5, maj 1990.
[2] Rabotijij vestnik (perm'), nr 5, maj 1990, s 11.
[3] För en kortfattad diskussion om de oklara bestämmelserna för självförvaltningen, se D. Mandel ”Revolutionary Reform; restructuring relations between workers and management”, Socialist Register 1989, London, Merlin Press, ss 102-29, s 110.
[4] Rabotjaja tribuna, 6 december 1990. Om lagen av 1988, se D. Mandel, ”Revolutionary Reform...”
[5] Sobstvennoe mnenie (Toljatti), nr 7 1990.
[6] ”Demokratizatsija no proizvodstve, vlast' dela i vlast' ...tj'ja?”, EKO (Novosibirsk), nr 8 1990, ss 85-102, s 85.
[7] Rabotjaja tribuna, 22 april 1990. Se även R. W. Davies, ”Gorbachev's socialism in historical perspective”, New Left Review, spring 1990, ss 22-3.
[8] Av de många liberala partierna har Travkins gjort de största ansträngningarna för att dra till sig arbetare. Travkin, som, ytterst tvivelaktigt, påstår att han själv en gång var arbetare (för närvarande är han affärsman och politiker), närvarar ofta på stora arbetarmöten, där han sprider sitt primitiva anti-kommunistiska budskap. Hittills har han haft liten framgång bland arbetarna, som i allmänhet håller en distans till alla politiska partier.
[9] I december 1990 upplöste Gorbatjov detta till stora delar symboliska rådgivande råd, vars viktigaste uppgift tycks ha varit att suga upp en potentiell opposition. Jarin, en metallarbetare, hade varit vice ordförande för den anti-liberala Arbetarnas enhetsfront. Han tyckte om att säga att allt han ägde efter trettio år på fabriken var det som han bar på sig. Som medlem av Presidentrådet fick Jarin en rymlig lägenhet, utlandsresor, en generös lön och, naturligtvis, mycken officiell ära. Det tog honom inte lång tid att fullständigt sluta upp bakom Gorbatjovs politik. Arbetarnas enhetsfront, vars framgångar avtagit sedan den bildades sommaren 1989 (dess stöd bland arbetare är litet), avskedade nyligen Jarin (enligt Jarin avgick han själv).
[10] ”Privatisering” och ”statlig avreglering” används ofta som synonyma begrepp i Sovjetunionen.
[11] 500-dagarsplanen ger arbetarkollektiven en månad för att presentera en ägandeform för företaget, men beslutet ligger hos de statliga myndigheterna. Den tillåter också att 10 procent av aktierna ”överförs” (detta beror uppenbart på myndigheternas diskretion) till företaget för försäljning och överföring via en sorts konvertibler till medlemmar av arbetarkollektivet (men inte till kollektivet som grupp).
[12] Detta bygger på personliga samtal med deltagare på konferensen och Rabotjaja tribuna, 9 september 1990.
[13] Rabotjaja tribuna, 8 december 1990.
[14] De tre ordförandena är en montör från VAZ, en ingenjör från den nya bilfabriken Elabuga samt ordföranden för arbetarkollektivets råd i gummifabriken Kautjuk i Moskva.
[15] Rabotjaja tribuna,12 december 1990.
[16] Opublicerat dokument.
[17] Radzikhovskij, ”Kapitalizm v otdel' no vzjatoj kvartire”, Nedelja, nr 48, 25 november 1990, s 7.
[18] I Klamjin, ”Oktabrskij vybor prezidenta”, Ogonok, nr 47, november 1990, s 7.
[19] Enligt A. Kolganov, marxistisk ekonom vid Moskvauniversitetet, ”grundas 500-dagarsplanen på ett block mellan de 'nyrika' och partibyråkratin – och det är de 'nyrika' som dikterar villkoren. Unionens program verkar för en mjukare, inte lika smärtsam, väg för att omvandla byråkratin till 'nyrika', givetvis på dess egna villkor.” A. Kolganov, ”Doloj nomenklaturnyi kapitalizm”, Dialog, nr 17, november 1990, s 45.
[20] E. Bérard-Zarzicka, ”Quelques propositions pour une perestroika autoritaire”, Les temps modernes (Paris), nr 523, februari 1990, ss 11-22.
[21] Komsomolskaja pravda, 30 december 1990.
[22] Trud, 2 december 1990.
[23] Rabotjaja tribuna, 8, 9 och 11 december 1990.
[24] Rabotjaja tribuna, 6 december 1990.
[25] A. a.
[26] Rabotjaja tribuna, 8 december 1990.
[27] För en engelsk översättning av dokumentet, se International Viewpoint, nr 194, 12 november 1990.