Fjärde internationalen 2/1991
Efter krossandet av den ungerska revolten 1956 och den påföljande repressionen kände sig den ungerska regimen tvingad att söka en kompromiss med befolkningen. En begränsad politisk avspänning genomfördes, uttryckt i Janos Kadars berömda ord: ”den som inte är mot oss, är med oss.”
Inte desto mindre behöll partiet sitt monopol. Kompromissen bestod i att å ena sidan behålla det politiska systemet, å andra sidan få högre levnadsstandard än de övriga länderna inom östblocket – ”gulaschkommunism.”
Mot bakgrund av en djup folklig besvikelse, togs efter 1968 steg för att utvidga marknadens roll: den s k ”Ny Ekonomisk Mekanism” (NEM). I stället för en administrativ styrning av ekonomin skulle företagen själva få besluta i produktionsfrågor.
Inom ramen för övergripande planerade långsiktiga mål och regeringspolitiken, skulle företagen besluta i produktionsfrågor efter särskilda ”regulatorer”, dvs normer rörande ekonomiska frågor, priser, löner och utrikeshandel. Investeringar behölls under central kontroll. Dessutom berörde inte NEM den statliga egendomen.
Det fanns ingen diskussion om privatisering, även om privata initiativ skulle tillåtas i större utsträckning, och ingen ifrågasatte landets medlemskap i COMECON, trots att man försökte få Ungern att mer passa in på den kapitalistiska världsmarknaden.
Under åren 1972-78 togs några steg tillbaka från denna positiva syn på marknaden, men därefter vann marknadsmekanismerna allt större insteg i ekonomin. Prispolitiken förändrades och liberaliserades, större löneskillnader infördes och andelen investeringar som bestämdes av staten minskades.
De branschministerier som ansvarade för kontrollen av att företagen producerade samma produkter som i planerade ekonomier av sovjettyp försvann fullständigt, medan de stora statliga företagen delades upp i mindre enheter.
Den privata sektorn sanktionerades och t o m uppmuntrades inom handel och hantverk. Trots detta fortsatte den centrala byråkratin i praktiken att utöva en viss kontroll över ekonomin; 1985 infördes att företagsledare skulle väljas av de anställda, mer med målsättningen att förstärka direktörernas självständighet än att uppmuntra självstyre. I själva verket har företagsråden knappt någon självständighet i förhållande till direktörerna.
Under den här perioden lutade sig ungerska ekonomer mot en teoretisk modell enligt vilken all rationell ekonomisk politik måste grundas på modellen för allmän jämvikt.
Det innebär att priser och varumängder anpassar sig harmoniskt och fritt till varandra på marknaden, medan egendomsförhållandena och inkomstfördelningen är sociala och politiska frågor som varje stat löser utifrån sina egna förutsättningar.
I Kadars Ungern ställde denna modell frågan om det enda partiets fortsatta makt, om än i något mindre omfattning, i det politiska och ekonomiska livet. En seriös utvärdering av NEM måste ta i beaktande alla dess dimensioner: marknaden, den centrala byråkratins roll i ekonomin och partiets fortsatta politiska monopol.
Politiken var ur ekonomisk synvinkel inte imponerande och ur social synvinkel mycket negativ. Industriinvesteringarna sjönk inom den statliga sektorn och det fanns också exempel på slöseri och direkt felaktiga investeringar, t ex inom gruvindustri och energisektorn.
Den garanterade avsättningen i Sovjet tillät en del företag att fortsätta att producera varor med dålig kvalité samtidigt som den ungerska industrin inom vissa områden gjorde vissa framsteg.
För jordbruksprodukter var situationen mer eller mindre tillfredsställande och Ungern kunde undvika de andra östeuropeiska ländernas bristande tillgång på mat.
Det decentraliserade byråkratiska väldets slösaktighet och det politiska målet att behålla en högre levnadsstandard än de övriga länderna, ledde till en snabbt växande utlandsskuld. Den är i dag ca 20 miljarder dollar och den högsta i Östeuropa räknat per capita.
Inflationen uppstod som en följd av att subventionerna minskade och att priserna släpptes fria. Effekten blev en betydande minskning av arbetarnas köpkraft. I många hushåll kunde endast privata lösningar och ofta ytterligare ett arbete medge en ökad konsumtion.
En ökning av den genomsnittliga konsumtionsnivån åtföljdes av försämrade levnadsförhållanden – många blev utarbetade av att ha två jobb, bostadskris, fler självmord och dålig hälsa.
Om vi bortser från genomsnittssiffror, så steg fattigdomen brant: 1989 levde en miljon människor, dvs 10% av befolkningen, under fattigdomsgränsen och ytterligare 1,5 miljoner balanserade på den.
Bland de fattiga finns arbetslösa – arbetslösheten kom med reformerna, men endast i viss utsträckning, eftersom 1986 års konkurslag användes försiktigt – och pensionärer.
Mellan 1980 och 1987 sjönk pensionernas genomsnittliga köpkraft med mer än 25% och många pensionärer tvingades ta underbetalda arbeten, vända sig till socialkontor (25% av dem under 1988), eller t o m börja stjäla (under 1987 utgjorde basvaror hälften av stölderna som gjordes av äldre människor).
Under samma period byggde regimens skyddslingar och de nyrika från den privata sektorn luxuösa bostäder i Budapests fina kvarter.
1987-88 gjorde den byråkratiska regimens beslutande kretsar en rad val som skulle leda landet mot kapitalismens återinförande. Denna utveckling bestämdes av en kombination av folkligt missnöje och växande ekonomiska problem.
Rörelser höll redan på att bildas runt miljön och fattigdomen. Med glasnost i Sovjet som bakgrund, förenades längtan efter ett slut på partiapparatens maktmonopol inom de viktigaste beslutsnivåerna med den på nytt bekräftade nationella identiteten.
Viktiga massdemonstrationer ägde rum i mars och juni 1988 (då firades en nationell helgdag respektive åminnelsen av Imre Nagy, regeringschef under upproret 1956, som avrättades 1958). Oppositionella politiska grupper började formera sig. Kompromissen från 1956 rämnade sakta men säkert.
Samtidigt började den ekonomiska situationen försämras efter 1985. Endast under 1987 har tillväxten varit positiv därefter, annars har den varit negativ eller noll. Utlandsskulden har blivit allt tyngre och äter nu upp mer än hälften av exportinkomsterna.
Regeringspolitiken rättar sig allt mer efter direktiven från Internationella Valuafonden: 1987 års sparplan ledde på nytt till till försämrade levnadsförhållanden för befolkningen.
Sprickorna inom ledarskiktet vidgades. I april 1988 gick Janos Kadar till offensiv mot reformanhängarna, men partikonferensen i maj 1988 ersatte honom med premiärministern, Karoly Grosz. Från september och framåt blossade åter striderna upp, med Imre Pozgay och Rezso Nyers i spetsen för reformivrarna.
Under trycket från reformanhängarna och med det folkliga missnöjet sjudande i bakgrunden, beslöt kommunistpartiet erkänna att upproret 1956 verkligen var ett folkligt uppror, att acceptera politisk pluralism och att under juni till september delta i förhandlingar med oppositionen med målsättningen att bilda en parlamentarisk regim. En ny konstitution proklamerades i oktober 1989.
Trots alla åtgärder kunde inte det tidigare kommunistpartiets sönderfall hejdas. Vid kongressen i oktober 1989 bildade majoriteten med reformanhängarna Ungerns Socialistiska Parti (USP), medan en minoritet med Karoly Grosz i spetsen behöll det gamla namnet Ungerns Socialistiska Arbetarparti (USAP).
I valen under mars och april 1990 kom USP på tredje plats med 8,5% av rösterna, medan Demokratiskt Forum fick 42,3% och Fria Demokraters Allians 23,8%.
De två sistnämnda partierna är klart för kapitalismens återupprättande. Demokratiskt Forum tänker sig att förändringen skall genomföras mer försiktigt och dess propaganda har populistiska och nationalistiska övertoner.
Den politiska utvecklingen hade ekonomiska paralleller, och de ”kommunistiska” ledare som fortfarande satt vid makten ändrade om kurs till förmån för kapitalism. Banksystemet förändrades för att få in konkurrens och element till en finansmarknad etablerades. Frisläppandet av priser och utrikeshandel fortsatte.
Lagen om företag från januari 1989 avskaffade hindren att starta privata företag (med färre än 500 anställda) och skapade möjlighet att starta företag tillsammans med utländskt kapital, vilket i sin tur öppnade vägen för en ”spontan privatisering” av nationella företag under ledning av och till förmån för den sittande företagsledningen.
Samtidigt tillkännagav regeringen i januari 1989 sin avsikt att privatisera 51 statliga företag, vilka representerade ca 25% av industriproduktionen.
Den konservativa koalition som kom till makten efter valen ärvde således ett Ungern som redan hade de viktigaste juridiska ramarna för att återinföra kapitalismen.
Den ekonomiska politikens huvudsakliga problem låg hädanefter i privatiseringen av den statliga sektorn och den dagliga ledningen av omvandlingen. Regeringspolitikens tvära kast vittnar om att det är ingen lätt uppgift.
Från första början uppstod splittringar inom regeringen om den takt och de metoder som skulle användas för att liberalisera ekonomin. I slutet av 1990 ledde dessa splittringar till att finansministern Ferenc Rabar avgick. Raban ville ha snabbare förändringar och drastiskt minskade subventioner.
Det var en politik som resten av regeringen inte var beredd att fullfölja då den gjorde upp budgeten för 1991. I debattens bakgrund fanns en rädsla för befolkningens stämningar.
Strejken bland buss – och taxichaufförerna, som lamslog Budapest i november 1990 och som tvingade regeringen att delvis dra tillbaka höjningen av bensinpriset, var en varning.
Regimen fortsätter att gå försiktigt till väga när man skall sätta företag som går med förlust i konkurs om det innebar att många blir arbetslösa. Sju alltför skuldsatta stålindustrier har emellertid stängts och avskedanden pågår.
Men det är inte bara faran för en folklig reaktion. Det finns verkliga tvivel om vilken den bästa vägen tillbaka till kapitalismen är.
Frågan om privatiseringar är ett exempel på ett grundläggande problem – hur skall man återinföra kapitalism när det i stort sett inte finns någon borgarklass?
I september 1990 genomfördes en lag om privatisering av detaljhandeln, vilket berörde ca 10 000 företag. Privata affärer har för övrigt varit tillåtna i Ungern i åtskilliga år: 1988 var nästan 30% av butikerna privata.
Privatiseringen av jordbruket kommer att bli svårare eftersom ett av partierna i den styrande koalitionen kräver att jorden återlämnas till de tidigare ägarna.
Men den mest svårlösta frågan är uppenbarligen de 2 000 stora företagen; ca 75% av dem styrs av företagsråd medan de övriga är knutna till ministerierna. Det finns två kniviga frågor som hör ihop:
* frågan om att släppa in utländskt kapital, eftersom sparandet i Ungern endast täcker ca 10% av dessa privatiseringar (även om man räknade med resurserna från den parallella privata sektorn skulle det inte alls räcka);
* frågan om de nuvarande direktörernas roll i denna process.
Det för oss tillbaka till en politisk och teoretisk debatt som splittrar ungerska ekonomer och politiker: skall de nuvarande direktörerna få vara kvar och omvandlas till kapitalistiska direktörer? D v s skall de lämnas utrymme att styra företagen med ungerska eller utländska partners och t o m ändra på sina företags stadgar?
Förespråkarna menar att detta skulle leda till att ungerska företag snabbt tillägnar sig det klassiska kapitalistiska mönstret.
Kritiken kommer från flera olika synvinklar. En del hävdar det omoraliska i förslaget – den gamla regimens skyddslingar skulle vända den nya situationen till sin fördel.
Andra, t ex ekonomen Janos Kornai, påpekar att en kapitalistisk ekonomi förutsätter att det finns en verklig borgarklass och att den kan inte skapas genom att svänga med ett trollspö.
Det är således inte en bra idé att ge den nuvarande offentliga sektorn i present till de nuvarande direktörerna, utan i stället med hjälp av krediter uppmuntra en utveckling av en verklig privat sektor som är kapabel att köpa upp de statliga företagen.
I början spelade företagsledarna en väsentlig roll. 1989 års lag om företag ger företagsråden, som kontrolleras av den ledande kadern, makt att omvandla sina företag till kommersiella företag och bestämmer villkoren för att tillåta utländska investeringar.
Lagen banar således vägen för ”spontana privatiseringar.” De första fallen genomfördes på ett mycket skumt sätt, som ofta innebar att företagen i fråga undervärderades och att direktörerna försökte utnyttja situationen till sin personliga fördel.
Protesterna ledde till att den Statliga Egendomsbyrån, som skulle övervaka privatiseringarna, bildades i mars 1990. Inkomsterna från privatiseringarna skall delas: 20% stannar kvar inom företaget och 80% går till staten.
Det finns tre olika sätt att privatisera:
* initiativet kan komma från den Statliga Egendomsbyrån (”aktiv privatisering”);
* från företaget (”spontan privatisering”);
* från köparen själv.
I alla tre fallen hänskjuts beslutet till Egendomsbyrån. Byrån publicerar listor på företag som föreslås bli privatiserade. Som regel befinner sig företagen på listan i en gynnsam situation. Därefter kommer turen till de mer sårbara företagen.
Det tycks vara så att pendeln åter svänger tillbaka. Den nye finansministern, Mihaly Kupa, krävde nyligen ett ökat tempo av privatiseringarna och kritiserade Egendomsbyråns attityd – den anklagades för att vara mer upptagen med att slå vakt om statliga intressen än att få fart på försäljningen.
Det tycks innebära att de nuvarande direktörerna skall ges ökat svängrum.
Översättning: Ingemar Sandström Översatt ur: International Viewpoint nr 203, 1 april 1991