Ur Fjärde internationalen 3/1991

Kim Moody

Frihandel – hot eller löfte för Mexiko?

Ett nytt nordamerikanskt frihandelsavtal är på väg att slutas. Arbetarrörelsen i Mexiko, Kanada och USA står inför en ny situation där ett nytänkande krävs. Fackföreningarna i USA sov sig igenom förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan USA och Kanada, trots att deras kanadensiska kollegor kämpade emot det.

Sedan president George Bush ringt i väckarklockan genom sitt Initiativ för Amerika och det nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA), har fackföreningarna lagt in sin alltmer minskande styrka i kampen för att förhindra eller förändra det. För nu verkar det som om de har förlorat kampen.

Oerhört lite tankemöda har ägnats åt hur fackföreningarna i Nordamerika skall möta en i grunden ny ekonomi eller den omstrukturering som följer i dess kölvatten. Trots flera årtionden av ekonomisk integration över kontinenten- som redan flyttat miljontals jobb – fortsätter de amerikanska fackföreningsledarna att betrakta integrationsprocessen som en ren handelsfråga och i synnerhet en importfråga.

Deras motstånd - en traditionell lobbyverksamhet – har varit protektionistiskt. Endast en handfull fackföreningar har visat prov på internationell solidaritet. Och först helt nyligen har den amerikanska landsorganisationen AFL-CIO draperat sin kamp mot frihandeln i ett internationalistiskt språkbruk, och tagit ett steg i riktning mot en mer långsiktig strategi genom att bilda Samordningen för rättvisa i maquiladoras.

Det som står klart när förhandlingarna om en öppen marknad inom de tre nordamerikanska länderna närmar sig sin fullbordan, är att en ekonomisk integration redan är ett faktum. Alla de problem som AFL-CIO och andra dokumenterade under utfrågningarna i Kongressen tidigt i år är redan på ett eller annat sätt realiteter.

Den redan inledda avregleringen har påskyndats i takt med förväntningarna på det annalkande avtalet. Alltmer sönderfallande handels- och investeringshinder mellan de tre nationerna, fabriker och arbetstillfällen som försvinner, ödeläggelse av miljön, sjunkande reallöner och en minskande skattebas är något vi fått leva med under några år nu. De är åtminstone delvis en följd av en internationalisering i allmänhet och en nordamerikansk ekonomisk integration i synnerhet. Ett godkänt frihandelsavtal kommer att påskynda denna kris. Men förkastas avtalet, eller om det förändras, innebär det ändå inte att krisen hejdas.

Mexiko och USA i världsekonomin

Vad är det då som ligger bakom denna utveckling och vilka är de troliga effekterna för de tre länderna? Vad kan arbetarrörelsen i Nordamerika göra för att förbereda sig, kämpa emot och påverka de fientliga krafter som nu vinner terräng?

Den nya ekonomiska världsordning som växte fram under 1980-talet förblev ett relativt slutet system. Det dominerades av de utvecklade industrinationerna inom OECD och en handfull länder i Tredje världen som utvecklat en tillräckligt stor industriell infrastruktur och verksamhet för att kunna delta i den internationaliserade produktionen.

* 1985 svarade OECD-länderna för 81,6 procent av värdet av världens (förutom Östeuropas) tillverkade varor. En liten minskning jämfört med 85,4 % 1970.

* 75 procent av världens direkta utlandsinvesteringar kommer från fem OECD-länder: USA, Storbritannien, Japan, Tyskland och Frankrike.

* Cirka 90 procent av varuexporten från de utvecklade marknadsekonomierna i Tredje världen till OECD-länderna kommer från tio nationer: Hong Kong, Singapore, Taiwan, Sydkorea, Brasilien, Mexiko, Sydafrika, Malaysia, Indonesien och Indien.

Tre ekonomiska block

Samtidigt är de ledande ekonomiska stormakterna på väg att bygga upp tre ekonomiska block:

* EG-marknaden efter 1992;

* ett nordamerikanskt block lett av USA;

* ett ostasistiskt lett av Japan.

De stora företagen inom vart och ett av blocken hoppas kunna skapa resurser och lönsamma produktionssystem runt sig själva, som kan ta upp konkurrensen i alla de tre blocken och i hela världen.

Var och en av nationerna har en angränsande eller näraliggande region där billig produktion är möjlig:

* Mexiko, Brasilien och andra länder i Latinamerika för USA;

* Syd- och Östeuropa för Tyskland och Västeuropa;

* länderna i Ost- och Sydostasien för Japan.

Inom vart och ett av blocken kommer den primära konsumtionsmarknad en fortfarande att finnas ide mest utvecklade länderna, medan de intilliggande utvecklingsländerna får stå för den billiga arbetskraften i ”decentraliserade” produktionssystem med legoarbeten och underleverantörer.

Till skillnad från de valutabaserade protektionistiska handelsblocken mellan första och andra världskriget, är de tre blocken djupt integrerade i varandra när det gäller investeringar, handel och t o m produktion.

Medan de protektionistiska blocken under mellankrigstiden söndrade den tidigare handelsintegrerade världsekonomin, påskyndar dagens blockbildningar integreringen.

För de framväxande globala jätteföretagen är de egna blocken snarare en ”trampolin” till världsmarknaden än en hemmabas. Den amerikanska affärstidningen Business Week noterar att jätteföretagen blir alltmer ”statslösa” i så måtto att lejonparten av deras försäljning – liksom produktionsanläggningar och i vissa fall huvudkontoren – inte längre sker i ursprungslandet.

Även om jättarna är verksamma inom många nationella marknader, står dessa världsföretag utanför varje nationalstats kontroll. Deras internationellt förgrenade verksamhet utgör ett draglok för handeln – hela 55 procent av USAs handel tillfaller antingen utländska investeringar i USA eller amerikanska investeringar utomlands.

Av de tio ledande producentländerna inom Tredje världen, är Mexiko den mest integrerade i USAs ekonomi. Mexiko är, efter Kanada och Japan, den tredje största inköparen av amerikanska exportvaror. Mexiko är den fjärde största exportören till USA efter Kanada, Japan och Västtyskland. Ser man det från den mexikanska sidan av gränsen, står USA årligen för 70 procent av Mexikos handel.

Samtidigt som merparten av de amerikanska privata direktinvesteringarna utomlands sker i Kanada och Europa, passeras Mexiko bara av Brasilien när det gäller USAs investeringar i Tredje världens tillverkningsindustri (1987: Mexiko 4 miljarder dollar, Brasilien 7,7 miljarder dollar, hela Asien och Stilla havet 5,3 miljarder dollar).

Ett fåtal mexikanska företag investerar också i USA. Cemex är, till största delen på grund av företagsköp, den största cementproducenten i USA; Vitro är det näst största glasförpacknings-företaget. Men integrationen är i regel ensidig.

Historien: ”tyst integration”

Mexiko genomgick en snabb industrialisering från 1940 till 1965; senare än de stora sydamerikanska ekonomierna (Argentina, Chile och Brasilien), som först började industrialiseras kring sekelskiftet. Mexikos industrialisering dominerades också kraftigt av amerikanskt kapital (till skillnad från andra länder i Tredje världen som Korea, Taiwan och Brasilien, vars utveckling var mer självständig).

Från det sena 30-talet till 70-talet, understödde staten merparten av industrins tillväxt i Mexiko genom investeringar i infrastruktur och genom låga energipriser från de statsägda elektriska (CFE) och olje- (PEMEX) företagen.

Detta var en av orsakerna till Mexikos skuldsättning. Mätt i faktisk produktion var den statliga sektorn mindre, men ändå betydande, och stod för cirka 15 procent av det tillförda värdet och 19 procent av investeringarna i mitten av 1980-talet.

Industrialiseringen av Mexiko underlättades av en mycket omfattande omvandling av jordbruket, från självägande bönders små skaliga och kollektiva (ejido) ägande till storskalig ”agribusiness”, liksom övergången från traditionell till ”modern” petrokemiskt baserad produktion av exportgrödor.

Den ”Gröna revolutionen” finansierades av amerikanskt kapital – till största delen av finansklanen Rockefeller – och bidrog till att ett ma ssomfa ttande, rotlöst proletariat växte fram på relativt kort tid. Då trängde det amerikanska kapitalet in, och anställde en del av denna desperata och fattiga massa.

Under det sena 40-talet tvångsanstöts också de stora fackföreningarna till Mexikos regerande Institutionella Revolutionära Partis (PRI) stora landsorganisation, De mexikanska arbetarnas landsorganisation (CTM).

Gangsterliknande fackföreningsbyråkrater- ”los charros” (”cowboys/poliser”) – härskade, med främsta symbol i ordföranden för CTM, Fidel Velazquez. Charros var och är fortfarande byråkrater med nära förbindelser till PRIs högsta ledning. Från 1948 till det tidiga 50-talet, slog de ned alla försök från några av landets största fackföreningar (framför allt järnvägs- och metallgruvearbetarna och lärarna) att slå in på en mer militant och självständig kurs.

Majoritetskontroll

Det amerikanska kapitalet utnyttjade snabbt det gästvänliga klimatet och tog majoritetskontrollen över de viktigaste sektorerna inom den mexikanska ekonomin: bil-, gummi-, gruv- och kemiindustrin. Detta föregick maquiladora-programmet, som inte inleddes förrän 1965 och först sköt fart under 1970-talet.

USAs export till Mexiko var då större än omvänt – främst på grund av den amerikanska industrins behov och inte på grund av de mexikanska konsumenternas behov.

Samtidigt som Mexikos industriproduktion ökade fem gånger från 1940 till 1965, ökade landets import av kapitalvaror och reservdelar tolv och en halv gång under samma period. Den största satsningen under denna ”utvecklings”-fas gjordes på den tunga kapitalintensiva industrin. Då sågs det hela som en ”importsubventionering” av slutprodukterna, men Mexikos utveckling berodde icke desto mindre i mycket hög grad på importen av dyrbara kapitalvaror.

Samtidigt ökade invandringen av mexikansk arbetskraft till olika delar av USA. Det mest omfattande var ”bracero”- programmet som varade från 1940 till 1965, då de mexikanska arbetarna först fyllde upp hålen i det amerikanska jordbrukets arbetskraftsbrist under kriget, och sedan såg deltog jordbrukets expansion. Skuldkrisen och industrins stagnation – som dominerade Mexiko under hela 1980-talet- ledde till en oerhörd ökning av utvandringen till USA.

Dagens maquiladoras

Maquiladora-programmet lanserades 1965 för att ta hand om de hundratusentals emigranter som återvände till Mexiko när braceroprogrammet avslutades. Men detta skedde aldrig, eftersom bracero-immigranterna till största delen varit män medan de nya maquila-fabrikerna till en början främst anställde kvinnor.

Maquiladora-programmets inriktning är att nästan uteslutande producera för USA och andra utländska marknader. Det gör det möjligt för USA att utan tullar eller skatter till exportera Mexiko för vidareutveckling eller slutmontering och sedan återimportera till USA. Under den amerikanska tariffstadgan 806/807 (numera Harmoniserade tariffsystem, HTS, 9802), undantas värdet av de amerikanska delarna eller komponenterna från nya tariffer när de återimporteras. Det är endast det värde som tillfört varorna utomlands som beskattas.

Eftersom kostnaderna för den mexikanska arbetskraften är så låg, är det värde som tillförs inom denna relativt arbetsintensiva sektor litet. Dessutom klassificeras merparten av exporten från maquila-fabrikerna som slutmonterade produkter, även om denna kategori också innefattar bildelar och elektroniska komponenter.

Det amerikanska kapitalet vilade inte på hanen. Den amerikanska importens andel under tariffstadgan 806/807 ökade från fyra procent av den totala importen 1966, till tio procent 1983 – under HTS 9802 ökade den till 45 procent under 1989.

Medan Mexikos första industrier bestått av en blandning av arbets- och kapitalintensiva producenter, var de tidiga maquila-fabrikerna till största delen arbetsintensiva och hade inte alltid uppnått den existerande teknologiska utvecklingsnivån. Medan kvinnorna i USAs fabriker för halvledare använder mikroskop, får kvinnorna i maquila-fabrikerna använda sig av sina egna ögon – ändå producerar de 25 procent mer.

Under de senaste åren har fler maquilafabriker blivit högteknologiska och kapitalintensiva. Enligt Harley Shaiken, författare till Mexiko i världsekonomin, är maquila-fabrikerna lika effektiva som de amerikanska fabrikerna. I allmänhet anställer de nyare fabrikerna fler män, vilket har lett till att andelen män har ökat generellt i maquilas.

Leverantör av billig arbetskraft till USA

Enligt La Jornada den 15 april i år, finns det för närvarande 2 007 maquiladoras med 500 000 arbetare anställda (1986 var talen 1 000 respektive 300 000). Detta gör Mexiko till Tredje världens största ”leverantör” av billig arbetskraft till USAs multinationella bolag. Samtidigt som en del maquilas visserligen helt eller delvis ägs av mexikanskt kapital, är 90 procent USA-ägda och 85 procent av produktionen går norrut.

Maquila-produktionen är en av de få sektorer som vuxit under 1980-talet, om än långsammare än under 1970-talet. Sannolikt på grund av att den inte var beroende av den sjunkande mexikanska köpkraften. Maquiladora-programmet bidrog (jämte den fortsatta förstörelsen av det småskaliga och kollektiva ejidojordbruket) till att förändra den mexikanska ekonomins struktur. Andelen av befolkningen som bor i städer ökade från 55 procent 1965 till 71 procent 1988.

”Utvecklingen” av gränsområdet dit alla maquilas tills helt nyligen lokaliserats, drog till sig hundratusentals arbetslösa arbetare och jordlösa bönder under 1970- och 80-talet och skapade nya befolkningskoncentrationer. Arbetslöshetssiffrorna blev faktiskt högre i maquilaregionens större städer (Tijuana, Mexicali, Nogales, Ciudad Juarez, Nuevo Laredo, Matamorors), när befolkningen ökade.

Detta ledde i sin tur till att invandringen till USA ökade, eftersom lönerna var högre för arbeten som låg på andra sidan gränsen i de angränsande amerikanska städerna (San Diego, El Paso, Laredo, Brownsville). Trots att Mexikos lagstiftning har förändrats så att maquiladoras nu tillåts överallt i Mexiko, ligger den överväldigande majoriteten av dem i gränsområdet.

Skuld, export och liberalisering

Mexiko är ett av de största offren i Tredje världens skuldkris. Dess utlands-kontrollerade industrialisering har finansierats av amerikanska och andra utländska banker. Mexikos sammanlagda långfristiga skuld ökade från 5,9 miljarder dollar 1970 till 88,7 miljarder dollar 1988. Landets årliga räntebetalningar ökade från 283 miljoner dollar 1970 till 7,6 miljarder 1988 – eller från 3,5 procent till 8,2 procent av Bruttonationalprodukten (BNP).

Mexikos kortfristiga skulder och skulderna till Internationella valutafonden (IMF) – av vilka merparten används för att betala de långfristiga skulderna – ökade från ingenting 1970 till mer än 12,9 miljarder dollar 1988. Den sammanlagda utlandsskulden ökade till 101,6 miljarder dollar 1988. Räntorna under de fyra första månaderna 1990 uppgick till mer än sju miljarder dollar. The Left Business Observer rapporterade den 9 juli 1990 att Mexiko ”i hemlighet lånade 1,3 miljarder dollar från den amerikanska regeringen tidigare i år på grund av en akut brist i den utländska valutareserven, vilken halverats jämfört med 1987.”

Roten till Mexikos skuldkris ligger i dess beroende av dyra, importerade (till största delen amerikanska) kapitalvaror och råvaror för industrins ”utveckling”. Under 1970-talet ökade kapitalimporten från en miljard dollar per år till mer än fem miljarder dollar, samtidigt som råvaruimporten ökade från 800 miljoner dollar per år till 11 miljarder dollar. De vinster och räntor som återfördes till USA ökade från 1,2 miljarder dollar 1974 till 5,5 miljarder dollar 1980.

Utvinningsprogram

När oljepriserna ökade explosionsartat efter 1973, Skulle Mexiko få råd att industrialiseras. PEMEX inledde ett intensivt utvinningsprogram och lån från USA flödade återigen in i Mexiko. Men när oljepriserna sjönk mycket kraftigt under 1980-talet, förvandlades skuldberoendet till en skuld-”kris”.

1982 tillkännagav Jose Lopez Portillos regering att Mexiko inte kunde betala sina skulder. Som en följd stagnerade USAs direkta investeringar i den mexikanska industrin vid en nivå av eller under fem miljarder dollar årligen under 1980-talet.

Den årliga genomsnittliga tillväxtökningen inom tillverkningsindustrin minskade från 7,4 procent 1965-80 till 0,2 procent under 1980-88. Ekonomin stagnerade och den genomsnittliga personliga konsumtionen minskade med omkring tio procent från 1980 till 1987.

Lopez Portillos regerings svar blev att stärka kontrollen över ekonomin. Bankerna nationaliserades och handelsprotektioni smen ökade. Men 1985 förändra de Miguel de la Madrids regering politiken till förmån för vad en rapport från Världsbanken beskrev som ”en snabb och långtgående liberalisering av handelsförhållandena, med syfte att expandera exportsektorn och öppna den för den internationella konkurrensen och öka effektiviteten för såväl exporten som import-subventioneringarna.”

1986 anslöt sig Mexiko till GATT (General Agreement on Tariffs and Trade), det internationella frihandelsavtalet.

Denna politiska kursändring utgjorde ett sjumilasteg på vägen mot frihandel med USA. De genomsnittliga tullavgifterna på importvaror minskade från 28,5 procent 1985 till 11 procent tre år senare. ”Referensprissystemet” – genom vilket importpriserna fastställs med en minimigräns för att undvika ”dumpning” avskaffades 1988. Antalet produkter som krävde importlicenser-ett vanligt system vids sidan av tulltarifferna för att öka protektionismen – minskade från 92,2 procent 1985 till 23,2 procent 1988.

En av målsättningarna bakom denna ”liberaliseringspolitik” var att öka importen av de kapitalvaror som behövs för att modernisera den mexikanska industrin och stödja maquila-produktionen. Och det fungerade delvis.

Mexikos BNP, som visserligen var låg under 1960- och 70-talet, ökade med 3,1 procent 1989 och 3,9 procent 1990. Maquiladora-exporten ökade med 19,3 procent från 1989 till 1990; icke-maquiladora-exporten ökade med 17,6 procent. Mexiko fick ett litet handelsöverskott och valutareserven ökade med 3,4 miljarder dollar, till sammanlagt 10,3 miljarder dollar.

Men framgången ledde till att de problem som först frambringat skulden fortsatte. Maquila-fabrikerna importerar 97 procent av allt som används för produktionen (inputs); de flesta mexikanska fabriker importerar nästan alla sina kapitalvaror. Den sammanlagda importen ökade med 27,3 procent och kapitalvaruimporten ökade med 43 procent från 1989 till 1990.

Förvärrade skuldproblemen

Maquila-produktionen, som skulle bidra till att Mexikos skuldproblem minskade, förvånade dem. Fabrikerna byggs i allt större utsträckning upp genom lån från amerikanska banker, vilket ökar skuldsättningen. Lejonparten av vinsterna återförs till USA. Mexiko får inte del av tullavgifterna från de amerikanska produkter som kommer in i landet för vidareförädling i maquiladoras. Slutligen gör de mexikaner som arbetar i gränsområdet av med största delen av sina löner i städerna i USA – därigenom försvinner de ”multiplikatoreffekter” som dessa magra löner skulle ha kunnat få på den mexikanska ekonomin.

Maquila-programmets verkliga betydelse framgår om man jämför Mexikos årliga räntebetalningar i förhållande till exporten med de övriga latinamerikanska ländernas.

Samtidigt som Mexikos årliga räntebetalningar uppgick till 23,6 procent av den sammanlagda exporten 1970 och 30,3 procent 1988, var de jämförbara siffrorna för hela Latinamerika 13,1 procent respektive 28,1 procent. Jämförelsen visar både att Mexikos skuldproblem är äldre än de flesta andra latinamerikanska länders och att varken olja, handels”liberalisering” eller maquilas har löst det.

Förutom ekonomisk bankrutt är det enda sätt ett land i Tredje världen, som t ex Mexiko, kan betala sina ränteutgifter genom att oavbrutet öka exporten för att få mer ”utländsk valuta” – dollar – med vilken räntorna kan betalas. Mexikos försök att öka exporten sköt ny fart just när oljepriserna sjönk och USAs räntesatser ökade under 1980-talet; Mexikos viktigaste källa till utländsk valuta minskade samtidigt som priset för skulden ökade.

Om den mexikanska exporten skall kunna stiga avsevärt, måste även Washingtons handelspolitik ”liberaliseras”. Detta är också Bush-administrationens målsättning. 1987 träffade George Bush president de la Madrid för att underteckna ”Avtalet för förståelse mellan USA och Mexiko” – det första konkreta steget på väg mot ett frihandelsavtal.

Framtiden

Mexikos behov av en kraftigt ökad export förklarar varför PRI-ledningen under president Carlos Salinas de Gortari liksom såväl de USA-ägda ”mexikanska” företagen och stora delar av de inhemska mexikanska företagen – förespråkar ett frihandelsavtal med Washington.

Ett frihandelsavtal kommer att röja undan hindren för kapitalisterna utanför maquila-sektorn och göra det möjligt för dem att exportera varor, producerade av låglönearbetare till USA. Detta skulle potentiellt göra det möjligt för det mexikanska kapitalet att återbetala sin andel av skulden. Dessutom skulle skattebasen öka för regeringen.

Mexikos IMF-inspirerade åtstramningskampanj – Pacto Social (Samhällsfördraget) – gör klart att frihandelsavtalet inriktas på ökad export till USA snarare än att en ny marknad för amerikanska kapitalvaror tvingas fram. Det kommande frihandelsavtalet tar mindre hänsyn till mexikanerna som konsumenter än som billig arbetskraft som kan göra mexikanska varor konkurrenskraftiga gentemot  japanska och europeiska produkter.

 Denna ”mexikanska” strategi passar alldeles utmärkt för de sektorer av USAs kapital som ser utlokalisering av produktionen som ett sätt att bli konkurrenskraftig med (och inne i) Japan och Europa efter 1992.

Samtidigt som den mexikanska produktionen hotar de amerikanska underleverantörer som inte flyttar sin produktion dit, kommer det också att innebära lägre omkostnader för de jätteföretag som producerar konsumtionsvaror som inte är dagligvaror.

En nylig undersökning av de mexikanska ekonomerna Alicia Giron och Edgar Amador visar att investeringsklimatet är mycket gynnsamt i Mexiko i dag. Avkastningen på de utländska investeringarna ökade från 55,9 procent 1989 till 63 procent 1990; omkring hälften av avkastningen återfördes till ursprungslandet. Timlönerna i Mexiko är lägre än i Sydkorea, Taiwan, Singapore och Hong Kong (de fyra ”Asiatiska tigrarna”).

Mexikos politiska och sociala klimat lockar också det amerikanska kapitalet. Tills helt nyligen kunde PRI garantera låga löner och en reservarme av arbetslösa. PRIs kontroll över politiken och fackföreningarna – liksom det tidvis oerhört hårda förtrycket – har gjort Mexiko till en fristad för amerikanska investeringar sedan 1940-talet.

Sjunkande löner och svångrem

Trots industrialiseringen 1940-65 och det efterföljande maquila-programmet, gick övergången till en industrialiserad nation inte smidigt i Mexiko. Eftersom en växande andel av landets produktion hamnade i beroendeställning till USAs ekonomi under 1980-talet, avstannade tillväxten inom till verkningsindustrin i Mexiko. Samtidigt som BNI' ökademed ett årligt genomsnitt på 6,5 procent från 1965 till 1980, ökade den bara med 0,5 procent årligen från 1980 till 1988.

Integreringen av produktionen med USA innebar att Mexiko drabbades hårdare av recessionen 1980-82 än under recessionen 1973-74. 1991 rapporterade Wall Street Journal att recessionen i USA återigen drabbade den mexikanska produktionen, isynnerhet den nära gränsen.

Devalveringar

Hög inflation och en rad devalveringar av valutan, peson, mot slutet av 1970-talet och under hela 1980-talet har lett till lägre reallöner för de mexikanska arbetarna. Timlönerna för de mexikanska bilarbetarna – som tillhör de bäst betalda inom industrin- har sjunkit från motsvarande fem dollar 1981 till omkring en dollar och 60 cent 1988. Lönerna i maquilafabrikerna är i genomsnitt 55 cent i timmen. Den genomsnittliga totala lönen för arbetare inom tillverkningsindustrin i Mexiko har sjunkit dramatiskt sedan 1975:

1975    2,00 dollar
1980 2,96
1981 3,71
1982 2.54
1983 1,85
1984 2,06
1985 2,09
1986 1,50
1987 1,57

Källa: Handbook of Labor Statistics,1989, 578.

Enligt nyhetsbrevet The Other Side of Mexiko sjönk arbetarnas inkomster i förhållande till nationalinkomsten från 49 procent 1981 till 28 procent 1989. Klasskampen har också skärpts, vilket kampen på Ford, Modelo /Corona och bland lärarna visar. Genom att inte bara använda strejken som vapen har de mer stridbara fackföreningarna lett en växande rörelse, som är på väg att slå sig fri från CTMs grepp.

Den pånyttväckta stridsviljan bland arbetarna är också ett svar på omstruktureringen av ekonomin: det fortsatta förfallet inom de gamla sektorerna, privatiseringen av många statliga företag, moderniseringen av statliga och privata företag och maquiladoras fortsatta tillväxt. De traditionella ekonomiska sektorerna, som fått inrikta sig på den inhemska marknaden, rationaliseras för att kunna tävla med importen från Asien och Nordamerika.

När de sista handelshindren röjts undan, kommer de fabriker som har hemmamarknaden som bas att sopas undan oberoende av teknologi och låga löner – eftersom många av dem är alltför små för att bli konkurrenskraftiga. Samtidigt som CTM-ledaren Velasquez kan uttala sig entusiastiskt om de mexikanska arbetarnas intressen och de många nya jobb som frihandeln kommer att medföra, kommer också många arbetstillfällen att gå förlorade.

Bilindustrin

Bilindustrin utgör ett mycket bra exempel på omstruktureringen inom den privata sektorn. Den inhemskt inriktade produktionen har skurits ner till förmån för den exportinriktade. Antalet anställda i den traditionella produktionen för hemmamarknaden har minskat från 90 000 år 1981 till 45 000 1986. Samtidigt har den exportorienterade bilindustrin vuxit eftersom Ford och General Motors har byggt nya maquila-fabriker.

Inom bilindustrin slåss företagen för att bevara de låga lönerna och för att införa ”flexibilitet” inom arbetsstyrkan. I båda sektorerna har villkoren försämrats.

En viktig del av omstruktureringen rör privatiseringarna. När Salinas blev president, ägde eller kontrollerade regeringen 618 företag – i dag återstår endast 269 i statlig ägo. Samtidigt som de flesta såldes eller gick upp i privata företag, gick andra i konkurs. Hur som helst, de påföljande rationaliseringarna av produktionen innebar att antalet arbetstillfällen minskade.

”Moderniseringarna” på de statligt ägda företag som skall privatiseras påverkar också arbetarnas liv. På TELMEX har fackföreningen gått med på löneökningar i utbyte mot att företagsledningen fått fria händer över de anställda. Det finns visserligen ett motstånd bland arbetarna mot denna ”modernisering”, men regeringen sitter med trumf på hand.

Förlorade jobb

Beräkningarna av antalet nya arbetstillfällen som skapas genom frihandeln spänner från en halv till en miljon under nästa årtionde. Men då tas inte antalet förlorade jobb med i beräkningen under förberedelserna för, eller som en följd av, den helt öppna marknaden.

När tusentals jobb försvunnit i de traditionella sektorerna beräknas den verkliga arbetslösheten ligga kring 20 procent, trots tre års tillväxt. 100 000 jobb gått förlorade inom de hemmamarknadsinriktade bil- och bildelsindustrierna – detta uppvägs ännu inte av maquila-produktionen inom bilindustrin, med 90 000 anställda. Att bara 500 000 arbeten skapats efter två årtionden av maquila-program är knappast imponerande i en nation med 88 miljoner invånare.

Antalet nya jobb i förhållande till investeringarna kommer troligen att minska eftersom en stor del av investeringarna sker i högteknologiska fabriker. Under de senaste åren har tillväxten varit större i de högteknologiska fabrikerna än i de arbetskraftsintensiva, vilket maquila-fabrikerna ursprungligen var. Dessutom kommer lönerna för arbetarna i de nya exportinriktade fabrikerna att vara lägre än lönerna i de gamla industrierna i centrala Mexiko.

Bilarbetarna i Mexikos inland tjänade motsvarande 9-10 dollar per dag, medan arbetarna i maquila-fabrikerna bara fick 4-7 dollar. Till och med arbetarna i de nyaste högteknologiska fabrikerna i norr, t ex Fords fabrik i Hermosilla, tjänar mindre än ide i centrala Mexiko. Även om antalet arbetstillfällen faktiskt kommer att öka tack vare allt större investeringar från USA och utlandet, kommer välbetalda jobb att ersättas av låglönejobb.

Brytning med CTM

Mexikos mer stridbara fackföreningsaktivister har insett att förutsättningen för allt långsiktigt motstånd mot denna politik är en brytning med CTM. De isolerade motståndfickor som finns visar vägen framåt. Textilarbetarförbundet ”19 september”, som bildades efter jordbävningen samma dag 1985, har lyckats behålla sin organisations självständighet och vunnit officiellt erkännande. De strejkande på Ford har försökt gå ur CTM och i stället ansluta sig till den mindre fackföreningen COR (även om COR också är anslutet till PRI, fungerar den självständigt). 1990 bildades en ”facklig enhetsfront” (Frente Sindical Unitario) av oppositionella fackföreningar , däribland det massomfattande lärarförbundet.

Det har tidigare gjorts försök att bygga oberoende fackföreningar och landsorganisationer i Mexiko. Hittills har PRI lyckats krossa dem utan att det mött något organiserat politiskt motstånd – förutom revolterande studenter.

Men den mexikanska ekonomins kris har vidgat sprickan inom den härskande klassen liksom den politiska eliten. I dag utmanas PRI av två trovärdiga motståndare i valet, det högerinriktade Nationella aktionspartiet (PAN) och det borgerligt radikala Demokratiska revolutionens parti (PRD) lett av Cuauhtémoc Cárdenas.

PRIs privatiseringsprogram kan också innebära inledningen till partiets fall. Det omfattande understödet av den statliga industrin – t ex PEMEX med sina 185 000 anställda – har utgjort mycket av PRIs politiska sammanhållande kitt. Även om PEMEX ännu inte är till salu, är – som en början – Mexikos banker, telefonbolag och tobaks- och sockerfabriker det.

Orsaken till utförsäljningen av den statliga egendomen verkar vara det omedelbara behovet av att göra avbetalningar på skuldräntorna. Men PRIs utförsäljning leder bara till att staten berövas de inkomster som så väl behövs och underminerar partiets ”bonapartistiska” styre.

Liksom i de flesta latinamerikanska länder, präglas politiken inte bara av de stora partierna i valen, utan också av den revolutionära vänstern och de massomfattande folkliga organisationerna.

I Mexiko spelar Revolutionära arbetarpartiet, PRT, [Socialistiska Partiets systerorganisation ö. a.] en mycket framträdande roll i många av de folkliga rörelserna och har också stora regionala valframgångar. PRT har spelat stor roll i strejker och i bildandet av ett nationellt nätverk mot frihandelsavtalet.

Begynnande sammanbrott

Det begynnande sammanbrottet för de stora institutioner, genom vilka PRI kontrollerade arbetarklassens lojalitet jämte ökade ekonomiska påtryckningar på arbetarna, de arbetslösa och småbönderna – pekar mot att missnöjet ökar inom industrierna och inom politiken. PRIs möjligheter att vidmakthålla kontrollen med andra medel än öppet förtryck kommer att minska kraftigt.

Klasskampens och det politiska upprorets ”spöke” i Mexiko, är också det bästa försvaret för den mexikanska, kanadensiska och amerikanska arbetarklassen. Det är samtidigt det bästa medlet mot den amerikanska kapitalflykten till Mexiko. Det är också det enda hoppet för att den mexikanska levnadsstandarden skall öka och för att tvinga fram frågan om en alternativ strategi för ekonomisk utveckling på den politiska dagordningen i Mexiko.

Det är dessutom den grundval på vilken den nordamerikanska arbetarrörelsens strategi kan vila, en strategi som kan stå upp som ett alternativ till den rasism som finns inneboende i den amerikanska arbetarbyråkratins protektionistiska hållning.

Kanada och USA

Spekulationerna om hur det nordamerikanska frihandelsavtalet skall påverka Kanadas och USAs ekonomier spänner från optimism till alarmism. USAs handelskommission drar slutsatsen att det kommer att få liten inverkan, eftersom den mexikanska ekonomin är så mycket mindre. AFL-CIO talar å andra sidan ibland om att hela den amerikanska industrin kommer att utvandra till Mexiko.

I rena siffror ger erfarenheterna av det tre år gamla frihandelsavtalet mellan USA och Kanada ökad trovärdighet åt den alarmistiska uppfattningen. Kanadas LO uppskattar att Kanada förlorade omkring 260 000 arbetstillfällen under de tre åren; detta motsvarar 2,5 miljoner jobb i USA.

Samtidigt som en del av dem troligen försvann under den recession som drabbade de båda länderna förra året, visar otaliga berättelser om hur jobb som försvann till den amerikanska Södern på att det skedde en stor och snabb förflyttning av arbetstillfällen från Kanada till låglöneområden i USA.

Förhandlingarna om frihandelsavtalet rullar vidare, först mellan Washington och Mexiko City och senare troligen mellan alla de tre regeringarna. Samtidigt fortsätter förflyttningen av jobben över hela kontinenten. Den amerikanska arbetarklassen – som utan tvivel tjänat på USAs avtal med Ottawa – kommer nu att förena sig med sina kanadensiska bröder och systrar som den stora förloraren med ett nordamerikanskt frihandelsavtal.

Produktionen av konsumtionsvaror som inte är dagligvaror liksom service-och transportindustrier kommer säkert att flyttas söderöver. Tillverkningsindustrier, som t ex bilindustrier – med sin kombination av decentraliserad och ”justin-time”-produktion – har redan flyttat dit, först till den amerikanska Södern och sedan, vilket skett nyligen, till Mexiko.

Omstruktureringen av den traditionella ”fordistiska” produktionen innebär fler legoarbeten och underleverantörer. Även om detta kan ske, och har skett, var som helst på jorden, är det mycket mer effektivt om de olika produktionsfaserna ligger inom räckhåll för ”just-in-time”- leveranser. Norra Mexiko har genom de låga lönerna och genom det geografiska läget oerhörda konkurrensfördelar jämfört med såväl den amerikanska Södern som Ostasien.

Fullgod kvalitet

Den rasistiska uppfattningen att den mexikanska produktionen inte kan konkurrera när det gäller kvalitet har fått stryka på foten om man ser till Fords fabrik i Hermosilla. Fabriken har anställda med liten eller ingen vana av bilproduktion, men producerar ändå både bilar och motorer som uppfyller alla kvalitetskrav och som står sig väl i världskonkurrensen.

I kombination med de många fabrikerna i norra Mexiko, har exemplet Hermosilla fått MIT-forskaren James Wo-mack att spekulera i att ”mot slutet av århundradet kommer komponenterna [i bilindustrin] för hela Nordamerika att tillverkas i norra Mexiko i komplexa produktionsenheter [från ”ax-till-limpa], uppbyggda av multinationella sammansättningsbolag – amerikanska, europeiska och japanska – och deras huvudleverantörer”.

Telekommunikationer

Det hela stannar emellertid inte vid den traditionella tillverkningsindustrin, utan drabbar även telekommunikationerna.

En arbetsledare i ett telefonbolag i Toronto berättade då han besökte mexikanska telearbetare att det var möjligt att via Mexiko omdirigera samtal till andra delar av Kanada som inte kom fram i den blockerade växeln i Toronto.

Med mexikanska telearbetare som tjänar en tiondel av de amerikanska eller kanadensiska lönerna, finns det ingen anledning att begränsa denna trafik. Genom att använda liknande eller samma teknologi, kan företagen – vilket många redan har gjort – förlägga många av sina kontors- och finansiella tjänster i Mexiko.

Också en markbunden industri som åkeribranschen är känslig för den konkurrens som kommer att uppstå genom avregleringarna över kontinenten. Innan förhandlingarna om ett nordamerikanskt frihandelsavtal, kom USA och Mexiko överens om att tillåta mexikanska åkerier att konkurrera om uppdragen i USA. Kanadensiska chaufförer, som förlorat sina jobb till amerikanska chaufförer, har redan fått känna på frihandelsavtalets verkningar.

Två gånger har de blockerat bron mellan Detroit och Windsor i protest. När en TV-station i Detroit intervjuade en amerikansk lastbilschaufför om hans åsikt om de kanadensiska protesterna, sade han att han hade förståelse för dem. Han hade kört en last från Texas och visste att han i framtiden skulle konkurrera med mexikanska chaufförer – också för körningar ända till den kanadensiska gränsen. De mexikanska chaufförerna kommer kanske, likt sin texaskollega, att få leverera bildelar till en monteringsfabrik i Detroit enligt ”just-in-time”-systemet.

Katastrof

Ett beslut om att omdirigera den amerikanska ekonomin söderut kommer att innebära katastrof för ett stort antal städer, arbetarna och fackföreningarna i dem, den allmänt orörliga afro-amerikanska befolkningen i Sun and Rust-bältet och de invandrarbetare som sökt jobb i El Norte (Norr).

Söder om gränsen garanterar samtidigt PRI genom sin politik att

* alla nya arbetstillfällen kommer att vara lågavlönade;

* att Mexikos utvecklade arbetslagar inte kommer att stärkas;

* a att miljöförstöringen kommer att vara omfattande;

* a att arbetslösheten kommer att vara hög och möjligen till och med öka genom den fortsatta ödeläggelsen av jordbrukssektorn och privatiseringen eller nedläggningen av stora delar av den offentliga sektorn.

Motstånd – och sedan?

AFL-CIOs kampanj mot det nordamerikanska frihandelsavtalet har till stora delar förts inom ramarna för den traditionella protektionismen. AFL-CIO håller dock på att bryta upp från denna inriktning.

Den Koalition för rättvisa i maquiladoras som arbetarrörelsen stöder, innefattar många organisationer som arbetar för att förbättra villkoren i gränslandet. Vissa organisationer inom AFL-CIO har, delvis på grund av CTMs stöd till det nordamerikanska frihandelsavtalet, också övervägt att arbeta tillsammans med mexikanska fackföreningar som står utanför CTM eller med grupper inom den demokratiska strömningen. Men koalitionens förslag handlar i grunden om att utöva påtryckningar på de amerikanska företagen så att de stannar kvar på hemmaplan.

Även när AFL-CIOs kampanj – hämmad av dess lednings lojalitet mot det USA-baserade multinationella kapitalet – tar sig okonventionella former är den begränsad. Det är viktigt att slåss för jobben och begränsa företagens möjligheter att flytta arbetstillfällena vart de vill, när de vill. Därför måste varje framgångsrik långsiktig strategi fokuseras på att höja de mexikanska lönerna och avskriva Mexikos tunga skuldbörda.

Hindren för båda dessa förändringar är i första hand politiska och inte ekonomiska. Båda kräver att den mexikanska politiken öppnas. Detta skulle i sin tur kunna uppnås om den amerikanska och kanadensiska arbetarrörelsen verkligen gav sitt helhjärtade stöd.

Det arbetarbaserade Nya demokratiska partiets (NDP) seger i Ontario 1990 var delvis ett svar på frihandelsavtalet mellan USA och Kanada 1988. Om NDP stödjer kravet på avskrivning av skulden skulle frågan komma i förgrunden.

Om skulden är den drivkraft som främst pressar Mexikos ekonomiska och politiska elit mot frihandel, är det de mexikanska arbetarnas sjunkande reallöner som lockar det amerikanska kapitalet.

Löneskillnader

Löneskillnaderna mellan Mexiko och dess två grannar i norr har ökat under en rad år.

1981 uppgick den genomsnittliga timlönen för en arbetare inom tillverkningsindustrin till 3 dollar och 71 cent i Mexiko och 10 dollar och 84 cent i USA. 1988 var motsvarande siffror 1,50 respektive 13,90. Lönekostnaderna i Mexiko har sjunkit från en tredjedel till 11 procent av kostnaderna i USA.

Detta orsakades inte av de obevekliga marknadskrafterna, utan av upprepade devalveringar av peson och den mexikanska regeringens strypgrepp över fackföreningarna.

Att lönerna ökar inom Tredje världens tillväxtsektorer är alls inte ovanligt. Efter de massomfattande strejkerna i Sydkorea ökade lönekostnaderna med 25 procent 1988 och 23,8 procent 1989. Från 1975 till 1981, medan tillväxten inom ekonomin fortfarande var hög, ökade lönerna i Mexiko med 86 procent.

Mexikos ekonomiska kris under 1980-talet kanske kan ge en förklaring till att löneökningarna blev mindre eller stagnerade: Men reallönerna sjönk inom hela 'ekonomin och inom den växande maquila-sektorn. Det största hindret för högre reallöner är och förblir regeringens kontroll över och förtryck mot arbetarna.

Regeringen klavbinder

Förtrycket av Mexikos stridbara arbetare är fortfarande regeringens effektivaste sätt att klavbinda arbetarna. Här kan ändå amerikanska och kanadensiska fackföreningar spela en viktig roll genom att inleda solidaritetskampanjer, liknande dem som inleddes till stöd för centralamerikanska och sydafrikanska fackföreningar.

Skillnaden under de villkor som det nordamerikanska frihandelsavtalet och den allt snabbare ekonomiska integrationen ställer är att solidariteten måste vara ömsesidig.

Fackföreningarna i USA och i Kanada kommer också att utsättas för hårdare tryck att gå med på olika eftergifter. Om de högavlönade arbetarna slår till reträtt hjälper inte det de mexikanska arbetarna det minsta. Solidariteten måste vara verkligt internationell.

Inom den demokratiska arbetarrörelsen inom de tre länderna finns det ett behov av gemensamma uppfattningar om vilken strategi som skall följas.

* diskussionerna borde inte bara handla om de övergripande programmatiska frågorna – t ex avskrivning av skulderna – utan även konkreta stödåtgärder för de arbetande i Mexiko;

* att organisera sig för att kämpa mot ytterligare reträtter av det slag som frihandelsförespråkarna strävar efter;

* täta kontakter och ett nätverk som sprider sig från fabrik till fabrik inom de nordamerikanska multinationella bolagen;

* allianser med andra progressiva grupper i samhället, t ex småbönder, progressiva kyrkor, kvinnoorganisationer, och såväl de afroamerikanska som de latinska samhällenas organisationer i USA och Kanada.

Under 1990-talet måste den internationella solidariteten organiseras. Mexikanska arbetare måste fritt få organisera genuint demokratiska fackföreningar, den amerikanska Södern måste äntligen organiseras fackligt, och invandrararbetare måste få fulla rättigheter och fackliga organisationer -oavsett varifrån de kommer och oavsett var de arbetar.

Översättning och redigering: Lars Gus Kaage Översatt ur: Against the Current, juli/augusti 1991