Ur Fjärde internationalen 4/1991

Bokrecensioner

Etik, solidaritet, välfärd Red: Birgitta Bergsten, Anders Bjerkman, Hans-Erik Hermansson, Joachim Israel

Daidalos förlag 1991

Harald Swedner, Sveriges förste professor i socialtarbete, blir emiritius i höst. Han tillträdde sin professur vid dåvarande Socialhögskolan i Göteborg i slutet av 70-talet.

Det var mitt under den period då universitet ochhögskolor var en miljö som sjöd av politisk aktivitet, och på snart sett varje seminarium eller föreläsning utkämpades mellan höger- och vänsterstudenter och mellan maoister och stalinister av olika schatteringar. Det var helt legitimt att ta ställning för revolutionen eller i alla fall för jordens förtryckta mot imperialismen...

Nu har det sociala och politiska perspektivet kommit i bakgrunden och psykologi, filosofi har blivit modeämnen.

När nu Swedner går i pension har vänner och kollegor bidragit till en vänbok. En mycket brokig bukett och antologi som speglar de mest skilda ämnen. Titeln är onekligen lockande och speglar de huvudtema som Swedner har intresserat sig för.

Swedner har kommit att anträda en dubbel väg i sitt författarskap. Han började som sociolog och ägnade sig både i forskning och praktik åt vad man skulle kunna kalla social ingenjörskonst, en teknisk syn på samhället och lösningar på mänskliga problem.

Den andra vägen, som blivit allt tydligare, kännetecknas av en konstnärlig, kulturell och filosofisk syn på socialt arbete. Det tekniska och det rationella har fått vika för det etiska och estetiska. Hans skrifter antar ofta poesins form.

Men Harald Swedner är en av de få som i sin praktik varit sina ursprungliga ideal trogna; solidariteten mellan människor, ett centralt tema i marxismen, utan att för den skull vara en marxistisk bekännare eller uttolkare.

Han har dessutom på senare år lyft blicken över den svenska gränsen och blickar mot andra delar av världen, främst Japan, Ryssland och Mellanamerika.

P-O Larsson

Nathan Rosenberg och L E Birdzell Jr, Västvärldens väg till välstånd

Översättning: Tryggve Emonds, SNS förlag

Under mycket buller uppstod i Förenta staterna under1960-talet en forskningsinriktning som brukar kallas den nya ekonomiska historien (NEH). Företrädarna betonade med emfas vikten av ekonomisk teori (denne oklassiska) och bruket av avancerade ekonomisk-statistiska metoder. De ”nya”ekonom-historikerna hade sin grundläggande utbildning på teorisidan, men var mindre kunniga beträffande arkivmaterial och tidigare litteratur, medan den äldre generationens forskare hade haft omvända förtecken.

För sig själv har riktningen myntat termen ”cliometrics”, efter historiens musa Clio. Därmed visade den att den tyckte sig ha skapa tnågot vetenskapligt nytt och säreget.

Traditionella ekonom-historiker har mången gång haft svårt att göra sig gällande, då de inte varit tillräckligt hemmastadda i ekonomisk teori, för att kunna ifrågasätta de ”nya” ekonomhistorikernas resultat.

NEH har publicerat ett antal kontroversiella studier som dragit igång långa och intensiva debatter. Speciellt omstridd blev den kontrafaktiska metoden, där de sökte värdera en, faktisk utveckling genom att ställa den mot en annan, beräknad utveckling, som hade inträffat om inte om hade varit.

Det mest kända exemplet härvidlag torde har varit försöken att beräkna USA:s ekonomiska utveckling utan dess järnvägar. Andra braständare har varit ståndpunkten att det går att överföra neoklassisk teori på exempelvis medeltidens ekonomiska företeelser. I enlighet med den neoklassiska teorin är varje människa en homo economicus, en i alla avseenden nyttomaximerande och ekonomiskt rationell individ, därmed också medeltidsmänniskan. I samband härmed likställdes också den livegne och godsherren. De befanns stå på jämbördig fot, ty den ene presterade arbete och den andra erbjöd skydd.

Vidare har representanter för NEH analyserat den amerikanska slavfrågan och kommit fram till att slavarna hade ungefär samma karriärmöjligheter inom slavsamhället som den juridiskt frie medborgaren hade utanför detsamma. Från början ägnade sig NEH nästan uteslutande åt den inhemska amerikanska utvecklingen under 1800-talet, men efterhand har intresset vidgats.

Det vore emellertid för enkelt att betrakta NEH som en alltigenom homogen samling. Inom densamma ryms en del disparata inslag. En annan riktning är mindre matematiskt/statistiskt extrem, utan att för den skull ge upp tanken på att betrakta historien genom den ”moderna” nationalekonomins och företagsekonomins glasögon.

Denna något kätterska falang betonar de institutionella förhållandenas stora betydelse för ekonomisk utveckling. Med dylika förstås alla de regler som mer eller mindre formellt styr det mänskliga handlandet. Fasta spelregler, fri företagsamhet, konkurrens och enskild äganderätt ses som viktigare beståndsdelar än t ex naturtillgångar och teknologiskt kunnande för en nations välfärd.

Det är i denna anda Rosenberg och Birdzell (R/B) skriver.NEH har blivit mycket framgångsrika i USA. Dess kanske främste företrädare, Douglas North, åker runt bland universiteten i USA, i ren jet-set-stil, och bygger upp ekonomisk-historiska institutioner. De har under senare år vunnit anhängare även i Sverige och Västvärldens väg till välstånd kommer att rusa inpå de akademiska kurslistorna i en hel rad ämnen.

Två skäl kan anges till NEH:s succé under det senaste decenniet. Det är inte på grund av akademisk överlägsenhet i sig som framgångarna vunnits, men de hade en historieskrivning som passade Reagan-åren perfekt, med dess betoning på fri företagsamhet, äganderätt etc. En annan faktor är att andra ekonomiska teoriers (framför allt den keynesianska) förklaringsvärde hade avtagit. Det fanns alltså ett tomrum att fylla med nygammalt gods, d v s gammal neoklassisk teori applicerad på nytt sätt på historiskt material.

Nathan Rosenberg är professor i nationalekonomi, med teknikhistoria som specialitet och Luther Earle Birdzell Jr är jurist. Tillsammans vill de besvara frågan om varför västvärlden, som på 1000-talet befanns sig på en betydligt lägre civilisationsnivå än islamska länder och Kina, lyckades överträffa dem i utvecklingshänseende. Redan innan den industriella revolutionen tog fart var relationerna omvända.

Det är en enkel och handfast historia som serveras, men med anmärkningsvärt liten notapparat. Det svenska förlaget har ändå låtit någon anonym själ väsentligt bättra på densamma, fortfarande saknas dock en samlad litteraturförteckning. Så mycket jämförelse med österlandet ges ej heller. Tesen som drivs, mångordigt och engagerat, är att de samhällen som skapar bäst betingelser för företagsamhet i vid bemärkelse, kommer att uppleva en snabbare ekonomisk tillväxt.

N/R inleder polemiskt genom att avfärda några av de förklaringar till kapitalismens utveckling som tidigare presterats.Exempelvis vänder de sig emot förklaringsmodeller som tilldelar vetenskap, naturresurser, mentalitetsförändringar, befolkningstillväxt eller utsugningavgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen. En stor del av energin åtgår till att polemisera mot Marx, utan att man kan påstå att de är några specialister på området.

Därefter följer en kronologiskt löpande beskrivning avutvecklingen, i två stora block, varvid det första omspänner tiden från 1000-talet till cirka 1750, därefter går de in på, vad de benämner, de industriella revolutionerna under 1700- och 1800-talen.

Medeltiden beskrivs ofta som en period då västerlandet gick tillbaka, samhället var statiskt med den katolska kyrkan som sammanbindande och hämmande kraft. R/B instämmer delvis. Det medeltida samhället, där var och en hade sin givna plats, skapade få betingelser för en dynamisk utveckling. Men frånvaron av en centralmakt medförde en viss pluralism. Inget samhälle levde helt isolerat från omvärlden, handel och andra kontakter förekom.

När individer från olika samhällen möttes ställdes de inför en rad problem som krävde lösning, som exempelvis vilket pris som skulle sättas på varorna. Ett vakuum uppstod som gav upphov till experiment. Gradvis uppkom en situation där priset bestämdes av utbud och efterfrågan i stället för föreställningen om det rättvisa priset. Vidare började den enskilda äganderätten betonas på ett annat sätt än tidigare. Med tiden innebar konkurrens och fri företagsamhet att fler aktörer kunde gå in på de enskilda marknaderna. Social rörlighet och marknadens krav prioriterades på bekostnad av börd.

Denna utveckling mot privat företagsamhet sträckte sig över en mycket lång historisk period, som bl a innehåller korstågen, nationalstaternas uppkomst, nya geografiska upptäckter och en otrolig mängd krig.

Under denna period expanderade handeln och viktiga handelscentra som Venedig, Florens och Genua och en köpmannaklass växte fram, nya kreditformer kom i bruk, liksom nya rättssystem och en gradvis förändring i sedvänjor och praxis. R/B:s poäng är, genomgående, att ett system med enskild äganderätt alltmer och allt fastare etablerades, vilket på sikt banade väg för ekonomisk tillväxt.

För R/B kom sedan två industriella revolutioner, där den första avsåg fabrikssystemets införande och en storskalig användning av ång- och kolkraft, och den andra, som inleds på 1800-talet, utmärktes av ett närmare samspel mellan industri och vetenskap där järn och stål hade en framträdande roll.

I samband härmed diskuterar de även aktiebolagens roll. Aktiebolagsformen var inte en i förväg uttänkt konstruktion, därför att man kunde förutse dess fördelar. Den uppstod gradvis och trängde ut andra företagstyper därför att den visade sig bäst på vissa områden, som finansiering och riskspridning.

I samband med den, eller de industriella revolutionerna, för att använda R/ B:s vokabulär, tar de också upp frågan om dess inverkan på levnadsstandarden för den stora massan av befolkningen. R/B protesterar skarpt mot åsikten att några egentliga försämringar skulle ha ägt rum. Tvärtom var tillväxten som följde av strukturomvandlingen i den industriella revolutionens kölvatten den faktor som höjde levnadsstandarden.

Ändamålet får alltså helga medlen och argumenteringen här blir understundom värdigt en dr Pangloss, ty för R/B fanns det ett ”ännu bottenlösare” elände, än låga löner, långa arbetsdagar och tyrannisk fabriksdisciplin. På liknade sätt kan man ju anföra att Sovjetunionen under lillefar Stalin otvivelaktigt nådde vissa framgångar.

R/B diskuterar även frågan om sambandet mellan marknadsekonomi, moral och religion. De anknyter här till den segslitna dispyten om Max Webers tankar angående sambandet mellan kalvinismen och kapitalismens uppkomst. Här är de dock mindre säkra på sin sak och menar att det är svårt att dra några entydiga slutsatser.

Den svenska utgåvan är försedd med ett efterord där författarna, dels kommenterar händelserna i Östeuropa, med ett ”vad-var-det-vi-sa!”, och dels försöker bemöta delar av den kritik deras framställning mötte 1986, utan att så mycket nytt egentligen framkommer.

Förlaget verkar inte helt ha litat på den bärande kraften i författarnas teser, de har försett boken med en introducerande varudeklaration där en ekonomisk-historisk auktoritet, professor Jörberg i Lund, intygar hur värdefull framställningen är.

För svenskt vidkommande känns angreppssättet inte speciellt nytt. Pionjären inom ekonomisk historia i Sverige, Eli F Heckscher(1879-1952) utgick i princip från samma premisser som R/B under hela sitt forskarliv. Heckschers insats för ämnet kommer att vara betydelsefull ännu för långtid framöver, men mycket i hans gärning lider av samma slagsida som R /B. Han försökte, alltför dogmatiskt, att utläsa liberala rötter och yttringar i varje ekonomisk företeelse som undersöktes. Så enkel är nu ej historien.

Att kapitalismen var ett stort steg framåt i mänsklighetens historia är i dag ett trivialt påstående. R/B ger också flera goda exempel på varför kapitalismen var dynamisk i förhållande till det feodalasamhället.

R/B:s bok får tanken att vandra till nutiden, vilket också är avsikten, men kanske åt andra håll än de avsedda. Med R/ B:s modell, kan man naturligtvis förklara att de flesta människor på vår planet fortfarande lever på en nivå som bara innebär fattigdom, svält, sjukdomar och misär, därför att de bor i områden som saknar gynnsamma institutionella betingelser för ekonomisk utveckling.

Det låter ju bestickande i all sin enkelhet. Men hur ska man då förklara att det enbart i USA, världens mäktigaste kapitalistiska stat, enligt officiella siffror existerar (vilket i praktiken innebär att de reella talen är mycket högre) cirka 30 miljoner extremt fattiga, att barnadödligheten närmar sig nivån i Tredje världen, att produktionen gått i stå eller att arbetslösheten är permanent stor, och i ökande, utan sikte om bättring vare sig i USA eller Europa?

Vad är det för fel ide institutionella betingelserna som driver fram stagnerande produktion, finansiella kriser, utlandsskulder, inflation, svält, fattigdom, miljökatastrofer, arbetslöshet, rasism, analfabetism, kriminalitet och korruption i kapitalismens kärnområden?

Kapitalismens historia under 1900-talet är inte bara en historia om fortsatt och ständigt ökande välstånd, även om politiker, företagsledare och andra gärna vill framställa det så. Tvärtom har hela detta sekel varit en kronisk härva av recessioner, kriser, krig och återuppbyggnad av ekonomin.

Är det inte så att kriserna är inneboende i själva det kapitalistiska systemet som sådant och inte orsakade (men möjligen förvärrade) av klantiga politiker? Kapitalismen har historiskt uppvisat en vidunderlig förmåga att kunna återhämta och förnya sig, men de senaste decennierna har på ett helt annat sätt än tidigare exponerat svagheterna i systemet. Kapitalismen har de facto spelat ut sin progressiva roll.

Det behövs sannerligen mycken forskning, inte bara historisk, för att försöka förstå dagens värld. Då är det definitivt inte tillräckligt med en modell färgad av en övertro på marknadernas fria spel. Detsägs ibland att ekonomi inte är någon vetenskap – bara förklädd politik. Västvärldens väg till välstånd bevisar inte motsatsen.

En sista reflektion: Äganderätten ses av R/B och andra som något heligt och absolut. Slaveriet och slavhandeln var en viktig komponent för kapitalismens utveckling, den tillhandahöll billig arbetskraft och den bidrog till den viktiga kapitalackumulationen.

När slaveriet till sist formellt upphävdes, så var detta ett våldsamt ingrepp i den privata äganderätten, ty plötsligt vreds det viktigaste produktionsmedlet ur händerna på slavägarna.

Det är något som tål att tänka på.

Christer Franzén

Per T Ohlsson, Landet utanför – Saddam och ståndpunkterna; Per Ahlmark m fl, Vänsterns moraliska skuld

Mitt i läsningen av den amerikanske språkvetaren Noam Chomskys senaste bok Deterring Democracy sticker jag emellan med två böcker från näringslivets förlag Timbro: Landet utanför — Saddam och ståndpunkterna av Sydsvenska Dagbladets politiske chefredaktör Per T Ohlsson, och Vänsternsmoraliska skuld, en utgåva av föredragen från Timbroseminariet med samma namn i våras (Timbro 1991).

Det är en svindlande kontrast. Å ena sidan Chomskys 400 sidor långa, faktaspäckade, lågmälda genomgång av hur de styrande — ”högern” — skapat ideologier för att befästa sin makt.

Å andra sidan Timbrodebattörernas svepande påståenden om att ”vänstern” kontrollerar media.

Man får nypa sig i armen. Har det hänt något? Gäller det inte längre, att mer än 90 procent av de internationella nyheter som når läsare och lyssnare i världen kommer från några få västbaserade nyhetsbyråer? Är det inte längre så att borgerligheten i Sverige har ett fast grepp över massmedia genom ägandet, som är extremt koncentrerat, och genom annonserna, som svararför 60 – 70 procent av tidningarnas intäkter?[1]

Är det inte så att det överväldigande antalet inlägg även på debattsidorna är beställda inlägg från makthavare, medan ”vanliga” människor oavsett erfarenheter och kunskaper inte göre sig besvär?

Stämmer inte Åke Olssons genomgång i boken Maktens krönikörer som han själv sammanfattat med orden: ”Om 6-7 miljoner av Sveriges befolkning försvann genom en lucka i golvet skulle det inte behöva märkas i Dagens Nyheter, Rapport och Aktuellt...”[2]

Jovisst stämmer det. Det som har skett och som lett till återkommande debatter om ”mediavänstern” under 80-talet, är att ett antal studerande ungdomar som radikaliserades på 60-talet blivit äldre och fått jobb bland annat inom massmedia.

Det är en reell förändring. Men innebär det att de stora media formar en radikal världsbild? Eller ser vi snarare än en gång ett bevis på systemets oerhörda förmåga att integrera sina kritiker? En integration som underlättas av att det för de flesta handlar om ett återbördande till samhällsskikt, där de har sina rötter.

Den insikten skulle kunna stödja sig på den tes Lars Gustafsson drev i sitt inlägg på Timbroseminariet: att de intellektuella alltid dras till makten. Just det. Problemet är bara att veta var makten ligger. Där ligger nyckeln till Gustafssons egen högervridning, från sextio-och sjuttiotal då han såg makten främst i kapitalismen och dess stat, till åttiotalet då makten reducerats till socialdemokratin och ”mediavänstern”.

Visst är det sant att ett antal skribenter under kriget i Persiska viken öppet tog ställning mot USA-alliansens krig. Men inte var det den ståndpunkt som spreds i miljoner svenska hem. En enda Aftonbladet-etta med Saddam Hussein som måltavla — på temat ”lovligt villebråd” betydde säkert merän tio kulturartiklar.

Så, efter dessa reservationer, till frågan om vänsterns förmodade skuld. Visst finns den! Om vi tror att opinionsbildning kan bidra till att störta diktaturer, då kan den givetvis också bidra till att hålla dem under armarna. Utan tvivel har majoritetskrafterna inom den kommunistiska vänstern genom sitt stöd bidragit till att hålla stalinistdiktaturerna i öst uppe. Än värre — de har samtidigt bidragit till att diskreditera socialistiska idéer överhuvudtaget!

En randanmärkning bara: Alla är inte lika goda kålsupare.Stalinismen segrade i Östeuropa endast genom en hård strid, med hjälp av skoningslös terror. I den striden fanns det alternativ, levande människor ochorganiserade strömningar som förespråkade andra vägar. Miljontals människor dog för att stalinismen skulle kunna segra.

Det anti-stalinistiska arvet har levt kvar inom vänstern, i dagens Sverige främst förkroppsligat av Socialistiska Partiet och syndikalisterna i SAC.

För socialister finns det viktiga politiska slutsatser att dra av kommunistpartiernas okritiska försvar av förhållandena i öst: Hur ser vi på demokratin under socialismen? Hur kan man i uppbygget av ett socialistiskt samhälle garantera att en despotisk byråkrati inte än en gång tar makten? Hur kan man genom arbetarnas direkta självstyre garantera att produktionen sker till flertalets fromma?

När vi börjar diskutera de slutsatserna är det förstås slut på enigheten med Timbrofolket. Kanske också med de vänsterpartister, vars främsta slutsats av raset i öst är att skyndsamt två sina händer från allt samröre med revolutionära rörelser och idéer.

Inte heller kan vi vara överens med högern om orsakerna till felstegen. Där blir förklaringarna i Timbroböckerna rent flummiga. Den engelske högerskribenten Paul Johnson talar om korruption och fåfänga. Kay Glans talar i ett förstående tonfall om skuldkänslor för att tillhöra en privilegierad minoritet.

De förbiser att Sovjetunionens enorma attraktionskraft, inte bara” för tusentals intellektuella, utan även för miljontals arbetare, berodde på att de i sina dagliga liv drabbades av kapitalismens orättvisor och misär.

Kapitalismen skapar än idag orättvisor i världsskala. Ja, än mer, den skapar ökade orättvisor och ökad misär i tredje världen, och nu allt mer i de rika länderna. Så länge det sker kommer människor att söka samhälleliga alternativ. För flertalet kommer det inte att finnas individuella flyktvägar, utan det kommer att handla om kollektiva lösningar. Tanken att vi gemensamt kan forma samhället till flertalets bästa kommer att födas på nytt.

Per T Ohlsson grundar sin förklaring på en beskrivning avmotståndet mot kriget i Persiska viken. Till en början tycks den träffande. Han fångar spänningen i motståndet mellan dem som argumenterade mot alla krig, i pacifistisk anda, och dem som argumenterade mot kriget som ett uttryck för USA:s intressen.

Men han faller strax in i psykologiserandet: det handlar om USA-hat som får vänstern att se komplotter överallt, istället för att förstå att USA:s och folkrättens intressen för en gångs skull sammanföll.

Men vi som argumenterade mot kriget menade ju inte att USA:s ingripande måste bekämpas trots att det skulle förstärka folkrätten.

Tvärtom menade vi att det var möjligt att göra en lidelsefri, alls inte hatisk, analys av hur USA blivit den världsledande kapitalistmakten, som under efterkrigstiden kämpat för att bevara det militära och ekonomiska försprånget. Genom att på så sätt undersöka drivkrafterna, och inte förväxla högtidstalen med verkligheten, gick det att säga att Iraks invasion av Kuwait bara var en förevändning för regeringen i Washington.

En förevändning som skulle göra det möjligt att stärka USA:s ställning gentemot andra kapitalistiska konkurrenter och gentemot uppstickare i tredje världen.

En seger för USA skulle därmed leda till försämringar för just de värden USA-alliansen utgav sig för att försvara. Folkrätten och demokratin skulle pressas tillbaka.

Det bekräftas väl också av bilderna från dagens Mellanöstern, snart ett år efter kriget: Det irakiska folket är mer än någonsin förtryckt och svältande. Kurderna på flykt i bergen. Diktaturen i Kuwait återupprättad.

I tidningsdebatten om vänsterns skuld har socialdemokrater (till exempel Håkan Bengtsson i Piteå-tidningen 4 september i år) beskärmat sig över att även socialdemokratin skuldbeläggs. De som utövat ett sådant renhållningsarbete mot kommunismen. Är det inte orättvist?

Möjligen orättvist, men följdriktigt. För högerns måltavla är inte den förhållandevis svaga organiserade ”yttersta vänstern” i Sverige.För högerideologerna handlar debatterna om att utnyttja stalinismens fall för att ta revansch på varje område, till sista droppen.

Vi bevittnar just nu en högeroffensiv, förstärkt av valresultatet, där diktaturernas sammanbrott i öst filtreras ned till den dagliga verkligheten på varje vårdavdelning på storsjukhusen i form av påbudet:”Vi måste skära ned offentliga sektorn”. Måltavlan är inte bara öststatsideologin. Måltavlan är alla solidariska gemenskapsvärderingar.

Måltavlan är inte minst den tidigare svenska utrikespolitiken, med neutralitetsideologi och ett visst stöd till folkliga rörelser och regimer. Per T Ohlsson klargör vad det handlar om:

När Sverige blev medlem av FN avhände sig landet en del av sin utrikespolitiska suveränitet. I dag står Sverige på tröskeln till en gemenskap som ställer ojämförligt mycket större krav på suveränitetsöverlåtelse, framförallt på politikens och ekonomins område.

Rättning i ledet inför EG-inträde. Det är det Timbrokampanjen handlar om. Det är ett utmärkt skäl för alla, som tvekar om EG-anslutningen eller som vill försvara samhällsservicen, att läsa högerns skrifter, och förbereda sig för att bemöta dem.

Noter

[1] Se exempel Thomas Hammarberg, Massmedia och vår bild av världen, Prisma 1981 och Pockettidningen R nummer 4/88: ”Press, radio, TV — tredje statsmakten på fallrepet?”

[2] Citerat i 4/88, s 14. Åke Olsson, Maktens krönikörer — journalistisk som myt och verklighet, Fischer & Co, 1991. Olssons bok recenserades av Björn Rönnblad i Fjärde Internationalen nr 3

Maria Sundvall

Liken i garderoben – Vänsterpartiets förflutna 1917-1989

Recension av Staffan Skott, Liken i garderoben – Vänsterpartiets förflutna 1917-1989, Tiden 1991

Vänsterpartiet (kommunisternas) historia är i sanning en tragisk, ja närmast kriminell historia. Det okritiska stödet till Stalin och hela det stalinistiska arvet har ända till våra dagar plågat partiet.

Det märktes inte minst i utfrågningarna av Lars Werner i radio och TV inför årets val. Det hjälpte inte att Werner tog avstånd från hela sin politiska gärning, ja från hela partiets politik under decennier.

Och nog är det så att vänsterpartiet – trots den frigörelseprocess om inleddes redan under mitten av 60-talet – aldrig på ett medvetet sätt brutit med diktaturerna i Öst. I stället kan man säga att det var Öst – genom Berlinmurens fall, genom att diktatorerna och deras partier störtades – som ”bröt” med vänsterpartiet.

Det visar t ex inte minst det beramade brevet till ”broderpartiet” i det ”socialistiska broderlandet” Rumänien, då det rumänska kommunistpartiet kongressade 1989: ”VPK hälsar delegaterna på rumänska kommunistpartiets fjortonde kongress och önskar er fruktbara överläggningar.”

Det hjälper inte att Werner och vänsterpartiets ledning hänvisar till att andra partier och stater haft kontakter med diktaturen under Ceaucescu. Eller att Silvia och Ceaucescu bytt ordnar med varandra.

Och det avgörande är inte exakt hur brevets formuleringar lyder, utan att man över huvud taget kommer på den absurda tanken att skicka ett brev till ett mördarpartis kongress!

Staffan Skotts bok Liken i garderoberna; Vänsterpartiets förflutna 1917-1989 är späckad med exempel på vänsterpartiets dystra historia. Här finns exempel på vänsterpartiets inställning till finska vinterkriget; stalinkulten; skådeprocesserna i Moskva under 30-talet; Gulag-arkipelagen; andra världskrigets inledning; C H Hermanssons panegyrik över den döde Stalin; krossandet av revolutionen i Ungern 1956; och de otaliga kontakterna med de stalinistiska partierna i Östeuropa under årens lopp.

Detta är en nyttig läsning för varje vänsterpartist, inte minst som bakgrund till den rapport om Östförbindelserna, som den historiska kommissionen, med forskare som Sven-Erik Liedman och andra, ska lägga fram till vänsterpartiets kongress.

Det tråkiga med boken är Staffan Skotts stil. Ofta följer den gamle prästens marginalanteckning på söndagspredikan: ”Argumenten tryter; höj rösten!”

Vänsterpartiets historia är så hemsk att man inte behöver höja rösten särskilt mycket. Det finns ingen anledning att t ex notera att Erik Karlsson, som skickades till Moskva när Chrusjtjov höll sitt historiska tal om Stalins brott, ”bytte strumpor bara till revolutionsfesterna.”

Politiskt värre är Skotts formliga hat (det är svårt att hitta något annat ord) mot ”landsförrädarna”, gör att han försvarar arbetslägren. Inte bara att kommunisterna spärrades in, utan också att radikala socialdemokrater, syndikalister och andra – men knappast några nazister – berövades sin frihet!

Men bortser man från detta – och från t ex uppfattningen att oktoberrevolutionen var en statskupp, att Stalins politik var fascistisk – ja, då är det en bra historisk genomgång av en tragedi.

Lars Gus Kaage