Ur Fjärde internationalen 1/1992
För den kommunistiska rörelsen i allmänhet, och i synnerhet för revolutionärer i länder med en stark socialdemokrati, har en riktig analys av reformismens framväxt och orsaker varit en avgörande fråga. Konsekvenserna av en sådan analys för kommunisters taktiska inriktning kan knappast underskattas. Problemet har en lång historia i den marxistiska rörelsen och uppmärksammades redan under Första Internationalens tid av Marx och Engels utifrån de brittiska arbetarledarnas konservatism.
Kjell Östberg har i sin avhandling Byråkrati och reformism, En studie av svensk socialdemokratis politiska och sociala integrering fram till första världskriget (Arkiv 1991), givit sig i kast med denna fråga utifrån den svenska arbetarrörelsens tidiga historia. Det skall redan inledningsvis påpekas att Östberg lagt ned ett mycket omfattande arbete i arkiven.[1]
Östbergs avhandling måste behandlas som ett resultat av akademisk forskning, med alla dess inbyggda begränsningar i politiskt avseende. Det går inte att ställa orimliga krav på politisk tydlighet. Ändå har tydligen Östberg trampat på en och annan öm tå.[2]
En av de dramatiska förändringar som ägde rum under den period som Östberg behandlar var följande: Vid kongressen 1911 beslutar SAP att enhälligt ställa sig bakom Andra Internationalens fördömande av ”ministersocialismen”. Tre år senare, 1914, röstar en partikongress, med siffrorna 90 mot 58, igenom en resolution som tillstyrker fortsatta regeringsförhandlingar med liberalerna och en eventuell medverkan i en ”vänsterregering”. Östberg tar detta faktum som utgångspunkt för sin undersökning.
Tidigare forskning refereras och Östberg tar fasta på de föregångare som betonar, att ”reformismens framväxt måste ses som en historisk process”. (s. 17) Östberg säger sig dela denna uppfattning och skriver: ”Min utgångspunkt är att det existerar två politiska huvudlinjer i den svenska socialdemokratin under åren före 1914.” De hade också sina motsvarigheter inom andra länders arbetarpartier. Östberg kallar dem höger respektive vänster; de skulle också kunna kallas ”reformistiska och revolutionära, opportunistiska och klasskampsinriktade eller revisionistiska och marxistiska.” (s. 18)
Den reformistiska flygeln inom SAP beskrivs politiskt ”som en riktning som i första hand prioriterade arbetet inom de parlamentariska institutionerna som medel för att flytta fram arbetarklassens positioner i arbetet för ett socialistiskt samhälle.” (s. 19)
När Östberg diskuterar avhandlingens uppläggning, visar sig de något oklara utgångspunkterna för det utmärkta empiriska arbetet. (Se nedan.) Han vill ta sig igenom arbetet på två ben, och vem vill inte det?
Det ena benet är av strukturell art och det andra har subjektiv karaktär.
Den strukturella nivån domineras av det faktum att socialdemokratins kamp för den politiska demokratin (allmän rösträtt) också medförde ett tilltagande accepterande av parlamentarismen och den borgerliga demokratin.
Östberg skriver under på sociologen Sune Sunessons tes, i dennes avhandling Stat och organisation (1974), beträffande fackföreningsrörelsen, att ”denna blir underställd samma dominerande organisationskrav som andra politiskt viktiga organisationer, inklusive den statliga byråkratin.” (s. 36) Östberg vill utsträcka Sunessons tes till att också gälla för SAP.
Beträffande parlamentarismens inflytande, eller som Lenin skulle ha uttryckt det, knäfallet för parlamentarismen, på socialdemokratin, skriver Östberg, att den är motsägelsefull:
”På samma gång som denna utveckling väsentligt flyttade fram arbetarrörelsens politiska maktpositioner var parlamentarismen den borgerliga demokratins speciella statsform. Denna dubbelhet, där framväxten av den politiska demokratin både innebär en avgörande framgång för de tidigare utestängda klasserna och skapandet av en fundamental del av den moderna borgerliga staten är en central konflikt i detta arbete.” (s. 37)
Byråkratiseringsprocessen skulle då kunna ses som resultatet av, ”att partiet i sig måste ges ett visst sätt att fungera för att svara mot de uppgifter ett större ansvarstagande i den parlamentariska processen kräver.” (s. 37)
För att komplettera den strukturella utgångspunkten vill Östberg även studera de byråkrater som agerar, som det heter i vår moderna värld av ”aktörer”.
Östberg ställer upp tre möjliga ”orsakssamband” mellan ”integration, byråkrati och reformism”. (s. 39)
Dessa tre är: 1) integrationen via parlamentet kan, i samverkan med byråkratisering, vara förklaringen till reformismens framväxt; 2) integrationen och byråkratiseringen stärker reformismen på bekostnad av andra riktningar; 3) reformismen hade tidigare en ledande ställning, som nu förändrar inriktning. (s. 39f)
Till avhandlingens stora förtjänster hör att den på ett detaljerat sätt kartlägger den svenska arbetarbyråkratin under den aktuella perioden. Byråkratin definieras som ”ett socialt subsystem, för sin utkomst och karriär beroende av arbetarrörelsen, med uppgift att handha rörelsens resurser och tillsatt av ett överordnat organ inom organisationen.” (s. 45)
Östberg redovisar funktionärsstabens tillväxt inom hela arbetarrörelsen och inte enbart inom partiet. Redan då fanns det ett finmaskigt nät med fackföreningar, kooperativ, Folkets hus osv. En hel del funktioner, t. ex. riksdagsman, tidningsredaktör eller arbetarkommunens ordförande, kunde besättas av en och samma person. Därför är det besvärligt att ange någon exakt siffra på arbetarbyråkratins storlek. En gissning bör ligga någonstans kring 500 för den period som Östberg studerar. (s. 59)
Ett intressant tecken på detta skikts medvetenhet om de egna intressena gentemot arbetarorganisationerna, är att man redan 1915 bildade Arbetarrörelsens funktionärsförbund. I ett upprop samma år framhåller förbundet två frågor som centrala: 1) kongressval av funktionärer avskaffas och tillsvidareanställningar införs, 2) funktionärernas pensionsfråga löses.
Östberg sammanfattar förbundets krav på följande ironiska sätt:
”Uppenbart är, att funktionärerna nu såg sig som en egen yrkeskår med gemensamma intressen, att deras ställning som förtroendemän förändrats så att de inte längre önskade få sitt förtroende bekräftat direkt av medlemmarnas ombud på kongresserna, och att de ser sitt anställningsförhållande i sådant tidsperspektiv att pensionsfrågan är central.” (s. 57)
I det tredje kapitlet övergår Östberg till att diskutera vilka som beslutade när det gällde den socialdemokratiska politiken. Främst är det deras sociala tillhörighet, dvs. klasstillhörighet, som studeras.
SAP:s riksdagsgrupp expanderade oerhört snabbt, från 1 ledamot 1897 till 101 ledamöter 1915. Dess sammansättning avvek avsevärt från partiets och väljarkårens sammansättning. En tredjedel utgjordes av funktionärer och 43% av riksdagsmännen hade borgerliga eller småborgerliga yrken. Endast en tiondel var industriarbetare eller hantverkare. En del av funktionärerna hade dock proletär bakgrund. (s. 62-64) Ännu snedare var fördelningen i gruppens förtroenderåd.
I en utmärkt sammanfattning (s. 73-76) slår Östberg fast, att den svenska arbetarbyråkratin främst hade sin förankring i tre olika miljöer: fackföreningsexpeditioner, tidningsredaktioner och riksdagen. I tesform framhäver han några av dess avgörande drag. Byråkratin blev tidigt starkt specialiserad och, som Östberg sarkastiskt uttrycker det, ”Särskilt blev de specialister på att stanna kvar på sina poster.” Ett annat drag var det numera så ökända mångsyssleriet.
Funktionärernas levnadsförhållanden kom långsamt, om än inte dramatiskt, att skilja sig från arbetarklassens villkor. Några exempel som Östberg lyfter fram är de två veckornas semester, en med tiden allt högre lön i förhållande till de medlemmar vilka de skulle företräda, friare och kanske kortare arbetstid och naturligtvis en mycket bättre och trevligare arbetsmiljö.
Ett betydande inslag är förändringen i livsstil, som för de ursprungligen proletära funktionärerna befrämjades av kontakten med andra samhällsskikt: liberala riksdagsmän, intellektuella etc. En del av funktionärerna kom också att företräda sina organisationer som arbetsköpare och kunde handha ett större eller mindre antal anställda.
Slutligen kom de också, genom partiets opportunistiska inställning till det parlamentariska arbetet, att påta sig direkta uppgifter i det borgerliga samhället: riksdagsutskott, kommunala nämnder etc.
Funktionären blev byråkrat. Sambandet dem emellan är emellertid inte entydigt. Ytterst få är de exempel där en person ändrar åsikter efter att ha införlivats med byråkratin. Snarare är det så, att medlemmar med reformistiska åsikter väljs till olika poster av opportunistiska skäl. Det kunde exempelvis vara lättare för en högersocialdemokrat att bli nominerad till riksdagskandidat därför att man sneglade åt liberala gruppers röster.
Det fjärde kapitlet behandlar en tidigare föga beaktad förmedlare av reformistiska uppfattningar, nämligen nykterhetsrörelsen. Den hade en unik ställning bland folkrörelserna och samlade ett brett, av flera klasser bestående, politiskt fält, som starkt påverkade SAP och det liberala partiet. På detta sätt blev nykterhetsrörelsen förmedlare av den centrala uppfattningen i den borgerliga, liberala samhällsuppfattningen: att alla problem och motsättningar kunde lösas genom samarbete, samverkan (detta svenska ord!) och utan klasskamp. Ett mått på nykterhetsvännernas inflytande förmedlas av följande siffror: 1911 var 62% av samtliga ledamöter i riksdagens andra kammare absolutister; bland socialdemokraterna 87,5%!
Avhandlingens femte kapitel utgör kanske bokens intressantaste. Genom ett nogsamt arkivarbete lyckas Östberg med många och tydliga exempel definiera det liberala partiets förhållande till socialdemokratin.
Efter sekelskiftet var liberalernas främsta politiska målsättning att modernisera och demokratisera det svenska samhället. Detta skulle uppnås utan revolutionära inslag. Under ett ständigt bombardemang från högern, med sin paroll om ”front mot socialismen”, försökte liberalerna hitta framkomliga vägar för samverkan med socialdemokratin. Det stod tidigt klart att liberalerna själva inte skulle kunna genomföra uppgiften.
I kampen för rösträtten skedde tidigt ett samarbete. När Branting 1897 valdes in i riksdagen, som den förste socialdemokraten, var det just på en liberal lista. Östberg visar hur liberalerna nästan alltid lyckades få ut mest av samarbetet. SAP fick ofta slå av på sina krav för att inte bryta den gemensamma fronten mot högern.
Den svenska liberalismens portalfigur i seklets början, Karl Staaff, insåg tidigt betydelsen av de motsättningar som fanns inom SAP. Enligt Staaff utkämpades en strid ”i varje socialdemokrats bröst”. I ett tal i Eskilstuna efter storstrejken 1909, beskrev Staaff striden inom socialdemokratin mellan ”anarkism” och accepterande av det parlamentariska systemet. Enligt honom var det nu dags för socialdemokratin att definitivt välja väg. Det fanns inte längre utrymme för två linjer inom partiet. (s. 190)
För liberalerna fanns det två krav som socialdemokratin måste uppfylla: en positiv inställning till parlamentarismen och försvaret. En annan ledande liberal, Nils Edén, framställde i ett tal inför valet 1911 den medvetna strategi som fanns inom de mest insiktsfulla delarna av den svenska bourgeoisin. Han menade att det inte fanns behov av någon samling mot socialdemokratin: den skulle besegras inifrån.
Östbergs slutsats är välgrundad och värd att uppmärksamma: ”de svenska liberalernas strategi i början av vårt sekel bidrog till att underlätta socialdemokraternas utveckling mot ett accepterande av de parlamentariska spelreglerna.” (s. 191)
I ett särskilt kapitel behandlas SAP och den livligt omdiskuterade försvarsfrågan. Den tidiga socialdemokratin hade en negativ inställning till försvaret. Inom ungdomsrörelsen kan man även tala om antimilitarism.
Det fanns dock ingen bestämt utarbetad taktik för det parlamentariska arbetet i denna fråga, utan SAP kom att verka för nedskärningar i anslagen. När partiet fick representanter i försvarsberedningen drogs man snabbt in på ett aktivt och ”konstruktivt” sätt, dvs. man arbetade med olika förslag och alternativa lösningar som låg i den riktning som partiet förordade.
Två representanter i försvarsberedningen, Rydén och Christiernson, kom att väsentligt ändra uppfattning i försvarsfrågan. Båda blev påtagligt försvarsvänliga. Genom förhandlingarna med liberalerna under åren efter 1914, om eventuell regeringssamverkan, kom SAP att i praktiken acceptera den beslutade försvarsordningen. (s. 248f)
I detta sammanhang påvisar Östberg hur den nya uppfattningen i försvarsfrågan drevs igenom uppifrån och ned. Med början hos ledamöterna i försvarsberedningarna, via riksdagsfraktionen och partistyrelsen antogs denna inriktning högst motvilligt av partikongressen på våren 1914. Byråkratin kunde nu agera på ett nytt sätt, som motsvarade ett parlamentariskt partis arbetssätt- initiativet och inflytandet samlas i hierarkins topp.
I ett separat kapitel undersöker Östberg riksdagsgruppens praxis, dvs. dess sätt att arbeta. SAP:s ledamöter frotterades med andra riksdagsmän i olika forum. Ett sådant var högersocialdemokraten och krigsaktivisten Erik Palmstiernas Vi-klubb, ett annat var riksdagens nykterhetsgrupp och en tredje den interparlamentariska gruppen. Främst var det umgänget mellan socialdemokrater och liberaler som skulle befordras av dessa sammanslutningar.
Östberg understryker att de socialdemokratiska riksdagsmännen fann sig väl tillrätta i riksdagens institutioner. Från båda håll förekom flitiga försök att underlätta den sociala integrationen och former för parlamentariska kompromisser, som ju har varit så framgångsrika i Sverige, utarbetades tidigt.
Vilken uppfattning hade socialdemokratins ledande företrädare om den borgerliga demokratin? Östberg skriver: det är ”uppenbart att partiets ledande riksdagsföreträdare tidigt såg parlamentarismen som den enda formen för arbetarklassens framtida maktutövande” . Det går inte ens att finna några idéer om ”en särskild socialistisk form av demokrati” hos ledande socialdemokrater och ”knappast ens hos vänsterns företrädare heller”. (s. 298f) Branting uttryckte sin uppfattning på partikongressen 1914 med följande ord: ”Vårt parti har icke att uppbygga något nytt där intet existerar utan att demokratisera den redan befintliga samhällsbyggnaden.” (s. 301)
Ett av de mest uppmärksammade uttrycken för opportunismen inom Andra Internationalen var deltagande i borgerliga regeringar. Termen ”millerandism” uppstod när fransmannen Millerand inträdde i en borgerlig regering och uteslöts ur det franska partiet. På SAP:s kongress 1911 antogs en resolution, på Zeth Höglunds initiativ, som tog avstånd från ett sådant deltagande annat än som ”en exceptionell nödfallsåtgärd i ett tvångsläge”. (s. 304)
Närmast omgående efter partikongressens beslut kom anbud från Staaff om att ingå i en liberal regering. Partihögern, med Branting i spetsen, ställde sig avvisande med hänvisning till partiets oenighet och tveksamhet. Men Branting hävdade att socialdemokratin, efter att ha accepterat parlamentarismen, principiellt inte kunde avvisa ett deltagande i en liberal regering. (s. 305)
När det första världskriget närmade sig började ett manövrerande från Brantings och andras sida för att närma sig liberalerna även i regeringsfrågan. Branting uppmanade liberalerna att bilda regering och konsekvent luta sig mot SAP:s stöd i stället för att söka uppgörelser den ena gången åt höger och den andra åt vänster.
Vid krigets utbrott gav Branting uttryck för sitt stöd till högerregeringens utrikespolitik i det så kallade Kisatelegrammet. Branting formulerade sig på ett bekant sätt: när regeringen Hammarskjöld ”i nuvarande hotade världsläge strävar att till det yttersta vidmakthålla Sveriges neutralitet, härutinnan kan påräkna fullt förtroende från ett enigt folk.” (s. 307)
I sitt avslutande kapitel summerar Östberg hela avhandlingens resultat. Vad gäller integrationen i den politiska/parlamentariska delen av staten, påskyndad av det faktum att SAP redan 1914 var den andra kammarens största parti, slutfördes den under perioden 1911-1914. Ända fram till ministären Edén-Branting 1917 skedde den i tecken av ”vänstersamverkan”, dvs samverkan med liberalerna. (s. 320) Partiets riksdagsgrupp fick en speciell ställning: det var ett ”centralt, och självständigt, organ med stora möjligheter att själv utforma partiets politik”. En påtaglig försiktighet, för att inte säga feghet, utmärkte inställningen till parlamentarismens former. Riksdagsgruppens ledning undvek konsekvent att förorda första kammarens avskaffande eller kravet på republik, som fanns inskrivet i partiprogrammet. (s. 322)
Vidare kom riksdagsarbetet att påskynda och uppmuntra en byråkratisering av det interna partilivet. Riksdagsgruppen fick en egen särställning och kongressernas betydelse för partiets uppträdande i riksdagen minskade. Processen drevs på av sådana faktorer som att den svenska borgerligheten handlade utifrån ”en flexibel taktik gentemot arbetarrörelsen som underlättade en politisk och social integrering.” (s. 325)
Enligt Östbergs slutsummering, var byråkratin ”den centrala bäraren och förmedlaren av reformistiska idéer inom svensk arbetarrörelse.” (s. 328) Den reformistiska strömningen var redan tidigt inflytelserik inom partiet: ”I riksdagsgruppen anslog den tonen redan från början, de flesta tidningsredaktörer tillhörde den, liksom majoriteten av fackliga funktionärer.”
Avhandlingen klingar ut i följande slutsats:
”Socialdemokratins politiska utveckling under åren före första världskriget har bestämts av såväl kraften i den strukturella verklighet partiet verkat i som av intressen hos de olika skikt som haft möjligheter att påverka denna utveckling, och där den byråkrati vi ovan beskrivit spelat en avgörande roll. Partiets utveckling har bestämts i skärningspunkten mellan systemintegration och social integration.” (s. 329)
Kjell Östbergs forskningsarbete har tillfört analysen av reformismens framväxt en betydande mängd nytt material. Det omfattande arkivarbetet gör dessutom att hans avhandling, till skillnad från många tidigare försök i genren, är baserad på ett gediget material.
Den skiljer sig också från de flesta icke-akademiska böcker i ämnet. Exempelvis har socialdemokrater, som Gunnar Gunnarson eller Jan Lindhagen, nästan alltid hamnat i en apologetisk inställning till det egna partiets tidiga historia. Stalinisterna, Knut Bäckström och andra, har å sin sida kört fast i fruktlösa försök att hitta stöd för sina konspirativa teorier.
För en marxist är det avgörande att förstå Östbergs arbete i sitt rätta sammanhang, dvs. dess plats i den marxistiska diskussionen om reformismen. För att analysen skall ha någon praktisk och politisk betydelse, måste den ses i samband med den revolutionära politiken och den kommunistiska rörelsens strävan att utarbeta en taktik gentemot reformismens grepp över de stora arbetarmassorna.
Östbergs ambition ligger på en annan nivå, men tillåt mig ändå att försöka sammanfatta den marxistiska diskussionen.
När Lenin från 1914 påbörjade sin analys av socialchauvinismens seger inom Andra Internationalen, grep han tillbaka på Engels' och Marx' iakttagelser om de engelska arbetarledarna. I Imperialismen och socialismens splittring, skriven i oktober 1916, konstaterar han att: ”De två tendenser, t. o. m. två partier inom den moderna arbetarrörelsen, som åren 191416 i hela världen så uppenbart skilts åt, undersöktes av Engels och Marx i England under flera årtionden, ungefär från 1858 till 1892.”
Deras uppfattning grundades på, att åtminstone två av imperialismens viktigaste drag, omätliga kolonier och monopolprofiter, redan i mitten av 1800-talet innebar att England intog en särställning bland de kapitalistiska länderna. Marxismens grundare såg ett otvetydigt samband mellan detta faktum och opportunismens seger (temporär, enligt Lenins optimistiska bedömning) inom den engelska arbetarrörelsen.
Så tidigt som 1858 (den 7 oktober) skriver Engels följande till Marx:
”Det engelska proletariatet förborgerligas faktiskt allt mer och mer, så att denna den mest borgerliga av alla nationer tydligen till slut vill leda det hela därhän, att det vid sidan av bourgeoisin skulle finnas en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat.”
Vid ett möte med Första Internationalens ledning 1872 anklagade Marx, enligt ett brev från Engels till Sorge den 21 september samma år, de engelska arbetarledarna för att ha ”sålt sig”. I ett brev till Kautsky, den 12 september 1882, skriver Engels om England: ”Här finns ju inget arbetarparti, det finns endast konservativa samt liberalradikaler, och arbetarna lever flott med på Englands världsmarknads- och kolonialmonopol.”
Det finns åtskilliga ytterligare citat som skulle kunna anföras i brevväxlingen mellan Marx, Engels och deras närmaste medarbetare.
Engels berörde även problemet i en av sina böcker, Den arbetande klassens läge i England från 1892. Nu är analysen naturligt nog betydligt stringentare än i privatbreven. Enligt Engels har den engelska arbetarklassen delats upp i en ”aristokrati”, en priviligierad minoritet, och den stora massan av arbetare, som i stort sett inte åtnjuter några frukter av den engelska kapitalismens särställning. Arbetararistokratins privilegier kommer, enligt Engels, att försvinna när Englands ställning på världsmarknaden försämras.[3]
Inom Andra Internationalen kämpade framför allt den tyska vänstern, med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i spetsen, och de ryska bolsjevikerna mot de politiska uttrycken för byråkratiseringsprocessen. Analysen av dess materiella grundvalar kom dock inte att bli akut förrän Andra Internationalen föll samman 1914. Även Lenin överraskades av fallets hastighet och djup. Han trodde t.o.m. att utgåvan av den tyska socialdemokratins Vorwärts, som tillkännagav stödet till krigskrediterna, var förfalskad av den tyska generalstaben!
Men Lenin uppfattade med en beundransvärd snabbhet situationens allvar och började tillsammans med Zinovjev ett omfattande försök att förstå det som inträffat och dess materiella orsaker. Det bör i sammanhanget understrykas att analysen av arbetarbyråkratin och -aristokratin gick hand i hand med Lenins analyser av imperialismen, som utmynnade i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1917).[4]
Lenins analys av opportunismens sociala grund lades först fram i en resolution (”Opportunismen och Andra Internationalens sammanbrott”) till en bolsjevikisk konferens i Bern, mars 1915. Där slogs det fast att: ”Vissa skikt av arbetarklassen (byråkratin inom arbetarrörelsen och arbetararistokratin, som erhåller en liten del av profiterna från exploaterandet av kolonierna och från 'deras' fosterlands priviligierade ställning på världsmarknaden), såväl som småborgerliga sympatisörer inom de socialistiska partierna, har visat sig vara den sociala grundvalen för dessa [opportunistiska] tendenser, och kanaler för borgerligt inflytande över proletariatet.” [5]
I broschyren Socialismen och kriget, skriven sommaren 1915 av Lenin och Zinovjev tillsammans[6], redovisar bolsjevismens två främsta företrädare vid den här tiden sina ståndpunkter i frågan om varför socialchauvinismen segrade inom Andra Internationalen.
Under den kamp som fördes inom internationalen mellan den revolutionära och opportunistiska flygeln tvivlade ingen, enligt Lenin och Zinovjev, på att ”opportunismen är uttryck för en borgerlig politik inom arbetarrörelsen, uttryck för småbourgeoisins intressen och intressena hos förbundet mellan en obetydlig minoritet av förborgerligade arbetare och 'deras' bourgeoisi, vilket riktar sig mot proletärmassornas, de förtryckta massornas intressen.” Den borgerliga legaliteten stärkte opportunismen i slutet av 1800-talet, lade grunden till ett ”knäfall” inför legaliteten, ”skapade ett litet skikt av byråkrater och aristokrater inom arbetarklassen och drog in många småborgerliga 'medlöpare' i de socialdemokratiska partierna.”
Genom krigsförhållandena slog opportunismen över i öppen socialchauvinism. Inget utrymme gavs längre för undvikande och halvhjärtade ställningstaganden. Både opportunismen och socialchauvinismen hade samma ekonomiska grund: ”intressena hos ett obetydligt skikt av priviligierade arbetare och småbourgeoisi”. Den enda skillnaden var att de uppträdde under olika förhållanden.
Zinovjevs främsta bidrag till analysen, Kriget och socialismens kris (1916), tog vid där dessa allmänna slutsatser tog slut. I en detaljerad genomgång av den tyska socialdemokratins (SPD) utveckling fram till kriget, drar Zinovjev samma slutsats som året innan: SPD:s ledning, som företrädare för priviligierade skikt inom proletariatet, har övergått till bourgeoisins sida och blivit ett kontrarevolutionärt parti.[7]
De tyska arbetarledarnas handlande förklarade Zinovjev som resultatet av deras ställning i det kejserliga Tyskland:
”När vi talar om 'ledarnas förräderi' så säger vi därmed inte att det var en djupt förborgad sammansvärjning, att det var en medvetet förövad utförsäljning av arbetarnas intressen. Långt därifrån. Men medvetandet bestäms av existensen, inte vice versa. Hela den sociala kärnan hos denna kast av arbetarbyråkrater ledde oundvikligen, genom det föråldrade tempo som fastställts för rörelsen i den 'fredliga' perioden före kriget, till fullständigt förborgerligande av deras 'medvetande'. Hela den sociala ställning till vilken denna numerärt starka ledarkast hade klättrat på arbetarklassens ryggar, gjorde dem till en social grupp som objektivt måste betraktas som en agentur för den imperialistiska bourgeoisin.” [8]
Zinovjev besvarade också den befogade invändningen, understödd av anarkosyndikalisternas agitation mot överdriven organisering, att arbetarrörelsen behöver en stor apparat för att kunna genomföra sina uppgifter:
”Det innebär dock inte att arbetarrörelsen kommer att klara sig utan en stor organisatorisk apparat, utan ett helt spektrum av människor som ägnar sig åt att tjäna den proletära organisationen. Vi vill inte gå tillbaka till den tid när arbetarrörelsen var så svag att den kunde klara sig utan sina egna anställda och funktionärer, utan gå framåt till den tid när arbetarrörelsen kommer att vara något annat, i vilken proletariatets starka rörelse kommer att underordna funktionärsskiktet under sig, i vilken rutinen kommer att försvinna, byråkratiskt sönderfrätande utplånas; som kommer att föra fram nya män [!] i spetsen, ingjuta dem med kampmod, fylla dem med en ny anda.” [9]
Det fanns dock ett viktigt felslut i Zinovjevs analys. Genom en undersökning av den socialdemokratiska organisationen i Berlin, drog han slutsatsen: ”den övervägande medlemsmassan i den socialdemokratiska organisationen består av det bättre avlönade skiktet av arbetare — det skikt ur vilket den största delen av arbetararistokratin uppstår.” [10]
Zinovjev försöker inte bevisa att arbetararistokratin utgjorde basen för SPD:s högerflygel. Han bara antar att det var så. Slutsatsen motsägs av den stora andel yrkesarbetare som under 20-talet utgjorde det tyska kommunistpartiets (KPD) starkaste fästen.
Franz Borkenau gjorde följande beskrivning av medlemmarna i KPD 1927: ”yrkesarbetare och människor som har varit yrkesarbetare utgör två femtedelar av partimedlemmarna; om deras hustrur tillfogas skulle de antagligen utgöra uppemot hälften... Om det finns något sådant som en arbetararistokrati, så finns den här.” [11]
SPD:s högerflygel stödde sig snarare på de mer efterblivna landsdelarna; vänstern var alltid starkare i storstäder som Berlin.
I sista hand avgörs frågan om arbetararistokratins politiska ställning av den ekonomiska och politiska utvecklingen, deras privilegier jämfört med andra skikt kan inte vara för evigt, och fr. a. av den politiska kampen inom arbetarrörelsen.
Lenin ägnade ytterligare en betydelsefull artikel åt frågan om reformismens seger inom Andra Internationalen. I ”Opportunismen och Andra Internationalens sammanbrott”, från årsskiftet 1915-16, drar. Lenin några ytterligare slutsatser om sambandet mellan opportunismen och den så hastigt uppblommande socialchauvinismen. Deras gemensamma kärna är klassamarbetet och deras klassgrundval är: ”förbundet mellan ett litet priviligierat arbetarskikt och 'dess' nationella bourgeoisi mot arbetarklassens massa, förbundet mellan bourgeoisins lakejer och bourgeoisin mot den klass, som denna utsuger.”
Socialchauvinismen är en ”direkt fortsättning och fullbordan av den engelska liberala arbetarpolitiken, millerandismen och bernsteinianismen”. Den fullföljer tre olika opportunistiska strömningar inom Andra Internationalen: de engelska liberala arbetarledarnas konservatism, Millerands ”ministersocialism” och Bernsteins teoretiska rättfärdigande av en reformistisk strategi och taktik i Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter. Bland socialchauvinisterna räknar Lenin in den av Branting ledda partimajoriteten i Sverige.
Lenin drar också de politiska slutsatserna ur det inträffade och hävdar att opportunismen nu inte längre är en fråga om partiernas inre liv, utan blivit en fråga på liv och död för den revolutionära rörelsen. ”Enhet med socialchauvinisterna innebär enhet med den 'egna' nationella bourgeoisin”.[12]
I ett särskilt avsnitt redogör Östberg för olika teorier om arbetarbyråkratin. Max Webers, Robert Michels' och makarna Webbs bidrag till dessa teorier arbetas in i avhandlingens perspektiv. Hos dessa teoretiker dominerar dock ofta historielösa eller psykologiska förklaringsmodeller.
För Michels är den arbetare som övergår till intellektuellt arbete inom arbetarrörelsen, som funktionär, parlamentariker eller tidningsman, dömd att också i ideologiskt avseende övergå till småbourgeoisin. Egenintresset tar över. Michels teori är alltså närmast av mekaniskt materialistiskt slag.
Östberg ägnar också ett visst utrymme åt analyser av Marx, Rosa Luxemburg, Lenin och Zinovjev samt Trotskij. Märkligt nog tar Östberg inte alls upp den analys, som för Lenin var utgångspunkten för analysen av socialchauvinismens seger inom Andra Internationalen, nämligen den som Marx och Engels utvecklade utifrån den brittiska arbetarrörelsen.
Rosa Luxemburgs stora svaghet, jämfört med Lenins och Zinovjevs omfattande analys, var hennes ensidiga inriktning på två faktorer. Parlamentarismen och arbetarrörelsens allt större organisationer är, enligt henne, de främsta källorna till opportunismen. Tyvärr ger Östberg bara en dryg sidas utrymme åt att presentera några fragment av Lenins och Zinovjevs ståndpunkter.
Just på den här punkten, dvs. själva utgångspunkten för avhandlingen, framträder bristerna i teoretiskt avseende. Lyckligtvis får detta inga negativa resultat för de undersökningar som avhandlingen baseras på.
För Engels, Marx, Lenin och Zinovjev stod den ekonomiska utvecklingen i förgrunden. Den var själva utgångspunkten för analysen av reformismen. Englands privilegierade ställning på världsmarknaden och kolonialväldet gav dess arbetararistokrati en del av smulorna från det imperialistiska bordet. Reformismens seger i SPD är för Lenin otvetydigt sammanbunden med Tysklands övergång till att bli en imperialistisk stat.
Detta måste även gälla de länder som senare har beträtt samma väg. De länder som däremot blivit kvar i halvkolonialt beroende uppvisar en helt annan bild, med exempelvis borgerligt nationalistiska partier som starka grupperingar inom arbetarklassen.
Vore det inte rimligt att anta att detta förhållande också skulle gälla Sverige? När övergick Sverige från sitt efterblivna tillstånd till att bli ett imperialistiskt land? Lasse Cornell är en av de som försökt sig på att fastställa när Sverige inträdde i det imperialistiska stadiet: ”Om vi tillämpar Lenins definition av imperialismen på Sverige, måste vi konstatera att den svenska kapitalismen gick över i sitt imperialistiska stadium under 1900-talets andra årtionde, det vill säga mellan 1910 och 1920.” [13]
Kjell Östberg företrädde, tillsammans med Håkan Blomqvist, samma uppfattning som Lenin och Zinovjev i en diskussion 1977, som just rörde reformismens uppkomst.
I samband med socialdemokraternas löntagarfonder fördes en livlig diskussion i tidskriften Fjärde Internationalen, som utifrån denna aktuella fråga kom att beröra det arbete som Kenth-Åke Andersson utförde i 70-talets början om den internationella och svenska socialdemokratins rötter.[14]
I artikeln från 1977 hävdar Östberg och Blomqvist alldeles riktigt, att opportunismen inom Andra Internationalen: ”stödde sig på de mer privilegierade arbetargrupperna som genom fr a en yrkesutbildning hade gjort sig oumbärliga för den kapitalistiska produktionens mer komplicerade delar.”
Sambandet med de stora europeiska ländernas imperialistiska fas finns även med i bilden. I och med imperialismen ”förstärktes opportunismens sociala bas och därmed dess inflytande i de socialdemokratiska partierna. Genom [imperialismen] stärktes skiktet av privilegierade arbetare vars fördelar i förhållande till de breda massorna var beroende av dess 'egna' imperialistländers framgångar i kampen om kolonierna.
En framväxande arbetararistokrati formerades till en solid bas för opportunisterna i första hand inom fackföreningsrörelsen.” [15]
Förutom den reservation som tidigare gjorts i förhållande till Zinovjevs analys av problemet, nämligen att arbetarbyråkratin kan ha en något varierande bas — arbetararistokratin och/eller efterblivna delar av landet, så sammanfaller Östbergs ståndpunkt från 1977 mycket väl med den uppfattning, som ovan skisserats och som främst utvecklades av Engels, Lenin och Zinovjev.
En punkt, som är väsentlig för förståelsen av förhållandena efter det första världskriget och kolonialväldenas sönderfall, saknas dock.
Ernest Mandel (pseudonym Germain) behandlar problemet i sin skrift Om byråkratin, vilken åberopas av Östberg.
Mandel skriver om Lenins analys, att den vilade på två faktorer: 1) ”uppkomsten av en byråkrati inom fackföreningarna och partierna” och 2) ”Det faktum att detta byråkratiska skikt har djupa sociologiska rötter i epokens kapitalistiska samhälle. Det stöder sig på 'arbetararistokratin'. dvs en del av arbetarklassen i de imperialistiska länderna, som bourgeoisin har korrumperat med hjälp av 'koloniala överprofiter', frukter av den kapitalistiska exploateringen.” [16]
Mandel har två invändningar gentemot användningen av Lenins analys. Dels hävdar han, att koloniala överprofiter i den klassiska bemärkelsen för länge sedan har upphört att existera.
Det är naturligtvis riktigt, men Lenin (liksom Engels) talade om kolonialprofiter och en privilegierad ställning på världsmarknaden!
Därmed faller också till stor del Mandels andra invändning, nämligen att de imperialistiska ländernas proletariat numera utgör den verkliga arbetararistokratin.
Lenin var inte omedveten om detta förhållande.
Östbergs begränsning av reformismens orsakssamband till tre möjliga, är svår att förstå eller instämma i. Ännu svårare att acceptera är att Östberg, trots sin inledande förklaring, att det fanns en rad olika strömningar och grupper inom SAP, inte alls diskuterar frågan om SAP:s och andra jämförbara europeiska arbetarpartiers politiska karaktär och program.
Uppdelningen av programmet i en minimi- och en maximidel, där minimidelen rörde frågor som rösträtt, förbättrade livs- och arbetsförhållanden, förändringar i lagstiftning etc., och maximidelen som i messianska termer utmålade det framtida socialistiska lyckoriket, hade sitt främsta ursprung i SPD:s Erfurtprogram 1891. Där fanns ingen förbindelse mellan dagens strider och kampens slutmål.
Symptomatiskt nog skrevs det teoretiska avsnittet av ”marxismens påve” Karl Kautsky och det praktiska handlingsprogrammet av ”revisionismens fader” Eduard Bernstein. De praktiska målen var ämnade för daglig agitation och handling, nästan alltid i form av parlamentariskt reformarbete, medan socialismen blev föremål för en allmän och abstrakt propaganda.
Kommunistiska manifestet, som skrevs av Marx och Engels för Kommunisternas Förbund 1848, var uppbyggt på ett helt annat sätt. Det analyserade de arbetande klassernas hittillsvarande kamp, pekade ut det moderna proletariatet som den kommande revolutionens anförare och pekade ut de viktigaste kampmålen under den revolutionära kris, som grep omkring sig i Centraleuropa under åren 1848-50. Detta gjordes i form av ett handlingsprogram, inriktat på den annalkande krisen, som beskrev de nödvändiga leden i kampen för socialismen.
Under de följande decennierna var det endast undantagsvis - Pariskommunen 1871 - som den proletära maktens perspektiv fick en aktualitet. Förbindelsen mellan ”dagskraven” och ”slutmålet” skars av under långa perioder med kapitalistisk expansion.
Det var först den ryska revolutionen 1905, som åter aktualiserade handlingsprogram och kampformer som legat i träda. I stället kom arbetarklassen i många länder att i massomfattning organiseras i fackföreningar och arbetarpartier. Detta skedde dock på bekostnad av den programmatiska klarheten. Partiernas program var motsägelsefulla och gav därmed utrymme för olika tolkningar av reformister, centrister och revolutionärer.
Friedrich Engels kritiserade under sina sista år bristen på förbindelse mellan Erfurtprogrammets två delar. I sin kritik av utkastet till programmet, hävdade Engels, att de två komponenterna måste förbindas med en formulering som gav uttryck för tanken, att ”Socialdemokratin kämpar för alla krav som hjälper den att uppnå detta mål.”
I Kautskys och Bernsteins program fanns en motsatt tanke:
”På grundval av dessa principer kräver Tysklands Socialdemokratiska Parti i första hand...” minimiprogrammet.
Engels kommenterade:
”De politiska kraven i utkastet har ett stort fel. De saknar just det som skulle ha sagts. Om alla de tio kraven tillgodosågs skulle vi verkligen ha mer mångsidiga medel för att uppnå vårt huvudsakliga politiska mål, men själva målet skulle inte på något sätt ha uppnåtts.”
Den gamle Engels var ytterst medveten om vart denna tendens kunde föra: ”Denna glömska av de stora, principiella övervägandena för de tillfälliga dagsintressena, denna kamp och strävan efter den tillfälliga framgången oavsett senare konsekvenser, detta offrande av den framtida rörelsen för dess nu, kan vara 'ärligt' menat, men det är och förblir opportunism, och 'ärlig' opportunism är kanske den farligaste formen av alla.” [17]
Hur såg då den svenska socialdemokratins program ut? Det första programmet antogs vid kongressen 1897, författades av Axel Danielsson och var starkt influerat av det tyska Erfurtprogrammet. Det var uppdelat i ett antal ”Allmänna grundsatser” och ett ”Politiskt program” och där emellan fanns ingen förbindelse. Man kan naturligtvis hävda att det inte kunde vara på något annat sätt, eftersom arbetarklassen ännu inte hade några direkta erfarenheter att bygga på. Endast i samband med Pariskommunen 1871 innehade arbetarna under en kort period makten.
I Kommunistiska manifestet formuleras ett antal nödvändiga åtgärder för ”de utvecklade länderna”. Dessa 10 punkter pekar alla fram mot det mål, som i samma text definieras på följande sätt: ”det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass... Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i staten... I början kan detta naturligtvis ske endast genom despotiska ingrepp i egendomsrätten och i de borgerliga produktionsförhållandena...”.
Till skillnad från SAP:s ganska blygsamma krav förespråkar manifestet ”Jordegendomens expropriering... Arvsrättens avskaffande... Kreditens centralisering i statens händer... Lika arbetstvång för alla...” osv.[18] Kraven leder fram till målet, vilket SAP:s politiska krav inte gör.
I det svenska programmet sägs det, att partiets mål är att ”helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse.” Vidare heter det, att man vill ”genomföra arbetarklassens politiska organisation, sätta sig i besittning av den offentliga makten och efter hand förvandla till samhällelig egendom alla produktionsmedlen”.[19]
Hur man skulle ta sig från ”dagskraven” – främst rösträtten – till detta mål, fanns det olika uppfattningar om inom partiet. Det var just tack vare denna klyfta i programmet — mellan målet och de aktuella kraven, som partiet kunde vara allomfattande, så när som på anarkisterna.
Om Danielsson, eller någon annan, skulle ha utgått ifrån arbetarklassens faktiska erfarenheter av maktövertagande, dvs. först och främst Pariskommunen, så skulle programmet ha sett annorlunda ut och varit mer likt manifestet i sin uppläggning. Men därmed skulle man antagligen ha skrämt bort en del grupper som kom att utgöra socialdemokratins tidiga kärntrupper, hantverkare etc., innan den stora klassen av industriarbetare ännu hade vuxit fram i Sverige.
Av den anledningen kom programmet från 1897, liksom andra europeiska arbetarpartiers, att maskera de motsättningar som fanns mellan olika uppfattningar i strategiska och taktiska frågor. Den svenska arbetarklassens ringa erfarenheter, jämfört med andra länders proletärer (Frankrike, Tyskland osv.), av omfattande klasskamp som kolliderar med den borgerliga staten, fick även de oppositionella vänstersocialisterna att i stort ansluta sig till SAP:s program, som man uppfattade att högerledningen hade svikit.
1917 års program försöker vara ”konsekvent socialdemokratiskt”.
Det är först i och med egna erfarenheter och framför allt inflytandet från revolutionerna i Europa som den svenska ”vänstern” antar ett kommunistiskt program, som kan sägas stå i samklang med traditionen från Marx, Engels och Pariskommunen. Det svenska kommunistpartiet fick genom anslutningen till Kommunistiska Internationalen vid dess bildande 1919 del av den proletära rörelsens mest avancerade erfarenheter, främst den ryska oktoberrevolutionen 1917.
Uppdelningen av programmet i två delar inom Andra Internationalen kom att spela en viktig roll vid framväxten av olika reformistiska strömningar. Men det var dock först när dessa fick en solid grund inom arbetarklassens byråkrati och aristokrati, som reformismen blir något mer än ett antal olika politiska teorier och tendenser.
Arbetarbyråkratin som socialt skikt eller social kast har historiskt uppträtt både under kapitalismen och i de degenererade arbetarstaterna. Trotskij anmärkte om byråkratin i Sovjetunionen, att den hade ”löst sin egen sociala fråga”. Detsamma skulle kunna sägas om arbetarbyråkratin. Genom sin privilegierade ställning har den löst sin egen sociala fråga, åtminstone temporärt. Den är nämligen beroende av ”normala” förhållanden, dvs. förhållanden under' vilka dess särskilda funktioner kan utföras. Under starkt repressiva regimer kan den inte längre hitta något manöverutrymme. Därför är den alltid en hängiven anhängare till den borgerliga demokratin. Den kan dock inte försvara vare sig själv eller arbetarklassen mot reaktionära rörelser eller militärkupper. Vid sådana tillfällen, Tyskland 1933, Österrike 1934 etc., har den antingen givit upp och försökt tjäna nya herrar (en del av de tyska fackföreningsledarna efter Hitlers maktövertagande), eller också varit oförmögen att leda arbetarnas kamp mot reaktionen.
De österrikiska socialdemokraterna kämpade med vapen i hand mot kuppen 1934, men man kan inte dag ut och dag in tala om den fredliga övergången till socialismen, för att plötsligt, och för sent, mana arbetarna att ta till vapen.
De avslutande kritiska anmärkningarna om Östbergs utgångspunkter ska betraktas som ett försök att fördjupa diskussionen kring den fråga som avhandlingen ägnas åt. För den revolutionära rörelsen i Sverige finns det knappast någon betydelsefullare fråga och Kjell
Östberg har bidragit med en mängd intressant material för att föra den vidare.
Den 20 september 1787 landsteg en man vid namn Fransisco de Miranda i Sandhamn. Sammanlagt skulle han komma att tillbringa 82 dagar i Sverige.
I Latinamerika och särskilt i sitt hemland Venezuela är Miranda ett mycket välkänt namn. Han ägnade huvuddelen av sitt liv åt det spansktalande Amerikas frigörelsekamp från Europas kolonialmakter.
Miranda föddes i Caracas (Venezuela) 1750 och reste redan som 21-åring till Spanien. Han blev officer i den spanska armén, men kom i konflikt med sina överordnade och tvingades lämna militärlivet. Under första delen av 1780-talet kom han i kontakt med ledande nordamerikanska politiker och tänkare. Bland annat influerades han av Samuel Adams, Thomas Paine och andra ledare för den nordamerikanska självständighetskampen från England.
I samröret med det Nordamerika som nyligen blivit självständigt från England, föddes tanken på att även Sydamerika skulle frigöra sig från den spanska kolonialmakten. Till att börja med såg Miranda England som bundsförvanten i frigörelsekampen. Från 1785 och några år framåt reste han runt i Europa för att studera de olika ländernas förhållanden.
Mirandas intressen var vidsträckta och hans vetgirighet under den europeiska resan sträckte sig över militära, politiska, vetenskapliga och till sociala förhållanden. Med början i England besökte han under sin resa Holland, Tyskland, Italien, den österrikiska dubbelmonarkin, Grek land, Belgien, Schweiz och Turkiet. I Ryssland stannade han slutligen ett helt år, innan han styrde färden mot Skandinavien.
Under långa perioder av 1790-talet tjänstgjorde Miranda som general i den franska revolutionens arméer. Därpå bosatte han sig i ett tiotal år i London och försökte enträget engagera ledande engelska politiker för Sydamerikas självständighet.
Under Mirandas vistelse i London blev staden centrum för motståndet mot spanjorerna. Förutom Miranda vistades även andra välkända frihetskämpar i den engelska huvudstaden (bl a Simón Bolívar, Andrés Bello, Bernardo O'Higgins).
Redan 1805-06 ledde Miranda det första, misslyckade, upproret i Venezuela. Ett senare försök tillsammans med Bolívar resulterade i att Venezuela 1811, som den första av de spanska kolonierna, utropade sin självständighet. Två år senare återkom dock spanjorerna och Miranda fängslades och dog några år därefter i Spanien (1816).
Den Fransisco de Miranda som besökte Sverige 1787 vari historiens ljus ingen obetydlig person. I Latinamerika kallas han för El Precursor (föregångaren).
På initiativ av Latinamerika-institutet i Stockholm, i samarbete med Venezuelas ambassad i Stockholm och en stiftelse i Mirandas hemland, har dokumenterat Mirandas vistelse i Sverige. Resultatet har blivit boken Miranda i Sverige Suecia 1787. Den tvåspråkiga utgåvan följer Miranda tätt i spåren på hans svenska resa.
Mirandas europeiska resa finns väl dokumenterad i hans egen dagbok, som omfattar 2 000 tryckta sidor. Eftersom den inte var avsedd för publicering, ger den också inblickar i sådant som författaren själv inte alltid var medveten om. De delar av dagböckerna om berör den svenska och norska delen av den skandinaviska resan finns tidigare publicerade på svenska (Miranda i Sverige och Norge 1787, Stockholm 1950).
Under sin vistelse i Sverige hann Miranda med ett förbluffande antal resor och besök. Det fanns många delar av landet som han ville se och inte heller försmådde han umgängeslivet. Han träffade kungen och flera andra politiska ledare i Stockholm och i Göteborg och Karlskrona umgicks han i de övre samhällsskikten. Vart Miranda än kom, sammanträffade han med kända konstnärer och framstående vetenskapsmän.
Det framgår mycket tydligt av Gunnar Sandin presentation, som grundar sig både på tryckta källor och arkivmaterial, att Miranda under sin Europaresa framför allt förberedde sig för den roll han ville spela i det spanska Amerikas frigörelse.
Vilka intryck lämnade då Sverigevistelsen hos Miranda? Vad kunde han lära sig av svenska förhållanden? Först och främst kan konstateras att den svenske kungen, Gustaf III, inte visade något intresse för Mirandas målsättning beträffande hemkontinenten. Inte heller påverkades hans uppfattningar och styrelseskick och liknande frågeställningar av det svenska besöket. På det området kom hans åsikter att formas av den franska revolutionen. Däremot poängterar Sahlin altbesöken i Sverige och Danmark kom att få avgörande betydelse för Mirandas sociala intresse.
För Sahlin är Miranda först och främst upplysningsmannen — förkämpen för framsteg, kunskaper och frihet. Utifrån Sahlins djupdykning i det svenska 1780-talet står det alltså klart att även Sverige kom att lämna några, visserligen små, men ändå bidrag till Latinamerikas frigörelse från den spanska kolonialismen.
Agneta Starks bok Rent ekonomiskt? består av 52 avsnitt på 182 textsidor. Samtliga utom det första har tidigare publicerats i Svenska Dagbladet mellan 1986 och 1991. Det första avsnittet är skrivet speciellt för boken.
Agneta Stark är företagsekonom vid Stockholms universitet. Hon har uppmärksammast mest för att hon hävdat farorna med ett svenskt EG-medlemskap för kvinnornas möjligheter att förvärvsarbeta.
AS vill uttryckligen använda ett språk som alla förstår. Hon kritiserar ekonomer som utnyttjar svåra ord och krångliga förklaringar när de talar till eller skriver för icke-ekonomer. Hon följer sitt eget råd: Vare sig det handlar om BNP, ränta eller vinst, talar hon ”med bönder på bönders vis”. Exemplen är jordnära och poängerna klara.
De korta avsnitten, det vardagliga språket och den renodlade framställningen, gör boken mycket lättläst. Man formligen flyger igenom den. Den är utmärkt för vardagens hålrum – på spårvagnen, på rasten. Hennes uppsats om börsen är uppfriskande i jämförelse med de fragmentariska börsrapporterna vi får oss tilldelade i TV-nyheterna. Även den kunnige amatören har behållning av boken, och den retar säkert gallfeber på många experter. AS kan beskrivas som en kvinnlig Sven Grassman.
AS skriver från ett kvinnligt perspektiv. Inte bara för att där förekommer rena kvinnofrågor, utan också p g a av att de konkreta exemplen är tagna från hushållsarbetet: städning, att tillreda sås. ”Köttbullar ska vara runda, inte knöliga. Dammar gör man inte med den blå utan den gula trasan. Vanliga hushållsrepliker när kvinnor rättar till vad män gjort.” Men tonläget är inte radikalfeministens stridsrop mot mannen, utan snarare ironiskt. När AS skriver om att män tjänar mer och får bättre jobb, avslutar hon med uppmaningen: ”Bli man -anslut dig nu!”.
Jag hade dock väntat mej mer av Agneta Stark. Det kan så vara att krönikorna i SvD är värda att samlas i en volym. Men att skriva en bok är något annat än att hålla ett tal eller skriva en tidningsartikel. I en bok har författaren möjlighet att gå djupare, att breda ut sig, att förklara noggrannare, att diskutera de komplexa sambanden. Läsaren har här möjlighet att stanna upp i läsningen om något är svårt, att börja om från början om så behövs. Man kan också använda expertens ord i måttlig utsträckning, även när man vänder sig till den okunnige läsaren. Författaren har ju möjlighet att förklara vad de betyder. Läsaren har rätt att få sitt ordförråd utvidgat, bl a för att på egen hand kunna avslöja experternas dimridåer. Det är inte sant att folk bara har behov av att lära sig vad bokföring är på kokboksspråk. De har också behov av att stå på egna ben, att förstå även den opedagogiske ekonomen, redskap för att tänka själv. Snuttigheten och vardagsspråket gör AS lättillgänglig, eftersom läsaren får kunskapen både serverad och färdigtuggad. Om hon istället hade spänt bågen högre, hade läsaren fått det motigare men också blivit rikare i förmåga att förstå utan hjälp av en expert som böjer sig ner till den okunnige.
En annan brist är att boken saknar innehållsförteckning. Det är svårt att göra en sådan ty uppsatserna saknar titlar. Här gör man läsaren en otjänst. Var skrev hon om basarer och marknadsekonomi? Läsaren kan inte hitta i boken, kan inte gå tillbaka för att väga argumenten en gång till. Ska boken verkligen vara en slit och släng-produkt?
Till sist skulle jag vilja bemöta författarens argument vad gäller kvotering. I Riksdagen finns betydligt fler män än kvinnor, trots att det i befolkningen finns något fler kvinnor än män. AS vill att vi ska pröva kvotering till Riksdagen så att alla erfarenheter kan komma till tals. Vi har ju redan kvotering, påpekar AS, nämligen efter landsdel.
Men det håller inte. Jämställdhetspolitiken skulle befrämjas om manliga miljö-och vänsterpartister slog ut kvinnliga ledamöter för KDS, moderaterna och Ny Demokrati. Könet är ingen garanti för feminism. Det avgörande är hur partiet och ledamoten prioriterar jämställdheten i förhållande till andra mål. Anne Wibble kommer att köra Sverige in i EG, harmonisera momsen och skära ned offentlig sektor. Per Gahrton skulle åtminstone ha gjort motstånd. Här är skillnaderna mellan partierna viktigare än skillnaden mellan män och kvinnor. Inom partierna kan det vara annorlunda. I ett mansdominerat parti kommer kvinnoaspekterna att förtunnas förr eller senare, även om programmet talar varmt om jämställdhet.
Frågan är om den regionala kvoteringen är effektiv om vi som mål har att glesbygden och Norrland ska leva. Jag är inte säker. Men bevisligen gör kommuner och landsting uppvaktningar över partigränserna till regeringen. Man kräver av sitt läns riksdagsledamöter att de gör någonting för att rädda jobben. Jag törs inte med gott samvete föreslå ett avskaffande av den regionala kvoteringen. Men för kvinnornas skull vill jag ha bort Anne Wibble.
Sven Grassman är både uppiggande och tjatig samtidigt. Det är å ena sidan en nationalekonom som sätter upp knytnäven i ansiktet på de etablerade ekonomerna och politikerna, som driver sin superkeynesianism konsekvent. A andra sidan är detta sjätte boken med samma genomgående tema: Vi sparar för mycket, efterfrågan drar ned produktionen, inflationen är politiskt bestämd, politiker och ekonomer ljuger om budgetunderskottet.
Från det lydiga landet består, liksom Agneta Starks bok, av korta uppsatser (49 dagsedlar) daterade från 19 januari 1988 till 4 juli 1991, plus ett förord och sex diagram på slutet. När Stark är ironisk och pedagogisk, är Grassman polemiskt överförenklande och bitter över det förfall som den ekonomiska politiken lett till. Vid ett par tillfällen släpper Grassman ekonomipratet helt och hållet och pratar om teater och litteratur.
Det finns två pelare för Grassmans ekonomiska teori:
1. Balans i statens affärer är inget ekonomiskt mål. Staten kan tillfälligt ha underskott för att överbrygga lågkonjunkturer. Viktigare är att hela den offentliga sektorn (vari statens finanser bara är en del) är i balans. Överskott i den offentliga sektorn är ett slöseri, eftersom detta kan användas för att anställa fler eller på annat sätt expandera ekonomin. Och Sverige har haft just ett sådant överskott under senare delen av 80-talet. Orsaken till detta överskott är en överdriven sparnit. Genom devalveringar och momshöjningar har löntagarnas efterfrågan hållits tillbaka och vård, skola, kommunikationer och forskning har blivit eftersatta.
2. Överhuvudtaget har tjänstesektorn undergrävts, medan industrin (speciellt exportindustrin) bankerna och aktiebörsen götts. Denna omfördelning har sänkt tillväxten, eftersom industrin numera utgör bara en mindre del av nationalprodukten. Tjänsterna är lika närande som varorna. När man släpper loss köpkraften ökar tillväxten genom att de mjuka delarna av BNP (vård, utbildning, privata tjänster och kultur) expanderar. Eftersom den ekonomiska politiken satt ”betsel” på köpkraften har en stor del av tillväxten gått förlorad sedan 70-talet. Den har istället överförts till överdrivet stora vinster och onyttig aktiehandel.
Från denna grundläggande syn är det lätt att förstå varför Grassman blir så polemisk och bitter i tonläget. Det är ju den ekonomiska politiken det är fel på. Den har nu pågått så länge att en stor portion rikedomsalstring gått förlorad och inte kan tas igen.
Jag gillar Sven Grassmans politiska slutsatser. Han förespråkar minskade inkomstskillnader och fortsatt utbyggnad av välfärden. Han menar också att medlemskap i EG inte är till nytta för svensk ekonomi (han tar den gynnsamma utvecklingen för Kanada, som inte varit delstat i USA, som bevis för det) och att ”insnubblandet” inte sker i demokratiska former utan är styrt av finans- och industri-intressen.
Men Grassmans ekonomisk-teoretiska grund för slutsatserna är dålig. Ordet produktivitet förekommer inte i hans föreställningsvärld. Man kan inte öka produktiviteten i tjänstesektorn på samma sätt som i varuproduktionen. Och det är ökad produktivitet som gör ökad tillväxt möjlig.
Kapitalismen är ett system avpassat för att lyfta befolkningen från ett fattigt bondesamhälle till en rik industrination — det är dess historiska mission. Sett över drygt 100 år har ökad produktivitet gjort det möjligt att med färre antal människor tillverka mer livsmedel. Det i sin tur har gjort det möjligt att sysselsätta folk i industrin vars produktivitet gett motsvarande effekter på industriprodukter. Det har i sin tur gjort det möjligt att bygga ut skola, sjukvård, omsorg mm.
Men dessa verksamheter kan inte bedrivas på samma kostnadseffektiva sätt, utan att skada själva syftet med verksamheten. Alltså måste vi nu sänka kraven på ytterligare tillväxt. Vi, eller snarare höginkomsttagarna, får nöja sig med lägre ökningstakt i varukonsumtionen och ställa om livsföringen i riktning mot aktiv fritid i jämlikhet.
Även Bo Södersten har låtit ge ut en bok bestående av korta uppsatser. De omfattar en längre tid än Starks och Grassmans volymer — från 1984 till 1991 (de flesta dock från 1989-90).
I ett längre förord påpekar Södersten att han genomgått en omsvängning, till att bli mer kritisk mot ”den typ av politik och tänkande som präglat svensk socialdemokrati under 70- och 80-talen”. Omsvängningen består i borgerligt skall på den offentliga sektorn, att kapitalism är bra, att utjämningspolitiken gått för långt i Sverige, att universiteten ska ”ryckas upp”, att sandinisternas Nicaragua var en” kommunistisk diktatur” medan Chile har en ljus framtid, och att det slösas med bostadssubventioner.
Nu när högervindarna blåser ska också Sveriges ekonomiska historia skrivas om. BS ger sitt bidrag till den nyliberala förfalskningen. Han repeterar den amerikanska, neoklassiska omvälvningen av ekonomisk historia som Birdzell/Rosenberg ger uttryck för (deras bok i svensk översättning recenserades av Christer Franzén i Fjärde Internationalen nr 4. 1991).
Detta förhärligande av västvärldens samhällssystem går ut på att i väst skapades ett legalt system för handel — sanktionerade äganderättigheter — till skillnad från feodalismens och arabernas statliga godtycke. Det är just det anti-statliga som gör teorin så populär bland borgerliga ekonomer. Det man vill säga är: Släpp kapitalisten fri så ska allt ordna sig!
Denna kritik har framförts i över hundra år i alla framgångsrika kapitalistiska länder. Man kan undra hur de länder som blev så rika kunde bli det med tanke på de statliga ingripanden som funnits i alla dessa länder. För att inte tala om Japan och fyra småstater i Asien där symbiosen med staten varit fundamental för framgången. Man kan också undra vilka dessa framgångsrika kapitalister skulle ha sålt till om inte löntagarna ökat sin efterfrågan genom att organisera sig för högre löner.
Samtidigt skriver BS en snabb skiss över Sveriges ekonomiska historia. Här talas inte alls om några ”äganderättigheter”, så den teorin är väl inte så bra att ha ändå. Istället bubblar uppfinnar-hjältarna fram på ett sätt som skulle få högermannen och ekonom-historikern Eli Heckscher att blekna.
”Det var då utomordentligt talangfulla innovatörer som de Laval, Nobel, C E Johansson, Wenström och Dalén gjorde geniala uppfinningar som sedan svensk företagsamhet kunde byggas upp runt.” Gud i himlen! Sådan teknik- och uppfinnarromantik skulle inte godkännas ens på grundkursen i ekonomisk historia. Vem uppfann träet och järnmalmen? Inte ett ord om järnvägar, jordbruk eller utvandring!
BS vill komma fram till att en kapitalistisk marknadsekonomi är nödvändig för rikedomen, det socialdemokratin kan göra är att fördela rikedomen. Men kapitalismen har misslyckats i Tredje världen och lyckats på olika sätt där den lyckats. Socialdemokraterna har skäl att skryta med ett bidrag till tillväxten genom den solidariska lönepolitiken.
Söderstens tirader mot den offentliga sektorn är de gamla vanliga lögnerna och överdrifterna. Vi har tydligen en BNP som övergår 100 % eftersom han räknar transfereringarna till offentliga sektorn (se min artikel i Fjärde Internationalen nr 3 <'font-family:Symbol'>¨ 1991).
Han skäller som en besatt på den låga produktiviteten. Han talar aldrig om hur produktiviteten utvecklas i privat tjänstesektor. Han nämner aldrig att offentliga kommunikationer, offentlig vård och omsorg, mm, kan var indirekt produktiva. Verksamheterna är inte lönsamma i sig och innebär dyra skatteutgifter, men ger ändå ett plus på totalen då t ex transporterna förbättras eller kvinnors förvärvsarbete frigörs.
Det finns inget utrymme för nyans i Söderstens resonemang på dessa punkter. Här ska det tas poäng och det smaska ordentligt. Han tycks tro att effekten står i direkt proportion till dumheten.
BS är dock inte allt igenom reaktionär. Han kan, trots allt, peka på bristerna i den chilenska demokratin och de oerhörda inkomstskillnaderna där.
De bostadspolitiska avsnitten har en, för att vara Södersten, något mer sansad prägel. Han kan tom skriva:
”Det skulle knappast vara rimligt och rationellt att helt lämna denna marknad till marknadskrafterna”.
Men det ska erkännas att detta uttalande är unikt för boken.
Det finns en radikal ådra hos Bo Södersten också, som var mer betonad förr.
På 60-talet skrev han ett debattinlägg om bostadsbristen och hyresregleringen som står sig än idag. Då kritiserades marknadsliberalismen. På 70-talet ägnade BS en del uppmärksamhet åt löntagarstyrda företag, som han då såg positivt på.
Nu fanns det tydligen inget utrymme för löntagarmakt i denna samlingsvolym, men de gamla marknadskritiska ståndpunkterna lever i viss utsträckning kvar i de bostadspolitiska inläggen.
Men huvudintrycket är ändå en principiell ryggradslöshet hos författaren, som kan förklara den vindflöjelaktiga kantringen i sättet att vinkla problemen.
BS erkänner detta i bokens inledning, där han talar om sina ideal som ”social ingenjörskonst” i Karl Poppers anda:
”Grundläggande för denna hållning blir att pröva sig fram, att arbeta med hypoteser och förkasta det som inte är hållbart. Denna hållning blir genom själva sin natur kritisk till alltför storslagna ideologier, för att inte säga anti-ideologisk!”
Denna principlöshet tycks också lämna dörren öppen för egenintresset.
I avsnitten om universiteten vill professor Södersten öka storleken på denna del av offentliga sektorn, han vill göra den mer elitistisk genom att öka forskarutbildningen (han säger ingenting om att arbetarbarn är mycket starkt underrepresenterade på universiteten och att detta är ett nationalekonomiskt begåvningsslöseri utan like), men han vill inte öka tryggheten för de forskarstuderande.
Alla tre kraven ökar professorernas makt.
Mats Bladh
Rosa Luxemburg är paradoxalt nog en av den socialistiska arbetarrörelsens mest kända och samtidigt misskända gestalter. Många är de som hört talas om henne, men få är de som har klart för sig vad hon egentligen stod för. Inte blir man nämnvärt klokare efter att ha läst Elzbieta Ettingers biografi över Rosa Luxemburg.
Det är vad jag vet den första större biografiska studien av Rosa Luxemburg som publicerats på svenska – om man bortser ifrån ett antal kortare skisser. Tyvärr, skulle man vilja tillfoga. Man kan inte låta bli att undra över vad förlaget tänkte på. Trots att det finns ett antal standardbiografier (jag tänker då i första hand på de biografier som skrivits av Paul Fröhlich och J P Nettl) väljer man en biografi som inte gör en av socialismens mest stridbara namn någon som helst rättvisa.
Elzbieta Ettinger lägger tonvikten på Rosa Luxemburgs förhållande till Leo Jogisches, den man som på gott och ont stod henne närmast under större delen av hennes vuxna liv. Men infallsvinkeln leder till en perceptuell skevhet. Teoretikern och politikern Rosa Luxemburg skyms av bilden av en kvinna i ett konfliktfyllt förhållande med en härsklysten karl som lider av känslomässiga hämningar.
Det privata är förvisso också politiskt, men när det gäller en personlighet som i så hög grad andades och levde politik är det inte bara en otillräcklig infallsvinkel utan också en onödig inskränkning. En jämförelse med Cathy Porters biografi över Alexandra Kollontaj, en samtida revolutionär och kvinna, visar att det mycket väl går att sammansmälta det privata och offentliga i en helgjuten och balanserad bild.
Till detta kommer att Ettinger säkerligen studerat hela den tillgängliga brevväxlingen mellan Rosa Luxemburg och Leo Jogisches, men hennes kunskaper om den rörelse som Rosa Luxemburg var del av är det sämre beställt med.
Ta bara den fråga som i ett slag gjorde Rosa Luxemburg till ett namn i den tyska socialdemokratin; striden mot den revisionism som fördes till torgs av Eduard Bernstein. Enligt Ettinger väckte Bernstein ”ett ramaskri i det socialistiska lägret” när han publicerade sina kätterska funderingar om ”socialismens problem” i Neue Zeit 1897-98. I själva verket dröjde ramaskriet trots att Bernstein, som var en av välkänd medlem av det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) ifrågasatte flera av den rådande marxistiska doktrinens grundsatser.
Inte ens Karl Kautsky, samtidens främste marxistiske auktoritet och tillika redaktör för Neue Zeit tyckte det fanns någon anledning att slå larm, utan intog en välvillig attityd. I själva verket var det en engelsk socialdemokrat, Belfort Bax, som först reagerade – utan att möta någon större reaktion från det tyska partiet som gjorde anspråk på att vara ortodoxins vaktare inom Andra internationalen. Rosa Luxemburg blev därför en av de första att attackera Bernstein i full skala och klargöra innebörden av Bernsteins revisionistiska idéer.
Inte nog med detta, Ettingers biografi är dessutom präglad av den infantila anti-bolsjevism som på något sätt kommit att klibba fast vid Rosa Luxemburgs namn, trots att hon paradoxalt nog var en av de revolutionärer i väst som stod bolsjevikerna närmast och mer än en gång kom att inta snarlika positioner. Det är sant att hon var långt ifrån okritisk till bolsjevikerna och mer än en gång korsade svärd med Lenin, men varje seriös studie av Luxemburg tvingas erkänna att det fanns mycket i hennes kritik som inte höll vatten.
Ta bara hennes kritik från 1904 av Lenins partisyn som Elzbieta Ettinger höjer till skyarna. Enligt henne bevisade nämligen Rosa Luxemburgs artikel i Neue Zeit ”utan motstycke vare sig förr eller senare att det var en villfarelse att jämställa marxism eller leninism. Miljontals ord har skrivits i detta ämne, men ingen har överträffat Luxemburgs nyktra, lärda och uttömmande resonemang”.
Ettinger skulle ha gjort val i att närmare studera Lenins svar på denna kritik av hans ”ultracentralism”. I detta svar som refuserades av Neue Zeit visar han konkret att Rosa Luxemburg missförstått boken, om inte rent av förvanskat hans argument.
Under polemiken fanns dock en substantiell skillnad i synen på det revolutionära arbetarpartiet och dess relation till hela arbetarklassen, där Lenin med sin klara gränsdragning mellan å ena sidan det revolutionära partiet som uttrycket för arbetarklassens klassmedvetna och politiskt erfarna element och å andra sidan klassen som helhet var vida överlägsen Rosa Luxemburgs dåvarande ståndpunkt som innebär att hon satte likhetstecken mellan SPD och arbetarklassen.
Detta likhetstecken bidrog länge till att hindra Luxemburg från att i likhet med Lenin ta sig an uppgiften att bygga en självständig revolutionär riktning i oförsonlig opposition till de opportunistiska och reformistiska riktningarna inom socialdemokratin, om så till priset av en organisatorisk brytning. Istället satte hon sin lit till att arbetarklassens radikalisering – som en följd av kapitalismens kriser – skulle få bukt med dessa strömningar.
Detta synsätt var som utvecklingen skulle visa i själva verket en återvändsgränd. Den ryska arbetarklassen var förmögen att genomföra en revolution tack vare att det leddes av ett parti som svetsats samman kring ett revolutionärt program och inför hela den ryska arbetarklassen klart dragit upp tydlig politisk demarkationslinje mellan sig och andra riktningar inom arbetarklassen. I Tyskland där denna politiska och organisatoriska avgränsning inte haft samma omfattning eller gått lika djupt var det en relativt enkel sak för den socialdemokratiska högern att avveckla revolutionen till förmån för en borgerlig konstitution.
I motsats till vad man skulle kunna tro på basis av Ettingers biografi närmade sig dock Rosa Luxemburg sedermera Lenins ståndpunkter och kom ironiskt nog dessutom att utsättas för samma anklagelser för ”ultracentralism'' som hon riktat mot honom.
Elzbieta Ettinger tar – naturligtvis – upp Rosa Luxemburgs mycket kritiska essä från 1918 om bolsjevikernas revolution som publicerades först 1921 av Paul Levi. Han hade stått Rosa Luxemburg mycket nära på både det personliga och politiska planet, och kommit att överta ledningen av det tyska kommunistpartiet efter den reaktionära mordorgie som utplånade Rosa Luxemburg och en rad andra av partiets mest namnkunniga ledare.
Levi publicerade Rosa Luxemburgs essä efter att han uteslutits ur kommunistpartiet – en uteslutning som formellt berodde på den ytterst hårda offentliga kritik han riktat mot kommunistpartiets äventyrspolitik under den så kallade marsaktionen 1921, men som ytterst bottnade i de hårda fraktionsstriderna inom partiet. (I sammanhanget kan det vara värt att påpeka att det inte var Lenin som orsakade Levis ”fall” som Ettinger påstår. Tvärtom ville Lenin, som hade en hög tanke om Levis förmåga, att han skulle återvända till den kommunistiska rörelsen, men Levi vägrade.)
Elzbieta Ettinger gör naturligtvis stor sak av Rosa Luxemburgs kritik av ”sovjetstyrets misslyckanden” i denna essä som enligt henne ”aldrig upphört att genera såväl socialister som bolsjeviker”. Ett påstående som är lika obegripligt som hennes lika djärva antagande att ingenting ”hade någonsin varit – eller skulle bli – lika smärtsamt för henne /dvs Rosa Luxemburg/ att skriva” som denna analys av denna ryska revolutionen.
I själva verket är essän en blandning av kritik (som hon inte var ensam om utan till och med framfördes inom bolsjevikpartiet), insiktsfulla kommentarer och varningar, och ett storslaget erkännande av att bolsjevikerna med sin revolution räddat ”den internationella socialismens heder”.
Typiskt nog nämner inte Ettinger att Rosa Luxemburg nästan omedelbart reviderade sin kritik av bolsjevikernas politik. Något som fick till resultat att, som hon uttryckte det i ett brev till en meningsfrände i slutet av 1918, hon ”släppt sina reservationer och farhågor ... på de viktigaste punktema”.
Och det är lika typiskt att Ettinger ironiserar över Lenins hyllning till henne. Trots alla sina misstag var och förblev Rosa Luxemburg ”en örn” i Lenins ögon; en revolutionär kämpe vars biografi och arbeten skulle vara ett värdefullt bidrag till den kommunistiska rörelsens skolning över hela världen.
Detta var inget opportunistiskt försök att dra växlar på en av den kommunistiska rörelsens mest namnkunniga martyrer. Nästan omedelbart efter den tyska socialdemokratins politiska kapitulation inför den kejserliga regeringen och krigsutbrottet 1914, erkände Lenin, som länge betraktat bolsjevismen som en rysk version av vad han uppfattades som huvudfåran inom den tyska socialdemokratin (Bebels och Kautskys riktning), att Rosa Luxemburg haft rätt i sin kritik av denna. Det är detta erkännande som återspeglades i hans ord.
Det var faktiskt inte Lenin utan Stalin som exkommunicerade Luxemburg ur den kommunistiska rörelsen och undertryckte hennes idéer, för att slutligen utplåna hennes anhängare och lärjungar – efter att ha förvanskat Lenins och bolsjevismens idéer.
Fortfarande bär det ofantliga arbetet med att återställa allt som stalinismen förött, förvanskat och förstört knappast mer än påbörjats. Men vägen till ett återerövrande av Rosa Luxemburg, hennes biografi och idéer, går knappast, som vi försökt visa, över Elzbieta Ettingers biografi.
(Detta är en något redigerad version av recensionen i Fjärde Internationalen)
[1] Förlaget – Arkiv – borde ges en ordentlig känga för att man inte korrekturläser ordentligt och vägrar inarbeta personregister i sin avhandlingsserie. Var och en som försökt använda sig av en avhandling utan ett sådant register, vet hur desperat man kan bli.
[2] Se exempelvis Bill Sunds sura recension i Arbetarhistoria nr 58/59 (1991), s. 72. Bl. a. tycks Östbergs korta återgivning av Trotskijs analys av byråkratin i Sovjetunionen reta Sund.
[3] Citaten är tagna ur Lenins Imperialismen och socialismens splittring, Moskva 1955.
[4] För en utmärkt och tankeväckande analys av Lenins imperialismteori, dess svagheter och styrka, se Quentin Rudland, ”Imperialism: The Evolution of Lenin's Thought” i Permanent Revolution (London: Workers Power Group) nr 3 (1986) och Keith Hassell, ”Revolutionary Theory and Imperialism” i Permanent Revolution (London: Workers Power Group) nr 8 (1989).
[5] Lenin & the Vanguard Party, NY 1978: Spartacist, s. 100.
[6] Zinovjevs namn har emellertid försvunnit från de upplagor som tryckts i Sovjetunionen - se t. ex. den som utgavs på svenska i Moskva 1955.
[7] Delar av den finns översatta till engelska i Lenin's Struggle for a Revolutionary International (Pathfinder 1984; ingår i serien The Communist International in Lenin's Time) samt New International (New York) 1983-84, Vol. 1, nr 2. Lenins och Zinovjevs analyser av Andra Internationalens sönderfall utgavs på tyska i en volym med titeln Gegen den Strom (Mot strömmen) 1916.
[8] Lenin & the Vanguard Party, s. 103.
[9] Lenin & the Vanguard Party, s. 103.
[10] Lenin & the Vanguard Party, s. 104.
[11] Ur Borkenaus World Communism från 1939. Cit ur Lenin & the Vanguard Party, s.106. Samma förhållande påpekas av Ernest Germain [Mandel] i Om byråkratin, Halmstad 1969 (Röda Häften 1), s. 28f.
[12] Artikeln återfinns ide olika upplagorna av Lenins valda verk. Beträffande Lenins och bolsjevikerna, se förutom Lenin & the Vanguard Party även ”From Social Democracy to Communism” i Workers Power (London) nr 6 (1978).
[13] Lasse Cornell, Det svenska klassamhället och revolutionen, Sthlm 1977: Oktober, s. 25f. Den svenska statsskulden övergick under den aktuella perioden från att vara utlandsorienterad till att bli inhemsk. Belysande siffror över utvecklingen inom detta område återfinns i Christer Franzéns ”När utländsk statsskuld blev inhemsk”, i Upplåning och utveckling, Riksgäldskontoret 1789-1989, red. E Dahmén, Stockholm 1989, ss 275-308.
[14] Se Kenth-Åke Anderssons ”Den röda rosetten” i Fjärde Internationalen nr 4 1973 och broschyren Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom (Sthlm 1974; Röda Häften 25). Framför allt var Kenth-Åke Anderssons arbeten betydelsefulla för att slå hål på myten om SAP:s revolutionära ursprung. Förutom Östbergs & Blomqvists bidrag, se också Tom Gustafssons & Gert Inge Johnssons inlägg i Fjärde Internationalen nr 2 1977.
[15] Fjärde Internationalen nr 3 1977, s. 31.
[16] Germain [Mandel], Om byråkratin, s. 27.
[17] Mark Hoskisson, ”Programme in the Imperialist Epoch”, Permanent Revolution (London: Workers Power Group) nr 6 (1987). Se särskilt s. 33-36.
[18] Marx & Engels i urval, Red. B. Gustafsson, Sthlm 1965: Wahlström och Widstrand, s. 35f.
[19] Arbetarrörelsens genombrottsår i dokument, Red. Gunnar Gunnarson, Sthlm 1965: Prisma, s. 156-158.