Ur Fjärde Internationalen 1/1992

Maria Sundvall

Kvinnor mot fundamentalismen

Efter den iranska regimens dödsdom mot författaren Salman Rushdie, för tre år sedan nu, skrev Arne Ruth i Dagens Nyheter, att vi inte får glömma Europas skuld. Han hävdade, att de miljontals muslimer över hela världen, som demonstrerade mot Rushdie, protesterade mot den västvärld som utsatt dem för rasistiska och imperialistiska övergrepp.

Det var en befriande läsning, vid en tidpunkt då massmediakören excellerade i västerländsk självförhävelse och målade en föraktfull bild av muslimer och araber. Samma bild som i samband med kriget i Persiska viken nådde sin mest grälla ensidighet.

Dilemmat kvarstår dock: de muslimska demonstranterna tågade också för att Rushdie skulle tystas, och eventuellt dödas. Vår förståelse för de sociala förhållanden, som tvingat fram den här reaktionen mot västerlandet, skulle förvandlas till nedlåtande översitteri, om vi inte tog budskapet på allvar. Det var ett budskap som gick rakt emot värderingar om yttrandefrihet och demokratiska rättigheter.

Dödsdomen mot Rushdie blev därför en utmaning för alla demokrater, socialister, försvarare av kvinnors rättigheter med flera: Kan man försvara Rushdie och ändå vara antirasist? Kan man attackera islam (eller islams utövning) utan att angripa alla de muslimer som ser religionen som en viktig del av sin nationella identitet?

En liknande utmaning ställs i Algeriet idag: Hur ska socialister kunna bekämpa islamisternas i FIS krav på en islamsk diktatur, utan att stödja militärkuppen? Hur ska socialister kunna försvara demokratin, utan att avsöndras från fattigfolket som ser FIS som sin proteströrelse?

Problemet finns även här hemma. En svensk präst engagerade sig mot ett moskébygge i Göteborg, med hänvisning till islams kvinnosyn. Det finns gott om bibelcitat för att belägga att han kastade sten i glashus, och gentemot sådana argument är det lätt att hävda religionsfriheten. Men det gäller för antirasister att samtidigt stödja de kvinnor från muslimska länder, som häri Sverige vill bryta sig ur den religiösa, för dem förtryckande gemenskapen.

WAF

I samband med Rushdieaffären 1989 bildades i Storbritannien Kvinnor mot fundamentalism (Women against Fundamentalism, WAF), en samling av olika kvinnogrupper, som ger ut nyhetsbladet WAF Newsletter.[1] Det är en oansenlig bulletin, men där förs en debatt som är oundgänglig för radikala människor. WAF svarar på frågorna ovan med att försvara en klar, sekulär linje — det vill säga, en linje för att minska religionens makt över samhällslivet.

Att frågorna är komplicerade visade sig redan vid WAF:s första offentliga framträdande. Det var i juni 1989, då kvinnorna ordnade en motdemonstration mot den stora muslimska protestdemonstrationen mot Salman Rushdie.

Kvinnorna i WAF hamnade då ”på andra sidan barrikaden” jämfört med antirasisterna i Anti-Fascist League, som demonstrerade med de muslimska ledarskapen. En fascistisk organisation attackerade muslimernas demonstration med rasistiska argument. En annan fascistisk organisation stödde den, eftersom den tyckte att det var bra att muslimerna uttryckte sin separata kultur.

Den sekulära linje WAF företräder har försvagats inom radikala rörelser under det senaste årtiondet, kanske främst under intryck av att religiösa strömningar i en del länder stött folklig befrielsekamp. De kristna basförsamlingarnas roll i inbördeskriget i El Salvador är ett exempel.

Men kvinnorna i WAF menar att det är en klar skillnad mellan befrielseteologer — som samarbetar med folkliga rörelser och fundamentalister — som försöker underordna kampen sina syften.

De ser fundamentalismen som i grunden politiska rörelser, som använder religionen som medel för att nå sina mål. Ibland framträder fundamentalisterna som de ortodoxa, som bevarar traditionen, och ibland som de radikala, som vill kasta ut de gamla religionsutövarna eller som attackerar imperialism och rasism. Men gemensamt för dem är att de ser sin egen version av religionen som den enda rätta.

— Uppsvinget för fundamentalismen är knutet till modernitetens kris, till en allmän känsla av förtvivlan och förvirring, skriver Gita Saghal och Nira Yuval-Davies i WAF:s nyhetsblad.[2]

Människor vänder sig till religionen för att få tröst och en identitet i kristider. Fundamentalisterna utnyttjar detta sökande, bland annat för att införa sina religiösa regler i hela samhället.

WAF menar att det finns en växande fundamentalism inom alla religioner, från islam till Livets Ord och liknande protestantiska strömningar, från hinduism och sikisk religion till stärkandet av de ultraortodoxa strömningarna inom judendomen.

Beatrice Ask

Här i Sverige skulle man kunna tala om växande inslag av fundamentalistiska tongångar från högsta regeringshåll. Skolministern Beatrice Ask talar om att kristen etik ska införas i skolan. Det är inte ett oskyldigt konstaterande av att det finns en historisk kristen tradition, som eleverna bör känna till. Det är inte heller bara ett allmänt budskap om att ”göra gott” — det är ett ställningstagande för att det är just kristendomen som står för godheten. Därmed är det, som författaren P C Jersild påpekat, ett intolerant förslag som ger en lära ”tolkningsföreträde” i stället för att uppmuntra demokratisk diskussion.[3]

Grunden för WAF:s kritik av fundamentalismen är att den alltid går ut över kvinnorna. De ses som bärarna av kulturen och moralen. De ska föra de religiösa normerna vidare till barnen, och det är följaktligen av yttersta vikt att deras uppförande, och framförallt deras sexualitet, kontrolleras. Det paradoxala är att många kvinnor dras till de fundamentalistiska rörelserna, eftersom de åtminstone ger kvinnorna något värde.

De islamska fundamentalisterna försöker skaffa sig kontroll över invandrargrupperna i Storbritannien. De har ett intresse av att folkgrupperna framställs som helt enhetliga, som sammansvetsade av religionen, och de har lyckats förankra den bilden i opinionen. Klass- och könsmotsättningar försvinner helt i det perspektivet.

Rushdie-affären

Den processen accelererade i samband med dödsdomen mot Rushdie. Southall Black Sisters har skrivit:

”Rushdieaffären har haft den märkliga effekten att göra oss alla religiösa. (...) Nu ser vi en värld byggas upp framför våra ögon utan förbindelse med den värld där vi verkligen bor. Vi har alltid sagt att vi inte bara vill begränsa oss till vår ”tradition” och vår ”kultur”. Nu ser vi hur begreppen snävas in ännu mer så att vår enda legitima identitet blir en nyskapad religiös identitet.”[4]

I WAF-bulletinen berättas också om hur invandrare från muslimska länder, som tidigare arbetat med vänsterorganisationer och fackföreningar, kontaktat WAF för att fördöma deras agerande i Rushdieaffären.

— En av dem sade att vi hade ställt oss utanför vår grupp, berättar Gita Saghal. Med det menade han inte bara muslimerna, utan alla asiater i Storbritannien.[5]

Det vill säga, fundamentalismen skapar en bild av identiteten, som är oupplösligt knuten till religionen. Det drabbar dem inom folkgruppen som är oense med religionen — eller som förtrycks av den.

WAF gör den brittiska staten ansvarig för att fundamentalisterna lyckats vinna stöd för denna linje.

Staten är ansvarig, genom att den gynnar kristendomen framför andra religioner. Lagen mot hädelse skyddar bara kristendomen. Utbildningslagen från 1988 stadgar att alla skolor ska ha en daglig kristen andaktsstund.

Det här har fundamentalisterna tagit fasta på, till exempel för att kräva att lagen mot hädelse ska gälla även islam, och för att kräva statligt stöd till islamska skolor.

Mångkulturell ideologi

Men även när det officiella Storbritannien visar sitt mer toleranta ansikte, gynnar det ofta fundamentalisterna, hävdar WAF. De kritiserar vad de kallar multiculturalism, den mångkulturella ideologin, som först utvecklades inom socialpolitiken och inom utbildningen för att kunna integrera de nya invandrare som kom efter andra världskriget.

Att vara ”mångkulturell” låter oklanderligt, men WAF menar att det bidragit till att förtrycka de oppositionella inom varje folkgrupp. Rasismen ses inte som en samhällelig ojämlikhet med historiska och sociala rötter, utan som ”kulturella skillnader”. Lösningen blir att alla ska få bevara sina kulturella former.

Det är en politisk inriktning för att öka mångfalden i det brittiska samhället — men har gett fundamentalistiska ledare utrymmet för att öka likformigheten inom sina folkgrupper.

De har gjort kravet på tolerans och på lika rättigheter till sitt främsta argument, när de argumenterat för särskolor och för skärpta lagar mot hädelse. När kvinnor krävt jämlikhet, har de anklagats för att svika de kulturella traditionerna.

Det finns antirasister, exempelvis kring Institutet för rasrelationer, som avvisar multiculturalism, och förklarar att invandrargruppernas samhörighet formats i en kamp mot den brittiska imperialismen och staten. Men även de faller, enligt WAF, i fällan att betrakta invandrargrupperna som inbördes homogena. Svarta kvinnor hyllas för att de kämpat sida vid sida med sina män, men man har inga begrepp för att analysera konflikten mellan kvinnor och män.

Ultraortodoxa

Julia Bard skriver i en artikel som ursprungligen publicerades i Jewish Socialist, att de ultraortodoxa fått hela det judiska samfundet att ändra uppfattning om vad en god jude är. Hon citerar en socialistisk vän som säger om de ultraortodoxa, att de är ”verkliga judar”, eftersom deras religiösa aktivitet ställer dem ”i främsta ledet mot antisemitismen”. Bard skriver:

— Detta är ett sätt att se judisk identitet som en funktion av antisemitismens styrka och det antyder att vi måste stödja deras åsikter för att skydda dem mot förföljelse. Vi kan inte vara mot antisemitism om vi inte är ense med antisemitismens måltavlor.

— Men, hävdar Bard, en effektiv utmaning av antisemitismen och andra former av rasism förutsätter att den är villkorslös. Vi måste gå emot alla uttryck för rasism, och det är inte bara så att vi inte behöver vara överens med offren — vi har en skyldighet att bekämpa deras förtryck av andra.[6]

Det är just rätten att vara oense med offren som WAF så envetet försvarar. Alternativet är inte att acceptera statens förtryck av andra religioner än kristendomen, eller att kräva samma privilegier för dessa. WAF försöker visa på en tredje väg.

I Rushdieaffären stannade WAF därför inte vid att fördöma dödsdomen. Organisationen gick emot de islamska ledarnas krav på att lagen om hädelse skulle gälla även islam, och krävde i stället att lagen helt ska upphävas. På så sätt riktade WAF in sina krav mot de grundläggande orättvisor som föder fundamentalismen.

De islamska fundamentalisterna kräver stöd till separata skolor, främst för flickor. De varnar för riskerna för flickorna att växa upp i det moraliskt degenererade västerländska samhället, och vädjar då till verkliga farhågor hos föräldrarna. WAF går emot detta krav, och visar hur de muslimska flickskolor som redan finns ger usel utbildning, lär ut skapelseteorier i stället för utvecklingsläran och framförallt uppfostrar flickorna till att bli lydiga hustrur och mödrar.

Icke-kristna skolor gynnas

Samtidigt är det ett faktum att icke-kristna skolor missgynnas kraftigt. En tredjedel av de statliga skolorna i Storbritannien är del av den religiösa sektorn. Nästan alla av dem tillhör anglikanska eller katolska kyrkorna.

Det räcker därför inte med att protestera enbart mot muslimska fundamentalisters krav på separata skolor, menar WAF. Deras krav bottnar trots allt i en verklig orättvisa. De tar upp exemplet från Londons East End, där hundratals barn från Bangladesh står utan skolgång, samtidigt som de katolska skolorna vägrar att ta emot dem.

WAF kräver därför en avveckling av allt statligt stöd till religiösa skolor. De kräver vidare att lagparagrafen om kristen andakt i de statliga skolorna avskaffas, och att en antirasistisk utbildningspolitik ska tillåta privat andakt, särskild religiös kost och särskilda religiösa kläder inom de statliga skolorna.

Kvinnohus

En annan fråga WAF arbetar med är att starta kvinnohus, till skydd för misshandlade kvinnor. Det är också en fråga som avslöjar stora motsättningar.

Saghal och Yural-Davies berättar:

”I början av 80-talet tog svarta kvinnor, som hade startat självständiga kvinnogrupper, upp frågan om våld i hemmet, och började kräva kommunalt stöd till kvinno fristäder. De mötte ett bittert motstånd från de konservativa ledarna för de olika invandrargrupperna, som hävdade att det inte förekom våld inom familjen, eller att det var problem som kunde lösas med folkgruppernas traditionella mekanismer. Några vita feminister ansåg också att separata kvinnohus stod i motsättning till en central tanke hos kvinnorörelsen — tanken om 'systerskap'. Svarta kvinnor svarade från den antirasistiska rörelsens perspektiv, att asiatiska (och ibland afro-karibiska) kvinnor behövde särskilda ställen, där de kunde bo med folk, som förstod det tryck de var utsatta för, inklusive trycket från rasismen. Men alla kvinnohus hade samma syfte i grunden — att ge ett alternativt utrymme för kvinnor som drabbats av våld i hemmet.”

”En del kommuner var angelägna om att driva jämlikhetspolitik och stödde sådana hus, även om det ledde till motreaktioner från invandrargrupperna. Idag är problemet med våld inom familjen så erkänt att en invandrargrupp, som säger sig ge rådgivning eller annan service till de drabbade, har stor chans att få bidrag. Det har lett till en skarp vändning. Ledare för invandrargrupper, som tidigare var emot fristäderna, ansöker nu själva om pengar för att starta dem —men använder dem samtidigt för att återintegrera kvinnorna i familjerna. Hela uppfattningen om 'kulturella skillnader' har ställt idén om fristäder på huvudet.”

”Nya kvinnohus får stöd enbart på basen av religiös tillhörighet. (...) En del kommuner har försökt sätta in religiösa ledare i styrelsen för kvinnohusen med argumentet att den egna folkgruppen måste ha 'kontroll'. Feministiska kvinnor definieras däremot som utanförstående.”[7]

WA F har drivit kampanjer för enskilda kvinnor som hotats med utvisning, sedan de lämnat sina misshandlande makar. Immigrationslagarna säger nämligen, att om äktenskapet tar slut inom ett år efter det att kvinnorna kommit till Storbritannien för att förenas med sina makar, kan de utvisas igen.

I WAF:s plattform finns också ett krav på ”en socialpolitik som möter kvinnors verkliga behov, och som inte behandlar dem med rasistiska eller sexistiska fördomar, om hur de förväntas bete sig utifrån sin kulturella eller rastillhörighet”.[8]

Aborträtten är också en viktig fråga för WAF. Den har lett dem till protester mot protestantiska fundamentalister, som leder angrepp på abortkliniker i Storbritannien. De organiserade också en demonstration för aborträtten utanför den irländska ambassaden, tillsammans med en irländsk kvinnogrupp.

Kriget i Persiska viken

Under kriget i Persiska viken protesterade WAF mot hur religiösa argument användes som ett ideologiskt vapen av båda sidorna i kriget. De hävdade att USA-alliansens korstågsretorik utlöste en våg av rasistiskt våld mot muslimer i Storbritannien.

Uttalandet kritiserade också Saddams Husseins försök att använda islam för att få stöd från folket. ”Det är ett mått på hur den arabiska nationalism som företräds av Baa'thpartiet misslyckats att tillfredsställa det irakiska folkets behov och krav.”

WAF menade att krigets egentliga orsaker var ”den politiska och ekonomiska kontrollen av Mellanösterns resurser”. Det gör inte den religiösa ideologiska övertonen betydelselös — tvärtom, den spelar i händerna på rasisterna och fundamentalisterna. I Storbritannien ledde det bland annat till en rad polisgripanden av arabiska invandrare. ”Efter att ha skapat 'fienden utanför' har massmedia nu börjat leta efter den muslimsk-arabiska 'fienden mitt ibland oss'. Den religiösa intoleransen är livkraftig inom västalliansen.”

WAF varnade för att resultatet av kriget skulle bli ökade hot mot demokratin i Mellanöstern, och därmed mot kvinnors rättigheter, samt till ökade motsättningar i Storbritannien. Slutsatsen var: ”Kvinnorna kommer att stå inför utmaningen att intensifiera kampen såväl mot staten som mot de religiösa ledarna.”[9]

Bekymmersamt stöd

Kvinnorna i WAF är lite bekymrade över en del av det stöd de har fått. Det har dels kommit från humanistiska, rationalistiska organisationer, som stött deras sekulära inställning, men som inte haft någon förankring i daglig kamp för kvinnofrågor eller mot rasism. Dels har WAF fått stöd från dem som går mot fundamentalismen inom islam—utan att ta upp kristendomens privilegier.

Clara Connolly tar exemplet med ”nedlåtet beskyddande” lärare som ”tycker synd” om de muslimska flickorna, men som löser sin egen ovilja mot tvånget till kristna morgonsamlingar genom att själva skolka från dem.[10]

Desto mer besvikna är WAF på stödet från de förväntade allierade. Inför Rushdieaffären förvirrades vänstern av sin egen långa tradition av att se allt antiimperialistiskt som progressivt.

Clara Connolly menar dessutom att vänstern i Storbritannien inte förstår betydelsen av frågor om religion, dels därför att den traditionella kyrkan är så ”mild” och inte upplevs som särskilt förtryckande, och dels därför att den borgerliga revolutionen i England aldrig avslutats! Hon tar som ett exempel vänster-centergrupperingen Charter 88, som arbetar för en lag om medborgerliga rättigheter, men som hittills vägrat ta upp frågan om religiösa minoriteters rättigheter.[11]

Många välvilliga antirasister ville inte erkänna motsättningarna inom invandrargrupperna och teg därför i hög grad under Rushdieaffären.

Kvinnoorganisationerna har likaså reagerat oklart inför fundamentalismens framväxt. Så har feminister till exempel ofta stött tanken på särskilda skolor för flickor, med argumentet att det ger flickorna bättre chanser, utan att ta hänsyn till att verkligheten ser annorlunda ut.

Slutresultatet blev det man såg under Rushdieaffären, menar WAF: att vänstern, antirasisterna och kvinnorörelsen i hög grad lämnade över försvaret av Rushdie till liberala, borgerliga krafter.

”Islams döttrar”

Julia Bard varnar för detta. Hon tar upp situationen i Gaza, där de muslimska fundamentalisternas styrka vuxit under intifadan, och där de har startat en kampanj för att ”islams döttrar” ska bära den traditionella religiösa sjalen, hijab. Kampanjen har förts med väggklotter och med ungdomsgäng, som brutit sig in i klassrummen och tvingat på flickorna hijab. Palestinska kvinnor har hävdat att det är ett frivilligt politiskt val, och att det till och med kan befria kvinnorna från rollen som sexualobjekt. Andra har gjort hijab till en nationalistisk fråga, ett tecken på att kvinnorna stöder det palestinska upproret, intifadan, och palestiniernas nationella krav.

Bard menar, att de som för fram dessa ståndpunkter ibland använder vänsterns traditionella språkbruk om frigörelse och jämlikhet, men att de i själva verket saboterar kampen. Hon hävdar att det inte bara handlar om kvinnornas rättigheter, utan om hela innehållet i palestiniernas uppror. Hon citerar journalisten Rema Hammami, som skriver om de kvinnor som fortfarande vägrar att bära sjalen:

”De här kvinnorna hävdade alla, inom ramen för intifadan, att det fanns en grundläggande samhörighet mellan kvinnornas frigörelse och hoppet om en demokratisk och progressiv framtid...”

”Deras kamp... var inte mot hijab i sig utan en kamp om vad intifadan skulle leda till. Medan de dagligen kämpade för sin rätt att välja och för sin rätt till en bättre framtid, fick de lite stöd från progressiva män eller från upprorets enade nationella ledning, som dröjde ett och ett halvt år med att ta upp hijab-kampanjen.”[12]

Programmet

På samma sätt är det med förhållandet till fundamentalismen i Västeuropa. Det handlar inte om att försvara de andra, de svaga inom de etniska minoriteterna det handlar om vårt politiska program, menar Julia Bard. Hon skriver:

”Om socialister och feminister inte lyckas utmana alla former av fundamentalism, kommer de inte bara att ta bort en valmöjlighet för de kvinnor som vill och måste fly, ibland för sina liv, från de patriarkaliska institutioner som stänger dem inne. De kommer också oundvikligen att dras in i att acceptera fundamentalistiska definitioner av vad som är identitet och folklig samhörighet. De kommer att få en annan syn på vad som är rätt och fel, och således på sina egna politiska uppgifter.”[13]

WAF formulerar sin egen uppgift som att ta initiativ till att bilda en bred sekulär koalition; en koalition som måste riktas snarare mot staten än mot någon enskild religion. Ett centralt krav blir att på alla sätt skilja religionen från staten.

Med Clara Connollys ord är det” ingen garanti för ett pluralistiskt samhälle, men det är i sanning en förutsättning för det. Det ger också kvinnor, svarta såväl som vita, ett mått av lagligt och socialt skydd mot fundamentalisternas försök att kringskära våra livsval och vår sexualitet.” [14]

[1] Bland organisationerna i WAF finns Southall Black Sisters, Brent Asian Women's Refuge, Iranian Women's Organisation in Britain. Kärnan i WAF utgörs av Southall Black Sisters, ett rådgivnings- och informationscenter för asiatiska kvinnor i västra London, vilket fungerat i mer än tio år. Lägg märke till att ordet ”black”, ”svart” i radikalt språkbruk används för att betecknaalla ”icke-vita” invandrargrupper. WAF Newsletter ges ut oregelbundet och har adressen BM Box 2706, London WC1 3XX.


Noter

[2] . ”Refusing holy orders”, G.Saghal, N. Yural-Davies, WAF Newsletter nr 1 s.3.

[3] Dagens Nyheter 8 februari 1992.

[4] Citerat i ”Backwards to Basics”, Julia Bard, WAF Newsletter 2 s.10.

[5] WAF Newsletter 2 s.10.

[6] WAF Newsletter 2 s.10.

[7] WAF Newsletter 1, s. 4-5.

[8] WAF Newsletter 1 s.2.

[9] WAF Newsletter 2 s. 5.

[10] ”Washing our Linen”, Clara Connolly, WAF Newsletter 1 s.7.

[11] WAF Newsletter 1 s.7.

[12] Middle East Report” maj-augusti 1990, citerat i WAF Newsletter 2 s 11.

[13] WAF Newsletter 2 s.11.

[14] WAF Newsletter 1 s.7.