Ur Fjärde internationalen 4/1991
Det är bara så kallade moderater på ömse sidor i Palestinakonflikten som i dag stödjer idén om en tvåstatslösning och som försöker göra det till synes oacceptabla acceptabelt. Vilka är då dessa moderater och är .det troligt att deras moderation kommer att ge resultat?
I sig är moderation ett ofta mystifierande ord som får innebörd först när det sätts in i ett konkret sammanhang. Men problemet i dag är att så snart vi sätter in palestinska och israeliska moderater i deras sammanhang, finner vi en alltför stor klyfta mellan de båda sidornas positioner. Det framgår med all tydlighet av de alltsomoftast motstridiga förväntningarna och de till stor del innehållslösa resultaten av diskussionerna mellan dem. Dessa inleds vanligen i en hjärtlig stämning, men avsaknaden av meningsfulla resultat gör att det slutar i en känsla av frustration, misstroende och t o m fientlighet.
På senare år har vår moderation blivit hårt prövad på grund av det sätt på vilket terrorism har använts som ett ideologiskt vapen mot palestinierna. Ironiskt nog försatte detta oss i en situation där – för att använda Franz Werfels ord när han beskriver judeförföljelserna under tidigare årtionden: ”Offren, inte mördarna /befanns/ skyldiga.”
Plötsligt dök det upp experter på terrorism överallt, som skrev artiklar och böcker om terrorism och som media och det intellektuella etablissemanget behandlade som vore de seriösa akademiska experter. Konferenser om terrorism hölls där medlemmar av Reagan-administrationen, såsom den förre utrikesministern Schultz och mrs Kirkpatrick, inte bara närvarade utan t o m deltog med kraft och iver. En tillbakablick ger vid handen att vad Henry Kissinger och senare Schultz och andra regeringstjänstemän hade som avsikt med sitt tal om terrorism var att få PLO, den Palestinska befrielseorganisationen, att mista sin legitimitet och trovärdighet. PLO som i sig är det konkreta uttrycket för palestiniernas krav på nationella rättigheter! Därefter skulle palestinafrågan kunna behandlas, inte som ett nationellt problem, utan som ett lokalt flyktingproblem som kunde lösas genom överenskommelser med arabstaterna.
För de första intellektuella i tredje världen har rasismen aldrig varit mer än en i huvudsak abstrakt företeelse, till den dag den direkt grep ini deras liv. Det var vad som hände när vi ställdes inför terrorismproblemet. Det var svårt att förstå hur offentliga personer i ansvarig ställning och massmedia kunde koppla samman ett helt folk med terrorism.
Men det fanns ytterligare skäl för vår moderation än att vilja göra vår röst hörd – nämligen realism. Vi har blivit övertygade om att den tid är förbi, då palestiniernas rättigheter kunde återvinnas med våld och detta även om arabstaterna skulle kunna ändra på maktbalansen i området och vore villiga att ställa upp mot Israel i ett fullskaligt krig. Även om det hade varit möjligt på 1950-talet eller t o m 1967 att återerövra fäderneslandet som fråntagit oss med våld, så är det inte det längre efter kriget 1967.
Världen, inklusive dåvarande Sovjetunionen, hade fr o m detta datum inte tillåtit en återgång till tidigare förhållanden. Efter fyra årtionden av israelisk övermakt har Palestina blivit lika mycket ett hem fören ny generation israeler som det är för palestinierna i och utanför Palestina. Nära 60 procent av israelerna känner inte till något annat hemland vid sidan av Israel/Palestina.
Bara en politisk lösning som baseras på delning är möjlig. En sådan lösning har nu fått sin legitimitetgenom intifadan, som sedan december 1987 förvandlat drömmen om en palestinsk revolution till verklighet genom att omvandla ”väpnad kamp” utifrån till ett genuint inre motstånd. Precis som vid liknande uppror under kolonialtiden, har intifadan genom att uppfinna egna metoder lyckats ta udden av ockupanternas militära överlägsenhet och reducerat styrkemätningen till en kamp om vilja och beslutsamhet vars politiska resultat kommer att visa sig inom några år.
Antalet palestinier som i dag bor i det historiska Palestina /Israel, Västbanken och Gaza / närmar sin snabbt tre miljoner eller hälften av den totala palestinska befolkningen i och utanför det historiska Palestina. Antalet israeliska judar är omkring 3,5 miljoner. Med nuvarande palestinska födelsetal – under förutsättning att judisk in- och utvandring balanserar varandra -kommer proportionerna snart att närma sig 40 procent judar mot 60 procent palestinier.
Det vill säga om det inte sker en massutdrivning av palestinier på samma sätt som judarna drevs ut ur Tyskland på 30-talet innan koncentrationslägren och gaskamrarna. Idén om att driva palestinierna över gränsen är inte ny. Som framgår av en artikel av Israel Shahak i Journal of Palestine Studies, våren 1989, har ”förflyttnings”-teorin en lång historia i sionistiska kretsar. I dag diskuteras den öppet som ett effektivt sätt att lösa det s k demografiska problemet. En annan möjlighet som inte diskuteras lika öppet är ett eventuellt ”massdödande”. Detta gastkramande perspektiv togs upp i Knesset av Mapams ledamot Yair Tsaban:
”Jag kan inte sova om natten av oro för att om vi låter saker och ting fortsätta i den här takten – hårdnande politiskt klimat och brutalisering, repression och upptrappning av intifadan – blir följden att vi hamnar i alltmer svårlösta situationer och mycket snart kan få uppleva en utveckling som slutar i massdödande. Det är nödvändigt att få påpeka detta från denna plattform. Vi har redan fått uppleva åtskilligt här i världen och om detta skulle inträffa kommer våra tårar att tränga rakt genom hjärteroten. Det israeliska samhället kommer att slitas i stycken...”
Utdrivning och allt fler dödade palestinier är hotfulla perspektiv som skymtar vid horisonten om dagens osmidiga ”leva och låt dö”-politik får fortsätta. En del israeliska skribenter har jämfört dagens situation i Palestina med judarnas situation i Tyskland mellan 1933 och 1940 och ser en motsvarande fortsättning på utvecklingen.
Citatet som följer är från en intervju i den israeliska dagstidningen Haaretz, 9 december 1988, med professor Amos Funkenstein från Tel Aviv som beskriver sig själv som en ”varm sionist”. Professor Funkenstein jämför den tyska regeringens inställning med den israeliska regeringens till palestinierna:
”Mellan 1933 och 1937 fram till Kristallnatten var judarnas situation i Tyskland bättre än arabernas i territorierna. I andra avseenden var deras villkor sämre, men i stort sett är likheten anmärkningsvärd. För det första var judarna i Tyskland liksom palestinierna i territorierna 'undersåtar' som förnekades medborgarskap. Ändå hade Tysklands judar vid denna tid större möjligheter inom lagens ram än invånarna i territorierna. En jude där 1936 kände sig inte som om han helt och hållet stod utanför lagen. Först 1938 bröt sig nazisterna in i deras hem och genomförde pogromer i en skala som påminner om våra. I allmänhet var det svårare att åsidosätta lag och ordning i
Tyskland. Nazisterna fick kämpa mot arvet från Weimarrepubliken och det tog flera år att bryta ned det. Det är sant att Tyskland till slut utrotade judarna. Men detta blev faktiskt politik först 1940 under det 'totala krigets' skenbart apokalyptiska förhållanden. Det är också sant att Tysklands judar aldrig gjorde motstånd och aldrig inledde ett civilt uppror. De var fredliga medborgare, välintegrerade i det tyska samhället. Deras 'problem' existerade bara i antisemiternas sinnen... Det har aldrig fallit någon in att de äldre araber som beordrats ta bort vägspärrar från gatorna är som de judar i Wien som nazisterna omedelbart efter det de gått ini staden tvingade att skotta snö... /Israel/ är ett samhälle som känner sig hotat och utvecklar förföljesemanier. Här är analogin med det tyska samhället efter Versaille slående. Talet om att 'hela världen är emot oss' eller om att 'bli huggen i ryggen' var vanligt förekommande där.”
En annan framstående israelisk intellektuell, professor Yeshayahu Lebowitz, anser att situationen redan nått en vändpunkt. Han framhåller att Israel nu måste besluta sig för vilket väg det ska gå. Med hans egna ord:
”Varje undanflykt kommer att leda till en absolut säker förstörelse av staten Israel, eftersom arabvärlden inte kan förgöras, vilket Israel kan. I dag är vi mäktiga, i morgon kommer vi inte att vara det.”[2]
Finns det en utväg? En formel för fred har skisserats i sina huvuddrag och hela världen tycks ha gått med på den, om bara de båda sidorna i konflikten kan tänka sig att acceptera en lösning baserad på partiell, inte allomfattande rättvisa och om de förmår lägga sina dolda dagordningar åt sidan. Professor Y Harkabi formulerar detta i klartext i ett uttalande i den israeliska dagstidningen Haaretz som med instämmande publicerades i PLOs veckotidning Sawt al-Bilad den 13 februari 1989:
”Det som främst kännetecknar den israelisk-palestinska konflikten är att man inte kan övertyga palestinier om att Haifa och Jaffa inte är delar av Palestina och att man inte kan övertala judarna om att Judéen och Samarien inte är delar av Storisrael... Palestinierna tror att israelerna inte behöver en stat och israelerna är övertygade om att palestinierna borde nöja sig med autonomi...”
Frågan blir – hur uppnå en fred baserad på delning? Harkabis svar är: genom att det görs en klar distinktion mellan politisk realitet och ideologi. Vad gäller palestinierna måste de likaväl som israelerna acceptera en stympad hemland – eller som den palestinsk-israeliske författaren Anton Shammas formulerat saken: ”byta ut det inre hemlandet mot en trång stat under fotsulorna”.[3]
De kommer att fortsätta att omhulda idén om ett enda hemland på det ideologiskt-emotionella planet. Och om en sådan lösning genomfördes, är det då helt ogenomförligt att inom en framtid uppnå någon form av politiskt arrangemang genom vilket judar kunde bo i Ramallah eller Hebron och palestinier i Haifa och Jaffa utan bitterhet eller fientlighet?
En sådan vision överträffar helt klart dagens verklighet: Israels vägran att erkänna den palestinska nationen och palestiniernas insisterande på en oberoende suverän stat! Men inte desto mindre visar den på framtidsmöjligheter som vi i dag, till knäna nedsjunkna i brutalitetens kvicksand, har svårt att inse.
Jag använder här termen vision för att understryka det avstånd som skiljer mellan en realistisk lösning och de ouppnåeliga drömmarna om expansion eller befrielse – den israeliska drömmen om ett Storisrael, mer eller mindre tömt på palestinier, och den palestinska drömmen om att återupprätta ett oförminskat Palestina.
Man kan säga att medan palestinierna i dag har börjat distansera sig från sin dröm, har majoriteten av israelerna inte gjort det. I början av 1989 lade Salah Khalaf, en av de ledande inom PLO, i ett dramatiskt videoinspelat anförande riktat till ett israeliskt-arabiskt symposium i Jerusalem, fram palestiniernas syn på saken så här:
”Tidigare trodde vi att detta land enbart var vårt och vi trodde inte på idén om samexistens mellan två stater... /I dag/ vänder jag mig till er och säger att Algerresolutionerna och Arafats uttalanden vid presskonferensen i Génève ger uttryck för alla palestiniernas sanna övertygelse... En del har undrat om denna samexistens bara är ett första steg. Vi svarar nej. Vi vill ha en slutgiltig lösning. Men en slutgiltig lösning kommer först när fred är nådd... Det viktigaste är att de båda folken, palestinier och israeler, visar sig tro på en samexistens mellan två stater.”
Så vad gäller palestinierna är inställningen den att även om Palestina inte kan återvinnas, kan det kanske återskapas i ny form. Detta är enligt min åsikt det viktiga ide historiska resolutionerna från det nittonde palestinska nationalrådsmötet – att byta ut drömmen om fullständig befrielse mot den mer påtagliga realiteten av en begränsad stat. Att denna radikala förändring av PLOs politik skulle medföra motsvarande förändring av Israels ståndpunkter är olyckligtvis inte alls givet.
Emellertid finns det enligt mitt sätt att se, två saker som vi kan vara tämligen säkra på vad gäller den närmaste framtiden. Den första är att så länge som Israel styrs av sin nuvarande högerledning, är en snar öppning mot en lösning på Palestinafrågan föga trolig. Shamir och hans likasinnade kommer att finna sätt att avleda varje ärligt försök att nå en fredsuppgörelse så länge de kan känna sig säkra på att Förenta staterna inte på allvar kommer att opponera sig mot vad de tar sig för — förutsatt att det hela genomförs framgångsrikt. Men å andra sidan kan Israels ockupation av Västbanken och Gaza inte pågå i evighet. Den breda uppslutningen i det palestinska upproret kommer att fortsätta och Israels ockupation kommer att ta slut — men till vilket pris för palestinierna i döda och andra lidanden?
Om palestinierna beslutar sig för det, står det i deras makt att bygga en sann demokrati i arabvärlden. Speciellt efter att intifadan inletts har de lärt sig att befrielse är något som vid kampens slut måste vinnas fullt ut. De vet att den uppnås steg för steg under kampens gång och att den sakta men säkert måste slå rot i vardagsrelationerna människor emellan innan den kan införlivas i statens formella strukturer och institutioner.
Ironiskt nog är detta samma slags dröm som närdes av sionisterna för inte så länge sedan! Skillnaden är att medan sionisternas dröm i stort sett förblivit en dröm, förefaller palestiniernas dröm redan till hälften ha förverkligats. Få nationer har under motsvarande förhållanden ägt vad palestiniernas redan åtnjuter i dag. De för en framgångsrik nationell motståndskamp som är unik både vad gäller hur de mobiliserat praktiskt taget varje medlem i det palestinska samhället, kvinnor och barn inräknade och vad gäller det ursprungliga, högeffektiva icke-dödande vapen som de nu uppfunnit för att förverkliga sin självständighet.
I dag möts palestinierna av värme och stöd från nästan alla världens folk och regeringar. De är i besittning av ett homogent samhälle i eget land. De behöver inte tränga ut någon för att kunna bygga sin stat, bara befria sig själva. Det palestinska samhället är dessutom enhetligt vad gäller kulturella traditioner och det är djupt rotat i fäderneslandet.
Som folk utgör palestinierna ett väl sammansvetsat samhälle i vilket de tidigare jordägande familjernas makt har vittrat sönder under den nationella kampens gång. I dag finns det relativt små klasskillnader mellan palestinierna på Västbanken och i Gaza. Under de senaste tjugo åren har gapet mellan rika och fattiga kraftigt minskat och de flesta bönder äger sin jord.
Palestinierna har också en av de högsta läskunnighetsnivåerna i tredje världen. Det finns fler palestinier med universitets- och högskoleexamen per capita än israeler. Under ockupationen har palestinierna lyckats bygga upp sina egna oberoende institutioner — trots att den israeliska ockupationsmakten utan misskund bekämpat dem. Institutionerna omfattar på utbildningsområdet flera universitet och högskolor, yrkesutbildningscentra, forskningsinstitutioner samt grundskolor och gymnasier. Vad gäller sjukvård omfattar de flera sjukhus, kliniker och akutmottagningar i flyktingläger och byar och självhjälpsorganisationer samt i övrigt fackföreningar, kvinno- och studentorganisationer.
Allt detta bidrar till att berika det civila palestinska samhället och till att det bildas organisationer och institutioner som kommer att vara oberoende i förhållande till staten och stå utanför dess direkta kontroll. Under de senaste fyrtio åren har det palestinska kulturlivet blomstrat – främst vad gäller bildkonst, drama och teater. Kanske än viktigare är att Palestina i dag är det enda territorium i arabvärlden där kvinnor kan sägas ha uppnått en hög grad av emancipation – inte genom mäns ingripande utan genom egen kamp.
Följaktligen finns nu förutsättningar för en exemplariskt fri och demokratisk stat. Redan på första självständighetsdagen kan palestinierna inviga ett samhälle på väg mot modernitet – en stat som kan bli ett levande exempel för en del av världen där fundamentalism och patriarkaliskt styre nu hotar att begrava framtiden i nya despotiska strukturer. Här kan en nykter utveckling baserad på jordbruk och lätt industri, framdriven av ett välutbildat folks intelligens och yrkeskunnande, ersätta det konsumtions-inriktade, tanklösa och ekologiskt destruktiva förbrukningssamhälle som utmärker de flesta grannländerna.
Under de senaste två årtiondena har progressivt tänkande i arabvärlden svängt från att ha varit revolutionärt till att bli demokratiskt. Som i många andra postkoloniala länder är revolutionens mål inte längre livskraftiga, eftersom varhelst en revolution har ägt rum har inte detta lett till frihet utan till ett auktoritärt och nypatriarkaliskt system. Den politiska kampens mål – demokratin – har i sin tur tre mål: mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter och politiskt självbestämmande. Palestiniernas nationella kamp förkroppsligar dessa mål och förebådar hur den framtida politiska kampen i arabvärlden kommer att te sig. Om mänskliga, medborgerliga och demokratiska fri- och rättigheter kan förverkligas i en palestinsk stat, vad kan då hindra att de förverkligas i övriga arabvärlden?
Men även drömmar som har en klar förankring i verkligheten kan gå om intet. Detta kan ske i Palestina om man inte redan nu tar tillfället i akt och i handling vidtar lämpliga mått och steg för att förverkliga sin dröm. Det står helt klart att det rätta tillfället att bygga en palestinsk demokrati är just nu och detta genom att medvetandegöra sig om och formulera det nya samhällets värden och mål och genom att bereda mark för att de inkorporeras i en möjlig stats struktur.
Härav behovet av PLOs existerande maskineri för att redan nu kunna vidta nödvändiga mått och steg och genomföra de reformer som gör det möjligt för palestinierna att börja bygga sin demokratiska stat. Det skulle också föra intifadan till seger. Men om upproret på ett genuint sätt ska kunna sätta sin prägel på en palestinsk exilregering, återstår inget annat alternativ än att radikalt förändra de existerande byråkratiska och politiska strukturerna. Även om det bara skulle bli en minireform, inte en fullskalig intifada, har man tagit ett stort steg mot att säkerställa en demokratisk grund för den framtida palestinska staten.
Palestinska intellektuella hemma och utomlands har en speciell roll att fylla när det gäller att förhindra en upprepning av det ödesdigra nederlag demokratin lidit i många länder i tredje världen efter självständigheten. I detta skede är det de intellektuella som har bäst förutsättningar att göra vad som krävs: Att ge en klar bild av hur en palestinsk stat borde se ut och att utarbeta medel att förvandla drömmen till verklighet. Det är deras plikt att inta en kritisk hållning till ett oförändrat arabiskt och palestinskt läge och försvara värden som frihet och demokrati mot bakåtsträvande strömningar och rörelser.
För vad vore vunnet om man skapade ett Palestina i vilket kombinationen av fattigdom och repression bara skulle leda till en fundamentalistisk tillbakagång? Om de intellektuella tog på sig rollen som försvarare och propagandister skulle de ha föga att bidra med i den politiska kampen och bara komma att stärka reaktionens krafter. Som ansvarsfulla kritiker och specialister inom sina respektive områden kan de däremot bli en verklig kraft till skydd för vad som uppnåtts i folket kamp och bereda mark för att det en dag ska blomstra en väl fungerande demokrati i Palestina.
[1] The Other Front, Jerusalem, 26 januari 1989. [ Denna not finns inte markerad i originaltexten]
[2] American-Arab Affaires, 29, hösten 1988, s 77.
[3] Harper's Magazine, mars 1989, s 60.