Ur Fjärde internationalen 2/1992
Fön handlade många debattinlägg om huruvida porr skulle censureras eller inte.
Genom utbudet av pornografisk film i kabelkanalerna, är den diskussionen idag helt överspelad.
P-rullar visas på TV, vare sig man vill eller inte. Filmerna, som sänds sent på kvällarna och under ett fåtal timmar i veckan, har väckt stor uppmärksamhet även i förhållande till det övriga utbudet.
Det som började med så kallade mjuk-porrfilmer, där könsorganen inte visades i bild, har sedan i höstas alltmer gått över i rena hårdpornografin.
Ganska länge har detta kommenterats på ett närmast raljerande sätt i andra medier.
Filmerna avfärdas med blaserad nyfikenhet, eller skämtas bort som lite löjliga. Kvällstidningarna anordnar telefonslussar och inbjuder läsarna att säga sitt. Kvinnliga präster släpas fram för att säga att det är helt OK att titta på sex i TV.
Men just den pornografiska filmens expansion motsäger dess etikett som korkad.
Varje försök att bedöma den med kriterier hämtade från vanlig kritik av spelfilmer stupar dessutom på sin egen orimlighet.
Taffligheten och bristen på trovärdig handling är en dramaturgisk princip och en förutsättning för hela genren. Själva essensen i en pornografisk film är nämligen att den i motsats till spelfilmsdramatiken inte bygger upp inbördes relationer och att den gör människor utbytbara.
Visst har porrfilmensutlevande sexualitet spillt över till biofilmen — det finns belagt i till exempel uppsatsen Kvinnor utan kläder (Mari Engberg, Stockholms universitet 1991).
Filmer som Pretty Woman, Betty Blue och Basic Instinct innehåller ett raserande av pryderiets gränser som skulle ha varit helt omöjligt utan förebilder i den pornografiska filmen.
Men skillnaden mellan spelfilmer med mycket sex och en reguljär porrfilm är att den senare saknar linjärt berättande och ett berättarjag, det vill säga en person att identifiera sig med.
I pornografisk film har, generellt sett, också språket förlorat sin betydelse. Både gester och åthävor snarare upplöser personerna än förtydligar dem.
Det som den pornografiska filmen erbjuder är en motsats till jagupplevelse, och det är en viktig poäng: där sexualiteten innebär ett hot om utplåning av jaget, är porrfilm en av mansamhällets metoder att kontrollera hotet, genom att avpersonifiera allt samröre med det motsatta könet.
Det handlar alltså inte om att den pornografiska filmen i allmänhet skulle bara reducera kvinnan till ett objekt. Det är faktiskt helt ointressant att avgöra vem som är subjekt eller objekt i den här typen av filmer.
För en del, till exempel undertecknad är denna upplevelse ångestskapande, ett slags själsligt illamående. Andra upplever det som lockande.
— Det är just det äckliga, opersonliga som gör att man vill titta, sa en manlig arbetskamrat i 35-årsåldern.
— Men det skulle man aldrig kunna säga, för då skulle folk inte tro att man var riktigt klok.
Det är viktigt att påpeka att ingen estetik, inte ens den som förekommer i porrfilmen, kan vara förtryckande.
Men ingen estetik har vuxit fram fri-kopplad eller opåverkad av omkringliggande maktförhållanden.
Till formen är den pornografiska filmen en del av de subkulturer där det linjära berättandet brutits upp i sina minsta beståndsdelar.
Dit kan man räkna en del avantgardefilm, rockvideor, vissa action-, splatter‑ och gorefilmer med absolut obefintlig handling och där berättandet är cirkulärt, eller kalejdoskopiskt.
Ingen form kan dock frigöra sig från innehållet, eller tvärtom.
Att den pornografiska filmen saknar dramaturgi i traditionell mening, och driver avpersonifieringen till sin spets vore dock mer kuriöst än intressant, om inte filmerna ingick i en industri som omsätter miljarder dollar och som bygger på en rovdrift av kvinnor.
I pornografin används detta slags berättande för att befästa en patriarkalisk bild av sexualiteten, där kvinnorna förvandlas till en spegling av männens sexualitet och där männen är utbytbara endast i sin egenskap av ställföreträdare för de killar som tittar på filmen.
Det viktiga här är att p-filmer är avpassade direkt för att användas av en maktstruktur, och att de tillverkas i en maktstruktur där kvinnor är i underläge.
Därmed är också p-rullar betydligt mer ideologiskt medvetna är de flesta splatter- action- och våldsfilmer.
Sedan kabelporr blivit allmängods, har också mängden militäriskt hurtiga utrop ökat i olika tidningsartiklar där det berättas att kvinnor visst vill titta på porrfilm.
Men det är en sanning med modifikation. Av artiklar och frågespalter i olika tidningar framgår följande:
* De kvinnor som yttrar sig positivt om pornografi avgränsar sig blixtsnabbt mot barn- och våldspornografi, vilket inte män gör lika spontant.
* Kvinnor som ser på pornografisk film gör det i första hand tillsammans med sina män.
* Kvinnor som inte gillar porr, men vars män ändå använder pornografi upplever det som förnedrande och kränkande.
* Det händer att kvinnor som ställt upp på att bli videofilmade under samlaget råkar ut för en obehaglig överraskning när förhållandet tagit slut: killen har lämnat ut videobandet på cirkulation, och särskilt på mindre orter har detta förstört tjejens sociala anseende.
* Pornografi används av män på arbetsplatser, t ex som en del av sexuella trakasserier.
* I nästan alla sammanhang där Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, ROKS—de som tar hand om misshandlade kvinnor — uttalar sig, framhåller de att allt fler män som misshandlar använder förebilder inom våldspornografin.
Om man inte tar i beaktande den maktstruktur som den pornografiska filmen fungerar är det lätt att missuppfatta den roll den spelar.
Porrdebattören Margareta Rönnberg har gjort ett försök att gå igenom argumenten mot pornografin — dessa försöker hon i sin tur att bemöta. I novembernumret av Filmhäftet 1991 skriver hon till exempel:
”Just att männen i alla kulturer attraheras av kvinnliga kroppar och könsorgan är det viktigaste skälet till att pornografin existerar, och att kvinnor har invändningar mot den.”
Även kvinnor uppskattar att titta på mäns kroppar, och ganska få tjejer har i sig någon allvarligare kritik mot att bli betraktade.
Det är snarare det faktum att män tjänar pengar på att utnyttja kvinnor som är orsaken till den porrindustri som finns idag.
Margareta Rönnberg skriver också:
”Anledningen till att sexarbetare lyfts fram som exploaterade måste därför vara att deras handlingar anses skadliga för dem själva eller för andra vilket alltså återstår att bevisa.”
Om porraktör eller strippa vore ett högstatusyrke, och jobbet förde med sig direktörslöner och socialt anseende, kreditkort och spännande pensionsförmåner, skulle Margarets Rönnbergs synpunkt vara betydligt intressantare.
Tills vidare kan man bara konstatera att hon tydligen inte känner till de undersökningar som gjorts på olika håll, som visar att kvinnor (och även män) som blivit prostituerade eller som arbetar inom porrindustrin ofta har en barndom som präglats av övergrepp och misshandel.
”Män som nyttjar porr gör det ju för att de verkliga kvinnor de känner inte är promiskuösa”, är ett annat påstående som Rönnberg tänkt ut.
Fram tonar bilden av sexuellt omättliga män som inte får nog av en tjej.
Visst finns det promiskuösa personer av båda könen, men det är knappast dom som utgör grunden för porrindustrin.
I stället är den bordellägare i Nevada- öknen som intervjuades i TV-programmet Dabrowski mer upplysande:
— När jag tycker att det är för jobbigt att ligga med min fru hemma så gör jag det här på bordellen med någon av tjejerna. Det är bekvämare.
Sex kan vara jobbigt och närgånget. Det är mänskligt att vilja förenkla krångliga saker, vilket både Rönnberg och denne uppriktige bordellägare gör.
Men då blir också debatten om prostitution och pornografi en ytlig diskussion där det bara handlar om censur, eller prydhet.
Ett exempel är också den betydligt mer seriösa amerikanska forskaren Linda Williams påstående i bl a Chaplin om att pornografin synliggör den kvinnliga sexualiteten.
Det underbygger hon genom att peka på att det idag faktiskt görs porrfilmer på kvinnors villkor.
Förvisso har hon rätt — när det gäller just de här filmerna, men de utgör en mycket liten del av det totala pornografiska utbudet, och är på inget sätt normgivande i sammanhanget.
Givetvis har hennes påstående använts för att rättfärdiga flödet av pornografi, och hennes ganska nyanserade kritik av den amerikanska, lätt fundamentalistiska antiporrörelsen har använts som ammunition i förlöjligandet av de kvinnor som faktiskt orkar ta ställning mot sexindustrin.
På senare tid har den svenska debatten om pornografin hamnat i ett liknande
stickspår: diskussionen har blivit en debatt om debattörerna, där man kan ana en generationskonflikt, men också ett ganska meningslöst utskåpande av varandras ståndpunkter.
Margareta Rönnbergs inlägg i Filmhäftet, som påstås kritisera antiporrrörelsen, är ett ganska belysande exempel. I Jan Myrdalsk anda hittar hon helt enkelt på att kvinnor som är emot pornografi anser vissa saker, och sedan argumeterar hon mot det.
Vem vinner inte en diskussion där man får hitta på motståndarens argument själv? Det är ungefär som att fuska i patiens.
Å andra sidan är Folkkampanjen mot pornografi inte särskilt intresserad av vad andra debattörer än de själva kan ha att säga när det gäller porrindustrin. De skiljer inte heller på estetiken i porrfilmerna och hur de används mot kvinnor.
Därmed hamnar man i en tröstlös diskussion om hur mycket människor (i det här fallet män) tar intryck av det de ser. Inte heller Folkkampanjens argument att det finns en naturlig kärlek, i motsats till den version av sex som visas i p-rullarna, är särskilt betryggande. Det ligger farligt nära en diktatorisk samhällsmoral som tar avstånd från minoritetsuppfattningar eller avvikare.
Det som Folkkampanjen däremot står för är en maktanalys, som är betydligt mer övertygande än flummiga inlägg (t ex Åsa Crona-Leandoer i Arbetaren) som går ut på att tjejerna på porrbilder i grund och botten inte utnyttjas mer än tjejer i Veckorevyn.
Tjejerna i Veckorevyn är delvis — och på gott och ont — ställföreträdande för den kvinnliga läsekretsen. Så är det inte alls i porrfilmerna!
Man behöver inte vara ett geni för att se att det finns ett samband mellan den växande porrindustrin och de ekonomiska bakslag som de senaste tio åren drabbat kvinnor över hela världen.
Det som visats i det senaste årets porrdebatt är just hur svaga slår mot svaga
Och detta förstärker intrycket att porrindustrin än så länge är de verkliga vinnarna.
Anne Hedén
Kenneth Hermele, 1 skuldkrigens spår – om nittiotalets flyktingar, Sverige och EG, Verdandi förlag 1990
En ”tyst revolution” har genomförts i Latinamerika. Det konstaterade IDB, interamerikanska utvecklingsbanken, triumferande för en tid sedan.
Enligt IDB har kontinenten ”övergivit utvecklingsmodellerna som syftade till självförsörjning, slutat opponera sig mot 'imperialism' och antagit en ekonomisk politik som bygger på en fri marknad”.
Bakgrunden är, menar IDB, 80-talets skuldkris.
Stefan de Vylders I skuldkrisens skugga — Latinamerika inför 90-talet ger en bakgrund till denna ”tysta revolution”. Det 50-sidiga häftet, som har undertiteln en ekonomisk-politisk översikt, lämpar sig väl för studiecirkelverksamhet.
Stefan de Vylder är nationalekonom med ett förflutet i solidaritetsrörelsen, en blandning som präglar boken – på gott och ont. Styrkan i boken ligger framför allt ide två kapitel som tar upp Latinamerikas ekonomi på 80-talet, ”ett förlorat årtionde”, respektive skuldkrisens orsaker och konsekvenser. Här återfinns matnyttiga och faktarika, men för icke-ekonomen ändå lättillgängliga, genomgångar.
Dessa två avsnitt omges av en inledning där författaren tecknar den politiska utvecklingen i stort och en avslutning där olika krisstrategier diskuteras.
I inledningskapitlet finns en del intressanta och tankeväckande resonemang, exempelvis om det ”myrarbete” som nya gräsrotsrörelser i Latinamerika utför. I avslutningen dras en spännande parallell mellan 80-talets skuldkris och den på trettiotalet
Men i dessa avsnitt lyser också bokens svagheter igenom mest. Stefan de Vylder tenderar genomgående att likt en förnuftig statsman sätta ”makroekonomisk balans” som överordnat politiskt mål. Här får hans egen kluvenhet obalans i riktning mot den borgerliga nationalekonomins synsätt.
Det blir tydligt till exempel när han utvärderar sandinisternas politik de första åren efter maktövertagandet. Eller när han via ett understatement om ”höga sociala kostnader” imponeras över hur åtstramningspolitiken i Bolivia efter 1985 ”lyckats med att stabilisera prisnivån och skapa ett grundläggande förtroende för den förda politiken”.
Den politiska svagheten slår dock tydligast igenom i vad som saknas i boken; en ordentlig kritisk genomlysning av Världsbanken och Internationella Valutafonden och de ”strukturanpassningsprogram” som är redskapen bakom den ”tysta revolutionen.” Trots dessa invändningar rekommenderar jag varmt boken som ger viktig kunskap på föredömligt kortfattat utrymme.
Stefan de Vylders bok kan med stor fördel kompletteras med Kenneth Hermeles bok I skuldkrisens spår-om nittiotalets flyktingar, Sverige och EG. Liksom de Vylders bok är den kortfattad och lättläst.
De stora och snabba omvälvningarna i världen gjort en del passager inaktuella trots att Hermeles bok skrevs så sent som sommaren 1990, men ansatsen och analysen är dock fullt tillämplig idag.
Hermele tar ett bredare, mer globalt, grepp på skuldkrisen än de Vylder. Han koncentrerar också framställningen bland annat på just det som den förre saknar. I kapitlet ”Katastrofernas regissörer” finns en bra genomgång av hur ”skuldkrisens vakthundar”, Världsbanken och IMF fungerar i den rådande världsordningen.
En annan stor styrka i boken är att Hermele tar upp Sveriges roll i denna världsordning. Där knyter han på ett bra sätt också ihop EG-harmoniseringen och flyktingfrågan med det globala perspektivet.
I avslutningen skriver Hermele att ”det som fordras är att Sverige bryter med den politik som under 80-talet lagt grunden för 90-talets sociala och ekologiska kriser i tredje världen...” och ger ett intressant bidrag till den nödvändiga diskussionen om hur den ”nya världsordningen” ska kunna ersättas av en ny världsordning.
Björn Rönnblad
IVAR KREUGER DÖD – Nervöst sammanbrott, sköt sig i Paris.” Så löd den dramatiska rubriken på Dagens Nyheters förstasida den 13 mars 1932. I denna svåra stund uppmanades medborgarna att ”bevara huvudet kallt”. Men det var lättare sagt än gjort. Kreugers död skapade kaos både i Sverige och internationellt.
Stockholmsbörsen dominerades helt av Kreugerpapper som Svenska Tändsticks AB, Svenska Cellulosa AB, LM Ericsson, Boliden och Svenska Kullager. Efter Kreugers död tvingades börsen hålla stängt en hel vecka.
Internationellt hade Kreuger haft en ställning som ingen annan svensk finansman ens kommit närheten av. En lyckad strategi hade varit att erbjuda finansiellt svaga stater mycket fördelaktiga lån i utbyte mot försäljningsmonopol.
Den spekulationsbubbla som brast med Kreuger drabbade åtskilliga. Otaliga småsparare och spekulanter gick omkull. När det uppdagades att Kreuger var en svindlare av stora mått krävdes räfst och rättarting. Kreuger hade varit en mästare i att frisera och förfalska bokföringen i sina bolag. Men som ofta i dessa sammanhang skyddar sig systemet inte genom att straffa de verkligt skyldiga utan genom att utse lämpliga syndabockar.
I boken Oscar Rydbeck och hans tid skildras hur en central gestalt i svenskt bankväsende offrades i efterspelet kring Kreugerkraschen. När huvudpersonen stod på höjden av sin bana, som verkställande direktör i Skandinaviska Banken 191732, var han Sveriges mest ansedda bankman, hemma och utomlands, vid sidan av Marcus Wallenberg (häradshövdingen).
Rydbecks bankmannakarriär som börjat kring sekelskiftet fick ett abrupt slut i samband med Kreugers fall. Rydbeck dömdes 1936 till tio månaders fängelse, vilket medförde förlust av såväl hälsa som vänner. Etablissemanget svek en person som tidigare hyllats som framstående bankman och som till och med erbjudits finansministerposten i Louis de Geers ämbetsmannaregering 1921.
Rydbecks framgångar sammanföll med bankväsendets stora omstrukturering. Bankkoncentrationen var intensiv i början av 1900-talet och under denna period fick bankerna ett stadigt grepp om industrin. Rydbecks avancemang gick via att antal chefsbefattningar i provinsbanker innan han återknöts till Skandinaviska Kreditaktiebolaget under första världskriget. Han blev tidigt en offentlig person, inte bara genom ett aktivt deltagande i debatter, kommittéer och styrelser, utan även som kreativ nydanare och utvecklare av banksystemet.
Politiskt sett var han närmast att befrakta som liberal, en försvarsvänlig och tyskorienterad sådan, som stödde högern med ekonomiska medel vid kosackvalet 1928. Han anade tidigt bolsjevikfaran och var en av de drivande bland storföretagarna för att få högern att ändra attityd i rösträttsfrågan. Allmän rösträtt var något som delar av bourgeosin betraktade som ett billigt pris för att bevara ”samhällslugnet”. Se Sven Anders Söderpalms bok Storföretagarna och det demokratiska genombrottet för spelet bakom kulisserna i denna fråga.
De affärer som drevs i samarbete med Ivar Kreuger utgjorde en central del av Skandinaviska bankens verksamhet under 1920-talet och fram till kraschen 1932. I uppbyggnaden av Kreugerimperiet bistod Rydbeck ”mer än någon annan” Ivar Kreuger med råd och dåd. De hade lärt känna varandra redan 1908. Med tiden utvecklades ett symbiotiskt förhållande, där Kreuger var banken till stor nytta med exempelvis provisionsintäkter, valutavinster och prestige.
I den internationella bankvärlden red Skandinaviska banken högt som Kreugerkoncernens huvudbank. Kreugers imperium var i sanning mäktigt, dagens finanskungar förblir blott dvärgar vid en jämförelse.
Rydbeck och andra inom banken hade mycket höga tankar om Kreuger som affärsman. Banken var villig att sträcka sig mycket långt i kreditgivningen till Kreugerföretagen och man fortsatte — till det bittra slutet.
Vid Kreugers död stod dessa företag för fyrtio procent av bankens utlåning. Det kan man kalla dålig riskspridning! Utlåningen äventyrade Skandinaviska Bankens likviditet och försatte banken i ett svårt läge.
När så den andra svenska ”stormaktstiden” var över (ja, det talades i sådana termer), yrkades helt naturligt att ansvar skulle utkrävas bland de inblandade. Sveriges första stormaktstid ändade som bekant även den med en kula, då järnhuvudet Karl XII stöp i Norge. I likhet med krigarkonungen lämnade Ivar Kreuger ett ekonomiskt Augiastall[1] efter sig.
Som en röd tråd i framställningen löper kampen mot huset Wallenberg. Vänstern brukar slentrianmässigt uppfatta borgarklassen som en homogen grupp, och naturligtvis kan kapitalets män sluta leden i exceptionella fall och agera samfällt då gemensamma intressen står på spel, men ofta råder knivskarp konkurrens och antagonism olika kapital- och intressegrupper emellan.
Rydbeck och Marcus Wallenberg hade lätt att komma på kontrakurs i såväl teoretiska som praktiska bankfrågor. Med Rydbeck steg det upp en rival på bankfronten som kunde hota Wallenbergs ledande position inom bankväsendet.
I boken framställs häradshövdingen som negativ och pessimistisk, till skillnad från Rydbeck som beskrivs som en positiv figur och stor människovän. Detta belyses bl a genom en märklig episod från 1927. När Rydbeck fick veta att ”den gamle rabulisten och revolutionären Hinke Bergegren” befann sig i svår misär, så skänkte han omedelbart 1200 kronor till denne ”kapitalismens och bankernas svurne fiende”. Summan torde motsvarat en halv årslön för en industriarbetare, men det drabbade knappast någon fattig, ty redan tio år tidigare hade Rydbeck en årsinkomst på 420 000 kronor.
Thunholm ger exempel på hur Wallenbergarna, med tvivelaktiga metoder, blåste konkurrenterna på affärer, men han tassar ovanligt försiktigt fram när det gäller Wallenbergarna efter Kreugers död. Där gjorde de sitt livs klipp. Sveriges mest ansedda bankirhus renommé blir alltmer skamfilat ju mer forskningen lyckas tränga in i dess affärer. För ett par år sedan utkom Gerard Aalders och Cees Wibergs Affärer till varje pris, som avslöjade Wallenbergarnas hemliga transaktioner med nazi-Tyskland.
Var det då rimligt att betrakta Rydbeck som medskyldig till Kreu gers brott? Thunholm besvarar frågan nekande, men han är inte okritisk till Rydbecks agerande. Denne gjorde två fundamentala misstag. Det ena var att han satsade för mycket på en enda låntagare. Det andra var en överdriven tro på de säkerheter som ställdes för Kreugerkrediterna. Därifrån är det dock långt till att ha aktivt medverkat i Kreugers falsarier och vilseledande uppgifter.
Thunholm betonar den allmänna opinionens betydelse för Rydbecks fall. Som läsare tror man honom, men Thunholm förmår inte belägga detta.
Kreugerkraschen upprörde sinnena, den medförde enorma förmögenhetsförluster, ruinerade familjer, utlöste självmord och annat elände. Det hade därför varit intressant om han systematiskt gått igenom vad pressen skrev. Hur behandlade man Rydbeck/Kreugeraffären på tidningarnas höger-vänsterskala? Nu reducerar Thunholm ”opinionen” till att främst avse några uttalanden från det politiska etablissemanget.
Boken är mer än en biografi. Många jämförelser kan indirekt göras med dagens finansiella situation. Mönstret går igen. Kriser varvades med perioder av inflation, kreditexpansion och spekulation i stor skala. 1907 var det kris, likaså efter första världskriget och från 1929 till några år in på 30-talet. Parallellerna ger sig själva.
Bankerna drevs att delta i kreditexpansionen p g a konkurrensskäl, det gällde att hänga med i dansen kring guldkalven. Projekt som bankerna inte kunde eller ville långa pengar till togs omhand av s k emissionsbolag, som i sin tur fick låna pengar av bankerna. Emissionsbolagen kan jämföras med dagens finansbolag.
Då var det aktiespekulation och aktiebelåning som drev upp priserna, nu har det framför allt varit en fastighetsspekulation. Men emissionsbolagen hade faktiskt en mer varaktig inverkan på ekonomin, bl a genom ett visst industriellt nyskapande. Dagens finansbolag har inte gjort någon nytta. De finansierade bara en spekulationsvåg och skapade aldrig något bestående. Då som nu steg kreditförlusterna till astronomiska höjder, fast bankerna var mera illa ute under 1920-talets ekonomiska turbulens.
Underlaget för framställningen bygger mycket på Rydbecks egna dagböcker, memoaranteckningar och omfattande korrespondens. Framställningen har sin förtjänst i det fackmannamässiga. Thunholm kan sitt bankväsende. Svagheten ligger främst i bristen på överblick, övertydligheter, omtuggningar, knappologi och kuriosa. I långa stycken förvandlas boken till ett ”vem var det' och emellanåt tvingas man läsa mellan raderna.
En forskare är dock ingen garanti för att sakernas tillstånd blottläggs. När professor Ernst Söderlund på 1970-talet skrev Skandinaviska Bankens historia, undvek han de opassande delarna av Rydbecks öde. Man solkar inte i onödan ner en uppdragsgivare.
Invändningarna bör dock inte avskräcka någon från att ta del av Thunholms bok — den är klart läsvärd och ger en inblick i ett stycke finanshistoria som bär stora likheter med dagens situation. Dessutom har boken alla de ingredienser som gör den extra spännande — maktkamp, intriger, finansvalpar, spekulation, självmord och fängelse. Utgåvan är mycket välmotiverad.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att förmedla en interiör från de fina salongerna. Sedan Rydbeck bringats på fall blev han så gott som totalt utfrusen av de kretsar där han tidigare varit en förgrundsfigur.
En av dem som mest konsekvent negligerade honom var Marcus Wallenberg, som t o m slutade att hälsa. Se där, en glimt av borgarklassens diskreta charm.
Christer Franzén
Efter att ha plöjt genom Amanda Peraltas avhandling ...med andra medel, från Clausewitz till Guevara — krig, revolution och politik i en marxistisk idétradition ett antal gånger kan jag inte låta bli att undra vad som egentligen är syftet med hennes bok.
På de drygt 250 sidorna hinner Amanda Peralta avhandla den preussiske militärteoretikern Clausewitz och hans eventuella inflytande på Engels och Lenin, Mao Zedongs militära tänkande och Che Guevaras foco-teori, för att inte tala om olika definitioner av begreppet krig och inbördeskrig.
Det är mycket. Alldeles för mycket känns det som, trots att boken inte är en tegelsten på åtskilliga hundratal sidor.
Bokens grundläggande problem — och förklaringen till varför resonemanget periodvis framstår som ganska osammanhängande, eller snarare, löst hopknutet — är att Peralta inte verkar kunna bestämma sig för vad som egentligen är avsikten med hennes studie.
Är det att studera Clausewitz' inflytande på marxismens syn på kriget? Är det de olika revolutionsstrategier som formulerats av Marx, Engels, Lenin med flera? Är det Mao Zedongs politisk-militära betraktelser över gerillakrigets villkor? Är det Che Guevaras foco-teori? För att inte tala om vad allt detta har för samband med den revolutionära socialismens successiva militarisering” under sin maktutövning”?
Mycket i väg av klarhet och stramhet hade säkert kunnat uppnås om Peralta nöjt sig med att ta fasta på en enda av dessa frågor — eller behandlat dem var för sig i en rad fristående essäer.
Jag kan själv inte befria mig från känslan att bokens egentliga, eller ursprungliga, syfte är att finna en infallsvinkel att kunna göra en senkommen vidräkning med den en gång så inflytelserika så kallade foco-teorin som gav gerillakamp en utomordentlig betydelse för kampen om samhällsmakten.[2] I synnerhet som boken blir mera levande och känns mindre ansträngd när den kommer in på denna fråga, och ämnet också verkar ligga författaren närmare:
”Mitt intresse för ämnet är inte i första hand akademiskt. Som politiskt aktiv argentinska har jag i mitt hemland deltagit i den revolutionära process som skildras i avhandlingens andra del. Misslyckandet lämnade få överlevande och många olösta frågor.”
Eftersom foco-teorin har rättfärdigats i termer av ”leninism” — i främst Régis Debrays då mycket inflytelserika skrifter[3] — ser sig Peralta därför tvungen att gå tillbaka till vad hon tror vara det ursprungliga syndafallet; Engels och i synnerhet Lenins fascination inför militärteoretikern Clausewitz dialektiskt laddade analyser och begrepp och deras, enligt henne, okritiska övertagande av delar av hans teoribildning — då främst om kriget som politiskt instrument.
I själva verket hittar man inget stöd för foco-teorin hos marxismens stora revolutionsstrateger, minst av allt hos Lenin. Varför skulle man? Den klassiska marxismen med sina djupa rötter i den samtida arbetarklassen och dess inriktning på massomfattande klassmobiliseringar som förutsättning för att överhuvudtaget kunna ställa frågan om makten på dagordningen, har föga gemensamt med revolutionärt sinnade minoriteters för- sök att driva fram en revolutionär kris utan att behöva gå den långa, och ofta mycket mödosamma, vägen att vinna den obestridda ledningen för arbetarna och samhällets förtryckta.
Att foco-teorin rättfärdigades i marxistiska termer, och ibland med hänvisningar till Marx, Engels och Lenin, vari själva verket ett uttryck för teorins kubanska ursprung och i synnerhet de kubanska revolutionärernas radikalisering under intryck av den revolutionära process de själva initierat och som ledde dem från ett radikalt (borgerligt) demokratiskt och nationalistiskt perspektiv till att anamma marxismen, om än i en mycket voluntaristisk tolkning.
Voluntarismen bottnade i sin tur inte bara i en övertro på de egna erfarenheternas generella betydelse, utan också i en stark misstro mot de officiella kommunistpartiernas grundmurat opportunistiska politik. På Kuba hade kommunistpartiet inte bara samarbetat med den gamla regimen, utan till och med deltagit i Batistas regering i slutet av det andra världskriget. Och fastän de sedermera drivits under jorden av Batista hade de länge varit fientligt inställda till Castros grupp.
Här kommer vi dessutom in på en mycket iögonfallande aspekt av Peraltas studie; avsaknaden av en genomtänkt analys av den kommunistiska rörelsens bärande element — som skulle ha belyst och klargjort en del frågor och hindrat henne från att dra vissa, i mitt tycke befängda, slutsatser.
Hon konstaterar helt riktigt att ”Sovjetunionens absoluta kontroll över de latinamerikanska kommunistiska partierna” band dessa partier vid en rigid stadieteori; först borgerlig revolution, sedan socialistisk. Men någon djupare insikt om vad denna ”absoluta kontroll” egentligen innebar, tycks hon inte ha.
Överhuvudtaget existerar inte det sociala fenomen som går under namnet sovjetbyråkrati eller stalinistisk byråkrati i hennes resonemang. Om det gör det tycks det i alla fall inte få några konsekvenser, annars skulle hon inte så lättvindigt handskas med begrepp som ”leninism” och ”leninistisk partiuppfattning” som hon gör och applicera dem på en rad teorier och teoretiker som inte har ett dugg gemensamt med den verklige Lenin och hans synsätt.
I själva verket går det en radikalt brott mellan Lenins ”leninism” och de dogmer som från tjugotalets mitt och framåt paraderats i hans namn. Och det brottet utgörs just den sociala och politiska reaktionsvåg som brukar kallas för stalinism.
Tar man inte fasta på detta brott försätts man i en situation som mest påminner om uttrycket att sila mygg och svälja kameler.
Man ser, precis som Peralta, förvisso en massa problem, men eftersom man konsekvent vägrar att se skogen för alla träd, eller — vilket är ett slående drag hos alla de skribenter som fått sin ideologiska skolning i den stalinistiska skolan och alla de riktningar som intagit en apologetisk inställning till stalinismen — är oförmögna att göra det, förmår man inte mer än att skrapa på ytan.
Amanda Peralta ställer faktiskt en rad intressanta frågor. Men eftersom hennes teoretiska utgångspunkter är alldeles för svaga (eller ogenomtänkta), blir hennes bok därefter.
Anders Hagström
Det är nästan så att man hör Hans Villius skorrande röst inom sig när man läser Det röda imperiet.
Och det kanske inte är så konstigt. Boken är skriven av de två TV-producenterna Gwyneth Hughes och Simon Welvare. De båda ligger bakom en TV-serie med samma namn.
Förvånansvärt fördomsfritt skriver de två en lättläst och flytande berättelse om den ryska historien från tsarens dagar fram till perestrojkan och Sovjetunionens upplösning.
Det blir inga djupdykningar — för den som redan läst några standardverk finns här kanske inte så mycket att hämta; men ”förstagångsläsaren” fåren trevlig stund, som gör det lättare att senare tränga in i verk av t ex E H Carr, Leo Trotskij, John Reed, Isaac Deutscher eller andra.
Betoningen är lagd på det som undertiteln i boken lovar — Sovjetunionens förbjudna historia.
Det är sällan som några verkliga nyheter presenteras — det mesta har varit känt innan och har även på svenska (så även i denna tidskrift...!) förts fram av oppositionella inom och utom Sovjetunionen i många årtionden.
Men det som verkligen lyfter boken är de mer än 200 bilderna, varav ett mindre antal i färg. Här finns fina illustrationer till allt det boken behandlar — tsarismen och de fruktansvärda villkor som befolkningen tvingades leva under; ryska revolutionen och de första åren av sovjetmakt; stalinismens uppgång och de alltmer fasansfulla åren av tvångskollektiviseringar, moskvarättegångar, tvångsarbete och Stalin- respektive Leninkult.
Boken är försedd med en introduktion av den borgerlige historikern Robert Conquest, som berättar om sin väg till kunskap om utvecklingen i Sovjetunionen; Conquest har bl a skrivit flera verk om 30-talets terror, men för de svenska läsarna kunde hans introduktion ha hoppats över.
Översättaren Håkan Arvidsson, som gjort en bra översättning, bidrar också med ett kortare förord.
*
I Finanstidningen — av alla ställen! — fördes i fjol en debatt om bakgrunden till den ryska revolutionen, stalinismen och Sovjetunionens utveckling.
Det var tidningens redaktion som bett Per-Olof Mattsson och Christer Franzén om en bakgrund till kuppförsöket i Moskva 19 augusti 1991.
Artikeln ”Historien bakom fallet” infördes i fyra delar förorsakade en debatt mellan de båda och Gunnar Ericsson respektive Knut Carlqvist.
Mattssons/Franzéns artikel och inlägg finns nu sammanställda i en enkel liten skrift (tyvärr saknas Ericssons/Carlqvists inlägg).
Skriften kan beställas via Bokförlaget Röda Rummet, Drottninggatan 100, 111 60 Stockholm.
Lars Gus Kaage
[1] Enligt den grekiska mytologin ägde kung Augias ofantliga boskapshjordar, vilkas stall inte rengjorts på trettio år. Herakles utförde detta arbete genom att leda en flod genom stallet, ett av hans tolv storverk. Från samma myt härstammar ordet Augiastall, som beteckning för något mycket snuskigt eller vanvårdat. Red.
[2] Även vår rörelse attraherades av de tankegångar som låg till grund för foco-teorin. I själva verket gav det upphov till en lång och uppslitande debatt som bilades först i slutet av 70-talet. En rad av de frågor som Amanda Peralta berör i sin bok diskuterades mycket ingående. Den 11:e världskongressens resolution om Latinamerika kan läsas som en balansräkning över den debatten. Se också Joseph Hansen The Leninist Strategy of Party Building. The Debate on Guerilla Warfare in Latin America. Hansen var en av de ledande debattörerna för den mest gerilla-kritiska sidan i den debatten och boken är en sammanställning av hans inlägg i den debatten.
[3] Det var väl känt att Régis Debray stod i nära kontakt med den kubanska ledningen. Exempelvis Revolution i revolutionen, skrevs i samråd med Fidel Castro.