Ur Fjärde Internationalen 2/1992

Claude Gabriel

Vetebergen växer i takt med världssvälten

Den ökade ”globaliseringen” eller internationaliseringen av den kapitalistiska ekonomin innebär inte att konkurrensen minskar och att en ny, konfliktfri ordning uppstår i dess ställe.

Den kommer att leda till att den viktigaste marknaden för alla nya produkter blir de 600 miljoner konsumenter som finns i Nordamerika, Västeuropa och Japan.

Detta var också en av huvudfrågorna för den åttonde ”Uruguay-rundan” i förhandlingarna om frihandelsavtalet GATT, General Agreement on Tariffs and Trade, som inleddes 1986.

Världsekonomin utvecklas som en följd av den globala ekonomiska krisen. Världshandeln, den internationella arbetsdelningen och företagens struktur förändras som ett led i sökandet efter lösningar på krisen.

Det handlar framför allt om två problem, som dessutom hänger samman:

* de stora industriföretagens omstrukturering och deras behov av att kontrollera allt större andelar av världsmarknaden;

* de stora handelsblock (Europa, Nordamerika, Japan, Asien), som inom sig inrättar omfattande frizoner, samtidigt som de utåt bygger upp nya handelshinder (protektionism) vid gränserna.

Förhållandet mellan de båda problemen är uppenbart fyllt av motsättningar. Samtidigt som de multinationella allianserna inte nödvändigtvis följer de politiska skiljelinjerna är det staterna som måste ta itu med de sociala och politiska följderna.

Staten städgumma

De allt fler internationella allianserna kombineras i själva verket med en fördjupad, strikt ”nationell” koncentration. Oftast handlar det om att försvara de nationella ”flaggskeppens” produkter; när företagen förlorar i konkurrenskraft och tappar marknadsandelar leder det till nedläggningar och ökande arbetslöshet - staten får agera städgumma.

Syftet med GATT-förhandlingarna är inte i sig att minska de protektionistiska åtgärderna utan att minska motsättningarna. Detta gäller särskilt grälet mellan EG och USA om EG:s jordbrukssubventioner.

Mycket står på spel: kontrollen över staternas budgetunderskott, försvaret av de stora livsmedelsföretagen, det politiska förhållandet mellan regeringarna och bönderna, prispolitiken och kontrollen över marknaden. I Frankrike går det på varje arbetstillfälle inom jordbruket två inom livsmedelsindustrin.

1990 stod jordbruks- och livsmedelsprodukterna för 12 procent av världshandeln (20 procent 1970). Det är framför allt på vetemarknaden som konkurrensen mellan Europa och USA visar sig.1970 importerade Europa fortfarande vete. I dag står Europa för 17 procent av världsexporten, USA för 36 procent. Men detta är ändå bara en av orsakerna till det hårda handelskriget.

Slutet på en epok7

Det främsta problemet är den nödvändiga omställning och avreglering av jordbruket som den ekonomiska krisen och budgetunderskottet tvingar fram. Vi befinner oss i slutet av en epok - kombattanterna vill minska de sociala, politiska och ekonomiska följderna genom att i första hand avskaffa konkurrenternas handelshinder.

USAs jordbrukspolitik kringgärdas av lagar som reglerar priser, tillgång och exportstöd. Lagstiftningen, som hela tiden utökas, fastställer i förväg ett garanterat minimipris som baseras på utlånings-räntan; ett förskott till bönderna innan skörden är bärgad.

Om det verkliga marknadspriset ligger under utlåningsräntan kan bonden avsätta skörden i ett statligt lager (som reglerar tillgången) och på så sätt återbetala förskottet. Det finns också ett ”pris” som ligger högre än utlåningsräntan, men detta är ett understöd till bönderna, och syftet med det är att minska produktionen, främst genom att jorden inte odlas. Samtidigt som det råder överproduktion, får alltså bönderna en garanterad bonus utöver inkomsten.

USA införde 1990 också ett exportstöd, som i dag uppgår till 180 miljarder kronor. Stödet utfaller på olika sätt och riktas för att underlätta en prisdumpning och vinna terräng på marknader med små utsikter till vinst, t ex det forna Sovjetunionen, Kina eller Nordafrika. Genom detta exportstöd kan de produkter som säljs ligga så mycket som 40 procent under världsmarknadspriset.

Systemkris

Hela detta system har råkat i kris eftersom marknadspriserna under lång tid sjunkit- och det är staten som fått lätta på pungen för att kompensera detta. Mellan 1984 och 1990 ökade det statliga stödet för produktionsminskande åtgärder från 144 kronor till 450 kronor per ton vete.

EG har gått samma väg. EGs avtal om en Gemensam jordbrukspolitik kom till stånd 1962. EGs huvudsyfte är att skydda den europeiska marknaden mot konkurrens från andra länder (protektionism). Å andra sidan välkomnas import av tropiska produkter (enligt Lomé-avtalet, se ruta) men också soja och majsgluten,som används till djurfoder och oftast importeras från USA.

Produkter som ska skyddas understöds genom garanterade priser, som ligger långt över världsmarknadens, till producenterna. EG understöder exporten genom att lägga till mellanskillnaden mellan världsmarknadspriserna och de garanterade priserna. Dessutom tillkommer tullavgifter, som gör importerade produkter dyrare än inhemskt producerade. Detta hindrar inte EG-länderna från att föra ut det egna överskottet på världsmarknaden till låga priser.

Lomé-avtalet

Lomé är huvudstad i det lilla afrikanska landet Togo. 1974 slöts där ett avtal som knöt upp en rad u-länder till EG. Minsta gemensamma nämnare för länderna var att de tidigare var franska, belgiska och engelska kolonier och att de antingen låg i Afrika, Västindien eller Stilla havs-området. Därav benämningen AVS-länder.

Loméavtalet möjliggjorde dels ett visst bistånd till de 69 AVS-länderna och dels en rad handelsfördelar i form av särskilt fördelaktiga tulltariffer vid export till EG. Men tulltarifferna är utformade så att ju mer förädlade varorna är, desto högre blir tullarna. På så sätt påtvingar EG AVS-länderna rollen som råvaruleverantörer.

Genom de kraftigt fallande råvarupriserna har de u-länder som EG samarbetar med blivit oerhört mycket fattigare. Trots de så kallade förmånliga avtalen har AVS-ländernas andel av EG:s import minskat från 20 procent 1970 till 14 procent 1989.

EG:s sammanlagda u-landsbistånd är småpotatis jämfört med vad de fattiga länderna förlorat i uteblivna exportintäkter.

 

Från 1960 till 1973 ökade EG-böndernas inkomster med 5 procent per år, samtidigt som det Gemensamma jordbruksprogrammet finansierades utan problem. En studie gjord av OECD 1987 visade att EGs subventioner i genomsnitt uppgick till 43 procent per producerad vara - mellan 4 och 24 procent av subventionerna kom konsumenterna direkt till del.

Men steg för steg har de garanterade priserna lett till en växande överproduktion på den europeiska marknaden, där efterfrågan minskar.

Överskottet har alltså i allt högre grad exporterats - därmed har också kraven på statligt understöd för att kompensera mellanskillnaden mellan världsmarknadspriset och det garanterade priset ökat.

Världsmarknadspriset följer mycket nära priserna i USA på grund av USAs dominerande roll i produktionen. EGs understöd till exporten av säd har ökat från 6,5 miljarder till 18 miljarder kronor; till detta kommer de ökande kostnaderna för att hålla de allt större lagren av överskottssäd.

För att begränsa förlusterna har Bryssel infört kvotering av mjölkproduktionen och begränsat den sädesareal som understödet utgår till. Därigenom har böndernas inkomster minskat med i genomsnitt 25 procent mellan 1973 och 1991.

För att inte förlora inkomster har bönderna i sin tur ökat produktiviteten genom större investeringar. Men det är inte lätt när räntorna hela tiden höjs och skulderna ökar. EGs Gemensamma jordbruksprogram kostar multum - 60 procent av EGs budget - samtidigt som det inte längre löser böndernas problem.

I Europa är det konsumenterna som får betala understödet — I USA är det skattebetalarna. På så vis finns det i USA ”verkliga priser”, där hjälpen går till producenterna, medan understödet i Europa nås genom manipulerade priser.

USA försöker sänka världsmarknadspriserna och samtidigt vinna nya exportmarknader genom högre produktivitet. I Europa har huvudinriktningen varit att garantera böndernas inkomster och skydda den inhemska marknaden.

Europa i kikaren

Nu strävar USA efter att lösa den egna krisen genom att införa ”verkliga priser” i Europa, riva ner tullmurarna och vinna insteg på den europeiska marknaden.

Å andra sidan kan Europa inte längre begränsa inflödet av tullbefriade soja- och majsprodukter (som främst importeras från USA) som används som djurfoder. Om denna import minskas leder det till att spannmål och majsfoder åter delvis används till djurfoder och att det europeiska överskottet minskar.

Men hela systemet håller på att falla samman under sina egna kostnader. En bonde i USA kostar i genomsnitt 120 000 kronor per år, jämfört med 48 000 kronor för den europeiske bonden. Under GATTs Uruguayrunda har därför jordbruksfrågan för första gången i organisationens historia kommit upp på dagordningen.

Nu är det USA som har gått till angrepp. Länder med mycket skyddade jordbruk, t ex Japan, Schweiz eller de skandinaviska länderna, sluter upp bakom EG, medan Australien, Nya Zeeland eller Argentina sluter upp bakom USA (ändå demonstrerade australiska bönder nyligen under George Bushs besök i landet).

USA föreslår att EG minskar stödet till bönderna med 70 procent fram till 1998, främst genom minskat exportstöd. Men denna lösning skulle stjälpa det Europeiska jordbruksavtalet över ända, eftersom de inhemska priserna och exportpolitiken hänger samman.

Om exportstödet minskar tvingas de europeiska bönderna också att acceptera en motsvarande minskning av inkomsterna om de ska förbli konkurrenskraftiga på världsmarknaden.

Systemet med garanterade priser skulle falla samman och varje tvekan i övergången från ett system till ett annat skulle leda till att Europa gick miste om en stor del av sin exportkapacitet, utan att USA för den skull skulle tvingas minska sin export av soja- och majsprodukter.

Ledningen för GATT har utarbetat en mycket komplicerad ”kompromiss”, som i huvudsak pekar i USAs riktning.

Bryssel föreslår nedskärningar

Brysselkommissionen, som vet att kostnaderna för jordbruket måste minskas av rena åtstramningsskäl, har redan, om än med stor tvekan, föreslagit en 30-procentig nedskärning. Verkligheten talar för att Europa kommer att slå in på den amerikanska vägen och ge upp den konstgjorda prissättningen till förmån för ett uttalat och inbudgeterat stöd till bönderna.

Men detta reser frågan om skillnaden mellan bönderna och de olika regionala och nationella förutsättningarna på ett än mer explosivt sätt än i dag. För om dagens system är ojämlikt, innehåller det nya systemet än fler orättvisor.

I Frankrike, som står för 34 procent av EGs spannmålsexport, skulle detta få stora sociala och politiska återverkningar. I USA tycks regeringen å andra sidan vara mindre oroad över de sociala följderna. Detta beror inte minst på att USA kan använda sig av olika former av kompensationsbetalningar till bönderna som inte direkt innebär en ”manipulering av priserna.”

Tillväxtkris?

Dagens kris framställs ofta som en tillväxtkris på världsmarknaden och att frihandeln därför av nödvändighet kommer att lösa alla problem. Det är inte sant. Den viktigaste orsaken till dagens dispyt är de olika ländernas krisartade budgetar och att det gamla systemet destabiliseras i såväl USA som Europa.

Ingen av de inblandade har föreslagit att Tredje världen ska skyddas från konkurrensen från bönderna i Norr. Ingen har heller tagit upp det fruktansvärda faktum att produktionen minskas för att priserna ska kunna kontrolleras — samtidigt som två tredjedelar av mänskligheten dör av svält eller inte får tillräckligt att äta.

Vari ligger det förnuftiga i att Bryssel beordrar de spanska bönderna att minska mjölkproduktionen med en fjärdedel genom att slakta 454 000 kor?

Det pågående kriget är ett handelskrig; slaget står om monopolet över marknaden — det finns ingenting progressivt i det!

Merparten av den internationella handeln medjordbruksprodukter står 20 bolag för. Två nordamerikanska koncerner, Cargill och Continental Grain, kontrollerar mer än hälften av världens handel med spannmål. Mer än hälften av den säd och vegetabiliska olja som säljs i världen kommer också från nordamerikanska jordbruk.

Varje politisk förändring av USAs jordbrukspriser kommer att få konsekvenser för hela världens livsmedelssystem.

Koncentrationen inom livsmedelsindustrin är mycket hög och påskyndas genom uppköp och sammanslagningar.

Men genom att nya hybrider har framkommit under forskningen efter starkare strån har de stora företagens öde beseglats på världsmarknaden. Hybriderna skyddas av patent; de kan inte reproduceras av bönderna, utan nytt utsäde måste köpas varje år.

Denna industri kontrolleras främst av petrokemiska (Shell), kemiska (ICI) och läkemedelsföretag (Sandos, Upjohn).

De pågående GATT-förhandlingarna utgör alltså slutet på en epok: mot slutet av 1940-talet ersatte de utvecklade länderna Tredje världen som den största jordbruksexportören; i början av 1960-talet kom det Europeiska jordbruksavtalet till stånd samtidigt som det ömsesidiga beroendet inom världens livsmedelsförsörjning ökades. I dag är det stater och industrikoncerner som bestämmer över vad bönderna ska producera.

Allt detta innefattas i det pågående slaget mellan Europa och USA i Uruguay-rondan. Det imperialistiska systemet befinner sig i en djup kris, och i avsaknad av ett globalt och radikalt socialt alternativ, utvecklas det enligt marknadslagarna: Vetebergen växer i takt med världssvälten.

Översättning och redigering: Lars Gus Kaage
Ur International Viewpoints specialnummer om ekonomi, nr 223, 2 mars 1992