Ur Fjärde Internationalen 2/1992
De politiska förändringar som har inträffat i Sovjetunionen sedan valen till de lokala och regionala sovjeterna tidigt på våren 1990, och som påskyndades av den misslyckade konservativa kuppen 19-21 augusti 1991, har avslutat perestrojkans kapitel i den sovjetiska historien.
Det är inte längre fråga om att ”omstrukturera” det gamla ekonomiska systemet utan att ersätta det i sin helhet med vad som kallas ett ”normalt,” d v s kapitalistiskt, system.
De som innehar makten går inte längre under namnet ”kommunister” — partiet har bannlysts genom lag — de kallar sig ”demokrater.”
Trots dessa enorma förändringar, slås man inte desto mindre av den kontinuitet som sammanbinder de två perioderna. Det viktigaste är frånvaron av en demokratisk debatt och kontroll över de ekonomiska reformerna, reformer som skall omvandla hela samhällsmönstret och bestämma dess utveckling under de kommande decennierna.
Det officiella reformprojektet, vilket har utvecklats radikalt under de senaste två åren, framställs som det enda möjliga. Idén om ett alternativ som varken är kapitalistiskt eller ”kommando-administrativt” (byråkratiskt) förkastas hånfullt och enhälligt som utopiskt och fördärvligt av politiker, ”prominenta intellektuella” och journalister.
Många hänvisar oförtröttligt till den ”civiliserade” världens erfarenheter — verkliga eller inbillade— för att underbygga sin ståndpunkt. Ändå var det inte länge sedan som många av dem lika självsäkert målade den kapitalistiska världen i de blekaste färger och beskrev Sovjet som ett lyckat förverkligande av den ”vetenskapliga socialistiska teorin”.
Även om liberala media och politiker i väst fortsätter att betrakta demokrati och ”marknadsreformer” (en omskrivning för kapitalism) som i stort sett synonyma, har många av deras sovjetiska motsvarigheter sedan lång tid dragit slutsatsen att en liberal omvandling av ekonomin kräver en ”stark, oberoende regering” som kan genomföra ”hårda och impopulära åtgärder.” Tendensen i dag går alltmer mot att återinföra en auktoritär politik— samma struktur som de ”demokrater” som nu står vid statens roder kraftfullt fördömde när ”kommunisterna” befolkade maktens boningar och de själva stod utanför och tittade på.
Det klart skinande liberala ljuset Anatolij Sobtjak, borgmästare i S:t Petersburg, dundrar mot dem ”som hindrar vårt arbete,” trots att han själv för inte så länge sedan stod i spetsen för dem som ”hindrade.” Parollen ”All makt till sovjeterna,” under vilken många liberaler blev valda under våren 1990, har sedan dess förklarats förlorat sitt progressiva innehåll av Ilja Zaslavskij, f d ordförande i Oktoberdistriktets sovjet i Moskva.
I enlighet med denna omvärdering har Boris Jeltsin och hans allierade börjat utse myndighetspersoner och effektivt omvandlat sovjeterna till bihang för okontrollerad administrativ makt. Zaslavskij drevs från sin post p g a tjänstefel: han hade, tillsammans med några andra medlemmar av sovjeten och dess verkställande utskott, varit delaktiga i att överföra distriktets egendom till företag i vilka de själva var inblandade.
Gavrijl Popov, Moskvas liberale borgmästare, upplöste senare Moskvadistriktets sovjeter (Oktoberdistriktets valda ombud barrikaderade sig när polisen kom för att hämta möbler och dokument) och utövar påtryckningar för att Zaslavskij skall utses till chefsåklagare i Moskva.
Denna kontinuitet i förändringen kan bäst förstås i termer av en ”revolution ovanifrån.” Dess historiska roll är att bevara åtminstone en del av den gamla härskande klassens makt och privilegier — byråkratin inom stat och parti eller ”nomenklaturan.” (I själva verket är den mer ett socialt skikt än en historisk klass; den försöker nu till sist omvandla sig till en verklig egendomsägande klass.)
Omvandlingarna initieras av den gamla klassens mer framsynta delar. De har insett att det gamla sättet att härska har överlevt sig självt och att ett fortsatt försvar av det skulle inbjuda till revolution underifrån, dvs ett folkligt, genuint demokratiskt uppror.
Trots att situationen utvecklats långt bortom vad initiativtagarna till perestrojkan från början föreställde sig (ett rationellt byråkratiskt system som fortfarande baserade sig på i första hand statlig egendom), kvarstår dess grundläggande karaktär som en antifolklig ”revolution ovanifrån.”
Stora delar av det gamla byråkratiska skiktet har gått över till den framväxande privata sektorn eller har integrerats i de ”demokratiska” statsstrukturerna. Samtidigt har nya element, som huvudsakligen har rekryterats från den tidigare ”svarta (illegala) ekonomin” och från ”driftiga” delar av intelligentian med goda relationer, intagit mer eller mindre synliga, legala positioner som innebär makt och välstånd.
Men även om denna ”revolution ovanifrån” har gjort imponerande framsteg, är den långt ifrån slutförd och dess slutliga seger är inte alls säkerställd. En folklig revolution underifrån kan inte uteslutas trots att den i dag endast existerar som en möjlighet. I ett kortare perspektiv är en mer sannolik utveckling ett politiskt dödläge i vilket folkliga krafter blockerar ”revolutionen ovanifrån” utan att kunna puffa på en demokratisk omvandling som svarar mot deras egna intressen. Ett sådant dödläge skulle kunna vara åtskilliga år.
Syftet med denna artikel är att analysera de viktigaste socio-politiska intressena och krafterna inom ramen för dessa motstridiga revolutioner ovanifrån och underifrån. Den kan inte ge en fullständig beskrivning av samhället under denna turbulenta övergångsperiod. Brist på utrymme och information utesluter detta. Intresset koncentreras främst på den ryska republiken även om analysen i dess grunddrag kan tillämpas i alla delar av det gamla Sovjetunionen. Trots begränsningarna ovan utgör de framlagda ramarna ett viktigt verktyg för att kunna förstå det skenbart kaotiska händelseförloppet.
I ett sovjetiskt sammanhang betyder ”revolution underifrån” att folkliga klasser av arbetare, bönder och större delen av intelligentian, d v s de som idag saknar politisk makt och produktionsmedel, sätter sig i rörelse med målet att ställa dessa under demokratisk kontroll. Det innebär också en frivillig, demokratisk union mellan nationella och etniska grupper med en strävan att nå social och politisk jämlikhet dem mellan. En framgångsrik folklig revolution innebär väsentligen att omvandla det gamla byråkratiska systemet i riktning mot socialism.
Även om begreppet ”revolution underifrån” är relativt tydligt (vilket inte innebär att svårigheterna och de olösta problem som uppstår då det skall förverkligas förringas), medger jag att bruket av begreppet ”revolution” för att karaktärisera de dominerande socio-politiska krafternas program är tveksamt. Det används här av bekvämlighet utan några pretentioner på vetenskaplig precision.
Revolution innebär, åtminstone i marxistiskt språkbruk, en kvalitativ, progressiv, samhälls-politisk omvandling som medför ökad mänsklig frihet. Utan tvekan har perestrojkan och post-perestrojkan så här långt haft en rad progressiva aspekter, speciellt inom den politiska sfären, jämfört med det tidigare systemet. Samtidigt har den samhälls-ekonomiska situationen försämrats för den stora delen av befolkningen och kommer att göra så inom den närmaste framtiden om ”revolutionen ovanifrån” fortsätter att dominera.
En parallell till Rysslands egen historia är befrielsen från livegenskapen 1861. I dess begynnelse var den ett anti-folkligt svar på den gamla ordningens kris, ett erkänt försök att undvika revolution underifrån. Trots dess motsägelsefulla och begränsade karaktär förbättrade den inte desto mindre omedelbart situationen för en stor del av bönderna (de kallade själva Alexander II för ”Tsar Befriaren”), även om denna ”revolution ovanifrån” ytterst direkt bidrog till de folkliga revolutionerna 1905 och 1917.
Vid ett möte i den sydryska staden Sjaktij i slutet av 1987, berättade en sekreterare i centralkommittéen, att om partiet bara hade tillkännagivit perestrojkan i tid så skulle folket tagit gatorna i besittning.
Även om det är svårt att bedöma situationen då, är det ingen tvekan om att 1985 hade djupet av det folkliga missnöjet med den stagnerande levnadsstandarden och korruptionen, som infekterade alla politiska nivåer, slutligen övertygat en majoritet av den politiska ledningen, att det system som Brezjnev hade efterlämnat varken var förmöget att bibehålla den inre politiska stabiliteten eller dess status som stormakt (den första punkten är den viktigaste).
Krisens rötter låg i själva byråkratins motsägelsefulla natur, ett styrande skikt vars intressen står konflikt med logiken hos det socio-ekonomiska system det administrerar. Sovjetbyråkratin genomförde inte Oktoberrevolutionen1917. Den är dess resultat, och dess uppstigande till makten var en oavsiktlig konsekvens av det ryska samhällets efterblivenhet och av den socialistiska revolutionens isolering i en fientlig kapitalistisk omvärld.
Men den extrema deformation som revolutionen genomgick under 1920- och 30-talet ledde inte till att kapitalismen återinfördes. Snarare ledde den till att ”kommandoekonomin” upprättades och till det totalitära försöket att kontrollera alla delar av det sociala livet.
Problemet med ett sådant styrelseskick är att då det en gång upprättats tenderar konservatism och slöseri bli ett naturligt drag och att det splittras i funktionella, regionala och maffialiknande ”klaner”, eftersom varje grupp fullföljer sina egna snäva intressen på bekostnad av nationella mål.
Eftersom styrelseskickets bas ligger i maktusurpation och illegitimt tillskansande av materiella privilegier är det dessutom mycket svårt att hålla korruption och maktmissbruk inom ”acceptabla” gränser eftersom funktionärerna ständigt söker vinna ytterligare fördelar inom de områden som de ansvarar för.
Byråkratins obundna strävan att tillgodose sina intressen leder sålunda paradoxalt till att byråkratins makt undermineras. För att systemet skall överleva krävs en stark ledare för att skydda byråkratin från sig själv.
Stalin höll byråkratin — och samhället — i strama tyglar genom en terrorapparat som han personligen kontrollerade.
Chrusjtjov använde sig inte av terror för att hålla byråkratin osäker — han försökte bygga upp en oberoende politisk bas genom en blandning av populism och ökad levnadsstandard.
Strategin misslyckades och byråkratin ersatte honom med sin egen representant, Brezjnev, som var nöjd med att låta saker bero och följde parollen - ”efter mig, syndafloden.” Hans politik ledde till den djupa systemkrisen i slutet av 70-talet.
Andropov försökte i början av 80-talet återinföra disciplin utan att på djupet förändra systemet. Han avled emellertid en kort tid efter att ha kommit till makten och efterträddes av den än mer kortlivade regeringen under Tjernenko, en lärjunge till Brezjnev.
När Gorbatjov valdes till kommunistpartiets generalsekreterare 1985 av den handfull äldre män som utgjorde politbyrån (officiellt valdes han av centralkommitténs åtskilliga hundra medlemmar, ett slags hedersuppdrag bland byråkratins elit), såg de hans huvudsakliga uppgift som att fullfölja Andropovs oavslutade verk.
Därför inledde Gorbatjov kampanjer mot korruption och för disciplin samt ett program för en omstrukturering (”acceleration”) av industrin med inriktning mot verkstadsindustrin som skulle fungera som hävstång för en snabb teknologisk och ekonomisk modernisering.
Dessa inledande initiativ var relativt blygsamma och dikterades av byråkratins intressen, vilka, trots allt, var såväl Gorbatjovs sociala bas som de som skulle genomföra reformerna.
Som sådana var reformerna förmodligen dömda på förhand på ungefär samma sätt som femårsplanerna under de tre tidigare decennierna alla hade misslyckats att nå sina viktigare mål.
Trots att de ekonomiska indikatorerna var relativt goda 1986, var de framför allt ett resultat av den folkliga entusiasm som väcktes av löftet om förändringar, av Gorbatjovs mer populistiska och öppna ledarstil samt av den inledande rädsla som hans kampanjer ingav byråkratin. Men resultaten var oundvikligen kortlivade och året därpå framträdde åter tecknen på stagnation.
Trots att Gorbatjov så sent som sommaren 1987 fortfarande försäkrade centralkommittén om att han inte skulle genomföra någon marknadsreform, hade han redan beslutat att mer grundläggande förändringar var nödvändiga, faktiskt en ”revolution ovanifrån.”
Och det var en marknadsreform som var den enda vägen till framgång. På 60-talet hade en sådan reform diskuterats öppet i Sovjetunionen och en blygsam version infördes tills en konservativbyråkratisk reaktion avbröt försöket. Marknadsreformer infördes också av alla reformregimer i Östeuropa och i Kina på 70-talet.
I Sovjetunionen övervintrade många marknadsanhängare inom universitetsinstitutioner och när väl ”glasnost” och ”perestrojka” blivit officiell politik intog de snabbt positioner som rådgivare åt regeringen och populariserade sina idéer i massmedia.
Perestrojkans grundläggande princip var att ersätta den centraliserade ”kommandoekonomin” - som i teorin (men långt ifrån i praktiken) behandlade ekonomin som ett enda stort företag - med ett system i vilket relationerna mellan företag inte längre skulle baseras på administrativa order från ovan utan på fritt ingångna kontrakt.
Vertikal samordning genom den väldiga parti-statsbyråkratin skulle ersättas med den horisontella samordningen genom marknaden. Övergripande planering och reglering skulle huvudsakligen genomföras med indirekta ekonomiska medel som t ex räntor och skatter, vilka skulle fastställa ramarna inom vilka självständiga, konkurrerande företag skulle fatta sina beslut. Statens ekonomiska roll skulle begränsas till att reglera marknaden, långsiktig planering samt att ta hand om sektorer som inte kunde kunde lämnas till den reglerade marknaden som t ex försvar, sjukvård och utbildning.
Om man lämnar den officiella retoriken om en ”socialistisk marknad” därhän, stod det snart klart att denna reform innebar en reträtt bort från den traditionella socialistiska visionen (återigen skiljde sig verkligheten från ideologin, även om ideologin delvis överensstämde med verkligheten) om ett alltmer jämlikt samhälle med ett starkt socialt och ekonomiskt skyddsnät för dess medlemmar.
Perestrojkans ideologer förklarade att dessa visioner var gammalmodiga och fördömde dem som den främsta orsaken till det gamla ”kommandosystemets” ineffektivitet.” De menade att ”utjämnande” tendenser måste överges om företag och individer skulle få incitament att producera varor och tjänster av hög kvalitet. Marknaden förklarades också vara den enda fungerande mekanism genom vilken samhället effektiv kunde uttrycka sina värderingar. Samtidigt avskaffades lagar mot privat ekonomisk verksamhet som egna småföretag och kooperativ. Dessa skulle fylla de tomma hål som staten lämnade efter sig vad gäller konsumtionsvaror och tjänster.
Bortsett från de rent ekonomiska och tekniska problem som reformen förde med sig, stod den inför ett stort politiskt problem eftersom den saknade ett betydande stöd i samhället. En av dess stora motsättningar var att byråkratin, som skulle administrera den, till stora delar var fientligt inställd till Gorbatjovs försök att ”rädda byråkratin från sig själv”. Det fanns goda skäl till denna fientlighet.
På det mest övergripande planet är strukturella reformer ett vågspel vars konsekvenser är omöjliga att förutsäga. Den begränsade politiska liberaliseringen under ”glasnost” visade snabbt djupet och omfattningen av folkets fientlighet mot ”byråkratiska parasiter.” Reformen skulle kunna leda till ett direkt hot mot den byråkratiska makten själv - detta hände i Tjeckoslovakien 1968.
Det stod inte heller klart om risken uppvägdes av att en förbättrad ekonomi verkligen skulle bidra till politisk stabilitet. Fastän marknadsreformer i början hade lett till snabb tillväxt i andra östeuropeiska länder, så hade de flesta av dem i slutet av 80-talet hamnat i ett träsk av utlandsskulder, hög inflation och nya stagnationstendenser.
Införandet av ”kommandoekonomin” i slutet av 1920-talet var byråkratins svar på krisen för NEPs (Ny Ekonomisk Politik) blandekonomi. Därefter blev ”kommandoekonomins” administration den väldiga parti- och regeringsapparatens existensberättigande, en administrativ apparat som uppskattades omfatta cirka 18 miljoner människor 1987.
Dessa människor konfronterades med en reform som skulle leda till att de förlorade mycket av sin ekonomiska makt. Dessutom skulle hela administrationer, med hundratusentals poster försvinna. De jobb som fanns i industri- och tjänstesektorn kunde inte jämföras med dem som förlorades när det gäller status, villkor eller löner.
Men även för dem vars positioner inte direkt hotades, innebar perestrojkan en period av ökad osäkerhet. Gorbatjovs tidiga utrensningar välkomnades utan tvekan av byråkratins medelålders och yngre medlemmar, vars karriärer hade blockerats av Brezjnevs gynnande av de äldre. (Brezjnevs signum var ”respekt för kadern”). Men funktionärerna skulle inte vara funktionärer om de inte ömmade för sina jobb. Perestrojkan var direkt riktad mot detta grundläggande intresse.
Rätten till arbete skulle den göra direkt beroende av en noggrann, regelbunden bedömning av arbetsprestationen. Ännu mer oroande var att dessa bedömningar inte längre enbart skulle utföras av överordnade utan också av arbetare och andra anställda. Även den mest ärlige och kompetente administratör kände att offentlig granskning och kontroll endast gjorde ett redan svårt jobb svårare.
Men i själva verket var kompetenta och ärliga administratörer sällsynta. Systemet, speciellt så som det utvecklades under Brezjnev, var mycket effektivt när det gällde att bryta ned dem, eller, om det misslyckades, gallra ut dem. Dessutom sågs även de privilegier som sanktionerades ovanifrån - tillgång till bostäder och tjänster av bra kvalitet till låga priser - som en form av korruption av folket.
Det visades rikligt i brev och avslöjanden som publicerades i den friare pressen under glasnost. Men till skillnad från borgarklassen ide kapitalistiska samhällena, hade byråkratierna i de sovjetliknande systemen, som var tvingade att framställa sig som den socialistiska revolutionens arvtagare och beskyddare, inte lyckats legitimera sin makt och sina privilegier. Därför kunde de bara känna oro när den byråkratiska kontrollen över samhället minskade det minsta.
Samma grundläggande attityder och intressen delades av funktionärerna hos statens repressiva delar, polisen, militären och KGB. I synnerhet armén och militärindustrin utsattes för stora nedskärningar. Gorbatjovs ”nytänkande” innebar en minskad roll för militärens makt över utrikespolitiken. Dessutom ledde den i praktiken ofta till unilaterala överenskommelser med USA och dess allierade.
Den offentliga kritiken av armén ledde till en minskning av dess prestige (som var mycket hög under Brezjnev), speciellt hos ungdomen-smitandet från värnplikten snart blev ett stort problem för byråkratin. KGB var en hatad institution som förlorade en av sina nyckelfunktioner - förföljelsen av politiska och kulturella dissidenter.
Officerare i de båda organisationerna var djupt oroade över Sovjetunionens försämrade stormaktsstatus och hotet mot dess territoriella integritet från de växande nationella rörelserna.
Därför var det genuina, aktiva stödet för perestrojkan inom byråkratin mycket litet. Det fanns naturligtvis mycket kompetenta, energiska och upplysta delar av parti- och statsapparaten, som insåg behovet av genomgripande reformer och välkomnade utmaningen. Men ingenstans var de i majoritet.
Inte ens företagens direktörer, som skulle slippa byråkratiskt förmynderi, var alltid så förtjusta i reformerna. De som tidigare blivit framgångsrika, hade mycket av sin framgång att tacka för de relationer som de utvecklat med ledande personer inom stats- och partibyråkratin. En konsekvent marknadsreform skulle ha gjort dem överflödiga, liksom de speciella talanger som det krävde.
Det var nu också nödvändigt att ta itu med arbetarna som förlorade sin aktning och rädsla för direktörerna. Även om den utlovade självstyrelse, som administratörerna avskydde, aldrig blev verklighet (på detta område lyckades möjligen direktörslobbyn få Gorbatjov att lyssna), skulle de arbetande säkert bli betydligt mindre fogliga än tidigare.
Formellt var byråkratins alla medlemmar mycket entusiastiska anhängare av perestrojkan. Byråkratin är som socialt skikt hierarkiskt organiserat och därför kunde den inte öppet utmana det mer eller mindre enade ledarskap som fanns under perestrojkans första fas.
Men opposition kom till uttryck genom passivt motstånd och påtryckningar bakom kulisserna, vilket resulterade i tandlösa lagar och förslag. Öppna politiska utmaningar skedde både när partiets toppskikt samlades och i Högsta sovjet. De föregicks i allmänhet av en skur av rapporter i media som varnade allmänheten för ett allvarligt konservativt hot. Men Gorbatjov slog alltid bestämt tillbaka attackerna — de var ändå halvhjärtade.
De konservativa vågade inte utmanövrera Gorbatjov, som de fortfarande såg som ett skydd mot liberalerna och folket. Inte desto mindre fick varje misslyckad motoffensiv effekten att den stärkte ”radikalerna,” vilka för det mesta var intellektuella men ibland också avfällingar från byråkratin som rörde sig i en alltmer öppen liberal riktning.
Byråkratin visade således sin extrema politiska svaghet. Eftersom den var splittrad sektoriellt och regionalt var den utan ett starkt, beslutsamt ledarskap oförmögen att handla på egen hand. Men dess största svaghet var bristen på ett positivt program för att få landet ut ur den allt djupare krisen och dess nästan fullständiga sociala isolering: byråkratin och dess system hade fullständigt misskrediterats genom ”stagnationens period” bland folkets stora majoritet.
Redan under perestrojkans andra eller tredje år, och speciellt efter de kommunistiska regimernas fall i Östeuropa, insåg de mest klarsynta och självsäkra delarna av byråkratin, förkroppsligade av personer som Boris Jeltsin och Ivan Silaev (som varit funktionär hela livet och som ledde Jeltsins första regering) att systemet var dödsdömt och knöt därför sina öden till införandet av en marknadsekonomi baserad på privategendom. Åtskilliga nuvarande och tidigare funktionärer började själva delta i den ”primitiva kapitalackumulationen.”
Trots den inledande vågen av folklig entusiasm som väcktes av hoppet om positiva förändringar efter den kvävande ”stagnationens regim,” var reaktionerna på perestrojkan bland folk i allmänhet avvaktande och misstrogen. Sovjetiska samhällsvetare och journalister härledde detta till arbetarnas påstådda förkärlek för den lättja som rådde under den gamla regimen.
Faktum är, att reallönerna som från början var blygsamma hade stagnerat under de tidigare 18 åren, hälso- och arbetsmiljön var katastrofal och det kaos som genomsyrade produktionen gick hårt åt arbetarnas liv. Perioder då inget fanns att göra växlade med perioder av massiv övertid vid slutet av varje kvar tal, då man också använde ”svarta” lördagar och semestrar.
Fackföreningarna var företagsledningens lydiga verktyg, vilket lämnade arbetarna utan effektiva medel mot godtyckliga beslut. Det värsta av allt var kanske systemets demoraliserande slöseri och irrationalitet som till och med förvägrade arbetarna tillfredsställelsen av att göra ett gott, användbart arbete.
De sovjetiska arbetarna har ett hälsosamt misstroende mot reformer ovanifrån som grundades på bittra historiska erfarenheter; byråkratiska kampanjer som inleddes utan verklig konsultation eller öppen debatt har som regel fullständigt misslyckats och arbetarna har fått bära kostnaderna.
Dessutom fanns det många negativa sidor av Gorbatjovs reform sett ur arbetarklassens perspektiv — om de ville ha ett bättre liv så måste de avstå från viktiga sociala rättigheter. Den viktigaste var den faktiska rätten till arbete. Underkastade marknadens lagar skulle företag tvingas göra sig av med överflödig arbetskraft och t o m löpa risken att gå i konkurs. Även om sovjetiska företag är klart överbemannade och en ekonomisk omstrukturering kräver en omflyttning av arbetskraften mellan olika sektorer, skulle arbetarna inte ha något skydd mot missbruk från företagen eftersom demokratiska fackföreningar och verkligt självstyre saknas.
Mer generellt skulle avskaffandet av rätten till arbete och hotet om arbetslöshet radikalt förändra styrkeförhållandet i företagen och ge ledningen nya effektiva medel att genomdriva sin vilja. Även om det inte fanns en risk för arbetslöshet, skulle hotet att bli överflödig bli ett verkligt verktyg i ledningens händer, eftersom de flesta tillgängliga jobben skulle finnas i icke attraktiva sektorer (speciellt service) och regioner.
Dessutom är många sociala förmåner, t ex platsen i bostadskön, relaterade till anställningstiden i företaget. Trots att det förnekades officiellt, var många ekonomer uppriktiga om nyttan av ”en liten reservarmé av arbetare” för att genomdriva disciplin. Om denna armé skall kunna spela sin tillskrivna roll bra, kan den inte leva under allt för goda villkor.
Den tröghet med vilken Gorbatjovs regering byggde upp arbetsförmedlingar och omskolningsverksamhet talade sitt tydliga språk hur lågt de prioriterade en så viktig fråga för arbetarna.
Reformen skulle också eliminera den de facto garanterade lönen, eftersom lönerna skulle kopplas till företagens vinstmöjligheter. Samtidigt skulle den ”sociala lönen” (gratis eller subventionerat boende, sjukvård, kollektivtrafik, utbildning, subventionerade basvaror etc), som .utgjorde en väsentlig del av arbetarnas inkomster, minskas för att låta den individuella lönen spela en större roll som sporre.
Den officiella politiken blev Ökade klyftor, eftersom inkomsternas ”utjämnande” (vilket aldrig hade berört byråkratin) förklarades vara ett stort hinder på vägen mot effektivitet. Dessutom skulle lönerna göras beroende av vinstförmågan hos företag över vilka arbetarna inte hade någon verklig kontroll.
Det var inte själva förändringen som sådan som oroade arbetarna. De avskydde den gamla regimen minst lika mycket som intelligentian. Vad som oroade dem var att den föreslagna reformen krävde att de gav upp viktiga sociala rättigheter även om de var av tvivelaktig standard) i utbyte mot blott ett löfte om högre levnadsstandard någon gång i framtiden.
Arbetarna visste mycket väl vad sådana löften var värda.
Gorbatjov tycktes förstå detta. Perestrojkans originalitet, då den jämförs med tidigare försök att införa marknadsreformer i Östeuropa, var att öppet länka ekonomiska reformer till politiska reformer. Marknadsreformer hade tidigare setts som ett sätt att omintetgöra hot mot den byråkratiska diktaturen. Men Gorbatjov deklarerade att ”demokratiseringen”, både på statlig och företagsnivå, var en integrerad del av den ekonomiska reformen.
Det var, åtminstone formellt, ett erbjudande om en folklig kontroll av reformprocessen och som sådan var dess syfte att vinna stöd för en ekonomisk reform hos ett folk som i sin helhet var misstroget, i synnerhet som den ekonomiska situationen började försämras i landet.
På liknande sätt var självstyre för företagen ägnade att vinna arbetarnas gillande för de stora förändringar av förhållandena inom företagen, som den ekonomiska reformen skulle medföra. Det var också ett villkor för arbetarna skulle ta ansvar för företagens marknadsanpassning, som skulle bestämma deras inkomster.
”Demokratiseringen” syftade också till att mobilisera folkets hat mot byråkratin och neutralisera dess motstånd mot reformen. Öppet, legalt tryck underifrån skulle tjäna som motvikt till byråkratisk konservatism och tröghet. På denna väg, fast djärvare, följde han i Khrustjevs fotspår, då han försökte befria sig från sin byråkratiska bas konservativa famntag. Han förstod också att en öppen debatt och kritik var viktiga delar av en effektiv politik.
”Demokratiseringen” syftade emellertid inte längre än till en begränsad politisk liberalisering och till uppbyggandet av ett begränsat parlamentariskt system som skulle lämna den yttersta makten i händerna på en fortfarande väsentligen byråkratisk elit som leddes av Gorbatjov. En genuin demokrati skulle ha råkat i konflikt med perestrojkans verkliga mål — ”revolution ovanifrån”, vars syfte var att förhindra en folklig, demokratisk revolution. Detta var en av perestrojkans grundläggande motsättningar.
Ingenstans var de politiska reformernas begränsade natur mer uppenbara än inom ekonomin, vars olika delar beslutades ”i toppen” bakom stängda dörrar och först senare underkastades ”folkets konsultation” då i bästa fall endast mindre detaljer kunde ändras.
Så berättade Gorbatjov t ex vid ett arbetarmöte i Ural i mars 1990, att ”vi har hört era varningsrop”, att han hade kommit ”för att tillsammans med arbetarna bekräfta skeppets kurs före det viktiga beslut som måste tas längre fram.” Återigen lovade han ”att rådfråga arbetarklassen om reformens alla viktiga delar.” Men han klargjorde också att varje reträtt från reformens grundläggande syften så som han uppfattade dem var omöjligt:
”Låt oss diskutera hur, när och vad vi skall göra, vilka prioriteringar vi skall göra, vad vi skall börja med. (...) Men när det gäller det strategiska valet, politikens inriktning, har ingen ännu föreslagit något annat seriöst, grundläggande alternativ.”
Gorbatjov glömde bara att nämna att endast han var domaren som avgjorde vad som var ”seriöst och grundläggande” och att hans ”strategiska inriktning, var ” den ”enda seriösa”. Själv hade förändrats fundamentalt mer än en gång efter att på ett möte med centralkommittéen sagt att en marknadsreform inte var aktuell.
Också reformen med självstyre i företagen basunerades ut uppifrån utan att arbetarna tillfrågades först. Inget konkret gjordes heller för att hjälpa arbetarna att bli av med de viktiga maktmedel som företagsadministrationen fortfarande förfogade över. Inget gjordes t ex för att avskaffa det omfattande bruket av ackordsarbete, ett verkligt reaktionärt och splittrande lönesystem. Inte heller gjordes några försök att ge de valda fackföreningsrepresentanter, som utsattes för påtryckningar från företagsledningen, ett effektivt legalt skydd.
Detta garanterade att självstyrelsen, med några undantag, skulle förbli en död bokstav. Eftersom de ekonomiska strukturerna ovan företaget förblev intakta och utanför en demokratisk kontroll, skulle dessutom arbetarna se hela operationen som en fälla att lura på dem ett ansvar för en försämrad ekonomisk situation som de inte alls kontrollerade.
Denna halvhjärtade ”demokratisering” fårmådde aldrig att vinna folkets stöd för den ekonomiska reformen, speciellt som den ekonomiska situationen började försämras. Man kan förvänta sig ett tillfälligt uppehåll och minskning av den ekonomiska tillväxten då ekonomin omstruktureras. Folk skulle ha accepterat det om de bara visste att bördorna fördelades lika och att uppoffringarna inte var förgäves. Men inget av detta inträffade.
De byråkratiska privilegierna förblev intakta och till detta kom det faktum att gårdagens affärsmän, som fungerat inom den svarta ekonomin, förvandlades till ”samarbetspartners” — de gjorde stora profiter genom att köpa eller stjäla billiga varor producerade inom den statliga sektorn och sen sälja dem vidare till höga priser. Dessutom orsakades den ekonomiska nedgången inte av en genuin ekonomisk omstrukturering som skulle kunna leda till en förnyad expansion på en kvalitativt ny bas. Den var snarare konsekvensen av ett felaktigt reformprogram.
1987 infördes en reform enligt vilken företagen själva skulle stå för sina kostnader. Syftet var att reducera den centraliserade administrationen och regleringen och öka företagens autonomi för att öka deras marknadsinriktning. Reformen bortsåg emellertid från att den mycket koncentrerade sovjetekonomin dominerades (och domineras) av monopolistiska strukturer i form av branschministerier och jätteföretag, som ofta är de enda producenterna av en vara. Dessa var också ofta knutna till dunkla, ”maffia”-liknande strukturer som genomträngde distributionssektorn. Under de föregående decennierna, och speciellt under Brezjnevs byråkratiska låt-gå-politik, hade centralregeringen i växande grad förlorat förmågan att påtvinga dessa byråkratiska förläningar och klaner nationella mål. Detta var faktiskt den grundläggande orsaken till stagnationen.
Under marknadsreformens täckmantel försvagade Gorbatjov ytterligare det som fanns kvar av politisk kontroll av ekonomin och gav de existerande tendenser nya impulser. Genom att strunta i formella restriktioner och kontrakt utnyttjade företag sin monopolsituation helt ”rationellt” och använde sin utvidgade självständighet till att höja priserna, även då de minskade sin produktion: Det huvudsakliga resultatet av legaliseringen av privata företag, de s k ”kooperativen,” blev att en ännu större del av produktionen undandrogs det statliga nätverk i vilket priserna kontrollerades och varorna var tillgängliga för den genomsnittlige konsumenten. Som en kommentator sa 1990:
”Trots att vi ofta i ilska säger att inget har hänt under de senaste fyra åren så har inte desto mindre vår ekonomi förändrats. Den kan slå tillbaka order från centrum, den kan underordna alla lagar gruppegoismen.”
Gorbatjovs regering befann sig i den motsägelsefulla positionen att klandra företagens och de lokala regeringarnas ”gruppegoism” samtidigt som den fördömde ”diktat från ministerierna” och uppmuntrade företagen att slåss för sin autonomi, vilket var innebörden i Lagen om statliga företag 1987, och att behålla en större del av sina inkomster.
Centrum förlorade snabbt återstoden av sin makt till växande centrifugala, regionala och korporativa tendenser. Även om detta på ett plan tycktes vara ett resultat av en rad politiska misstag och halvfärdiga åtgärder, var det på ett annat plan det oundvikliga resultatet av ett försök att reformera ekonomin utan att demokratisera centralmakten. Det var en politik som ytterst dikterades av intressena hos en ”revolution ovanifrån,” vars sociala bas var byråkratins reformistiska flygel i en svag allians med den liberala intelligentian och den växande privata sektorn.
”Radikalerna,” som själva högröstat hade förespråkat ”kostnadsreformen,” utnyttjade nu den fördjupade ekonomiska krisen till att ytterligare försvaga den centrala regleringen av ekonomin. De menade att krisen var ett resultat av att den ekonomiska reformen var halvhjärtad och att den misslyckats att skapa en ”verklig” marknad —som om en marknad dominerad av monopol inte var verklig.
De höll tyst om att den ”chock-terapi” enligt polskt mönster som de krävde skulle leda till en ännu snabbare ekonomisk nedgång och försämring för befolkningens stora massa.
De utnyttjade det växande folkliga missnöjet med ekonomin och framställde sig själva som de mest konsekventa demokraterna, motståndare till det auktoritära, hypercentraliserade, byråkratiska styrelseskicket.
Marknaden framställdes som det magiska botemedlet, den enda lösningen på krisen för den administrativa ekonomin, som höll på att kollapsa inför folkets ögon.
Liberalernas politik fick ett positivt mottagande bland befolkningen. Deras antibyråkratiska vädjanden och sociala program gjorde att de vann ettantal nyckelpositioner under våren 1990 och drev Gorbatjov mot alltmer liberala ståndpunkter. Trots detta tog inte majoriteten av det sovjetiska folket, i synnerhet inte arbetarna, parti för det liberala projektet, som skulle underordna ekonomin under marknadskrafterna — trots att de i stort stödde en utvidgad roll för marknaden, om vilken de i allmänhet hade endast vaga och ofta mycket förvirrade uppfattningar.
Den liberale publicisten Klijamkin skrev nedslaget 1989 att folket ville ha både effektivitet och social rättvisa, ekonomisk trygghet, full sysselsättning, fasta priser, en garanterad hygglig minimistandard för alla såväl som bestämda gränser för hur stor ojämlikheten fick bli. Detta skulle kräva en stark, demokratisk, centraliserad ekonomisk makt kapabel att underordna marknadsmekanismen dessa sociala mål.
Även om perestrojkans ursprungliga mening var någon slags ”planerad marknadsekonomi,” drog Gorbatjov, under påtryckningar från ”radikalerna,” efterhand slutsatsen att det var en omöjlig kombination.
Denna slutsats var inte självklar utan följde direkt av hans vägran att påbörja en verklig demokratisering av den centrala statsmakten. Så länge som det centrum som planerade och reglerade var odemokratiskt, skulle dess direktiv och bestämmelser av nödvändighet uppfattas som förtryckande och exploaterande av producenterna, som skulle bekämpa dem.
Centrums oförmåga att motivera de ekonomiska aktörerna på olika nivåer att bete sig så att det överensstämde med centralt fastställda mål hade alltid varit den byråkratiska ekonomins grundläggande motsättning.
Att införa marknadsrelationer i ett sådant byråkratiskt system förstärkte de centrifugala tendenser som redan fanns, vilket Jugoslavien och andra ”marknadssocialistiska” erfarenheter visade.
Det enda sättet att övervinna denna motsättning utan att topprida folket och demokratin skulle vara att kombinera demokratisering i företag och lokala nivåer med demokratisering av centralmakten, d v s att skapa ett system med självstyre på alla nivåer av ekonomiskt och politiskt beslutsfattande.
Detta är inte i sig en magisk formel för en fungerande balans mellan centralisering och decentralisering, mellan administrativ reglering och företagens autonomi, men det utgör en grund på vilken en lösning som motsvarar folkets intressen kan sökas.
Poängen är att liberalernas svar på sovjetekonomins kris inte alls är det enda möjliga, vilket de påstår, och att alla andra innebär ”ännu fler experiment.”
Det verkliga ”experimentet,” som verkligen faller in i den stalinistiska traditionen, är att pålägga en motvillig befolkning en reform som varken tar med deras intressen eller de verkliga, objektiva socio-ekonomiska förhållandena i beräkningen.
Det är faktiskt så att erfarenheterna från Polen och andra tidigare sovjetliknande samhällen, som gått mycket längre än Sovjetunionen i försöken att ”bygga kapitalismen,” inte alls är uppmuntrande - åtminstone inte om man ser det från den stora befolkningsmajoritetens synvinkel.
De sovjetiska liberalerna vari allmänhet helt uppriktiga när de medgav att det sista de ville var en folklig revolution. De pekade ofta på oktoberrevolutionen, som de betraktade som en nationell tragedi. (Det hindrade dem inte från att samtidigt beskriva Oktober som motsatsen till en folklig revolution — en statskupp riktad mot folket.)
I en artikel mot slutet av 1990 klargjorde Gavrijl Popov sitt värsta scenario: att liberalerna kom till makten på en våg av folklig mobilisering riktad mot den styrande byråkratin — detta skulle effektivt göra liberalerna till fångar för folkliga fördomar, kvarlevor från det gamla systemet. (Liksom andra liberaler vägrade han inse att dessa ”fördomar” i själva verket skulle kunna vara helt rationella klassintressen. Det stalinistiska sättet han argumenterar på är speciellt slående här.)
I synnerhet är värderingar om social rättvisa fast förankrade i folkets medvetande och om de kom till politiskt uttryck, skulle de kunna bli oöverstigliga hinder för det liberala projektet. Därför argumenterade han för en ”stark oberoende regering,” fri från sovjeternas kontroll, vars ledamöter alltför lätt lät sig påverkas av folkliga stämningar.
Den bästa politiska basen för liberalernas ”demokratiska” omvandlingsprojekt var därför inte alls en verklig demokrati, utan en allians mellan ”marknadsdemokrater” och reformistiska byråkrater. De som skulle uteslutas från koalitionen skulle inte bara vara konservativa byråkrater, utan också ”populistiska demokrater,” som tog demokratin alltför bokstavligt.
Enkelt uttryck var liberalernas, liksom Gorbatjovs och den byråkratiska elitens reformistiska flygelns projekt, också en ”revolution ovanifrån.” Men den var än mer radikal, öppet kapitalistisk och krävde en grundläggande förändring av egen domsförhållandena — från statlig egendom till privategendom.
Liberalernas strategi tycktes bära frukt när Gorbatjov under sommaren 1990 nådde en överenskommelse med Jeltsin om att inleda en ”radikal marknadsreform.” Det fanns inget behov av att förespegla att den skulle vara ”socialistisk” eller att behålla några element av planering.
Under hösten samma år tycktes emellertid Gorbatjov ha kommit på andra tankar. Han förkastade den liberala ”chockterapin” i form av ”500-dagarsplanen” och proklamerade en period av ekonomisk stabilisering, utan att uppge marknadsreformen. Han utnämnde konservativa personer från armén, KGB och fackföreningsapparaten till sin regering, försökte förstärka den centrala ekonomiska regleringen och gjorde några svaga försök att tygla glasnost.
Skälen till denna reträtt är inte fullständigt klara, men det tycks som om Gorbatjov utsattes för påtryckningar från konservativa krafter (hot om en kupp?), som särskilt reagerade på faran för att unionen skulle upplösas. Gorbatjov delade naturligtvis själv, som Sovjetunionens president, samma intresse av att bibehålla landets sammanhållning.
Dessutom visade varje sansad analys av ”500-dagarsplanen,” att den var ett rent äventyr med i första hand politiska mål — att snabbt införa fria priser och privategendom — som mycket sannolikt skulle ha tänt gnistan för den sedan länge förutspådda och skrämmande ”sociala explosionen.”
Efter mycket tvekan, och med dalande popularitet, förklarade Jeltsin, den uppmärksammade ledaren för det liberala lägret, till sist ”krig” mot Gorbatjov i januari 1991 och krävde hans avgång.
I mars och april krävde en våg av strejker i kolregionerna, såväl i Bjeloryssland som på andra håll, centralregeringens och Sovjetunionens Högsta sovjets avgång.
De strejkande förde inte fram sitt eget sociala program, men deras politiska motiv var klara och berättigade: centralregeringen och parlamentet hade inte valts demokratiskt, de åtnjöt inte folkets förtroende eftersom de hade lett landet in i en kris utan motstycke som de inte hade någon lösning på — de borde ersättas i nya demokratiska val.
Detta motiv delades emellertid inte av Jeltsin och hans liberala kollegor, som utnyttjade folkrörelsen (som de samtidigt fruktade) för att pressa Gorbatjov att förnya den allians han hade brutit med liberalerna och ta med sig de byråkratiska krafter som han behärskade.
Den liberala strategin lyckades då Gorbatjov, Jeltsin och överhuvudena för åtta andra republiker i slutet av april undertecknade ett avtal som stärkterepublikernas makt och stadgade en ny konstitution.
Gruvarbetarna, som inte hölls underrättade om förhandlingarna, kände sig förrådda. Jeltsin försökte blidka de ryska gruvarbetarna genom att ordna så att deras gruvor överfördes till rysk lagstiftning och lovade dem att en större del av kolproduktionen skulle stå till deras förfogande. Men detta gjorde inget större intryck på dem. I Kuzbass, det största ryska kolfältet där Jeltsin hade varit mycket populär, fick han bara 23% av rösterna i det ryska presidentvalet i juni 1991, medan Tulejev, den regionala sovjetens ordförande som gått emot strejkerna under våren, fick mer än hälften av rösterna. (Efter påtryckningar från Jeltsin tvingades Tulejev senare att avgå.)
Eftersom Gorbatjov hade gjort gemensam sak med liberalerna, var han inte längre användbar för byråkratins konservativa delar som ett bålverk mot liberala versionen av ”revolution ovanifrån” eller mot en revolution underifrån.
Det var i detta sammanhang som de överlämnade en avgörande seger till liberalerna som överskred deras djärvaste drömmar. Många obesvarade frågor kvarstår om den misslyckade kuppen den 19-21 augusti, säkert ett av de mest bisarra och dåraktiga försök att gripa makten av personer som redan innehade statliga topposter.
Det var ett mått på ”demokratiseringen” när Gorbatjov, då han återvände till Moskva efter kuppens misslyckande, öppet deklarerade att han inte skulle avslöja hela sanningen. Trots den officiella versionen av kuppens nederlag som en ”folklig revolution,” den ”verkliga oktoberrevolutionen,” var den folkliga mobiliseringen mot kuppmakarna mycket begränsad. Jeltsins uppmaning till generalstrejk lämnades i stort sett ohörd och själv vidtog han inga konkreta åtgärder för att organisera den.
Den svaga folkliga mobiliseringen hade förmodligen många olika orsaker, men den viktigaste var att få människor såg någon anledning att handla med tanke på kuppens overkliga karaktär: på de flesta ställen hade absolut inget förändrats och kuppledarna själva gjorde allt för att upprätthålla en fasad av legalitet och normalitet. Men folkets likgiltighet spelade också en roll eftersom många såg kuppen som ytterligare ett käbbel bland eliten, av vilka ingen hade något att erbjuda.
Kuppen bröt huvudsakligen samman inifrån eftersom nyckeldelarna inom den repressiva apparaten (armén, KGB, trupperna under inrikesdepartementet) vägrade delta i den. Dessutom visade kuppmakarna själva ingen benägenhet att använda de krafter som stod till deras förfogande.
Hela händelsen var en gåva till liberalerna (speciellt i Ryssland), som utnyttjade den misslyckade kuppen till att iscensätta sin egen kupp genom att utvidga och konsolidera sin makt utan att använda någon folklig mobilisering. Utan några hänsyn till existerande lagar och konstitutionen, utnyttjade Jeltsin ”nödsituationen” (som redan var över) till att ta över Unionens ministerier, ta kontrollen över den repressiva apparaten, utnämna prefekter i regioner, förflytta besvärliga lokala ledare och tillskansa sig de valda sovjeternas (vilket skall medges, ineffektiva) makt.
I oktober använde Jeltsin sin oerhörda presidentmakt till att lägga in sitt veto mot Högsta sovjet i Ryssland då den beslutade att hålla val till de lokala sovjeternas ledningar (Sovjetunionen hade avvisat Jeltsins begäran att skjuta upp valen).
Den liberala pressen rättfärdigade vetot med det intressanta argumentet att ”demokraterna” förmodligen skulle förlora valen. Man kommer att tänka på Berthold Brechts ord, som han tillägnade ledarna i det forna Östtyskland efter folkupproret: Folket har inget förtroende kvar för regeringen; då måste regeringen välja ett nytt folk.
Kuppens misslyckande ökade också förtroendet för den nya entreprenörsklass, som i stort består av tjänstemän eller f d sådana och människor med bindningar till dessa. Om de flesta människor förblev åskådare till kuppen, såg däremot Moskvas företagare genast hotet mot sina intressen, sände sin kår av livvakter för att försvara ”Vita Huset,” som de barrikaderade med sin bil flotta, och lämnade en stor summa pengar till Jeltsins förfogande.
Plats i massmedia, speciellt i radio och TV, som tidigare upptogs av ”kommunistisk” propaganda, upptas nu av propaganda för företagarna. Stilen är emellertid slående lik: ensidig information, förvrängda tolkningar av verkligheten i väst och Sovjet, propagandafraser som upprepas i oändlighet. Det är bara i tryckta media som små kritiska öar finns kvar.
De nya företagarna är i stort sett en parasitär grupp, trots deras aggressiva självförtroende—de kammar hem enorma profiter på en spekulativ handel med varor som nästan uteslutande produceras av den statliga sektorn. Plats på de olika varubörserna annonseras regelbundet i TV till priset 1,5 miljoner rubel.
Däremot annonseras naturligtvis inte konsumtionsvaror och tjänster tillgängliga för befolkningens stora flertal. Enligt en rapport, finns det fler varubörser (som handlar med allt från tunnplåt till byxor och gummiskor) i Ryssland än i hela den kapitalistiska världen tillsammans.
Samtidigt som denna artikel skrivs, överväger den ryska regeringen att driva igenom sitt radikala liberala program med fria priser, neddragning av statligt stöd till industrin, snabb privatisering och öppna ekonomin för världsmarknaden. Den har gjort fullständigt klart att endast ”de mest behövande” kan vänta sig någon hjälp. Folkets stora majoritet kommer att tvingas att försörja sig själva. ”Revolutionen ovanifrån” lägger in en högre växel.
Bland arbetarna (men i mindre utsträckning bland tjänstemän och intellektuella) brister snabbt illusionerna om Jeltsin och de intressen han representerar och de kommer inte ens att motstå den liberala reformens första steg.
I samtal med undertecknad, har ledare för Gruvarbetarnas Oberoende Fackförening (IMU) och arbetaraktivister inom andra områden klargjort att det framlagda reformprogrammet, som de karakteriserar som en röra av äventyrliga åtgärder, kommer att krossa befolkningen likt en ekonomisk ångvält, såvida inte arbetarna lyckas organisera sig kring sitt eget program.
För närvarande är arbetarna emellertid långt ifrån förmögna att göra det. De enda stora folkliga organisationerna är IMU och Den Interrepublikanska Unionen för Arbetarkollektivens råd (IUWCC). IMU har uppskattningsvis 55 000 medlemmar även om dess verkliga inflytande bland gruvarbetarna är mycket större. De håller fast vid sitt oberoende gentemot både företagsledningar och staten. Även om den formellt är en fackföreningsorganisation, har i stort sett alla kollektiva aktioner som den har lett blivit politiska.
Trots att den har kommit under ett ansenligt liberalt inflytande, har dess ledarskap, efter strejkerna våren 1991, dragit slutsatsen att arbetarrörelsen måste utveckla sitt eget program för politiska och ekonomiska förändringar om den inte skall hamna på efterkälken och manipuleras av främmande intressen. Rörelsen har emellertid ännu så länge inte kunnat sprida sig utanför gruvindustrin och gruvarbetarnas egen enhet står inför allvarliga utmaningar från marknadens splittrande krafter och den nationella separatismen.
Arbetarnas kollektiva råd (självstyrande organ) höll sin första kongress i december 1990. Organisationen, som bildades av delegater som representerade företag med ca åtta miljoner anställda, kämpar huvudsakligen för självstyre och att överföra företag till arbetarkollektiv, — mot ”nomenklaturans privatisering.” Trots en lovande start har dess ledning varit relativt passivt och uppenbarligen samarbetat med Jeltsins anhängare.
Det var det intryck jag fick av dess andra kongress i oktober 1991, som mest ägnades åt att lyssna på regeringsrepresentanter som avgav tomma löften. Dess ledare erkände själva att den ryska regeringen redan hade antagit en rad lagar och resolutioner som i grunden var fientliga mot organisationens mål. Silajev, då Jeltsins premiärminister, deklarerade i New York våren 1991 att regeringen riskerade Rysslands framtid på grund av de privata entreprenörerna, inte arbetarna.
Med undantag för några lokala fackföreningar, enskilda aktivister och tjänstemän finns det inga tecken på mer än rent kosmetiska förändringar av de ”officiella” fackföreningarna. Även om de formellt har intagit en oppositionell hållning, har det varit längs strikt ”fackliga linjer,” d y s de medger att ”revolutionen ovanifrån” är oundviklig, men kräver att befolkningen skyddas mot den — som om de två var förenliga. Dessutom backas kraven aldrig upp med seriösa försök att uppmuntra mobilisering av basen.
Inga öppet politiska organisationer har ingen så länge lyckats attrahera mer än några dussin aktiva medlemmar i någon av de större industriområdena. De allra flesta arbetare är mycket cyniska mot partier — en reaktion på deras erfarenheter av kommunistpartiet.
Det finns två principiella hinder för att mobilisera de krafter som skulle kunna utgöra en ”revolution underifrån.”
Den första är ideologisk. I konkreta frågor om levnadsstandard, sociala rättigheter, egendoms- och maktrelationer motsätter sig arbetarna klart det liberala programmet. Men i den grad som den gamla regimen identifieras med socialism (och både konservativ och liberal propaganda har gjort sig mycket besvär för att inpränta detta) blir ett avståndstagande från det förflutna också ett avståndstagande från socialismen och därmed alla grundläggande alternativ till det program som ”revolutionen ovanifrån” för fram.
Samtidigt blir arbetarna själva allt mer medvetna om att kampen för delkrav är fruktlös under en period av fördjupad kris. Resultatet är demoralisering.
Det andra stora hindret är arbetarnas atomisering, inre splittringar (ihärdigt underhållen av företagsledningar genom ackordssystem och andra mindre raffinerade mekanismer) och deras beroende av företagsledningarna. Efter en kort period i perestrojkans början, då styrkeförhållandena ändrades till arbetarnas fördel, har ledningarna lyckats vinna tillbaka mycket av den terräng som de förlorade och t o m förstärkt sin position.
Detta beror såväl på den fördjupade ekonomiska krisen, som i allmänhet har haft en dämpande effekt på aktiviteten på golvet, som på arbetarnas växande beroende av företagen under de senaste två åren för att få konsumtionsvaror som inte längre finns i de statliga butikerna. Konsumtionsvarorna delas ofta ut på ett kalkylerat sätt för att underminera arbetarsolidariteten och beslutsamheten.
Samtidigt finns det talrika små undantag från denna allmänna bild. Spridda över det gamla Sovjetunionens industricentra, i nästan varje större företag, finns det små grupper av aktivister, som ofta är mycket dugliga organisatörer och politiskt medvetna arbetare. Många av dessa är relativt isolerade medan andra åtnjuter arbetarnas organiserade stöd i sin verkstad eller avdelning. Dessutom finns det små socialistiska organisationer, som består av arbetare och intellektuella, i nästan alla städer.
Trots enorma materiella hinder har de börjat ge ut sina egna vecko- eller månadstidningar och spelat en roll i konflikter om löner och privatiseringar vid enskilda företag. Det finns också ett projekt att bilda ett arbetarparti, som en del människor inom Moskvas (”officiella”) fackföreningsfederation stöder, och som skulle kunna spela en roll för att ena de spridda vänsterkrafterna.
Efter sjuttio års extremt repressivt byråkratiskt styre, som draperade sig i ”socialismens” fana, och med huvuddelen av intelligentian med en liberal eller ”kommunistisk” inriktning (den sistnämnda en liten minoritet), måste arbetarklassens organisering gå långsamt och slingrigt. Folken i Östeuropa har förblivit ganska passiva åskådare till ”revolutionen ovanifrån.” Det är också ett möjligt scenario för det sovjetiska folket, även om Rysslands utvecklingsbana historiskt sett, trots viktiga likheter i politisk och social struktur, alltid har skiljt sig från sina mer västliga grannar.
Om revolutionen underifrån lyckas sätta sig i rörelse, kommer den sannolikt följa kolgruvearbetarnas väg: från spontana strejker som framkallats av den liberala reformen när det gäller löner, priser, sociala rättigheter och privatisering till bildandet av strejkkommittéer som utvecklas till permanenta arbetarkommittéer; dessa rådsliknande organisationer, som samtidigt fungerar som fackföreningar och politiska organ, skulle därefter förena sig på stads-, regional och till sist nationell nivå.
Bildandet av ett sådant organisatoriskt och politiskt alternativ skulle, med hjälp av den nu spridda socialistiska intelligentian och politiska aktivister, kunna utgöra grunden för skapandet av ett programmatiskt alternativ som motsvarar folkets intressen. Gruvarbetarnas ledning arbetar redan på ett sådant program för arbetarrörelsen i sin helhet.
Ett mer sannolikt scenario för den omedelbara framtiden ligger mellan de två som skisserats ovan: en period av skärpta sociala konflikter där den folkliga oppositionen blockerar de mest extrema liberala ingreppen men inte förmår införa sina egna lösningar.
Att försöka göra mer precisa förutsägelser vore dumdristigt. Det finns inga historiska paralleller till vad som idag händer i Sovjet och Östeuropa. Vad som emellertid tycks vara säkert, är att liberalernas planer på att forcerat ”bygga kapitalismen” sannolikt kommer att visa sig åtminstone lika svårt som det forcerade försöket att ”bygga socialismen,” som föregick det.
November 1991
Översättning: Ingemar Sandström Översatt ur: International Marxist Review, nr 13,
Beteckningarna ”Sovjet” och ”Sovjetunionen” används ibland för att beteckna det tidigare Sovjetunionen.