Ur Fjärde Internationalen nr 4-92
Januari 1928
Vi, undertecknade, som uteslutits ur det allunionella kommunistpartiets led innan femtonde partikongressen eller genom en resolution från denna kongress, har ansett det nödvändigt att i utsatt tid vädja till den kommunistiska världsrörelsens högsta organ, dvs. till Kommunistiska Internationalens sjätte kongress.
Genom GPU:s order (eller delvis genom en resolution från partiets centralkommitté) blir vi, gamla bolsjevikiska partimilitanter, deporterade till Sovjetunionens mest avlägsna trakter, utan framställandet av några anklagelser mot oss, för det enda syftet att skära av våra förbindelser med Moskva och andra arbetarcentra och som en konsekvens med den sjätte världskongressen.
Vi anser det därför nödvändigt, att omedelbart före vår påtvungna avresa till unionens mest avlägsna delar, vända oss med denna förklaring till presidiet för Kommunistiska Internationalens exekutivkommitté, med anhållan om att presidiet delger alla kommunistiska partiers centralkommittéer vår förklaring.
1. GPU förvisar oss på grundval av paragraf 58 i brottsbalken, dvs för ”propaganda eller agitation som uppmanar till att störta, undergräva eller försvaga rådsmakten eller för utförandet av individuella kontrarevolutionära handlingar.”
Med lugnt förakt avvisar vi försöket att underkuva dussintals bolsjevik-leninister som gjorde en hel del för att upprätta, försvara och konsolidera rådsmakten i det förflutna och som i framtiden likaså kommer att ägna all sin styrka åt att försvara proletariatets diktatur.
2. Förvisningen av gamla militanter genom GPU:s administrativa order är bara en ny länk i den händelsekedja som skakar det sovjetiska kommunistpartiet. Dessa händelser kommer att få en kolossal historisk betydelse under åratal. De nuvarande motsättningarna tillhör de viktigaste i den internationella revolutionära rörelsens historia. Det gäller i själva verket frågan om hur den proletära diktatur som erövrades i oktober 1917 ska kunna bevaras. Ändå har striden i det sovjetiska kommunistpartiet pågått bakom Kommunistiska Internationalens rygg, utan dess deltagande och till och med utan dess kännedom. Oppositionens viktigaste dokument, som behandlar vår tids största frågor, är fortfarande okända för Internationalen. De kommunistiska partierna ställs alltid inför fullbordade fakta och sätter bara sin stämpel under beslut som redan fattats. Vi vidhåller att en sådan farlig situation uppstår ur den radikalt falska regimen inom det allunionella kommunistpartiet och hela Kommunistiska Internationalen.
3. Den exceptionellt tillspetsade strid inom partiet på senare tid som ledde till vår uteslutning (och nu vår förvisning, utan att några nya anledningar angetts) är inte resultatet av något annat än vår strävan att göra våra åsikter kända för partiet och Internationalen. På Lenins tid betraktades en sådan strävan som normal och förväntad. Under den perioden fördes diskussioner på grundval av publicering och fullständig behandling av de frågor som var omtvistade. Utan ett sådant system kan Kommunistiska Internationalen inte bli vad den måste vara. Det internationella proletariatet står ännu inför kampen om makten mot en synnerligen mäktig bourgeoisie. Denna kamp förutsätter att de kommunistiska partierna har en stark ledning, som åtnjuter moralisk auktoritet och är förmögen att handla på egen hand. En sådan ledning kan endast skapas under loppet av en rad år genom urval av de fastaste, mest självständiga, mest konsekventa och modiga representanterna för det proletära avantgardet. Inte ens de samvetsgrannaste funktionärer kan ersätta revolutionära ledare. Den proletära revolutionens seger i Europa och i hela världen beror i hög grad på lösningen av problemet med det revolutionära ledarskapet. Den interna regimen i Kommunistiska Internationalen hindrar urvalet och skolandet av ett sådant ledarskap. Detta visas tydligast genom de utländska kommunistiska partiernas fullständigt passiva hållning till de interna processerna i det allunionella kommunistpartiet, med vars öde Kommunistiska Internationalens eget öde är intimt förknippat.
4. Vi oppositionella har brutit mot normerna för partilivet. Varför? Därför att vi berövats möjligheten att utnyttja våra normala rättigheter som partimedlemmar. För att göra våra åsikter kända för [femtonde] partikongressen, var vi tvingade att utan tillstånd använda oss av ett statsägt tryckeri. För att inför arbetarklassen tillbakavisa förvanskningarna av våra åsikter, och särskilt det avskyvärda förtalet om våra påstådda förbindelser med en ”Wrangel-officer” och med kontrarevolutionen i allmänhet, bar vi vid demonstrationen för tioårsjubiléet plakat med följande paroller:
”Låt oss rikta vår eld mot höger, mot kulakerna, NEP-männen och byråkraterna.”
”Uppfyll Lenins testamente.”
”För verklig demokrati i partiet.”
Dessa obestridligt bolsjevikiska paroller förklarades inte bara vara fientliga mot partiet, utan kontrarevolutionära. Vi varnar öppet för att man i framtiden kommer att försöka konstruera en så kallad förbindelse mellan oppositionen och de vitgardistiska och mensjevikiska organisationerna, trots att vi av alla tendenser befinner oss längst ifrån dem.
Vi gav ingen grund för ett sådant hopkok, men det var heller inte nödvändigt – precis som ingen grund krävdes för vår förvisning.
5. I den deklaration som adresserats till femtonde kongressen, undertecknad av kamraterna Smilga, Muralov, Rakovskij och Radek, har vi tillkännagett att vi kommer att underkasta oss femtonde kongressens beslut, och att vi var beredda att upphöra med fraktionsarbetet. Trots detta, har vi uteslutits och förvisas på grund av våra åsikter. Vi har emellertid framför allt förklarat – och vi upprepar det här – att vi inte kan avsvära oss våra åsikter, som vi uttryckt i våra teser och vår plattform, eftersom händelsernas gång bekräftar deras riktighet.
6. Teorin om att bygga socialismen i ett land leder oundvikligen till ett åtskiljande av Sovjetunionens öde från den internationella proletära revolutionens öde i sin helhet. Att ställa frågan på ett sådant sätt är att undergräva själva grundvalarna för den proletära internationalismens teori och politik. Vår kamp mot denna helt och hållet antimarxistiska teori, som uppfanns 1925 – dvs. vår kamp för Kommunistiska Internationalens grundläggande intressen – är anledningen till vår uteslutning från partiet och vår officiella förvisning.
7. Revisionen av marxismen och leninismen i den grundläggande frågan om den proletära revolutionens internationella karaktär har sin rot i det faktum att perioden sedan 1923 har utmärkts av mycket allvarliga nederlag för den internationella proletära revolutionen (Bulgarien och Tyskland 1923, Estland 1925, England 1926, Kina och Österrike 1927). Dessa nederlag har i sig möjliggjort det som kallats kapitalismens stabilisering, eftersom de temporärt konsoliderat världsbourgeoisiens ställning; på grund av den senares förnyade tryck mot Sovjetunionen, har dessa nederlag minskat hastigheten i uppbygget av socialismen; de förstärkte vår inhemska bourgeoisies positioner; de gav den möjligheten att stärka sina band med många element inom den sovjetiska statsapparaten; de ökade trycket från denna apparat på partiapparaten; och de ledde till försvagandet av vårt partis vänsterflygel. Under just dessa år åtnjöt socialdemokratin en temporär renässans i Europa, åtföljt av ett försvagande av de kommunistiska partierna, och ett förstärkande av högerflygeln inom dessa partier. Oppositionen i det sovjetiska kommunistpartiet, dvs. dess vänstra, proletära flygel, led nederlag samtidigt med att den proletära världsrevolutionens positioner försvagades.
8. Medan Kominterns partier ännu inte haft någon möjlighet att riktigt värdera oppositionens verkliga historiska betydelse, så har däremot världsbourgeoisien redan på ett otvetydigt sätt fällt sin dom. Alla mer eller mindre seriösa borgerliga tidningar i alla länder betraktar Vänsteroppositionen som sin dödsfiende, och ser å andra sidan den nuvarande härskande majoritetens politik som en nödvändig övergång för Sovjetunionen till den ”civiliserade” – dvs. kapitalistiska – världen.
Vår uppfattning är att Kominterns presidium måste samla de uttalanden som gjorts av bourgeoisins politiska ledare och deras huvudorgan rörande den interna kampen i det sovjetiska kommunistpartiet, så att sjätte kongressen kan dra de nödvändiga politiska slutsatserna i denna ytterst betydelsefulla fråga.
9. Utgången och lärdomarna av den kinesiska revolutionen, en revolution som utgör en av de största händelserna i världshistorien, har hållits i dunklet, bannlysts från diskussionen och har inte assimilerats av den offentliga opinionen inom det proletära avantgardet. I verkligheten har det allunionella kommunistpartiets centralkommitté förbjudit diskussion av de frågor som sammanhänger med den kinesiska revolutionen. Men utan att studera de misstag som begicks – opportunismens klassiska fel – är det omöjligt att föreställa sig det framtida revolutionära förberedandet av de proletära partierna i Europa och Asien.
Bortsett från frågan om att få reda på vem som var omedelbart ansvarig för ledningen av decemberhändelserna i Kanton, tillhandahåller dessa händelser ett slående exempel på kuppmakeri under den revolutionära vågens ebb. I en revolutionär period är en avvikelse mot opportunism ofta resultatet av nederlag, vars direkta orsak kan återfinnas i en opportunistisk ledning.
Kommunistiska Internationalen kan inte ta ett enda nytt steg framåt utan att först dra lärdomarna av erfarenheterna från Kantonupproret, i sammanhang med den kinesiska revolutionens förlopp i sin helhet. Detta är en av huvuduppgifterna för sjätte kongressen. De repressiva åtgärder som vidtagits mot vänsterflygeln kommer inte bara att misslyckas med att korrigera de fel som redan begåtts utan, vilket är ännu allvarligare, kommer inte att lära någon någonting.
10. Den mest skriande och olycksbådande motsättningen i det allunionella kommunistpartiets och Kominterns politik som helhet är detta: efter stabiliseringsprocessens fyra år som lett till en förstärkning av högertendenserna i arbetarrörelsen, fortsätter elden som tidigare att vara riktad mot vänsterflygeln. Under den senaste perioden har vi bevittnat misstag och monstruösa opportunistiska avvikelser i de kommunistiska partierna i Tyskland, England, Frankrike, Polen, Kina etc.… Under tiden har Kominternas vänsterflygel varit föremål för en utrotningskampanj som ännu pågår. Det är otvivelaktigt sant att de arbetande massorna i Europa för närvarande politiskt rör sig till vänster, på grund av de motsättningar som är inneboende i stabiliseringsprocessen. Det är svårt att förutsäga hastigheten i denna rörelse åt vänster eller de former den kommer att ta under den närmaste framtiden. Men den fortsatta kampanjen mot vänsterelementen bereder vägen för en ny ledarskapskris när den revolutionära situationen tillspetsas, som vi har sett på senare år i Bulgarien, Tyskland, England, Polen, Kina etc. Kan man begära av revolutionärer, leninister, bolsjeviker att de ska förbli tysta inför ett sådant perspektiv?
11. Vi anser inte att det är nödvändigt att åter tillbakavisa det grundfalska påståendet att vi förnekar vår stats proletära karaktär, möjligheten att bygga socialismen eller till och med nödvändigheten av ett ovillkorligt försvar av den proletära diktaturen mot yttre och inre klassfiender. Det är inte detta som diskussionen handlar om. Den gäller bedömningen av de faror som hotar proletariatets diktatur, vilka metoder som ska användas för att bekämpa dessa faror och hur verkliga vänner ska skiljas från falska och verkliga fiender från påhittade.
Vi hävdar att styrkeförhållandena i vårt land under de senaste åren, under inflytande av både inre och internationellt tryck, förändrats i ogynnsam riktning för proletariatet; att dess inflytande i landets ekonomiska, politiska och kulturella liv har minskat, snarare än ökat; vi vidhåller att den thermidorianska reaktionens krafter har förstärkts, och att underskattandet av de faror som är resultatet därav är att i utomordentlig grad förvärra dessa faror. Uteslutningen av oppositionen från partiet är en omedveten men inte desto mindre verklig tjänst från partibyråkratin till de icke-proletära klasserna, som strävar efter att förstärka sig själva på arbetarklassens bekostnad. Det är ur denna synvinkel som vi bedömer vår deportation och vi betvivlar inte att världsproletariatets avantgarde i en nära framtid kommer att bedöma denna fråga på samma sätt som vi.
12. Repressalierna mot oppositionella sammanfaller med den nya skärpningen av ekonomiska svårigheter vilka saknar motstycke på senare år. Brist på industrivaror, störningarna av spannmålsinsamlingen efter tre goda skördar, det växande hotet mot det monetära systemet – allt detta minskar hastigheten i produktivkrafternas utveckling, försvagar tydligt ekonomins socialistiska element och förhindrar förbättringar av levnadsvillkoren för proletariatet och landsbygdens fattiga.
Under förhållanden med en situation som försämras beträffande konsumtionsvaror på marknaden, avvisar arbetarna oundvikligen försök att revidera kollektivavtalen i riktning mot sänkta lönenormer.
GPU förklarar att dessa enorma misslyckanden för den förhärskande kursen går att kriminellt tillskriva de förvisade oppositionella, vars verkliga brott har varit att de upprepade gånger under de senaste åren förutsett att alla de nuvarande svårigheterna skulle vara den oundvikliga konsekvensen av den oriktiga ekonomiska kursen och att i tid ha krävt att kursen förändras i grunden.
13. Förberedelserna för femtonde partikongressen – som inkallades efter en tvåårig intervall, i strid med partistadgarna – var redan i sig ett flagrant och allvarligt exempel på det växande våldet från apparaten, som mer och mer förlitar sig på repressiva regeringsåtgärder. Vad gäller själva kongressen, antog den utan överväganden eller debatt en resolution som manade till kongresser vartannat år i framtiden.
I ett land med en proletär diktatur, för vilken det kommunistiska partiet är uttrycket, var det nödvändigt att tio år efter oktoberrevolutionen beröva partiet dess elementära rätt att åtminstone en gång varje år få granska verksamheten i sina institutioner och framför allt i centralkommittén.
Till och med under de mest ofördelaktiga förhållanden som skapades av inbördeskrig och svält, hölls kongresser ibland två gånger om året, men aldrig mindre än en gång om året. Då diskuterade och beslutade partiet verkligen varje fråga, utan att någonsin upphöra att vara herre över sitt eget öde. Vilka krafter är det som nu tvingar partiet att betrakta kongresser som ett nödvändigt ont, som måste reduceras till ett minimum? Dessa krafter är inte proletariatets. De är resultatet av borgerligt tryck som utövats på det proletära avantgardet. Detta tryck ledde till uteslutning av oppositionen och deporteringen av gamla bolsjeviker till Sibirien och andra avlägsna platser.
14. Vi tillbakavisar anklagelsen att vi strävar efter att grunda ett andra parti. Vi varnar för att elementen till ett andra parti i verkligheten formerar sig bakom partimassornas rygg, särskilt dess proletära kärna, överallt där partiapparatens degenererade element möter sina motsvarigheter i staten och den nya egendomsägande klassen. De värsta representanterna för byråkratin, oavsett om de är partimedlemmar med eller utan medlemsbok, som inte har något gemensamt med den internationella proletära revolutionens mål och metoder, koncentreras alltmer och skapar därmed stödjepunkter för ett andra parti, som under sin utveckling kan bli de thermidorianska krafternas vänsterflygel. Anklagelsen att vi, försvarare av bolsjevismens historiska linje, strävar efter att bilda ett andra parti tjänar omedvetet till att dölja det underjordiska arbetet från de historiska krafter som är fientliga mot proletariatet. Vi varnar Komintern för dessa processer. Förr eller senare kommer de att bli uppenbara för alla. Men varje förlorad dag gör motstånd mot dessa processer svårare.
15. Internationalens sjätte kongress måste förberedas på samma sätt som på Lenins tid: publicera alla de viktigaste dokumenten som berör de frågor som diskuteras, sätt stopp för förföljelserna av kommunister som bara är skyldiga till att ha handlat enligt sina rättigheter som medlemmar i partiet, res frågan i dess fulla dimension om situationen i det sovjetiska kommunistpartiet, dess regim och dess politiska linje, under den diskussion som föregår kongressen. De omdebatterade frågorna kan inte lösas genom ytterligare repressiva åtgärder. Sådana åtgärder kan spela en stor positiv roll när de kompletterar en riktig politisk linje och påskyndar upplösningen av reaktionära grupper. Som bolsjeviker inser vi helt och fullt den roll som spelas av sådana åtgärder för revolutionär repression; vi använde dem många gånger mot bourgeoisien och dess agenter, socialrevolutionärerna och mensjevikerna.
Vi har inte ett ögonblick för avsikt att avsvära oss sådana åtgärder mot proletariatets fiender. Men vi minns tydligt att våra fienders repression mot bolsjevikerna förblev ineffektiv. Det som i den slutliga analysen är avgörande, är den korrekta politiska linjen.
För oss, oktoberrevolutionens soldater och Lenins vapenbröder, är vår deportation det tydligaste uttrycket för förändringarna i styrkeförhållandet mellan klasskrafterna och ledningens glidning mot opportunism. Inte desto mindre förblir vi fast övertygade om att proletariatet fortfarande är grunden för rådsmakten.
Det är ännu möjligt, genom en beslutsam förändring av ledningens linje, genom att korrigera de misstag som redan gjorts, genom djupgående reformer, utan nya revolutionära uppror, att räta ut och befästa den proletära diktaturens system. Denna möjlighet kan bli en verklighet om Kommunistiska Internationalen beslutsamt ingriper.
Vi vänder oss till alla kommunistiska partier och till Internationalens sjätte kongress och kräver en brådskande och öppen granskning av alla dessa frågor och med partimassornas fulla deltagande. Lenins testamente klingade aldrig mer profetiskt än i detta ögonblick. Ingen vet hur mycket tid de historiska händelsernas gång lämnar oss för att korrigera de fel som begåtts. Vi tvingas underkasta oss övermakten och lämna våra poster i partiet och sovjeterna för en meningslös och innehållslös förvisning.
Men när vi gör detta betvivlar vi inte för en minut att var och en av oss inte bara kommer att behövas av partiet igen, utan också kommer att inta våra platser i de kämpande leden i de stora strider som stundar.
På grundval av allt som sagts hemställer vi brådskande om att Kommunistiska Internationalens sjätte kongress återinsätter oss i partiet.
M. Alskij, A. Bjeloborodov, A. Isjtjenko (kandidat, Profinterns exekutivbyrå), L. Trotskij, K. Radek, Ch. Rakovskij, Je. A. Preobrazjenskij, I.N. Smirnov, L. Serebrjakov, I. Smilga, L. Sosnovskij, N. Muralov, G. Valentinov, Nevelson-Man, V. Jeltsin, V. Vaganjan, V. Maljuta, V. Kasparova, S. Kavtaradze, Vilenskij (Sibirjakov)
Översättning: Per-Olof Mattsson