Christer Franzén & Per-Olof Mattson:

Inledning

1900-talets mest betydelsefulla historiska händelse, Otoberrevolutionen i Ryssland 1917, har blivit utsatt för en formidabel härva av mytbildningar, lögner och halvsanningar. Det är inte bara klassfienden som medverat till att mystifiera den ryska revolutionen, tvärtom så har många av dess ”vänner” aktivt bidragit därtill.

Bland de märkligheter som brukar framföras, oavsett om det sker i den borgerliga vulgärpropagandan eller inom den mera ”seriösa” forskningen, hör att socialismen i ett land är möjlig, att stalinism är marxismens legitima arvtagare, att kommunism är lika med fattigdom, personkult, lögner, diktatur, förtryck och massavrättningar. Stalinismens destruktiva inflytande på den internationella arbetarlassen är omätbart.

Några av dessa mytbildningar kommer vi att behandla här, men det är framför all ett par saker vi vill betona: Vänsteroppositionen och dess föregångare. För det första förnekar vi med emfas att den unga sovjetstatens ödesdigra utveckling var förutbestämd. Förutsättningarna var visserligen de sämsta tänkbara, men det fanns alternativ till den kontrarevolutionära stalinismen.

Arbetarklassen har i världsskala utvecklats utan någon kunsap om att det fanns en riktning inom den kommunistiska rörelsen som var internationalistisk, icke-elitistisk, demoratisk och revolutionär.

Vi hävdar bestämt att revolutionens degenerering inte enbart kan sökas inom landet, det var främst de uteblivna revolutionerna i Väst som lade grunden till den stalinistiska diktaturen. Bolsjevikerna förväntade sig att den ryska revolutionen endast skulle vara den första tändande gnistan för världsrevolutionen, inte att de kunde bygga socialismen på egen hand i ett fattigt och efterblivet land som det feodala Tsarryssland. Men när stenen en gång sattes i rullning fanns ingen återvändo, bolsjevikerna tvingades i isolering göra det bästa av en i princip omöjlig situation. Denna utveckling diskuterades intensivt inom (och utom) bolsjevikpartiet.

Här skall vi berätta historien om Vänsteroppositionen och andra oppositionella grupper som bildades för att bekämpa den byråkratiska kamarilla som alltmer tillförskansade sig makten över parti och stat. Det kommer att framgå med all önsvärd tydlighet att stalinismen är marxismens negation, den har ingenting med Marx eller människans frigörelse att göra.

De frågor vi genomgående ställer till det historiska materialet är: Hur var det?  –  Hur blev det? –  Vila alternativ fanns? Vi har koncentrerat framställningen till utvecklingen i Sovjetunionen under 20-talet. Vänsteroppositionens kamp inom partiet fördes som bekant mellan åren 1923-28 och därefter, när den hade förklarats vara illegal i Sovjetunionen, kom den främst att utvecklas internationellt: 1929 bildades Internationella Vänsteroppositionen och 1938 Fjärde Internationalen.

Vi har delat in framställningen i olika sektioner. Sektion I behandlar de viktigaste frågorna i kampen mellan byråkratin och Vänsteroppositionen. De centrala frågor vi vill lyfta fram rör partiet och dess roll, den inre demokratin, statens (rådens) funktion, fackföreningarna, den ekonomiska politiken, planekonomin m. fl. Sektion I innehåller också en kortare beskrivning av andra oppositionsgrupper inom partiet än Vänsteroppositionen.

I Sektion II återfinns några centrala dokument från oppositionen, bl. a. publiceras här för första gången på svenska Christian Rakovskijs analys av sovjetstatens utveckling.

Sektion III förmedlar några interiörer från oppositionens kamp. Här återfinns ett antal intressanta ögonvittnessildringar av hur det gic till när stalinisterna alltmer övertog makten i sovjetsamhället.

Sektion IV förmedlar glimtar av kampen inom Kommunistiska Internationalen och de viktiga frågor den ställdes inför och visar hur oppositionens kamp följdes i svenska media. I dagens historieskrivning är de olika oppositionsgruppernas ståndpunkter utraderade, men samtiden följde kampen. Att det revolutionära hotet undanröjdes i och med oppositionens nederlag, det förstod den internationella borgarklassen och socialdemokratin tämligen omgående och de applåderade Stalingruppens seger. Detta åskådliggörs i en sektion som vi allat pressröster.

För att inte tynga framställningen i onödan är vi sparsamma med att använda hänvisningar i löpande text. I slutet av Sektion I har vi angett vårt underlag i form av lästips både på svenska och engelska. Dessutom ingår en enklare kronologi över de vitkigaste händelserna.

Översättningarna är gjorda av Per-Olof Mattson – granskningen står både Christer Franzén och Per-Olof Mattson för.

Kronologiska hållpunkter

1917:  
7 november   Revolutionsdagen
December Brest-Litovskförhandlingarna inleds
   
1918:
Februari Dekret om Röda rméns bildande.
Mars 7:e partikongressen (Brest-Litovsk; nytt partinamn RKP(b)). Diktatfreden med Tyskland undertecknas. Trotskij utses att bilda en röd armé.
   
1919:  
Mars Kommunistiska Internationalen håller grundningskongress.  8:e partikongressen (under brinnande inbördeskrig – nytt parti­program; bondefrågan, Röda Armén).
   
1920:  
Mars 9:e partikongressen (industrifrågor; arbetets militarisering; krigskommunismen).
Juli Kommunistiska Internationalens 2:a kongress.
   
1921:  
Jan-feb Fackföreningfrågan.
Mars 10:e partikongressen (fraktionsförbudet; NEP). Kronstadt.
1 april Planeringskommissionen (Gosplan) inrättas.
Juni Kommunistiska Internationalens 3:e kongress.
   
1922:  
Mars 11:e partikongressen (NEP; Stalin generalsekr.).
November Lenin föreslår Trotskij ett samarbete mot byråkratiseringen. Kommunistiska Internationalens 4:e kongress.

 

   
1923:  
Januari Lenins testamente  –  att Stalin skall avlägsnas.
Mars Trotskij i kompromiss med Kamenev.
April 12:e partikongressen. Trotskijs industrialiseringsplan.
8 oktober Trotskijs brev till centralkommittén.
15 oktober De 46:s deklaration.
7 november Diskussion om ”den nya kursen”.
15 december   Stalin påbörjar sin kamp mot Trotskij genom artikel i Pravda. För första gången används beteckningen ”trotskism” som skällsord (tal av Zinovjev 15 dec).
   
1924:  
Januari Trotskij sjuk.
21 jan Lenin avlider.
Maj 13:e partikongressen.
Juni Kominterns 5:e kongress tar upp kampen mot ”trotskismen”.
Oktober Trotskijs ”Oktoberrevolutionens lärdomar”.
   
1925:  
Januari Trotskij avsätts som krigskommissarie.
September Trotskij tvingas ta avstånd från Max Eastmans publicering av Lenins testamente.
Oktober Den nya oppositionen. Konflikt mellan Zinovjev/Kamenev och Stalin/Bucharin.
December 14:e partikongressen.
   
1926:  
April Den förenade oppositionen (Trotskij/Zinovjev/Kamenev).
Juli Deklaration om degenereringen av arbetarstaten från De 13 (Trotskij, Zinovjev, Kamenev m. fl.).
Centralkommitténs majoritet fördömer oppositionens ”illegla” metoder, Zinovjev utesluts ur politbyrån.
Oktober Våldsamma konflikter i centralkommittén. Trotskij och Kamenev utesluts ur politbyrån.
   
1927:  
Mars Trotskij kritiserar Stalins Kinapolitik där kommunisterna skall underordna sig nationalistpartiet Kuomintang.
April Avbrutna diplomatiska relationer mellan England och Sovjetunionen.
15 nov Trotskij utesluts ur partiet.
December 15:e partikongressen. Vänsteroppositionen utesluts.
   
1928:  
17 jan Första femårsplanen (forcerad industrialisering, tvångskollektivisering).
Juli Kominterns 6:e kongress.
   
1929: Trotskij utkastad ur Sovjetunionen – erhåller asyl i Turkiet.

Förteckning över oppositionella grupper inom bolsjevikpartiet efter revolutionen

Brest-Litovsk: Bucharin (1918) Trotskij Lenin
Röda Armén: Militäroppositionen vid 8:e partiongressen 1919.
NEP 1919 – Demokratiska Centralisterna (Osinskij, Maksimovskij, Sapronov)
1920 – Arbetaroppositionen (Sjljapnikov, Kollontaj)
1923 – Arbetargruppen (Mjasnikov, Kusnetsov, Mojsejev)
1923 Arbetarnas Sanning (Bogdanov)
1923 ”De 46:s plattform”, Moskva
1925 Leningradoppositionen
1926 Den förenade oppositionen

Lästips på svenska

Kenth-Åke Andersson: ”Lögnens renässans”, Fjärde Internationalen nr 78 (1972).
Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre. En antologi. Red. Ernest Mandel. Halmstad 1971: Partisan.
Maurice Brinton: Fabriskommittéerna i ryska revolutionen. Sthlm [1971]: Federativ.
E. H. Carr: Ryska revolutionen. I–III. Sthlm 1970: Cavefors.
 –  Mellan Lenin och Stalin. Sovjet 1923–1924. Lund 1979: Cavefors.
Fernando Claudin: Krisen i den kommunistiska rörelsen. Från Komintern till Kominform. I–II. Surte 1980: Barrikaden/Röda Rummet.
[De 46:s Plattform] ”Till politbyrån inom det ryska kommunistiska partiets centralommitté” (i E. H. Carr: Mellan Lenin och Stalin. Sovjet 1923–1924. Lund 1979: Cavefors, s. 347–353).
Isaac Deutscher: Den avväpnade profeten. Trotskij 1921–1929. Mölndal 1972: Partisan.
Isaac Deutscher: Den väpnade profeten. Trotskij 1879–1921. Mölndal 1971: Partisan.
Louis Fischer: Lenin. Sthlm 1967: Aldus.
Christer Franzén & Per-Olof Mattsson: Historien bakom fallet. Om den ryska oktoberrevolutionen och stalinismen. Sthlm 1991: Mot Strömmen.
 –  ”Trotskij i Sverige – anteckningar kring en bibliografi”, Fjärde Internationalen nr 4 1990, s. 55–86.
Trotskij på svenska. En bibliografi. (Manuskript, publiceras 1993).
Gunnar Gunnarson: Ryssland 1917. En revolutionskrönika månad för månad. Sthlm 1967: Tiden.
 –  Lenin. Sthlm 1970: Tiden.
David Horowitz: Imperialism och revolution. Sthlm 1970: Prisma.
Alexandra Kollontaj: Arbetaroppositionen. Sthlm 1972: Federativ.
V. I. Lenin: Valda ver & Skrifter i urval (föreligger i flera utgåvor).
Moshe Lewin: Lenins sista strid. Sthlm 1968: Gebers.
Rosa Luxemburg: Världskriget och de europeiska revolutionerna. Politiska skrifter i urval 1914–1919. Malmö 1985: Arkiv.
Ernest Mandel [Pseud.:] Germain: Om byråkratin. En analys av arbetarrörelsens ständigt hotande fara. Halmstad 1969: Partisan. (Röda Häften; 1).
Jean-Jacques Marie: Trotskismen. Myter och fakta om trotskismen från sekelsiftet till våra dagar. Sthlm 1973: Gebers.
Roy A. Medvedev: Oktoberrevolutionen. Sthlm 1980: Prisma.
 –  Stalin och stalinismen. Sthlm 1981: Prisma.
Alan Moorehead: Ryska revolutionen. Sthlm 1959: Forum.
Alec Nove: Sovjets ekonomiska utveckling. Från 1913 till våra dagar. Sthlm 1971: Wahlström & Widstrand.
David Shub: Lenin. En biografi. Sthlm 1949: Natur och Kultur.
Stalin mot Trotskij. “Den permanenta revolutionen“ och “Socialismen i ett land“. Texter av Lev Trotskij, Nikolaj Bucharin, Grigorij Zinovjev och Josef Stalin sammanställda av Giuliano Procacci. Sthlm 1971: Rabén & Sjögren.
J. V. Stalin: Leninismens problem. Mosva 1952: Förlaget för litteratur på främmande språ.
Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen. Halmstad 1969: Partisan. (Sthlm 1983: Röda Rummet).
 –  Den permanenta revolutionens epok. Halmstad 1969: Partisan.
 –  Den nya kursen (1923). Kristianstad 1972: Partisan. (Röda Häften.) (Omtr. i Trotskij: Kampen mot Stalin. Sthlm 1982: Röda Rummet).
 –  Resultat och framtidsutsikter. Kristianstad 1972: Partisan. (Sthlm 1983: Röda Rummet).
 –  Kommunismen och terrorn. (Anti-Kautsky). Halmstad 1971: Partisan.
 –  Den permanenta revolutionen. Kristianstad 1973: Partisan. (Sthlm 1983: Röda Rummet).
 –  Mitt liv. Försök till en självbiografi. Sthlm 1981: Röda Rummet.
 –  Litteratur och revolution. Sthlm 1983: Röda Rummet.
 –  Ryska revolutionens historia. I–III. Sthlm 1988–92: Röda Rummet.
Peter Widén & Hans Björman: Vänsteroppositionen i Sovjetunionens Kommunistiska Parti. 1971.

Lästips på engelska

The Bolshevik Revolution 1917–1918. Documents and Materials. Ed. James Bunyan & H. H. Fisher. Stanford 1961 (1934).
E. H. Carr: Socialism in One Country. 1924–1926. I–III. Penguin 1970 (1958).
Richard B. Day: ”Leon Trotsky on the Problems of the Smycha and Forced Collectivization”, Critique (Glasgow) nr 13 (1981).
Maurice Dobb: Soviet Economic Development Since 1917. London 1966 (1948): Routledge & Kegan.
Rudolf Hilferding: Finance Capital. A Study of the Latest Phase of Capitalist Development. London 1981 (1910): Routledge & Kegan.
Darron Hincs: “Support for the Opposition in Moscow in the Party Discussion of 1923–24“, Soviet Studies årg. 44 (1992), nr 1, s. 137–151).
David S. Law: ”The Left Opposition in 1923”, Critique (Glasgow) nr 2 uå.
Marcel Liebman: Leninism Under Lenin. London 1985: Merlin.
Wolfgang Lubitz: Trotsky Bibliography. München 1988: K. G. Sauer.
Ernest Mandel: October 1917: Coup d’état or social revolution? The legitimacy of the Russian Revolution. Amsterdam 1992. (Noteboos for Study and Research. 17/18.)
Harold W. Nelson: Leon Trotsky and the Art of Insurrection 1905–1917. London 1988: Fran Cass.
Christian Rakovsky: ”Speech to the Thirteenth Congress”, International Marxist Review vol. 4 no. 2 (Autumn 1989).
– ”The Five Year Plan in Crisis”, Critique (Glasgow) nr 13 (1981).
Selected Writings. On the Opposition in the USSR 1923–30. Ed. by Gus Fagan. New York & London 1980: Addison & Busby.
John Ross: “How the Soviet economy must be reorganised. The economic programme of the Left Opposition“, Socialist Action (London) Supplement till nr 12/13 (Autumn 1991), s. I–XXVIII.
Max Shachtman: “The First Ten Years of the Left Opposition“ (i Education for Socialists, New Yor
– “The Struggle for the New Course“ (i Trotsky: The New Course. University of Michigan Press 1965, s. 121–248).
The Degenerated Revolution. The Origins and Nature of the Stalinist States. London 1982: Worers Power & Irish Worers Group.
Leon Trotsky: The Stalin School of Falsification. New York 1972: Pathfinder.
1905. New York 1972: Vintage.
The Challenge of the Left Opposition 1923–25. New York 1975: Pathfinder.
On China. New York 1976: Pathfinder.
The Challenge of the Left Opposition 1926–27. New York 1980: Pathfinder.
– The Challenge of the Left Opposition 1928–29. New York 1981: Pathfinder.