Ur Fjärde Internationalen nr 4-92

Vänsteroppositionen

Motteser till första femårsplanen

Gosplan (den statliga planeringskommissionen) gav i uppdrag åt Krzjizjanovskij att förbereda utkast till en femårsplan för den nationella ekonomin. De skulle vara färdiga till tioårsjubiléet av revolutionen. Våren 1927 förbereddes två utkast; det tredje utkastet publicerades i oktober.

Den 23 oktober beslutade centralkommittén formellt att begränsa oppositionens möjligheter till publicering av motteser till de officiella teserna, som överlämnades till centralkommittén bara några timmar innan den sammanträdde, vilket inte gav oppositionen någon tid för att förbereda motteser eller tillägg. De officiella teserna, framlagda av Rykov och Krzjizjanovskij, publicerades den 25 oktober.

Eftersom oppositionen officiellt förbjudits att publicera sin plattform, användes motteserna som ett tillfälle att åter fastslå oppositionens grundläggande ståndpunkter. Det är den enda form i vilka dessa ståndpunkter publicerades i den sovjetiska pressen.

När motteserna trycktes i Pravda 17/11 1927 hade delegater redan valts till kongressen. I The Challenge of the Left Opposition (1926–27) (New York 1980) finns ett utdrag ur motteserna (s. 455–462). I Social-Demokraten trycktes följande kombination av utdrag och referat 23–24/11 1927. Originalet undertecknades av Bakajev, Kamenev, Rakovskij, Jevdokimov, Muralov, Smilga, Zinovjev, Peterson, Trotskij.

I Pravda för den 17 nov. offentliggöras nya kontrateser av Trotskij-oppositionen, riktade mot regeringens ekonomiska politik.

Den brinnande nitälskan för kommunismens seger över alla nepmän, kulaker och privatkapitalister, den segervisshet, som lyser igenom dessa teser, förråda, att huvudförfattaren är den oböjlige revolutionären Trotskij själv. För dagen nöja vi oss med att publicera början, vari oppositionen bl. a. kritiserar regeringens eftergiftspolitik mot de besuttna klasserna. Men i den senare delen av teserna riktas en våldsam appell till arbetarna att störta Stalin-regimen såsom hindret för dem att förbättra sin ställning.

Till en början anmärkes, att ”såsom normala villkor för en partidiskussion borde gälla, att en minoritets förslag och anförande publiceras före det officiella öppnandet av en allmän diskussion, samt att hela diskussionen borde gå före valen till kongressen, eftersom valens utgång just måste bli beroende av diskussionen. Här har icke partiets massa haft möjlighet att före valen allsidigt tränga in i frågorna… Den blivande kongressens sammansättning har därför icke kunnat röna inflytande av meningsbrytningarna inom partiet, och diskussionen kommer att försiggå utan fast underlag… Till och med diskussionen själv har försiggått under sådana förhållanden, att formerna blivit ytterst pinsamma (visslingar, avbrott o. dyl.), varför dess verkliga uppfostrande betydelse blir ytterst ringa… Medan centralkommitténs majoritet publicerade sina teser den 25 okt. fingo vi, Leninska bolsjeviker, icke tillåtelse att däremot uppställa vår plattform; centralkommitténs och kontrollkommissionens plenum avslogo vår begäran att framlägga denna vår plattform helt eller delvis såsom kontrateser ehuru denna plattform sammanhänger just med de frågor, som i centralkommitténs teser beröras. Resultatet har blivit, att oppositionens kontrateser publiceras för sent, endast tre veckor före kongressens början, och efter det redan de lägre partikonferenserna för frågornas diskussion ägt rum…

Det socialistiska byggnadsarbetets huvudfrågor mista emellertid icke sin betydelse på grund av de egendomliga metoder, efter vilka kongressen sålunda förberetts. I historien har ännu aldrig inträffat, att en tom organisationsapparat har besegrat en riktig politisk linje. Och vår linje skall tvinga sig fram över alla hinder. Då vi mot alla regler och traditioner inom partiet ha berövats möjlighet att såsom minoritet få utöva tillbörligt inflytande på förberedelserna till den 15:de kongressen, på kongressens sammansättning och därmed på dess blivande beslut – så vända vi oss härmed med våra teser direkt till den allmänna opinionen inom partiet och först och främst till de proletära elementen.

Varje kommunistisk arbetare väntade sig att i centralkommitténs teser rörande det ekonomiska arbetet under den kommande 5-årsperioden finna något helt annat än Rykovs teser. De fråga sig: ”Hur skall det bli med arbetslösheten, skall det inte bli någon ljusning? Vad säga siffrorna härom i 5-årsprogrammet, och vad säga centralkommitténs teser?” På denna fråga ges icke något svar alls.

Hur skall det vidare bli med varubristen? I början av detta år förklarade både Rykov, Bucharin och andra i sina diskussioner med oppositionen kategoriskt, att varubristen hastigt höll på att försvinna. Vad tror ni nu att arbetarna och bönderna vänta sig under de kommande åren? Skall varubristen försvinna bara genom Bucharins och andra kamraters tomma ord, eller skola de salubjudna varorna verkligen komma att motsvara efterfrågan? Vad säger 5-årsplanen härom, och vad finnes det för svar i centralkommitténs teser? Huru skall varubristen avhjälpas under de kommande 5 åren? Även på denna fråga lämna teserna icke det ringaste svar.

På samma sätt förhåller det sig med hela raden av övriga livsviktiga frågor: spannmålspriserna stiga, det blir svårt att köpa upp tillräckligt med spannmål för statens behov, exporten minskas, rubelns köpkraft hotar att sjunka…

Centralkommitténs teser tala om nödvändigheten att öka bostadsutrymmet för arbetarna, men de säga inte i vilken utsträckning utrymmet skall ökas. I okt. beslöts att bevilja 50 milj. rubel utöver förut beslutade anslag för detta ändamål. Det är ju en fullständigt betydelselös summa i jämförelse med det oerhörda behovet av bostäder…

I teserna talas om nödvändigheten att bekämpa dryckenskapen, men det är bara ett allmänt prat utan ett enda konkret förslag: nej, stäng till spriten såsom inkomstkälla åt staten, både detta och följande år, och minska också på vinproduktionen, i stället för att såsom i edra ekonomiska planer räkna med en ökad spritkonsumtion.

Från början till slut innehålla teserna endast obestämda önskningar i diverse frågor… Medan varken partiet eller arbetarklassen får det minsta begrepp om huruvida och i vad mån dessa önskningar kunna förverkligas.

Oppositionen övergår härefter till en detaljkritik och börjar med partiets förhållande till privatkapitalet. Först erinras om att partiledningen för några år sedan tillställde bönderna lösenordet: ”beriken eder!” Som om inte nepmännen denna uppmaning förutan försöka sko sig själva på allt upptänkligt sätt! Nu har äntligen ledningen varslat faran från den nya bourgeoisiens sida, och centralkommittén har föreslagit en hårdare press på kulaker och nepmän. Men om detta förslag skall tagas allvarligt, förutsätter det en omkastning av hela politiken, en fullständig omgruppering av alla krafter. För att undanröja den fara, som hotar från privatkapitalet, för att verkligen kunna träffa kulakerna med skatteskruven, fordras först och främst att avslöja alla som äro kulaker och vidare plocka fram deras inkomster ur sina gömställen. Och allt detta går icke utan aktiv medverkan av torpare och fattigmän på landsbygden. Dessa måste befrias från allt beroende av och all fruktan för kulakerna. För att de skola våga gå till angrepp, fordras att sovjetmakten lämnar de fattiga klasserna på landsbygden ett aktivt stöd i deras klasskamp, ja, det fordras att organisera en verklig klasskamp mellan fattigbönderna och kulakerna. I annat fall stannar det vid demagogiska fraser.

På samma sätt är det i städerna. Under de senaste åren har varje rubel, som vunnits av nepmännen, ökat trycket på arbetarens kopeker, utträngt honom från bostäder, minskat hans inflytande i den administrativa apparaten, pressat upp priserna på marknaden och minskat hans förmåner av skolväsendet, teatrarna m.m. För att kasta om förhållandena är det alldeles otillräckligt att giva nya instruktioner åt skattetjänstemännen. Nej, arbetareklassens aktivitet måste väckas. Det måste bli arbetardemokratin som styr sovjetorganen, och dessa måste göras ansvariga för sina valmän bland arbetarna, icke endast formellt utan reellt. En oavbruten klasskamp måste etableras på alla områden av det ekonomiska, politiska och kulturella livet för en socialistisk utveckling och mot privatkapitalet. Och den dimma av statistiskt material, varmed den administrativa apparaten nu skyddar den nya bourgeoisien måste skingras.

Handeln slukar för närvarande över en tiondel av nationalinkomsten. Och då privatkapitalet förmedlar mer än en femtedel av handelsomsättningen, eller i absoluta tal över 5,000 miljoner rubel om året, är det självklart, att betydande privatförmögenheter här måste skapas. Vad särskilt detaljhandeln beträffar, taga konsumenterna i genomsnitt sina varor till mer än 50 procent från privathandeln, och skillnaden i pris mellan lantbruksprodukter och industriprodukter, mellan partihandel och minuthandel, mellan priserna på världsmarknaden och inne i landet (i fråga om insmugglade varor), allt detta utgör lika många inkomstkällor för de privata handelsmännen.

Även inom industrin är privatkapitalets reella roll betydande. I den egentliga, skattebelagda industrin producera de privata företagen varor till ett värde av 400 miljoner rubel om året, vartill kommer hantverkets produktion, som kan beräknas till över 1,800 miljoner rubel. Sammanräknas dessa siffror, finner man att privatkapitalet förfogar över mer än 20 procent av produktionen inom industri och hantverk, och över omkring 40 procent av de varor som gå ut på den fria marknaden.

Det lösenord Stalin gav vid den fjortonde kongressen: ”Eld åt vänster!” kan icke annat än bidraga till att partiets högerelement understödja en vidare utveckling i borgerlig riktning. Och den optimism å tjänstens vägnar, som ledningen visar i fråga om styrkeförhållandena mellan privatkapitalet och de socialistiska elementen, kan endast vara till gagn för – socialismens fiender.

Oppositionen övergår härefter till en närmare granskning av regeringens prispolitik och fastslår, att den prissänkning och minskning av efterfrågan på varor, som var märkbar under förra hösten och vintern, framkallats med konstlade medel. Under sommaren började priserna åter stiga. Försöken att förse landsbygden med billiga industrivaror i tillräckliga kvantiteter har misslyckats, vilket åter medfört att också spannmålsuppköpen från bönderna minskats. Under förra året köpte olika statsorgan 584 miljoner pud och kooperationen 300 miljoner pud, men i år äro dessa siffror lägre, i fråga om september mer än 10 procent lägre än förra året. Och vad priserna beträffar har i tidningarna fastslagits, att konsumenterna i år få betala 1 rubel 14 kopek per pud rågmjöl utöver det pris som betalas till bönderna. Samma prisskillnad i fråga om vete uppgår till 2 rubel 57 kopek, eller dubbelt så mycket som före kriget.

Förstå de nuvarande ledarna dessa företeelsers innebörd? Nej, de förstå icke. De förklara det med att man nu börjat ”äta (konsumera) mycket” (Rykov), att ”krigsfaran inverkat på folkets uppköp” (om så är, hur skall det då icke bli, om kriget verkligen bryter ut! – Lyckligtvis torde orsaken inte ligga där), samt att ”handelsapparaten är dåligt organiserad” (vilket naturligtvis är riktigt). Det är emellertid tre fakta, som äro de verkliga orsakerna till svårigheterna, nämligen bristen på industrivaror, kulakernas samlande av förråd samt inflationen (den allt för stora sedelemissionen). Den, som icke förstår detta, den leder oundvikligen landet till en ekonomisk kris.

I fortsättningen av sina kontrateser påvisar Trotskij-oppositionen den oerhörda emission av pappersmynt sovjetregeringen tillgripit och varigenom konsumtionen för folket fördyrats. Enligt den förra året uppgjorda planen skulle 150 milj. rubel emitteras. I verkligheten har 328 milj. emitterats, varav ensamt under det sista kvartalet 200 milj. Befolkningens förtroende för rubeln har minskats, och regeringens kreditmöjligheter på grund därav försämrats. Man hade hoppats på en ökad insättning i statsbankerna under år 1926–27 på 250 milj. rubel, vilken siffra i verkligheten icke uppnåtts. Riksbudgeten visar deficit. År 1925–26 utgjorde detta deficit 200 milj. rubel, och de provisoriska beräkningarna rörande 1926–27 visa en ytterligare deficit på 100 milj. rubel, huvudsakligen beroende på minskade inkomster från järnvägarna. Detta återigen har föranlett regeringen att höja järnvägstaxorna och åtskilliga andra avgifter samt skatter, vilket återverkat i ytterligare fördyrande riktning. Att försöka dölja dessa fakta är helt enkelt ett brott mot partiet.

Enligt den av ledningen uppgjorda 5-årsplanen skall arbetarklassen och hela folket fortfarande hållas nere på en ytterst låg levnadsstandard. På 5 år beräknas förbrukningen av industrivaror endast stiga med 12 proc. År 1931 skall det ryska folket knappast förbruka så mycket bomullstyg som före kriget, en femtedel av förbrukningen i Förenta staterna år 1923.

Förbrukningen av stenkol skall då bli en sjundedel av samma förbrukning i Tyskland 1926 och en sjuttondedel av motsvarande förbrukning i Förenta staterna år 1923, förbrukningen av tackjärn skall bli fjärdedelen av motsvarande förbrukning i Tyskland 1926 o. s. v. Man beräknar vidare varubristen år 1930–31 till 400 milj. rubel, enligt en annan beräkning till icke mindre än 1,500 milj. rubel.

Vad ämnar nu ledningen göra för att minska efterfrågan på varor och undanröja denna fruktansvärda varubrist? Jo, den föreslår höjandet av arbetarnas hyror till 2 1/2 gånger de nuvarande hyrorna, vilket skulle inbringa 400 milj. rubel om året, minska arbetarnas köpkraft och därmed efterfrågan på varor.

Och för att förbättra rikets inkomster söker man genomföra en ökning av – spritkonsumtionen. I centralkommitténs teser talas om ”kampen mot dryckenskapen”, men enligt den uppgjorda 5-årsplanen beräknas spritkonsumtionen ökas med icke mindre än 227 proc. I sanning en värdig fortsättning av den ökning i superiet, regeringen genomfört under de sista åren. Spritkonsumtionen har nämligen stigit så, att 1924–25 konsumerades i medeltal 0,6, 1925–26 ca. 2,9 och 1926–27 icke mindre än 4,3 buteljer vodka pr individ (5-årsplanen, sid. 73). Vinindustrin blir enligt 5-årsplanen den verkligt ”ledande” industrin i landet. Detta kallas att styra enligt den socialistiska behovsprincipen.

Kapitalbildningen inom industrin har hitintills till stor del skett genom bidrag från jordbruket och andra grenar av samhällsekonomin. Men enligt planen skall nu dessa bidrag småningom minskas. Anslagen till industrin ur budgeten skall enligt programmet falla för tre år från nuvarande 220 milj. till 90 milj., eller enligt en annan plan till 200 milj. rubel. Detta är det sätt, på vilket ledningen vill främja industrin såsom näringslivets ”ledande grundval”. Resultatet blir det ovan sagda, att bristen på industrivaror kommer att ytterligare stiga, till en beräknad nivå av cirka 1,500 milj. rubel för 1930–31.

Hur tänker nu partiledningen och planeringskommissionen lösa detta problem? Jo, återigen på arbetarklassens bekostnad. Tanken att lägga bördorna på bourgeoisien avvisas med följande ord:

”Först och främst är den nya bourgeoisien, som växt upp efter revolutionen i våra städer mycket fåtalig och kan därför icke utgöra någon källa för skatteintäkter, och för det andra representerar denna bourgeoisie ingen självständig källa, ty om vi också skulle skattebelägga den kapitalistiska sektorn av näringslivet, så skulle vi därmed ändå blott träffa vad som åstadkommes genom bönder och arbetares möda.”

Kommissionen drager härav oförskräckt följande slutsats:

Huvudkällan såväl för skatteintäkter som för den socialistiska kapitalbildningen över huvud taget kan endast vara det produktiva arbetet utanför jordbruket” (läs: arbetarklassen).

Mot denna kommissionens plan har det kommunistiska partiets centralkommitté icke haft något att erinra!

Sedan härefter påvisats, att reallönen under de senaste åren stigit ytterst långsamt, nämligen från 29 rub. 38 kop. hösten 1925 till 31 rub. 62 kop., framhålles den oerhörda arbetslöshet, som blivit följden av ledningens politik och som i april 1927 visade en siffra av 1,478,000 enligt en annan beräkning icke mindre än 2,275,000 (inräknat säsongsarbetare).

2 milj. arbetslösa i städerna och 1,000 milj. pud spannmål samlade i kulakernas spannmålsbodar – detta är det fruktansvärda resultatet av den nuvarande ledningens vanstyre!

Vad betyder det, att arbetslösheten existerar i ett statskapitalistiskt land? Jo, först och främst brist på nya produktionsmedel och nytt statligt kapital.

Och vad betyder spannmålsförråden hos kulakerna? Jo, ett dött kapital i landet. Om man tänker sig att en viss spannmålsreserv alltid måste bibehållas för eventuella behov, skulle man gott kunna taga ut t. ex. 150 milj. pud av dessa förråd, vilket skulle betyda flera hundra milj. rubel i nya produktionsmedel och sysselsättandet av många tiotusental av de arbetslösa. Det skulle betyda produktion av nya industrivaror till täckande av varubristen. Oppositionen skall icke en minut tveka att åtaga sig ansvaret för att genomföra en sådan sak såsom ett led i dess allmänna program till lösandet av de nuvarande svårigheterna.

Ledningens ”försiktiga” politik duger icke till någonting. Oppositionen däremot vill:

1) Tillse att lagen om 8-timmarsdagen fullständigt efterleves;

2) Höja arbetslönerna åtminstone lika mycket som arbetsintensiteten ökas (detta i motsats till partiledningens plan);

3) Genomföra en planmässig rationalisering och avskaffa slöseriet med arbetskraft;

4) Lindra arbetslöshetens följder, höja arbetslöshetsunderstöden, låta dem utgå 1 à 1 1/2 år, igångsätta planmässiga allmänna arbeten för de arbetslösas sysselsättning osv.;

5) Systematiskt förbättra arbetarnas bostadsförhållanden, genomföra en sträng klasspolitik med avseende på hyrorna, icke tillåta att avskedade arbetslösa vräkas från sina bostäder;

6) Tillse att kollektivavtalen komma till stånd genom verkligt deltagande av alla arbetare på allmänna möten;

7) Göra ett slut på det ständiga höjandet av en gång fastställda arbetsnormer;

8) Öka anslagen för arbetarskydd och för förbättrandet av arbetsvillkoren;

9) Ändra arbetslagen och borttaga alla bestämmelser, som medföra försämring av arbetsvillkoren;

10) Genomföra fullständig likhet i betalning för samma arbete mellan man och kvinna;

11) Förbjuda lärlingar att arbeta utan betalning eller sänkandet av arbetslönerna för lärlingar;

12) Tillse att inga besparingar göras på bekostnad av arbetarnas egna livsintressen, tillse att arbetarna få fria barnkrubbor, spårvagnsbiljetter, längre semestrar m.m.:

13) Förbättra arbetarnas sjukvård;

14) Öka antalet skolor i arbetarräjongerna.

Efter genomförandet av allt detta skola vi övergå till att sänka arbetstiden till 7 timmar. Den socialistiska staten kan och måste övergå från 8-timmarsdagen till 7- och sedan till 6-timmarsdagen. Därom finns ingen meningsskiljaktighet. Men ledningen har i sitt manifest talat alldeles för obestämt härom och endast föreslagit, att man om ett år skall börja småningom övergå till 7-timmarsdagen.

Man frågar oss, varifrån vi skola få medel till de reformer vi föreslå. Vi skulle kunna fråga tillbaka: Varifrån vill ledningen taga pengar till att förkorta arbetsdagen utan att sänka arbetslönerna? Och vi ställa ännu en fråga till arbetarna själva: Till vilket ändamål vill ni i första hand att statens medel skola användas, till ökade arbetslöner och förbättrade bostäder eller till minskandet av arbetsdagen?

Vi måste tillse, att industrins kapital i form av maskiner m. m. ökas varje år med ett nettobelopp av 500–1,000 milj. rubel. Medlen härtill och till våra sociala reformer skola erhållas på följande sätt:

Genom skatter skola de privata företagarna fråntagas, icke 5 milj. såsom nu, utan 150–200 milj. rubel av sin överskottsvinst. Från de 10 proc. rikaste bönderna skall i form av tvångslån uttagas minst 150 milj. pud spannmål av deras förråd, och denna spannmål skall exporteras. I utbyte skall importeras råvaror och maskiner för industrins behov. Priserna skola sänkas, och skillnaden mellan detalj- och partiprisen minskas. Prissänkningen skall särskilt beröra böndernas och arbetarnas främsta konsumtionsartiklar, men den skall icke minska industrins vinst, utan genomföras på det sätt att produktionen ökas och självkostnadspriset minskas. Omkostnaderna skola nedskäras och den byråkratiska apparaten minskas. Genom en riktig prispolitik kunna oerhörda summor räddas åt statsindustrin, vilka nu gå till privatkapitalet eller andra handelsparasiter. Besparingarna skola genomföras, icke enligt Stalins metoder, vilka blivit så gott som resultatlösa, utan genom arbetarnas klasspolitik och genom massornas aktivitet. På detta sätt skall det säkert bli möjligt att spara 400 milj. rubel.

Genom utrikeshandelsmonopolet, kredit från utlandet, utlämnandet av koncessioner, slutandet av avtal om tekniskt bistånd från utlandet, kunna ytterligare medel skaffas. Vidare kan härmed tekniken förbättras, vilket kommer att göra oss allt mer oberoende av våra kapitalistiska grannländer.

Genom ett riktigt urval av folk kan byråkratismen motarbetas och oerhörda besparingar göras. Långsamheten i den ekonomiska ledningen, bristande förutseende m.m. kostar mycket pengar. Endast det ständiga ombytet av folk och planlösheten inom statsekonomin har enligt vissa beräkningar kostat oss 500 milj. rubel.

Kreditmöjligheterna inom landet måste utnyttjas, de enskilda besparingarna måste mobiliseras och industrin finansieras genom en långfristig kredit.

Omsättningen inom landet måste göras hastigare.

Försäljningen av spritvaror skall under loppet av 2 à 3 år upphöra. Den ger endast staten tillfälliga inkomster, men bidrager till att försämra arbetsintensiteten, produktionens kvalitet, hälsoförhållandena m. m. Den ökar antalet invalider genom olycksfall. Vilket allt kostar mycket mer än man vinner.

Två vägar stå öppna: den borgerliga vägen och socialismens väg. Sovjetunionens arbetarklass måste göra sitt val, följa Lenin och gå fram till seger över kapitalismen. För att nationalinkomsten skall rätt fördelas, produktionen höjas, proletärdiktaturen stärkas och det socialistiska uppbyggnadsarbetet forceras är det nödvändigt att fördöma Stalins lösenord ”Eld åt vänster”, fastslå att faran hotar från höger, från de borgerliga klasserna och de element som stödja dem inom och utom partiet samt för hela partiet kungöra de Leninska bolsjevikernas plattform till kamp mot den uppväxande bourgeoisien och byråkratismen.