Ur Fjärde internationalen 4/1992
Allt som är fast förflyktigas. (Marx-Engels: Kommunistiska manifestet).
”Du har inte en chans – ta den”. Så stod det sprayat på en grå betongvägg i en Stockholmsförort. Den okände författaren till denna geniala aforism syftade på dem som drabbas av dagens kapitalistiska välsignelser, men mottot kan med lätthet överföras till dem som genomförde Oktoberrevolutionen 1917 i det efterblivna Tsarryssland. Kanske passar det än mer in på de heroiska individer som vågade gå mot strömmen, som vågade kritisera och framlägga alternativ till den politik som fördes i bolsjevikpartiets namn, men som i själva verket tillhörde kontrarevolutionen. Allt sedan revolutionen har en rad myter, lögner, förtiganden och halvsanningar spritts angående Sovjetunionens utveckling. Till de mera allvarliga ”missuppfattningarna” hör att Sovjetunionen blev kommunistiskt, att den kontrarevolutionära stalinismen upphöjdes till marxism, att marxismen är odemokratisk och liknande. Ingenting kan vara mera felaktigt.
I detta specialnummer av Fjärde Internationalen skall vi behandla situationen efter Oktoberrevolutionen. Vårt syfte ligger på två plan, dels vill vi visa vilken hopplös situation bolsjevikerna försattes i då den väntade revolutionerna uteblev i övriga Europa, dels att utvecklingen inte var ödesbestämd. Det fanns alternativ till den officiella partilinjen. De närmaste åren efter revolutionen gav upphov till en omfattande diskussion om vilken väg partiet skulle välja. I och med att Stalinfraktionen segrade beseglades Sovjetunionens öde.
I en begränsad framställning som denna är det av naturliga skäl omöjligt att i detalj penetrera den oerhört komplexa utvecklingen. Vi har försökt vara så principiella som möjligt och koncentrerat oss på den ekonomiska utvecklingen och dess konsekvenser för parti och stat. Ty det var på den svårt sargade ekonomins rygg som de viktiga samhällsfrågorna diskuterades.
När Marx talade om de ekonomiska och sociala krafterna, beskrev han hur människorna organiserade sin försörjning. Naturahushållning gav en typ av medvetande och den fria marknaden en annan. Primitiva redskap och låg produktivitet skapade en mentalitet, revolversvarv och hög produktivitet en annan. Undersysselsättning, eftersläpande teknologi och kronisk varubrist skapade en tredje. Utvecklingen i Sovjetunionen skulle på ett skrämmande sätt bekräfta dessa insikter.
Christer Franzén och Per-Olof Mattsson