Ur Fjärde Internationalen nr 1/1993.

Axplock - Fjärde Internationalens kultursidor

Innehåll



Maria Sundvall: Om Olof Lagercrantz biografi över Marcel Proust

Olof Lagercrantz, Att läsa Proust, Wahlström & Wistrand 1992

Vem bryr sig idag om en författare, född in i den franska övre medelklassen 1871, det år då borgarklassen tog ut sin hämnd på arbetarna för Pariskommunen, och som tillbringade sina ungdomsår i högborgerlighetens och adelns salonger för att sedan skildra dem i en flertusensidig romanserie? En astmasjuk och närmast hysteriskt överkänslig människa, som sedan han vid 34 års ålder förlorat den mor han varit kanske alltför bunden vid, drog sig tillbaka i isolering i ”ett hermetiskt tillslutet rum där fönstrena hölls stängda sommar som vinter och dygnet runt. Väggarna var klädda med korkplattor som dämpade de svagaste ljud, det sista bortdöende sorlet från världen utanför.”[1] Vem bryr sig om denne överklasslätting som, uppassad av tjänsteflickor, skrev ett livsverk som å ena sidan är så berömt att vilken reklambyrå som helst kan travestera dess titel för att göra reklam för vilket tvättmedel som helst, och å andra sidan anses komplett oläsligt?

Vem bryr sig om Marcel Proust? Eller om hans tegelstensroman På spaning efter den tid som flytt?

Olof Lagercrantz bryr sig. Lagercrantz, som skrivit biografier över så lästa och populära författare som Strindberg och Dagerman, kom i slutet av förra året ut med boken Att läsa Proust.

Vad mera är, Lagercrantz hävdar i förordet att Proust har med oss att göra. Att han är en samtida, på något sätt nödvändig för att förstå den ”omvälvande samtiden”!

I Prousts romanserie ser berättarjaget Marcel tillbaka på sin barndom och uppväxt, skildrar människor han mött, mestadels i en högreståndsmiljö, beskriver kärleksrelationer och slutligen kommer fram till beslutet att skriva en roman. Det alldeles speciella är stilen: varje sinnesintryck, varje blomma, varje människa, varje scen skildras så oerhört metodiskt, ur många olika synvinklar, med mängder av liknelser. En viktig tanke kan ta tjugo sidor att utveckla. Handlingen förs endast långsamt framåt och avbryts av långa diskussioner, analyser av musik och litteratur, resonemang om tiden, minnet, kärleken och lyckan.

Hur ska man förstå en så märklig bok?

Ett självklart sätt är att se Proust med psykoanalysens ögon. Boken tycks dela psykoanalysens grundförutsättning, att människan har ett driftsstyrt undermedvetet, som modifieras och censureras av dagsljusjaget men som visar sig i fantasier och drömmar och som låter sig studeras för att öka självinsikten.

Vad mera är, romanens metod påminner om psykoanalysens arbetsmetod: ett tjatigt ältande av samma minnen, samma oförrätter, samma nyckelscener, samma detaljer, mängder av praktiska vardagligheter, penningbekymmer och maträtter, ett växlande mellan känslointryck, associationer och intellektuell bearbetning, som så småningom bildar ett mönster där man kan ana ett samband mellan A och B. Och någon gång råka ut för det Marcel gör när han doppar en madeleinekaka i lindblomste, och doftminnet utlöser en hel svärm av tidigare minnen, starka och påtagliga.

På rak arm kommer jag bara på två andra 1900-talsförfattarskap som verkar så nära förbundna med psykoanalysen: James Joyce och Aksel Sandemose.

Ett annat läsesätt är det som jag skulle vilja kalla mer ”existentialistiskt”, där berättelsen om Marcels envetna försök att återkalla det förflutna som aldrig låter sig återkallas eftersom det förändras när vi betraktar det, blir en allmängiltig berättelse om människans obotliga fångenskap i det egna jagets bur. Om ensamheten som den slutliga sanningen, om omöjligheten att verkligen nå fram till de andra.[2]

I ett tredje läsesätt ser man ett närmast religiöst tema om tiden bortom döden, det eviga, den sanna lyckan, dikten som är verkligare än verkligheten.[3]

Jämfört med alla dessa läsarter är Olof Lagercrantz tolkning förbluffande enkel, samhällelig och avmystifierande. Lagercrantz använder samma folksageenkla metod som gjort hans andra böcker om böcker så lättillgängliga. Han börjar inte med att dissekera Proustlitteraturen eller demonstrera sin bildning. Han kliver in i boken och frågar: vad är det som händer här?

Hans avmystifierar genom att hela tiden betona att boken är ett stycke konst. Den är alltså uttänkt, inte gudomlig inspiration uppnådd genom att doppa en madeleinekaka i lindblomste. 1 första versionen är madeleinekakan dessutom en torr brödbit!

Samma grundtanke bar Lagercrantz böcker om Strindberg och Dantes gudomliga komedi. Det är fruktbart därför att det flyttar intresset från Marcel Prousts psykologi och liv till hans sätt att bygga sin bok. Det blir då möjligt att ställa lärorika följdfrågor: varför gör Proust på detta sättet? Vad vill han uppnå?

Lagercrantz svar är i hög grad socialt. Proust framstår som en metodisk samhällsobservatör och faktiskt också samhällskritiker. Han skildrar inte stora skeenden men han detaljstuderar samhällsmönster i vardagliga relationer mellan människor.

Själv tillhör jag dem Lagercrantz talar om som ”läst en eller två delar av romanen och sedan blivit förhindrade av livets mångfald och stress.” Men det var först när jag läste Lagercrantz bok, som jag förstod, varför det varit så svårt att komma vidare. Det var inte bara därför att det inte är en bok i lämpligt format för nattygsbordet. Det var inte bara därför att det är utmattande att läsa en skildring, där alla känslouttryck är så exalterat överspända och konstfullt valda.

Det var framförallt därför att romanen är nästan outhärdligt grym att läsa. Så noggrant iakttar den ett slutet samhällssystem, som styrs av orubbliga sociala konventioner och där det inte finns något överseende, någon tolerans, någon nåd. Proust skildrar det slutna systemet, så att gallret känns. Han gör det till synes ”vetenskapligt” objektivt, utan att med en enda liten darrning på rösten avslöja något ifrågasättande.

Det betyder inte att han inte darrar invärtes! Olof Lagercrantz har en viktig tes. Han polemiserar mot skribenter som talat om att rätt och orätt inte finns för Proust, därför att denne inte uttrycker någon upprördhet utan bara registrerar.

Det finns en behärskad vrede i snart sagt varje scen. Skildringen i inledningen av hur Marcel som barn söker lura till sig moderns godnattkyss handlar om en värld, där det måste så vara att små pojkar ska förvägras godnattkyssar. Familjens vana att varje lördag äta lunch en timme tidigare än andra dagar skildras utförligt och Lagercrantz ser den i ett försonligt ljus, som en av de hemliga regler som håller ihop en familj. Lika väl kan den uppfattas som ett exempel på de sociala konventionernas tyranni.

Hackordningen är fastställd. Köksan Francoise grämer sig för att hon måste sänka sig till att hämta hjälp åt den sjuka kökspigan.

Den som är förtappad kan inte göra något rätt. Berättarens familj behandlar grannen Swann, som liksom Proust är judisk, nedlåtande. När berättarens grandtant får veta att Swann umgås med en markisinna, blir resultatet att markisinnan sjunker i hennes aktning.

Det är fel att ha radikala ideal, som när Saint-Loup stöder republiken. Men ordningen återställs, när man övertygas om att han gör det för att vinna egna fördelar.

Medmänsklighet finns inte. Madame Verdurin lyckas få tag på riktiga gifflar under första världskriget samma morgon som tidningarna berättar att det brittiska passagerarfartyget Lusitanias sänkts av en tysk ubåt. Hon utropar visserligen att det är förfärligt, men ”allt medan hon med munnen full yttrade dessa sorgsna ord präglades hennes ansikte snarast av mild belåtenhet, troligen förorsakad av den välsmakande giffeln som var så bra mot hennes migrän.”

Hertiginnan de Guermantes kan inte tillåta sig att bli fördröjd till en middag, därför att hennes vän Swann just berättat att han har en dödlig sjukdom. Däremot måste hon dröja, när hon upptäcker att hon tagit på sig skor i fel färg. ”Nu brådskar det inte ty det gäller en etikettsfråga och inte en döende vän” kommenterar Lagercrantz.

Stela vanor, konventioner som är viktigare än mänskliga hänsyn, snobbism och förakt för andra – det är en instängdhet som får läsaren att kippa efter luft. Vanan och konventionerna lägger ”ett istäcke över det levande vattnet” – så formulerar Lagercrantz det. I snabba associationer visar han att den instängdheten inte bara kännetecknar franska sekelskiftssalonger utan också vår moderna värld.

Proust skriver om falskheten i sin krets men hans eget verk är, säkerligen på goda grunder, falskt. Han döljer sin homosexualitet, eftersom ett avslöjande skulle leda till utstötning. Ja, han sluter till och med upp i omvärldens fördömande av homosexualiteten. Han har gjort sin judiska mor icke-judisk i boken, samtidigt som han skildrar övergrepp mot judar och pläderar för en annan syn.

Lagercrantz citerar ett avsnitt i boken som ”överraskar genom en pedagogisk tydlighet” i samhällsskildringen. Berättaren beskriver hur fattigbefolkningen i badorten Balbec står utanför hotellmatsalen, där man installerat elektriskt ljus, och tittar in på de rika. Han liknar matsalen vid ett akvarium med – för människorna utanför — besynnerliga vattendjur. Proust skriver:

”Ett socialt problem är om glasväggen alltid kommer att beskydda underdjurens gästabud eller om de fattiga som där ute i mörkret med giriga blickar betraktar härligheten inte en dag ska komma och fiska upp monstren ur akvariet för att äta upp dem.”

Så tydligt politisk är Proust sällan.

I sitt liv utanför romanen var han tidvis engagerad. Hans familj tillhörde de förmögna judiska familjer som framför allt strävade efter att assimileras och glömma det judiska arvet.

Sedan den judiske officeren Alfred Dreyfus 1894 mot sitt nekande dömts för förräderi, vällde det upp en våg av antisemitism och Prousts tidigare hållning blev omöjlig. Han var en av de första som, i slutet av 1897, startade ett upprop för att Dreyfus skulle få en ny rättegång. Det var innan Zola lät publicera sin berömda artikel J'accuse med kravet på en ny rättegång. Proust övertalade den berömde författaren Anatole France att ställa sig bakom uppropet. Några år senare lär han emellertid ha avstått från att skriva under ett nytt upprop.[4]

När han långt senare, 1919, fick det litterära Goncourtpriset anklagades han för att ha gjort sig förtjänt av det genom att ha bytt sida i Dreyfusfrågan. (Dreyfus hade frikänts 1906.) Grunden för anklagelsen var att han bara gav röst åt antidreyfusarderna i sin romanserie. Proust försvarade sig då med att han skildrade en borgerlig miljö, där nästan ingen stödde Dreyfus.

Han var motståndare till nationalism och krigshets. Under första världskriget mobiliserades författare i bägge läger för att stödja sina länders militära insatser. Så protesterade till exempel franska och engelska författare i upprop mot att tyskarna förstört katedralen i Reims. Den brittisk-irländske författaren George Bernard Shaw vägrade delta i protesten med argumentet, att det enda sättet att rädda katedralerna i Europa vore att inställa skjutandet.[5] Proust reagerade på ett liknande sätt. Han vämjdes i brev till vänner över att opinionen brydde sig mer om katedralen än om de mänskliga offren.

Och då franska författare 1919 tog initiativ till ett upprop för en författarförening under ledning av det ”segrande Frankrike, civilisationens försvarare”, vägrade Proust att skriva under. Han ville inte ha något ”Frankreich fiber alles”, skrev han i ett brev.

Ändå var Proust knappast en av de många engagerade intellektuella som kom att framträda under 1900-talet. Dels var han förmodligen alltför skygg. Dels blev han aldrig någon som förmådde ta parti.

När Dreyfus hade frikänts, angreps den tidigare försvarsministern, general Mercier, som hade varit ledande Dreyfusmotståndare, i deputeradekammaren. Proust reagerade starkt. I ett brev skrev han att ”det mest triumferande ögonblick förstörs därför att det alltid är någon som lider.”

Det är en känslighet som man önskar att alla som vill förändra världen kunde behålla — men som samtidigt förstås skulle göra det omöjligt att förändra världen!

Det enda sättet att lösa dilemmat tycks vara, att försäkra sig om att den sak man strävar för innebär att minska summan av lidande, inte att påtvinga andra lidande. Jag tänker mig att det är möjligt för dem som deltar i historiens breda och folkliga rörelser, och inte försvarar snäva minoritetsintressen.

Prousts ursprung, personlighet och samhällssituation uteslöt honom från den gemenskapen.

Kanske möts han och Olof Lagercrantz där. Under det gångna året har jag läst och läst om det Lagercrantz skrivit, så det är svårt att inte se boken också som en skildring av författaren. Även han kommer från en sluten social miljö, den adel Proust inte tillhörde men skildrade.

I den självbiografiska Min första krets finns det en skildring från ett besök hos släktingar på ett franska gods, som kunde vara tagen från Proust.

Lagercrantz är också alltid en social författare, antingen han skriver rasande inlägg mot kriget i Persiska viken eller gör djupdykningar i ett enskilt författarskap.

Även Lagercrantz skildrar slutna system med en behärskad vrede, samtidigt som han i likhet med Proust aldrig helt bryter med dem.

Och även Lagercrantz är en skribent som bara ser individer att försvara utan att finna en tillhörighet. Kanske är det därför han skriver att han känner sig som ett vilsekommet barn när han lämnar Proust.

Så givande för oss läsare, ifall den vilsenheten får honom att söka nya författarskap att göra sig hemma i.

Anders Hagström: Om Vladimir Dudintsevs roman De vita kläderna

Vladimir Dudintsev, De vita kläderna Wahlström & Widstrand

Den stalinistiska reaktionen mot Oktoberrevolutionen fick inte bara konsekvenser på det politiska området. Även vetenskapen, i synnerhet biologin, påverkades på ett förödande sätt. Om konsekvenserna av detta berättar en roman av Vladimir Dudintsev som väckte stor uppmärksamhet när det publicerades.

Före Oktoberrevolutionen hade högre utbildning varit förbehållet ett fåtal. Den stora massan av befolkningen kunde inte ens läsa eller räkna.

Större delen av vetenskapsmännen hade haft en borgerlig bakgrund och sympatiserade i den mån de tagit politisk ställning med de borgerliga partierna. Något som fått till konsekvens att personer med titlar som ”professorer” och akademiledamöter” nästan automatiskt betraktades som fiender till sovjetmakten. Många av dem såg sig tvungna att gå i landsflykt.

Bolsjevikledningen insåg dock snabbt att förföljelserna av forskarna bara kunde skada revolutionen. På partikongressen 1919 antogs en resolution som slog fast att den industriella och ekonomiska utvecklingen krävde att revolutionen använde sig av de experter ”som vi ärvt från kapitalismen trots att de ofrånkomligen är inpyrda med borgerliga tänkesätt och vanor”.

Trots den ambivalenta inställningen till den intelligentsia som ärvts från den gamla regimen hade bolsjevikerna en enorm tilltro till vetenskap och teknik, något som man fått med sig i den marxistiska modersmjölken.

Till och med under inbördeskrigets mest kritiska skede skapades en rad undervisnings- och forskningsinstitutioner. Många av dessa institutioner inrättades i palats och byggnader som exproprierats från den gamla överklassen.

Under den nya regimens första fredsår på 20-talet kunde man faktiskt tala om en vetenskaplig blomstring.

Men politisk demokrati och vetenskaplig frihet går hand i hand. Under Stalin försämrades obönhörligt villkoren för vetenskaplig forskning. Inte minst fick många tekniker och forskare bära hundhuvudet för regimens vanstyre och inkompetens.

Ett av de mest kända exemplen är den rättegång som utgjorde ett förspel till 30- talets stora utrensningsvåg, Sjachtyaffären. 1928 greps ett femtiotal ingenjörer och specialister i kolgruveindustrin anklagade för att bland annat ha iscensatt olyckor och explosioner i gruvorna. Elva av dem dömdes till döden.

Under de ofta obildade byråkrater som administrerade Sovjetunionen under Stalins ”all visa” styre sjönk kvalitén på forskningen, och det blev också fritt fram för vetenskapliga kvacksalvare som Trofim Denisovitj Lysenko.

Trofim Lysenko dök upp i rampljuset 1929. Han var en duktig om något excentrisk agronom. Uppmuntrad av partibyråkratin kom han dock snabbt göra sig ett namn som förespråkare för minst sagt omvälvande idéer inom ärftlighetslära och lantbruksvetenskap.

Idéer som Lysenko lovade regimen skulle ge stora och snabba resultat på jordbrukets område. Att han dessutom var bondson och därmed ”en äkta son av folket” gjorde inte saken sämre i partibyråkraternas ögon.

Lysenko var influerad av botanikern Ivan Mitjurin som ansåg att en växts anpassning till yttre påverkan kunde göras ärftlig och överföras till nästa generation.

Det är en idé som vanligtvis brukar tillskrivas biologen Jean-Baptiste Lamarck som var verksam under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet. Den hade stort gehör ända tills den definitivt vederlades av den mendelska ärftlighetsläran som utgör grunden till den moderna genetiken.

Mitjurin gick under period till och med så långt att han ifrågasatte den mendelska ärftlighetsläran och hävdade att den bara var tillämplig under vissa speciella villkor.

En annan och mer originell av Mitjurins idéer handlade om att växters arvsanlag kunde ändras genom ympning.

Under åberopande av Mitjurin som själv dog 1935, eller snarare genom att manipulera hans idéer, inledde Lysenko sitt angrepp på den moderna ärftlighetsläran och de genetiker som stödde sig på den.

Hans anklagelser blev allt grövre allteftersom tuppkammen växte.

Han drog sig inte ens för att anklaga sina vetenskapliga kritiker för att vara ”trotskistisk-bucharinitiska avvikare”. Mitt uppe i de stora utrensningarna och häxprocesserna mot kommunistpartiets gamla ledare var det en blodisande anklagelse som kunde leda till åratal i arbetsläger eller ett nackskott.

Lysenkos kampanj resulterade bland annat i att den mest bemärkte av de sovjetiska genetikerna, Nikolaj Vavilov, greps av säkerhetspolisen 1940. Han avled i Saratovfängelset 1943.

Uppbackad av Stalin som själv fuskade på en rad områden, kom Lysenko med tiden att få nästan diktatoriska befogenheter inom den sovjetiska biologin, till starkt men för dess utveckling.

Vid en konferens som hölls av Sovjets lantsbruksakademi i mitten av 1948 gav regimen till och med sitt uttryckliga godkännande åt Lysenkos idéer. I och med det blev den mitjurinska läran i Lysenkos tolkning det obligatoriska rättesnöret för de sovjetiska biologerna — och för alla stalinister.

Något som inte minst fick bisarra konsekvenser utanför Sovjetunionen, där kommunistpartierna var tvungna att påta sig det redan på förhand hopplösa försvaret av Lysenko.

Det var inte bara den sovjetiska vetenskapen som drabbades av Lysenko och andra kvacksalvares framfart. Det var oundvikligt att marxismen skulle komma att förknippas med deras idéer. I synnerhet som Lysenko ivrigt åberopade sig på marxismen, och, kan man tillägga, även den av Marx och Engels mycket beundrade Darwin.

Inte för att det fanns fog för dessa anspråk, vilket mer än en med kännedom om marxismen påpekat redan i början av Lysenkos karriär. Det är förvisso sant att Marx och, i synnerhet, Engels, som hade en utomordentlig naturvetenskaplig bildning, delade en rad av de felaktiga naturvetenskapliga teorier som var i svang under 1800-talet.

Men det hade varit märkligt om det förhållit sig på ett annat sätt. De insåg fuller väl att samtidens naturvetenskap kunde visa sig vara morgondagens osanningar, utan att för den skull förfalla till en relativistisk syn på kunskap som något evigt obeständigt. Men just på grund av sitt erkännande av att kunskapsprocessen innebär ett ständigt — och motsägelsefullt — sökande efter en alltmer säkerställd kunskap om verkligheten och de lagar som styr dess olika nivåer, skulle det aldrig ha fallit Marx och Engels in att försvara uppfattningar som vederlagts av senare forskning.

En av de som öppet och direkt avvisade Lysenkos idéer som icke-marxistiska var den kände amerikanske genetikern Hermann J Muller för vilken kampen mot lysenkoismen blev en av hans livs stora kampanjer.

Muller som fick Nobelpriset 1946 var själv under en större delen av sitt liv anhängare av marxismen. Vid en konferens i Moskva 1936 förklarade han öppet att lysenkoismen var raka motsatsen till marxismen.

Efter 1948 vågade dock ingen som inte var beredd att riskera sin karriär, om inte nacken, bestrida Lysenkos orätmätiga anspråk inom Sovjetunionen gränser så länge han stod under Stalins beskydd.

Det är under denna period som Vladimir Dudintsevs roman De vita kläderna utspelar sig. Huvudpersonen Fjodor Dezjkin är en ung biolog och skyddsling till en av Lysenkos närmaste män.

Han skickas iväg till en forskningsinstitution som sysslar med potatisförädling för att se till att det inte förekom några avvikelser mot den mitjurinska läran. Under vistelsen där kommer han i kontakt med Lysenkos kritiker som tvingas föra en näst intill underjordisk tillvaro och blir själv en ”avfälling”. Något som inte bara leder till obehaglig närkontakt med den sovjetiska säkerhetspolisen som vädrar ”imperialistiska konspirationer” bakom vetenskapliga diskussioner och kritik, utan också kostar honom hans karriär. Dezjkin lyckas dock klara sig undan alltför allvarliga efterräkningar och när berättelsen når sitt slut efter Stalins död verkar Lysenkos tid vara ute.

Men Lysenko skulle visa en enastående förmåga att hålla sig kvar i rampljuset. I kölvattnet på den ofullgångna uppgörelsen med Stalin som inleddes under åren efter hans död 1953, rehabiliterades förvisso en lång rad av de vetenskapsmän som drabbats av diktatorns förföljelser och Lysenkos tid verkade vara ute. Men efter en kort tids onåd återkom han i rampljuset efter att ha vunnit den nye partiledaren Chrusjtjevs förtroende.

Det var först sedan Chrusjtjov störtats på hösten 1964 som Lysenkos öde beseglades. Året därpå gjorde den sovjetiska vetenskapsakademin en speciell utredning av Lysenkos verksamhet och han avsattes från sina mest betydande poster.

Däremot fick han behålla titeln akademiledamot och befattningen som vetenskaplig föredragande vid akademins jordbruksvetenskapliga försöksstation i närheten av Moskva.

Lysenko ledde denna inte obetydliga försökstation fram till sin död 1976. Inga seriösa forskningsresultat lär dock ha levererats från detta Lysenkos sista reservat.

Vladimir Dudintsevs roman är inte bara en väldig berättelse i bokstavlig bemärkelse (drygt 700 sidor) utan också en stor roman över en epok som lämnat fruktansvärda spår efter sig.

Björn Rönnblad: Om Kristoffer Konarskis forskarrapport Jordmån för ett gott liv

Kristoffer Konarski Jordmån för ett gott liv Kommentus Förlag 1992

Tag en del doktorsavhandling som tvärvetenskapligt klarlägger orsakerna till ohälsa, tillsätt en portion statlig utredning som föreslår en åtgärdslista och krydda sedan med en radikal debattskrift med personligt färgade synpunkter på människan, samhället och politiken. Blanda.

Anrättningens fascinerande karaktär anas redan i smakbrytningen mellan dess poetiska titel Jordmån för ett gott liv och den mer byråassistentliga underrubriken ”psykosociala faktorers inverkan på folkhälsan samt åtgärdsförslag”

Boken ingår i en skriftserie som utgivits på uppdrag av regeringens folkhälsogrupp, tillsatt under den socialdemokratiska regeringen.

Författaren, Kristoffer Konarski, är docent i psykosomatik (sambandet mellan psykisk stress och kroppsliga sjukdomar) på Karolinska Institutet.

En av anledningarna till att han åtog sig uppdraget var en personlig besvikelse grundad i lång erfarenhet av att skriva vetenskapliga rapporter som bara läses av forskarkollegor och inte får effekter för samhället.

Denna ”idéskrift” skrev han i syfte att påverka.

Bitvis utmanar han i skriften invanda föreställningar på ett bra sätt. Exempelvis vänder han effektivt på begreppen sjukdom/hälsa.

Han påpekar att det finns 8 000 olika diagnoser, dvs beskrivningar av hur man blir sjuk och ställer det emot de obetydliga kunskaperna om vad i samhället som befrämjar hälsa och välbefinnande. Att klargöra det är en viktig uppgift, menar Konarski.

Detta angreppsätt applicerar han på tre områden som han menar är de viktigaste ”skyddsfaktorerna” mot ohälsa: arbete, socialt nätverk och meningsfullt sammanhang. Dessa har fått varsitt gediget avsnitt i boken.

Kapitlet om arbete/arbetslöshet och hälsa är bokens mest givande. Konarski redogör på ett förtjänstfullt sätt för de mekanismer som gör arbetslösheten till en av våra största hälsorisker.

Med utgångspunkt i tillgängliga forskningsresultat förklarar han hur ett nedbrutet människovärde kan omvandlas till både psykiska och kroppsliga sjukdomar och till och med ökad dödlighet.

Författarens förslag till lösning är att omedelbart avskaffa arbetslösheten genom fördelning av de tillgängliga jobben med förkortad arbetstid för alla. För det har han fått mottaga spott och spe från ett antal ledarreaktioner och ekonomer, och rapporten har kommit att debatteras mer än många andra av samma slag.

Slutsatsen i kapitlet om arbete är att ”marknaden inte är något som ska kunna diktera villkoren för människorna”. Hur detta ska tolkas förblir något oklart, bland annat därför att författaren ibland tycks rygga litet inför sina egna slutsatser och inte drar ut de politiska konsekvenserna.

Konarski är långt ifrån marxist, men tar sin vetenskapliga utgångspunkt i den akademiska världens avsaknad av användbara begrepp för en helhetssyn på sjukdom och hälsa.

Han menar att ”ingendera låter sig förstås enbart från någon enstaka aspekt, vare sig kroppslig, psykisk eller social”.

Sin egen grund har han i den humanism som han funnit ”inte har klarat en konfrontation med verklighetens villkor”.

Han bär den med sig och går vidare till den traditionellt naturvetenskapliga skolmedicinen som ”tenderat att se en värld utan människan”.

Konarskis bidrag till att utveckla en helhetssyn är i sig viktigt eftersom denna ambition inte växer på träd i forskarvärlden.

Resultatet är blandat. Om han lyckas bra i kapitlet om arbete övertygar han inte lika mycket i de två andra.

Svagheterna uppstår när kopplingen till empiriska fakta saknas eller är för svaga.

De idéhistoriska och filosofiska djupdykningarna är fantasieggande men blir ibland väl abstrakta. Flera gånger drar också hans egna löst grundade tyckarresonemang ned helhetsintrycket.

Språket är ett annat minus. Ett i grunden alldeles onödigt överlastat akademikerspråk avskräcker dessvärre från kontinuerlig läsning.

Det uppvägs delvis av de orienterande läsanvisningar till ”den som vill nalkas texten utifrån sitt eget perspektiv som enskild människa” som finns med i förordet. Bra.

Konarski har medvetet valt att inte kalla boken ”Strategier för ett gott liv” utan ”Jordmån” för detsamma.

Det handlar om att skapa förutsättningar, inte om att reglera uppifrån, menar han. ”Man kan avlöna statliga verk men inte sociala nätverk”.

Denna insikt står intressant nog i rätt ordentlig motsättning till den åtgärds-lista han själv presenterar i boken. Där återfinns förslag på att inrätta såväl ett Statens Resursinsititut som ett Rehabiliteringsverk och uppdrag om det ena och det andra till olika statliga myndigheter.

Måhända en påtvingad anpassning till uppdragsgivarens direktiv, eftersom sammanhanget ger intrycket att han egentligen inte tror på förslagen.

Blandad kompott, alltså, som dock definitivt bör avsmakas. Avstår man hittar man ju inte godbitarna heller. Som till exempel att i dagens enda-vägen-klimat få sig till livs lite visioner om ett annat samhälle.

Ett sådant samhälle liknar inte det som styrts av marknadskrafterna. Det måste gå att styra ett samhälle så att de humanistiska principerna får ta hand om rodret och bestämma färdriktningen.

Marknadskrafterna är ju faktiskt inte fartyget vi färdas i, utan snarare det hav som fartyget färdas på.

Ser vi det så finns det ingen anledning att låta sig drivas av dess vågor, strömmar och vindar. Varför inte hissa segel och styra. Det går faktiskt att ta sig fram även i motvind — genom att kryssa...

Det slutliga folkhälsomålet är givet: ett samhälle där alla människor ska kunna älska, arbeta och... skratta”

Bara en sådan sak.

K G Vinsa: Om Orhan Velis diktsamling  Jag lyssnar till Istanbul

Orhan Veli Jag lyssnar till Istanbul Ellerströms förlag 1992

Vi lever och dör, vi vanliga dödliga. Poeter lever så länge deras dikter lever, är de riktigt stora lever de all tid. Det är förmodligen därför de blir poeter, något annat skäl är svårt att upptäcka.

Hur länge den turkiske poeten Orhan Veli lever är i dag omöjligt att förutsäga, han har varit död alltför kort tid, drygt fyrtio år bara, men skulle man våga sig på en gissning blir det mycket länge.

Orhan Veli använder sig av de vanliga orden, talspråkets ord, inte tiodollar-orden som Ernest Hemingway kallade dem, och de vanliga orden är de livskraftiga orden.

Som exempel på detta kan man i dag se att många av Erik Lindegrens dikter åldrats just på grund av det högstämda språk han ibland använde medan Gunnar Ekelöfs dikter är lika ”fräscha” i dag som när de skrevs.

Orhan Veli är dessutom ingen akademiernas och universitetens poet, han är en poet folket läser och älskar, måhända kunde han jämföras, i det avseendet, med en Gustaf Fröding i Sverige och en Pentti Saarikoski i Finland.

Orhan Veli levde fattig och dog fattig, han hade bara några öre i fickan när han dog av alkoholförgiftning på ett sjukhus i Istanbul.

Sålunda uppfyller han alla de förväntningar man har på en poet: fattigdom, misär och alkoholism.

Men hur han nu levde är tämligen ointressant, det må litteraturforskarna få sysselsätta sig med, nånting måste dom också göra — som Artur Lundkvist säger: det intressanta är hans diktning.

Orhan Veli tillhör de turkiska modernisterna. Han räknas till de första modernisterna i Turkiet, därmed kan man anta att modernismen kom senare till Turkiet än de nordiska länderna.

Veli publicerar sin första diktsamling 1941 — i Finland hade vi redan i tidigt tjugotal en bred modernistisk grupp, gruppen kring tidskriften Ultra (Edith Södergran, Elmer Diktonius, Gunnar Björling o s v).

Bland hans föregångare finns den mer kände Nazim Hikmet, kommunisten som satt inspärrad i fängelse 13 år, och allmänt räknas som Turkiets ”store” poet.'

Hikmet skrev en bredare, om man så vill, mer anspråksfull poesi, bland annat skrev han ett nationellt epos, en sorts Turkiets historia i versform Mänskliga landskap från mitt land.

Personligen föredrar jag Orhan Veli, de lärde må tvista om ”större” eller ”mindre”, för det mesta handlar det om tycke och smak; den ende pålitlige domaren är tiden själv, eller ”Historien” som bolsjevikerna sade. Problemet är att han/hon tar så god tid på sig innan utslaget kommer.

Orhan Veli kunde kallas en poesins naivist — vad ska man annars kalla en man som skriver rader som

Varför faller regnet snett när vinden blåser?

Utrustad med ett barns ögon och med den gamle mannens vishet undersöker han livet på Istanbuls gator och torg och, inte minst, krogar. Orhan Veli är en utpräglad stadspoet, en flanör — eller hellre: en vandrare — som rör sig där människor samlas, på torgen och krogarna.

Havet upplåter han ett litet hörn åt och ett och annat träd får finnas med liksom på nåder, för att så skall vara, eller möjligtvis som kontrast, han är en mänsklighetens och det mänskliga broderskapets sångare.

Han skriver om vardagens händelser på vardagens språk, och han får de där gråa, ja, allra allra allra mest nötta och slitna orden att lysa och skimra, som om de var alldeles nya, som om han var den förste att skriva dem.

Utan att vara alltför bevandrad i det turkiska språket vågar jag uttala att översättarna gjort ett fantastiskt arbete, det är svårt att föreställa sig dikterna bättre än i denna svenska språkdräkt.

Orhan Veli vandrar och fortsätter vandra på Istanbuls gator, hans dikter lever så länge gator och krogar lever, så länge orden som han brukade lever. Låt honom tala själv:

Vad har vi inte gjort
för fosterlandet
En del av oss har dött
 andra har hållit tal
.

Och:

Nu ser jag sjaskig ut
Men när skulderna betalts
blir det kanske nya kläder och ny våning
Kanske du
inte älskar mig då heller

Läs mer om Nazim Hikmet i Per-Olof Mattsons ”Nazim Hikmet — kampens och kärlekens poet” i Fjärde internationalen nummer 3 1992

Per –Erik Wentus: Om Ur Tystnaden Vita fläckar i Finlands närhistoria

Mats Andrén, red Ur Tystnaden Vita fläckar i Finlands närhistoria Vasa, Bokprojektet Ur Tystnaden

Femtioårsminnet av det finska vinterkriget firades för några år sedan. Massmedia vällde över av skildringar om hur det egentligen var och om hur rätt allt skett.

Måhända.

Men det blev ett urval av den finländska historien som skildrades likaväl som det var en del av befolkningen som jubilerade.

Antologin Ur Tystnaden är en av de fåtaliga skildringar som skiljer sig från denna sentida hjälteoffensiv. Den är skriven av folk med olika yrken och öden. Ett är dem gemensamt — krigsmotståndet.

Finlands utrikespolitik var intill krigsslutet 1944 minst sagt omoget. ”...Bittra erfarenheter hava lärt oss att vårt framtida liv bör bygga på varaktiga, förtroendefulla förbindelser med alla grannstater...”, sade fältmarskalken Mannerheim vid världskrigets slut.

Det var då 71 000 döda och 202 000 sårade för sent. Och detta hade föregåtts av en äventyrspolitik.

Redan i april 1919 gick finska trupper in i rådskarelska Aunus. 1921 intog finska ”frihetskämpar” Uhtua kyrkby på andra sidan gränsen. Detta trots gränsfördraget året innan.

När Leo Trotskij 1919 karakteriserade ”General Mannerheim [som] sålde sina bödelstjänster med samma välvilja till tyskarna som britterna”, då beskrev han också den kommande finska utrikespolitiken.

Ännu så sent som 1927 härjade finska terrorister med attentat inne i Leningrad. När den dåvarande finske inrikesministern sökte stävja rövartågen, mördades han passande nog. När den nyvalde presidenten Stålberg i krigsgryningen till det andra världskriget lunch-talade i Berlin med orden ”...Sovjetunionens ovänner är alltid våra vänner...”, då var detta ingen innovation utan beprövad politik.

Ärkenationalismens stegring och fascismens utbredning under mellankrigstiden var således inget säreget utan ett nödvändigt uppbådande av hemmafronten. Den hade i Finland en intellektuell uppbackning bland författare och konstnärer utan motsvarighet i det övriga Norden.

Självfallet inte oemotsagt, men när den öppna fascistiska terrorn på 1930-talet stöddes från myndighetshåll genom förbud mot varje protest i samband med en rättegång, och när riksdagsledamöter kidnappades under pågående riksdagsarbete och regeringen gav order om att häkta hela riksdagsgruppen för Arbetarnas och småbrukarnas valförbund, då blev varje protest en protest i kraftig motvind.

1941 – när kriget var igång igen annonserade drygt 200 prominenta medborgare i dagspressen ”...med glädje och full tillit till det rasbefryndade tyska folkets kraft och framsynthet... när det... nu krossar bolsjevikvälet”. Detta var en god del av den finlandssvenska gräddan. 1943 samlades en ny namnadress.

Naturligtvis överlevde dessa riksdagsmän, chefredaktörer, hovrättsråd, fabrikörer och direktörer kriget. Först med återvalet av president Kekkonen 1962 tystnade denna generation krigshetsare. De var nu politiskt obehövliga för det borgerliga Finland.

Det är om dessa fläckar i den vita historieskrivningen som 21 finlandssvenska skribenter har samlat sig. Det är ett välförtjänt företag de gjort. Boken är med sina olika utgångspunkter, än ögonvittnesskildringar, än kritiska betraktelser, en god inledning till den moderna finländska historien.

Krigsmotståndet förutan finns det hos dem ytterligare ett förenande drag. De tillhör den Munsala-socialistiska traditionen.

Det är en arbetar- och småbonderiktning hemmastadd i Svensk-Österbotten. Den är och har ända sedan sin födelse i början på århundradet varit starkt pacifistiskt.

Rötterna finns till dels i Amerikas arbetarrörelse, vilka omplanterades i finländska sinnen med hemvändande utvandrare.

Faktiskt är det just detta om ger boken dess styrka. Det suddar ut den i övrigt gängse föreställningen till vänster om socialdemokratin i Finland, att Sovjetunionens utrikespolitik också alltid har varit liktydigt till fördel för andra länders arbetarklass, eller den senare täckmanteln om två systems samexistens.

Den munsalasocialistiska traditionen bryter igenom detta och blottlägger arbetares självbevarelsedrift och mänskliga humanism i all den enkelhet såsom den alltid har varit och är. Nedslagen av stalinistisk/folkdemokratisk historieuppfattning stör inte intrycken.

Vad berättar då bidragen om, förutom det som sagts ovan? Jo, om all den råhet som kriget och borgarklassen erbjuder eller tvingar folk till.

Om pojkslynglar i skyddskårsdräkt som helt ostraffat skjuter ner ryska krigsfångar en dag då dessa gräver efter matrester. Om soldaten som inte vet vad han skall svara då han som ockupant står inför karelare som frågar om han är nazist. Om koncentrationslägren med den ökände kapten Kartano och fader Tiihonen, vars specialitet var att trampa ner fångar i dikesgyttja tills de närapå kvävdes för att ta upp dem — och om igen...

Om krigsslutet då 12 000 rymt från linjerna och dubbelt så många förirrat sig i infernot och marskalken beordrar löpande krigsrätter, och där de då avrättade nu upptäcks i massgravar. Om fredsoppositionen och om skogsgardister och båtflyktingar. Om hur de fick bygga upp landet igen. Kort sagt: ”Vilken jävla frihet”.

Bäst, enklast och billigast får du boken direkt från förlaget. Pris omkring 100 finska mark exklusive porto. Skriv till Bokprojektet Ur Tystnaden, Stora-Långgatan 81 B 10, SF-651 40 Vasa, Finland.

Lars Gus Kaage: Om Konjunkturrådets rapport 1993

Hans Tson Söderström (red) Fast kurs med flytande krona Konjunkturrådets rapport 1993, SNS Förlag 1993

För den som är intresserad av att få lite mer kött på benen kring vad de massmedialt sakrosankta 113 budord som aposteln Assar Lindbeck lade fram för nationen, är Konjunkturrådets rapport 1993 en ypperlig läsning.

I år är temat Fast kurs med flytande krona. Fem ”politiskt fristående och intressemässigt obundna nationalekonomer” — Klas Eklund, Assar Lindbeck, Mats Persson, Hans Tson Söderström och Staffan Vionti — har gjort en tydlig och klar genomgång av hur borgerliga ekonomer uppfattar den djupa svenska krisen och inte minst deras lösningar på den samma.

Här hymlas det inte med de politiska recepten: ”Dra tillbaka skattehöjningarna”, ”minska samtidigt utgifterna ytterligare” och ”25 miljarder per i år i utgiftsminskningar”.

Och det är det bästa med skriften. Den är nyttig läsning för var och en som själv vill sätta sig in i hur de dagens testbilder i TV — de borgerliga nationalekonomerna — tänker. För mycket av det som de föreslår är faktiskt på väg att genomföras. Kanske inte i år, men...

Detta borde mana det fåtal radikala ekonomer som finns i Sverige — från Agneta Stark via Walter Korpi vidare över till Johan Lönnroth och Sten Ljunggren—att ta upp högerns kastade handske. När får vi se en liknande antologi?

Det är med en stor avundsjukans suck som man slår igen Konjunkturrådets rapport.



Noter

[1] Claude Mauriac, Marcel Proust i bilder och dokument, s 56 (Gleerups, 1969)

[2] Se Roger Shattuck, Proust (Fontana, 1974).

[3] Se Mauriac (1969), en bok vars främsta intresse ligger i att den innehåller dokument och långa, utförliga citat ur Prousts verk.

[4] Se Tomas von Vegesack Tankens aristokrater eller pennans betjänter (Atlantis, 1986), s. 16 ff.

[5] von Vegesack (1986) s.49.