Fjärde internationalen 2/1993

Faktadel

Innehåll


Jugoslaviens historia i årtal

500-talet: Slaverna anländer till Balkan.
800-talet: Första bulgariska riket.
900-1000-talen: Kroatiskt kungarike.
1100-talet: Kroatien förenas med Ungern.
1100-talet: Andra bulgariska riket.
1100-1300-talen: Serbiskt kungarike.
1300-talet: Bosniskt kungarike.
1389: Turkarna segrar över serberna vid slaget vid Trastfältet (i Kosovo).
1462: Turkarna erövrar Bosnien.
1500-1600-talen: Turkarna belägrar Wien 1529 och 1683. Österrikiskt-turkiskt krig. Serber flyr från turkarnas (ottomanska) välde.
1500-talet: ”Militärgränsen” mellan Österrike och ottomanska väldet skapas. Serber som flytt från turkarna bosätter sig där. Området kallas ”krajina” (gräns).
1804: Serbisk revolt mot ottomanska väldet.
1809-15: Napoleon annekterar de illyriska provinserna vid adriatiska kusten till Frankrike.
1830: Serbien får autonomi inom ottomanska väldet.
1878: Berlinkongressen: Serbiens och Montenegros självständighet erkänns. Bosnien annekteras av Österrike-Ungern.
1912: Första Balkankriget: Serbien, Grekland, Bulgarien, Montenegro i krig mot Turkiet. Serbien och Grekland vinner land, Albanien blir oberoende, Bulgarien får inte Makedonien.
1913: Andra Balkankriget: Bulgarien angriper Serbien och Grekland för att erövra Makedonien. Rumänien och Turkiet ansluter sig. Bulgarien och Turkiet besegras. Serbien stärks.
1914: 28 juni mördas den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand i Sarajevo. Bakom attentatet står storserbiska intressen och en bosnisk organisation. Första världskriget börjar.
1917: Möte på Korfu med kroater, slovener och serber. Deklarerar att de vill bilda gemensamt kungarike.
1918: De allierade segrar i första världskriget. 1 december grundas serbers, kroaters och sloveners kungarike.
1918: 90 procent av industrin i det nya kungariket är utlandsägd.
1919: De socialdemokratiska partierna och kommunistiska kärnorna går samman i Socialistiska arbetarpartiet
1920: Partiet ändrar namn till kommunistiska partiet (JKP). Partiet når stora framgångar i val; det får 59 platser i parlamentet och folklig majoritet i de stora städerna och industriorterna.
December 1920: JKP och fackföreningarna förbjuds och förföljs. Stora proteststrejker och -demonstrationer. Tiotusentals går med i JKP mellan 1918 och 1920.
1928: Stepan Radic, representant för kroatiska bondepartiet mördas i nationalförsamlingen, motsättningarna ökar mellan serbisk regering och de som vill ha ett mindre centraliserat styre.
1929 Statskupp av kungen Alexander Karadjordjevic som upprättar en diktatur. Nationalförsamlingen upplöses, liksom fackföreningar och nationella och religiösa organisationer. Konstitutionen upphävs. Den ekonomiska krisen 1929 förvärrar situationen.
1928-29: Komintern, de moskvatrogna kommunistpartiernas international, gör en ”ultravänster”-svängning och förespråkar uppror utan att ta hänsyn till konkreta förhållanden i olika länder. JKP förlorar många medlemmar vid den här tiden, bland annat på grund av inre strider. Partiet går ändå med på att mobilisera till uppror mot diktaturen. Resultatet blir att partiet helt faller samman. Josip Broz (Tito) grips i augusti 1928 och döms till fem års fängelse. Centralkommittén flyttar till Wien, och stannar där till 1937.
1934: Kungen mördas i Marseille. I valet som följer förespråkar majoriteten av JKP:s ledning att man ska stödja oberoende kandidater på en ”arbetarparti”-lista. En del av partiet under Gorkics ledning följer Kominterns direktiv och vill rösta på borgerliga kandidater. Resultatet blir att Komintern upplöser JKP:s centralkommitté och utser Gorkic till generalsekreterare och Tito till organisationssekreterare.
1936: Tito organiserar en brigad av 1500 jugoslaviska frivilliga som åker till Spanien för att strida i inbördeskriget mot fascisterna. Hälften av dem dödas i strid. Många jugoslaviska kommunister som överlever spanska inbördeskriget och flyr till Moskva likvideras i Stalins utrensningar. Tito är säkert medveten om vad som sker, men han kritiserar aldrig öppet Stalins rättegångar.
1937: JKP:s centralkommitté — under Titos ledning — flyttar tillbaka till Jugoslavien och blir alltmer oberoende från Moskva. I den gamla ledningen avsätts alla utom Tito. Alla oppositionella i partiet utesluts. JKP manar till bildandet av en ”demokratisk regering för nationell enhet och nationellt försvar”, men får inget gehör från andra partier.
Augusti 1939: Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknas mellan Sovjetunionen och Hitler-Tyskland. Stor förvirring i JKP. När Jugoslavien senare sluter en pakt med Tyskland protesterar jugoslaviska kommunister mot detta, trots Stalins linje.
Mars 1941: Jugoslaviens regering stöder axelmakterna Tyskland och Italien. Dagen därefter störtar flygvapenofficerare kungen i en kupp i protest mot detta.
April 1941: Tyska trupper invaderar Jugoslavien. Landet delas upp mellan Tyskland, Italien, Bulgarien, Ungern. I nuvarande Kroatien och större delen av Bosnien-Hercegovina upprättas en ”oberoende” kroatisk stat, under Ustasjafascisten Ante Pavelics ledning. Stalin planerar först att erkänna den nya kroatiska staten. JKP förkastar detta.
Maj 1941: JKP:s ledning möts i Zagreb efter den tyska ockupationen. Tito för fram tanken att kommunisterna själva skulle kunna ta makten, istället för att stödja det borgerliga motståndet som Komintern förespråkar.
22 juni 1941: Tyskland startar en offensiv mot Sovjetunionen.
Slutet av augusti 1941: JKP beslutar att gå ut i väpnad kamp mot tyskarna.
December 1941: Den första proletära brigaden bildas. Stalinledningen kritiserar kommunisterna för att föra kampen med alltför radikala metoder. JKP får inga vapen från Sovjetunionen. Stalin och de allierade kräver att Tito enas med de rojalistiska tjetnikerna (Četnici) under Mihailovićs ledning. Tito kräver att enandet ska ske inom kommittéerna för nationell frigörelse, som organiserar den nya samhällsmakten. Mihailović vägrar. Tjetnikerna samarbetar i praktiken ofta med fascisterna i kampen mot kommunisterna.
Januari 1942: De allierade utser Mihailović  till krigsminister. JKP svarar med att bilda AVNOJ, det antifascistiska rådet för nationell frigörelse av Jugoslavien.
Slutet av 1942: AVNOJ:s första nationella, underjordiska konferens.
Oktober 1943: Sovjetunionens och de allierades utrikesministrar möts i Moskva. De enas om att Jugoslavien efter kriget inte ska tillhöra Sovjetunionens intressesfär utan ha en koalitionsregering med borgerliga krafter. JKP telegraferar till konferensen och förklarar att de inte kommer att tillåta vare sig kungen eller exilregeringen att återvända till Jugoslavien. De hävdar att Jugoslaviens enda legala regering är den som leds av AVNOJ. Kreml telegraferar tillbaka och anklagar JKP för ”ett knivhugg i ryggen på Sovjetunionen”.
November 1943: Ett nationellt underjordiskt parlament väljs på federal bas vid AVNOJ:s andra konferens.
Oktober 1944: Partisanarmén och sovjetiska Röda Armén befriar Belgrad.
8 mars 1945: Kompromiss om en koalitionsregering. JKP behåller armén på 800 000 partisaner, och alla dubbelmaktsorganen det kontrollerar.
Oktober 1945: De sista två borgerliga ministrarna lämnar koalitionsregeringen. Den nya staten genomför socialistiska åtgärder: bankerna och produktionsmedlen nationaliseras, en jordreform genomförs, i praktiken införs monopol på utrikeshandeln.
29 november 1945: Jugoslaviska folkets federala republik utropas efter en folkomröstning.
Slutet 1945-47: Centraliserad planekonomi införs utom inom jordbruket. En socialistisk Balkanfederation diskuteras med andra kommunistpartier.
28 juni 1948: Kreml fördömer offentligt JKP:s ”nationalism”. Utrensning i JKP av dem som stöder Stalin. JKP:s femte kongress hålls och ett sista kompromissförsök görs. All kritik av Sovjetunionen undertrycks på kongressen.
27 juni 1950: Lag om arbetarsjälvstyre.
November 1952: JKP blir Jugoslaviens Kommunistiska förbund, KFJ.
Mars 1953: Stalin dör.
1954: Milovan Djilas, en av de ledande i JKP, ställs inför rätta.
1955: Chrusjtjov kommer till Jugoslavien på försoningsresa.
1955: Alliansfria rörelsen grundas i Bandung.
1956: Alliansfria rörelsen har sitt andra möte i Brioni, Jugoslavien.
1958: JKP:s sjunde kongress förklarar att självförvaltningen är ett revolutionärt mål överallt och inte bara i Jugoslavien.
1965: Ekonomiska reformer som syftar till decentralisering och ökade marknadsinslag genomförs.
1966: Rankovic, en av partiledarna, avsätts. Han är en av dem som starkast förespråkat ett centraliserat Jugoslavien, framförallt mot albanernas rättigheter i Kosovo.
1968: Studentprotester, arbetarstrejker. Fackföreningskongress kritiserar regimens ekonomiska politik hårt. Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien fördöms. Oroligheter i Kosovo.
1971-72: Den kroatiska våren, framväxten av kroatisk nationell rörelse. Förtryck och utrensningar i Kroatien, därefter i övriga republiker.
1973-74: Tidskriften Praxis angrips och förbjuds. Den studentvänster som stödde Praxis och krävde utvidgat självstyre drabbas av förtrycket.
1974: KFJ:s tionde kongress kritiserar illusioner om marknaden, och betonar partiets centraliserande roll.
1976: Lagen om det församhälleligade arbetet. Företagen bryts ned till små självstyrda enheter.
1980: Tito dör. Det offentliggörs att utlandsskulden uppgår till 20 miljarder dollar.
1981: Protester i Kosovo.
1987: Slobodan Milosevic blir partisekreterare i Serbien.
1988: Massdemonstrationer mot armén i Slovenien. — Ledningen för Vojvodina avgår. — En miljon människor demonstrerar i Serbien mot ”folkmordet på serber” i Kosovo.
1989: Ledningen i Montenegro avgår. — Gruvarbetarstrejk och massprotester i Kosovo. — Ante Markovic bildar en ny federal regering. — Sloveniens nya konstitution avskaffar partiets ledande roll. — Kosovos och Vojvodinas autonomi upphävs.
1990: Hyperinflation och hårda åtstramningsprogram. — KFJ:s sista kongress bryts upp, sedan slovenerna lämnat salen. — Undantagstillstånd i Kosovo. Den serbiska nationalförsamlingen upplöser regeringen och parlamentet i Kosovo. Vid ett hemligt möte utropar de albanska ledamöterna i Kosovo-församlingen republiken Kosovo, oberoende från Serbien. — Val i Kroatien. — I augusti de första striderna kring Knin, i serbdominerad del av Kroatien. — Val i Serbien. Milosevic väljs till president. — Slovenien håller folkomröstning, där en majoritet röstar för oberoende.
1991: I mars omfattande studentdemonstrationer i Belgrad, fyradagars-gatuparlament. — Krajina förklarar sig oberoende från Kroatien. — 25 juni förklarar sig Kroatien och Slovenien självständiga. Armén går in i Slovenien, kriget varar bara ett par veckor. — Makedonien håller folkomröstning om självständighet. — Kroatiens president Franjo Tudjman och den serbiske presidenten Milosevic möts i hemlighet för att diskutera Bosnien-Hercegovinas uppdelning. — FN inför vapenembargo.
1992: Tyskland blir det första land som erkänner Kroatien och Slovenien. — Serbien och Montenegro bildar ”Jugoslaviska federationen”, ofta kallad rest Jugoslavien. — FN inför sanktioner mot Serbien. — Bosnien håller folkomröstning om självständighet. Serberna bojkottar. EG erkänner Bosnien-Hercegovina. Kriget börjar strax därefter. — I maj juni belägras Sarajevo. — Tudjman vinner de första valen i det självständiga Kroatien. — I augusti ger FN:s säkerhetsråd klartecken för militär intervention för att säkra humanitär hjälp. — I augusti inleds fredskonferens i London, ska följas av många förhandlingsrundor. — I september utesluts rest-Jugoslavien ur FN.
1993: I april erkänner FN Makedonien. — I maj förkastas slutligen den så kallade Vance-Owen-planen. En ny stormaktsplan framläggs, vilken innebär en uppdelning av Bosnien-Hercegovina i tre etniska delar.

Republiker och provinser i det gamla Jugoslavien

I Titos andra Jugoslavien fanns det sex republiker: Serbien, Kroatien, Slovenien, Makedonien, Montenegro och Bosnien-Herzegovina. Dessutom fanns det inom republiken Serbien två självständiga provinser: Vojvodina och Kosovo. Med undantag för Serbien och Montenegro existerade de olika republikerna inte som självständiga stater då Jugoslavien bildades. Men uppdelningen motsvarade ändå de ”historiska” regionerna, vilka med varierande grad hade en administrativ autonomi inom de riken som behärskat dem.

Religioner

Grekisk-ortodoxa: 45,4 % (serber, montenegriner, makedonier och minoriteter);

Katoliker: 30,8 % (kroater, slovener och minoriteter);

Muslimer: 17 % (däribland de muslimer som betraktas som en specifik etnisk grupp av islamiserade slaver, liksom icke-slaver som albaner och turkar).

Observera att detta är de religiösa huvudgrupperna, d v s alla albaner är inte muslimer, alla makedonier är inte grekisk-ortodoxa etc. Fram till 1800-talet var den religiösa tillhörigheten det som främst lade grunden for den etniska differentieringen. De (ortodoxa) serberna har emellertid en starkare identitet än så.

Officiella språk

Slovenska talas i Slovenien och i vissa områden i Österrike och Italien.

”Serbo-Kroatiska” eller ”kroatiska/serbiska” (med två alfabet, latinskt och kyrilliskt) används i Serbien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Makedonien.

Makedoniska (som liknar bulgariska) talas i Makedonien.

Albanska och ungerska hade en ställning som halvofficiella språk på federal nivå (rätten att få offentliga texter översatta till eller att fa försvara sig i domstol på dessa språk; lokala kulturella rättigheter). Andra minoritetsspråk hade också en officiell status i vissa republiker, vid sidan om respektive republiks huvudspråk.

Befolkning

Följande statistik är från 1991 respektive 1992. Kosovo (eller Kosovo-Metohija) liksom Vojvodina var självständiga provinser inom Serbien (som här räknas exklusive de två). Beteckningen jugoslaver kommer från vad folk själva betraktade sig som i folkräkningen.

Ex-Jugoslavien

Yta (km2): 255 804
Befolkning: 23 529 000
Serber 36,2%
Kroater 19,6%
Muslimer 9,8%
Albaner (ca) 9,1%
Slovener 7,3%
Makedonier 5,6%
Jugoslaver 2,9%
Montenegriner 2,2%
Ungrare 1,4%
Övriga 5,9%

Bosnien-Herzegovina

Huvudstad: Sarajevo
Yta (km2): 51 121
Befolkning:        4 760 000
Serber 31,4%
Kroater 17,3%
Muslimer 43,7%
Jugoslaver 5,5%
Övriga 2,1%

Kroatien

Huvudstad: Zagreb
Yta (km2): 56 538
Befolkning:      4 550 000
Serber 12,2%
Kroater 77,9%
Jugoslaver 2,2%
Övriga 7,7%

Kosovo

Huvudstad: Pristina
Yta (km2): 10 900
Befolkning:    1 950 000
Serber  10,0%
Muslimer 2,9%
Albaner 82,2%
Zigenare 2,2%
Övriga 2,7%

Makedonien

Huvudstad: Skopje
Yta (km2): 25 713
Befolkning:  2 034 000
Serber 2,2%
Albaner 21,0%
Makedonier 64,6%
Turkar 4,8%
Zigenare 2,7%
Övriga 4,7%

Montenegro

Huvudstad: Titograd
Yta (km2): 13 812
Befolkning:  615 000
Serber 9,3%
Muslimer 3,0%
Albaner (ca) 6,6%
Jugoslaver 4,2%
Montenegriner 68,i%
Övriga 5,9%

Serbien

Huvudstad: Belgrad
Yta (km2): 56 000
Befolkning:      5 824 000
Serber 87,3%
Muslimer 3,0%
Albaner (ca) 1,3%
Jugoslaver 2,5%
Zigenare 1,2%
Övriga 4,7%

Slovenien

Huvudstad: Ljubjana
Yta (km2): 20 251
Befolkning:      1 963 000
Serber 2,4%
Kroater 2,7%
Muslimer 1,4%
Slovener 87,6%
Övriga 5,9%

Vojvodina

Huvudstad: Novi Sad
Yta (km2): 21 800
Befolkning:      2 013 000
Serber 57,3%
Kroater 3,7%
Jugoslaver 18,4%
Montenegriner 2,2%
Ungrare 16,9%
Rumäner 1,9%
Zigenare 1,2%
Slovaker 3,2%
Övriga 5,2%

Lästips om Jugoslavien

Den historiska bakgrunden

Fred Singleton, A Short History of the Yugoslav Peoples (Cambridge University Press, 1985). Från 400-talet till åren strax efter Titos död 1980.

Fernando Claudin, Krisen i den kommunistiska rörelsen, band 2 (Röda Rummet, 1980). Innehåller avsnitt om motsättningen mellan Stalin-byråkratin och jugoslaviska kommunistpartiet.

Milovan Djilas, Titoen kritisk biografi (Tiden, 1981). En bok av den mest kände oppositionelle från Titos Jugoslavien.

Wlodzimierz Brus, Östeuropas ekonomiska historia efter 1945 (Liber, 1983).

Catherine Samary, Le marché contre l'autogestion — l'expérience yugoslave (La Brèche, XX 1988). Om självstyressystemet, marknadsreformerna och den ekonomiska krisen på 80-talet.

Om Jugoslaviens sönderfall

Sören Sommelius, Sista resan tillJugoslavien (Carlssons, 1992).

Per Svensson, Hem till kriget — ett reportage från Kroatien och Bosnien-Hercegovina (Bonnier Alba, 1992).

Branka Magas, The Destruction of Yugoslavia, Tracking The Break-up 1980-92 (Verso, 1993).

Branka Magas, The Destruction of Bosnia-Hercegovina, New Left Review nr 196 november-december 1992

Misha Glenny, The Fall of Yugoslavia, The Third Balkan War (Penguin, 1992).

Sabrina P. Ramet, Nationalism and Federalism in Yugoslavia 1962-91 (Indiana University Press, 1992).

Örjan Sturesjö, Jugoslavien — konflikt utan slut, Världspolitikens dagsfrågor 7-8/1992. Utges av Utrikespolitiska institutet.

Mary Kaldor, Yugoslavia and the new Nationalism, New Left Review nr 197, januari-februari 1993.

Henricson-Cullberg, Schierup m.fl. Efter Jugoslavien? Konfliktläkning i Kroatien, Slovenien och Serbien, september 1991. TFF.

Henricson-Cullberg, Schierup m.fl. Förhindra krig i Kosovo (TFF, 1992).

Håkan Wiberg, Jugoslaviens söndersprängning (TFF, 1992).

Ord- och namnförklaringar

Alliansfria rörelsen Initierad av Tito 1955-56 tillsammans med Indiens Nehru och Indonesiens Sukarno i motsättning till Kalla kriget och för att ge tredje världens länder större betydelse. Den alliansfria rörelsen tog aldrig klassmässig ställning till de inblandade regimerna. Rörelsens höjdpunkt kom under 70-talet, då den ofta ingick allians med Sovjetblocket i omröstningarna i Förenta Nationerna.

Antifascistiska rådet for Jugoslaviens nationella befrielse, AVNOJ. Ett federativt underjordiskt parlament som organiserades i Jugoslavien under andra världskriget av de kommunistledda partisanerna.

Baltikum De tre baltiska republikerna (Estland, Lettland och Litauen) tvångsannekterades och tvångsanslöts till Sovjetunionen av den stalinistiska regimen 1940, efter under-tecknandet av den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten.

Tjetniker Medlemmar av en anti-fascistisk motståndsstyrka i Jugoslavien under andra världskriget, baserad på den serbiska officerskåren i armen före kriget. Lojala gentemot den Londonstödda kungen, leddes av Droza Mihailović och enade enbart serber mot andra ”fiendefolk”. De slogs mot den tyska ockupationen, men samarbetade också med den tyska armén gentemot Titos partisaner.

Chrusjtjov, Nikita (1894-1971) Gick med i bolsjevikpartiet i Ryssland 1918 och gjorde karriär under Stalin. Efter Stalins död (1953) blev han kommunistpartiets förste sekreterare och sedan premiärminister. Inledde en avstalinisering och tog i en hemlig rapport avstånd från ”personkulten” och brotten under Stalin. Hans fredliga samexistens-politik med USA ledde till konflikt mellan Kina och Sovjetunionen. Försökte sluta fred med Tito. Tvingades avgå 1964.

Cicak, Ivan Zvonimir. En av studentrepresentanterna från den kroatiska rörelsen 1971, i dag ledare för det kroatiska bondepartiet. Cicak har varit mycket kritisk mot Kroatiens president, Tudjman.

Dalmatien Historisk provins och naturregion på den adriatiska kusten, framför allt kring staden Dubrovnik. Dalmatien styrdes under medeltiden av Venedig, 1809-13 av Napoleon (som ”Illyrien”) och under 1800-talet av Österrike. Under det andra Jugoslavien var den en del av den kroatiska republiken.

Demos Högerkoalition som tog makten i Slovenien efter de första fria valen 1990; föll samman 1991-92.

Dimitrov, Georgij Bulgar (1882-1949) som vid 20 års ålder anslöt sig till den revolutionära rörelsen. Tog ställning mot första världskriget, ledare för det bulgariska kommunistpartiet, fängslades i Tyskland och blev ordförande för Komintern 1935, då han levde i Sovjetunionen. Återvände till Bulgarien efter andra världskriget för att leda såväl parti som stat från 1944. Premiärminister från 1946 fram till sin död.

Djilas, Milovan Född i Montenegro 1911. Samarbetade med Tito från 1936. Medlem av JKP:s centralkommitté från 1937 och av dess politbyrå från 1941, ordförande för den Nationella federala församlingen 1953. Avsattes från sina poster 1954 och satt i fängelse fram till 1966. Försvarar teorin om att kommunistpartiets byråkrati utgör en ny samhällsklass. Författare (översatt till svenska).

Draskovic, Vuk Författare och ledare för den serbiska förnyelserörelsen, en organisation bildad efter 1990. Draskovic sluter upp bakom den chetniska traditionen. Programmatiskt har han under krigets gång gått från ett mer nationalistiskt och storserbiskt perspektiv till att under demonstrationerna sommaren 1991 förespråka fred.

Federation Skillnaden mellan federation och konfederation är numera rätt flytande. Bägge begreppen betecknar en sammanslutning av stater med någon form av centralmakt. Konfederation brukar ses som lösligare än en federation. USA och tidigare Jugoslavien var federationer, Schweiz kallar sig konfederation. I debatten i slutet på 80-talet i tidigare

Jugoslavien föreslog Sloveniens och Kroatiens representanter att federationen skulle omvandlas till en konfederation.

Förbundet for ett jugoslaviskt demokratiskt initiativ Bildat i slutet av 1980-talet, främst för att stödja en demokratisk lösning på den serb-albanska konflikten i Kosovo. Den kroatiske ekonomen Branko Horvat var en av mest framstående grundarna och ledarna.

Lagen om församhälleligat arbete från 1976 inrättade ”grundorganisationer for det församhälleligade arbetet” som bestod av små produktions- och serviceenheter (ett litet företag eller en enskild verkstad på ett företag). De fick”eget budgetansvar” och fick själva upprätta samarbete med andra enheter.

Habsburg Den habsburgska ätten regerade över Österrike från 1278 till 1918 och över Spanien från 1504 till 1713. Ur ätten kom praktiskt taget alla Tysklands kejsare från 1440 och ända tills Napoleon I upplöst det tyska imperiet 1806. Vid sin stormaktstid under 1 500-talet härskade huset Habsburg över nästan hela Europa, västra Medelhavet och Amerika. Från 1867 till 1918 härskade den över Österrike-Ungern.

Jakobinerna var en av de strömningar som ledde franska revolutionen, dit bl a Danton och Robespierre hörde. Används för att beteckna centristiska strömningar i stater eller i partier.

Illyrien Gammalt namn på den nordvästra balkanregionen (ursprungligen hemort för de indoeuropeiska illyrierna, senare en romersk provins) som senare blev en del av Jugoslavien. Det forna Illyrien innefattade dagens Dalmatien, Slovenien, det kroatiska Istrien och delar av Bosnien-Herzegovina. Nordvästra Illyrien förblev under ungerskt styre under 1500-talet när övriga delar erövrades av det ottomanska riket. Under det franska styret 1809-13 kallades Dalmatien för Illyrien. Illyrianism kallades den kulturella och politiska rörelse som i slutet av föna seklet förespråkade enhet mellan slaverna i Syd, i synnerhet genom att frigöra kroater och serber från det österrikiskt-ungerska kejsardömet och förena dem med Serbien.

Jaltakonferensen Den 4-11 februari 1945 träffades Stalin, Roosevelt och Churchill i sovjetiska Jalta på Krimhalvön (i dagens Ukraina). Med utgångspunkt i det annalkande tyska nederlaget i andra världskriget, slöts ett avtal, framförhandlat över de berörda folkens huvuden, som definierade stormakternas respektive inflytelsesfärer. Medan Sovjetunionen skulle få behålla kontrollen över de delar av Central- och Östeuropa som Röda Armén trängt in i, överlämnade Stalin till västmakterna helt eller delvis de länder där det funnits ett starkt, kommunistlett motstånd mot den tyska eller japanska ockupationen och en framgångsrik och självständig befrielsekamp (t ex Jugoslavien, Grekland, Kina och Vietnam). Dessa revolutionära rörelsen framtid utmanades alltså av den sovjetiska diplomatin. Jaltaavtalet slutfördes vid Pots-damkonferensen i östra Tyskland (17 juli-2 augusti 1945), då Tysklands och Polens öden beseglades.

Jugoslavien Ett land i sydöstra Europa, främst på Balkanhalvön, gränsade till Albanien, Grekland, Bulgarien, Rumänien, Ungern, Österrike och Italien. Gränserna i denna del av Europa har varit mycket instabila, och namnet ”Jugoslavien” har bara använts under relativt korta perioder. Det ”första” Jugoslavien är Serbers, kroaters och sloveners kungadöme, grundat 1 december 1918 och 1929 omdöpt till Kungadömet Jugoslavien. Det ”andra” Jugoslavvien är den Socialistiska federala republiken Jugoslavien, utropad 29 november 1945. Den bestod av sex republiker (Bosnien-Herzegovina, Kroatien, Makedomen, Montenegro, Slovenien och Serbien) samt två ”självständiga provinser” i Serbien (Kosovo och Vojvodina). Den 27 april 1992, när denna stat höll på att falla samman, utropades ett ”tredje” Jugoslavien i Belgrad, som bara innefattade Serbien och Montenegro. President blev författaren Cosic; premiärminister serb-amerikanen Panic. Den serbiske presidenten Milosevic hävdar att detta, det tredje Jugoslavien, är den rättmätiga arvtagaren till det tidigare och därför bör få plats i Förenta Nationerna. Hittills har FN förkastat kravet.

Juni 1968 motsvarigheten till det franska ”maj 68”. De största universiteten ockuperades och arbetarstrejker spreds. Ledande marxistiska intellektuella deltog i rörelsen. Det var en internationalistisk, demokratisk och humanistisk rörelse, som ville ha ett partisystem baserat på självförvaltningen. Den var fientlig till marknadsreformer och privatiseringar. Förutom jämlikhetskrav och krav på sociala förbättringar, var dess främsta paroll: ”Självförvaltning nedifrån och upp! Ned med den röda byråkratin!”

Jus solis När det gäller rätt till medborgarskap praktiserar man på många håll jus solis, som baseras på boende. De som bott länge i ett land och barn som fötts där får rätt till medborgarskap. Detta står i motsättning till jus sanguinis, en etniskt färgad syn på medborgarskap som bara erkänner blodsrättigheter.

Karadjordjevic, Alexander Serbisk härskare över det första Jugoslavien. Styrde 19211934, först som konstitutionell monark och ledde från 1929 diktaturen. Mördades 1934.

Kardelj, Edvard Sloven (1910-79) som gick med i JKP 1928, grundade det slovenska kommunistpartiet 1937 och blev medlem av JKP:s politbyrå. Han organiserade partisanernas uppror 1941. 1945 blev han premiärminister (och förblev så fram till sin död). Han var en av den jugoslaviska kommunismens och framför allt självförvaltningens mest betydande teoretiker.

Kominform var en “informationsbyrå” för det sovjetiska, bulgariska, rumänska, ungerska, polska, tjeckoslovakiska, franska, italienska och jugoslaviska kommunistpartiet. Bildades i Polen 1947 och ersatte Komintern, som Stalin enväldigt upplöst 1943. Den sovjetiska byråkratin kontrollerade den och utnyttjade den för att kunna genomtvinga sina direktiv i de övriga partierna. JKP uteslöts från Kominform 1948. Kominform upplöstes 1956.

Komintern, kommunistiska (tredje) internationalen, grundades i Moskva 1919 som ett internationellt centrum för revolutionära socialister och som ersättning för andra internationalen, som klappat ihop 1914 när många av de ingående partierna stödde sina respektive regeringar i det första världskriget. Den omvandlades under 1920-talet till det diplomatiskt instrument för den stalinistiska sovjetiska byråkratin. Formellt upplöst 1943, ersattes 1947 av Kominform.

Kommandoekonomi Den byråkratiska versionen (av stalinistiskt ursprung) av en planerad ekonomi, som fungerar uppifrån-och-ned genom administrativa order. I motsättning till en ”marknadsekonomi”, men också till en demokratisk, socialistisk planering, där alla beslut tas på ”gräsrotsnivå” och ”ekonomiska instrument” (skatter, lån, priser och order) används för att uppnå planens målsättningar.

Konfederation, se federation.

Kosovo Under medeltiden i hjärtat av det serbiska kungadömet och platsen för det historiska nederlaget mot det ottomanska riket 1389. I det andra Jugoslavien var det en av Serbiens två ”autonoma provinser”; 80 procent av invånarna är albaner. 1989 avskaffade Serbien Kosovos självständighet.

Krajina Det serbiska ordet för ”gräns”. Under det österrikisk-ungerska riket var Krajina en sorts buffertzon för dem som flydde från det ottomanska riket; här fick de en speciell status som krigare-bönder under österrikisk administration — samma garantier fick kosackerna i Ukraina (som också betyder gräns) av Ryssland.

Kroatiska Banovina I Kroatien upprättades 1939 ett vicekungadöme — det regerades av ett råd eller församling och, i kungens namn, av en ”ban” (en vicekung; därav namnet banovina) — som innefattade dagens Kroatien och delar av centrala Bosnien. Detta var det enda försöket att inrätta en självständig region i det första Jugoslavien (där alla andra nationella delningar var rent administrativa).

Kroatiska bondepartiet I det första Jugoslavien ett betydelsefullt parti lett av Radic, en deputerade som förespråkade ett federalistiskt Jugoslavien. Radic mördades under den monarkistiska diktaturen. I dag har namnet tagits av ett nytt om än marginellt parti lett av Ivan-Zvonimir Cicak.

Kroatiska våren, den kroatiska nationella rörelse 1971, som krävde en mer drastisk ekonomisk decentralisering, i synnerhet att republikerna själva skulle få kontrollen över valutareserverna.

Makedonien En av de sex republiker som bildade det andra Jugoslavien. Makedonien var ett gammalt kungadöme norr om Grekland, som under en kort tid på 300-talet f kr under Alexander härskade och helleniserade Mindre Asien, Persien, Syrien och Egypten. I modern tid hänförs namnet till en större region och dess slaviska folk, som inte bara bor i Makedonien i f d Jugoslavien utan också i delar av Bulgarien och Grekland. Den grekiska rörelsen förnekar i dag Makedoniens rätt till sitt namn och Makedonien har drabbats av ett förenat serbiskt-grekiskt embargo.

Markovic, Ante Den siste jugoslaviske federale premiärministern (1989). Genomförde en svångremspolitik för att 8 bukt med hyperinflationen, men stötte på motstånd från republikerna och bemöttes med strejker. Tog initiativ till Reformpartiet, ett marknadsvänligt parti med visst stöd i framför allt Bosnien-Herzegovina.

Mencinger, Joze Ekonom, Sloveniens premiärminister 1990. Avgick 1991.

Mihailović, Droza Serbisk general, som ledde tjetnikerna under andra världskriget.

Milosevic, Slobodan Serbisk ledare som blev förste sekreterare för det serbiska kommunistpartiet 1987. Tog initiativ till en centralisering av republiken, vilket i synnerhet Kosovo-provinsen förlorade på. Valdes 1990 till Serbiens president.

Mocnik, Rastko Ledare för Sloveniens socialdemokratiska förbund.

Nagy, Imre (1896-1958) Ungersk socialist och kommunist som deltog i Béla Kuns revolutionära regering 1919. I exil i Moskva. Återvände till Ungern 1944. Motsatte sig den tvångskollektivisering och industrialisering enligt sovjetisk modell som Rakosiregeringen genomförde. Fick först stöd av Chrusjtjov och blev landets ledare 1953, då han genomförde en begränsad liberalisering och avstalinisering. Men oppositionen inom partiet tvingade honom att avgå och han uteslöts ur partiet 1955. När det anti-stalinistiska upproret bröt ut 1956 och arbetarråd bildades mot den sovjetiska militära interventionen kom han åter i förgrunden. Han ställde sig i spetsen för upproret, som krävde ett flerpartisystem, nationellt oberoende och neutralitet samt att Warszawa-paktens trupper skulle dras tillbaka (i vars namn den sovjetiska armén intervenerat). I Moskva betecknades upproret som en kontrarevolution och blev förevändning för en andra sovjetisk militär inmarsch den 4 november — Nagy störtades och i hans ställe kom Janos Kadar. Nagy tog sin tillflykt till den jugoslaviska ambassaden, men gav sedan upp och deporterades till Rumänien. Han dömdes till döden och hängdes efter en hemlig rättegång 1958.

Nomenklatura kallas den byråkratiska apparat som först utvecklades i Sovjetunionen och senare i de andra byråkratiska staterna, och där alla ansvarsposter inom staten, partiet och ekonomin tillsätts uppifrån.

Ottomanska riket Det turkiska rike som började byggas upp under 1300-talet. Stormakt kring Medelhavet, fortsättningen på det Östromerska riket och det arabiska kalifatet. Vid sin störmaktstid under 1600-talet härskade det över stora delar av sydöstra Europa, Mellanöstern och Nordafrika; även nästan hela det landområde som senare blev Jugoslavien.

Panslavism Ideologi som vill förena alla slaviska folk (ryssar, bjelorysar, ukrainare, tjecker, slovaker, slovener, serber, kroater, makedonier och bulgarer) under ett politiskt system.

Partisaner I Jugoslavien (men också i länder som Frankrike, Italien och Grekland) namnet på de väpnade kommunistledda motståndstrupper som bekämpade den nazistiska ockupationen. I Jugoslavien bildade partisanerna under Titos ledning en ny regering i de befriade områdena, som vilade på en folklig, långtgående, federativt uppbyggd armé. Ledningen för armén bestod nästan uteslutande av kommunistpartiets ledare.

Pavelic, Ante Kroat (1889-1959) som 1929 blev ledare för den nationalistiska ultrahögerrörelsen Ustasja som bekämpade den serbiska centralismen i det första Jugoslavien. Pavelic ledde den ”oberoende kroatiska staten” (1941-45), en quislingregim på de italienska fascisternas och tyska nazisternas sida under andra världskriget. Han flydde till Argentina 1945 och bosatte sig sedan i Francos Spanien.

Pijade, Moshe En av de kommunistiska ledarna under den jugoslaviska revolutionen. Han var jude och dog under den nya regimens första år.

Planinc, Milka Kroat, Jugoslaviens premiärminister under 1980-talet. Förespråkade en marknadsanpassad politik.

Pragvåren Den omfattande rörelsen mot liberalisering i Tjeckoslovakien som krossades brutalt av sovjetiska stridsvagnar i augusti 1968.

Praxis var namnet på en tidskrift som grundades 1964 och som publicerade många av de mest framstående marxistiska intellektuella. Under 60-talet gick friheten att resa från och till Väst hand i hand med en anmärkningsvärd tolerans gentemot oberoende tidskrifter. Idéströmningen kring Praxis organiserade årligen internationella möten (”sommarskolor”) på ön Korcula, där många från västvärldens anti-stalinistiska vänster deltog. Tidskriftens ideologi var en internationalistisk, humanistisk, demokratisk och självförvaltningsvänlig marxism. De intellektuella som deltog påverkade en hel generation studenter, vilka visade sin radikalism under protesterna i juni 1968. Ledarna för Praxis ställdes därför till ansvar för den stora studentrörelsen, som var internationalistisk och fientligt inställd till marknadsreformer. Efter rörelsens nederlag, förtrycktes Praxis-gruppen, tidskriften upphörde att komma ut i Jugoslavien efter 1975 och sommarskolan på Korcula upphörde. Gruppens medlemmar utvecklades åt olika håll. En del, såsom Markovic, var 1981 med om att i London lansera en tidskrift, Praxis International.

Sanjak Område mellan Serbien och Montenegro där många muslimer bor.

Självförvaltande intressesamfund Utifrån Lagen om församhälleligat arbete från 1976, har dessa ”samfund” styrt den kollektiva konsumtionen på det lokala planet och organiserat arbetarna och brukarna inom samhällsservicen (framför allt när det gäller hälsovård, fritid, barnomsorg, bostäder o s v). Trots att dessa var mycket byråkratiserade, möjliggjorde de en utbyggd samhällsservice till landsbygden.

Serbiska autonoma republiker I Kroatien och Bosnien-Herzegovina finns områden som ”befriats” av serbiska nationalistiska trupper och som förklarats som ”oberoende” republiker. Inget av dessa territorier är etniskt homogena; i vissa är serberna inte ens i majoritet. I ”republikerna” har blodiga ”etniska rensningar” ägt rum — en politisk terrorism i ordets verkliga bemärkelse, som inte bara använts mot icke-serber utan också mot de serber som gjort motstånd mot den.

Serbiens demokratiska forum i Kroatien Grundat i början av 1990, lett av Milorad Pupovats. En självförsvarsforum för de kroatiska serberna, mot såväl den kroatiska nationalismen som tanken på ett Storserbien.

Seselj, Vojislav Ledare för den extrema flygeln i dagens ”chetniska” strömning; allierad med Milosevic. Hans paramilitära grupper har varit mycket aktiva i den ”Storserbiska” offensiven.

Slaver Medlemmar av den största folk- och språkgruppen i Central- och Östeuropa och framför allt i Jugoslavien: Sydslaver (slovener, kroater, serber, makedonier och bulgarer), västslaver (polacker, tjecker, slovaker och sorber) och östslaver (ryssar, ukrainare och vitryssar). 1960 fanns det omkring 226 miljoner slaver i Europa/asien (varav 116 miljoner i Sovjetunionen) och 10 miljoner på annat håll (de flesta i USA och Australien).

Sociopolitiska organisationer De sociopolitiska organisationerna omfattar medlemmar i kommunistpartiet och dess satellitorganisationer (socialistalliansen, fackföreningarna, krigsveteranerna, kvinnorna och ungdomarna). De deltar i de olika politiska organen, men genom den kontroll som kommunistpartiet har över de olika massorganisationerna, förstärks partiets makt.

Sloveniens socialdemokratiska förbund En liten utomparlamentarisk organisation vars projekt är att förena intelligentian från juni 1968, fackföreningsfolk och de som förespråkar en ”självförvaltande socialism”.

Starcevic, Ante Kroatisk 1800-talsintellektuell. Då förutsåg en minoritet av den kroatiska intelligentian att en liten kroatisk nationalstat skulle bildas (medan majoriteten förespråkade en större jugoslavisk stat). Starcevics rasistiska och anti-serbiska verk inspirerade senare Ante Pavelic och hans anhängare i Ustasja.

Teherankonferensen 28 november-1 december 1943 träffades de Stalin, Roosevelt och Churchill för första gången. Förutom beslutet om att öppna en ny front i väster (genom läandsättningen i Frankrike), inleddes hemliga förhandlingar om uppdelningen av världen i inflytelsesfärer efter kriget. Förhandlingarna fortsatte under Jaltakonferensen.

Tito, Josip f. Broz (1892-1980). Tito blev den viktigaste historiska ledaren för den jugoslaviska kommunismen och för det andra Jugoslavien. Satt i fängslad i Ryssland under det första världskriget och slöt upp bakom bolsjevikerna. Medlem av det jugoslaviska kommunistpartiets (JKP) högsta ledning 1920. Gick under jorden 1934 och fängslades senare av diktaturen. 1936 blev han JKP:s generalsekreterare. Återvände 1937 till Jugoslavien med uppdraget att rekryterade frivilliga till de internationella brigaderna i det spanska inbördeskriget. Organiserade även en underjordisk centralkommitté som var aktiv i landet och mer oberoende från Moskva. Under andra världskriget ledde han partisanerna. 1946 ledde han den nya regeringen. Efter en våldsam konflikt med Stalin och som 1948 blev offentlig, ”försonades” han 1955 med Chrusjtjov. 1953 blev han Jugoslaviens president, en post som han fortfarande innehade vid sin död 1980.

Tudjman, Franjo Tidigare partisan och medlem av JKP, beskylldes för nationalism och bestraffades efter den ”kroatiska våren” 1971. Som historiker anslöt han sig till den ”revisionistiska” strömning som förnekade det oerhörda folkmord som begicks under Ustasja-staten. Blev nationalist på yttersta högerkanten. 1991 blev han president för det då nyss självständiga Kroatien, som mycket auktoritär ledare för den Kroatiska demokratiska samhälleligheten (HDZ).

Tvångskollektivisering Tvingar på bönderna en kollektivisering av jordbruket, utan deras samtycke. En sådan extrem och dödlig politik genomfördes av den stalinistiska regimen i Sovjetunionen på slutet av 20- och början av 30-talet. Den stalinistiska ledningen hetsade mot ”kulakfaran” (kulaker = välbärgade bönder), dödade verkliga eller påhittade klassfiender, ökade påtryckningarna på bönderna till den punkt där man kan tala om statsterrorism mot bönderna. En mildare form av tvångskollektivisering genomfördes i Jugoslavien mellan 1950 och 1953.

Ustasja Från det kroatiska ordet för ”rebell”. Medlem av en organisation inom den kroatiska, nationalistiska yttersta högern, bildad 1929 med Ante Pavelic som främsta ledare. Under andra världskriget upprättades i Kroatien och Bosnien-Herzegovina en ”självständig kroatisk stat”, först under italiensk och sedan under tysk ockupation i samarbete med fascisterna. Dalmatien ingick inte, utan ”avträddes” till Mussolinis Italien. Förutom att slåss mot de kommunistledda partisanerna, begick de ett blodigt folkmord mot judar, zigenare och serber — omkring 400 000 utrotades, vilket gjorde Ustasja-staten till den blodigaste staten i det fascistiska Europa (vid sidan av Tyskland).

Vojvodina En av de två ”självständiga provinserna” i Serbien.

Österrike-Ungern, kejsardöme bildat 1867 som en följd av ”kompromissen” mellan den habsburgska monarkin och den upproriska ungerska jordadeln. En ”dubbelmonarki i vilken de två autonoma österrikiska och ungerska staterna hade gemensam kejsare, armé, utrikespolitik och tullunion. En flernationell, flerspråkig och multireligiöst konglomerat som härskade över dagens Slovenien, Kroatien och Bosnien-Herzegovina och det serbiska Vojvodina. Det skakades från 1890-talet av de folk som krävde politisk och kulturell självständighet (tjecker, slovener, korater etc) och föll samman 1918 efter nederlaget i första världskriget.