Ur Fjärde internationalen 3/1993

Mats Bladh

Demokrati är institutionaliserad klasskamp!

Demokrati är en statsform, en maktstruktur. Den kan vara mer eller mindre folklig både vad gäller bemanning, aktivitet och legitimitet, men den handlar alltid om en uppdelning mellan styrande och styrda. 1 princip avspeglar den de maktförhållanden som finns i samhället utanför staten. Men allmän rösträtt, valbarhet till representantförsamlingar och fri partibildning innebär en möjlighet för arbetare och andra maktmässigt obemedlade i det civila samhället att rubba maktförhållandena eller kompensera sig via staten.

När man hävdar att ”marxistisk statsteori” säger att den ”borgerliga demokratin” är en form av borgerlig stat, har man definierat bort att demokratin innebär en risk för borgarklassen: Risken att låta sig regeras av en arbetarregering, vilket historiskt sett uteslutande handlat om socialdemokratiska partier. Varför tar bourgeoisien den risken?

En fundamental orsak är att ekonomisk tillväxt under 1800-talet skapade ett sådant ”överflöd” att klasskonflikter kunde lösas i civiliserade former, dvs i debatt och förhandlingar mellan olika ”särintressen” (som det heter numera). Det vore förmätet av mig att försöka ge någon allsidig förklaring till det demokratiska genombrottet strax efter det första världskriget, men en faktor måste naturligtvis vara att arbetarrörelsen krävde allmän rösträtt och kunde göra det med hänvisning till de liberala idealen. Ryska revolutionen och nationalismen måste nog ingå i förklaringen också. Kort sagt är demokrati institutionaliserad klasskamp på hög BNP-nivå.

Att tillväxt och ett visst välstånd är nödvändiga förutsättningar för demokrati märks i dagens svenska debatt när behoven av att minska statsskuld, budgetunderskott, inflation, skattetryck och att öka svensk industris konkurrenskraft ställs i motsättning till regeringars svaghet och riksdagars kortsiktighet och undfallenhet för ”särintressen”.[1] Nu föreslås nämligen att mandatperioderna ska förlängas, riksdagsledamöternas antal halveras och Riksbanken få en mer självständig ställning gentemot riksdag och regering för att föra en inflationsbekämpande politik. Överhuvudtaget ska ”särintressena” stängas ute från det centrala beslutsfattandet. Håkan Blomqvist skriver i fi 1-93:

”Man kan väl nästan säga att vår rörelse byggts upp kring att vårda 15o års erfarenheter av folklig aktivering och självverksamhet”.[2] Det där med ”nästan” är för svagt och blygsamt. Den trotskistiska traditionen i Socialistiska Partiets tappning består till 100 procent av rörelsetänkande och kamp. Det är något att skryta med.

Låt mig få ta ett drastiskt och kanske oväntat exempel: miljöproblemen i Sovjet och Östeuropa. Varför har man så stor nedsmutsning och så mycket slöseri med naturresurser där? Varför har miljöproblemen (åtminstone delvis) motverkats och skador reparerats i Västeuropa?

Bara ett maktcentrum i Öst

För en miljöaktivist är svaret uppenbart: I de byråkratiska staterna fanns inga demokratiska rättigheter som gjorde det möjligt för miljögrupper att bilda opinion, att rikta uppmärksamheten mot det hot mot framtiden som kommandoekonomins produktionscentrering innebar.

I Öst fanns bara ett maktcentrum — Staten — i Väst fanns flera: Staten, Kapitalet och Arbetet. I det senare har funnits klasskamp om maktpositioner och inkomstfördelning.

Arbetarrörelsens krav på demokrati har banat väg för de demokratiska rättigheter som gör det möjligt för andra ”särintressen” (inklusive naturintresset via miljöaktivisterna) att göra sina röster hörda. Demokrati innebär att särintressena erkänner varandras existens och att spelregler antas för att hantera konflikter.

De demokratiska rättigheterna är alltså utomordentligt värdefulla. De måste försvaras mot Lindbeck-kommission, EG-anslutning och arroganta ungmoderater.[3] Om den ekonomiska tillväxten stagnerar på lång sikt (vilket jag tror) kommer kampen om dessa rättigheter att hårdna.

Demokrati kommer i så fall att allt mer bedömas som ett hinder för ”den enda vägens politik” eller vad det kommer att kallas. Vi kommer att bli utlovade guld och gröna skogar bara vi får ”hjulen att snurra”, dvs ”ökad” tillväxt. Friare tyglar för företag och kapitalister och stramare tyglar för fackföreningar ”släpper fram kreativiteten”. När det är gjort kommer alla att få mer att dela på, heter det idag och varför skulle receptet ändras?

Tre ideologier

I en sådan kamp till försvar av det redan uppnådda kommer tre ideologier att träda fram bland befolkningens ”djupa led”, som Blomqvist uttrycker det, nämligen:

* Socialdemokratisk reformism var nog väldigt bra i alla fall. Men eftersom den politiken bygger på kapitalistisk tillväxt som underlag för skattefinansierade reformer kommer den att diskrediteras under nästa mandatperiod;

* Det är skit med alltihop och man kan ändå inte göra något. En inställning som kan innebära stöd åt Ny Demokrati, rasism och annan populism;

* Ner med yrkespolitikerna och bankdirektörerna som roffar åt sig och ruinerar oss som arbetar. En radikal socialism som antagligen måste kombineras med en grovkorning anti-stalinism för att bli trovärdig.

Det tredje utfallet är vad SP och Håkan Blomqvist väntar på. I det scenariot kan rådsmaktstanken stiga i kurs. Där finns nämligen en utopi som intuitivt förstås av aktivisten: Låt folket bestämma! Riv ner strukturerna och ersätt dem med nya som knappt alls höjer sig över gräsrötterna. Direkt demokrati är aktivistens perspektiv, och är ett sunt korrektiv till kapitalistisk och byråkratisk makt. Men ersättning?

Ersättning betyder ju att vissa funktioner helt och hållet kan tas bort. Vi måste här se personerna (eller grupper av personer) som funktionärer i meningen bärare av funktioner (Marx t ex pratade om ”kapitalets bärare”). Om ”folket” i direkt-demokratiska former kan ta över vissa uppgifter som tidigare sköttes av samhällets härskande klasser, måste man påstå att dessa uppgifter är onödiga.

En modifierad variant av den direkta demokratin är kommissarie-iden: Representanten ska inte tillhöra en elit, utan vara en av folket som direkt kan återkallas (som om folket alltid höll stormöte, om än med paus). Det kräver att alla förutsättningar för fullständig rotation föreligger. Annars uppstår ju en elit.

SP och direkt demokrati

1 Nu kan man fråga sig varför Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen, som åberopar dessa ideal, själva inte tillämpar den direkta demokratin. SP har partistyrelse. Den är inte direkt återkallbar. Det gäller i högre grad FI:s ledning, och i än högre grad Fls ledning på Trotskijs tid.

SP:s kongresser är inte gräsrotsdemokrati. Tvärtom har delegaterna rätt att byta åsikt på kongressen (annars vore debatt meningslös). Kongressdelegaterna är visserligen kommissarier (”utsända”), men de lämnar ifrån sig en partiledning som inte är avsedd att avsättas en och en när medlemmarna så kräver. Ett styrelseuppdrag är ju ett förtroende. Styrelsen är legitim i medlemmarnas ögon pga den beslutsordning varigenom den utsetts. Man kan faktiskt ha SP som mall för god representativ demokrati.

Utmärkande för vår tradition är nämligen ”tendensfriheten”, vilket kan liknas vid partier i den allmänna demokratin. Här finns också regler för hur lång tid det får gå mellan kongresserna, och ett reglerat skydd för åsiktsminoriteter. Dessa regler kan SP skryta med i jämförelse med andra partier, men direkt demokrati är det inte.

Ändå kräver just detta parti att samhället i stort ska tillämpa direkt demokrati. Om den inte är tillämpbar på ett litet parti, hur ska den kunna vara tillämpbar på hela samhället i (och hela världen)?

Nu ska det omedelbart erkännas att det kan finnas strukturer vilkas funktioner lika gärna kan bäras av andra strukturer (man kan fråga sig varför vi har landsting i Sverige) och funktioner som är onödiga (monarkin) eller otidsenliga (den gamla Skolöverstyrelsen). Det kan också finnas funktioner som i viss mening är nödvändiga men vars avskaffande innebär en större vinst än funktionsförlusten (arbetsledaren) eller funktioner som kan förenklas (bostadsförmedlingarna).

Man kan också kräva (eller införa om man har makt att göra det) att riksdagledamöter och statliga tjänstemän inte tjänar mer än en högavlönad arbetare — vilket i sig självt är en spärr för kapitalister och företagsledare. De senare måste då uppoffra sin konsumtion för att kunna verka för sina ideal och särintressen och samtidigt känna hur deras egen klasspolitik svider i det egna skinnet.

Men att man generellt skulle kunna riva ned strukturerna till strax över gräsrotsnivå är en illusion, eftersom folk inte har tid och kunskaper att delta i alla beslut.

Bristande tid

Det tar nämligen tid att delta på alla de möten och folkomröstningar som krävs för att den direkta demokratin ska fungera enligt idealen.[4] Man måste komma ihåg att gräsroten har ett arbete och ett hem och ofta en familj att sköta. Det är inte lätt att sätta sig in i EG-frågan efter åtta timmars arbetsdag när man har barn. Till dessa nödvändigheter kommer också alla individuella detaljer som att byta däck på bilen, läsa en bok, hälsa på föräldrarna, spela korpfotboll och skriva dikter.[5]

För att ha något att säga på mötet behöver man vara insatt, vilket i sin tur kräver att man läser dagstidningar, specialtidskrifter och böcker. Om gräsroten på varje möte känner sig underlägsen den kunnige trotskisten eller andra dolda proffspolitiker, kommer gräsroten snart att tycka att han eller hon lika gärna kan stanna hemma (alternativt att ta på sig en teknisk uppgift, såsom protokollsskrivande eller mötesförberedelser, och låta snacket skötas av de stora ”grabbarna”). Vill man verkligen ha gräsrotsdemokrati måste man ställa sig på gräsrotens sida och lösa dennes problem.

Men direkt demokrati är inte en lösning från gräsrotens synvinkel. Det är den revolutionäre studentens och kamp- och kampanjaktivistens ideologi. Det är den revolutionäre aktivisten som med Pariskommunen som exempel projicerar sin egen natur på ”folket”, arbetarklassen eller ”massorna”. Det denne inte vill erkänna är att vanligt folk varken har tid eller lust att ägna sig åt politik 16 timmar om dygnet.

Revolutionären vill heller inte erkänna att revolution är en tillfällig flodvåg av folklig aktivitet som snart ebbar ut. Man kan för ett tag nedprioritera sina barns behov, sitt TV-tittande eller vad det nu är — men inte jämt. Uppfattningen att revolutionen släpper loss en aktivitet hos arbetarna/folket som håller i sig år efter år, ger en helt ny mening åt begreppet ”permanent revolution” och är fullkomligt avskild från riktiga arbetares och kvinnors vardag. Varför leddes bolsjevikpartiet av intellektuella och varför fanns så a kvinnor med? Det är alltid någon som sköter markservicen när aktivisten ska vara direkt-demokratisk.

Rotad i Ryssland

Man kan inte komma ifrån att den trotskistiska demokrati-uppfattningen är djupt rotad i den ryska revolutionens erfarenheter, eller snarare en välvillig tolkning av den. Den tolkningen kan ifrågasättas:

Möjligheten att göra revolution är inte detsamma som att man kan påbörja uppbygget av ett socialistiskt samhälle, Ryssland var både outvecklat och underutvecklat 1917.

Industrialisering och urbanisering hade inte nått särskilt långt i Ryssland; Den industrialisering som hade skett (ofta med den senaste tekniken och de största fabrikerna) var en följd av utländska investeringar vilket gjorde att den inhemska borgarklassen var liten och svag.

När tsardömet störtats i februari fanns inte den inhemska klass som kunde föra den ekonomiska utvecklingen vidare.[6] Eftersom borgarklassen var svag kunde bolsjevikpartiet ta makten på ett proletärt och socialistiskt program, men blev då också tvungna att ta på sig de uppgifter som historiskt tillfaller borgarklassen när moderniseringen sker i kapitalistiska former.

Bolsjevikerna trodde att de kunde avskaffa dessa uppgifter när de konfiskerade borgarklassen. De trodde att statlig egendom och central planering var en socialistisk form av industrialisering, dvs att socialism byggdes  i takt med de icke-kapitalistiska egendomsformernas  utbredning.

Ta över utsugningen

Men industrialisering innebär investeringar och investeringar innebär att man drar ned konsumtionen (alltså utsugning), vilket i sin tur gjorde att bolsjevikerna och senare stalinisterna kom i motsättning till folket, i första hand bönderna. Att ta över kapitalisternas uppgift betyder att man tar över utsugnings-funktionen (som är nödvändig för framstegen), men att man gör det i statlig form. Detta borde ha varit Trotskijs definition av byråkrati.[7]

Att konfiskera bourgeoisien och koncentrera ekonomisk makt till staten innebar en mycket stark maktkoncentration. Modernisering kräver tvång och förtryck. Bland annat måste arbetet organiseras och disciplineras. Det är fullständigt uteslutet att arbetaren skulle piska sig själv till högre arbetstempo i smalt uppdelade arbetsuppgifter. Det hör inte till arbetarklassens uppgift att tvinga och förtrycka.

En uppdelning mellan statlig och ekonomisk makt är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att demokrati ska uppkomma.

Demokrati är inget paradis utan ett nödvändigt stadium i det mänskliga samhällets utveckling från fattigdom till sådan rikedom som medger individuell frihet.[8]

Ta makten

Nu finns det dock skäl för socialistiska partier att ta makten i länder som ligger i världskapitalismens periferi. Just pga den inhemska borgarklassens efterblivenhet kan diktatur, protektionism och maktkoncentration göra att landet stannar i utvecklingen – det borgerliga samhället förhindras av sin egen bourgeoisie.

En jordreform är ett sådant exempel på underutveckling. Felet med bolsjevikerna var att de inte höll sitt löfte om att upprätta en parlamentarisk församling. Det hade gjort möjligt för dem att både ta makten för jordreformens, fredens och det nationella oberoendets skull – och sedan lämna den ifrån sig. Sandinisterna avgick efter en valförlust, framsteg jämfört med bolsjevik-trotskistisk tradition. Annars är ju risken att den egna staten och partiet korrumperas av de svåra omständigheter man måste jobba inom. Man måste inte ”hålla ut” till vilket pris som helst.[9]

Marxister har hävdat att staten inte kan avskaffas men att den kan dö bort, dvs vertikal arbetsdelning kan försvinna och staten sjunka ned i det civila samhället. På liknande sätt kan marknaden försvinna genom att vars och ens arbete blir omedelbart samhälleligt.

I praktiken innebär det överblickbar ekonomi i personliga relationer, som i en bondeby där alla känner prästen och smeden och där man vet hur lång tid det tar att tillverka en järnplog och hur mycket hjälp bonden behöver i skördearbetet.

Samtidigt ses stora fabriker som en teknologisk trend som förebådar kollektiva former på en högre nivå. Inom den kapitalistiska fabriken finns planering. Kan man bara upphäva den ”privata tillägnelsen” så kan den moderna stordriften slå ut i full blom.

På något mystiskt sätt ska nu stordriften kunna kombineras med byalaget. Ingen har bevisat hur: Vem ska bestämma vad som ska produceras? Om arbetarrådet på Barsebäcks-verket vill behålla kärnkraften, ska vi andra stå ut med det då i arbetarmaktens namn?  Eller ska ”halvstaten” eller nationella rådskongressen besluta över Barsebäcksrådets huvuden? I så fall, hur går det då med arbetarmakten som ju ska gå nerifrån och upp?

Romantisk syn

Enligt Bertell Ollmans genomgång av Marx syn på kommunismen hade Marx en mycket romantisk syn på livet i det framtida samhället. Där finns inga konflikter, inte ens åsiktsskillnader.[10] När alla är överens redan på basplanet försvinner naturligtvis alla representationsproblem – ja, till och med behovet att delegera uppåt blir i stort sett onödigt.[11]

Men då har man definierat bort alla problem genom att tro på individens omedelbara sammanfallande med allmänviljan. Om man tror på det, är det omöjligt att föra någon diskussion om demokrati överhuvudtaget, och det är lika omöjligt att omsätta den tron i lösningar på praktiska problem eftersom problem inte uppstår när alla blivit arbetare.

Varför ska socialism överhuvudtaget betraktas som ett produktionssätt? Är det verkligen det som gör oss till socialister, är det målet med den socialistiska politiken?

Trots att arbetet betyder mycket för våra liv idag tror jag inte att det produktiva arbetet kan utformas som bas för det goda livet, i alla fall inte arbetarklassens yrken. Det är för mycket teknisk och social disciplin förknippad med städning, bilmontering, malmbrytning, svetsning, lastbilskörning, bäddning, tvättning, betonggjutning m m.

Visst är kamratskap, ekonomiskt oberoende och känslan att göra något nyttigt viktigt för våra liv och visst finns det aspekter även på dessa arbeten som är kreativa och utvecklande, men de ger inte den där individuella friheten som vi kan återfinna i fritt valda verksamheter.

De senare handlar ofta om konstnärlig, hantverksmässig eller idrottslig verksamhet på fritiden, skapande arbete som inte bara ger produkter utan också utvecklar skaparen/arbetaren. Okas fritiden växer utrymmet för socialism. Staten och marknaden dör alltså inte bort, utan krymper med arbetsdagens längd.

Arbete och fritid

Arbetstidens sfär påverkar naturligtvis fritidens sfär. Demokrati och jämlikhet befrämjar ett gott liv för alla på fritiden. Men här har ju en arbetarregering en klar roll att spela (förutom att förkorta arbetsdagen) kanske främst för att stödja demokratin på arbetsplatserna. Men även då finns starka begränsningar i ett litet land som Sverige.

Den materiella levnadsnivån är viktig för fritiden, och kommer i konflikt med arbetstidsförkortning och andra välfärdsutgifter. Är kostnadsläget för högt i Sverige jämfört med omvärlden kan vi få svårt att exportera, vilket gör importen dyr som i sin tur kräver besparingar i offentliga utgifter. Ett litet land kan inte gå allt för mycket i otakt med omvärlden utan att drabbas av ekonomiska svårigheter.

I USA, Japan och EG är styrkeförhållandena sämre och den socialistiska politiken mer fjärran. Antagligen måste dessa länder, främst USA, genomgå en lång ekonomisk stagnation som drabbar deras medelklasser. När förväntningarna på förbättrad miljö och jämställdhet inte infrias kan ett nytt politiskt klimat skapas som låter kriminalitet och upplopp kanaliseras i ett konstruktivt projekt för att utmana det etablerade politiska systemet.

Utan världskapitalismens toppnationer kan inte socialismen förverkligas i Sverige. Socialism i ett rikt men litet land skulle kräva en så stor skillnad i produktivitet till landets fördel, och en sådan ideologisk homogenitet inom landet, att det i praktiken blir omöjligt. Rätta mig om jag har fel!

Noter

[1] Se SOU 1993:16, Nya villkor för ekonomi och politik. Allmänt kallad ”Lindbeck-kommissionens rapport”.

[2] Håkan Blomqvist: ”Vilken demokrati vill vi ha?”, i Fjärde internationalen 1- 1993, s 28 vänstra spalten.

[3] Tidskriften Svensk Linje, utgiven av Fria Moderata Studentförbundet, skriver i sin ledare i nummer 3 1992 att en varaktig minskning av den offentliga sektorn ”kräver ändringar i demokratins innehåll”. En möjlighet, som ledaren framhåller som möjligt alternativ är att dela in riksdagen i två kamrar där den ”... andra skulle väljas på så sätt att varje väljare hade en röstandel proportionell mot hur mycket skatt han betalade och skulle fatta beslut i skatte- och utgiftsfrågor.”

[4] Jag negligerar den indirekta rådsstrukturen, som jag anser vara ologisk. Direkt demokrati är raka rör mellan folket och dess ”utsända”. Att rådsorgan väljs indirekt och hierarkiskt strider mot gräsrotsdemokratins principer och gör den faktiskt sämre än den reellt existerande representativa demokratin. Håkan Blomqvist är också kritisk mot den indirekta rådsstrukturen (aa, s 34 högra spalten) även om man kunde önska sig att han uttryckte sig klarare på den punkten.

[5] Jag har varit aktiv i hyresgästföreningar i 15 år nu, så jag vet att det är svårt att få folk intresserade. Håkan Blomqvist talar om ”demokratisk skötsel och styre av sitt bostadsområde” (aa, s 32). Det är inte det formella det är fel på — det finns boinflytandeavtal, och om hyresgästerna är aktiva kan de göra ganska mycket för trivseln och utformningen. Men boinflytandet rår inte på marknadshyror och bostadspolitik. Hur ska man kunna decentralisera sådant utan att förfalla till oreglerad marknadsekonomi? (jämför Håkans text på s 34).

[6] Bristen på borgarklass med stabil ekonomisk grund och politisk styrka och tradition är ett lika stort problem idag som det var efter tsardömets fall.

[7] Trotskij definierade byråkratin efter dess plats i konsumtionen, inte produktionen, som marxister brukar göra. Det berodde på bedömningen av Sovjet som arbetarstat, vilken i sin tur grundades på statens uppkomst (arbetaruppror) och dess ”proletära” egendomsformer (statlig egendom). Trotskij använde sig av en parallell med fackföreningsbyråkrati för att försvara sin teori. Men den parallellen haltar eftersom en fackförening inte kan regera över andra klasser (med våld om nödvändigt).

[8] I bolsjevikernas uppfattning ingick också en mycket naiv syn på hur lätt det skulle vara att ”sköta” samhällets/statens uppgifter, så enkla att snart sagt vem som helst skulle ta hand om dem. Här lurar två felaktigheter: Den ena är att ”skötsel” är något tekniskt — att sköta saker. Men statsmakt är alltid att ha makt över andra människor; Den andra är frånvaron av konflikter mellan gruppintressen, dvs ”proletariatet” är homogent, utrustad med en innersta vilja synlig i det ledande partiets program.

[9] Ett vanligt sätt att försvara bolsjevikernas politik är att hänvisa till de svåra omständigheterna. Så gör Christer Franzén och Per-Olof Mattsson i FI 4-1992, se speciellt s 34. Men om nu omständigheterna var så svåra, varför försöka bygga socialism i dessa omständigheter? Marxismen förkunnar ju att samhället genomgår olika stadier där vissa är mer lämpliga än andra för att föda socialism. Det måste väl vara något att ta fasta på. Istället används omständigheterna som argument för att skylla ifrån sig. Franzén/Mattsson ställer heller inte frågan om Vänsteroppositionen hade kunnat lyckas. Det ska erkännas att Stalins störtande antagligen hade betytt att vi sluppit Moskvarättegångarna, ett tillräckligt skäl för att stödja oppositionen. Men den hade själv hamnat på kontrakurs med arbetarklassen: ”Om målsättningen för den första femårsplanen hade spritts över åtta eller tio år istället för fem, kunde den ha uppnåtts med mycket mindre konsumtionsuppoffringar för massan av befolkningen.” (Mandel i Nicolas Krasso/Ernest Mandel: Debatt om Trotskijs marxism, Zenit 1971, not 35 i MIA-versionen.) Uppoffringar i mindre grad var alltså Vänsteroppositionens alternativ.

[10] Bertell Ollman: ”Marx' vision av kommunismen – en rekonstruktion”, i Tekla nr 11 (ursprungligen publicerad i Critique nr 8). Marx trodde heller inte att staten under ”proletariatets diktatur” skulle innebära några problem med att arbetarnas representanter i regeringen får egna intressen skilda från arbetarna. Klassintressena förblir oförvanskade hos arbetarna vilken nivå de än befinner sig på, likaväl som kapitalisternas klassintressen blir oförvanskade i den borgerliga staten (s 14). När man reducerat staten till ett klassinstrument och alla konflikter till klassmotsättningar, kommer följaktligen alla problem att lösas när klasserna avskaffas.

[11] Den enda delegering Marx föreställde sig var samordningsfunktionen, en funktion somt ex dirigenten har för en orkester. Det är fråga om en samordning av olika arbeten som redan försiggår. Man får tänka sig att orkestermedlemmarna kommer överens om att spela ett visst musikstycke och att dirigenten får till uppgift att samordna varje instrumentalists bidrag till totalen.