Ur Fjärde internationalen 4-1993

Salah Jaber

Efter avtalet mellan PLO och Israel

Låt mig inleda med två viktiga påpekanden som förtjänar att upprepas i dagens debatt:

* Revolutionära marxister har ett särskilt förhållande till den nationella kampen. Vi stödjer de förtryckta folkens rättfärdiga kamp oberoende av deras ledarskap. Att stödja kampen innebär dock inte nödvändigtvis att vi stöder ledarskapet. Vi kämpar också för att de förtryckta klasserna skall bygga upp en självständig organisation under den nationella kampen. Detta står vi öppet för, och för oss upphör aldrig den nationella kampen att också vara en klasskamp.

Vi vill också varna för att inte ens den mest nationalistiska, nationella borgarklass kommer att sträcka sig längre än till kompromisser med imperialismen. Vi stödjer de förtryckta klasserna med perspektivet att göra revolutionen ”permanent”. Detta är en del av en historisk lärdom för vår rörelse.

* För det andra talas det mycket om att det som hänt utgör ett brott i det sionistiska samförståndet. Det är emellertid en felaktig analys, eftersom det aldrig rått ett samförstånd bland sionisterna när det gäller det israeliska territoriets storlek. (På den sionistiska rörelsens grundningskongress i Basel 1897, pågick det fortfarande en diskussion om huruvida det var möjligt att välja ett territorium i Afrika. Den moderna sionismens teoretiker, Theodore Herzl, förespråkade en ”judisk stat”, och lämnade frågan om var den skulle ligga öppen.)

Det är bara de som sluter upp bakom Jabotinskis revisionistiska sionism som kanske tror att alla sionistiska strömningar har ett gemensamt expansionistiskt arv och att de vill skapa ett Israel som sträcker sig från Nilen till Eufrat.

Det finns en gemensam sionistisk uppfattning om att staten skall vara ”judisk” och om föreställningen om en ”etniskt ren” stat som gör den judiska staten till en rasistisk stat. I denna fråga finns det ingen som helst spricka i det sionistiska samförståndet; även Shimon Peres och Yitzak Rabin är delar av denna logik. Den som svävar på målet i denna fråga riskerar att trampa rakt in en snårskog av ideologiska fällor, alltifrån anti-sionistiska karikatyrer till de som stinker av antisemitism.

Vi stödjer det palestinska folkets kamp eftersom vi anser att den sionistiska staten Israel är en följd av en kolonialism som inleddes med att 80 % av de som bodde i området förvisades. Det var en ”uppgjord” kolonial operation redan från början, eftersom Förenta Nationernas delning 1947 gav den ”judiska staten” områden där judarna inte var i majoritet eller var i knapp majoritet.

Under det krig som följde expanderade de långt bortom de gränser som utstakats i ”delningsplanen” och förvisade 80 % av den palestinska befolkningen från sitt territorium för att upprätta en till 90 eller 95 % etniskt ren stat — med en liten arabisk minoritet, som en sorts alibi, som tillerkändes andra eller tredje klassens israeliskt medborgarskap.

Internationalister

Vi stödjer det palestinska folkets kamp mot sionismen eftersom den är legitim. Men vi deltar i kampen som internationalister, d v s vi har vår egen uppfattning om den nationella frågan. Vi sluter inte upp bakom den mystik som finns om landet. Vi försöker inte korrigera en historisk orättvisa genom att begå en annan. Vi vet att den judiska immigrationen till Palestina till allra största delen är en reaktion på rasförföljelserna i ursprungsländerna och att det har skapats en israelisk nationell enhet.

Jag kan inte låta bli att skratta åt dem som talar om ”arabiska judar” och ”palestinska judar”. Det finns en israelisk nation som för närvarande är en rasistisk förtryckare. Det är detta förryck — d v s den sionistiska staten — som måste försvinna. Vi marxister är för att alla borgerliga och förtryckande stater försvinner; den sionistiska staten kan inte ”av-sioniseras” på samma sätt som apartheidsystemets rasförtryck kan upphävas i Sydafrika.

Det är viktigt att vi gör skillnad mellan två uppfattningar om denna ”av-sionisering”: å ena sidan en som vi kan godta som program för den demokratiska kampen i själva den israeliska staten; å andra sidan en reformistisk ”av-sionisering” av staten som inte bryter ner dess grundläggande strukturer.

Vi får heller inte göra oss några illusioner om att staten kan åtskiljas från sin socio-ekonomiska bas. Den måste förstöras — men inte på Ahmed Jibrils (ledare för PF-GC, med bas i Syrien) sätt: han drömmer om att kasta de flesta judar ”i havet”.

Det är den israeliska arbetarklassen som måste se till att denna stat försvinner. Att hävda att den sionistiska staten kan förstöras utifrån är det samma som att föreslå en ny förintelse i området — staten Israel är en av de fem stora, en av de största kärnvapenmakterna i världen med omkring mo kärnstridsspetsar och vi kan vara säkra på att varje hot mot existensen utifrån kommer att sluta i en sådan apokalyps.

Som internationalist kan jag inte hitta en enda kvadratmeter någonstans på vår planet som förtjänar detta. Det finns tillräckligt mycket plats under solen för alla nationer; men vi kräver att de kan samexistera utan något som helst nationellt förtryck.

Rätten till självbestämmande

Vilka konkreta former tar sig då det palestinska folkets rätt till självbestämmande? För det första står det klart att det åtminstone handlar om rätten till självbestämmande för befolkningen som bor i de områden som ockuperades 1967.

Vi får inte glömma att det sionistiska eller palestinska — problemet inte började 1967. En majoritet av palestinierna, mer än 6o %, lever utanför 1947 års palestinska gräns — d v s utanför såväl Israel som de områden som ockuperades 1967.

Det som jag kallar ”den delvisa rätten till självbestämmande” hänför sig till den rätt till självbestämmande som den palestinska befolkningen i Jordanien har, där de är i majoritet. Vi kan inte bara avvisa de sionister som säger att palestinierna bara behöver ta makten i Jordanien och överge Palestina.

Vi är för att monarkin i Jordanien störtas och för att en regering — inte ”palestinsk” utan palestinsk jordansk — med bas i den arbetande befolkningen upprättas.

Denna ”delvisa rätt” hänger också ihop med palestiniernas rätt till självbestämmande överallt där de är i majoritet, även inom den israeliska statens gräns från 1948 — t ex i Triangeln eller i Galiléen, som är israeliska regioner med arabisk befolkningsmajoritet. De har alla rätt att avskilja sig från den israeliska staten och förena sig med den palestinska — något som majoriteten absolut skulle göra om de fick den rätten.

Slutligen har de palestinska flyktingar som vill leva i ett Palestina utan förtryck rätt till det. Detta innebär inte att de får ”tillbaka nyckeln till det hus som de lämnade 1948” och kan sparka ut de som bor där i dag, om nu huset ens står kvar. Det finns som sagt plats för alla på vår jord.

Återkomsten

Rätten att leva utan förtryck är en rättighet som vi försvarar överallt. Den inbegriper rätten att immigrera, en rätt som är än mer väsentlig för dem som landet en gång tillhörde.

En av zionismens hörnpelare är det som är känt som ”återvändandets lag”, som säger att varje jude — må så vara en falasha från Etiopien eller en jude från Sydasien, Ryssland eller Polen — automatiskt har rätt inte bara att ”återvända” utan också till ett omedelbart israeliskt medborgarskap. De som levt där i århundraden och som fördrevs 1948 har däremot ingen rätt att återvända.

Lagens innebörd borde helt enkelt vara den motsatta, utan att för den skull mista sin nuvarande. Detta innebär inte att jag är emot att de judar som är förtryckta där de bor i dag, beslutar sig för att flytta till ett annat land, oavsett om de är Israel, Förenta staterna eller någon annanstans. Merparten av judarna i Ryssland och Ukraina hoppas kunna flytta till Nordamerika. USA:s administration har tillsammans med den sionistiska regeringen stängt igen den dörren för att stället — i enighet med den ryska regeringen — skicka dem till Israel. Detta är en del av en demokratisk och internationalistisk vision om problemen med det etniska förtryck som finns i världen i dag.

Det sionistiska dilemmat

Vilket var det sionistiska dilemmat efter 1967? Staten Israel accepterade aldrig 1948 års gränser som de slutgiltiga. Det var inte av mytiska skäl, utan av israeliska ”säkerhets”-skäl: vid landets smalaste näs var det bara 14 kilometer mellan havet och gränsen och detta var farligt.

Under sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel ett mycket stort territorium. Men den gången flydde inte den palestinska befolkningen. Den hade lärt sig sin läxa från 1948, då de lämnat i tron att de skulle a återvända med nycklarna i sin hand: ”Vi lämnar nu, vi väntar tills kampen är över och då återvänder vi”. 1967 stannade de kvar.

För Israel var detta som ett ben som satt sig fast i halsen, omöjligt att svälja. Det är därför som annekteringen av Gaza och Västbanken (med undantag för östra Jerusalem) aldrig varit officiellt erkänd för i så fall skulle befolkningen där också ha fått israeliskt medborgarskap. Detta skulle radikalt förändra den demografiska balansen i Israel och inom två årtionden skulle kanske araberna vara i majoritet.

När sionisterna efter 1967 ställdes inför detta dilemma, utvecklades det tre ståndpunkter i Israel; två av dem är följdriktiga med den tredje, som är helt uppåt väggarna och som hamnar någonstans mitt emellan de andra två.

Den första är den extrema och fascistliknande lösning som följer Jabotinskis tradition: ”Sparka ut dem” — det som i Israel är känt som ”förflyttningen”, en uppfattning som även medlemmar i Shamirs regering delat. För dem är ”Judéen” och ”Samarien” bibliska länder; det demografiska problemet ar sin lösning genom fördrivning.

Den andra, osammanhängande ståndpunkten står Likud-partiet för: Stanna kvar i området eftersom det är ”Judéen” och ”Samarien” — men invånarna får inte medborgarskap, området är inte officiellt annekterat och det upprättas inte ett apartheidliknande system. Likuds historiska ledare, Menachem Begin, erkände det palestinska självstyret på Västbanken och i Gazaområdet. Det står svart på vitt i Camp David-avtalet, som han undertecknade 1979 — det är ingen nyhet.

Allonplanen

Den tredje uppfattningen är det israeliska arbetarpartiets, vilka jag vill beskriva som ”upplysta sionister”. De säger att ”vi behåller den strategiska och militära kontrollen över området genom strategiskt placerade bosättningar och militärbaser”. Det måste finnas kontroller vid varje infart, så att Israels ”säkerhet” garanteras samtidigt som de befolkade områdena får det lättare.

Detta var ursprungligen Ygal Allons, Rabins utrikesminister 1974, plan. Historien har mer kontinuitet än vad vi kunnat ana! Allon föreslog att de befolkade områdena skulle utrymmas, att den militära kontrollen över Västbanken och Gaza skulle bevaras och att de övergivna befolkade områdena skulle överlämnas till Jordanien. Här finns en viktig skillnad gentemot den nuvarande planen.

Allonplanen, som fortfarande kallas ”Jordanien-planen”, formulerades sedan kung Hussein krossat det palestinska motståndet i Jordanien 1971. Då verkade en sådan plan trovärdig och genomförbar, och därför lade Arbetarpartiet fram den. Det finns fortfarande spår av den Camp David-avtalet och den plan som Ronald Reagan presenterade.

Reagan, ”Folkens store befriare”, sade i september 1982: ”Det har funnits en enhet förenad med Jordanien i de landområden som ockuperades 1967.” Spåren kan också skönjas i George Bushs politik.

Efter flera fruktlösa försök förändrades styrkeförhållandena i Mellanöstern till kung Husseins nackdel, vilket hindrade honom från att gå ännu längre. Och från och med 1988 har styrkeförhållandena ändrats så mycket att det kung Hussein fruktar mest av allt är att revolten ska sprida sig in i Jordanien.

Erkänna PLO

1988 avträdde det jordanska kungadömet officiellt Västbanken, som annekterats under kriget 1948. Intifadan satte alltså punkt för ”Jordanien-planen”, så som den framlades av Allon och hans efterföljare och lärjunge Shimon Peres.

Det var därför nödvändigt att hitta något annat, att samarbeta med det enda återstående ledarskapet, det mest ”moderata” efter kung Hussein: PLO-ledningen. Ett erkännande av PLO och förhandlingar med Israel är ingenting nytt; de inleddes högst officiellt i slutet av oktober 1991, när kejsar Bush officiellt invigningstalade vid Madridkonferensen.

Alla kände väl till att den palestinska delegationen vid de förhandlingarna handlade direkt på PLO:s direktiv. Det var ett inofficiellt, indirekt erkännande. I dag är det officiellt. Rabin och Peres insåg att de kunde få ut mer av en Arafat som levde i lyx i exilen än från de delegater som stod under intifadans påtryckningar.

De valde att gå förbi delegaterna och förhandlade i hemlighet med Arafat. Det är ingen slump att ingen längre talar om delegationens ordförande, Hädar Abdel Chafi från Gaza, som kritiserade avtalet och inte heller var närvarande vid under-tecknandet i Washington (utan tvivel berodde detta på personlig integritet). Ingen talar längre om honom; massmedia har raderat ut honom.

PLO:s utveckling

En annan faktor som, jämte intifadan och den nya israeliska regeringen, är PLO:s och dess huvudgren, Fatahs, utveckling. Organisationen bildades av en kärna militanter, däribland Yasser Arafat själv, från den fundamentalistiska strömningen, Muslimska brödraskapet, av vilka ett fåtal var verksamma i Gulfstaterna.

Muslimska brödraskapet grundades vid en tid då fundamentalismen utnyttjades av saudierna som ett vapen mot den arabiske nationalistiske ledaren, Egyptens president, Abdel Nasser. Till en början fungerade Fatah som en sorts språngbräda mot Nasser, men med en högervriden islamsk ideologi.

PLO har förtjänsten, eller den historiska fördelen, av att de inledde den väpnade kampen 1965, med den psykologiska inverkan det har på ett förtryckt folk.

Efter kriget 1967 valde Saudiarabien, sedan den arabiska befolkningen radikaliserats efter arabregimernas nederlag, att gynna Fatah, överösa dem med dollar, en årlig budget på först tiotals och sedan hundratals miljoner dollar. Aldrig förr har det funnits en så rik och korrumperad befrielserörelse.

Borgerlig byråkratisering

Det ”femstjärniga” PLO, som de aktiva på basplanet säger, är en realitet. Fatah genomgick mycket snabbt en borgerlig byråkratisering, som ledde till att de förenades med PLO, en organisation som 1964 bildats av Arabförbundet. Samtidigt sträckte Fatah ut händerna åt de palestinska kapitalisterna i exil och den palestinska borgarklassen i de områden som ockuperades 1967.

Fatah blev den dominerande fraktionen inom PLO, som aldrig fungerat demokratiskt — det mest representativa organets sammansättning beslutas i toppen. PLO fungerar också officiellt så, det handlar inte om en förvriden variant av den demokratiska centralismen — ledningen bestämmer över basen.

Organisationens manöverutrymme begränsas å ena sedan av pressen från det palestinska folket och å den andra av de arabiska ekonomiska uppbackarna. Det är inom detta utrymme som Fatahledningen har rört sig. De är väl medvetna om att styrkan är en följd av att de lett den palestinska kampen, att de varit det palestinska folkets främsta ledarskap och att de kan företräda denna kamp. Det var också för att vinna stöd bland de mest reaktionära regimerna — och stater som Saudiarabien — i världen, som de under lång tid bara delvis och till en viss punkt representerade kampen.

De gick i spetsen för det palestinska folkets kamp, men de bars fram dit av trycket. Men ju mer de skars av från sin massbas och ju friare från trycket de blev, desto lättare föll de offer för sina egna sociala intressen — den förborgerligade byråkratins, en statsapparat utan stat i strävan efter eget land. Hela området måste drabbas av en översvämning för att detta inferno i Mellanösterns politik skall utplånas, i årtionden en av de viktigaste orsakerna till radikaliseringen i regionen.

De avgörande stegen

1970-71, i Jordanien, togs de avgörande stegen i Fatahs/PLO:s byråkratiska urartning. Det hade börjat långt tidigare, men droppen blev när byråkratin avskiljdes från massbasen i Jordanien.

Det andra avgörande steget var utrymningen av Beirut 1982. Ledningen befann sig plötsligt i exil med alla sina dollar, långt borta från de palestinska massorna. Det fanns inte längre någon massbas, som kunde sätta press på den. Efter kriget i Persiska viken, ändrades styrkeförhållandena på nytt — en tydlig följd av det USA-ledda kriget, men också på grund av Arafats monumentala felsatsning på Saddam Hussein.

Arafat tvingades då förödmjuka sig inte bara för sina saudiska ekonomiska uppbackare — för att a dem att återigen finansiera hans byråkrati — utan dessutom inför den amerikanska administrationen, som han i flera år uppvaktat. 1982 lovprisade han offentligt Ronald Reagan och senare även George Bush.

Enligt amerikanska tidningar hade han till och med planerat att räcka över sin pistol till Bill Clinton, som inte riktigt uppskattade idén. Men det är talande för Arafats personlighet.

Modifierad Allonplan

Dagens avtal är en modifierad Allonplan. Israel bryr sig inte längre om Jordanien och agerar över huvudena på palestinierna. Rabin och Peres förhandlade med en PLO-ledning som absolut inte har något att göra med vad det kunde ha haft då det representerade kampens ledning — borgerligt, nationalistiskt, men ändå ett kampens ledarskap.

I den gällande planen ingår inte ett tillbakadragande av den israeliska armén från de områden som ockuperades 1967, utan bara att inga fler trupper ska skickas ut, och villkoren har inte varit lätta. Ett fullständigt militärt tillbakadragande från ockupationsområdena är något otänkbart. Militären kommer att stanna kvar vid en rad strategiska punkter, framför allt längs Jordanfloden, som är en strategisk linje för Israel. Den kommer också att dra sig tillbaka från de obebodda zonerna.

Denna utplacering hade till och med den tidigare överbefälhavaren för Israels armé, Dan Shomron krävt: ”Vi spelar polisstyrkans roll, och samtidigt korrumperar vi vår armé, 'Haganah', vår ära, som inte är en polisstyrka. Vi är bara tvungna att lämna bosättningarna och låta palestinierna göra upp sinsemellan. Vi omringar dem. Vi kontrollerar allt. De utgör inget hot för oss eftersom de inte är tungt beväpnade och saknar robotar.” [Den första Haganah-gruppen bildades 192o och är den officiella sionismens militära flygel, grundad 1936.]

Det går an att kasta sten när militären befinner sig på gatorna; men om armén ligger förlagd flera kilometer därifrån, måste det till något helt annat än stenar för att bekämpa den.

Det är andan i dagens avtal, där skillnaden är att den roll som kung Hussein skulle ha spelat i stället spelas av Arafat. Detta har Israel och Washington förstått att utnyttja efter bästa förmåga. Enligt Newsweek har kung Hussein i flera månader avdelat soldater ur sin personliga livvakt för att skydda Arafat, och den israeliska underrättelseorganisationen Mossad och CIA har hjälpt till att skydda honom.

Arafat har blivit gåsen som värper guldägg, den som gör det som ska göras. Enligt avtalet krävs det en ”stark polismakt”, men ingen armé — inget som kan hota Israels säkerhet, inga robotar eller tunga vapen.

Palestinsk polis

Men Rabin, Peres och Arafat litar inte på att folket i området skall utföra polisuppgifterna. Plötsligt har Israel, som alltid förvägrat flyktingar rätten att återvända till de områden som ockuperades 1967, godtagit att Arafat tar med sig palestinier utifrån. Styrkor från den palestinska befrielsearmén (PLA), som ligger förlagda i Jordanien och Egypten och som samarbetar med arméerna där — de mest konservativa, ”dumma och disciplinerade” palestinska trupperna.

17 000 soldater kommer att kontrollera Gazaremsan och 4 000 den lilla staden Jeriko. Arafat litar inte på invånarna där det gör naturligtvis inte Israel heller. De för in en armé för att kväsa varje tecken på kamp av dem som, rätteligen, inte tycker att kampen kan sluta så — de som inte accepterar att bosättningarna skall vara kvar och att armén skall stanna kvar i de områden som ockuperades 1967.

Flyktingarna 1948

För att inte tala om alla andra — flyktingarna från 1948! Det är framför allt de som bor i Gazaområdet, människor som före 1967 slogs för sina rättigheter även om de inte bodde i israeliskockuperade områden. Det finns också många flyktingläger från 1948 på Västbanken — och låt oss inte glömma att en stor del av det palestinska folket lever i läger i Jordanien, Libanon och Syrien.

Det jordanska alternativet är inte helt ute ur bilden. Arafat och PLO har i offentliga uttalanden under flera år varit positiva till en jordansk-palestinsk konfederation. Att välja Gazaremsan, som är en mardröm för Israels armé, är förståeligt; men varför den lilla staden Jeriko? Det beror inte på att Arafat under pompa och ståt har gjort en resa i staden, utan helt enkelt på att det är det palestinskt befolkade område som ligger närmast gränsen till Jordanien.

Innan det utvidgade jordanska alternativet läggs fram, kommer det att ske ett prov med de två områdena. Om Arafats PLO visar sig kunna kontrollera situationen, kommer processen att fortsätta; annars kommer den att stanna där.

Schlomo Gazit, tidigare chef för Mossad, förklarade i Newsweek att han verkligen litade på att palestinierna runt Arafat skulle kontrollera situationen. Men Israel har förbehållit sig rätten att förfölja människor i de ockuperade områdena, eller att indirekt efterspana dem genom ett samarbete mellan Mossad, Shin Beth och PLO:s säkerhetstjänst. Samordningen har redan inletts, och bråkmakare har tagits om hand efter begäran om att PLO ska ”neutralisera dem”.

Bantustan

Detta är alltså mycket värre än i den klassiska ”avkolonialiseringen”, där en kolonial borgarklass tar makten och bygger upp en byråkratisk borgerlig statsapparat. Här handlar det mer om en motsvarighet till de sydafrikanska Bantustans. PLO kommer tvingas att agera, om inte annat så på grund av styrkeförhållandena, som en förlängning av den israeliska politiken — ett israeliskt förtryck med andra medel. En sorts förtryck ersätts av en annan.

Slutligen innehåller den plan som Peres talade om i Washington en gemensam marknad för Jordanien, Israel och Palestina. Israel vill utveckla ett imperialistiskt eller sub-imperialistiskt förhållande till det arabiska inlandet. Det existerar redan delvis, genom de israeliska varor som mer eller mindre fördolt väller in på de arabiska marknaderna. Snart kommer det att ske öppet.

Det är en godbit för den israeliska kapitalismen, för den israeliska borgarklassen, liksom för den palestinska kompradorbourgeoisin som företräds och stöds av Arafat.

Hur skall vi då ställa oss till avtalet? Skall vi sörja? Nej. Vi kan av goda skäl hoppas att det kommer att underlätta klasskampen — dels i Israel där det kommer att dämpa ”ghettoandan”; dels hos den palestinska befolkningen, ett av de folk i regionen som aldrig haft en egen, självständig klassorganisation.

Men att säga att avtalet kanske kan förbättra villkoren för en radikalisering i samhället är inte samma sak som att vi stödjer det. Om Carter hade vunnit över Reagan i presidentvalet 1980, hade det förmodligen varit bättre för klasskampen i USA. Men de som därav drar slutsatsen att man måste stödja Carter mot Reagan tar ett mycket allvarligt kvalitativt steg bakåt.

Det är en sak att säga att en borgerlig lösning objektivt är att föredra framför en annan, eftersom den är mindre förtryckande o s v. Det är något helt annat med det mindre ondas logik, som exempelvis kan få en att stödja en moderat kapitalist framför en fascist. Det finns inget annat att välja på.

Gemensam nämnare

I alla sådana här frågor måste det finnas en gemensam nämnare eller grund, utifrån vilken man kan skapa sig en korrekt uppfattning om en särskild situation. Det är en abstrakt internationalism att tro att det går att ha samma uppfattning på båda sidorna av barrikaderna i ett nationellt befrielsekrig. Det är abstrakt eftersom uppgifterna alls inte är de samma och vi inte står inför samma problem.

Den gemensamma nämnaren i dag måste vara att avtalet är en följd av ett styrkeförhållande som gör det till ett diktat, eftersom det inte ens erkänner det palestinska folkets mest grundläggande rättigheter — rätten till självbestämmande, rättigheter för 1948 års flyktingar...

Ta ställning själva

Det innebär också att det är upp till det palestinska folket att suveränt och demokratiskt ta ställning till om de är nöjda med avtalet, även för de 6o procent av palestinierna som inte bor inom det historiska Palestinas gränser.

Vi stödjer palestiniernas rätt att fortsätta kampen mot de nya bosättningarna och den israeliska arméns närvaro i de områden som ockuperades 1967. Det är en rättfärdig kamp som vi stödjer mot allt förtryck, även mot den palestinska borgarklassens repression.

Förutom denna inställning till själva avtalet, beror det mesta på det politiska läget i de länder där vi bor. I arabvärlden måste revolutionärer vara mycket kritiska gentemot PLO-ledningen, som står i förbund med arabregimerna. I Israel däremot, där måste vi ha en helt annat ton.

Först och främst måste vi avvisa avtalet efter som det är ett sionistiskt diktat: det är i stället palestiniernas rätt att själva ta ställning till avtalet och stödja det om de så vill; men det är vår uppgift att säga att det är ett diktat, som inte erkänner det palestinska folkets legitima och oavvisliga rättigheter. Allt utöver den gemensamma nämnaren — att avvisa avtalet — beror på vilka förutsättningar som finns för att föra en kamp.

Översatt ur International Viewpoint nummer 249, oktober 1993