Ur Fjärde internationalen 3-1994

C H Hermansson

Kampen mot EU i ett socialistiskt och internationalistiskt perspektiv

Ni som är internationalister, hur kan ni vara motståndare till medlemskap i EU? Det är en fråga som vi alla fått. Vårt svar är: ”Just därför att vi är internationalister så är vi motståndare till den organisation som helt fräckt kallar sig Europeiska unionen.”

Vad är internationalism? Inter betyder mellan och talar vi om nationer eller nationalstater så betyder det alltså samarbete mellan nationer. Förenta Nationerna är exempel på ett sådant samarbete, en sådan samverkan. Den är uttryck för internationalism.

Sammanslutningen av nordstaterna och sydstaterna i norra Amerika till Förenta staterna kallar man däremot inte ett uttryck för internationalism. Sammanslutningen av ett antal stater i Västeuropa till Europeiska unionen är heller inte uttryck för internationalism. Till skillnad från t ex ESK-processen, där alla europeiska stater kan delta i syfte att söka bevara freden, är EU en överstatlig organisation som starka krafter söker utveckla till en federal förbundsstat. I vissa avseenden har medlemsstaterna i EU redan mindre självständighet än delstaterna i EU.

Redan från början eftersträvade representanterna för de sex ursprungliga signatärmakterna ett mycket långtgående samarbete. Detta kom till uttryck i Rom-fördraget, där de förklarar sig högtidligt ”beslutna att lägga grunden till en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.

De klarsynta såg planerna och utvecklingstendenserna redan då. Till de mest klarsynta hörde den norske ekonomiprofessorn och nobelpristagaren Ragnar Frisch som i en skrift om ”Fellesmarkedet” [den Gemensamma marknaden] 1961 skrev: ”Romfördraget har som mål en fullständig integration av Västeuropa också politiskt, kulturellt och militärt.” Detta alltså i tillägg till att medlemsländerna på förhand binder sig vid att acceptera de bärande ekonomiska principer som är formulerade i traktaten. Och vilka är dessa enligt Ragnar Frisch?

”Fördraget är ett storstilat försök att återuppliva och stärka det man kan kalla det oupplysta pengaväldet... I det oupplysta pengaväldet härskar den fria marknaden, fritt spelrum för storfinansen både inom det enskilda landet och mellan länderna, fri etableringsrätt, det rena ekonomiska profitmotivet som ledtråd för vad som är den 'bästa' investeringen osv.”

Gunnar Myrdal

Den svenske ekonomen och nobelpristagaren Gunnar Myrdal hade en likartad värdering av det politiska och sociala innehållet i den västeuropeiska Gemenskapen. I boken Vi och Västeuropa skrev han 1962:

Man får framför allt inte vara okunnig om sådana realiteter som att Gemenskapen kommer att föra till ett samhällsmönster med försvagad makt hos de folkvalda regeringarna och parlamenten gentemot de anonyma och oansvariga inflytande, som utövas av industrins och kapitalinstitutens ledare och av den växande byråkratin... Beroende av Gemenskapen här hemma kommer att slå igenom på många områden. Redan nu, med en svag riksdagsmajoritet, anses den socialdemokratiska svenska regeringen stundom vara flat i överkant för påtryckningar från närings- livets ledande män. Det är då lätt att föreställa sig effekten när de senare, efter vår anslutning till Gemenskapen, som motpart i hög grad kommer att framstå som representanter för det samlade europeiska kapitalet. Med etableringar av utländska företag som ägare eller huvudintressenter i svenska näringsgrenar kommer den fackliga rörelsen att finna sig stå emot en betydligt oresonablare motståndare.

Kraftfullt nederlag

Det svenska folket har helt nyligen i en valrörelse och ett val till riksdagen tillfogat just de krafter som vill att det oupplysta pengaväldet skall bestämma den samhälleliga utvecklingen ett kraftfullt nederlag. Segrare i valstriden har varit det socialdemokratiska partiet, men även vänsterpartiet och miljöpartiet har gått starkt framåt.

En majoritet av socialdemokratins väljare är enligt alla opinionsundersökningar motståndare till ett svenskt medlemskap i EU. Den socialdemokratiska partiledningen som bildar den nya regeringen är däremot anhängare av medlemskap i EU. Visserligen är historien ibland ironisk, men det vore väl ett alltför grovt spratt om valutgången och regeringsskiftet som den nye statsministern Ingvar Carlsson hoppas skulle medverka till en ja-seger i folkomröstningen.

Varför skulle svenska folket säga ett bestämt nej till ”det anonyma och oansvariga inflytande, som utövas av industrins och kapitalinstitutens ledare och av den växande byråkratin” (Gunnar Myrdal) i riksdagsvalet och två månader senare i folkomröstningen om medlemskap i EU ja till dessa krafter?

Det vore knappast konsekvent. Den socialdemokratiska ledningens hela inställning i EU-frågan saknar just klarhet och konsekvens. Kapitalväldets, storfinansens avgörande roll i vad som under olika tidsperioder hetat EEC, EG eller EU har ju varit tydlig redan från begynnelsen.

Erlander mot EEC

Detta var ju också ett avgörande skäl till att Tage Erlander, mångårig socialdemokratisk partiledare och tillika mångårig statsminister, varnade för ett svenskt medlemskap i EEC. I sitt tal 1961 på Metallindustriarbetareförbundets kongress pekade han på motsättningen mellan EEC och den svenska folkhemspolitiken:

Det är inte att förvåna om vi känner tveksamhet att ansluta oss till internationella avtal som avsevärt kan inskränka våra möjligheter (...) att föra en politik som varit vägröjande också internationellt sett och som flertalet människor i vårt land velat ge sin anslutning till.

Krispolitiken på 1930-talet och den moderna arbetsmarknadspolitiken hade inte gått att förena med internationella begränsningar av suveräniteten.

Som avgörande skäl mot ett svenskt medlemskap i EEC framhöll Tage Erlander också den alliansfria utrikespolitiken. Den utrikespolitiska samordningen och det militärpolitiska samarbetet betonas numera mycket starkare inom EU än man gjorde på 1960-talet. Argumenten mot ett svenskt medlemskap har växt i styrka.

Storföretagens inflytande

De kapitalistiska storföretagens inflytande över utvecklingen inom Gemenskapen har också blivit alltmera påtagligt. Förarbetet till 1985 års vitbok om effektivisering av den inre marknaden var en rapport som den holländska trusten Philips framställde året förut. Förarbetena till reglerna om den ekonomisk-monetära unionen i 1991 års Maastrichtfördrag var ett program från 1988 som utarbetats av Committe for the Monetary Union of Europe, en kommitté av industri- och bankledare.

Andra tunga s k lobbygrupper för storfinansens intressen är Aktionskommittén för Europe och Round Table of Industrialists, också kallad Guldklubben, där P G Gyllenhammar spelat en viktig roll tillsammans med övriga chefer för de allra största företagen i Västeuropa. Efter Gyllenhammar har chefen för Ericsson, Lars Ramqvist, nu utsetts till svensk medlem i klubben.

Vad den svenska storfinansen inte kunde uppnå i riksdagsvalet — en fortsatt borgerlig regering eller som andrahandslösning en folkpartistisk trojansk höst inom den socialdemokratiska regeringen — söker man nu vinna genom ett svenskt medlemskap i EU. Den kapitalistiska finansmarknadens vetorätt gentemot den demokratiska politiken, profitmakeriets förtur gentemot solidariteten vill man säkra med hjälp av reglerna och beslutsordningens inom den Europeiska unionen.

För att uppnå en majoritet för ett ja i folkomröstningen den 13 november begagnar sig unionsanhängarna av alla medel, hur motsägande och varandra uteslutande argumenten än är vid en närmare analys. Representanter för storfinansen som Pater Wallenberg och hans direktörer hotar med att lämna Sverige om vi inte går med i EU. De fruktar en politik riktad mot kapitlets intressen, en socialistisk politik. Den socialdemokratiska partiledningen säger raka motsatsen. Sverige måste gå med i EU för att kapitalet skall kunna styras. — Båda parter kan knappast ha rätt.

Drömmar

Den vänligaste förklaringen är att det handlar om förhoppningar och drömmar. man har dragit paralleller med det gamla talesättet om de båda som ligger i samma säng, men har olika drömmar. Vilken dröm är i så fall realistisk? Ibland sägs av EU-anhängare att organisationen är att jämföra med staten. De olika politiska partier som är verksamma i Sverige har skilda uppfattningar om hur landet skall styras, men de har alla — hittills i varje fall måste man påpeka — utgångspunkten att verka inom den svenska nationalstaten.

Det finns emellertid en avgörande skillnad mellan de grundlagar som den sven- ska staten bygger på och de grundlagar som EU bygger på. Den svenska regeringsformen fastställer vissa demokratiska principer för hur statsstyrelsen skall utövas, men den bestämmer inte det sociala och ekonomiska innehållet i politiken. Detta kan vara borgerligt eller socialistiskt — ingendera utgör något brott mot grundlagen.

Inom EU är det på helt annat sätt. Av alla dokument och uttalanden framgår att den självklara plattformen för EU:s hela verksamhet är de kapitalistiska storföretagen och kapitalismens ekonomiska system. I Maastrichtfördraget om Europeiska unionen sägs att den ekonomiska politiken ”skall föras i enlighet med principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”. Kapitalets fria rörlighet är en av de fyra s k friheter som hela den inre marknaden bygger på. I Maastrichtfördraget fastslås i artikel 73 b:

”1. Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel skall alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna. 2. Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel skall alla restriktioner för betalningar mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna och tredje land vara förbjudna.”

Flåsig anpassning

De instrument som använts i Sverige för att i någon mån styra kapitlets rörelser och placering har varit valutareglering, kreditreglering, förvärvslagstiftning som inneburit restriktioner mot utländska förvärv av egendom i Sverige samt olika former av näringsstöd och regionalpolitik.

De tre först nämnda har redan avskaffats i den flåsiga anpassning som skett till EU:s riktlinjer. Om Sverige blir medlem i EU kan de inte återinföras i någon som helst form. Alla former för näringsstöd och regionalpolitik är i EU kringgärdade med skarpa restriktioner.

Den socialdemokratiska partiledningen säger att vi måste gå med i Europeiska unionen för att kunna styra kapitalet. Argumentet framstår som helt orealistiskt. Ett medlemskap i EU innebär att politiken måste underordnas det som i debatten före valet kallats ”marknaden”, dvs storfinansen, penningplacerarna, spekulanterna och den nyliberala ekonomiska politik som redan under ett antal år dragit olycka över Sveriges folk.

Ökad makt

Har det då inte skett en internationalisering av ekonomin, som gett de stora transnationella koncernerna ökad makt, en makt som det både är ett nationellt intresse och ett intresse särskilt för arbetarrörelsen att motverka och söka bryta? Jo, utan tvivel och detta är idag en av de mest angelägna uppgifterna för de demokratiska och socialistiska krafterna.

Men ingenting i EU:s historia eller nuvarande verksamhet liksom heller inte EU:s olika dokument tyder på att Europeiska unionen vill och kan vara en verklig motkraft till det transnationella kapitalet. EU har heller inga mekanismer i detta syfte.

Fusionerna

Men hur är det då med Unionens regler mot fusioner, visar inte de på en vilja att söka styra kapitlets koncentrationsprocess? Man kan säga att det finns en dubbelhet i EU:s inställning till storföretag och monopol. Å ena sidan talar alla dokument om en positiv inställning till koncentration och storföretag, som vanligen leder till monopolsituationer, å andra sidan säger man sig vara mot monopol.

Enligt artikel 85 i Romfördraget är alla avtal mellan företag etc som binder, begränsar eller snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden förbjudna. Men dessa bestämmelser får dock icke förklaras icke tillämpliga på beslut eller avtal ”som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, samtidigt som konsumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppstår”. Men vilka monopolister och kartelldeltagare hävdar inte det?

Praktiken visar också att i till EU-kommissionen fram till september 1992 anmälda 100 fusionsfrågor hade endast 9 föranlett utredning och bara i (ett!) nej. Detta ligger helt i linje med vad som sades i ett rådsbeslut i december 1989 om kontroll av företagskoncentration: slopande av gränshindren ”resulterar i och kommer att fortsätta att resultera i stora reorganisationer av företag i Gemenskapen, särskild i form av koncentrationer.”

Uttalandet fortsatte: ”en sådan utveckling måste välkomnas såsom varande i linje med behoven hos en dynamisk konkurrens”, men det måste sade rådet säkras att denna process inte resulterar i varaktig skada för konkurrensen. Ökad koncentration, större företag, men ökad konkurrens, ja det kan bara beskrivas som tulipanaros. Någon styrning av kapitalet, som en del inbillar sig, innebär det däremot inte. EU:s regler är tvärtom ett hinder för effektiva åtgärder mot kapitlets fria rörlighet. Det är ju det som är den inneboende meningen i hela sammanslutningen.

Internationaliseringen

Kapitalets internationalisering är ingen särskilt ny process, men den har under de senaste åren gått allt snabbare. Den kommer till uttryck i en rad företeelser: flyttning av kapital och produktion från ett land till ett annat, bildande av internationella truster (transnationella koncerner) med produktion i en rad länder, uppkomsten av en internationell kapital- och valutamarknad utanför regeringarnas kontroll osv.

Behovet av att skapa en internationell motkraft till det alltmer internationaliserade kapitalet är utan tvivel stort. Men EU varken kan eller vill vara instrumentet härför. Den nödvändiga motkraften till de transnationella koncernerna måste sökas på folkrörelsernas fält. En verkligt internationell effektiv fackföreningsrörelse i samarbete med internationella konsument och miljörörelser måste byggas upp.

Det behövs också samverkan mellan staterna på ett globalt plan för en kontroll av kapitalet och dess rörelser. Världsbankens och Internationella valutafondens verksamhet måste förändras särskilt för kontroll av internationella valutarörelser, skapande av internationella institutioner och regler för utländska direktinvesteringar.

För en socialist är de avgörande motiven för att säg nej till Europeiska unionen hänsynen till demokratin och till internationalismen. Medlemskap i EU innebär inskränkningar i demokratin, vilken tvärtom borde utvidgas och fördjupas. Medlemskap i EU innebär begränsningar i internationalismen, som tvärtom måste utvidgas till att i reell mening innefatta u-ländernas problem. Folken i de fattiga länderna i Tredje världen gynnas inte av uppbyggnaden av en stark inre marknad i Västeuropa bakom höga handelshinder. Deras läge försvåras tvärtom ytterligare. Demokratiska internationalister måste säga nej till EU!

Inledning hållen på Vänsterpartiets kampanjupptakt inför folkomröstningen om EU 13 november 1994.