Ur Fjärde Internationalen nr 3/1994

Chris Harman

Kris, krasch eller boom – hur mår kapitalismen?

Under 1990-talets första år har vi bevittnat den tredje omfattande internationella krisen på 18 år. I slutet av 1992 hade det som två år tidigare börjat som en minskande tillväxt i de engelsktalande länderna spritt sig till nästan hela Europa och Japan. Även Östeuropa och det tidigare Sovjetunionen befann sig i djup kris med en produktionsminskning på hela 30-40 procent. För systemets försvarare syntes bara en liten strimma av hopp i hela världen — de nyindustrialiserade länderna (NIC-länder) vid Stilla havskusten: Taiwan, Sydkorea, Singapore, Hong Kong, Thailand och i allt högre grad sydöstra Kina.

Jämfört med fem år tidigare kunde inte kontrasten ha varit större. Sommaren 1987 talade alla — inte bara Margaret Thatchers höger — om ett till synes ändlöst ekonomiskt uppsving eller boom. I Storbritannien var Marxism Today, det döende kommunistpartiets månadstidskrift, eld och lågor över det dynamiska och blomstrande kapitalistiska systemet. Samtidigt skrev Labour om sitt partiprogram och förklarade att marknaden var det bästa sättet att organisera ekonomin på — partiets ledare talade om behovet av att ”hoppa jämfota över thatcherismen”.[1]

Även två år senare var den etablerade sanningen att marknaden hade en obegränsad förmåga att lösa mänsklighetens problem. Om bara staterna höll fingrarna borta från ekonomierna i Östeuropa, skulle de blomstra på samma sätt som de hade gjort i Väst under 50- och 60-talet. Framför allt Östtyskland skulle få uppleva ett ”andra tyskt ekonomiskt under”.

Det tog bara tolv månader innan USA:s och Storbritanniens ekonomier drabbats av krisen, som spred sig likt pesten till alla utvecklade ekonomier. Borta var också det utlovade miraklet i Östeuropa, där produktionen och levnadsstandarden sjönk kraftigt och arbetslösheten och inflationen ökade.

Krisen har varierat i intensitet. I vissa länder (Storbritannien[2] och Japan) visade den sig vara allvarligare än under det tidiga 80-talet. I andra (framför allt USA) har produktionsminskningen varit mindre än för tio år sedan, men varaktigare. Krisen är ett hårt materiellt och ideologiskt slag mot världssystemet. Systemets försvarare hade lyckats skylla kriserna i mitten av 70- och under det tidiga 80-talet på yttre faktorer — i synnerhet på de oljeproducerande ländernas (OPEC) oljeprishöjningar.

Men det går inte att bortförklara 90-talets kris: de oljeprishöjningar som befarades efter det andra gulfkriget 1991 kom aldrig. Ändå fortsatte krisen. Krisens orsaker måste ligga inneboende i de utvecklade kapitalistiska ekonomierna men hur?

Kapitalism och kriser

Enligt den marxistiska uppfattningen om kapitalismen, ligger de allt djupare kriserna inneboende i själva systemet. Denna uppfattning avfärdas vanligtvis helt av traditionella ekonomer. Ett exempel är affärsjournalisten William Keegan, kritiker av Thatchers ekonomiska politik under 80-talet. Han avfärdar den marxistiska uppfattningen eftersom den baserar sig på ”en föråldrad ekonomibok som skrevs under kapitalismens tidiga, osäkra och oreformerade fas”[3] och citerar entusiastiskt den franske ekonomen Marjolins avfärdande av marxismen: ”den minsta erfarenhet och någon historisk kunskap var tillräcklig för att kasta tvivel över den [marxistiska] teorin om en oundviklig kapitalistisk tillbakagång orsakad av en fallande profitkvot.” [4]

Även inom den socialistiska vänstern har denna uppfattning ofta förkastats.[5] Men rätt förstådd, förklarar Karl Marx orsakerna till de återkommande kriserna på ett sätt som ingen annan förmår.[6]

Enligt marxismen innehåller den kapitalistiska ackumulationen en olösbar motsättning: Värde och mervärde kan bara skapas genom arbete. Men varje enskild kapitalist kan bara öka sin konkurrenskraft (och därigenom sin andel av det totala mervärdet) och sina arbetares produktivitet om han (eller undantagsvis hon) ökar produktionsmedelsinvesteringarna snabbare än antalet anställda.

Det finns alltså en tendens att öka investeringarna snabbare i kapital än i arbetskraft, trots att arbetskraften är den enda som skapar värden — och därför profit, eller vinst. Detta leder oundvikligen till att kapitalinvesteringarnas andel ökar i förhållande till vinsten. Som en följd kommer investeringsvinsternas andel — profitkvoten — att minska, trots att den är själva drivkraften bakom ackumulationen.

Med andra ord skapar den framgångsrika kapitalismen problem för ytterligare ackumulation. Men konkurrensen tvingar fram omfattande nyinvesteringar som inte kan upprätthålla profitkvoten. För att vissa kapitalister skall kunna göra tillräckligt stora vinster måste andra konkurreras ut. Kapitalackumulationen leder oundvikligen till kriser. Och ju större ackumulationen varit, desto mer omfattande kommer kriserna att bli.

Detta är, vilket bör framhållas, en abstrakt redogörelse för det kapitalistiska systemets allmänna utveckling, men det är inte tillräckligt för att dra några omedelbara slutsatser om de konkreta ekonomiska förhållandena vid någon enskild tidpunkt eller plats. Först måste man se hur den allmänna utvecklingen samspelar med en rad andra faktorer.[7]

Marx själv var fullt medveten om detta och beskrev därför vissa ”motverkande tendenser”, av vilka två var av central betydelse:

För det första ökade kapitalackumulationen arbetarnas produktivitet — därigenom minskade kostnaderna för arbetarnas uppehälle. Där det förr hade tagit tre timmar att producera tillräckligt mycket för att upprätthålla genomsnittsarbetarens levnadsstandard, tog det nu kanske bara två. Kapitalisten kunde öka den del av varje enskild arbetares arbete som skapade mervärde, trots att arbetarens levnadsstandard inte sjönk. Denna ökade utsugning kunde delvis motverka den fallande profitkvoten: antalet arbetare ökade inte lika snabbt som de totala investeringarna, men varje arbetare kunde producera mer mervärde.

För det andra innebar den ökade arbetsproduktiviteten en minskning av den arbetstid — och därför värde — som gick åt för att producera varje fabrik, maskin eller råmaterial. Produktionsmedlens gamla ackumulerade värde minskade allteftersom kostnaderna för att ersätta dem sjönk. Investeringarna ökade långsammare i värde än i materiella termer. Därmed minskade delvis tendensen att investeringarnas värde överskred mervärdets ökning.

Detta ledde i sig inte automatiskt till att kapitalisternas problem med profitkvoten fick sin lösning. För att klara sig måste de — med råge — ta igen de fulla kostnaderna för investeringarna. Om den teknologiska utvecklingen innebar att dessa nu var värda hälften så mycket, måste de avskriva denna summa från bruttovinsten. Vad de vann på gungorna, förlorade de på karusellerna; en värdeminskning av kapitalet orsakade dem lika stor huvudvärk som en rakt fallande profitkvot.[8] Värdeminskningen kan lätta på trycket på hela det kapitalistiska systemet om bördan bara faller på vissa kapitalister, som tvingas i konkurs och de som överlever inte behöver betala. Det är precis det som hänt under varje krisperiod.

Företagen drabbas alltid på olika sätt av den kraftigt ökande eller minskande efterfrågan som kännetecknar den kapitalistiska utvecklingen. Vissa företag investerar exempelvis tidigt under ett uppsving — och förlorar på det eftersom deras utrustning inte är lika ny som rivalernas när uppsvinget nått sin kulmen. Andra väntar med investeringarna och har den modernaste utrustningen, men ar aldrig tillfälle att göra den lönsam innan recessionen, eller lågkonjunkturen, börjar. Vissa tillverkningsindustrier drabbas av kraftigt höjda råvarupriserna och fallande vinster när boomen nått sin topp. Andra, t ex råvaruleverantörerna, ser vinsterna stiga just vid denna punkt.

Profitkvotens fallande tendens påskyndar de periodiska kriserna. Under krisen, som i sin tur drabbar olika företag på olika sätt, går vissa företag i konkurs medan andra överlever. De som går omkull banar samtidigt vägen för de överlevande att sänka kapitalkostnaderna och eventuellt höja vinsterna mer än vad som annars skulle vara fallet. Marx menade att detta på lång sikt skulle dämpa tendensen till fallande profitkvot över alla uppsving och nedgångar. Men han hävdade också att tendensen inte helt skulle upphöra.

För det första var möjligheterna att öka exploateringsgraden för att neutralisera den fallande profitkvoten begränsade. Och hur stor varje enskild arbetares ökning av mervärdet än var, fanns det enligt Marx en begränsning: arbetsdagens totala längd. Samtidigt var investeringsmöjligheterna i produktionsmedel obegränsade. Vid en viss tidpunkt skulle kapitalisternas försök att höja exploateringsgraden bara ge ett marginellt resultat. Ökad utsugning kunde bara vara en begränsad och kortsiktig lösning på problemet med den fallande profitkvoten.

För det andra menade Marx att den andra ”motverkande tendensen” — kapitalförstörelsen under krisperioderna — på lång sikt inte kunde hindra att kapitalinvesteringarna var större än arbetskraftsinvesteringarna. Hans egna argument för detta var inte lika klara som när det gällde problemen att öka utsugningsgraden. Men det är inte svårt att fylla i luckorna i argumentationen om man ser på en annan trend — ”kapitalets koncentration och centralisering”.

Under varje krisperiod slås enskilda kapital eller företag ut. Med tiden kommer därför systemet att domineras av färre, men större företag. Detta är alldeles uppenbart i dag med det fåtal multinationella företag som dominerar varje industribransch nationellt som internationellt.

Men om en av dessa jättar går omkull har det oerhört mycket större betydelse för systemet än när de relativt små företagen gick i konkurs på Marx tid. Konkursen får just genom företagens storlek förödande följder för mycket mer konkurrenskraftiga och vinstrika företag. I ett slag förlorar de en lönsam marknad och riskerar själva att gå omkull. I stället för att icke konkurrenskraftiga företag slås ut och automatiskt banar vägen för andra, vinstrika företag, kan krisen dra med dem i den alltmer omfattande konkursvågen.

Detta kan exempelvis förklara varför den systemkris som började 1929 inte automatiskt hade lösts 1931, utan i stället fördjupades och spreds från den ena sektorn till den andra för att först hejdas när regeringarna ingrep mot marknadskrafterna genom militär upprustning.[9] Men det kan också förklara de senaste 20 årens kris.

För att kunna tillämpa Marx modell på dagens moderna kapitalism måste man ta fasta på en annan viktig fråga: Det värde som skapas under en produktionsfas kommer tillbaka i ackumulationen under nästa, antingen som nya produktionsmedel eller råvaror eller som konsumtion för de värdeskapande arbetarna. Men Marx insåg knappast hur stor betydelse de kapitalströmmar som inte kommer tillbaka in i ackumulationen har fått. Och de har spelat stor roll genom den massiva tillväxten för icke-produktiva verksamheter som reklam, PR och krig.

På detta har värden som annars kunde ha satts in i den produktiva ackumulationen slösats bort — värden som i stället kunde ha lett till att investeringarna ökat mycket snabbare än arbetskraftens produktivitet och den sjunkande profitkvoten. Den tyske marxisten Henryk Grossman skrev så här om den militära rustningen för 65 år sedan:

”Långt ifrån att vara ett hinder för kapitalismens utveckling eller en faktor som påskyndar undergången... är krigets förödelse och förstörelse ett sätt att förhindra ett hotande sammanbrott eller skapa ett andrum för kapitalackumulationen. Det kostade t ex Storbritannien 23,5 miljoner pund att slå ner upproret i Indien 1857-58 och ytterligare 77,5 miljoner pund att slåss i Krimkriget. Dessa kapitalförluster lättade på trycket för den brittiska kapitalismen och banade vägen för en ny brittisk expansion. Detta gäller än mer för de kapitalförluster och den förstörelse som uppstod under första världskriget 1914-18...

Ur det totala kapitalets synvinkel är militarismen en improduktiv konsumtionssfär. I stället för att ackumuleras, förstörs värden. I stället för att vara en ackumulationssfär, hejdar militarismen ackumulationen. Genom en indirekt beskattning lägger staten beslag på en stor del av arbetarklassens inkomst, vilken i stället för att gå till kapitalisterna som mervärde slösas bort på en i huvudsak improduktiv verksamhet.” [10]

W T Oakes (T N Vance) använde denna insikt under 40-talet och Mike Kidron gjorde det samma under 60- och 70-talet för att förklara varför kapitalet kunde ackumulera utan att omedelbart gå in i en lönsamhetskris under årtiondet efter andra världskrigets utbrott.[11] Men den militära upprustningen kunde inte undanröja krishotet i det oändliga. Kapprupprustningarnas huvudbörda bars av några länder (framför allt USA och Sovjetunionen), vilket gjorde att kapitalisterna i de övriga länderna kunde investera en större andel i den produktiva industrin och, med tiden, konkurrera ut dem.

Detta tvingade de rustande länderna att skära ned sina försvarsbudgetar, vilket destabiliserade hela världsekonomin. Med fallande profitkvoter innebar dessutom militärutgifterna att problemen ökade för de individuella kapitalen att hitta tillräckligt mervärde för att kapitalackumulationen överhuvudtaget skulle komma igång. I stället för att vara en välsignelse för världssystemet, blev militärutgifterna en allt tyngre börda.

Denna analys bekräftades av utvecklingen under det sena 60- och tidiga 70-talet. Storföretagen i USA hade inte längre råd att betala Vietnamkriget, trots att utgifterna under krigets höjdpunkt var avsevärt lägre än under Koreakriget femton år tidigare. Alla USA:s presidenter tvingades att minska militärens andel av statsbudgeten 1969-79. Samtidigt föll profitkvoten i alla de stora ekonomierna i Väst, vilket ledde till den allvarligaste recessionen sedan 30-talet.[12]

Men det är inte bara de världsomfattande kriserna 1974-76 och 1980-81 som kan förklaras utifrån en analys som grundar sig på Marx uppfattning om systemets grundläggande utveckling utan också uppsvinget under mitten av 80-talet och dagens kris.

Det obalanserade uppsvinget Under 80-talet skedde i Väst en återhämtning från recessionerna under 70- och 80-talet. I slutet av 80-talet hade industriproduktionen ökat med 50 % i Japan jämfört med 1980. I USA var ökningen omkring 40 %, i Tyskland 25 % till och med i Storbritannien ökade den med 10 %.

Återhämtningen var delvis en paradoxal följd av de två föregående recessionerna med konkurser och nedskärningar. I Storbritannien försvann en fjärdedel av produktionskapaciteten 1980-83. Den produktion som överlevt var lönsammare än den som lagts ner — tillräckligt lönsam för att företagen skulle öka sin verksamhet, nyanställa och utgöra en marknad för andra företag från 1982-83. Den kapitalistiska krisen förstärkte tendensen att investeringarna ökade snabbare än arbetskraften och profitkvoten föll.

Recessionerna förvärrade även lönsamhetskrisen på andra sätt. När företagen minskade produktionen, minskade behovet, av råvaror, vilket ledde till sjunkande råvarupriser och sjunkande kostnader för industrin. I USA sjönk de relativa priserna på produktionsmedel och råvaror med omkring 15 %.[13]

Slutligen minskade arbetarnas och fackföreningarnas motstånd mot företagsledningarnas nedskärningar. Det tydligaste exemplet finns i USA, där hotet om att helt lägga ner den tredje största biltillverkaren, Chrysler, 1980 fick bilarbetarfacket UAW att gå med på ”eftergifter” som sänkte lönerna och försämrade sjukvårdsförsäkringarna. Andra företag och fackföreningar tog efter exemplet, tills nästan alla kollektivavtal innehöll ”eftergifter”. Samtidigt byggde företagen nya fabriker i områden med svaga fackliga organisationer — antingen hänvisade de till den and-fackliga lagen om ”rätten att arbeta” utan att tillhöra en fackförening, eller också utpressade de fackföreningarna för att de skulle gå med på låga löner och höga ackord i utbyte mot organisationsrätten.

Följden blev stora reallönesänkningar. 1990 var den reala veckolönen för en arbetare 19,1 % lägre än 1973. Arbetarfamiljernas inkomster sjönk inte så mycket eftersom allt fler kvinnor arbetade. Ändå minskade den genomsnittliga realinkomsten för alla utom för den rikaste femtedelen.[14] Eftersom produktiviteten ökade, ökade också vinsten (men inte lönerna) utsugningsgraden ökade. Enligt en beräkning ökade utsugningsgraden i den ”produktiva” industrin med omkring 25 % 1977-87 — avsevärt mer än under de 30 föregående åren.[15]

I Europa och Japan sjönk inte reallönerna lika mycket som i USA. Men även här ökade produktiviteten snabbare än lönerna, och vinsterna ökade eftersom exploateringen ökade. För de sju rikaste västländerna, G7-gruppen, uppskattar OECD att ”kapitalinkomstens andel” ökade från 31,9 % 1975-79 till 33,9 % 1990.[16]

I Storbritannien ökade den genomsnittliga realinkomsten efter skatt för de anställda med totalt 11,7 % 1987-89. Men eftersom antalet sysselsatta samtidigt minskade, ökade den reala nettoinkomsten bara med 0,2 % per år, och lönernas andel av bruttonationalprodukten, BNP, minskade med 6,3 %.[17] I mitten av 80-talet ”ökade vinsten per tillverkad vara omkring 1,5 gånger snabbare än lönekostnaden per tillverkad vara”.[18]

Lönsamheten ökade under 80-talet, samtidigt som kapitalackumulationen och exploateringsgraden minskade, vilket tabell III visar.[19] Under högkonjunkturens kulmen 1987 var lönsamheten i Europa och USA lika stor som under det tidiga 70-talet — även om den var lägre än under 60-talet.[20] I Japan var den högre än under det sena 70- och tidiga 80-talet, men fortfarande lägre än under 70-talet och tidigare. För G7-gruppens ekonomier i sin helhet var vinstandelen 1990 omkring 15,3 % — en försiktig ökning från genomsnittet på 14,1 % 1975-79, men ingen radikal förbättring.[21]

Men den ekonomiska återhämtningen berodde inte främst på att lönsamheten ökat något utan på regeringspolitiken, framför allt USA:s. Thatcherregeringen, som tog makten i Storbritannien 1979 och Reaganadministrationen som installerades i USA 1981, följde båda samma ekonomiska ideologi: ”monetarismen”. Båda gjorde anspråk på att kunna hejda inflationen genom en hård kontroll av penningmängden och statens utgifter. Båda slöt upp bakom en fullständig avreglering — avskaffande av alla kontroller av det finansiella systemet och penningmarknaden, avreglering av industrier som flygplanstillverkningen i USA och busstillverkningen i Storbritannien, sänkning av löner och andra förmåner till ett minimum. Båda genomförde kraftiga nedskärningar i välfärdssystemet för de fattiga. Båda sänkte skatterna kraftigt för de rika och för kapitalet.

Men det stod snart klart att Reagans och Thatchers politik skiljde sig kraftigt åt på en viktig punkt. Medan Thatcher höll fast vid en balanserad budget, tillät Reagan ett jättelikt federalt budgetunderskott — 100 miljarder dollar 1982 — som ökade enormt ända fram till 1986. En del av underskottet berodde på minskade skatteintäkter. En annan del berodde på ökade statliga utgifter som främst gynnade den mer välbeställda delen av befolkningen — subventionerna till pensioner och hälsovård för de rika pensionärerna ökade samtidigt som ”välfärden” för de arbetslösa och fattiga urholkades. Men den största enskilda orsaken till det växande underskottet var militärbudgeten.

”Utbudsekonomin” ersatte monetarismen som Reaganadministrationens officiella ideologi. Genom att regeringen inte ”blandade sig i” företagens affärer, skulle det ske ett ekonomiskt uppsving. Men ”Reaganomics” blev i verkligheten inget annat än en militär keynesianism de militära beställningarna försåg många av de största amerikanska företagen med en garanterad marknad och garanterade vinster.

Vapenkontraktens värde ökade med 25 miljarder dollar under Carteradministrationens sista år, med 24 miljarder dollar 1981 och med 44 miljarder dollar 1982, räknat som andel av BNP ökade de från 5 % till 7 %.[22] De totala militärutgifterna ökade under hela decenniet — med 50 % i fast penningvärde eller från 206 till 314 miljarder dollar (1990 års penningvärde).[23] Detta stod i skarp kontrast till de gångna 30 årens utveckling då militärens andel av BNP, förutom under Vietnamkrigets höjdpunkter 1965 och 1969, minskat.

Den militära injektionen vände snabbt recessionen till tillväxt. Efter en nedgång 1980-81 växte ekonomin 1982-89 — den längsta oavbrutna expansionsperioden sedan 40-talet. Arbetslösheten (den officiella) sjönk från cirka 10 % till under 6 % och det totala antalet jobb ökade från omkring 100 miljoner till strax under 120 miljoner. Boomen i USA drog med sig de andra utvecklade länderna och NIC-länderna kring Stilla Havet eftersom den amerikanska importen ökade med nära 100 miljarder dollar bara under 1983. Den japanska industriproduktionen, som stagnerat 1980-82, återhämtade sig 1983 och ökade kraftigt 1984-85; den västtyska industriproduktionen stormade fram 198485 efter att ha legat under toppåret 1980 ända fram till 1983; i Storbritannien, Frankrike och Italien började den ekonomiska återhämtningen 1982-83 och lyftet kom 1984-85.

Men det fanns tydliga svagheter i återhämtningen. Dragloket var USA. Men den amerikanska ekonomin led av två spektakulära underskott: det redan nämnda budgetunderskottet och ett allt större handelsunderskott. Samtidigt som USA:s handel (förutom olja) visade ett överskott på 2 % av BNP 1980, hade det 1986 förvandlats till ett underskott på nästan 3 %. USA:s andel av världsexporten föll med omkring en femtedel och var 1987 lägre än Västtysklands.

Underskottet måste finansieras — regeringen lånade av banker och den amerikanska ekonomin i sin helhet lånade av resten av världen. Det statliga underskottet i USA ökade från 19,1 % av BNP 1979 till 30,4 % 1989[24] och den totala amerikanska skulden ökade från 480 000 miljoner dollar 1980 till 1 536 040 miljoner 1987.[25] En omedelbar effekt blev att realräntorna från 1983 steg över hela världen till en relativt hög nivå, som fortsatte under hela 80-talet.

Detta drabbade framför allt de skuld-tyngda ekonomierna i Latinamerika, Afrika och Östeuropa, som stagnerade samtidigt som Nordamerika, Västeuropa och Stilla Havets NIC-länder växte. I Afrika ”föll BNP per capita från 854 dollar 1978 till 565 dollar 1988, utlandsskulden ökade från 48 miljarder till 423 miljarder dollar... 1987 tillhörde mellan 55 och 60 % av Afrikas fattiga gruppen absolut fattiga”.[26] I Latinamerika och Karibien var ”den kumulativa minskningen” av BNP per invånare 1981-90 ”omkring 10 %”.[27]

Samtidigt följdes inte den amerikanska tillväxten av någon större produktivitetsökning. 1950-73 ökade arbetsproduktiviteten med 2,5 % per år, 1973-87 ökade den bara med i % — mindre än en tredjedel av ökningen i Japan och mindre än två femtedelar av Tysklands (även om den absoluta produktiviteten fortfarande var högre i USA).[28]

Boomens bräcklighet visade sig 1985-86. Tillväxten avtog i G7-länderna, halverades till 2,7 % i USA och låg fast vid 2 % i Tyskland och Frankrike.[29] G7-ländernas investeringar uppgick 1986 till bara en tredjedel av 1984 års.[30] Industriproduktionen föll till och med i Japan och USA under våren 1986.[31] Det var därför knappast förvånande att många kommentatorer hävdade att världen befanns sig på randen till en ny recession.[32] Tidningen Economist skrev att ”amerikanska ekonomer frågar sig vad som väntar i år, en fortsatt tillväxt eller en kraftig lågkonjunktur”

Men dessa förutsägelser var i grunden felaktiga. Det fanns visserligen tendenser till en recession, men de uppvägdes mer än väl av två andra faktorer. För det första fortsatte den militära kapprustningen i USA trots nedrustningsavtalen mellan Reagan och Gorbatjov i Reykjavik hösten 1986. För det andra vidtog regeringarna i Västeuropa alla åtgärder för att stimulera ekonomin. I USA gick man längst och sänkte räntorna, tillät dollarn att flyta med de internationella valutorna (så att exporten blev billigare), sänkte inkomst- och bolagsskatten kraftigt, ökade budgetunderskottet (trots de utlovade nedskärningarna i enlighet med Gramm-Rudmans lagförslag) och utövade påtryckningar på Japan och Västtyskland att öka den inhemska efterfrågan.

Japan och Västtyskland var inte helt med på noterna, men gick ändå med på vissa eftergifter gentemot USA. I Storbritannien släppte Thatchers regering den hårda kontrollen av de offentliga utgifterna och sänkte skatterna under valkampanjen samt övergav den så varmt omhuldade monetarismen eftersom penningmängdsmåttet M3[33] ökade med 20 %.

Regeringarnas ingripanden ledde till en ny kraftig ökning av tillväxten 1986-87 — med 3,5 % i USA, 5,3 % i Japan, 2,5 % i Frankrike, 4,6 % i Storbritannien, samtidigt som den tyska släpade efter med 2 %.[34] I både Japan och USA (till skillnad från de flesta europeiska länder) ökade industriproduktionen mycket snabbare än ekonomin i sin helhet. Den nya boomen var ett verkligt uppsving i så måtto att den ledde till produktion av allt fler realtillgångar. Men uppsvinget var mycket större i finanssektorn än i den materiella produktionen.

Aktiviteten på finansmarknaden var frenetisk och kurserna på aktier och fastigheter rusade uppåt. Enorma summor lånades för att finansiera företagens bud och motbud på varandra. Små företag tog över större företag genom ”hävstångs-uppköp”, lånen finansierades genom köp av ”skräpobligationer” (junk bonds) till höga räntor, som betalades genom att sälja ut tillgångarna i de uppköpta företagen.

För en tid var den spekulativa boomen självgående. Finansmän bjöd över varandra i kampen om aktier och fastigheter, vilket fick marknadskurserna att raka i höjden, precis som de förutspått. Spekulationsvinsterna fördes tillbaka till marknaden, där de växte än mer. De vinster som gjordes på pappret finansierade en alltmer omfattande lyxkonsumtion — det var samtidigt som begreppet ”yuppie” kom på modet på båda sidor av Atlanten.

Affärstidningen Economist beskrev 'skillnaden mellan den vilda marknaden och den tama ekonomin” så här i slutet av 1986:

”Pengar talar givetvis alltid, men 1986 var oväsendet dövande. Först skrek de utländska valutorna när dollarn föll ytterligare 11 %. Sedan kom den stora skrällen i City of London, när delar av världen såg den finansiella innovationens och avregleringens trend... Någonstans i bakgrunden hördes ljudet från centralbankerna när de lät sina penningtillgångar braka genom taket... Som kontrast, var den 'verkliga ekonomin' alltför tyst.” [35]

Kraschen — och efter

Kontrasten mellan finanskapitalets explosiva expansion och den materiella produktionens långsamma tillväxt fick statsmakterna att oroa sig över inflationen. Den amerikanska federala centralbankens svar blev kreditåtstramning och räntehöjning. Över hela världen rasade aktiebörserna samman den ”svarta måndagen” i oktober 1987, då kursernas värde minskade med en tredjedel i Europa och Amerika (även om de inte minskade lika mycket i Japan).

Återigen hördes från alla håll förutsägelser om en överhängande kraftig depression (slump) med paralleller till kraschen på Wall Street 1929.[36] Men återigen förhindrades nedgången på grund av att regeringarna ingrep. Överallt gjorde statsmakterna en kovändning, lättade på kontrollen av penningmängden, tillät räntorna att falla och injicerade miljarder dollar i det finansiella systemet för att för hindra ett sammanbrott. Och de fick stöd från många hårdhudade monetarister. Samuel Brittens gav rådet:

”När en ekonomisk nedgång hotar, behövs det helikoptrar som släpper sedlar från skyn. Det betyder att det måste bli lättare att låna från bankerna och, om detta inte är tillräckligt, en blandning av skattesänkningar och högre statliga utgifter.” [37]

Economist, på den tiden monetarismens banérbärare, var lika uppriktig:

”Den omedelbara uppgiften är keynesiansk: att öka efterfrågan i en tid när börskraschen hotar att minska den.” [38]

Regeringarna glömde bort att tal om att kontrollera boomen — och snart slog spekulationsyran i taket igen. De amerikanska och europeiska börserna var fortfarande relativt lugna, men ”junk bonds”hysterin återuppstod genom det hittills mest omfattande försöket till ”hävstångs-köp”: av RJR Nabisco.[39] Fastighetsspekulationen steg till nya höjder och de privata lånen nådde rekordnivåer i USA, Storbritannien och Japan. I slutet av 80-talet hade banklånen i USA mer än fördubblats[40] och i Japan var de tre gånger så stora som i början av årtiondet. I Storbritannien ökade den privata skuldsättningen från mindre än 9 % av den disponibla inkomsten till 16 % 1988,[41] samtidigt som företagens skulder i förhållande till det egna kapitalet fördubblades 1987-89.[42]

Detta var denna period som man i Japan senare kallade ”bubbelekonomin”, då fastighetsvärdena rusade i höjden och aktiebörsen fördubblades — det gick så långt att de japanska företagens nettovärde var högre än de amerikanska, trots att den amerikanska ekonomin var dubbelt så stor som den japanska. I Storbritannien byggdes kontorshus i City och Docklands i London, nya köpcentra byggdes i minsta stad, nya stormarknader spred sig som agnar i vinden utanför städerna och finans- och fastighetssektorn växte så att den sysselsatte var åttonde anställd (jämfört med var fjortonde 1979) och uppgick till en femtedel av det totala värdet.[43]

Visst ökade industrins tillväxt, men den antog en dvärgs proportioner jämfört med fastighets- och spekulationsmarknadens expansion.

De ”finansiella” investeringarna ökade oerhört mycket snabbare än industriinvesteringarna — till skillnad från 6o- och 70-talet då industrin ökade lika fort. Dessutom var industriinvesteringarna en tredjedel lägre i USA och Japan och omkring två tredjedelar lägre i Europa än under de föregående decennierna.

I Storbritannien ökade industriinvesteringarna bara från 3 % till 4 %,[44] trots att de totala investeringarna ökade från omkring 14 % av BNP 1984 till 18 % 1989. Att industriproduktionen ökade med cirka 15 % jämfört med 1982 berodde främst på att de existerande fabrikerna och maskinerna utnyttjades nästan fullt ut.[45]

När det ekonomiska uppsvinget nått sin höjdpunkt hävdade vissa etablerade ekonomer att skillnaden mellan den  generella tillväxten och tillverkningsindustrins inte spelade någon roll eftersom tjänsteproduktionen i en modern ekonomi i allt högre grad ersätter industrin.[46]

Genomsnittlig årlig tillväxt av aktiekapitalet i % (tillverkningsindustrin inom parentes)

    1960-73   1979-89      1983      1989 
USA    3,7 (4,0)   3,5 (2,3)  2,8 (1,3)    3,5 (2,1)
Europa      5,2 (5,1)   2,9 (1,3)  2,6 (0,8)    3,4 (2,0)
Japan 12,4 (12,4)    7,3 (5,4)  6,5 (5,4)    9,4 (7,6)

Visst är det sant att vissa ”tjänster” är lika säljbara som industriprodukter. De är varor som säljs för vinst och det arbete som är nedlagt i dem är produktivt[47]– den arbetare som skriver dataprogram än inte mindre produktiv än den som tillverkar de datorer som de ska installeras i. Men många ägnar sig åt att skydda den härskande klassens redan skapade rikedomar (t ex vaktbolagen och polisen) eller att omfördela dem till de rika (finanssektorn, reklambranschen och domstolsväsendet).

Tillväxten för denna del av tjänstesektorn är tärande för den produktiva ekonomin, inte närande. Det finns många tecken på att det var dessa tjänster som ökade mest under 80-talet, samtidigt som den genuint produktiva tjänstesektorn tillväxt liknade industrins.

En undersökning i USA visar att även om en viss del av tillväxten inom tjänstesektorn under början och mitten av 80-talet var ett tecken på en ”positiv utveckling” — exempelvis nya jobb som programmerare, systemerare och designers — ”var den överväldigande delen av de jobb inom tjänstesektorn som skapats under de senaste 15, 10 eller 5 åren... mycket traditionella: grossister, återförsäljare, rutinartade kontorsjobb, fastighetsskötare, vakttjänster o s v”.[48]

I Storbritannien koncentrerades investeringarna inte bara till tjänstesektorn, utan framför allt till den icke-produktiva tjänstesektorn. Inom distributionen ökade investeringarna med två tredjedelar inom finanssektorn tre gånger.[49] ”Investeringsboomen... koncentrerades främst till en sektor: finanstjänster, fastighetsmäklare, köpcentra etc ...” [50]

Det ekonomiska uppsvinget var obalanserat och bräckligt. Det visade klart och tydligt på kapitalackumulationens svagheter under ett antal år. Men denna svaghet kom faktiskt att punktera boomen och kasta hela världsekonomin in i en öppen kris.

Från mirakel till hägring

1987 och 1988 var valår i Storbritannien, Frankrike och USA och alla regeringar pekade på de ekonomiska framgångarna. Tydligast var den brittiske finansministern Nigel Lawson, som talade om ett ”brittiskt ekonomiskt mirakel”, när han, som han förklarar det i dag, ”lät sig svepas med” i ett festtal. Men 1989 kunde boomens slagsidor inte längre ignoreras. Överallt ökade inflationen.[51]

I USA oroade ”hävstångsköpen” och skräpobligationsmanin de ledande affärsmännen, som insåg riskerna med de spekulationsartade rövartågen och storföretagens orimligt höga räntebetalningar för skräpobligationerna. ”Skuldrumlandet. Har baksmällan blivit för kraftig?” frågade sig Business Week i november 1988.[52] Oron ökade med den plötsliga kraschen för Savings and Loans som en följd av en hämningslös spekulation, samtidigt som administrationen tvingades gå i borgen med hundratals miljarder dollar för att få företaget på fötter igen. Dessutom ökade oron för budgetunderskottet.

I Storbritannien orsakade obalansen en ännu större huvudvärk för regeringen. Bristen på produktiva investeringar innebar att boomen till stora delar bestod av en kraftig ökning av importerade varor. Betalningsbalansen gick från ett litet överskott 1985 till ett underskott på 20 miljarder pund 1989, samtidigt som inflationen överskred 8 %. The Economist, som bara två år tidigare var så exalterad över Thatchers politik, skrev nu:

”Den verkliga inhemska efterfrågan ökade med fantastiska 9,4 % under andra halvåret 1987, industriinvesteringarna ökade med mer än 18 % i reala termer... Den fråga som framtidens historiker kommer att försöka besvara är hur [finansminister] Mr Lawson kunde tillåta att efterfrågan ökade åtminstone tre gånger så snabbt som den potentiella produktionen [output].” [53]

Men de flesta etablerade ekonomer hävdade fortfarande att obalansen inte var så allvarlig. Det enda som krävdes var ett begränsat ingripande från regeringen för att förhindra ett okontrollerat uppsving och en lika snabb tillväxt utan att det ledde till inflation. Internationella Valutafonden (IMF) skrev i sin World Economic Outlook hösten 1989:

”En viss avmattning av de senaste årens snabba tillväxt verkar inträffa i Nordamerika och Storbritannien... För närvarande kan man inte ur balansräkningar och vinstmarginaler läsa ut att vissa sektorer drabbats av en så stor obalans att det har lett till en plötslig anpassning från konsumenter och företag... Företagens 'hävstångsköp' ligger fortfarande på en låg nivå internationellt sett. På samma sätt har den relativt snabba ökningen av hushållsskulderna till stora delar uppvägts av de ökande värdena på hushållens tillgångar.” [54]

Med dessa argument hävdade den officiella ortodoxin att begränsade åtgärder, framför allt höjda räntor, skulle leda till ”ett mjukt fall” och en hållbar, icke-inflationsdrivande tillväxt.

Denna optimism upprepades om och om igen under de följande tre åren. IMF och OECD förutspådde hela tiden tillväxt trots att det blev stagnation eller till och med minskad tillväxt. OECD hävdade i juni 1990 att ”den ekonomiska aktiviteten i den industrialiserade världen har stabiliserat sig kring en årlig och varaktig tillväxttakt kring 3 %” med profetior om en tillväxt på 2,5 % i USA och 1,9 % i Storbritannien under 1991. En stor export skulle, som det sades, rädda Storbritanniens ekonomi från en recession.[55] I själva verket minskade produktionen med  0,6 % i USA och med 3,7 % i Storbritannien det året.[56]

”IMF:s berömda prognosmakare misslyckades på det hela taget att förutse att Storbritannien och USA skulle drabbas av en recession. Detta misslyckande var representativt för alla prognosmakare... Den allmänna uppfattningen bland prognosmakarna i Storbritannien var att den brittiska ekonomin skulle öka med 1,8 %, och inte minska med lika mycket.” [57]

De ortodoxas vishet var dubbelt felaktig. Ett mer omfattande ingripande från statsmakterna än vad som förutspåtts var nödvändigt för att fä boomen under kontroll. Det ingripandet ledde i sin tur till att recessionen påskyndades.

I USA höjde motsvarigheten till Riksbanken (Federal Reserve Bank) stegvis räntorna med 3,5 % eller med mer än 50 % fram till april 1989.[58] Den brittiske finansministern Lawson hade fördubblat dem då han avgick hösten 1989. Ändå fortsatte boomen och inflationstrycket ökade ytterligare. På båda sidor av Atlanten försvårade just den avreglering som hade drivit fram spekulationsboomen möjligheterna att få den under kontroll.

Men detta var ändå bara ett förspel till det som hände 1990. Den förväntade ”mjuk”landningen visade sig bli mycket hård. Såväl Storbritannien som USA gick in i en verklig recession och inte bara den ”tillväxtrecession” som de politiska och ekonomiska ledarna hade väntat sig. Den recessionen visade sig vara mycket svårare att komma ur än någon annan sedan andra världskriget. Hur kunde de ortodoxa hamna så fel?

Vinst och ränta

Optimismen bland de ledande 1988-89 grundades på antagandet att boomen berodde på företagens reaktion på en genuin, allmän och varaktig vinstökning. För IMF innebar vinsterna att det blev lättare att betala tillbaka de ökade banklånen i USA och att den stora utlåningsökningen uppvägdes av att tillgångarna också ökade.[59] I Storbritannien skrev Economist hösten 1989 att även om de höga räntorna skulle drabba de små och medelstora företagen, så skulle företagens relativt stora vinster rädda dem.[60]

Siffrorna tycktes bekräfta detta. Profitkvoten höll sig mer eller mindre kvar vid den nivå som den stigit till efter det tidiga 80-talets recession.[61] 1989 var den 14 % i USA[62] och 19,5 % i de största brittiska industrierna.[63] Även i lågkonjunkturens början, kunde Bank of England visa att profitkvoten ”i slutet av 1990 låg nära genomsnittet för de senaste 20 åren”.[64] Men detta reser en viktig fråga för varje ekonomisk analys. Om profitkvoten var så hög som det gjordes gällande, varför utlöstes då lågkonjunkturen så plötsligt?

En delförklaring är att vinstnivåerna var nästan lika höga som före den omfattande recessionen 1974-76 men lägre än under den långa boomen under 50- och 60-talet. Men det finns också tydliga tecken på att industrins verkliga vinster 1987-88 var mycket lägre än vad resultaten visade.

J Toporowski har visat att de brittiska siffrorna inte ger en rättvisande bild av villkoren för den inhemskt baserade konkurrensutsatta produktionen.[65] De innefattar även de brittiska multinationella företagens vinster utomlands och de nyligen privatiserade företagens höga monopolvinster. Han citerar regeringspublikationen Economic Trends 1989, som visar att företagens vinster var ”konsekvent övervärderade”. Han visar med egna beräkningar också att ”vinstandelen i nationalinkomsten fortfarande under första halvåret 1988 låg under 70-talets”.

De omfattande företagsfusionerna under dessa år ledde till att företagen bokförde fel för att övervärdera vinsterna. De höjde priserna på aktierna, vilket gjorde det lättare för dem att köpa andra företag om de var ”rövare” — eller lättare att slå tillbaka fientliga uppköpsbud om de inte var det. I vilket fall blev det en ”skänk från ovan” för de direktörer som med god vinst sålde sina egna aktier. En nyskriven bok om Murdoch-imperiet [den internationelle tidningsmogul som tog sitt liv för några år sedan ö.a.] visar att:

”Majoriteten av de människor som ser... en årsredovisning tror att den utgör en verklig och icke ifrågasättbar uppräkning av vad som försiggått. Kolumner med prydligt införda siffror över ett företags vinster ser med till visshet gränsande sannolika ut. Men, som Susan Vew, professor i redovisning vid London School of Economics, har sagt: 'Vinster är inte fakta; de är bara uppfattningar'.

Det är en av de stora sanningarna om redovisning — i enskilda sammanhang ofta bekräftad, men i offentlighetens ljus alltid förnekad... När ett företag gör sin redovisning måste det göra en mängd uppskattningar. Detta beror huvudsakligen på att det i slutet av året finns en rad oavslutade affärer, som skapar osäkerhet. Det finns exempelvis obetalda skulder, och det är en bedömning om dessa skall betalas. Det finns stora tillgångar och man måste beräkna hur lång avskrivningstid de skall ha. Allt detta är subjektiva bedömningar: ett företag kan besluta att alla skulder skall betalas; ett annat att ingen betalas. Det andra företaget kommer då att skriva av skulden och visa en lägre vinst det året. På det viset är vinsten fråga om en uppfattning.” [66]

Redovisningar skall följa en viss standard. Men standarden varierar från land till land, och följer aldrig den som företagen använder när de bestämmer sin egen vinstnivå. Exempelvis deklarerade Rupert Murdochs News International 1989 en vinst efter skatt på 1 163 626 000 australiensiska dollar, vilket var nästan tre gånger så mycket som 1987. Men detta skedde i enlighet med australiensisk standard. Om den amerikanska i stället hade använts, hade vinstnivån 1989 bara varit 3 % högre än 1987.[67]

Brittisk standard sägs vara mycket mer stringent än den australiensiska.[68] Men sommaren 1992 orsakade Terry Smith, ordförande för Londons börsmäklares forskningsavdelning UBS Philips and Drew, skandal (och förlorade sitt jobb) när han publicerade en bok som räknade upp ett antal sätt som brittiska bolag helt legalt kunde fixa sina vinstresultat på och dessutom ett antal mycket stora företag som gjort så under det sena 80-talet.[69] De brittiskt baserade företagens skicklighet att överdriva sina vinster begränsades när den nya bokföringslagen, FRS3, infördes 1992: det jättelika byggnads-, verkstads och varvskonglomeratet Trafalgar Houses vinst på 122 miljoner pund 1992, visade sig med det nya beräkningssättet vara en förlust på 38,5 miljoner pund.[70] Marx skrev i Kapitalet:

”...Så att ett sken av en mycket solid affär och jämna tillbakaflöden lätt kan fortsätta att existera trots att återflödena i verkligheten redan för längesedan börjat ske på bekostnad dels av lurade penningutlånare dels av lurade producenter. Därför ser affärer alltid nästan överdrivet sunda ut just omedelbart före kraschen... Handeln är alltid kärnsund och affärsverksamheten fortgår på bästa sätt, tills sammanbrottet på en gång är ett faktum.” [71]

Det sena 80-talet kan uppvisa ett otal exempel på sådana luftvinster — detta har lett till en helt förvriden bild av hälsotillståndet hos såväl de enskilda företagen som hela det kapitalistiska systemet. Bilden av att vinsterna varit lägre än vad som rapporterats bekräftas av andra siffror: räntorna, som var fortsatt höga under mitten och slutet av 80-talet.

Förhållandet mellan räntan och profitkvoten är vanligtvis det omvända — den ena stiger när den andra sjunker.[72] Detta beror på att räntenivån beror på samspelet mellan penningströmmarna i det finansiella systemet och lånebehoven (banker och regeringar kan bara påverka ränteläget inom parametrar som beror på detta samspel). Merparten av pengarna kommer från industrins vinster, som lånas ut till bankerna.[73] När vinsterna är höga, ökar penningmängden i det finansiella systemet och utbudet överstiger efterfrågan. Kostnaderna för att låna — räntan sjunker. Å andra sidan, när vinsterna är låga minskar inflödet i banksystemet, efterfrågan överstiger utbudet och kostnaderna för att låna stiger. När vinsterna är låga återstår dessutom inget annat än att låna för de företag som vill investera. Därigenom ökar efterfrågan på kapital just när utbudet minskar, vilket höjer räntorna än mer.[74]

Det höga ränteläget under mitten och slutet av 80-talet är på så vis en avvikelse. Det visar att de rapporterade vinsterna innebär en betydande övervärdering av mervärdet i förhållande till investeringarna. Denna avvikelse berodde inte bara på felaktiga vinstrapporter utan avspeglade också de förändringar av systemet som koncentrationen och centraliseringen av kapitalet medförde.

Recessionen under början av 80-talet ledde inte till ett stort antal konkurser. När företag stod på ruinens brant utövade banker eller regeringar (eller båda) politiska påtryckningar för att hålla dem flytande — mest känt är fallet Chrysler i USA. Men detta innebar att företagens förluster omvandlades till skulder till bankerna; antingen direkt genom att bankerna lånade ut mer pengar, eller också genom att regeringen gick i borgen för dem och på så vis ökade sin egen inlåning från bankerna. I båda fallen försvann förlusterna från företagens balansräkningar för att i stället dyka upp på utlåningsposten i bankernas balansräkningar.

Samtidigt gjorde regeringarna överallt sitt bästa för att öka företagens lönsamhet genom att sänka bolagsskatten. I USA minskade bolagsskatternas andel av de totala skatteintäkterna från en tredjedel under 50-talet, till en sjättedel under det tidiga 70-talet och till lite mer än en tiondel mot slutet av 80-talet. Detta bidrog till budgetunderskottet och lade återigen sten på systemets totala skuldbörda.[75] I mitten av 80-talet var det inte bara enskilda företag som det övriga systemet fick gå i borgen för. Stora stater som Mexiko, Brasilien och Polen stod hotande nära konkurs och räddades bara av en samordnad aktion mellan världens största banker och IME

När spekulationsboomen höll på att gå över styr i slutet av 80-talet, tvingades staterna återigen att gräva djupt i kassaskrinen för att rädda sina jätteföretag. Den amerikanska administrationen öste in pengar för att täcka förlusterna för Savings and Loans — och tvingades själv att låna pengar. Den allmänna ränteuppgången var i det här fallet en direkt följd av den ”kreativa” — och ofta bedrägliga bokföring som framställde Savings och Loans som så vinstrikt. I andra fall hade bankernas girighet fått dem att låna ut enorma belopp till företag, som sedan använde de nya pengarna för att på ena eller andra sättet skönmåla den presenterade vinsten. Robert Murdoch, direktör för världens största massmedie- och tryckeriimperium, gjorde liknande bedrägerier innan han dränkte sig själv och hans imperium sjönk. På samma sätt gjorde de jättelika Bank of Credit och Commerce International.

Men bedrägeriet är inte det viktiga. Det som betyder mest är att de åtgärder som vidtogs för att öka vinsterna inom företagssektorn också ökade skuld- och räntebördan i den produktiva sektorn och därigenom försvagade dess möjligheter att ackumulera. Detta visas av investeringsutvecklingen. Investeringarna gick i huvudsak inte till den produktiva sektorn, vilket de skulle ha gjort om vinstnivån varit lika hög som den framstod. Som Andrew Glyn skrivit:

”I Storbritannien stagnerade investeringarna i industri och jordbruk 1979-89, medan investeringarna i distribution fördubblades och i finanssektorn tredubblades. Fakta visar ett liknande och kanske än tydligare mönster i USA.” [76]

Det var i själva verket först i slutet av boomen, 1988-89, som industriinvesteringarna ökade i de flesta länder.[77]

Konsumtion och kris

Förutom vinsterna måste en annan faktor tas med i analysen av övergången från hög- till lågkonjunktur: konsumtionen. Det finns teorier som menar att recessionen beror på att konsumtionen är för låg. Sådana ”underkonsumtionsteorier” utvecklades av tidiga politiska ekonomer som Malthus och Sismondi och togs senare upp av liberala ekonomer som Hobson och John Maynard Keynes. Det finns även marxistiska versioner, framför allt Rosa Luxemburgs och senare Paul Sweezys och Paul Barans.[78] Det grundläggande argumentet är att det i en vinststyrd ekonomi alltid och per definition finns ett gap mellan det som arbetarna producerar och det som de konsumerar. Ju större gapet är — dvs ju vinstrikare ett system är — desto troligare är det att konsumtionsefterfrågan är för liten för att allt som arbetarna producerar skall köpas.

Dessa teorier är felaktiga eftersom glappet mellan produktion och efterfrågan minskas om företagarna använder sina vinster för att investera i nya fabriker och maskiner — och det kommer de att göra om vinsterna är tillräckligt höga.[79] Ändå fokuseras teorin på en aspekt av det instabila i kapitalismen — vilket Marx insåg när han skrev att:

”Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns.” [80]

Som vi sett leder kapitalackumulationen till att produktionsmedlen ökar mycket snabbare än antalet anställda. Vinsten kan bara hålla jämn takt med investeringarna om varje arbetare producerar högre vinst — dvs om den del av produktionen som går till arbetarna minskar samtidigt som den totala produktionen ökar. I annat fall kommer profitkvoten att minska. Därför är systemet, om det skall lyckas, beroende av en ständigt ökande klyfta mellan den totala produktionen och arbetarklassens konsumtion. Men ju större klyftan är, desto mer beror systemets stabilitet på investeringar — vilka i sin tur beror på om profitkvoten upprätthålls genom ytterligare ökade klyftor.

Om någonting inträffar som sänker profitkvoten, kommer investeringarna inte att vara tillräckliga för att överbrygga klyftan mellan produktion och konsumtion. Företagen kommer inte lyckas att sälja alla varor de tillverkar, utan tvingas sänka priserna. Vinsterna sjunker ytterligare, liksom investeringarna, allt fler varor kommer att bli osäljbara och följden blir en generell överproduktionskris.

Systemets drivkraft — ackumulationen — har skapat sådana villkor att de breda folklagrens konsumtion är alltför hög för att profitkvoten skall vara tillräckligt stor för ytterligare ackumulation, men för låg för att alla tillverkade produkter ska köpas. Att öka konsumtionen innebär ingen lösning på krisen, eftersom det innebär minskad lönsamhet och ett ytterligare hot mot ackumulationen. Minskad konsumtion leder inte heller till en snabb lösning, eftersom efterfrågan sjunker och företagens vinster inte omedelbart ökar.

Det är just detta som hänt under 80-talet. Profitkvoten ökade delvis på grund av att arbetarnas del minskade (i marxistiska termer, på grund av att utsugningsgraden ökade). Men detta var ändå inte tillräckligt för att investeringarna skulle vara lika stora som under 50- och 60-talet. Den totala produktionen var fortfarande större än investeringarna och arbetarnas konsumtion sammantagna. Överproduktionen var hela tiden hotande nära.

Men även om detta förklarar varför systemet hade lätt för att hamna i kris, förklarar det inte varför inte krisen bröt ut tidigare, t ex i samband med den lilla nedgången 1985-86 eller börskraschen 1987. Det är uppgången, och inte nedgången, som är ett problem för analysen.

Improduktiv konsumtion och krisen

För att lösa detta problem måste vi förutom de produktiva investeringarna och arbetarnas konsumtion också se på en annan faktor: kapitalisternas omfattande, icke-produktiva konsumtion. Deras lyxkonsumtion ingår i denna kategori — de lägger beslag på delar av produktionen utan att tillföra något nytt. Samma gäller dem som utför tjänster åt kapitalisterna tjänstefolk, advokater, privatläkare, säkerhetsvakter och genom staten militär och polis.

På toppen av detta kommer kostnaderna (både individuella och företagens) för att öka marknadsandelar och vinster på andra kapitalisters bekostnad — t ex genom reklam och marknadsföring, spekulation i egendom och på börsen, in- och utlåning av pengar. Dessa ”improduktiva” utgifter sker hela tiden, men många av dem döljs av produktiva investeringar under högkonjunkturen. Då är det lätt för kapitalisterna att ta hem vinster oavsett vad deras fabriker producerar. De tvingas inte in i icke-produktiva investeringar bara för att överleva.

Men bilden förändras när högkonjunkturen mattas av. Ökade utgifter för reklam och marknadsföring blir ett måste för varje kapitalist som vill besegra sina konkurrenter. Lockelsen hos spekulationsvinsterna blir än större när vinsterna från den direkta produktionen hotas. Och psykologiska faktorer kan öka kapitalisternas lyxkonsumtion. ”Skrytkonsumtion” blir normen i en anda av ”ät, drick och var glad — i morgon är vi döda”. Samma kris som minskar de produktiva investeringarna kan öka de improduktiva utgifterna, som i sin tur kan motverka den sjunkande efterfrågan på industrins produkter.

Henryk Grossman skrev om förhållandet mellan krisen i den produktiva industrin och den ökande spekulationen före kraschen på Wall Street under 20-talet:

”...Ett överackumulerat kapital ställs inför alltför a investeringsmöjligheter... Det överflödiga och vilande kapitalet kan bara undanröja hotet om en total lönsamhetskris genom kapitalexport eller om det investeras på börsen... Under depressionen 1925-26 vällde pengar in på börsen... Spekulationsfebern är bara en mätare på bristen på produktiva investeringsmöjligheter...” [81]

Lewis Corey underströk efter den krasch och depression som följde hur sådana improduktiva utgifter hade lyckats förlänga uppsvinget under ”det rytande 20-talet” — men bara för att förvärra den krasch som till slut kom.[82]

De improduktiva utgifterna spelade en liknande roll under 80-talet. Då ökade kostnaderna för militär, reklam, marknadsföring, spekulation och lyx enormt, med kulmen 1987-89. Särskilt efter den begynnande ekonomiska nedgången 1985-86, strömmade kapital till fastigheter, företagstjänster och börsen — med siktet inställt på vinster som inte kunde uppnås genom produktiva investeringar.

Samtidigt sträckte den brittiska och amerikanska regeringen ut en stor hjälpande hand till de rika — och en mindre till medelklassen — genom skattesänkningar, uppmaningar till företagen att betala högre löner till toppcheferna, ekonomisk avreglering och privatiseringar som innebar att aktierna mer eller mindre skänktes bort.

”1980 hade de verkställande direktörerna för de trehundra största amerikanska företagen 29 gånger högre inkomst än en genomsnittlig industriarbetare. Tio år senare var den 93 gånger högre.” [83]

I Storbritannien ökade direktörernas inkomster med 20 % per år under hela 80-talet;[84] aktieutdelningarna i de i 400 största företagen ökade med 20,4 % 1988, 33,9 % 1989 och 20,3 % 1990,[85] de reala utdelningarna var 73 % högre 1989 än tio år tidigare, medan ”den totala reallönen hade sjunkit med nästan 5 %”.[86]

Företagens improduktiva utgifter och stora gåvor till de rika utgjorde en marknad för produktiva företag som tillverkar lyxbilar eller byggnadsindustrins leverantörer. De sysselsatte de icke-produktiva marknadsförare, advokater, fastighetsmäklare, reklamdirektörer osv; de ökade i sin tur efterfrågan för andra industrier. Enorma rikedomar skapades trots den långsamma ackumulationen. Men överflödet varade inte för evigt. Vinsterna i den produktiva industrin beslagtogs av ren girighet och frosseri — den dagen vinsterna verkligen började minska, skulle hela spekulationen och lyxproduktionen falla ihop.

Ackumulation, exploatering, produktivitet och vinster

Ackumulationen inom den produktiva industrin var långsam. Men den ökade och investeringarna per anställd ökade långsamt. Andelen maskiner och material i förhållande till antalet anställda inom den produktiva industrin i USA[87] ökade med 2,37 % per år 1977-87 — en aktningsvärd ökning, även om den var mindre än genomsnittet 3,47 % under de föregående tio åren.[88] I Storbritannien ”tenderar den arbetande befolkningen vara oförändrad, medan aktiekapitalet ökar... Aktiekapitalet ökade med 4 % under 70-talet, och minskade till 2 % årligen” under mitten av 80-talet.[89]

Under det tidiga 80-talet var ökningen av exploateringsgraden tillräcklig för att kompensera investeringsökningen i förhållande till antalet anställda. Men i slutet av årtiondet skedde en förändring: Industriproduktiviteten låg under 1983-84 års nivå[90] — i alla ”industriländer” ökade arbetsproduktiviteten med 5,1 % 1983 och 5,4 % 1984, men bara med 3,3 % 1987, 4,6 % 1988 och 3,6 % 1989. Dessutom fick arbetsgivarna det svårt att hålla tillbaka lönerna eftersom arbetslösheten minskade kraftigt. Statistiken visar att lönekostnaderna ökade i de flesta industriländer 1987-88 — i synnerhet i USA och Storbritannien.[91]

Utgifterna för investeringar, som togs från vinsterna, fortsatte att öka. Till och med efter börskraschen i oktober 1987 fortsatte investeringsyran i den icke-produktiva konsumtionen. I Storbritannien inleddes bygget av Londons största kontorsprojekt, Canary Wharf, inte förrän november 1987, samtidigt som en av landets mäktigaste finansiella förvaltares, Rosehaugh, tillgångar ökade oerhört 1988 och 1989.[92] Och Storbritannien var inte på något sätt unikt: liknande fenomen sågs i Tokyo, Toronto, New York och till och med Lahore. I slutet av högkonjunkturen ökade även investeringarna i tillverkningsindustrin i de flesta utvecklade industriländer.

Men den tid kom när finansvärlden upptäckte att vinsterna inte var tillräckligt stora för att de allt större investeringarna skulle ge tillräcklig avkastning. I USA kom vändpunkten i slutet av 1989.

”Allt större problem med vinsterna. Inkomsterna sjönk oväntat med 22 % under tredje kvartalet”, skrev Business Week om den amerikanska ekonomin i slutet av året.[93] Tidningen skyllde det hela på ”ökande löner”, ”med löneökningar på upp till 5,5 % ... dubbelt så mycket som genomsnittsökningen under de senaste fem åren” och ökande räntebetalningar som en följd av de allt fler fusionerna.

I Storbritannien avlöstes ”prognoserna” i början av 1990 om att vinsterna ”skulle öka med omkring 10 %” i september med den hårda verkligheten att de skulle sjunka.[94] Vinsten före skatt för oljebolagen (utanför Nordsjön) sjönk från strax över 10 % i mitten av 1988 till strax över 6 % i mitten av 1990.[95]

Recessionen

De sjunkande vinsterna ledde till en ond cirkel. De tvingade företagen att låna mer för att finansiera ännu inte färdiga investeringar. Men de minskade också kapitalflödet i banksystemet. Räntorna började stiga, vilket drabbade vinsten och tvingade företagen att låna ännu mer: 1987-91 mer än fördubblades de brittiska företagens genomsnittliga upplåning i bankerna.[96] En del företag hade inte tillräckligt mycket likvida medel för att betala räkningarna och gick i konkurs. Bankerna fick inte tillbaka alla pengar de lånat ut, vilket ledde till ”röda siffror” i boksluten. För att undvika ytterligare förluster stramade de i ren desperation åt utlåningen till andra företag. Redan i mars 1990 talade man i USA om en ”brist på krediter”, som kunde ”rikta ett oväntat hot mot den amerikanska ekonomin och ställa USA inför en recession”.[97]

I slutet av 1990 hade recessionen kommit till USA och Storbritannien — även om den brittiska regeringen fortfarande hävdade att den skulle vara en ”tillväxtrecession”. Vid årsskiftet kunde ingen längre dölja hur det verkligen såg ut. I Storbritannien hamrade en rad tidningar på sina förstasidor ut den hårda sanningen: ”Oron växer i City och på High Street över att depressionen bara är början och att det bara blir värre”, skrev the Observer.[98] ”Investeringarna minskar recessionen fördjupas”, varnade the Financial Times,[99] och senare ”Svårt år för alla — förskräckligt för många”.[100]

De första företag som drabbades hårt av recessionen var de som varit mest inblandade i 80-talets uppsving för de icke-produktiva investeringarna, i synnerhet fastighetsbolagen. När väl uppsvinget började avmattas stod det klart att spekulationsyran hade drivit upp priserna till helt orimliga nivåer. The Economist varnade i oktober 1989 för att det redan rådde 10 % överkapacitet för kontorsytan i City of London, trots att ytterligare 35 miljoner kvadratfot byggdes mellan 1990 och 1992. Med ”utestående lån på nästan 27 miljarder till förvaltare, börjar bankerna att svettas”.[101] Ändå skrev tidningen att ”trots dysterheten är talet om en krasch liknande den 1973-74 bara 'trams'”.

Tre år senare hade jättelika byggbolag som Olympia and York (byggherren på Canary Wharf), Rosehaugh (delad byggherre på Broadgate och prospektbyggare på Kings Cross) och Heron alla gått i konkurs, samtidigt som ett stort frågetecken vilade över andra företag som Stanhope.

I USA fördjupade nedgången på fastighetsmarknaden krisen för dem som hade lånat ut pengar — i synnerhet Savings and Loans och bankerna i t ex New England. I Storbritannien har de stora inhemska bankerna visserligen inte gått i konkurs, men raset har kostat dem många hundratals miljoner pund.

Fastighetsmarknadens och bankernas problem drabbade företagen inom den produktiva ekonomiska sektorn — samtidigt som de egna investeringarna inte längre var lika lönsamma. Vissa företag var själva uppbundna till fastighetsmarknaden och bankerna. Många vände sig till bankerna för att få krediter, samtidigt som bankerna blev alltmer restriktiva. Alla förlorade marknader när de som försörjde den icke-produktiva sektorn minskade den allmänna efterfrågan.

I Storbritannien föll en mängd företag som vuxit upp under Thatchereran samman — Colorol, British and Commonwealth, Polly Peck, Maxwell Communications Corporation, Dan Air. Andra överlevde med ett nödrop: Rupert Murdochs News International, som var så stort att det kunde skrämma den internationella bankvärlden att inte kräva tillbaka sina lån. I USA kved jättar som Ford, medan General Motors och IBM gjorde de största förlusterna som något industriföretag någonsin gjort och flygbolaget Pan Am gick i konkurs.

Avreglering och kris

Så snart recessionen väl inletts skyndade sig de som aldrig förutspått den att skylla på den politik som regeringen fört två eller tre år tidigare. Om bara regeringarna hade tillskjutit mer pengar i finanssystemet efter börskraschen i oktober 1987, skulle fastighets- och utlåningsboomen aldrig ha gått snett och det hade inte behövt bli någon mjuklandning 1988 eller 1989. Mer sofistikerade analyser höjde ett varningens finger för avregleringsvågen på finansmarknaden under det tidiga och mitten av 80-talet. Men inte för att regeringarna medvetet släppte kontrollen över krediterna. Det var snarare för att de hade avskaffat möjligheterna till reglering när de anslöt sig till den monetaristiska doktrin, som gav denna reglering en central roll.

Men här glömde — och glömmer man fortfarande — två saker. För det första var spekulationsboomen, uppsvinget för de icke-produktiva tjänsterna och lyxen under 80-talet och de krediter som krävdes för att finansiera dem, det enda sätt som systemet kunde kompensera sig på för de misslyckade investeringarna inom den produktiva sektorn. Utan kreditexplosionen kunde inte systemanhängarna 1986 och 1988 påstå att systemet på ett lysande sätt klarat sig ifrån krisen. Den ekonomiska återhämtningsperioden skulle förmodligen ha varit över efter knappt tre år, när industrin vände neråt 1984-85. Helt säkert är att uppgången inte kunde ha fortsatt efter börskraschen 1987.

Med andra ord bar just den faktor som verkar så förlamande på systemet nu ansvaret för förlängningen av den boom som bara fyra eller fem år tidigare lovprisats så. Utan den hade den ”nya högern” för länge sedan förlorat all intellektuell trovärdighet och de miljontals orden om ”post-fordism”, ”post-marxism” och ”post-modernism” skulle knappast ha skrivits. Felet låg inte i regeringarnas enskilda politiska handlingar, utan i ett system som inte längre kunde frambringa de vinster som krävdes för att det skulle kunna fortleva.

För det andra var avregleringen en avspegling av en mer långtgående förändring inom systemet — produktionens, finansväsendets och handelns internationalisering. Under lång tid, från det tidiga 30-talet fram till 70-talet, hade regeringarna till viss del lyckats kontrollera finanssystemet eftersom produktionen fortfarande till stora delar var nationellt baserad.

Men bilden förändrades då företagen började samordna forskning, utveckling och produktion över nationsgränserna och jaga efter nya investeringsmedel över hela världen. Under krisen 1974-75 upptäckte många regeringar efter att först ha stångat pannan blodig att nationella statliga ingripanden inte längre var effektiva. Andra försökte skjuta på betalningen genom att låna pengar utomlands för att få ekonomin att växa — bara för att landa med ett brak under det tidiga 80-talets kris. I slutet av årtiondet försökte till och med de mest statligt reglerade ekonomierna — Kina, det tidigare Sovjetunionen och Östeuropa — att ersätta kontrollen över kapitalet med flotta erbjudanden till kapitalet att komma till dem. Och en av förmånerna var löftet om att reglera de enskilda kapitalisternas rörelsefrihet så litet som möjligt.[102]

Avregleringen och internationaliseringen avspeglade kapitalismens utveckling och stod i motsättning till systemets individuella enheters — kapital — beroende av nationalstaterna som beskyddare av deras intressen och som övervakare av deras verksamhet. Systemet förutsatte en reglering för att det inte helt skulle gå över styr, men utvecklingen hade gjort regleringen mycket svårare och motsättningsfylld än tidigare.

Under boomen hävdade de nya högerekonomerna att avregleringen låg bakom det nya ”ekonomiska undret” — det gör de fortfarande när det gäller Kina och i mindre utsträckning Indien och en handfull latinamerikanska ekonomier. Sedan den ekonomiska nedgången inletts har de kvarvarande keynesianerna lagt skulden för detta på avregleringen. Vad ingen av dem inser är att förändringarna inom själva systemet innebär att nationalstaterna inte längre på ett effektivt sätt kan förhindra att spekulationsboomer eller recessioner spårar ur. Såväl monetarismen som keynesianismen är båda dömda av det system de försöker styra över.

[ Avsnitt om ”fördröjd recession” i Tyskland och Japan har här utgått  ]

Krisens karaktär

Det finns ett argument som ofta hörs inom såväl högern som vänstern om att krisen i början av 90-talet inte varit särskilt allvarlig, att det bara handlat om en ”omstrukturerings”-kris som kommer att leda till en ny expansionsfas. I synnerhet [den numera avsatte ö.a.] brittiske finansministern Lamont och hans föregångare Lawson förfäktar detta. De hävdar att kapitalismen alltid går genom en cykel, och att recessionen bara är ett avbrott i tillväxten. En version av detta argument förs fram av Samuel Brittan i Financial Times:

”Ingenting av det som hittills inträffat har minsta likhet med den stora depressionen... Trots alla inslag av finansiell oro, är tillväxtminskningen hittills i samma storleksordning som under det tidiga 80-talet...” [103]

Argumentet är kanske en reträtt från det som kapitalismens försvarare förde fram på 60-talet om att recessioner tillhörde historien, men det visar ändå att det finns en viss tilltro till systemet. Liknande argument hörs från den reformistiska vänstern. Deras tolkning av vad Marx skrivit går ut på att kriser är det sätt som kapitalismen omstrukturerar sig själv för att gå in i en ny ackumulationsfas. Detta kanske innebär att uppfattningen om den krisfria kapitalismen är felaktig, men det innebär också att varje tanke på att systemet kan gå i en långsiktig kris, ja till och med sammanbrott, är felaktig. Meghnad Desai, ekonomiprofessor vid London School of Economics och rådgivare till Labours ledare John Smith, skriver så här:

”Socialisterna missförstod kapitalismens dynamik och fortsatte förutspå dess förestående fall. Men ett århundrade efter Marx och Engels död fortsätter den oavbrutet av egna krafter. Den gamla fordistiska teknologiska massproduktionen sparkas ut, och ersätts av nya flexibla metoder.” [104]

Under 80-talet kunde ”kapitalismen få ett uppsving” eftersom den hade ”omstrukturerats under krisen på 70-talet över hela världen”.[105]

Detta har skapat problem för de regeringar som i befolkningens intresse inom nationalstatens gränser vill kontrollera systemet: de ”kan inte längre utöva någon självständig kontroll över kapitalet”.[106] Men de avfärdar också varje föreställning om en socialistisk revolution, eftersom denna, enligt Desai, vilar på teorin om kapitalismens förfall och detta kommer inte att inträffa.[107]

Men krisen i mitten av 70-talet och det tidiga 80-talet ledde inte till en automatisk återhämtning av kapitalackumulationen. Som vi sett berodde återhämtningen på statliga ingripanden — i synnerhet de ständigt stigande militärutgifterna i USA. Men detta är inte hela sanningen. Tillväxttakten var mycket lägre än före 70-talets kris (se tabell nedan):

Genomsnittlig tillväxt av real BNP per sysselsatt

    1960-68   1968-73   1973-79   1979-88
USA 2,6 1,0 0,0 0,9
Japan 8,8 7,3 2,9 3,1
Västtyskland 4,2 4,1 2,9 1,9
Frankrike 4,9 4,7 2,7 2,4
Storbritannien    2,7 3,0 1,3 2,6
Italien 6,3 4,9 1,7 1,6

Under 80-talet var alla ekonomiers ökningstakt hälften av 60-talets, med undantag av Storbritannien (vars tillväxt, trots Nordsjöoljan, inte var lika stor som de övriga utvecklade ländernas under 60-talet). John Cornwall har beskrivit detta:

”Efter omkring två årtionden av en aldrig skådad ökning av produktionen, produktiviteten och världshandeln, med låg arbetslöshet och inflation, försämrades läget för de kapitalistiska ekonomierna nästan överallt under 70-talet.” [108]

Av detta kan man dra en mycket tydlig slutsats: recessionen i mitten av 70- och det tidiga 80-talet omstrukturerade inte kapitalismen så att systemet blev lika dynamiskt som tidigare. Det är inte svårt att se varför.

Omstruktureringar innebär inte bara att man omorganiserar den materiella produktionen — rationaliserar inom industrin, lägger ner vissa fabriker och öppnar andra eller inför ny produktionsteknologi. Det handlar i stället om att omorganisera förhållandet mellan de konkurrerande kapitalen för att öka vinsterna för vissa på andras bekostnad. Då kommer, åtminstone inom en del av systemet, profitkvoten att öka så mycket att den är tillräckligt hög för att nya och större investeringar ska göras.

Under den klassiska kapitalismen tvingade recessionen, såsom Marx beskrev det, vissa kapital att gå i konkurs och möjliggjorde för andra att öka sina profiter genom att köpa råvaror och maskiner billigt och genom att tvinga arbetarna att gå med på lägre löner. Då kunde de framgångsrika kapitalisterna se sina investeringskostnader sjunka, utan att deras egna ackumulerade kapital minskade i värde. Men allt var avhängigt att de kapitalister som inte lyckades gick i konkurs och att deras kapital förstördes.

Som vi tidigare sett skiljer sig dagens kapitalism från Marx modell på ett antal sätt. Den centraliseringsprocess och kapitalkoncentration som han beskrev har lett till att ett fåtal stora enheter i allt högre grad kontrollerar systemet. Om en av dessa jättar går i konkurs kommer detta inte automatiskt att hjälpa de övriga storföretagen. Det de vinner på att kostnaderna för råvaror, maskiner och arbetskraft minskar, förlorar de på att de omedelbart går miste om denna marknad.

Av denna orsak fruktar de som dominerar systemet jättekonkurser och sedan 30-talet har regeringar och banker oftast gjort sitt bästa för att hålla de storföretag som håller på att gå under under armarna — så gjorde Carter och Bush med Chrysler under det tidiga 80-talet och så gjorde Bush gjort med Savings and Loans.

Detta underlättar läget för såväl de enskilda förlustföretagen som deras framgångsrika leverantörer. I dag är t ex Chrysler det mest vinstrika (om än det minsta) av de ”tre stora” amerikanska bilföretagen. Men kostnaderna för en sådan återhämtning, som staten först får bära, fördelas på det övriga systemet. Räddningsaktionen för Savings and Loans uppgick till 300 miljarder dollar och bidrar starkt till USA:s budgetunderskott — administrationen kan bara finansiera det genom att välja ett av tre alternativ som alla ökar bördan för de övriga kapitalisterna i USA: höja skatterna, öka statens upplåning eller trycka fler sedlar och riskera inflation.

Samtidigt har andra kapital, just på grund av att företaget inte gått omkull, tjänat på detta genom billigare maskiner, råvaror och arbetskraft. Genom statens ingripande minskas recessionens omfattning, men också möjligheterna att återställa vinstnivåerna i hela systemet.

Antalet konkurser var större i början av 90-talet än under recessionerna i mitten av 70- och början av 80-talet — åtminstone i USA och Storbritannien.[109] Savings and Loans kanske räddades, men många stora företag på båda sidor Atlanten har gått omkull — Pan AM, BCCI, Polly Peck, Maxwell Communications Corporation och en uppsjö mindre koncerner.

Men det räcker inte. Regelrätta konkurser har inte samma positiva inverkan på det övriga systemet som de en gång hade. De olika finans- och industrikapitalen har trängt in i varandra; de stora finansiella institutionerna har stora aktieinnehav i industriföretagen och accepterar andra fordringar som säkerhet för lån. Så när ett av dessa storföretag går omkull, förlorar även andra.

När enskilda aktieägare (eller som i fallet Maxwell, enskilda pensionärer) drabbas, gynnar det systemet när aktieägarna och deras kapital skrivs av.  Men när de jättelika finansinstitutionerna drabbas är det något helt annat. Det är verksamma, och inte konkursdrabbade, värdelösa kapital, som drabbats, vilket dels minskar lönsamheten i hela systemet och dels ökar tendensen till kris.

Det tydligaste tecknet på detta är de att de långa räntorna fortsatt att vara höga tre år efter det att recessionen inleddes. De reala långa räntorna var nästan dubbelt så höga som under 60-talet och under recessionen i början av 80-talet.

Men kreditkostnaderna har inte varit det enda problemet för kapitalisterna. Det har också varit svårt att få krediter över huvud taget. Följden av 1990-92 års konkursvåg i USA, Storbritannien och Japan var att bankernas kostnader ökade för utlånade pengar som inte skulle komma att betalas tillbaka, för räntor på utlånade pengar som inte betalades, och tillgångar vars värde nu var mycket lägre än det som de bokförts till hos bankerna.

Bankerna blev mycket försiktigare när det gällde att bevilja ytterligare lån och satte hårdare press på andra, vinstrika kunder. De brittiska bankerna ökade t ex gapen mellan ut- och inlåningsräntorna. Japanska banker krävde in krediter från företag som kunde betala tillbaka, medan de som stod på ruinens brant fick gå sin egen väg.

Recessionen har ingenstans varit lika framgångsrik när det gäller att bana vägen för en efterföljande expansion som under recessionerna i mitten av 70- och början av 80-talet. Detta gäller än mer 90-talets recession eftersom den följde efter de enorma krediter som i slutet av 80-talet finansierade fastighets- och byggmarknaden, spekulationen på börsen och lyxkonsumtionen — i USA, Storbritannien, Japan, Korea, Skandinavien osv.[110] Det är kreditkostnaderna som skapar stora problem när det gäller att återställa lönsamheten i hela systemet.

Kreditproblem?

Den vanliga förklaringen till varför återhämtningen från dagens recession varit så svår lyder ungefär så här: det krävs en omfattande ökning av antingen investeringar eller konsumtion för att driva in systemet i en ny expansionsfas. Men eftersom alla måste betala tillbaka gamla skulder hindras konsumenterna från att konsumera och företagen från att investera. Will Hutton skriver i Guardian:

”De brittiska företagen har lånat för att investera, betala aktieutdelningar och köpa upp varandra; när vinsterna inte längre ökade och när de hade betalat sina skatter upptäckte de plötsligt att räntebetalningarna motsvarade 40 % av vad de hade kvar. De reagerade på det sätt som företag alltid gör: de skar ner investeringarna, sparkade arbetare och grävde ner sig i skyttegravarna. Under det sista kvartalet 1990 och det första 1991 rapporterade företagsledarna att ingen varit med om en så stor nedgång.”  [111]

En analys av de amerikanska företagens lån visar en anmärkningsvärd skillnad mellan 90-talets recession och de föregående. Det tidigare mönstret var att företagen lånade mer pengar under recessionen: de sammanlagda banklånen ökade med 12,2 % 1973, med 3,5 % 1980 och 5,4 % 1981. Men 1990 minskade de totala lånen med 3,6 %. Minskningen var ännu styörre med ”kommersiella industrilån”.[112] En rapport berättar om ett tal som ordföranden för US Federal Reserve Bank, Alan Greenspan, höll i Japan:

”Han sa att USA och Japan stod inför en nedgång som inte inträffat sedan 1945. Mr Greenspan kallar det 'balansräknings'-problemet, eftersom företag och konsumenter inte längre konsumerar varor och tjänster utan minskar sina skulder och skapar nya tillgångar.” [113]

Det är inte bara en bristande efterfrågan på investeringsmedel som har minskat lånenivåerna. Tvärtom finns det många tecken på att bankerna varit ovilliga att, eller inte kunnat, låna ut i tillräcklig omfattning. När det gäller Storbritannien säger Hutton: ”De banker som så villigt erbjudit krediter, drog nu in dem — det gröpte ur tilltron.”[114] I USA sägs bankernas agerande ligga bakom en del av den minskade utlåningen under 1990.[115] I Japan ”låg säkerheten motsvarande hälften av bankernas krediter 1985-90 i egendom som sjunkit drastiskt i värde... Raset på fastighetsmarknaden urgröper företagens tillit. Lamslagna bankmän har stramat åt krediten...” [116]

Men det är inte bara den nationella kreditgivningen som förväntas drabbas av kraschen på den japanska fastighetsmarknaden. Under 1980-talet blev Japan en av de stora internationella kreditgivarna, där handelsöverskottet användes till investeringar i främst Ostasien, USA och i mindre utsträckning Storbritannien. Under början av 1990-talet har utvecklingen varit den motsatta: japanska banker och företag har minskat investeringarna utomlands:

”För första gången sedan 1980 har japanska investerare minskat sina internationella värdepappersportföljer. Och flödet av japanska direktinvesteringar har bromsats... De internationella bankernas minskade verksamhet förra året (1991) berodde till stora delar på den nioprocentiga minskningen i de japanska bankernas balansräkningar.” [117]

Det är inte bara Japan som har minskat den internationella utlåningen i takt med recessionen. Brittiska företag och banker har också minskat sina nettoinvesteringar utomlands för att i stället ta hem pengarna och täppa till alla svarta ekonomiska hål. Många försvarare av kapitalismen har kallat denna press nedåt på krediter för en ”global brist på kapital” eller ”kreditbrist”.

Det finns, säger de, inte tillräckligt mycket pengar för att återställa världen till 80-talets kondition, eller 50- eller 60-talets. Orsaken till detta är att sparandet är otillräckligt — särskilt i USA och Storbritannien, där det totala sparandet uppgår till mindre än 20 % av BNP, jämfört med 25 % i Frankrike, Tyskland och Italien och nästan 35 % i Japan.[118]

”Michael Camdessuss, verkställande direktör för Internationella Valutafonden, IMF, varnar privat för att 90-talet kan bli ett dystert årtionde... Han pekade på det som kunde vara 90-talets ekonomiska sjuka — en potentiellt förödande brist på sparade medel: industriländerna måste öka sina fasta affärsinvesteringar dramatiskt om de ska komma i närheten av 80-talets tillväxt; samtidigt måste utvecklingsländerna också kraftigt öka sina investeringar. På toppen av detta kommer Öst- och Centraleuropas samt Rysslands oerhörda behov. 'Kommer det att finnas tillräckligt mycket sparade medel för att finansiera alla dessa investeringar? Nej, inte om inte industriländerna samfällt ingriper för att rädda staternas underskott och förbättrar det samhälleliga sparandet', säger Mr Camdessus.” [119]

Men detta inte svaret på frågan. I de flesta utvecklade länder (även stora delar av Östeuropa och det gamla Sovjetunionen) råder det brist på gamla besparingar som omvandlats till fysiska investeringar. I land efter land råder en ”över-investering” jämfört med den nuvarande nivån på marknaden. Bilfabriker, stålverk, raffinaderier står stilla eftersom ingen vill köpa deras varor. Det råder ingen fysisk brist på medel att producera mer välstånd. Varför kan inte tomma fabriker och arbetslösa arbetare sammanföras för att i stor skala producera bruksvärden som möjliggör ett nytt uppsving för tillväxten i världen?

Problemet i dag är att produktionen sker under kapitalismen, och det som kapitalister av alla sorter — industri och finans, ”privata” och statliga — mest intresserar sig för är inte huruvida det är möjligt att öka produktionen av bruksvärden, utan att öka andelen bytesvärden som kan komma tillbaka till dem i form av vinst.

Om industriägarna trodde att de var garanterade höga vinster skulle de återställa produktionen till den gamla nivån och sedan utvidga den, i visshet om att de skulle kunna betala tillbaka kortsiktiga lån inom den närmaste framtiden. På samma sätt skulle bankerna — om de trodde att industrins lönsamhet var tillräckligt hög för att det skulle garantera att de nya lånen skulle återbetalas med ränta — gärna bevilja nya lån även om det innebar att de ökade bankernas utlåning i förhållande till tillgångarna. Som en bank berättade för Financial Times: ”Det är inte tillgången till pengar som är problem, utan goda tillfällen att spendera dem.” [120]

Argumentet om en ”kreditbrist” leder oss rakt tillbaka till frågan om profitkvoten. Sparande i en kapitalistisk ekonomi är i grunden detsamma som den kapitalistiska klassens, dess företag och anhängares[121]  sparande — något som även keynesianer erkänner när de säger att de fattigas ”benägenhet att konsumera” är större än de rikas. Om profitkvoten är låg kommer sparandets andel i den nationella ekonomin att vara jämförelsevis låg. Men när kapitalister investerar är det ändå inte den existerande vinst- eller sparandenivån som avgör investeringsnivån utan behovet att hålla jämn takt med konkurrenterna. Och det innebär åtminstone en lika stor, och ibland större, investeringsnivå än tidigare. Det finns en motsättning mellan en hög investeringsnivå som beror på konkurrensen och den låga mervärdesnivån i dessa investeringar. Marx beskrev detta i Kapitalet:

”En allmän beskrivning av den motsättning som råder ger att det kapitalistiska produktionssättet innehåller en tendens mot en absolut utveckling av produktivkrafterna, oavsett det värde och mervärde som de innehåller... trots att, å andra sidan, dess mål är att bevara det existerande kapitalets värde och underlätta dess självexpansion så långt det bara är möjligt.” [122]

I mitten och slutet av 80-talet uttrycktes denna motsättning genom att investeringarna var mycket större än de tillgängliga investeringsmedlen. Trots att de produktiva investeringarnas ökning var begränsad, tömdes investeringsfonderna för att pressa fram vinster genom spekulation och storslagna fastighets- och andra improduktiva investeringar. Följden blev, som vi sett, en överhettning av hela systemet. De vinster som kom från de produktiva investeringarna måste fördelas skvättvis till såväl produktiva som improduktiva investeringar.[123]

Till sist nåddes en punkt där vissa investeringar, om de skulle vara lönsamma, gjorde andra olönsamma. Mervärdet från andra delar av systemet kanaliserades till dem för att hålla dem flytande. Profitkvoten föll inte, däremot sjönk profiterna i hela systemet.

Ur kapitalistisk synvinkel var det både en överackumulation av gammalt kapital i form av produktionsmedel och en brist på nytt kapital i form av likviditeter för ny ackumulation. Det blev brist på krediter för att de som kontrollerar mervärdet inte var beredda att låna ut det eftersom det inte fanns några förutsättningar för att systemet skulle expandera av sig själv. Detta berodde i sin tur på att denna expansion hejdades på grund av att de redan gjorda investeringarna var så stora. Detta är vad pro-kapitalistiska kommentatorer ovilligt medger när de grubblar över sparandet. Som en av dem sagt:

”Både i USA och Storbritannien har sparandet, enligt den konventionella ekonomiska visheten, problem. Men är problemet för stort eller för litet sparande? Förvirrande nog är båda svaren riktiga. I båda länderna behövs ett minskat hushållssparande för att det ska ske en verklig återhämtning. Ändå har i båda länderna ekonomin på medellång sikt hämmats av alltför litet sparande, inte för mycket... Länder med hög sparkvot har tenderat att investera en högre andel av det nationella överskottet.”[124]

Ersätt ”sparande” med ”mervärde” (från vilket lejonparten av sparandet kommer) och frågan blir glasklar. I en tid när ekonomin befinner sig i en lågkonjunktur och det sker få investeringar, kan en ökning av mervärdet från arbetarna bara ytterligare minska efterfrågan och fördjupa recessionen. Men för att ackumulationen åter ska skjuta fart måste mervärdet och profitkvoten öka.

Hela  diskussionen om en  ”kreditbrist” är ett tecken på att systemet befinner sig i en återvändsgränd. Systemet kan bara fungera om produktionen utvecklas, och ackumulationen ökar kraftigt. Men dess egen drivkraft, strävan efter att öka mervärdet, förhindrar det. Detta beskrev Henryk Grossman i slutet av 20-talet:

”Motsättningen mellan kapitalismen och produktionens krafter är en motsättning mellan värde och bruksvärde, mellan tendensen mot en ohämmad produktion av bruksvärden och produktionen av värden som begränsas av valoriseringens [prissättningens] gränser [kapitalets själv-expansion C.H.]... Ackumulationen av bruksvärden (vilken samtidigt är en ackumulation av värden) leder till en fallande profitkvot, vilket i sin tur innebär att det inte längre är möjligt att sätta ett exakt pris på det utvecklade kapitalet. Detta innebär kris...” [125]

Vad Grossman säger är att krisen kanske kan få en lösning just genom att enskilda kapitalister drivs i konkurs och att deras kapital blir värdelöst. Men, som vi sett, denna omorganisering och omstrukturering av systemet genom krisen har blivit allt svårare i takt med att kapitalismen blivit äldre. Det sker en omorganisering, men stora delar av de kostnader som uppstår när de enskilda kapitalen blir värdelösa får bäras av staten och det finansiella systemet — det blir en börda för hela systemet och en hämsko för ytterligare ackumulation.

Hur mår kapitalismen?

Det vore fel att utesluta en återhämtning från krisen. Detta skedde efter kriserna i mitten av 70- och det tidiga 80-talet. Den amerikanska ekonomin återhämtade sig från 30-talets stora depression under åren 1934-36, med en verklig om än kortlivad minskning av arbetslösheten i de viktigaste industrierna, innan en förnyad recession inleddes 1937-40. Men en ekonomisk återhämtning i dag kommer troligen att begränsas till ekonomins viktigaste produktiva sektorer, som i sin tur kommer att få en injektion från kortsiktig spekulation i de icke-produktiva sfärerna.

Den amerikanska ekonomin har visat de problem som försvårar en ”återhämtning”. Mot slutet av 1992 ökade tillväxten från 1 % (vilket inte var tillräckligt för att väga upp minskningen från 1990) till 3 %. I massmedia jublades det över att ”nu var recessionen slut”. Ändå var det svårt att inse hur den konsumtionsökning som låg bakom återhämtningen skulle kunna hållas vid liv eftersom det vare sig skett någon särskild ökning av antalet arbetstillfällen eller av konsumenternas inkomster. Ekonomijournalister skrev att ”för första gången sedan 1945 genomgår USA en återhämtning utan fler arbetstillfällen”,[126] medan den reala disponibla inkomsten knappast är högre än den var för 18 månader sedan.[127]

Samma kommentatorer som var så entusiastiska över tillväxten var lika nöjda med den snabba produktivitetsökningen (som till största delen berodde på datoriseringen inom ”serviceindustrin”), som höll tillbaka antalet nya jobb och minskade arbetskraftskostnaderna. Ed McKelvey chefsekonom hos Goldman Sachs, summerade det dilemma som systemets anhängare stod inför så här:

”Den existerade arbetskraftens produktivitet är högre än förväntad, vilket är goda nyheter för företagens lönsamhet. Men utan extra anställda, kommer den ökande konsumtion som alla förväntar sig inte att vara särskilt ihållande.” [128]

För att bli mer nationellt kapitalistiska skulle de enskilda staterna tvingas att hårdare föra en politik som inte bara innebar än hårdare angrepp mot arbetarklassens levnadsstandard och -förhållanden än de vågat sig på under de senaste 18 åren, utan också att stora delar av den härskande klassen förlorade delar eller hela sitt kapital. Vissa kapital kunde undkomma krisen på bekostnad av andra. Hypotetiskt finns det två sätt som stater kan försöka genomföra sådana förändringar.

Det ena är att följa en politik som syftar till att fördjupa recessionen till en djup depression av 30-talssnitt (med t ex en tredjedel av befolkningen arbetslös i de stora industriländerna, vilket var fallet Tyskland och USA år 1932). Staten skulle sätta sin tilltro till att ett stort antal stora företag skulle gå i konkurs och på så vis bana vägen för andra att öka sin vinst och skapa förutsättningar för att löner och välfärdssystem skulle raseras.

Det andra sättet vore att låta inflationen skena iväg. Detta skulle skriva av de flesta företags skulder, radera ut medelklassens besparingar, sänka levnadsstandarden för dem som lever på bidrag och för svagt organiserade arbetargrupper. Följden skulle bli att vissa delar av kapitalet fick tillräckligt stora övervinster för att inleda en ny ackumulationscykel.

Dessa två möjligheter utesluter varandra ömsesidigt. Efter första världskriget följde den tyska kapitalismen under fyra år en inflationspolitik och utnyttjade sedan en kraftig recession för att befästa det tyska storkapitalets framgångar. Även under 50- och 60-talen användes en blandning av hyperinflation och depression för att öka ackumulationen – båda spelade sin roll för att dels långsiktigt sänka arbetarnas levnadsstandard med 50 % och dels mycket snabbt öka ackumulationen.[129]

Men båda medför stora svårigheter för de kapitalistiska staterna under 90-talet. Depressionslösningen erbjuder inga automatiska eller snabba vägar ut ur krisen, av skäl som jag tidigare nämnt – de individuella kapitalens blotta storlek och ömsesidiga beroende. Också under 30-talet tog det elva år och världens hittills mest omfattande krig för den amerikanska kapitalismen att fullständigt återhämta sig från krisen. I dag är kapitalet så koncentrerat och centraliserat att den regering som ger sig in på en okontrollerbar depressionsväg riskerar en hittills aldrig skådad ekonomisk förödelse. Den ger sig ut på farlig och okänd terräng utan att vara säker på att det finns en väg ut ur den.

Inflationslösningen är lika problemfylld den. Den fungerar bara på kort sikt och om ett lands ekonomi åtminstone delvis kan isoleras från resten av världen. Annars kommer den med säkerhet att leda till sjunkande export och ökande import eftersom de inhemska kostnadsökningarna sker hastigare än de utländska konkurrenternas. Dessutom kommer stora summor pengar att flyttas utomlands till länder med högre realräntor (skillnaden mellan ränta och inflation).

Men produktionens internationalisering gör det mycket svårare att isolera sig i dag än för 30 eller 40 år sedan. Över hela världen skulle regeringarna på ett eller annat sätt försöka skydda sina lokalt baserade företags marknader.[130] Den amerikanska administrationen vidtar åtgärder mot den påstådda dumpningen av microchips från Japan eller stål från Europa. EU inför importbegränsningar mot japanska bilar. Japan förlitar sig på en uppsjö informella affärsregler för att utestänga import från europeiska och amerikanska tillverkare. Men de nationella ekonomiernas ömsesidiga beroende gör att regeringarna inte törs införa en fullständig protektionism. Världshandeln har fortsatt att expandera under tre recessioner under de senaste 20 åren, medan den minskade mycket kraftigt under 30-talet.

Samtidigt har den ökande internationaliseringen av banksystemet försvagat regeringarnas möjligheter att styra marknadsräntorna. Centralbankerna kan fortfarande påverka de korta räntorna. Men de har mycket mindre inflytande över de långa räntorna, som tenderar att utvecklas åt samma håll internationellt: sommaren 1992 var de korta räntorna i USA sex punkter lägre än Tysklands, men skillnaden när det gäller tioåriga statsobligationer bara var 0,5 %.[131] Att förändra denna trend skulle kräva en fullkomlig övergång till nationellt isolerade banksystem något som skulle skära av de multinationella företagen och de skuldsatta regeringarna i t ex USA och Storbritannien från de internationella kreditkällor som de så väl behöver.

För tio år sedan försökte vissa regeringar skapa en inhemsk ekonomisk expansion samtidigt som världsekonomin fortfarande var svag. De stötte snart på problem. Den nyvalda Mitterandregeringen i Frankrike tvingades tillbaka till en deflationspolitik som höll tillbaka tillväxten i Frankrike under resten av decenniet.

Den amerikanska ekonomins ”militära keynesianism” under Reagan verkade till en början mer framgångsrik – USA var fortfarande världens största enskilda ekonomi, var mindre beroende än de flesta av utrikeshandel och därför hade bättre förutsättningar än andra att försöka sig på en nationellt baserad expansion. Ändå försvagades konkurrenskraften hos de nationellt baserade företagen och orsakade ett skenande handelsunderskott.

Reagans regering tvingades hålla nere militärutgifterna, tom innan Sovjetunionen drog sig tillbaka från Afghanistan, övergav Östeuropa och slutligen bröt samman. Utgifterna fortsatte att öka, men inte lika snabbt som BNP: 1990 hade militärens andel av BNP minskat från 7 % till 5,4 %, knappt över 1980 års nivå.

När Berlinmuren föll talades det mycket et om en ”fredsutdelning”. I själva verket ledde nedgången till nedskärningar i produktionen, vilket särskilt drabbade ekonomin i Kalifornien och banade vägen för den mer omfattande recessionen under början av 90-talet. USA kunde inte längre spela lokomotivets roll i världsekonomin, som man gjort under 50-talet. Och det som USA inte kan uppnå genom en expansionistisk politik, det kan ingen annan heller.

Sådana problem att upprätthålla balansen i de nationella ekonomierna som egentligen inte borde uppstå, uppstod oavsiktligt eller medvetet; regeringarna förde medvetet och samtidigt en anti-inflationspolitik i de stora ekonomierna. Men de stötte snart på andra problem. 1992 var budgetunderskotten överallt höga, innan någon verklig återhämtning från recessionen hade inletts: genomsnittet i de viktigaste OECD-länderna hade ökat till 43,6 %, från 22,7 % år 1979,[132] mot slutet av 1993 förväntades inget av EU:s medlemsländer uppfylla de s k konvergenskraven i Maastrichavtalet om en maximal skuldsättning på 3 % av BNP.[133]

Ökande underskott och nya skulder som ett sätt att ge ekonomin fart leder lätt till galopperande inflation, även om skuldbördan minskar för enskilda företag. Om hjulen fick ny fart skulle det leda till växande politisk instabilitet, när arbetarna kompenserade sig för ökande priser och delar av medelklassen reagerade i fruktan att bli utblottade.

Det var just sådana omständigheter som fick regeringarna i alla de utvecklade länderna att drabbas av panik i mitten av 70-talet och överge den ”keynesianska” stimulanspolitiken för att få fart på ekonomi och deflation. Det finns liten anledning att tro att omständigheterna skulle vara annorlunda i dag. Vissa regeringar kanske följer en inflationsväg för att de fruktar att slås ut om det blir depression. Men de kommer upptäcka att även detta innebär ett enormt ekonomiskt och politisk kaos och att ett kortvarigt uppsving då kan vara lika förödande för dem som en oerhört djup lågkonjunktur.

Båda alternativen — depression och inflation — är en politisk krutdurk, eftersom de innebär att en del av den härskande klassen blir rikare på en annans bekostnad, för att inte tala om arbetare och medelklass. Följden kan bara bli en fragmentarisering av de olika borgerliga politiska krafterna och kulminera i en sorts politiskt inbördeskrig inom den härskande klassen, där varje rivaliserande fraktion slåss för att ta över statsmakten och genomföra sina egna lösningar. Och under sådana förhållanden kan ett politiskt inbördeskrig få sin fortsättning i ett regelrätt krig, som i Balkan och södra delarna av gamla Sovjetunionen.

Politiska stridigheter på hemmaplan kommer oundvikligen att följas av politiska konflikter på det internationella planet. Systemets internationalisering innebär att oavsett om det förs en inflationsdrivande eller deflationsdrivande politik i ett land så kommer det att få omedelbara följder för andra som skapar bittra stridigheter där internationella politiska dispyter samspelar med internationell ekonomisk diplomati.

1992 fick vi en försmak av detta genom de politiska konflikter som utbröt om den europeiska växelkursen, Maastricht, NAFTA, förhandlingarna om GATT de hängde alla samman med andra argument om huruvida stormakterna skulle ingripa på Balkan, Afrikas horn och Mellanöstern.

Detta innebär inte att det inte kan ske en blygsam expansion i en eller annan del av systemet. Kapitalismen kan till sin natur inte vara ett statiskt system. Vissa sektorer kommer alltid att expandera på andras bekostnad, även om den allmänna utvecklingen pekar nedåt — när allt kommer omkring innebär en katastrofal depression en massa nya jobb för pantbanker, utmätningsmän, konkursförvaltare och lismande livsmedelsleverantörer.

Det desperata sökandet efter profiter kan leda till plötsliga utbrott av spekulationsfeber, vilket leder till kortsiktiga inkomster för ett större eller mindre skikt inom samhället (som 1987-89) också när nettovinsten är låg. Och den blinda vinstjakten kan också leda till en jättelik investeringsvåg (som i Japan i slutet av 80‑talet), även om ingen kan förvänta sig att få igen pengarna.

Borgerliga ekonomiska kommentatorer är av nödvändighet kortsiktiga. Det är därför inte förvånande att en del av dem som var överväldigade av de små, små tecknen på en återhämtning i mitten av 80-talet är självmordsaktiga i sina antaganden om att det inte kan ske någon återhämtning i dag; den gamle redaktören för Times, William Rees Mogg, talar om en ändlös depression och civilisationens slut inom de närmaste 30 åren.

Det är nödvändigt att avvisa ett sådant ogrundat perspektiv, på samma sätt som det under det tidiga 80-talet var nödvändigt att förkasta uppfattningen att en ”av-industrialisering” i Storbritannien och USA skulle innebära att det aldrig skulle ske någon ekonomisk expansion eller skapas några nya jobb.

Systemets grundläggande drag gör det oerhört svårt för kapitalismen att skapa några verkliga förbättringar av den långsiktiga profitkvoten, eller återvända till de förutsättningar som rådde under det långvariga ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget. Men de hindrar inte vissa sektorer av världsekonomin från att växa samtidigt sona andra krymper. De hindrar inte heller kapitalister och regeringar från att svepas med av uppenbart kortsiktiga ökningar (verkliga eller falska) av profitkvoten i tron att en långvarig boom vore möjlig eller att de återigen ger sig in på oerhört omfattande spekulationsaffärer och mycket mindre produktiva investeringar — ett sätt att skapa förutsättningar för en tillfällig boom, innan de faller platt till marken.

Under den närmaste framtiden är det troligt att skuldens baksmälla hänger tung och hindrar en återhämtning, som i vilket fall blir bräcklig och kortlivad. Men det vore att glömma bort hur blinda kapitalisterna är inför de inbyggda motsättningarna i deras eget system om vi svor på att de aldrig skulle kunna skapa sig illusioner om ytterligare ett ”ekonomiskt under” och investera därefter.

Den närmaste tiden kommer inte kännetecknas av en allt djupare ekonomisk lågkonjunktur. Det handlar snarare om en sorts berg-och-dalbana med djupa upp- och nedgångar som skapar en absurd kortsiktig optimism bland den härskande klassens ideologer liksom en desperat långvarig pessimism. Och om och om igen kommer en ihållande känsla av olust över ekonomin att komma till uttryck i politiska kriser.

För elva år sedan avslutade jag min bok, Explaining the Crisis, med att argumentera mot dem som trodde att en omstrukturering skulle leda till en ny period av kapitalistisk fred och välstånd:

”Krisen kommer troligen att fortsätta tills dess den finner sin lösning i antingen att världen kastas ned i barbari eller att arbetarna gör revolution... Detta innebär inte att världsekonomin är dömd till nedgång. En allmän stagnationstendens kan motverkas av mindre uppgångar, med små men tillfälliga sysselsättningsökningar. Men var och en av dem förvärrar bara systemets problem och leder till ytterligare stagnation och en oerhörd förödelse av vissa delar av systemet.” [134]

Sedan dess har vi sett vad en ”förödelse av vissa delar av systemet” innebär i Afrika söder om Sahara och i delar av Latinamerika och det gamla Sovjetunionen. Vi har också fått en avskyvärd försmak av vad det innebär att kastas ned i barbariet genom de två krigen i Persiska viken, kriget i Afghanistan och inbördeskrigen på Balkan och Afrika söder om Sahara.

Som tur är har vi också sett vilken potential ett massomfattande uppror mot systemet har, när den ekonomiska krisen slitit sönder den härskande klassen och brutit ner även det mest sofistikerade politiska kontroll- och ideologiska system. Vi har sett hur de stalinistiska monoliterna fallit samman i Östeuropa och Sovjetunionen, eller de militära regimerna i Brasilien och Argentina, enpartistaterna runt om i Afrika samt, om än i mindre omfattning, Thatchers förödelse i Storbritannien och USA under president Bush.

Allt pekar på att det finns mycket mindre anledning för dem som styr kapitalismen att vara optimistiska under 90-talet än de var i början av 80-talet. Utrymmet för en ekonomisk återhämtning genom en omstrukturering är mindre eftersom baksmällan från skuldsättningen under den vilda spekulationsfesten mot slutet av 80-talet dämpar tom den mest entusiastiska entreprenörsandan. De har inga möjligheter att återvända till det ärorika 60-talet. De närmaste tio åren kommer att bli hårdare och värre än de senaste tio — för både dem och oss — och därför kännetecknas av en omfattande och explosiv kamp.

Översättning och redigering: Lars Gus Kaage
Ur: International Socialism nr 58 (spring 1993, ”Where is capitalism going?”).
Artikeln något förkortad.

Noter

[1] Bryan Gould på Labours konferens 1987.

[2] Tredje kvartalet 1992 var industriproduktionens minskning fortfarande mindre än 1979-80. Sedan minskade den med omkring 12 %; minskningen från början av 1990 till andra kvartalet 1992 var omkring 6,6 % Den ekonomiska tillväxtminskningen under det tidiga 90-talet var avsevärt större än under det tidiga 80-talet. OECD uppskattar att skillnaden mellan den potentiella och verkliga ekonomisk utvecklingen var 3,6 % under det tidiga 80-talet och 6,9 % fjärde kvartalet 1992 (OECD Economic Outlook, december 1992 s 34).

[3] W Keegan, The Spectre of Capitalism, London 1992, s 79.

[4] Ibid, s 14.

[5] Se C Harman, Explaining the Crisis, London 1984, ss 20-30.

[6] Marx egen uppfattning finns i Capital vol III, part III, Moskva 1962, ss 207-261, (på svenska Kapitalet, Tredje boken, DDR 1973); se även R Rosdolsky, The Making of Marx's Capital (London 1980, ss 376-383 och ss 398-413 (på svenska Kapitalets tillkomsthistoria, Röda bokförlaget); H Grossman, The Law of Accumulation and the Breakdown of Capitalism, London 1992; M Kidron Capitalism and Theory, London 1974; C Harman a.a.

[7] Det var när de inte insåg detta som en rad marxister som Paul Mattick och David Yaffe under det tidiga 70-talet blev "fundamentalister" och helt enkelt påstod att krisen var omedelbar, utan att på minsta sätt förklara det långa uppsvinget efter andra världskriget eller skillnaden mellan 70-talets kris och 30-talets. Detta stimulerade dem inom vänstern som fullständigt avvisade den marxistiska krisuppfattningen. Debatten mellan dessa felaktiga ståndpunkter finns i olika nummer av The Bulletin of the Conference of Socialist Economists.

[8] Se ”The morning after: Japanese companies count cost of investment binge”, Far Eastern Economic Review, 28 januari 1993.

[9] Militär upprustning är improduktiv eftersom den inte skapar något mervärde för den kapitalist (eller den kapitalistiska stat) som får betala kostnaderna. Detta innebär inte att den militära industrin är improduktiv för de kapitalister som sysslar med den: deras investeringar producerar vapen som säljs som varor och ger upphov till ett mervärde för dem.

[10] H Grossman, a.a. s 58. När Mike Kidron beskrev samma sak – i t ex Western Capitalism Since the War, London 1968 (på svenska <'color:black'><'color:black'>Västkapitalismen efter kriget, Halmstad 1970) nära 40 år efter Grossman, förkastade Grossmans ”lärjungar” David Yaffe och Ernest Mandel detta. Deras läsning av Grossman var uppenbart mycket selektiv.

[11] Olika artiklar av Vance/Oakes finns i H Draper, ed, The Permanent War Economy, Berkley 1970; Mike Kidron a.a. 1968 och Capitalism and Theory, London 1974 och i tidigare nummer av International Socialism. En tvåsidors summering av Vance/Oakes teori finns, av alla ställen, i Norman Mailers andra novell Barbary Shore.

[12] För en utförligare förklaring, se C Harman, a.a. kapitel 3.

[13] F Moseley, The Falling Rate of Profit in the post-war US economy, London 1991, s 97.

[14] Den genomsnittliga minskningen för femte, sjätte och sjunde decilen bland familjerna - som utgör kärnan av den sysselsatta, manuellt arbetande arbetarklassen - var omkring 5 %. R Heilbroner, New York Review of Books, 24 oktober 1991.

[15] F Moseley a.a. s 96.

[16] OECD Economic Outlook, december 1992, tabell 4.

[17] Andrew Glyn, ”The macro-anatomy of the Thatcher years” i F Green, red, Restructuring the UK Economy, 1989, ss 67-69.

[18] ”Beyond the profit squeeze”, Lloyds Bank Economic Revue, juni 1989.

[19] Den verksamma nettovinsten i förhållande till nettokapitalet i tillverkningsindustrin, Bank of England Quarterly Bulletin, augusti 1992, s 300.

[20] Siffror för ”konventionell” profitkvot (dvs inte enligt Marx definition) i F Moseley, a.a. s 121

[21] Beräkningar från OECD Economic Outlook, december 1992, tabell 4.

[22] Siffrorna från P Green, Socialist Review, november 1983.

[23] Ekonomisk rapport till presidenten, februari 1991, citerad ur J K Galbraith, The Culture of Contentment, London 1992, s 126.

[24] OECD Economic Outlook, december 1992, tabell 7.

[25] Siffror ur US Department of Commerce, Surveys of Current Business, augusti 1981 och juni 1988.

[26] Food and Agricultural Organisation, The State of Food and Agriculture, 1991, s 43.

[27] Ibid.

[28] Siffror för BNP per mantimme ur A Maddison, Dynamic Forces in Capitalist Development, a long run view, 1991, tabell 3.3.

[29] IMF, World Economic Outlook, oktober 1989, tabell A2.

[30] Ibid, tabell A3.

[31] Se t ex “America prods the slaggards”, Economist, 19 juli 1986.

[32] Se t ex ”Here comes the slump”, Socialist Worker Review, juli/augusti 1986 och ”How deep can it go?”, SWR september 1986.

[33] Ett penningmängdsmått som centralbanken har för att t ex ”mäta” inflationen ö.a.

[34] Siffror för BNP beräknad tillväxt 1987 ur Economist våren 1988.

[35] Economist, 20 december 1986.

[36] Den gången gjorde vi dock inte detta misstag. SWP:s konferens 1987 sade att ”kraschen har gett vår analys rätt. Men vi måste vara försiktiga. En ekonomisk krasch leder inte automatiskt till ett sammanbrott för hela systemet.”

[37] Financial Times 29 oktober 1987.

[38] Economist , 31 oktober 1987.

[39] Se B Burrough och J Helyar, Barbarians at the Gate, The Fall of RJR Nabisco<'font-style:normal'>, New York<'font-style:normal'> 1990.

[40] ”Financial Retrenchment in the US”, Bank of England Quarterly Bulletin, februari 1992.

[41] G Davies, The Independent, 27 januari 1992.

[42] Se J Plender ”The can-do tactics come home to roost”, Financial Times 16 oktober 1990 och The Bank of England Quarterly Bulletin, februari 1992.

[43] IMF, World Outlook, oktober 1992, tabell 15, s 61.

[44] Siffror från Armstrong, Glyn och Harrison, Capitalism Since 1945, Oxford 1991, tabell A5 och A6.

[45] Bank of England Quarterly Bulletin, november 1991, s 150.

[46] National Institute Economic Review, 92/2, maj 1992, s 12.

[47] I Marx bemärkelse.

[48] S Cohen och J Zysman, Manufacturing Matters, New York 1987, s  10

[49] Siffror från A Glyn, ”The costs of stability: the advanced capitalist countries in the 1980s”, New Left Review 195, s 89.

[50] J Wells, ”Britain in the 1990s”, i J Cornwall, red, The Capitalist Economies, Aldershot 1991, s 182.

[51] Citerad i B Burrough och J Helyar a.a. Se även International Business Week, 7 november 1988.

[52] Business Week, november 1988

[53] Economist, 12 augusti 1989.

[54] IMF, World Economic Outlook, oktober 1989, s 7.

[55] Sammanfattning av OECD, Economic Outlook nr 47 i Financial Times, 29 juni 1990.

[56] Tillväxtsiffror från Economist, 16 november 1991.

[57] Financial Times, 5 oktober 1991.

[58] Se t ex Economist, 26 augusti 1989.

[59] IMF World Outlook, oktober 1989, s 9.

[60] ”When the pips start to squeak”, Economist, 14 oktober 1989.

[61] Se A Glyn a.a. s 85-88.

[62] Beräkning av ”konventionell profitkvot” ur F Moseley a.a. ss 110 och 120.

[63] Siffror från de 1 400 största företagen, ur Bank of England Quarterly Bulletin, november 1991, s 546. Jämförelserna mellan profitkvoter i olika länder kan vara mycket missvisande eftersom de ofta har olika beräkningsgrund. Se även Bank of England Quarterly Bulletin, februari 1992.

[64] Bank of England Quarterly Bulletin, februari 1992.

[65] J Toporowski, ”The Financial System and Capital Accumulation in the 1980s”, i F Green a.a. s 256.

[66] R Belfield, C Hird och S Kelly, Murdoch, the Decline of an Empire, London 1991, ss 232-233.

[67] Ibid, s 235.

[68] Belfield et al, a.a. menar att detta var orsaken till att Murdoch valde att sköta räkenskaperna för sitt multinationella imperium i Australien. Givetvis kan vinsterna undervärderas med samma beräkningsgrund. Men detta är vanligare när företagen är rädda för företagsbeskattning och inte uppköp. Därför var undervärderade vinster vanligare på 60-talet, medan övervärderingar hörde till 80-talet. Olika bokföringsmetoder dolde delvis den fallande profitkvoten mellan de två perioderna.

[69] Se T Smith, Accounting for Growth, London 1992.

[70] Guardian och Financial Times, 2 december 1992.

[71] Karl Marx, Kapitalet, tredje boken, DDR 1973, s 439.

[72] Förhållandet varierar under olika tider i den ekonomiska cykeln mellan uppsving och nedgång; därför motsvaras inte en ränteökning omedelbart av en ökad profitkvot. Men som allmän trend gäller det.

[73] Detta gäller även stora delar av ”hushållens sparande”, som kommer från den kapitalistiska klassens aktieutdelningar och höga löner.

[74] De som har lånat för mycket under uppsvinget försöker under recessionens första skede att låna mer för att täcka sina förluster.

[75] Se F P Cipolla, ”Profit rate and public deficit in the USA”, in Review of Radical Political Economy, vol 24, nr 2 1992, s 77.

[76] A Glyn, a.a. s 89.

[77] Ibid, s 97-98.

[78] R Luxemburg, The Accumulation of Capital, London 1963, R Luxemburg och N Bukharin, Imperialism and the Accumulation of Capital, London 1972; P Baran och P Sweezy, Monopoly Capital, London 1973 (på svenska Monopolkapitalet).

[79] Varken Rosa Luxemburg eller Baran och Sweezy var så dumma att de bortsåg från investeringarnas betydelse. Deras argument gick ut på att de inte kunde fylla gapet mer än tillfälligt. Rosa Luxemburg hävdade att det var omöjligt för kapitalismen att upprätthålla de riktiga proportionerna mellan investeringar och konsumtion under och mellan olika produktionscykler och att det i vilket fall rådde en motsättning i frågan om produktionen kunde inriktas på något annat än konsumtion. Baran och Sweezy har hävdat att den kapitalistiska utvecklingen lett till en monopolisering och att monopolen helt enkelt inte haft en drivkraft eller incitament att investera i tillräckligt hög grad.

[80] Karl Marx, Kapitalet, tredje boken, s 439.

[81] H Grossman, a.a. ss 191-193.

[82] L Corey, The Decline of American Capitalism, London 1935, s 172.

[83] J K Galbraith, a.a. s 55.

[84] Financial Times 28 november 1992.

[85] De 1 400 största företagen i Storbritannien, Bank of England Quarterly Bulletin, november 1991, s 546.

[86] A Glyn, a.a. s 92.

[87] Vad Marx kallade ”kapitalets tekniska sammansättning” [technical composition].

[88] Beräkningar hos F Moseley, a.a., s 97.

[89] ”Beyond the profit squeeze”, Lloyds Bank Economic Review, juni 1989.

[90] IMF, World Economic Outlook, oktober 1989, tabell A 10.

[91] Ibid s 12; för Storbritannien, Bank of England Quarterly Bulletin, augusti 1992, tabell A s 298.

[92] Se ”Receivers move into Rosehaug's properties”, Financial Times december 1992.

[93] Business Week 13 november 19S9, s 80.

[94] A Brummer, Guardian, 14 september 1990.

[95] Bank of England Quarterly Bulletin, november 1991, diagram 4.

[96] ”Profitability of large companies”, Bank of England Quarterly Bulletin, november 1991, s 547.

[97] Wall Street Journal, 22 mars 1990.

[98] Observer, 10 februari 1991.

[99] Financial Times 20 december 1990.

[100] Ibid, 22 januari 1991.

[101] Economist 14 oktober 1989, s 138.

[102] Dessa argument utvecklas i mina artiklar ”Poland and the Crisis of State Capitalism”, IS 1:93 och 1:94; ”The storm breaks”, IS 2:46; ”The state and capita/”, IS 2:51; och i avslutningskapitlen i mina två böcker Class struggles in Eastern Europe och Explaining the Crisis.

[103] Financial Times, 10 december 1992.

[104] Tribune, 12 juni 1992.

[105] A. a. 17 april 1992.

[106] Ibid.

[107] Dessa framförde med kraft dessa argument i en debatt med mig i november 1992 på London School of Economics.

[108] Inledning till J Cornwall, red, The Capitalist Economies, Aldershot 1991, s 1.]

[109] I Storbritannien uppgick andelen konkursmässiga företag till 1,6 % av alla företag under recessionens andra år i början av 80-talet; jämfört med 2,3 % av motsvarande period under 90-talet. Det totala antalet företag på obestånd var dubbelt så högt enligt Bank of England Quarterly Bulletin, augusti 1992.

[110] För Norge, Sverige och Finland se ”Slippery slopes”, Financial Times 31 oktober 1991 och ”Nordic nightmare” Wall Street Journal, 1 november 1991.

[111] ”UK in the early 1990s”, British Economic Survey vol 20 nr 2, Spring 1991

[112] ”The credit crunch”, Brookings Papers on Economic Activity, 1991:2, s 208.

[113] Financial Times, 26 oktober 1992.

[114] W Hutton i British Economic Survey, op. cit.

[115] “The credit crunch”, op.cit., s 220.

[116] Far Eastern Economic Review, 26 november 1992.

[117] Financial Times, 14 september 1992.

[118] Siffror från Financial Times, 16 november 1992.

[119] B Morris i Independent on Sunday, 22 mars 1992.

[120] B Kensall, marknadsföringsdirektör i Barclays, Financial Times, 10 april 1992.

[121] Därför kan ”hushållens sparande” likaväl vara kapitalisternas som företagens sparande, eftersom hushållsinkomsterna för de mycket rika är inkomster av kapital - även om de tar form av höga löner - inte arbetsinkomster. Detta dölja i den konventionella statistiken som för samman alla löner i en enda pott.]

[122] Marx, K, Capital vol III, Moskva 1959, s 249. [Min översättning ö.a.]

[123] Fred Moseley uppskattar att den produktiva industrins profitkvot i USA var högre mot slutet av 80-talet än under 50-talet och det tidiga 70-talet, men att den togs ut genom den ökande bördan av att tvingas fördela vinsterna till icke-produktiva sektorer. Se Moseley a.a.

[124] E Balls i Financial Times, 16 november 1992.

[125] H Grossman, a.a. s 123.

[126] M Prowse, Financial Times, 5 februari 1993.

[127] M Feldstein, Financial Times, 5 februari 1993.

[128] Citerad i Observer, 14 februari 1993.

[129] Se M. A. García, ”Argentina: El veintenio desarrollista”, i Debate (Rom), nr. 2 april-maj 1978.

[130] Även om de själva är utlandsägda, som med bolag som Ford och Vauxhall (General Motors) i Storbritannien.

[131] Financial Times, 18 maj 1992. Skillnaden mellan vad som händer med den korta räntan (reala och nominella) och den långa liksom mellan de olika länderna från 1980 till 1992 visas i OECD Economic Outlook, 1992, bild 5 och 1.

[132] Ibid, tabell 7.

[133] Financial Times, 27 januari 1993.

[134] C Harman, ”State capitalism, the arms economy and the crisis today” i Explaining the Crisis, London 1984, s 121.