Ur Fjärde Internationalen 4/1994
Riksdagsvalet 1994 innebar en återgång till det gamla. Utgången var väntad men ändå inte. Det var både ett trendbrott och en kontinuitet.
För att kunna förstå årets riksdagsval är kunskapen om föregående val av största betydelse. Högerns segerval för tre år sedan har nu kommit i en annan dager. De traditionella borgerliga partierna gjorde trots valsegern 1991 sitt sämsta resultat sedan 1968.
I 1991 års val gjorde förvisso socialdemokratin och vänsterpartiet ett dåligt resultat och tappade över 300 000 röster jämfört med valet 1988. Men de hade tillsammans ändå cirka 150 000 fler röster än moderaterna, centern och folkpartiet ihop.
Regeringsskiftet 1991 berodde i första hand på de nya partierna, kristdemokraterna och ny demokrati, som tillsammans erhöll omkring 600 000 röster. Det var enbart tack vare dem som Bildt kunde bli statsminister. Efter årets val tycks ordningen vara återställd. Socialdemokratin är återigen ett fyrtioprocentsparti, vänsterpartiet ett stödparti och de borgerliga i opposition. Visserligen finns kristdemokraterna kvar i Riksdagen, men enbart tack vare ”Broder fyra procent”, det vill säga taktikröster från moderaterna.[1]
Högern tog 1991 över regeringsmakten och arbetarrörelsen drabbades av sitt hårdaste bakslag sedan 30-talet. Eftervalsdebatten för tre år sedan kom bl a att handla om varför arbetarrörelsen lidit nederlag.
Förklaringarna har följt två olika linjer. Det finns de som oftast velat kalla sig själva förnyare[2] och som av sina motståndare oftast fått stämpeln kanslihushögern. De menar att orsaken är objektiv och hänger samman med tjänstesamhällets framväxt. Förnyarna hävdar att klasskamp och arbetarklass hör en svunnen tid till. Samarbetet med fackföreningsrörelsen, åtminstone LO-grenen, ses som ett hinder för ett önskvärt samarbete med folkpartiet och en orientering mot medelklassen. Ideologiskt ligger förnyarna närmare socialliberalismen än den klassiska reformismen.
Den andra förklaringslinjen går ut på att man har haft allt svårare att känna igen socialdemokratin under 80-talet. Högervridningen av politiken, skattereformen och ointresset gentemot fackföreningens krav har avskärmat socialdemokratins ledning från rörelsen.
Missnöjet från kärnväljarna mot skattereformen och åtstramningspolitiken tillsammans med den ökade arbetslösheten och f d finansministern Allan Larssons tvehågsna inställning till den fulla sysselsättningen var det som ledde fram till valförlusten 1991.
Enligt dessa traditionalister, eller fundamentalister som förnyarna och de borgerliga brukar kalla dem, är orsaken till valnederlaget att den ”svenska modellens social- och fördelningspolitik” övergivits till förmån för en mer medelklassvänlig politik och att kärnväljarna inom arbetarklassen härigenom passiviserats.[3]
Socialdemokratins valnederlag 1991 kan alltså tolkas antingen som resultatet av en objektiv förändring av klasstrukturen eller som en subjektiv reaktion på en högervridning av politiken.
Botemedlen blir enligt förespråkarna då antingen en strategisk politisk kursändring i socialliberal riktning eller en återgång till en mer klassisk socialdemokratisk reformpolitik.
Frågan som ställdes i eftervalsdebatten 1991 var alltså om valnederlaget skulle tolkas som ett trendbrott i riktning bort från folkhemmet eller som en protest mot högervridningen och därmed bara en parentes i den ”svenska folkhemsmodellen”.
Det är ett faktum att tjänstemännen ökat sin andel av de sysselsatta under hela efterkrigstiden. TCO som största tjänstemannaorganisation är i dag dubbelt så stor som 1968 och utgör 2o% av valmanskåren.
Akademikerorganisationen SACO har mer än tredubblats under samma period och utgör idag ca 5% av valmanskåren. Enbart de fackligt organiserade tjänstemännen utgjorde var fjärde väljare inför valet 1991. Tjugo år tidigare var motsvarande siffror knappt 15%.
Arbetarklassens relativa storlek i Sverige har varit ganska konstant under 1900-talet och har legat kring 50% av den yrkesverksamma befolkningen. Först de senaste tio åren har en minskning skett. I 1990 års Folk- och bostadsräkning (FoB) uppskattas arbetarnas andel till 44% medan den 198o låg kring 48%. Denna relativa minskning innebär inte att arbetarklassen i absoluta tal minskat. Tvärtom har den ökat med 70 000 personer de senaste tio åren.
LOs medlemstal har också ökat. Från 1970 till 1993 ökade LO med nästan 581 000 medlemmar, en ökning med 34%. TCOs medlemsantal ökade under samma period med 80% — i absoluta tal 578 000 nya medlemmar.
Även om antalet tjänstemän ökat i snabbare takt än arbetarklassen, så har även arbetarklassen ökat sin numerär och är fortfarande den största sociala gruppen. Det är bönderna och hemmafruarna som försvunnit ut ur det svenska folkhemmet, inte arbetarna.
Utvecklingen mot tjänstesamhället3, ser på ytan likadan ut i alla OECD-länder. Industriarbetarnas och arbetarklassens andel minskar i likhet med böndernas. Tjänsteproduktionen ökar sin andel i förhållande till varuproduktionen, vilket leder till att tjänstemannagrupperna ökar sin andel av de yrkesverksamma. Man talar om ett post-industriellt samhälle.
Det är dessa förändringar i klasstrukturen som många av förnyarna hänvisar till, när de argumenterar för en förnyelse av den reformistiska politiken i socialliberal riktning.
Tjänstesamhällets framväxt inom OECD är ingen enhetlig process. Sverige skiljer sig härvidlag på flera viktiga punkter från länder som USA och England. Tjänstesektorns tillväxt har i Sverige i huvudsak skett inom ramen för den offentliga sektorn. Den solidariska lönepolitiken har medfört att löneskillnaderna internationellt sett varit små, både inom och mellan de varu- och tjänsteproducerande sektorerna. Denna ”proletarisering” av stora tjänstemannagrupper tillsammans med den stora andelen offentligt anställda tjänstemän har bidragit till att villkoren för lägre tjänstemän och arbetarklass till stora delar varit likartade. Framväxten av tjänstesamhället har i Sverige ännu inte lett till drastiskt ökade klyftor bland de stora löntagargrupperna. Något som beklagas av ledarskribenterna och uppenbarligen irriterar nationalekonomerna.
En annan vanlig missuppfattning är att tjänstesamhället eller det postindustriella samhällets framväxt skulle vara detsamma som en ökning av antalet tjänstemän. Servicesektorns tillväxt har i Sverige i stor utsträckning varit detsamma som offentlig sektor och de vanligaste jobben där är undersköterskor, barnsköterskor, vårdbiträden och städare.[4] Det är med politik som med försäljning. Det är både marknadsandelar och totalmarknaden som bestämmer. Socialdemokratins klassiska väljargrupper som industri- och byggnadsarbetare är inte längre en expanderande del av befolkningen. Industrins andel av den arbetande delen av befolkningen nådde sitt maximum vid 196o talet. Men inte ens då var man i majoritet.
Efter 60-talet är det bara tjänstesektorn som expanderat. Främst den offentliga sektorn. Tjänstesektorns tillväxt har bidragit till att TCO och SACO kraftigt ökat sitt medlemsantal, organisationer vars medlemmar traditionellt röstar borgerligt.
Men tjänstesektorns tillväxt har också i hög grad bidragit till att LO i absoluta tal ökat och ändrat karaktär från privat manligt till offentligt kvinnligt. Metallindustriarbetareförbundet har förlorat sin roll som LOs största förbund till Kommunalarbetareförbundet, som till skillnad från Metall i huvudsak organiserar kvinnor.
För en socialdemokrati med parlamentariska ambitioner gäller det alltså inte bara att bredda sig utanför den traditionella väljarbasen (förnyarna) utan minst lika mycket behålla den traditionella väljarbasen (fundamentalisterna) inom LO.
De senaste valen ger i stort traditionalisterna rätt. Högersegern 1991 framstår i skenet av 1994 års resultat som ett undantag. Förändringarna i det partipolitiska
systemet har varit små under efterkrigstiden. Valresultatet 1991 avvek kraftigt från tidigare val, medan 1994 års riksdagsval innebar en återgång till det normala.
Det var de traditionella socialdemokratiska väljargrupperna inom LO som protesterade i valet 1991.[5] Bland industriarbetare och övriga arbetare sjönk socialdemokraternas andel i förhållande till 1988 års val. Och inom LO-kollektivet som helhet tappade man förmodligen kring 250 000 röster. Den huvudsakliga orsaken till socialdemokratins katastrofala resultat 1991 var alltså att de traditionella arbetarväljarna svek socialdemokratin och inte att tjänstemännen valde borgerligt.
De högre tjänstemännen och mellantjänstemännen låg i stort sett kvar på den nivå man brukat rösta socialdemokratiskt de senaste 20 åren, medan de lägre tjänstemännen även de övergav socialdemokratin.[6]
Arbetarväljarna och de lägre tjänstemännen proteströstade främst på moderater, kristdemokrater och nydemokrater.[7] Mittenpartierna, folkpartiet och centern, förlorade röster både 1988 och 1991.
Både den snabba återgången 1994 till mer normala siffror bland LO-kollektivet och det faktum att LO-rösterna främst gick till de icke-etablerade borgerliga alternativen pekar mot att 1991 års valresultat främst var ett uttryck för en protest mot socialdemokratins medelklassanpassade 80-talspolitik.
Protestkaraktären hos 1991 års riksdagsval där det var raset bland LO-medlemmarna som ensamt ”sänkte” socialdemokraterna, stärker traditionalisternas hypotes om att århundradets högerseger snarare var en bestraffning av socialdemokratin än en vilja hos befolkningen till systemskifte.
Ska man söka efter fler indicier som stödjer traditionalisternas teori om 1991 års valutgång, så är även årets valspurt en bra utgångspunkt. Socialdemokratin, som legat kring 50% i opinionsmätningarna under hela 1994, tappade de sista veckorna inför valet 10% eller ett helt vänsterparti och slutade på 45,3%. Detta väljarskred gick vänsterut och valresultatet 1994 var också ett av de bästa vänsterpartiet erhållit bland LO-kollektivet någonsin. Miljöpartiet däremot gick bara måttligt fram bland LO-grupperna och hamnade slutligen på 4 %.
Frågorna som verkar ha orsakat vänsterskredet i slutet av valrörelsen var det socialdemokratiska sparförslaget om en karensdag vid vård av sjukt barn samt samarbetsplanerna med folkpartiet. Även missnöjet med (s)-ledningens EU-vänliga inställning torde ha spelat in. Oavsett vilka som var de utlösande frågorna och trots hoten från marknaden gick arbetarklassen vänsterut och förhindrade därigenom samarbetsplanerna med folkpartiet.
Även soffliggarnas valbeteende ger traditionalisterna rätt. Bland soffliggarna från 1988 röstade bara 19% på det ”socialistis ka” blocket i 1991 års val. 1994 var motsvarande siffra 59%. Kopplat till vetskapen om att valdeltagandet sjönk kraftigt i typiska arbetardistrikt i valet 1991, så fås en bild av att arbetarprotesten 1991 mot socialdemokratin även skedde i form av valskolk.
Slutligen indikerar även den första SIFO-mätningen efter valet, där vänsterpartiet tappar 1% jämfört med valresultatet, att vänsterpartiets något överraskande framgång i valet varit en taktik från arbetarväljarna att protestera mot (s)-ledningen. Både vad gäller politiken i form av besparingsförslag och strategin att närma sig mitten och folkpartiet.
I sammanhanget brukar man från ”förnyarna” även påpeka att den s k klassröstningen minskat. Med klassröstning menar man då skillnaden mellan arbetare och medelklass i andelarna röstande för det ”socialistiska” blocket.
Detta sätt att mäta ”klassröstning” på medför dock att även om 100% av arbetarklassen röstar på de socialistiska partierna, så kommer ändå klassröstningen att minska om medelklassen i ökande grad röstar socialistiskt eller ökar sin andel av väljarkåren.
Man måste därför ha i minnet att den omtalade nedgången i klassröstning i själva verket orsakats av att allt fler tjänstemän nu röstar på socialdemokraterna eller vänsterpartiet.
De ”socialistiska” partiernas andel av LO har med undantag för 1991 pendlat kring 70-75%.
De borgerliga partierna har följaktligen inte heller med undantag för 1991 lyckats göra några avgörande inbrytningar i LO-leden. Däremot har socialdemokratin och vänsterpartiet sedan 1956 haft en trendmässig uppgång inom medelklassen. Detta är inte minst viktigt eftersom tjänstemännen som tidigare nämnts stått för den snabbaste tillväxten under efterkrigstiden.
Det politiska mönster som präglat Sverige under senare delen av 1900-talet kvarstår. Trots förändringar i klasstrukturen har det partipolitiska systemet varit förvånansvärt stabilt.
De förändringar som skett, som en följd av tjänstesektorns expansion, har till stora delar tagit ut varandra. Förnyarnas krav på ”politisk nyordning” och mittensamverkan har vare sig stöd av väljarna eller någon grund i verklighetens strukturförändringar. Talet om den nödvändiga mittensamverkan på ledarsidorna och kraven på att skrota den förlegade välfärdspolitiken är inget annat än ideologi-produktion.
De som söker belägg för hypotesen om att 1991 års val skulle ha varit ett uttryck för strukturella förändringar i väljarbasen har följaktligen mycket lite på fötterna. Om man till detta lägger 1994 års riksdagsval, där valstatistiken pekar på en stark återgång till trenderna före katastrofvalet 1991, så framstår förnyarnas argument som ogrundade.
Under hela socialdemokratins existens har arbetarklassen varit helt avgörande för dess dominerande ställning i Sverige. Är det något som valstatistiken visar så är det detta.
När socialdemokratin inte längre stöds av arbetarklassen, som 1976 och 1991, förlorar den makten. Det finns heller inga bevis för att socialdemokratins 80-talspolitik lyckats attrahera några större grupper från mellanskikten och tjänstemännen i en utsträckning som skulle kompensera bortfallet av arbetare.
Socialdemokratin står och faller med stödet från arbetarklassen. Det finns inget som talar för att detta stöd skulle kunna ersättas av ett ökat stöd från mellanskikten.
Förnyarnas tal om nödvändigheten av att vända sig mot medelklassen är grundlöst. Tvärtom visar erfarenheterna från bl a England att risken är stor att arbetarväljarna förloras när socialdemokrater försöker tävla med borgerliga partier om ”medelklassen”. Erfarenheterna från bl a ”århundradets skattereform”[8] och valresultatet 1991 pekar på riskerna med en sådan medelklassanpassad politik.
De strukturella omvandlingarna av ett samhälle är en långsam process. Under 1900-talet har sammansättningen av samhällsklasserna genomgått stora förändringar. Det första man bör lägga märke till är att arbetarklassen under hela efterkrigstiden har behållit sin relativa storlek. Bondesverige var i huvudsak ett förkrigsfenomen och tjänstemännen i första hand ett efterkrigsfenomen. Samtidigt som tjänstemännen ökat sin andel av den yrkesverksamma befolkningen har bönderna som samhällsklass försvunnit.
Det är dessa strukturella förändringar av väljarbasen som ständigt återkommer som förklaringar till socialdemokratiska opinionsförändringar och valförluster.
Studerar man socialdemokraternas väljarsympatier enligt SIFO, så fås en kurva som under de senaste 20-25 åren pendlat mellan 4o% och so%. Likaså varierar valresultaten. Men någon mer långsiktig nedgång under 70- och 80-talen finns vare sig i opinionsundersökningar eller valresultat. De borgerliga drömmarna om en trendmässig nedgång under 80-talet bröts med besked i och med 1994 års val.
Hypoteserna om att den strukturella samhällsutvecklingen skulle minska socialdemokratins väljarstöd, är än så länge bara hypoteser och har inget stöd i de faktiska valresultaten. Utvecklingen mot ett postindustriellt samhälle och den kraftiga ökningen av antalet tjänstemän har ännu inte försvagat socialdemokratin i allmänna val.
Hotet mot socialdemokratins dominerande roll i svensk politik ligger inte i första hand i den strukturella utvecklingen, utan i den politik som bedrivs. EU-anslutningen, nedskärningar i den offentliga sektorn, skattereformen och nedmonteringen av den solidariska lönepolitiken är faktorer som i mycket större utsträckning än tjänstemännens tillväxt hotar att rasera den socialdemokratiska väljarbasen. Frågan om valet 1991 ska bli en parentes eller om 1994 års val ska bli socialdemokratins post scriptum är en öppen fråga. En fråga om vilken politik socialdemokraterna kommer att föra de närmaste åren.
[1] Första opinionsmätningen efter valet visar på ett (kds) som bara har 3,1% och ett stärkt (m), vilket bara stärker misstankarna om borgerlig taktikröstning för att kunna behålla (kds) ovanför 4%-spärren.
[2] När det gäller motsättningar inom SAP talar man ofta om ”rosornas krig” mellan LO och kanslihushögern. En annan benämning på kombattanterna är förnyare och traditionalister. Till de förstnämnda räknas naturligtvis K-O Feldt och kanslihushögern som Erik Åsbrink, Klas Eklund och Odd Engström men även icke ekonomer som Widar Andersson. Traditionalisterna eller rörelsealternativet företräds naturligtvis av LO-folk som Stig Malm och P-O Edin men även av mer fristående som Sören Wibe och Walter Korpi.
[3] Kärt barn har många namn. Tjänstesamhället, informationssamhället eller det postindustriella samhället är olika benämningar på de visioner om framtidens samhälle som cirkulerar inom framtidsforskningen. Framtidsscenarierna kretsar ofta kring teknologi (informationsbehandling, data, robotar etc) och man betonar ofta att den viktigaste ekonomiska resursen i allt högre grad blir kunskap istället för kapital. Kritikerna av informationsamhällsvisionärerna och postindustrialisterna är många. (se tex Gaunt D, Sverige söker sin väg, 1988). Oemotsagt är dock det faktum att servicenäringarna ökat i förhållande till industrinäringarna i samtliga industrialiserade länder.
[4] Samtliga dessa grupper, 300 000-400 000 människor, är medlemmar inom Kommunal och LO.
[5] (s) röstandel minskade bland LOs medlemmar med 12%, vilket motsvarar omkring 270 000 röster. Totalt backade (s) från 2 321 826 röster 1988 till 2 062 761 röster i 1991 års val.
[6] Lägre tjänstemän har under 8o-talet i ökad utsträckning röstat på (s). Från 1976 till 1988 har andelen ökat från 4.3% till 46%. 1988 var det första gången ”socialistisk” majoritet (52% (s) eller (v)-röster) bland de lägre tjänstemännen. 1991 bröts mönstret och den socialistiska andelen rasade till 39%, (s) fick 36 % av rösterna. Men även här återkom väljarna 1994 och (s)/(v) fick 50% av TCO-väljarna och den högsta andelen medelklassröster någonsin (källa: SCB och SVT/Va1u94).
[7] Tillsammans fick dessa tre borgerliga partier 300 000 fler röster 1991 än 1988. 1 årets val tappade man dessa röster igen.
[8] Bland arbetarväljarna uppfattades skattereformen främst som något som gynnade höginkomsttagarna. Höginkomsttagarna var mest positiva och LO-grupperna negativa eller tveksamma. (Halleröd, Svallfors och Åberg 1991).